En feg krönikör – eller köpt?

Standard

Sursvenskan än en gång! Sport och opinion – möjligheterna till att orsaka irritation och ilska är stor. När ska jag egentligen bli färdig att säga upp mitt abonnemang på nät- och papperstidningen (fredag-söndag)? Jag är en velig individ…

Men reagerar gör jag. Ta sportsidorna än en gång. Berörde avslutningsvis senast lite hastigt Sursvenskan som klubbtidning till MFF. De fyra helsidor man åstadkom efter första träningen med MFF i år, utökades senare under veckan med fyra, 2+2 fredag-lördag.
På fredagen behandlade man över två sidor upphävningen av avstängningen av en för året från Sirius nyvärvad spelare (Kingsley Sarfo) som misstänks och fortfarande är under utredning för sex med en flicka ännu inte 15 fyllda. Normalt sett borde man förstås – enligt min mening – av moraliska skäl slängt ut den här spelaren med huvudet före.
Hur kommenterar tidningen då detta? Vi får gå till en krönika av Max Wiman. Som antingen a) är köpt av MFF eller b) är feg. Eller kanske bådadera?
Wiman tar inte ställning. Jag vill dock inte tro, att han eller någon annan på Sursvenskan står på avlöningslistan hos MFF. Alltså är han feg. Det är å ena sidan och å andra sidan. Wiman fastnar dock för att MFF av ekonomiska skäl gör rätt. En spelare som är avstängd kan man ju inte sälja. Kanske skulle man hamna i en skadeståndsprocess. Vilket vidimeras av MFF:s VD Niclas Carlnén. Den här spelaren skulle då bli ännu en i raden av sportchefen Daniel Anderssons misslyckade miljonvärvningar. Som Wiman parentetiskt inte heller vågar (får?) granska…
På samma sätt spelade man med i MFF-spridda dimridåer när det gällde Anders Christiansens hyllade namnteckning på ett femårskontrakt som snabbt byttes ut i miljonersättning för en internt säkert känd och väntad övergång till belgiska Gent.
Wiman kommenterar fallet Sarfo: ”Bara övergången från Sirius kan ha kostat 12-13 miljoner. Att sälja Sarfo ger kanske inte så många moraliska pluspoäng, men lindrar en ganska hiskelig förlustaffär ekonomiskt.”
För MFF är det naturligtvis tacksamt att ha en sprattlande marionett som Max Wiman i sitt sköte. I går gavs två sidor åt en övergång till MFF från Sören Rieks från IFK Göteborg. En god vän till mig tycker man kan fråga sig vad som hänt om till exempel kulturredaktionen på Sursvenskan hade samma förhållande till exempelvis Malmö Stadsteater som MFF har? Vad säger kulturchefen Rakel Chukri eller ansvarige utgivaren Pia Rehnqvist om det?
På Opinons-/Ledaresidan skriver Henrik Bredberg om Zlatans uttalande till en fransk journalist om att han behandlas olika i Sverige, är ett offer för rasism, ”under cover-rasism”. Det här har slagits upp stort i olika medier. När inte Zlatan kan få rubriker för sina (fantastiska) bedrifter på fotbollsplanen längre, så hittar han andra utvägar till detta.
Bredberg avslutar så här: ”Om Zlatan hette Svensson – vilken han förmodligen aldrig skulle heta, möjligen Zvensson – hade han inte haft de erfarenheter han har i dag. Inte kunnat ”prata rasisim” på samma sätt. Nu bör Sverige lyssna på Zlatan. Och åtminstone försöka förstå.”
PK-journalistikens instruktionsbok ligger alltid uppslagen hos politiska chefen Heidi Avellans bord på ledareredaktionen och har nu försett med ytterligare gyllene betygsstjärnor.

För övrigt har det blivit märkvärdigt tyst från alla som menat att Zlatan borde vara given i den svenska VM-truppen…

PS. jag önskar MFF all välgång. Framgång betyder mycket för Malmö. Men jag tror även MFF skulle må bra av en obunden journalistik.

Annonser

Jag avbryter ”Time out” för Sursvenskan

Standard

Ibland kan det vara bra att ta ”time out”. Jag gjorde det för snart två veckor sedan efter en artikel i SDS, som jag hellre kallar Sursvenskan. Man ska inte skriva i ilska utan försöka besinna sig. Men det hjälper inte alltid med ”time out” som jag nu bryter.

