Fegheten sprider sig med enfalden

Standard

Dags igen. Erkänner att jag varit lite frånvarande i den här spalten ett tag. Vilket säkert en och annan uppskattar. Men idag tar jag sats igen. Take it or leave it. Det är utrikiska och betyder ”gilla det eller skit i det”.

Det rapporteras om 225.000 fattigpensionärer. Det är ovärdigt! De allra flesta har arbetat i hela sitt liv för att kunna få ett drägligt pensionärsliv. Men utsatta löften är inget för våra politiker, det skiter man i, för att använda samma vokabulär som inledningsvis. Alla oavsett politisk färg, är lika skyldiga. Grönkålsmaffian, sossarna, kommunisterna och Alliansen. Enfrågepartiet SD skiter jag i (där var det igen), om nu någon till äventyrs skulle tro att jag hänger mig till någon beundran åt det hållet? Men ett land, ett litet land, som ser det viktigare att vara hela Europas – för att inte säga hela världens – samvete i obegränsad omfattning där partierna överbjuder varandra i att ha mest ”öppna hjärtan”, än att värna om sina egna gamla och sjuka, det är inte ett land jag fullt ut kan älska längre.
Det har blivit ett land som sedan länge regeras av fega politiker, fega byråkrater, fega journalister och nu också av fega poliser. Jag tänker på de kåkstäder som växer upp i t ex Malmö, där s k EU-migranter ockuperar delar av stadens vackra parker, strövtåg för allmänheten, men också industritomter som i och för sig alltför länge stått tomma, men nu inte kan bebyggas för att EU-migranterna tycks ha skaffat sig vad som kallas besittningsskydd! Herregud, hur långt kan enfalden få sprida sig hos politiker, kronofogdar och poliser där alla skyller på alla i en ständigt roterande ond cirkel med tysta journalister som åskådare.
Alltmedan tiggarhörnen i stadsbilden blir alltfler, där EU-migranterna till och med slåss om platserna som i Helsingborg. Jo, det är med massor av tragik synd om dessa människor.
Men detta får väl ändå inte få till följd att även en stadsbild ockuperas till förfång för de som bor här?! Jag finner alltmer obehag att besöka t ex ICA Maxi i Västra Hamnen där det finns EU-migranter (=tiggare) på flera ställen. Du kan för övrigt inte passera någon livsmedelsaffär utan att höra ett ”hejhej” från våra nya parkinvånare! Nej, jag känner olust. Jag vet att jag har medhåll, men det är inte PK (politiskt korrekt) att uttrycka det.

Som sagt, oavsett politisk hemvist, take it or leave it!

Så firade vi Kvinnodagen…

Standard

I morr’n är det en speciell dag. Ja, inte för mig, men det finns en kategori som tar det här på allvar. Det är den 8 mars Internationella Kvinnodagen. Så nu ska jag reta några stycken.

Jag vet inte om den här dagen är viktig för Saudiarabiens kvinnor. Eller för kvinnorna i Afghanistans talibanområden. Eller IS-kontrollerade områden i t ex Syrien. Men jag har en känsla av att man inte varken ges eller har någon möjlighet att ta del av detta i de länder som den här dagen verkligen borde vara viktig. Det feministiska firande som finns i det här landet är bara patetiskt. Enligt min mening… Och den är inte populär i alla läger. Om man så säger.
Jag är inte ensam. Vi var några stycken som skojade rätt friskt med det här på 70-talet. Vi träffades lördagen närmast 8 mars för att titta på Tipsextra med Lars-Gunnar Björklund och V65-trav i STV. Det var långt innan TV4 kom in i bilden. Egentligen var det påbjudet nätbrynja, men det fanns inte i våra garderober. Massor av öl och annat. Dansk fläskesteg med knaprig svaer och alla tillbehör. Kvinnor var förbjudna. Det gick främst ut över Staffan Johanssons fru Inger, vi var hemma hos denne väldige och snälle fotograf från Kvällsposten. Men hon hade stort överseende med oss.
Det var Ronnie Bell från Savoy och Kockska – mannen som kunde umgås med alla med samma glada frispråkighet – liksom Staffan mycket duglig i köket, det var Lille-Bosse Olsson, bollkastaren från IFK Malmö, det var Erik Jonsson, sedermera ”Erik Direkt”, från Kvällsposten, KvP-aren Bimbi Aminoffs make Måns och några till. Det var till en början kortspel, senare blev det tärningsspel. Om tändstickor, det handlade inte om några hasardspel. Men vi kunde bli lite halvfulla, för att uttrycka det försiktigt.
Det här var naturligtvis inte så allvarligt menat och det blev en följd av år. Någon gång hemma hos Ronnie Bell i Staffanstorp, ibland handlade det om hans egenhändigt fångade lax i Mörrum. Nu finns vare sig Staffan eller Ronnie med oss mera, men jag minns med glädje dessa sammankomster.
Apropå Mörrum och Ronnie Bell en liten historia. Absolut sann. Vid laxfiskepremiären i Mörrum träffade Bell vid ett tillfälle Kung Carl XVI Gustaf och fiskeexperten Bell hjälpte den konungslige högheten. Någon senare skulle kungen komma till Savoy och maestro Lars Lendrop, denne förträfflige krögare och kung i sitt rike, ställe upp sina trupper innanför dörrarna, ryckte i sina manschetter på känt manér och uppmanade personalen till strikt uppträdande. När kungen kom in genom dörrarna med sitt entourage fick han syn på Bell och gick raskt fram till honom och sa ”hejsan Bell, är du här”! Om det är med sanningen överensstämmande att Lendrop då svimmade, det vågar jag inte garantera.

