Avsked till en hedersman

Standard

I dag tar vi avsked av en gammal god vän i Båstad, Lennart Broberg. Tyvärr ha jag ingen möjlighet att följa med dit några gamla Ölhäfvare, detta på grund av att travförbundet helt slagit sönder banornas tävlingsprogram.

Det är alltså tävlingar på Jägersro med start på lunchen, och eftersom jag fortfarande jobbar en del med detta får jobbet gå före i det som ATG-bossen Skarplöth kallar speloptimering, spelmöjlighet dygnet runt

Jag skrev för några gamla Ölhäfvare en runa som publicerades i SDS enligt nedan.

”Förre Pripps-konsulenten Lennart Broberg i Båstad har avlidit i en ålder av 91 år. Han efterlämnar barnen Patrik och Susanne med familjer.

Gamla medlemmar i Sällskapet Ölhäfvarne har sorg. I november för två år sedan träffade vi vännen Lennart när vi reste upp till Båstad för att uppvakta på 90-årsdagen. Lennart deltog sedan också när förra året med gamla stamgäster och personal från Savoy och familjen Lendrop högtidlighöll Lars Lendrops 100-årsdag med en minnesvärd sammankomst den 10 december där dagens Savoy Grill serverade den halstrade råbiffen med hemlagat kryddsmör enligt receptet från förr i tiden. Med egna snapsen Savoy Special blandad efter ett gammal hemligt recept.

Fjärran är nu de oerhört generösa tillställningar som Pripps bjöd på när Wille Malmquist var chef för Pripps vid Lantmannagatan-Ystadsvägen tillsammans med trogne vapendragaren Lennart Broberg. Då sparades det sannerligen inte på krutet. Och det var inte bara öl som bjöds att dricka till den mat som levererades från Helenholms restaurang…
Liksom Lendrop och Malmquist var Lennart Broberg hedersmedlem i Sällskapet Ölhäfvarne som bildades av Lendrop och Malmquist 1964. Lennart Broberg efterträdde Harry Theander som konsulent när Theander blev krögare på The Bull’s Eye (Bullen). Bl a Savoy var under deras ”beskydd” och Lennart var aldrig sen att bisträcka en törstig broder – det var alla… – med en öl när han kom in grillens Ölskänk.

Broberg deltog vid alla mer eller mindre galenskaper det illustra Sällskapet Ölhäfvarne ställde till med, alltid med generöst flytande bidrag från Pripps. Jo, det gick på den tiden. Fortsatte efter sin pensionering i början av 80-talet och var högst delaktig i den resa hans företag med efterträdaren Conny Ekman bjöd på för att besöka moderbolaget i Stockholm och med en visning av då nybyggda Globen. Restaurangvagn modell äldre kopplades till tåget, vita dukar, porslin, riktig mat och ölprovning. Vi minns att Lennart under stor brådska för att inte missa återfärden hann med att köpa en varmkorv på vägen till Stockholm Central. En Ölhäfvare saknades men anslöt till hemorten efter några dagar.

De tiderna kommer aldrig tillbaka men minnena lever och alltid lika försynte Lennart Broberg tänker vi på med stor glädje och tacksamhet.

Gamla Ölhäfvarne Gunnar Bernstrup, Ulf Darinder, Anders Hardemo, Christian Hellberg,  Peter Kastensson, Bengt Lindelöf, Pehr Malmström, Paul Musiolik.”

Återkommande till inledningen – nästa år är Skarplöths fögderi slut, ATG-monopolet försvinner och dessutom har travförbundet fått en ny ordförande i stället för centralbyråkraten Hans Ljungqvist.

Marjaana Alaviuhkola från Halmstad, Årets Företagare där med sin veterinärpraktik, har klart uttalat att det är decentralisering som nu ska gälla, banorna ska få mera att säga till om, inte minst beträffande tävlingsprogrammet som i år slagits sönder av Per Wetterholm, en av förbundets sportchefer.

