Ungdomar ger framtidshopp för ”vår jazz”

Standard

Visst finns det en framtid för även den ”gamla jazzen”. Senaste tiden har jag sett ­- och hört! – några fina exempel i olika sammanhang.

Cornelia Nilsson, ung trummis, fick ta emot Stand By-stipendiet i samband med en konsert på Malmö Live Kuben där Monday Night Big Band måndagsspelade. Cornelia skulle då medverkat i konserten på trummor, men tyvärr hade hon tvingats gipsa vänsterarmen efter bilkollision.
Egentligen skulle hon haft stipendiet i Pildammarna till sommaren. Men tyvärr är det ju så, att kulturen och Sommarscen i Malmö kört bort storbandsmusiken helt från Pildammarna i en typ av samma åldersfascism som Pella Ström utstrålade som festivalgeneral när hon körde bort Hot House från Malmöfestivalen. Hon uttryckte ju klart att ”ni är för gamla”. Samma mentalitet uppvisar nu Sommarscen Malmö även om motiveringen lyder ”vi ska förnya oss” …
Men det innebär också att Harry Arnold-sällskapet inte delar ut sitt ”stora” stipendium som utdelats varje år sedan 1992 (Amiralens Storband) och som också gått till storheter som Arne Domnerus, Jan Lundgren, Lars Erstrand, Jan Lundgren med flera.
Cornelia Nilsson har nu också fått ta emot ett ungdomsstipendium från Föreningen Hot House i Malmö och då var hon återställd nog att tillsammans med Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist spelade en våldsamt svängande Limehouse Blues.
Som ni kan höra och se här där Cornelia spelar i en inspelning från spanska Sitges med Svempa och saxofonisten Fredric Carlquist i bandet Stride and Shine:

På Hot House uttryckte Thomas Jonasson, en av våra många skickliga saxofonister, sin beundran och sin glädje över ungdomar som likt Cornelia Nilsson bidrar till att den ”gamla jazzen” fortlever, ett hopp för framtiden. Hon är utbildad på bl a Skurup och Göteborgs Musikhögskola.

Monday Night Big Band har ju också nämnde Svempa Lundeqvist vid pianot/flygeln. I senaste Kuben-konserten hade man sångbegåvningen Mimi Terris som gäst.

Mårten Lundgren, den excellente trumpetaren, har skrivit en del arrangemang till Mimis egna jazzinfluerade låtar som t ex Flytta Hemifrån som ju är titellåt på hennes senaste CD-skiva (en ny är på gång) och Paradvåning.
Vid den här konserten hyllade Mårten en annan arrangör, unge Christian Waite, som kallades fram och harangerades av Mårten med en gåva. Det är Waite, elev på Malmö Musikhögskola, som gjort arrangemanget till I Drömmen, som Mimi också framförde med Monday Night Band. Mimi kanske inte ska inlemmas under rubriken ”ungdomar”, tycker hon själv. Men allting är ju relativt och jämför man med mig, så är alla ungdomar…

En annan duktig musiker på Malmö Musikhögskola där han tar sin examen i juni är Viktor Jansåker, som också utbildat sig ett år i Italien. Han fick Hot House-stipendiet förra året (på bilden tillsammans med Olof Karlén och Svempa), har tidigare också begåvats med stipendium från Malmö Jazzhouse.
Det var under hans tonårstid – han är 26 nu – jag uppmärksammade honom första gången, då i Hot House’ Jazztält på Malmöfestivalen (saligt i åminnelse!) där, om jag minns rätt, han tolkade Django Reinhardt på ett fantastiskt sätt tillsammans med bl a gitarrkollegan Måns Persson och violinisten Filip Runesson.
Viktor har nyligen varit i Rom och hämtat en ny gitarr från Nico Moffa  Har tidigare producerat en CD med unge basisten Simon Petersson (Stand By-stipendiat 2015) och Kristoffer Rostedt med bl a These Foolish Things och några andra jazzstandards tillsammans med en egen gitarrimprovisation. Har den som en promotion-CD men till hösten hoppas han kunna ge ut en full CD. Viktor förekommer i olika konstellation, har ett band med bl a saxofonisten Ed Epstein.

Det finns säkert många andra jazzmusiker med bred musiksmak som är värda att uppmärksamma. Men detta får räcka just nu.

PS! Svempa spelar varje torsdagskväll på Södergatan 14 (f d Harrys) kl 20.00 med trio och jammande kompisar!