Detta apropå den 8 mars, och må det väl vara preskriberat det vi sysslade med. Morgondagen firar jag på golfbanan. Med bl a två kvinnliga spelare i bollen kan jag väl bli något förlåten?!

Anna, Björn, Anna-Lena och Sigge

Standard

Orkar ni med lite mera musik? Vara hur det vill med det, här kommer lite från den gångna veckan.

Anna PaulineSkrev senast om Mattias Nilsson. Han har en sambo som heter Anna-Pauline (Andersson) och hon släppte i torsdags sin första fullängds-CD vid en mycket välbesökt tillställning på Palladium i Malmö Anna-Pauline är en rekorderlig tjej, hon är väldigt sympatisk och dessutom en oerhört skicklig sångerska. Det ha hon visat i många olika sammanhang, bl a med Roger Berg Big Band.
Men här står hon s a s på egna ben med sin platta Give Me Time. Som blivit synnerlige kritikerrosad redan. I Sydsvenskan skrev Alexander Agrell bl a:
”På ”Give Me Time”, gjord med hennes egen gitarr/bas/trummor-trio, handlar mycket om balladerna och det lyriska. Gayle Caldwells lågmälda och djupt melankoliska förlorarsång ”Cycles” får sätta tonen och att starta ett album så är definitivt ett vågspel.
Anna Pauline Andersson lyckas, eftersom hon på allvar går ned i orden och känslorna och trion lägger sitt avskalade spel på precis samma våglängd. Sedan återkommer melankolin i ”In My Solitude” och en sång av Charles Trenet där sångerskan glänser med sitt franska uttal.
Men här finns också gott om positiva vibrationer i spår som ”Dedicated To You”, ”London By Night” och ”The Pretty Butterfly”. Anna Pauline Andersson hade gärna fått piska upp tempot och riktigt släppa loss några gånger, så som jag hört henne göra live. Men hon sjunger så engagerat och elegant, med precision och naturlig rytmkänsla. Snyggt att låtarnas sällan sjungna verser tas om hand.”

aNNA pALLADIUTillsammans med sin trio David Andersson bas, Elias Källvik gitarr, Andreas Baw och gästartisterna sambon Mattias Nilsson (som också arrangerat flera spår) piano, Mårten Lundgren trumpet och Karl-Martin Almqvist – alla finns med i några av låtarna – kom Anna Pauline loss i ”Boogie Blues”, det extraextranummer som improviserades fram som en hyllning till Anita O’Day vid ”släppekonserten” på Palladium.
I sin recension nämner Agrell Anna Paulines hemstad Helsingborg med pappan, trumpetaren Jack Andersson och även trumpetaren Björn Ingelstam ”som blir alltmer efterfrågad och brett känd”. Björn Ingelstam hade jag nöjet att återse – och återhöra – i Köpenhamn på fredagen. Han hade flugits till Köpenhamn från nuvarande vistelsemetropolen New York för en verklig prestigespelning på Noma, som kallas för världens bästa restaurang (även om man nyligen blev av med sin tredje Michelinstjärna!).

Björn-ChrisBjörn fick en kväll ledig under sitt korta tredagarsbesök och då ställde Charlie Scott upp för en extraspelning ”Under trappen” med Chris Tanner klarinett, Henrik Bay gitarr, Kasper Tagel bas och så hoppade pappa Hans Ingelstam in med sin trombon.
Ragstretch

Jag passade också på att inhandla en ny CD här med Ragstretch, klassisk jazz med frisk ungdomlig prägel där Björn och Chris är med tillsammans med med bl a amerikanska trombonisten Shannon Barnett. That’s my music!

Sigge-Anna LenaNågra rader om att jag på Palladium träffade på paret Anna-Lena Bergelin och Jan Sigurd som på restaurang Översten i Kronprinsen den 12-14 mars har en 60-talsshow med orkester, ”Anna-Lena med man”.