 

 

Annonser

Några minnen om Lennart Jelbe som lämnat oss

Standard

På torsdagen fick jag ett väldigt trist dödsbud. TV-producenten Lennart Jelbe hade avlidit, 78 år gammal. En oerhört fin människa och vän som jag jobbade en del ihop med på 70-talet redan. Ansågs på sin tid som världens främste sportproducent inom TV och svarade för jätteproduktioner för SVT och utländska mediabolag med bl a OS-sändningar.

Det var Jelbe som såg till så att hästsporten kom in i TV. Det var långt innan TV4 och Kanal 75 på gott och ont kom in i bilden genom ATG. Det började så smått i lördagarnas ikonprogram Tipsextra med bl a Lars-Gunnar Björklund. Jelbe svarade också för direktsändningar i SVT från Elitloppet.

Jag jobbade en del för SVT i Malmö vid den tiden, samtidigt med att jag var sportjournalist på Kvällsposten. Jobbade då en del ihop med Lennart Jelbe i stora produktioner. Bland annat ett år gällande Grand National från Aintree utanför Liverpool. Ett av mitt livs stora misstag inom sportjournalistiken.

Någon kanske minns vad jag skrev i en blogg för nio år sedan? Jag repriserar:

”Jag har en del minnen beträffande Grand National som jag bevistat några gånger. Dock inte sedan starten 1839 även om man kanske kan tro det… Första gången var 1975. Jag hade varit oförsiktig nog att i Kvällsposten kritisera Björn Zachrisson för dennes direktsändningar i SVT. Att jag inte kunde hålla min stora trut! Det fick till följd att Lennart Jelbe, kallad världens främste TV-sportproducent, som jag lärt känna under en del frilansuppdrag, ringde och i princip sa, ”gör det själv!”. Så vad göra? Tillsammans med Jelbe och Rune Armandt, salig i åminnelse, från TV i Malmö åkte jag till Aintree.

Jag vill minnas att det startade nästan 40 hästar. Jag läste in och lärde mig alla jockeydresserna utantill. På tävlingsdagen ösregnade det. Vi var placerade högst upp på huvudläktaren, grandstand, under en presenning. Med en liten svartvit monitor. Efter första hindret var alla färgglada dresser gråsvarta! Banan sträcker sig bort från huvudläktaren. Vi hade BBC:s reportrar i öronen, BBC hade folk utplacerade längs banan.

När hästarna kom förbi läktaren för första gången och skulle ut på det andra varvet hade fältet reducerats avsevärt. Jag hade sedan man hoppat The Chair – görs endast på första rundan – tag på de flesta av hästarna där framme. Utom en. När man svängde in på den långa rakan som föregår upploppet var det fem hästar där framme. Jag hade tag på alla. Utom en. Den fick jag tag på cirka 100 meter före mål. Hästen hette l’Escargot. Och nog f-n var det han som vann! Där fick jag för mina stora trut…

Men sedan gjorde jag tillsammans med Jelbe och Jojje Karagiorgiou, också salig i åminnelse, ytterligare några större direktsändningar för SVT, Svenskt Derby och Stockholm Cup tillsammans med Bo Hansson bl a. Det var på den tiden hästsporten huserade i SVT och det hela fokuserades på sport och inte spel som i dag.”

Skrev jag i april 2009.

Jag blev god vän med Lennart Jelbe som startade eget produktionsbolag 1987, samtidigt som jag började på Travronden, och vi spelade en del ATG-golfrundor tillsammans. Han var också framgångsrik hästägare och ägde på sin tid bl a ett av landets bästa ston, Jippie Sund och vid sin bortgång Matrix Again.

Apropå mitt ”fiasko-Grand National” så var en häst vid namn Red Rum tvåa det här året. Red Rum var den störste genom tiderna i Grand National är Red Rum. Han vann tre gånger 1973, 1974 och 1977 (12 år gammal) och var tvåa 1975 och 1976. Jag träffade Red Rum och hans tränare Ginger McCain några gånger. Hästen tränades på stränderna i Southport, där han hade sitt stall i ett garage på en bakgård där McCain också hade bilförsäljning och han körde innan GN-framgångarna också taxi. Red Rum var en nationalidol och brevbäraren kom med säckar av beundrarpost. Efter sin aktiva karriär skänkte ägaren Noel LeMarc Red Rum till McCain. Tillsammans reste man runt och invigde bl a varuhus.

