Något för travets Pk-kramande fackorgan

Standard

Jag gillar egentligen inte den här skribenten och bloggaren på Aftonbladet. Hon tillhör den populistiska och PK-kramande skribenttypen som väsnas allra mest. Men ändå…

Nedanstående länk går till en av hennes kolumner i Aftonbladet och jag er den med varm hand till Travrondens fullständigt magnifikt om travsport okunniga redaktionsledning med chefredaktören Joakim Svensson och nyhetschefen Johanna Reimers (båda av  någon anledning hämtade från Expressen!!!). som i sin totala okunskap – det kan inte nog påpekas – om det som är den av Svensk Travsport ägda facktidningens uppgift, att skildra travsporten, i stället försöker hänga på en trend som bara blivit ”toomuch”. När inte egenhändigt framtagna berättelser (?) räckt till så citerar man DN, ännu en av PK-höjdarna inom den svenska pressen.

Som nämnts, jag gillar inte nedanstående skribent egentligen, men här har hon några korn av sanning. Läs och begrunda:

https://www.aftonbladet.se/a/Kv31oe

Annonser

New Orleans för hela slanten

Standard

NOD.JPG

New Orleans Delight på Hot House. Det brukar betyda fullt hus på Tuppen och så var det också sistlidna fredag. Full rulle och klackarna i taket.

New Orleans Delight gör aldrig någon besviken. Första dansparet tog parketten i besittning direkt man stampade igång Walkin’ To New Orleans som följdes av I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate. Pålitliga New Orleanslåtar som uppmanar till dans, för den som är sugen. Det verkade många vara och dansstilarna var verkligen oanade.
Vi känner gubbsen (förlåt grabbsen) i NOD. Blåsarna Jeppe Barker Jörgensen trumpet, Ole Olsen klarinett, Bengt Hansson (från Lund) trombon, Erling Rasmussen piano, Kalle Kronqvist (från Malmö) kontrabas, Erling Lindhardt banjo och Claus Lindhardt trummor.
Bandet är välkänt ute i Europa men även på Bourbon Street i New Orleans.
Erling Rasmussen är en skön sångare vilket vi fick höra i bl a St. Louis Blues, med dansk text i Malmö Blues. Sedan länge hädangångne Bjarne ”Liller” Pedersen i Papa Bues var ju en föregångare med att sjunga danska texter till gamla låtar från New Orleans som då fick heta till exempel Nyboders Pris och Sidder På Et Vaertshus”.
Att rocken har sina rötter i New Orleans kunde var och en konstatera i det som gamle New Orleans-legendaren och trombonisten Joe Averye gick och sålde noter till som Joe Avery Blues, också kallad Second Line men ursprungligen lär varit Victory Bounce, en gammal marsch och paradlåt från New Orleans gator. Allt enligt Kalle Kronqvist och honom tror jag på.
Kalle greppar då och då sångmikrofonen också, som i I Beg Your Pardon och då släppte Ole Olsen klarinetten och tog tag i basen som han ju i många år trakterade hos Papa Bue.
I Over The Waves (egentligen Valse Sobre Las Olas av Juventino Rosas från Mexico) fick vi prov på hur excellent Ole hanterar sin klarinett.

Bengt Hansson gav ett härligt solo på trombonen i bl a I’m Forever Blowing Bubbles, en gammal melodi från en musical på Broadway 1918 men också lär vara fotbollsklubben West Ham Uniteds signaturmelodi från 20-talet.  Här fick vi också sång av Jeppe Barker Jörgensen.
Isle Of Capri är en gammal sång som lanserades av trumpetaren Nat Gonella på 30-talet som vi fick av New Orleans Delight i härligt och ursprungligt tangofoxtrot-arrangemang.
Som extraextranummer en bit efter ”stängningsdags” gavs Icecream, härligt svängande med inte minst Claus Lindhardt bakom den enorma New Orleans-bastrumman, eller ”stortrommen” som det visst lär heta på danska. Om jag lärt mig rätt av Ncilas Bardeleben, en av de unga, danska skickliga trommedrengene..

Usprungligen skrivet till Hot House’ hemsida.

Musikvecka med scat och lite annat

Standard

Den gångna veckan var fin. Inte bara för att ryggen med akupunkturens hjälp tycks eller verkar kännas mindre smärtsam i alla fall då och, men det gjorde också att jag gav mig möjlighet att bevista några härliga evenemang i slutet av veckan.