Bilder: PETER KASTENSSON och DANIEL ÖRTEGREN (Viktor Jansåker)

Meste Derbyvinnaren har hittat rätt

Standard

Den 16 juli rids Svenskt Derby för 100e gången sedan starten 1918. Det har alltid ridits på Derbybanan Jägersro till skillnad från Svenskt Travderby som kördes första gången 1928 och under några märkliga år roterade vartannat år med först Solvalla 1933-65 och med även Åby vart tredje år 1955-64 innan Jägersro fick det permanentat 1966.

Om Sören Nordin är den okrönte Derbykungen för travet med 11 segrar, så är Fredrik Johansson galoppens kung med nio segrar på Jägersro och dessutom fem Derbyn i Danmark-Norge (4) och två i Tyskland. Det första i Sverige (och Danmark) med Palatal 1996 och det sista i Sverige med Bomar 2012 och i Norge 2011 med Without Fear.
Malmögrabben Fredrik är i dag 47 år. Han tvingades efter långvariga skador ge upp sin aktiva karriär för ett par år sedan. Har jobbat, jobbat och jobbat för att kunna komma tillbaka i sadeln. Han har alltid varit något av en träningsnarkoman gällande sin fysiska status. Men till slut tvingades han ge upp.
Vi är många vänner till honom som frågat oss och kanske till och med varit lite oroliga för hur det skulle gå för honom. Han har klart deklarerat att han inte vill bli tränare. Han vet hur tuff den branschen är ekonomiskt. Skadorna har också omöjliggjort för honom att ”rida ut” i träningsjobb.
Men äntligen har Svensk Galopp, galoppförbundet,och Jägersro hittat en nisch för att kunna använda Fredde. Han har nu en ”träningsstudio” på Jägersro där han inspirerar aktiva till fysisk träning och kör stenhårt med program för att stärka och utveckla de speciella muskler som är viktiga för en ryttare i både travet och galoppen. Han gästar också Göteborg Galopp där han även har en utförsåkare i sin grupp.
– Jag brinner för det här och jag vet att det är uppskattat, säger han.

Inte nog med det här praktiska jobbet. Fredrik Johansson anlitas även av Jägersro Galopp som expertkommentator vid tävlingsdagarna. Tillsammans med Anna Thelander som är intervjuare i vinnarcirkeln analyserar han vad som hänt efter varje löpning och jag kan lova att det är riktiga expertkommentarer som han utvecklar väldigt skickligt. Om någon möjligen trott något annat så är han ett fynd i den positionen. Och det går svårligen att finna någon annan med större erfarenhet av det som  händer och sker i löpningarna!
Jägersro Galopp har en väldigt stark kvartett som för tävlingsdagarna framåt i Anna, Fredrik, tipparen och nye referenten Niclas Cronberg och speakern ”sedan urminnes tider” Christian Holm.
Så här när det närmar sig 100-årsjubileum ska väl också nämnas ”Derby-Larsen”, det vill säga ”dansksvenske” Ole Larsen som vunnit Derbyt sex gånger som jockey för andra tränare och dessutom fem gånger som tränare. Ole är 72 år och tillbringar vintern i Thailand men brukar komma hem under sommaren för att bl a dela ut sitt eget stipendium bestående av en flaska Gammeldansk och en Gamle Ole (den bästa av ostar!) till framgångsrikaste lärling i de tre skandinaviska länderna.

Från Svenskt Derby 1975 sedan Ole Larsen vunnit med Algarve för tränaren Benny Jensen och Stall Skagerack. Bilden tagen efter loppet i Jägersros TV-studio där jag intervjuade Benny och Ole tillsammans med Carl de Geer och Otto Thott, ägare tillsammans med Malte Ramel som saknas på bilden. Foto: Thore Andersson

Det är ju en stor dag på Jägersro Galopp redan den 23 maj då Prammsdagen British Evening gästas av Manchester Uniteds legendariske tränare Sir Alec Ferguson som också är framgångsrik galopphästägare i hemlandet.

Skulle tro att man håller tummarna för att Manchester United nu tar sig till final i Europa League som ju spelas på Friends i Stockholm dagen efter och inte springer på pumpen hemma mot Celta Vigo i kväll. Man kan väl gissa att det är Friends som är huvudmålet för Sir Alec?!