För knappt två veckor sedan hade Sursvenskan över fyra sidor i Malmödelen en artikel om en kriminell 24-årig Landskronayngling utan körkort som kört ihjäl sig. Han körde en oskattad och oförsäkrad några år gammal lyx-Merca med 476 hästar som gör ”0 till 100 km/tim på 10 sekunder”.
En polisbil försökte stoppa bilen som bara drog iväg och vid Söderkulla tog jakten slut. Ynglingen körde ihjäl sig själv och skadade svårt en medpassagerare.
”Sonen dog i bilkrasch – jagades av polisen” är rubriken till artikeln som skrivits av Elinor Strand men självfallet är godkänd av Pia Rehnqvist, ansvarig utgivare för Sursvenskan. Jag kan inte se någon annan bakgrund än att försöka göra polisen ansvarig för dödskraschen. När man försökt göra sitt jobb.
Artikeln är värsta sortens snyft- och socialreportage. Ledsagad av bilder på pappan vid graven där han säger att han ”pussar gravstenen”, en ledsen hund ”som saknar sin husse” och förstås den totalkraschade Mercan. Pappan framhåller att sonen var en duktig och van förare och att han förtjänade att få sitt körkort tillbaka…
Pappan är arg när han berättar om när han kom till sjukhuset där entré till akuten spärrats av eftersom kretsen av anhöriga och vänner som brukligt är i dessa kretsar var stor: ”När jag fick komma in i rummet där han låg, kastade jag mig över honom. Hans hand var kall, han hade varit död länge. Medan vi satt och hoppades att han skulle överleva.”
I artikeln skrivs om sorgen och man citerar pappan igen: ”Först jagar polisen honom och sedan spärrar de av sjukhuset. De hanterar det som det var ett terrorbrott som hänt. Som om min son var en terrorist.”
Sonens halvsyster säger: ”Visst han körde olovligt, men det här är inte rättvist. Vad ger polisen rätt att jaga honom in i döden?”
Vi kan också läsa att han färdades på Amiralsgatan som är 40-begränsad i tredubbel fart, att han var när att köra på en cyklist vid Annelund och att ”han tutade och cyklisten backade”.
I artikeln uttalar sig Jan Pernevi från särskilda åklagarkammaren i Malmö som startat en utredning om polisingripandet: ”Det är inte utrett om polisen skulle avbrutit förföljandet i ett tidigare skede. Man har följt efter men tanken var att man skulle få stopp på bilen.”
Men hela artikeln andas kritik mot att polisen försökt göra sitt jobb, att stoppa en kriminell vettvilling från att köra ihjäl någon annan än sig själv.  Helt i linje med det uttalande rikspolischefen Eliasson tidigare uttalat sig om, att man måste tänka på att det är synd om brottslingarna också…
Men jag är tyvärr inte överraskad över Sursvenskan som är en av PK-journalistikens främsta företrädare.

Heller inte över de fyra helsidor som Malmö FF:s specielle nickedocka bland sportjournalisterna Max Wiman skänkt (?) klubben efter årets första träning på måndagen. Att Sursvenskan är lagets egen okritiska klubbtidning – och till exempel spelade med när MFF spred dimridåer om Anders Christiansens övergång till belgiska Gent – råder det knappast tvivel om.

 

Nu bryter jag ”time out” om Sursvenskan

Standard

Ibland kan det vara bra att ta ”time out”. Jag gjorde det för snart två veckor sedan efter en artikel i SDS, som jag hellre kallar Sursvenskan. Man ska inte skriva i ilska utan försöka besinna sig. Men det hjälper inte alltid med ”time out” som jag nu bryter.