AnnaLena-SiggeÖversten har med nye krögaren Marcus Andersson fått ett välbehövligt lyft och är verkligen rekommendabel. Biljetterna kostar 380 kronor och inkluderar då en räkmacka och ett glas vin. Boka på 040-980650, annars kostar det 395 spänn vid entrén. Blir säkert såväl svängigt och kul och kanske lite eftertänksamt.

Björn-LouisSlutligen – det ska böjas i tid… Chris Tanner jr, Louis, fick testa Björn Ingelstams trumpet.

Bilder: PETER KASTENSSON

Trevligt och inte retsamt…

Standard

I dag tänker jag inte reta någon. Hoppas jag. Det finns ju andra saker än vår obefintliga regering, usla opposition, Mona Sahlin och så’nt. Kuligare saker.

1970 – tror jag det var – skapade min mångåriga arbetsplats Kvällsposten något som man kallade ”Visst händer det trevliga saker i livet”, i akt och mening att profilera även glada nyheter. Blev rätt hånat på sina håll, men idén var väl egentligen inte så dum.
Nåväl, kom att tänka på det här den här helgen. Som innehöll glada händelser i dagarna tre.
På fredagen var det glädje på Hot House och Tuppen. Henning Munk Plum – nu med klädsam skäggprydnad – och hans Plumper är en pålitlig publikdragare här. Så också denna afton på Tuppen, där inte en stol fanns att uppbringa. Att medlemmarna, och rätt många andra också, uppskattar den här formen av ”dansk hyggemusik” framsprungen ur samvaron på danska bodegor, en tradition som vi saknar i vårt land, står helt klart.

Henning ToksvaerdPlumperna hade lite extra anledning att fira med en eller annan bajer, eftersom trummisen Henning Toksvaerd (bilden ovan) passade på att fira sin ”fössesdag” och därmed fick tillåtelse av bandleadern, den andre Henning, att spela ett extra trumsolo. Och så spelade man ”Happy Birthday To You” med unison sång från det fullsatta dansgolvet.
…och ”man” det är förstås Henning Munk på sopransax, Mads Hyhne trombon, Björn Ekman banjo och sång, Marc Davis bas och så Toksvaerd bakom trummorna. Traditionellt inledde man med Sidney Bechets Promenade aux Champs-Elysées, som enligt Plum betyder ”hvor er det dejligt at vaere på Hot House”. Björn Ekman sjöng When My Dreamboat Comes Home och Lovesong Of The Nile och intet öga var torrt…, man svängde till det i At A Georgia Camp Meeting och Shim-me-sha-wabble (tror jag den heter) och så lite Papa Bue-nostalgi i Nyboders Pris och Schlafe Mein Prinzchen i kombination med When The Saints. Bland mycket annat…
En liten undring – är det bara jag som tycker mig skönja att även en något yngre publik har börjat hitta till Hot House-sammankomsterna på Tuppen…?

På lördagen var det stor Travfest på Börshuset i Malmö Även här var det knökat när VD Kent Ölander kallade det minglande travfolket in till maten i festsalen ut mot kanalen och Posthusplatsen. På scenen tidigare medarbetaren från sekretariatet på Jägersro, Paula Ahlström, nu s k ”känd från TV” och Paula höll ytterst professionellt i intervjuer och prisutdelning till två- och fyrbenta (dock inte på plats) förtjänta aktörer från 2014.

Malmqvist-HviidTomas Malmqvist presenterade en ny dansk lärling, Mads Hviid-Nielsen, som ersättare till Kasper K Andersen, som Tomas matchat fram till stor framgångar och som nu flyttat tillbaka till Danmark. Discoljus i lokalen…

Mest förekommande vid prisutdelningen var Tomas Malmqvist med Årets Tvååring Tunika, Årets Fyraåring Tumble Dust och Årets Sto Backfire samt Årets Hästägare. Och – inte minst – för första gången utsågs till Årets Tränare och snyggt passade på att hylla sin flerårige företrädare Lutfi Kolgjini: ”Ludde har satt ribben väldigt högt för oss andra och vi måste skärpa oss och jobba hårt för att kunna konkurrera med honom!” Ludde fick nöja sig med att hans Mosaique Face utsågs till Årets Häst och att äldste sonen Adrian var Årets Lärling 2014.
Hög stämning vid de välfyllda borden som också bl a fick hylla Johnny Takter som Årets Kusk 2014 och sedan startade discot men då gick ”de gamle hjem”, i alla fall jag. För att ladda inför söndagen.