Bilder. PETER KASTENSSON

 

 

Bagdad Bob och Kejsarens Nya Kläder

Standard

ATG ska till hästsporten 2018 leverera 300 miljoner kronor! Ett löfte man efter anmodan gett ägarna Svenskt Travsport (ST) efter att prispengarna de senaste åren inte bara frysts utan även sänkts = lån till ATG! ST har därmed utan motstånd låtit sig tas som gisslan av ATG och inte vågat se den krassa sanningen.

Nämligen den sanning som visat på dåliga bokslut från ATG, där kostnaderna vida överstigit inkomsterna från den ökade spelomsättningen. Det finns inga 300 miljoner utan ATG måste ”nalla” från den Hästsportens Fond som regeringen föreskrivit måste finnas för eventuella krislägen..

I det kvartalsbokslut som nyligen publicerats visas en ”vinst” på 13,1 miljoner som 2016 var 58,3 och 2015 71,7 miljoner. Under perioden har man ökat sina kostnader 36,4 miljoner, bl a till följd av lanseringen av GSV65. Där förväntade 22 miljoner i omsättning varje söndag nu är nere runt 13 milj! För att inte tala om katastrofen Top7. Man kallar det en ”stabil utveckling”.

Jag har – förgäves – väntat på en officiell kommentar från ST.

Från ST, som äger ATG till 90 procent (galoppen 10%), föreligger i dag 29 april ingen annan kommentar än denna, tagen ur gen.sekr. Johan Lindbergs veckobrev på hemsidan:

”ATG:s kvartalsrapport var också uppe. Lotta Nilsson-Viitala, ekonomichef på ATG, presenterade den före fullmäktigeförhandlingarna. 0,9 procent sämre (brutto) jämfört med första kvartalet i fjol är självklart inte en lysande siffra, men samtidigt den näst högsta i historien för det första kvartalet. Samtidigt finns det en underliggande tillväxt i hela spelverksamheten för ATG vilket gör att jag är trygg med de högt uppsatta målen.”

Snacka om dimridåer!

I av ST ägda Travrondens nätupplaga dristar man sig faktiskt – dock utan kommentar! –  att citera följande i en intervju med Nilsson-Viitala:

”- Vårt uppdrag med pokalåret är att vi ska leverera 300 miljoner kronor mer till sporten. Att öka så att resultatet blir 300 miljoner kronor plus jämfört med tidigare år på så kort tid är ett orimligt mål/krav och det har vi aldrig budgeterat för. För att få igenom Pokalåret, kommer det att behövas ta medel från det balanserade resultatet, eller det man inom travbranschen kallar för hästsportens fond. Att företag använder sig av pengar från det balanserade resultatet för att sköta driften i verksamheten är inget man vanligtvis gör, men i det här fallet handlar det om utdelning till ägare och är därmed en annan sak. Det är också något vi har räknat med hela tiden. I den bästa av världar hade det inte behövts, men man måste se realistiskt på det hela.

Urtag ur Hästsportens Fond har tidigare förnekats av Johan Lindberg, denne travets egen Bagdad Bob!

Detta föranleder mig att minnas vad jag skrev kort efter det att ATG:s nytillträdde VD Hasse Skarplöth rest landet runt för att predika någon form av ”manifest” för sin kommande gärning som ATG-bas. Jag lyssnade på honom vid hans visit på Jägersro och gjorde en liknelse med danske H C Andersens saga om ”Kejsarens Nya Kläder”. För den som inte minns denna bjuder jag här på en några minuters lång uppläsning hämtad från Youtube:

Kejsarens Nya Kläder

Några ytterligare kommentarer är överflödiga… mer än att Lindberg ju faktiskt är en tjänsteman och att det egentligen är styrelsen som bestämmer men där bara nickar man med, tiger och samtycker till ATG:s härjningar.

Vivian och Ella byggde glädjemusik på Palladium

Standard

Den här bloggen ligger på Harry Arnold-sällskapets hemsida http://www.harryarnold.se bortsett från avslutande  PS 2 som är en personlig fundering.

”Musik skall byggas utav glädje
av glädje bygger man musik.
Musik, det får ni ändå medge
gör glädjen ännu mera glädjerik.”