För knappt två veckor sedan hade Sursvenskan över fyra sidor i Malmödelen en artikel om en kriminell 24-årig Landskronayngling utan körkort som kört ihjäl sig. Han körde en oskattad och oförsäkrad några år gammal lyx-Merca med 476 hästar som gör ”0 till 100 km/tim på 100 sekunder”.
En polisbil försökte stoppa bilen som bara drog iväg och vid Söderkulla tog jakten slut. Ynglingen körde ihjäl sig själv och skadade svårt en medpassagerare.
”Sonen dog i bilkrasch – jagades av polisen” är rubriken till artikeln som skrivits av Elinor Strand men självfallet är godkänd av Lina Rehnqvist, ansvarig utgivare för Sursvenskan. Jag kan inte se någon annan bakgrund än att försöka göra polisen ansvarig för dödskraschen. När man försökt göra sitt jobb.
Artikeln är värsta sortens snyft- och socialreportage. Ledsagad av bilder på pappan vid graven där han säger att han ”pussar gravstenen”, en ledsen hund ”som saknar sin husse” och förstås den totalkraschade Mercan. Pappan framhåller att sonen var en duktig och van förare och att han förtjänade att få sitt körkort tillbaka…
Pappan är arg när han berättar om när han kom till sjukhuset där entré till akuten spärrats av eftersom kretsen av anhöriga och vänner som brukligt är i dessa kretsar var stor: ”När jag fick komma in i rummet där han låg, kastade jag mig över honom. Hans hand var kall, han hade varit död länge. Medan vi satt och hoppades att han skulle överleva.”
I artikeln skrivs om sorgen och man citerar pappan igen: ”Först jagar polisen honom och sedan spärrar de av sjukhuset. De hanterar det som det var ett terrorbrott som hänt. Som om min son var en terrorist.”
Sonens halvsyster säger: ”Visst han körde olovligt, men det här är inte rättvist. Vad ger polisen rätt att jaga honom in i döden?”
Vi kan också läsa att han färdades på Amiralsgatan som är 40-begränsad i tredubbel fart, att han var när att köra på en cyklist vid Annelund och att ”han tutade och cyklisten backade”.
I artikeln uttalar sig Jan Pernevi från särskilda åklagarkammaren i Malmö som startat en utredning om polisingripandet: ”Det är inte utrett om polisen skulle avbrutit förföljandet i ett tidigare skede. Man har följt efter men tanken var att man skulle få stopp på bilen.”
Men hela artikeln andas kritik mot att polisen försökt göra sitt jobb, att stoppa en kriminell vettvilling från att köra ihjäl någon annan än sig själv.  Helt i linje med det uttalande rikspolischefen Eliasson tidigare uttalat sig om, att man måste tänka på att det är synd om brottslingarna också…
Men jag är tyvärr inte överraskad över Sursvenskan som är en av PK-journalistikens främsta företrädare.

Heller inte över de fyra helsidor som Malmö FF:s specielle nickedocka bland sportjournalisterna Max Wiman skänkt (?) klubben efter årets första träning på måndagen. Att Sursvenskan är lagets egen okritiska klubbtidning – och till exempel spelade med när MFF spred dimridåer om Anders Christiansens övergång till belgiska Gent – råder det knappast tvivel om.

 

Något för travets Pk-kramande fackorgan

Standard

Jag gillar egentligen inte den här skribenten och bloggaren på Aftonbladet. Hon tillhör den populistiska och PK-kramande skribenttypen som väsnas allra mest. Men ändå…

Nedanstående länk går till en av hennes kolumner i Aftonbladet och jag er den med varm hand till Travrondens fullständigt magnifikt om travsport okunniga redaktionsledning med chefredaktören Joakim Svensson och nyhetschefen Johanna Reimers (båda av  någon anledning hämtade från Expressen!!!). som i sin totala okunskap – det kan inte nog påpekas – om det som är den av Svensk Travsport ägda facktidningens uppgift, att skildra travsporten, i stället försöker hänga på en trend som bara blivit ”toomuch”. När inte egenhändigt framtagna berättelser (?) räckt till så citerar man DN, ännu en av PK-höjdarna inom den svenska pressen.

Som nämnts, jag gillar inte nedanstående skribent egentligen, men här har hon några korn av sanning. Läs och begrunda:

https://www.aftonbladet.se/a/Kv31oe

New Orleans för hela slanten

Standard

NOD.JPG

New Orleans Delight på Hot House. Det brukar betyda fullt hus på Tuppen och så var det också sistlidna fredag. Full rulle och klackarna i taket.