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, den förnäme pianisten med den fina Malmsjöflygeln på Södergatan 14 i Malmö, har flyttat in mitt i lokalen. Med den liten ny scen kommer lokalen mera till sin rätt som en jazzbar, nu gäller det bara att få folk att hitta dit i lite större utsträckning
I torsdags bjöd Svempa tillsammans med sin trio bestående också av Simon Petersson på bas och Johan Kolsut på trummor på ett gästspel av en av mina favoriter Vivian Buczek, i jazzgenren en av landets absoluta toppsångerskor som man bara måste älska I det efterföljande jammet kom två av våra många skickligaste saxofonister, Thomas Jonasson med sin tenorsax och Ulf Holmström från bl a Monday Night Band på alt upp på scenen och mycket bättre kan det väl inte bli en torsdagskväll på en krog mitt i Malmö. På publik plats fanns också en annan sångfavorit, Anna-Mia Barwe men huruvida hon kom upp på scen vet jag inte, gammal man ”får (eller kan) inte vara ute hur länge som helst”…
Efter en sedvanligt utsökt gås på Bullen var det på fredagen ”släppefest” på Palladium, den fina gamla biografen som numera är scen för ”Musik I Syd”, som stod som arrangör för Anna-Pauline Anderssons projekt Sisters Of Jazz och ”It’s All About The Ladies” och det gavs ut en liten CD.
Anna-Pauline är en tjej som ständigt utvecklas, alltid lika positiv och glad. Åtminstone när jag träffar henne. Och sjunga kan hon, som om det skulle behöva påpekas. Liksom Buczek är hon en i mitt tycke suverän scatsångare, av någon anledning är jag väldigt förtjust i denna improviserande sångkonst. Jag blev fast i scat när jag fösta gången hörde Mel Tormé, den kanske främste av alla, framföra Lullaby Of Birdland i en scatversion. Någon gång 50-talet, skulle jag tro.

Sisters Of Jazz är en ren ”damorkester”, jag gillar inte uttrycket, men knappast ”tjejband” heller?! Svensk-danskt Jazzband helt enkelt. Bestående av Amanda Sedgwick altsax, Lis Wessberg trombon, Catrine U. Frölund piano, Ida Hvid bas och så ersatte Malin Almgren på ett fantastiskt sätt med bara en dags varsel Cornelia Nilsson på trummor.
Palladiumkonserten illustrerades av ett bildspel med några av Anna Paulines favoriter med Peggy Lee i spetsen. Men också Sister Loretta Tharpe, Kay Swift och Dorothy Fields (skrev librettot till Annie Get Your Gun bl a) vars text till On The Sunny Side Of The Street blev konsertens extranummer. Bildspelet för övrigt sammansatt av eminente pianisten Mattias Nilsson, tidigare sambo till Anna Pauline om nu någon skulle undra.
En musikalisk höjdare, denna jazzkväll på Palladium. Och när jag kom hem och satte på TV, så hann jag precis se det mål mot Italien som förde Sverige till VM i fotboll. Mera vältajmat kunde det inte bli.

Musikveckan var inte slut med detta. På lördagen var jag inbjuden av ”jazzprästen” Sven-Erik Palmbring att fira hustru Elisabeths xx-dag, avslöjar inte vad, ingen skulle tro det i alla fall.
Sven-Erik Palmbring är dom nog de flesta känner till oerhört intresserad och kunnig om inte minst swingjazzen. Arrangerade flera jazzkonserter med namn som Putte Wickman, Papa Bue och Roger Berg Big Band i sitt pastorat och Västra Karaby kyrka.
Vid en väldigt generös tillställning i Victoriahus på Lugnet bjöd flera av gästerna på musik. Allt från folkmusik och Evert Taube till – förstås – jazz! Bob Stalin och sjungande hustru Ulla och Bob Stalin med Marie Valentin i sångduett med Sven-Erik Palmbring – som är en präst som verkligen kan sjunga”! – i It’s A Sin To Tell A Lie.

Apropå Thomas Jonasson, Bob Stalin och Marie Valentin så är deras Swing After Word inbokade på Södergatan 14 några tis dagar framöver med början 28 november.

…och om någon är intresserad av ovan nämnde Mel Tormé och scatsong i Lullaby Of Birdland så finns det här:

 

Travets fackorgan vill ha anonyma angivare!

Standard

Anonymt angiveri! Det är travförbundägda fackorganet Travronden som lanserar denna nya giv. Man har hakat på #MeToo-trenden men drar det ett steg längre. ”Tipsa oss på Travronden – anonymt” skriver chefredaktören Joakim Svensson i senaste numret.