Den här sången av Björn Barlach och nyligen bortgångne glädjespridaren Åke Cato har gjorts känd av min ”tvillingsyster” Lill Lindfors. Vi är båda födda 12 maj 1940.
Jag kom att tänka på strofen sedan jag på allmänt misshumör med en evigt värkande rygg tagit mig till ett fullsatt Palladium, nu en elegant musikscen mitt i Malmö som drivs av Musik i Syd. Vivian Buczek, en av våra finaste jazzsångerskor, hade bjudit in till ”Ella – 100 år” och samtidigt släppte hon en CD, ”Ella Lives”. Ella Fitzgerald skulle blivit 100 år på dagen 25 april.
Jag studsade kanske inte hem från Palladium, men jag var i alla fall på ett jäkligt gott humör!
Ella Fitzgerald är den betytt allra mest för Vivian Buczek sedan hon av sin pappa fick LP-skivan ”Ella In Berlin” från 1960.

Buczek Trio låg
Vivian Buczek hade samlat kring sig några härliga musiker. Basen var hennes ”eget band” Martin Sjöstedts Trio med förutom Sjöstedt piano, Niklas Fernqvist bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor. På scenen slöt upp efter ett par inledande nummer med Vivian och  trion Mårten Lundgren, trumpet, Carl-Martin Almqvist tenorsax, Fredrik Kronkvist altsax och Ola Åkerman trombon. Vi fick också stifta bekantskap med engelska sångerskan Claire Martin som – skam till sägandes – var en helt ny bekantskap för mig. En mycket angenäm sådan!

Buczek 5 lågBuczek Martin lågVivian Buczek hade generöst nog anförtrott en av Ellas största succéer till Claire Martin, nämligen Mack The Knife och det blev hur bra som helst. Tillsamman sjöng Vivian och Claire bl a som en hyllning till Louis Armstrong Can’t We Be Friends. Med benäget bistånd av Mårten Lundgren med både sång och trumpet. Läckert.
Vivian berättade den smått rörande historien om vänskapen mellan Ella Fitzgerald och Marilyn Monroe då Marilyn fått en klubbägare i Hollywood (?) att engagera Ella trots att hon var svart mot att Marilyn skulle komma varje kväll och sitta på första raden. Efter det engagemanget var Ella välkommen överallt. Till den historien bjöd Vivian på en känslosam tolkning av Tenderly med Mårten på flygelhorn.
Claire Martin och Ola Åkerman svängde till det i A Tisket A Tasket. En av mina favoritlåtar från min tonårstid är Things Ain’t What They Used To Be med violinisten Stuff Smith. Mercer Ellingtons låt var inte sämre med Vivian!
Lady Be Good – förstås! – en av klassikerna där Vivian fick utveckla sin scatsong, ett Nelson Riddle-arrangemang av Jerome Kerns Yesterday (ej att förväxla med Beatles…), extranummer med Vivian och trion i Misty innan alla kom in för att svänga tack och adjö med Cole Porters Silk Stockings.

Ella Fitzgerald och Vivians pappa Bruno som gick bort för två år sedan satt nog på ett moln och gungade tillsammans efter denna härliga födelsedagshyllning till en av jazzens allra största!

LUndgren-BuczekPS 1. I publiken syntes bl a världspianisten Jan Lundgren (Harry Arnold-stipendiat 1994) som berättade att det redan sålts 3.500 biljetter till Jazzfestivalen i Ystad 1-6 augusti, rekord så här tidigt. Lundgren är numera också musikaliskt ansvarig för legendariska Montmartre i Köpenhamn och kan locka med några Ben Websterdagar med bl a danske saxofonisten Jesper Thilo (HAS-stipendiat 2001) den 26 juni-1 juli. Harry Arnold-stipendiaten 2013, pianisten Mattias Nilsson, dök också upp framåt kvällningen, han far och flyger över stora delar av världen med solokonserter. Kommer till Palladium i oktober med bl a sångerskan Sharon Stone.
Dorota-LundgrenJan Lundgren tog bl a ett snack med Dorota Berg som hjälpte Vivian Buczek med försäljningen av den nya CD ”Ella Lives”.

BILDER: PETER KASTENSSON

PS 2. Ingen politik i dag, man ska inte fördärva en fin kväll så snabbt med en massa oväsentligt dravel. Nåja, lite, lite då. Malmö Kommun fortsätter sin åldersdiskriminering. Sommarscen Malmö har i år portat pålitliga publikdragare som lockat full Pildammsteater – inga storband i år, Vare sig Roger Berg Big Band eller Amiralens Storband får vara med. Man ska förnya sig, säger man = ingen jazz för 55-plussare!