Red Rum dog 1995, 30 år gammal, och levde ett fint i pensionärsliv hemma hos Ginger McCain som då hade skaffat en gård i Cholmondley, där jag 1991 hade förmånen att få träffa de två på ett reportage tillsammans med fotograf Nikolai Jakobsen några år innan Red Rum fick sluta sitt liv. McCain avled 2011 och står i dag staty på Aintree. Men det är en helt annan historia.

Lennart Jelbe finns i mitt minne för alltid. Vila i frid,”Lelle”!

Bilder: LARS JAKOBSSON/Kanal 75
och NIKOLAI JAKOBSEN

Gubbslem, Svenska Akademien och – Ranelid…

Standard

Orkar ni? Det här blir långt…
Svenska Akademien – kan man egentligen komma längre bort från valspråket Snille och Smak som den här akademien gjort till sitt eget?!

Jag undrar egentligen om de kvarvarande ledamöter av de urspungliga ”aderton” – 11, 12 eller 13, skit samma faktiskt -egentligen vet hur stor skada man gjort Sverige i utlandet genom den såpopera som fortsätter att rulla i media.

Jag tror faktiskt inte det. Det här är en självgod församling bestående av – mestadels – medelålders gamla gubbar med stor självmedvetenhet om sig själva. Som sitter i en glasbubbla tillsammans med några – mestadels – fruntimmer. Omedvetna om tidens tand ända tills den s k #metoo-rörelsen – om vilken man kan tycka mycket! – trängde sig in.
Länge lyckades man även i media tysta ner namnet på den s k kulturprofilen, det vill säga Jean-Claude Arnault, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson. Man kan ju jämföra hur snabba tidningarna var att namnge t ex kändisar Martin Timell och Lasse Kronér för diverse misstankar om kvinnoförnedrande handlingar. Men ett gubbslem vid namn Arnault var ju inte så känd… Och inte minst med kontakter uppåt, även kungliga sådana, i den akademiska världen.
En av Arnaults beskyddare är Sture Allén, en riktigt slemmig typ som även på sin ålders riktiga höst fortsätter kalla Arnault för en ”gentleman”… Undrar egentligen vad det för hemlig klubb som Arnault icke utan hustru Katarina Frostensons vetskap bedrev och som tydligen inhöstade stora ”kulturbidrag” från Akademien?
Några skattekronor eller annat från staten lär inte vara inblandat. Svenska Akademien är en privat klubb för inbördes beundran om än med kungligt beskydd (vad betyder det?) och i sitt totalt transparensbefriade skal innefattande en stor del nepotism för att inte tala om korruption.
Det som skadar Sverige är förstås att man har Nobelstiftelsens uppdrag att utse Nobelpristagarna i litteratur, och här har det läckt som ett såll bl a till Arnault. Inte minst från ”Horrible Horace”, det vill säga tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, ett i mitt tycke framträdande kräkmedel, en gång gift med Ebba Bratt-Wittström, som till sin upphöjda feministpiedestal gärna tagit emot bulletiner från sin inkontinente make.

Engelska, seriösa tidningsdraken The Guardian jobbar intensivt med att upplysa internationella läsare om beska sanningar i den svenska stiffa upperclassen. Har ”Horrible Horace” möjligen tillsammans med andra håvat in slantar från spelbolag genom förhandskunskaper om litteraturpristagare?
Förfärligt egentligen. Men också ganska kul, tycker jag. Hur många nya medlemmar blir det i ”de adertons” klubb? Eller lyckats vårt Majestät återsluta bubblan?
Ett namn jag – och säkert många med mig – kom att tänka på är Björn Ranelid. Jodå, han har förstås tänkt tanken själv också, fattas bara annat… men si, han är inte intresserad. Enligt egen utsago är han alldeles för känd och för populär för att komma ifråga. Till skillnad från de vittra i Akademien är han ju dessutom väldigt produktiv som författare.
Jag råkade för några dagar sedan få syn på en lång skröna från Björn Ranelid i Kvällsposten/Expressen, där han sprider sina självgoda krönikor, som avslutades så här:

”Den fjortonde april 2018 tilldelas jag Språkförsvarets hederspris och det är medlemmarna som röstat fram mitt namn. Det tillfaller således inte Horace Engdahl eller den ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius utan mig av alla levande personer i Sverige.