New Orleans Delight gör aldrig någon besviken. Första dansparet tog parketten i besittning direkt man stampade igång Walkin’ To New Orleans som följdes av I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate. Pålitliga New Orleanslåtar som uppmanar till dans, för den som är sugen. Det verkade många vara och dansstilarna var verkligen oanade.
Vi känner gubbsen (förlåt grabbsen) i NOD. Blåsarna Jeppe Barker Jörgensen trumpet, Ole Olsen klarinett, Bengt Hansson (från Lund) trombon, Erling Rasmussen piano, Kalle Kronqvist (från Malmö) kontrabas, Erling Lindhardt banjo och Claus Lindhardt trummor.
Bandet är välkänt ute i Europa men även på Bourbon Street i New Orleans.
Erling Rasmussen är en skön sångare vilket vi fick höra i bl a St. Louis Blues, med dansk text i Malmö Blues. Sedan länge hädangångne Bjarne ”Liller” Pedersen i Papa Bues var ju en föregångare med att sjunga danska texter till gamla låtar från New Orleans som då fick heta till exempel Nyboders Pris och Sidder På Et Vaertshus”.
Att rocken har sina rötter i New Orleans kunde var och en konstatera i det som gamle New Orleans-legendaren och trombonisten Joe Averye gick och sålde noter till som Joe Avery Blues, också kallad Second Line men ursprungligen lär varit Victory Bounce, en gammal marsch och paradlåt från New Orleans gator. Allt enligt Kalle Kronqvist och honom tror jag på.
Kalle greppar då och då sångmikrofonen också, som i I Beg Your Pardon och då släppte Ole Olsen klarinetten och tog tag i basen som han ju i många år trakterade hos Papa Bue.
I Over The Waves (egentligen Valse Sobre Las Olas av Juventino Rosas från Mexico) fick vi prov på hur excellent Ole hanterar sin klarinett.

Bengt Hansson gav ett härligt solo på trombonen i bl a I’m Forever Blowing Bubbles, en gammal melodi från en musical på Broadway 1918 men också lär vara fotbollsklubben West Ham Uniteds signaturmelodi från 20-talet.  Här fick vi också sång av Jeppe Barker Jörgensen.
Isle Of Capri är en gammal sång som lanserades av trumpetaren Nat Gonella på 30-talet som vi fick av New Orleans Delight i härligt och ursprungligt tangofoxtrot-arrangemang.
Som extraextranummer en bit efter ”stängningsdags” gavs Icecream, härligt svängande med inte minst Claus Lindhardt bakom den enorma New Orleans-bastrumman, eller ”stortrommen” som det visst lär heta på danska. Om jag lärt mig rätt av Ncilas Bardeleben, en av de unga, danska skickliga trommedrengene..

Usprungligen skrivet till Hot House’ hemsida.

Musikvecka med scat och lite annat

Standard

Den gångna veckan var fin. Inte bara för att ryggen med akupunkturens hjälp tycks eller verkar kännas mindre smärtsam i alla fall då och, men det gjorde också att jag gav mig möjlighet att bevista några härliga evenemang i slutet av veckan.

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, den förnäme pianisten med den fina Malmsjöflygeln på Södergatan 14 i Malmö, har flyttat in mitt i lokalen. Med den liten ny scen kommer lokalen mera till sin rätt som en jazzbar, nu gäller det bara att få folk att hitta dit i lite större utsträckning
I torsdags bjöd Svempa tillsammans med sin trio bestående också av Simon Petersson på bas och Johan Kolsut på trummor på ett gästspel av en av mina favoriter Vivian Buczek, i jazzgenren en av landets absoluta toppsångerskor som man bara måste älska I det efterföljande jammet kom två av våra många skickligaste saxofonister, Thomas Jonasson med sin tenorsax och Ulf Holmström från bl a Monday Night Band på alt upp på scenen och mycket bättre kan det väl inte bli en torsdagskväll på en krog mitt i Malmö. På publik plats fanns också en annan sångfavorit, Anna-Mia Barwe men huruvida hon kom upp på scen vet jag inte, gammal man ”får (eller kan) inte vara ute hur länge som helst”…
Efter en sedvanligt utsökt gås på Bullen var det på fredagen ”släppefest” på Palladium, den fina gamla biografen som numera är scen för ”Musik I Syd”, som stod som arrangör för Anna-Pauline Anderssons projekt Sisters Of Jazz och ”It’s All About The Ladies” och det gavs ut en liten CD.
Anna-Pauline är en tjej som ständigt utvecklas, alltid lika positiv och glad. Åtminstone när jag träffar henne. Och sjunga kan hon, som om det skulle behöva påpekas. Liksom Buczek är hon en i mitt tycke suverän scatsångare, av någon anledning är jag väldigt förtjust i denna improviserande sångkonst. Jag blev fast i scat när jag fösta gången hörde Mel Tormé, den kanske främste av alla, framföra Lullaby Of Birdland i en scatversion. Någon gång 50-talet, skulle jag tro.