Bara några rader om…

Standard

Jag har legat lågt en tid och fortsätter ett tag till. Det händer ju inte så speciellt många roliga saker just nu. Bara några rader…

… om att man på sina håll försöker få Stefan Löfven att framstå som en landsfader efter sina framträdanden i samband med terroristattacken i Stockholm. Men Löfven är ju en typisk kappvändare. Snackar om hur frustrerad han är över att en papperslös uzbekistan (eller var han nu kommer ifrån) inte blivit utvisad sedan han nekats asyl. På den nyligen avslutade S-kongressen med vänsterkantring är det annat ljud i skällan och i Malmö med sin rödgröna röra går massor av skattebetalarnas kronor till just papperslösa, där är dessa viktigare än egna invånare och människor som får lov att stanna.
… om att dom största kappvändarna kommer från regeringspolarna i grönkålsmaffian, den löjliga familjen med Fridolidolidolin i spetsen som tycker det är viktigare att låtsas som om dom är med och regerar än ha eget program.
… om att det inte finns något parti överhuvudtaget med en – som jag tycker – vettig politik i något avseende och händer det inget snart röstar jag blankt 2018. Kalla mig gärna feg!
… om att alla som tycker sig veta bäst finns på Facebook som vimlar av kloka (OBS – ironi!) människor som sprider den ena åsikten dummare än den andra.
… om att jag därför ligger lågt på FB för tillfället och även så i den här spalten.

… om att det ju trots allt är påsk och att jag önskar mina vänner en glad sådan med ett påskris med den rätta färgen!

Tom, en unik teaterman!

Standard

På fredagen spelades sista föreställningen av ”Livläkarens Besök” på Malmö Stadsteater Hipp. Det var också sista föreställningen för Tom Ahlsell som varit Malmö Stadsteater trogen i 39 år sedan han lämnade Statens Scenskola i Göteborg. Nu i pension.

Göteborgare med grönsvarta ränder som i GAIS har han förblivit, liksom Malmöbo. Jag kan föreställa mig att det nog är rätt unikt att en kulturens man och skådespelare är så trogen en arbetsplats, även om han förvisso gjort roller som ”gästarbetare” i t ex Teater Terrier och Riksteatern, likaså läst Dagens Dikt i Sveriges Radio.
Dramatiska uppsättningar liksom musikaler som Stadsteaterns (innan det blev Malmö Opera) megasuccé ”La Cage Aux Folles”. En av föreställningarna jag sett med Tom Ahlsell där ju Jan Malmsjö fick all uppmärksamheten. ”Utsikt Från En Bro” på Hipp gjorde stort intryck, för att inte tala om ”Bubblor I Bäcken” på Intiman och förstås Toms sista stor roll (som anställd!) ”I Väntan På Godot”, med rätta mycket uppmärksammad på Intiman.


I ”Livläkarens Besök” efter P.O. Enquists roman som belönades med Augustpriset, spelade Tom Reventlow, statsminister (till höger på bilden ovan) under den galne danske kungen Christian VII och hans maktgalne läkare Struensee.
Efter det fiktiva ridåfallet med stående hyllningar från publiken gick teaterchefen Kitty Wagner upp på scenen och tackade Tom Ahlsell för hans trofasthet och mångfacetterade insatser, samtidigt som det i fonden visades bilder från en del rollinsatser. Allt under applåder från publik och skådespelarna i den sista föreställningen.
Efteråt hade jag glädjen och äran att delta i en sammankomst tillsammans med kolleger och vänner till Tom, som hustru Elin Heijkenskjöld varit duktig på att hemlighålla.
Här hyllade bl a Håkan Paaske fyndigt med en välfylld ”dramaten”, och Göran Dyrssen, Toms motspelare i ”Godot” framförde en egenhändigt komponerad och rolig Godot-rap!
Teaterchefen Kitty Wagner som är danska har fått veta att en av Toms favoriter från mångåriga Cirkusrevyer som han besökt på Bakken, är hennes goda vän Ditte Hansen som jag hade nöjet att hälsa på i samband med Godot-pjäsen (så fick jag sagt det också…). Kitty Wagner hade med en videohälsning till Tom där hon viftade med danska flaggor och hälsade från hela Danmark. En fantastiskt duktig komedienne som nu har egna TV-shower.
Hank och Hetty, vänner från grekiska Poros, dit det snart bär av igen, kom danska vänner och sonen Rufus (bilden överst med Tom) hade hittat till Hipp och så var vi några Bullenvänner för att dricka Toms avskedsskål innan han blir pensionär.