I september i år ger jag ut min trettiofjärde bok. Jag har skrivit cirka 800 krönikor, artiklar och essäer i olika ämnen. Jag har framträtt åtminstone vid 3500 tillfällen inför publik och jag är den enda medborgaren i Sverige som medverkat i alla de största produktionerna i Sveriges Television och TV4. Jag har mottagit Augustpriset, Malmö stads kulturpris, Aftonbladets kulturpris, Doublogska priset från Svenska Akademien och ytterliga tretton stora priser för mitt språk och mina böcker.

Lärarnas Riksförbund instiftade Björn Ranelid Priset år 2009. Jag driver en författarskola i mitt namn. Jag har rätt att viga par i hela Sverige. Jag har skrivit romaner om Stig Dagerman och Selma Lagerlöf och den litterära texten om operasångaren Jussi Björling i praktverket med titeln Jussi.

Jag är ständigt engagerad i den svenska skolan och i all världens litteratur som jag för övrigt i dessa dagar ansvarar för i ett av lagen i programmet Kontrapunkt i Sveriges Television, men jag har också skrivit en lång text om dansbandet Lasse Stefanz inför dess femtioårsjubileum 2018.
Jag har elden, bredden, lusten och passionen bortom partipolitiken när jag skriver och talar i det svenska språket. Jag sörjer över förfallet i ordet.”

Så långt Ranelid i Kvällsposten/Expressen. Påminner mig också om att han sagt detta: ”Jag har talat inför fler människor i levande möten än någon annan svensk författare genom tiderna.”…”Jag har gjort mer för svensk folkbildning än hela Svenska Akademien.

”Snille och Smak” – det är kanske det Björn Ranelid har, han är ju också numera litet av en frontalfigur för bilförsäljning på Blocket?

Men till sist måste jag erkänna, att jag inte läst någon bok av Ranelid. Mer än en bilderbok om MFF av fotografen Pierre Mens som Ranelid satt bildtexter till. Jag köpte en Ranelidbok för några år sedan och har försökt, men jag kom inte längre än 20-talet sidor, se’n gav jag upp. Jag vet att många älskar Björn Ranelid. Jag gör det inte.

PS. Det här är roligt, tycker jag:

BOSSE – en hyllningsbok för både blå och gul.

Standard


Jag var på MFF-museet i går. Fjärde våningen på Swedbank Stadion. Heter det så fortfarande? Jag var där för att hämta en bok jag köpt, En hyllning BOSSE. Som sedan signerades av bokens idégivare Staffan Tapper i MFF-shopen i bottenplan. Mera om boken lite längre ner.