Sisters Of Jazz är en ren ”damorkester”, jag gillar inte uttrycket, men knappast ”tjejband” heller?! Svensk-danskt Jazzband helt enkelt. Bestående av Amanda Sedgwick altsax, Lis Wessberg trombon, Catrine U. Frölund piano, Ida Hvid bas och så ersatte Malin Almgren på ett fantastiskt sätt med bara en dags varsel Cornelia Nilsson på trummor.
Palladiumkonserten illustrerades av ett bildspel med några av Anna Paulines favoriter med Peggy Lee i spetsen. Men också Sister Loretta Tharpe, Kay Swift och Dorothy Fields (skrev librettot till Annie Get Your Gun bl a) vars text till On The Sunny Side Of The Street blev konsertens extranummer. Bildspelet för övrigt sammansatt av eminente pianisten Mattias Nilsson, tidigare sambo till Anna Pauline om nu någon skulle undra.
En musikalisk höjdare, denna jazzkväll på Palladium. Och när jag kom hem och satte på TV, så hann jag precis se det mål mot Italien som förde Sverige till VM i fotboll. Mera vältajmat kunde det inte bli.

Musikveckan var inte slut med detta. På lördagen var jag inbjuden av ”jazzprästen” Sven-Erik Palmbring att fira hustru Elisabeths xx-dag, avslöjar inte vad, ingen skulle tro det i alla fall.
Sven-Erik Palmbring är dom nog de flesta känner till oerhört intresserad och kunnig om inte minst swingjazzen. Arrangerade flera jazzkonserter med namn som Putte Wickman, Papa Bue och Roger Berg Big Band i sitt pastorat och Västra Karaby kyrka.
Vid en väldigt generös tillställning i Victoriahus på Lugnet bjöd flera av gästerna på musik. Allt från folkmusik och Evert Taube till – förstås – jazz! Bob Stalin och sjungande hustru Ulla och Bob Stalin med Marie Valentin i sångduett med Sven-Erik Palmbring – som är en präst som verkligen kan sjunga”! – i It’s A Sin To Tell A Lie.

Apropå Thomas Jonasson, Bob Stalin och Marie Valentin så är deras Swing After Word inbokade på Södergatan 14 några tis dagar framöver med början 28 november.

…och om någon är intresserad av ovan nämnde Mel Tormé och scatsong i Lullaby Of Birdland så finns det här:

 

Travets fackorgan vill ha anonyma angivare!

Standard

Anonymt angiveri! Det är travförbundägda fackorganet Travronden som lanserar denna nya giv. Man har hakat på #MeToo-trenden men drar det ett steg längre. ”Tipsa oss på Travronden – anonymt” skriver chefredaktören Joakim Svensson i senaste numret.

Det förvånar ju inte att han kommer från Expressen som tävlar med Aftonbladet i att starta drev mot olika personer, så må det handla om sexuella trakasserier eller skattehistorier.
Joakim Svensson är något så unikt som en chefredaktör för ett fackorgan som inte har ett dugg kunskap om vad det egentligen är som tidningen ska skildra.
Då blir det sådana här vurpor som blir allt fler och fler i Travronden, som på senaste tiden hakat på den PK-journalistik som fortfarande sprider dynga i ”humanitetens tjänst”. Det var inte för inte som de mest travkunniga medarbetarna för något år sedan i grupp lämnade Travronden för att starta eget i tidningen Sulkysport.
I senaste numret finns också vad som – inte otroligt – kan vara en ren ”hittepå-grej” om 39-åriga tjejen Simone som berättar om ”skamligt beteende” inom travsporten. Artikeln avslutas med att ”Simone heter egentligen något annat och hon har en annan ålder”. Jojo… Hur är det man säger i USA – ”fake news”?
”Tipsa oss anonymt!” Det får tankarna att gå till östtyska Stasi, ryska KGB ellenazistiska SS och Gestapo. Ange dina grannar! Som sedan ställs inför exekutionspatrullerna, som här är utbytta mot murvlar av sämsta sorten.
Självfallet finns det avarter av alla de slag även inom travsporten. Vilket ska bekämpas även här. Skyldiga ska sättas dit. Men att uppmana travsportens aktiva och intresserade att komma med anonyma anklagelser som sedan ska spridas i ett fackorgan som Travronden är inte bara beklämmande, det är rent omdömeslöst!

Svensk Travsport borde skämmas över Travronden!