Det förvånar ju inte att han kommer från Expressen som tävlar med Aftonbladet i att starta drev mot olika personer, så må det handla om sexuella trakasserier eller skattehistorier.
Joakim Svensson är något så unikt som en chefredaktör för ett fackorgan som inte har ett dugg kunskap om vad det egentligen är som tidningen ska skildra.
Då blir det sådana här vurpor som blir allt fler och fler i Travronden, som på senaste tiden hakat på den PK-journalistik som fortfarande sprider dynga i ”humanitetens tjänst”. Det var inte för inte som de mest travkunniga medarbetarna för något år sedan i grupp lämnade Travronden för att starta eget i tidningen Sulkysport.
I senaste numret finns också vad som – inte otroligt – kan vara en ren ”hittepå-grej” om 39-åriga tjejen Simone som berättar om ”skamligt beteende” inom travsporten. Artikeln avslutas med att ”Simone heter egentligen något annat och hon har en annan ålder”. Jojo… Hur är det man säger i USA – ”fake news”?
”Tipsa oss anonymt!” Det får tankarna att gå till östtyska Stasi, ryska KGB ellenazistiska SS och Gestapo. Ange dina grannar! Som sedan ställs inför exekutionspatrullerna, som här är utbytta mot murvlar av sämsta sorten.
Självfallet finns det avarter av alla de slag även inom travsporten. Vilket ska bekämpas även här. Skyldiga ska sättas dit. Men att uppmana travsportens aktiva och intresserade att komma med anonyma anklagelser som sedan ska spridas i ett fackorgan som Travronden är inte bara beklämmande, det är rent omdömeslöst!

Svensk Travsport borde skämmas över Travronden!

 

Jazzprästen, Smoke Rings och Peruna Jazzmen

Standard

Leif Anderson har det mest sända radioprogrammet någonsin. ”Smoke Rings” sändes första gången september 1960 och sedan varje vecka fram till 1999, det sista programmet en vecka efter hans död.