Museet var en höjdare. Så vitt jag förstår av internationellt hög klass. Med allt om MFF, förstås! Nu specialutställning om Bosse Larsson, förstås. Med en trevlig och kul reklamfilm om boken med Staffan Tapper som ciceron. Det är Staffan för övrigt ofta under museets öppethållande också.
Det finns en del enkelspåriga personer som anser att jag är en inbiten  ”guling”, det vill säga IFK Malmö-habitué. OK, det låter sig sägas eftersom jag i gul tröja spelat juniorfotboll och junior- och seniorhandboll men också ishockey på Södra Isbanan vid Gamla IP. Till och med juniorbandy! Fast det där med gul tröja stämmer inte riktigt, eftersom jag var målvakt i samtliga discipliner och den tröjan fick vara allt annat än gul…
Och… jag spelade ishockey för MFF, föregångare till dagens Rödhökar, innan man värvade landslagsmålvakten Bengt ”Pliggen”Lindqvist från Södertälje och jag med legendaren Folke Lindströms goda minne fick gå över till IFK Malmö.
Jag var bara tredjemålvakt – blev fjärdemålvakt när ”Pliggen” kom – och spelade i reservlaget i division IV mot storheter som Pandora från Ystad… ”Vi har ingen användning för dig längre”, tyckte Folke Lindström, säkert med viss rätt, och lät mig gå över till IFK, som då spelade snäppet under MFF i division II. Jo, där hade jag förresten gul tröja… När jag blev vuxen och sportjournalist på Kvällsposten träffade jag rätt ofta Folke Lindström och vi hade rätt roligt åt den här ”blågula” historien.
Dessutom var jag som väldigt ung bollkalle bakom målen på Gamla IP när MFF spelade sina matcher. Det var före Bosses tid och på den tiden blivande arbetskollegan Nils-Åke ”Kajan” Sandell var en av MFF-stjärnorna och Tore Svensson, en av mina favoritmålvakter, stod i mål. Det ni!
Det här blev en lång parentes med anledning av Staffan Tappers bok om BOSSE. Tyvärr har ju Bosse Larsson valt att dra sig
undan all offentlighet.

”Aldrig i livet!”, sa Bosse till Staffan när han var hemma och lämnade över den bok som han skrivit med tillåtelse av Bosse och frågade om han inte kunde komma till lördagens boksläpp. Bosse, som varit delägare i flera travhästar, går inte ens till Jägersro längre, enda kontakten med det som var något av Bosses andra hem sker nu via Harry Boy hos ett ATG-ombud hemmavid. Det är Bosses val och det får vi respektera.
Boken är i stort format. Kostar 500 kronor, och det är förstås mycket pengar. Men det är ett praktverk och för den som i likhet med mig anser Bosse Larsson vara MFFs främste spelare genom tiderna – ursäkta Zlatan… – är det en bok att ha liggande framme på soffbordet.
På ett försättsblad citeras alltför tidigt bortgångne författaren Jacques Werup:
”Bosse Larsson, kobran, den störste någonsin, en svensk Cruyff, men hellre Kung i Malmö än Gud på kontinenten!”
Skrivet i kapitlet En Vintermatch i den fantastiska boken Hemstaden.
Boken om BOSSE innehåller mängder av intervjuer med människor som upplevt honom på både nära och mindre nära håll.
Sydsvenskans politiske krönikör Per T Ohlsson – en av få fortfarande läsvärda i i tidningen – skrev så här på tidningens ledarsida den 5 maj 1994:
”Fulländningen kommer från Malmö, idag fyller han 50. Fotbollsundret Bosse Larsson har undanbett sig all uppvaktning på sin högtidsdag. Må så vara. Av såväl professionella som personliga skäl är det omöjligt att inte skriva om honom på ett utrymme i Sydsvenskan som annars härbärgerar kommentarer till tiden stora händelser. Ty alla som sett Bosse Larsson med en fotboll vet att han är en stor händelse, i Malmö en av de allra största.”

Staffan Tapper, som är idémakaren, har tillsammans med journalisten Micke Sjöblom och Anders Roos lagt ner ett stort researcharbete och jag tänker inte på att huvudpersonen inte själv medverkar. Det är också en förnäm bildhistorik över Bosse Larssons fotbollsliv, Anders Roos har jobbat intensivt i Bild i Syds jättearkiv.

Vare sig man karakteriseras som gul eller blå finns det massor i boken för en gammal nostalgiker att grotta ner sig i. Boken är tryckt hos CA Andersson i Malmö. Bra jobbat Staffan Tapper & Co.

Pinsamt svar från Kvällsposten-utgivaren

Standard

Expressen/Kvällspostens ansvarige utgivare Thomas Mattsson har på många håll kraftigt kritiserats för att Kvällsposten hade ovanstående förstasida plus löpsedeln angående danske ubåtsmördaren Peter Madsen. Jag skrev om detta i ett tidigare blogginlägg.