”Gravöl” var det absolut inte. Kitty Wagner sa i sin hyllning från scenen, att Tom Ahlsell gjort sin sista föreställning. Som fast anställd! Så han lär säkert dyka upp på något sätt även i fortsättningen. F-n Tom, 67 är väl ingen ålder!

Bilder. PETER KASTENSSON

En härlig dansk swingsöndag

Standard

Har besökt Portalen i Hundige/Greve söder om Köpenhamn för andra gången på kort tid. Än en gång för att uppleva Roger Berg Big Band & Rogers Sisters i denna fantastiska lokal vars like i alla fall inte finns i Malmö med omnejd. Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga.

Lugnet före stormen. Portalen bjuder en fantastisk lokal.
Bild: DOROTA BERG

Så här ser den ut strax innan publiken strömmar till. Det finns även en bakre läktare. Det närmaste i Malmö är väl Victoria-Teatern med sina picknickbord, men om här rymmes gissningsvis 5-600 på golvet så rymmer Victoria väl högst 150.
Här står Roger Berg Big Band högt i kurs med sina gäster. Senast var det Rat Pack, i söndags var det danske croonern Michael Caröe som också hade bjudit in gospel- och bluessångerskan Miriam Mandipiva-Mumba. Det blev en härlig och mycket generös swingeftermiddag som man kunde tro utspelade sig i en nattklubbsmiljö i Las Vegas. Enormt duktiga ljus- och ljudtekniker supplerade ljuvligt artisterna på scen!
Första gången jag upplevde Michael Caröe som är ett känt namn i Danmark. Utbildad på Statens Teaterskole, komiker, tidigare programvärd i TV för danska motsvarigheten till ”Så skall det låta”, crooner och mycket mera. Han kan väl i stort sett ”det hele”.
Michael Caröe och Miriam Mandipiva-Mumba.
Bild: DOROTA BERG

Caröe påminde oss här i samband med ett Fred Astaire-medley om att Astaires filmpartner Ginger Rogers dansade lika bra som sin moatjé, dessutom gjorde det genom att dansa baklänges. Och i högklackat!
Vi svenskar fick oss också lite gliringar gällande olika momsbestämmelser vid konserter och danstillställningar. Billigare ”vid konserter där det dock kunde förekomma spontan dans”… I Portalen inbjöd man till dans genom att första bordsraden närmast scenen hade plockats bort.
Roger Berg och bandet satte takten med Basies Two O’Clock Jump – jo, så heter den version som blev känd genom Harry James band med Buddy Rich – men som påminner om One O’Clock Jump. Som jag faktiskt trodde det var innan jag såg setlistan…
Sisters fick en egen liten avdelning med Katarina Elmberg-Jonssons I Wonna Be Loved By You och Manhattan, Dorota Berg i Honey Suckle Rose och Sandra Marielle Hansen-Cevic I Just Found Out About Love och en härlig Reet Peteet. Tjejerna kom förstås också på scen tillsammans som svängande Sisters.
Caröe inledde flygande med Frank Sinatra! Come Fly With Me, Fly Me To The Moon och Sway och så introducerade han som extra attraktion Miriam Mandipiva-Mumba med How Do You Keep The Music och Beatles Can’t By Me Love.
Jag ska inte göra läsarna avundsjuka med att rabbla upp allt vad som bjöds. En höjdare var när Michael Caröe hyllade tidigt bortgångne Bobby Darin med Mack The Knife. Bobby Darin är den som enligt många – jag är enig – gjort den absolut bästa tolkningen av Kurt Weills låt från Bertolt Brechts Tolvskillingoperan 1928 och belönades med en Grammy Award 1959!
Bild och ljus i härlig förening med artisterna.
Bild: PETER KASTENSSON

Hawaian War Chant gav Roger tillfälle att visa upp sin briljans bakom trummorna och det blev standing ovations flera gånger när slutet närmade sig med New York, New York med Caröe och så alla på scen i My Way. Big Bandet – ingen nämnd och ingen glömd! – låter ju alltid bra och här ger lokalen också en rättvis uppbackning!

Låt mig avslutningsvis få säga, att det inte är dyrt på Portalen. Biljettpriset vet jag inte – tack Roger! Men ett glas vin av storlek ca 17-18 cl kostade 40 danska! Det smakade bra dessutom, inte som det blask för 60-70 kronor i minimal storlek som serveras på t ex Intiman i Malmö. Så fick jag sagt det också…