Med 1786 gånger överträffade han Sven Jerrings ”Barnens Brevlåda” med ett program. En av Leif Andersons goda vänner var Sven-Erik Palmbring, församlingspräst i Västra Karaby Pastorat, varifrån han nyligen pensionerades.
Sven-Erik Palmbring (bilden) arrangerade vid flera tillfällen jazzkonserter i Västra Karaby Kyra, där jag i den fina akustiken bland annat upplevt Roger Berg Big Band.
”Jazzprästen” Palmbring gästade på onsdagen Harry Arnold-sällskapets medlemsmöte på Annebergsgården för att berätta om sin vän och spela hans musik.
Palmbring delade ut en liten varning:
– Jag är ju präst och svordomar hör inte till mitt vanliga språkbruk. Därför får ni gå ut om ni är känsliga när jag berättar om tre saker som var det ”jävligaste” Leif visste. Den första var ”en kommunist som gillar Lester Young”, den andra var ”Olof Palme som var så lätt att bli förbannad på” och den tredje ”bankdirektörer över 50 som spelar Beatles”!
– En gång hade Leif ett helt minnesprogram om Tommy Dorsey, ett av hans favoritband. Han ringde mig efteråt och berättade att en ”jävla träskalle” efter programmet ringde upp och skällde ut mig för att jag inte spelat Dorseys signaturmelodi I Get Sentimental Over You. Mannen fick väl veta vilken träskalle han var och jag sa lite försynt till Leif, som ju också sålde skivor, att där miste han kanske en kund, fick svaret att ”så´na jävla träskallar vill jag inte ha som kund”.
Apropå Tommy Dorsey berättas det när trumpetvirtuosen Bunny Berigan, känd också för sitt måttlösa drickande (han dog ung bara 34 år gammal), vid en Dorsey-konsert fick frågan om hur han kunde spela så bra när han var så full – ” det beror på att när jag över är jag alltid full”, blev svaret.
Vi fick flera härliga sanningar om en del stora namn inom swingen. Som att ”Benny Goodman med dagens språkbruk skulle kallats nörd, det var bara musik för honom och inget annat som gällde. Han styrde sitt band med järnhand. Det var till exempel förbjudet att sitta med benen i kors, förbjudet att röka, man fick inte tugga tuggummi.” Perfektionisten och klarinettisten Artie Shaw var gift åtta gånger och Jimmy Rushing – även av mina favoriter som bluessångare inom storbandsswingen – ”var den ende som alltid hade pengar under turnéerna med Count Basie han hade ett ekonomiskt sinne men många kallade honom snål”.
Jag ska inte räkna upp all den fina swingmusik som Sven-Erik Palmbring hade satt ihop i sitt program. Men vi kunde bland annat njuta av Everybody Loves My Baby med Glenn Miller Army Band som inledde, Any Old Time med Billie Holiday och Artie Shaw som stod för vågspelet att turnera i amerikanska södern med denna färgade amerikanska blueslegendar. Count Basie och Jimmy Rushing i I Left My Baby var en höjdare liksom Harry James med sångerskan Helene Forrest i I’ve Heard That Song Before, ett arrangemang jag tyckte mig känna igen från ”vårt eget” Roger Berg Big Band. Cotton Tail med Duke Ellington (förstås) och ovan nämnde Tommy Dorsey med Song Of India.
– LP-skivor var som en giljotin under franska revolutionen, det var 78-varvare med en låt på varje sida som gällde för Leif ”Smoke Rings”. Han var en väldigt varm och generös människa, vilket man kanske inte kunde tro när man lyssnade på hans program. Han var oerhört opraktisk och kunde hjäpligt koka en kopp kaffe, ”neskaffe”, berättade Sven-Erik Palmbring.
– Jag träffade honom bara någon dag innan han dog, han hade för en doktor sagt, att ”hade jag varit en häst hade ni tagit ut mig på gården och skjutit mig”…
Sven-Erik Palmbring fick hedersuppdraget av Leif att ordna och officiera vid hans begravning. Men ingen jazzmusik, inte ens av hans favorit Duke Ellington. ”Välj några psalmer och Under Stjärnorna av Ingvar Wieslander som ingångsmusik var hans önskan. Men när Putte Wickman och Jan Lundgren bad om att få spela på begravningen kunde vi ju inte säga nej”, sa Palmbring.
Som avslutning berättade han – kanske något överraskande – att det var danske Arne Jensen, Papa Bue, som fick honom jazzintresserad.
– Jag såg ett dansk TV-program med Volmer Sörensen 1961, Nordvision. Där uppenbarade sig ett danskt band med vikingahjälmar, Papa Bues Viking Jazzband. Det drabbade mig som ett klubbslag i nacken och jag förstod att det var det jag skulle ägna mig åt. Så det är Papa Bues fel att jag står här ikväll sa Palmbring och spelade en hot version av You Rascal Me med Papa Bue vars band då innehöll alltför tidigt bortgångne saxofonisten Steen Vig.
Palmbring blev sedan riktigt ”frälst” (ursäkta) när han som 13-åring fick uppleva Duke Ellington i födelsestaden Karlshamns Folkets Park 1963.
Den som känner denne bloggare vet att Papa Bue också tillhörde mina favoriter alltsedan jag hörde honom för första gången på gamla Hot House på Stadt Hamburgsgatan i slutet av 50-talet. Bandet bildades av Arne Bue 1956.
Apropå Hot House, så kunde man för bara en knapp vecka sedan där uppleva danska Peruna Jazzmen, ett av de mest genuina banden när det gäller musik av Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, King Oliver, Clarence Williams och 20-talets storheter inom jazzen.
Om två år kan Peruna Jazzmen fira 60-årsjubileum och trombonisten Arne Höjberg som jag träffade första gången mycket tidigt har varit med på hela resan. Bandet bildades alltså 1959 och ett år senare kom klarinettisten Claus Forchhammer med i bandet. Pianisten och sångerskan Anette Strauss kom 1974, samma år som Mik ”Count” Schack med washboard. 2011 kom Henning Lorentzen med sin sousaphone och Paul Strandberg från Malmö tillstötte 2013 när kornettisten Paul Aller avled och året efter Jonas Winding och banjon.
Mik ”Count” Schack kan vara värd några extra rader. Han tillhör en av de mest högadliga släkterna i Danmark som son till Hans lensgreven von Schack och var arvinge till Schackenborg Slott utanför Tönder i södra Jylland. Men han frånsa sig arvet och föräldrarna skänkte då slottet till danska kungafamiljen som bestämde att Prins Joachim skulle bo där och driva jordbruket. Det gick åt helskotta och Joachim och hans familj fick lämna slottet som såldes till en fond som ägs av en av de rikaste familjerna i Danmark och står bakom Danfoss, Ecco och Lego.
Sedan många är Mik ”Count” Schack en känd profil i dansk TV där han när detta skrivs i sitt matprogram ska prata om ”kavring”, en brödtyp som inte lär finnas i Danmark och som han var ute och handlade i Malmö innan Tuppen-spelningen där han alltså satt med bl a tvättbrädet på sina knän.