Huruvida han bett om någon ursäkt i tidningen – eller till mördade Kim Walls efterlämnade familj – vet jag inte. Jag köper inte hans boulevardtidningar. Men i medievarlden.se uttalade sig Mattsson så här:

”– Det var en olycklig formulering som kunde missförstås, och det var förstås inte bra. Jag beklagar rubriken, och ansvaret är som alltid mitt då jag är utgivare för Kvällsposten.

– Jag tror inte att någon tror att Kvällsposten tycker synd om Peter Madsen, han är ju misstänkt för ett allvarligt brott och ska snart stå inför rätta. Inget i Kvällsposten tyder heller på någon missriktad omsorg om en man som tros ha mördat en mycket ambitiös journalist.

– Kvällsposten har haft en omfattande men strikt bevakning av detta fall. Här har vi ett uppenbart exempel på hur olika pressetiken fungerar i exempelvis Danmark och Sverige, också Aftonbladet har ju tillämpat den så kallade försiktighetsprincipen.”

Ett intetsägande, pinsamt svagt och fegt inlägg av Thomas Mattsson, som inte vågar erkänna, att det var rent åt h-e att ge publicitet åt en artikel som helt klart gick ut på att man skulle känna medlidande med brottsförövaren.

Men sparkade polischefen Dan Eliasson uttalanden och PK-andan som genomsyrar stora delar av svensk press har satt agendan, att det är förövaren och inte brottsoffren det är synd om.

 

 

Travförbundet kan sänka Åby Stora och Åbergs

Standard

Svensk Travsport, ST, har åter visat sin inkompetens. Nu genom att ta Solvallas nye sportchef Anders Malmrot som sin kelgris.

Att Malmrot, som var stjärna i ATGs TV-sändningar har lämnat dessa för att i stället försöka rädda det – med hjälp av ST och ATG! – sjunkande skeppet Solvalla. Det är hedervärt.
Hans första stora utspel som Solvallachef var att inför Elitloppet förbjuda kuskar att köra mer än en häst i försöken för att i en eventuell final kunna välja den bäste. Nu blir den EN häst, EN kusk. Om detta kan man ha olika åsikter, jag påstår inte att det är fel.
Men Solvallas senaste nyhet är gjort utan tanke på vad det kan få för negativa följder för andra banor. Och det kan ju faktiskt Malmrot strunta i. Men det kan inte ST som till och med skjuter till pengar. Och egentligen är, enligt uppgift i Travronden, faktiskt det här inte Malmrots idé, den kommer från ST och att Malmrot och Solvalla nappade på kroken är inte svårt att förstå.
Det ska bli ett nytt ”Superlopp”, s k Showdown,  över 1609 meter den 14 augusti. Med två miljoner till vinnaren och en halv miljon till tvåan. Bara två inbjudna hästar får starta!
Det här sker bara tre dagar Åby Stora Pris som i år fått nu utformning med bara ett lopp över stayerdistans och med förstapriset höjt till två miljoner kronor.
Det här har självfallet fått Åbys sportchef Jon Walter Pedersen att gå i taket. Inte minst för att ST genom olyckan Per Wetterholm, mannen som sprängde banornas samarbete om tävlingsdagarna och gjort ett omöjligt tävlingsprogram, uttalat att ST kommer att tillskjuta största andelen av prissumman.
Solvalla och ST hoppas naturligtvis att det nya loppet, som körs bara i en avdelning, ska locka världens två främsta hästar. Med flyg om så erfordras. Skulle tro att man i dag drömmer om Readly Express, Prix d’Amerique-vinnaren som ju finns på hemmaplan, mot franske Bold Eagle. Ett drömmöte som det ser ut i dag.
Åby Stora Pris över stayerdistans lockar kanske egentligen inte samma hästar som Solvalla vill ha. Även om de två nämnda hästarna är allround gällande distanserna.
Ett lopp som däremot kommer i kläm är Hugo Åbergs på Jägersro den 31 juli. Visst, det är ingen omöjlighet att starta på såväl Jägersro som Solvalla. MEN… ingen ska inbilla mig annat än att Solvalla (och ST) när det gäller sitt lopp har kontrakt på att de två hästar man bjuder in inte får mötas inom t ex två månader före Solvallas lopp! Inbjudningarna kommer – inte minst av marknadsföringsskäl – säkert att ske Innan anmälningarna till Åbergs.
Men var kommer STs pengar ifrån??? Så vitt jag vet har ST inga egna eller någon fond att ta prispengar ifrån. Man fördelar pengarna från ATG. Vem ska betala? Kommer man att ta ”Solvallapengarna” från övriga banors prispengar? Två miljoner eller så snyter man ju inte bara ur egen ficka!
Vare sig Åby eller Jägersro är informerade om STs satsning på Solvalla. Först stal man ”alltid på en tisdag” från Jägersro för att ge till Solvalla, nu försöker man skjuta både Åbergs och Åby Stora i sank.
ST kommer vid sitt kommande årsmöte att få en ny ordförande. Hans Ljungkvist har gjort sitt och kommer att ersättas av Marjaana Alaviuhkola från Halmstad. Hon kan travet, inte tal om annat. Om det blir till någon förbättring återstår att se. Hon har suttit som vice ordförande under Ljungkvist under vars fögderi ST mer och mer har krupit undan för ATG och har inte direkt profilerat sig som någon annorlunda tyckare. Men det gör man kanske inte de kretsarna, vad vet jag?!