Slutligen ska jag återknyta till Sven-Erik Palmbring. Han lämnade Harry Arnoldsmötet med följande tänkvärda ord: ”Tack Gode Gud för att det är som det är, för hur skulle det annars vara!”

 

Kronprinsenminnen på Teatermuséet

Standard

Den som är intresserad av Malmö nöjeshistoria som den utvecklades under Kronprinsens tid som showrestaurang kan bege sig till Teatermuséet på Kalendegatan i morgon kl. 17.00. Då berättar Christer Borg om sin nyutkomna bok ”Alla var där” samtidigt som muséet har vernissage på de mycket speciella affischer som Kronprinsen tog fram till alla artistevenemangen.

Det är en mastodontbok som nöjesjournalisten Christer Borg (bilden), i många är arbetskollega på Kvällsposten, tagit fram och som getts ut av Jeanette Rosengren på Kira Förlag. Samma förlag som gav ut Borgs fina bok om Öster Warnerbring för två år sedan.
Jag har själv haft förmånen att uppleva många av de artister som uppträtt på Kronprinsen. Krogen är med tidens gång borta men byggdes av storbyggmästaren och travpampen Hugo Åberg när kvarteret där Kronprinsens Husarer och gamla dansrestaurangen Arena låg. En parentes – jag minns när Arena i en storbrand jämnades med marken 1958. Vi bodde i närheten och Herregud, vilken brasa!
Christer Borg beskriver historien om Kronprinsen alltsedan – och tidigare – än detta hände. Vägen från varietérestaurang med jonglörer och trollkonstnärer och elefanten Tanya till alla de stora inom svensk nöjeshistoria.  Ingen saknades – så må dom heta Povel Ramel, HasseåTage, Sven-Bertil Taube, Jan Malmsjö, Östen Warnerbring många gånger liksom Eva Rydberg, Bosse Parnevik, Swe-Danes med Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, Trio Neumann med Ulrik, Mikael och Ulla, Lill-Babs (förstås!), Owe Thörnqvist, Siw Malmqvist, Tommy Körberg, Git Gay, Sten-Åke Cederhök, Cornelis Vreeswijk, Charlie Norman, After Dark, Magnus och Brasse och… och… Internationella storheter som Josephine Baker, Lena Horne och Judy Garland i sitt sista framträdande, hon dog kort senare.
En bok med minnen, minnen, minnen och festliga historier i massor.
Till sin hjälp har Christer Borg bl a haft tidigare artistchefen Carlo Tornedo som var stor internationell illusionist och fortfarande lever. Liksom och inte minst Stig Andersson, nu drygt 80 och väl det, som var restaurangchef under de stora åren på Kronprinsen.

Östen Warnerbring och bloggaren med ungdomar från småklubbar i Malmö på Heleneholms IP någon gång på 70-talet.

Stig Andersson var med vid boksläppet nyligen på Översten och jag gick fram och hälsade på honom. Han kände förstås inte igen mig, det var väl närmare 40 år sedan vi sågs. När jag sa mitt namn, mindes han: ”Just det, du delade ut ett pris från Kvällposten till Östen Warnerbring på Kronprinsen nå’n gång på 70-talet. Det kommer jag ihåg”. Det mindes inte jag förrän han berättade det för mig. Östen Warnerbring och Kvällspostens sportredaktion hade ett samarbete gällande ungdomsfotboll hos småklubbarna i Malmö. Exakt vad det gick ut på minns jag inte, men Östen, som var en god vän sedan många år, fick i alla fall någon form av utmärkelse.
Östen och jag var också på Kronprinsens scen 1980 i det som skulle blivit en ”Guldfest” för IFK Malmö, som den här söndagen skulle fått allsvenskt kontrakt igen i fotboll.

Östen Warnerbring och bloggaren på Kronprinsen 1980 då en ”Guldfest” blev en ”Gulfest”  men ingen ”Kulfest”.