… och egentligen är jag inte direkt förvånad över någonting som kommer från ST!

Fy fan, Kvällsposten!

Standard

Ursäkta, men… FY FAN!!!

Jag kan inte kommentera gårdagens Kvällsposten – och Expressen – på annat sätt. Löpsedeln är den som Kvällsposten hade i Malmö. I stort sett hela förstasidan i Kvällsposten ägnades sedan åt hur synd det är om danske Peter Madsen, ubåtsmördaren. ”Mitt liv är i spillror” och att hustrun har lämnat honom.
Så här såg den ut:

Nej, jag har inte läst artikeln, skulle aldrig drömma om att lägga ut pengar på så smutsig, vulgär, vidrigt äcklig socialpornografisk journalistik. Om man nu överhuvudtaget kan tala om journalistik? Det räcker med att se förstasidan i tidningsställen.

Men detta är i den nyligen sparkade rikspolischefen Dan Eliassons anda. Det är inte brottsoffren det är synd om, det är förövarna!

”Mitt liv är i spillror”. Men vems liv är det som är i spillror? Torterade, mördade och styckade Kim Walls familjs liv förstås. Jag jobbade en del med fadern Joachim Wall på Kvällsposten för 30-40 år sedan, en av tidningens skickliga fotografer. Det är så jäkla omdömeslöst att behandla en gammal medarbetare och hans familj på det här hänsynslösa sättet.

Jag bryr mig inte om vem som har skrivit artikeln. Ansvaret ligger på Expressen ansvarige utgivare Thomas Mattsson tillsammans med Malmöupplagan Kvällpostens chefredaktör Katrin Säfström, båda omdömeslösa och ynkliga figurer. Men tyvärr är jag inte överraskad.

När det gäller löpsedeln som jag fotograferad på sta’n försöker man också misskreditera danska drottningen Margrethe genom att insinuera att hon ska lämna Danmark i hemlighet. Sanningen är att hon reser på den semester hon gjort senaste åren. Det här har man tagit från danska Ekstrabladet, en blaska i samma bedrövliga journalistiska verklighet som Expressen/Kvällsposten. Jag är förvisso inte rojalist, men jag skäms över den arbetsplats jag lämnade för 30 år sedan.

Ser på Facebook att Kvällsposten söker en ny chef. I dag följer man upp fredagens smutsiga bottennapp med ännu en ”tycka-synd-om” artikel beträffande den danske ubåtsmördaren. Bättre att lägga ner skiten med sin krympande upplaga!

Jag upprepar inledningen – FY FAN!!!