Men det blev en ”Gulfest” som inte var direkt någon ”Kulfest” sedan Sten Pålsson i Gais i sista matchen i division I (nuvarande Superettan) inför över 20.000 åskådare gjort straffmål på Bo Theander en minut och 58 sekunder före full tid. Och IFK fick stanna i ettan och det där hämtade sig aldrig dåvarande tränaren, tidigare MFF-storspelaren och arbetskollegan Nils-Åke ”Kajan” Sandell riktigt ifrån.
Om jag minns rätt var det Bo Åkesson, i styrelsen för IFK-fotbollen som drev Kronprinsen då.

Men i övrigt var det väl bara glada minnen rån Kronprinsen innan jag flyttade till Stockholm 1986. När jag kom åter till hemstaden 1999 hade Kronprinsen efter en del turbulenta år som inte alltid var så positiva slagit igen 1995. Christer Borgs bok inbjuder till många härliga nostalgiska återblickar och leenden.

 

 

”Stenbergamannen” – otäck sanning och fiktion

Standard

”Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med berörda parter, oftast talrika samtal som förts över en ansenlig tidsrymd.”

Ovanstående citat är hämtat från Truman Capotes förord till sin roman ”Mad kallt blod” från 1965. Den boken har jag tyvärr inte läst, men Malmöförfattaren Trygve Bång citerar Capote i eftertexten till sin nyutkomna bok ”Stenbergamannen”.
Det här är Trygve Bångs andra bok (”Psykopaterna” kom 2006) om ett rättsfall som blev mycket omskrivet från slutet av 60-talet in i vår tid, då ”Stenbergamannen” efter nästan 30 år i en andra omgång fängelsestraff blev frisläppt 1989 och dog för några år sedan. En pyroman och mördare som togs redan 1969 för mordbränder i sina hemtrakter runt Vetlanda, som också är Bångs barndomstrakter. ”Stenbergamannen” som egentligen hette något annat men efter frisläppandet tog sig ett annat namn kallas i boken Karl Lindqvist.
”Av hänsyn till huvudpersonernas familjer och efterlevande har gärningsmannen och hans familjemedlemmars namn samt vissa ortsnamn, bytts ut”, skriver Trygve Bång på ett försättsblad. (men det är lätt att googla fram hans verkliga namn).
Regissören Peter Bäckström skriver i ett förord bl a: ”Är boken ett litterärt reportage eller en roman? I vilket fall som helst lever den på flera plan samtidigt; dokumentärt blandas med fiktivt. Också verkligheten har ju sina rubriker. Detta har hänt och Detta har jag upplevt.”
Vad är fakta och vad är fiktion? Det överlåter Trygve Bångs alter ego Bert Walter i sin bok läsaren att avgöra.  Boken har sitt ursprung i ett anonymt brev till ett bokförlag, ett brev som möjligen kan vara om en självbiografisk berättelse från ”Karl Lindqvist”.
Det är fruktansvärda händelser som skildras i boken om ”Stenbergamannen”. Jag fångades omedelbart och släppte efterhand alla tankar på fiktion, speciellt som Bång har haft tillgång till unika undersöknings- och förhörsprotokoll och haft samtal med korrekt namngivna (väl?) poliser som varit direkt inblandade. Bång har också träffat dubbelmördaren och pyromanen ”Lindqvist” – väl? Dessutom hans hustru ”Elisabeth” – väl? Att författaren som ingen annan haft tillgång till förstahandskällor som ligger till grund för boken, det behövs det inga frågetecken efter.
Först när jag kommit till sista sidan började jag tänka efter. Hur dog egentligen ”Lindqvist”. Är det fiktion eller sanning att man först hittade en sargad kropp som begravdes som ”Lindqvist” men som sedan visade sig vara någon annan? Att man hittade ”Lindqvist” några år senare brutalt mördad i sina hemtrakter?
Jag ska inte avslöja mer, men det här är en bok som på ett sätt som de bästa kriminalromaner/deckare” fångar sin läsare. ”Stenbergamannen”, så skickligt författad/beskrivet av Ben Walter/Trygve Bång där fiktion, fakta och verklighet vävs samman till ett nätverk.

FOTNOT 1: Polisprofessor Leif G W Persson har redovisat det här fallet i ”Veckans brott” i SvT och händelserna har dramatiserats av Radioteatern i ”Rädda oss från eldarna”.

FOTNOT 2: Dansk- och Bullenvännen Trygve Bång har tidigare gett ut elva böcker i så olika områden som ovan nämnda ”Psykopaterna” som ”Upptäckter på andra sidan Öresund”, ”Reportage och essäer om öar och deras människor” och ”mycket omskrivna ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige.” Han fick Piratensällskapets Bombi Bitt-pris 1999.