Mattias Nilsson spelar
Mattias Nilsson closeDå var det nämligen pianokonsert med Mattias Nilsson i Staffantorps Konsthall. I en fullsatt sal med den sköna akustik som ges i en byggnad i mjukt trä och inte hård betong. Fantastiskt att kunna samla drygt 100 personer i Staffanstorp, men jazzintresset här är stort med flera jazzkvällar, berättar Agneta Samefors, drivande kraft i Staffanstorp Kultur & Fritid.
Mattias Nilsson fick 2013 Harry Arnold Sällskapets stipendium och är flitigt turnerande solopianist jämväl som han dyker upp i olika orkestrar. Det var ett tag sedan jag hörde honom, men så jäkla bra han är!
Han inledde sin konsert på Konsthallen nya flygel (”köpt begagnad”) med Duke Ellingtons Lady Of The Lavender Mist följt av Ray Browns The Gravy Waltz och gav också Klara Stjärnor, en polska från Uppland. Avslutade första set med Wilhelm Peterson-Bergers Vid Frösö Kyrka.
Han har en oerhörd bredd  när han tillsynes leker fram sina melodislingor på flygeln, Mattias. Ett litet urval bara – Answer Me My Love och förnäme kompositören, pianisten och vibrafonisten Thore Swaneruds fina Södermalm och egna kompositionen When Winter Turns To Spring Again, verkar aktuell med tanke på väderleken, och som extranummer Mean To Me. Thore Swanerud, Svanis kallad, som dog 1988 hade jag nöjet att träffa i Stockholm 1963, är han spelade på en krog i närheten av Stureplan (fråga mig bara inte om vad krogen hette).
Redan på torsdag får jag träffa och lyssna till Mattias Nilsson igen. Då har Mattias Nilssons sambo Anna Pauline (Andersson) releaseparty på Palladium för sin första fullängdsskiva Give Me Time där flera spår har arrangerats av Mattias, som också kommer att finnas med i det band som spelar med Anna Pauline på Palladium kl. 19.00. Har ni tur finns det fortfarande några biljetter kvar på Kulturcentralen vid Victoriateatern i Malmö.
…och på fredag kl. 17.00 (OBS dagen!) gör Björn Ingelstam ett kort besök i gamla ”hemtrakter” från New York för att spela med bl a Chris Tanner på Charlie Scott’s i Köpenhamn.

Men först ska jag på måndagen hinna med en 3,5-timmes undersökning på Lunds lasarett. En forskningsstudie för att förbättra kunskapen om våra stora folksjukdomar kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), hjärt-kärlsjukdom och lungcancer. KOL har jag i alla fall inte. Och mitt hjärta är genetiskt starkt. Frivilligt att ställa upp men självfallet gör jag det.

Bilder: PETER KASTENSSON

Varför sviker politikerna sina egna?

Standard

Kom hem måndag kväll från Gran Canaria och även om vädret inte var det allra bästa, så var det skönt att komma hemifrån.

Det har redan varit två mord – minst! – i min hemstad. Från vår lilla förstad Köpenhamn sitter jag just nu och följer direktsändning i danska nyhetsprogram från en skottlossning i Köpenhamn som dödat en och skadat tre personer i samband med ett möte rörande yttrandefrihet och islamism på kulturhuset Krudttönden på Österbro. Under medverkan av bl a Lars Vilks från Sverige.
Huruvida Lars Vilks är en bra konstnär har jag ingen aning om. Han är väl mera en provokatör kanske och har ett uttalat dödshot över sig. Det har jag egentligen inga synpunkter på. Men danska statsministern Helle Thorning-Schmidt uttalar sig att det är ett ”politiskt motiverat attentat”. Danska polisen har uttalat en efterlysning av två gärningsmän med ”arabiskt utseende”, enligt citat i dansk nyhets-TV!
Det tror jag ingen av våra poliser eller fega politiker från vilket parti det vara månde (SD räknar jag inte) skulle våga uttala, inte heller deras beklämmande marionetter som dominerar den svenska pressen.
På Malmös gator har under de 14 dagar jag varit borta tiggarnas antal ökat. Man tillåter tiggarna att bygga sina tältläger på allt centralare delen av staden. Det finns snart inte ett gathörn eller utanför en livsmedelsbutik där man inte passerar dessa stackars, beklämmande individer.
Jo, det är synd om dom, jävligt synd!
Men det är det också om våra gamla, till vilka jag också räknar mig i mitt 75e år. Och nej, det är inte synd om mig. Jag klarar mig själv (ännu så länge), jag har råd att gå till tandläkare och optiker.
Men är det rätt att s k EU-immigranter, som annat EU-land skiter i, ska få t ex i stort sett gratis tandläkarvård och förtur till sjukhusvård??? Inte våra äldre som arbetat och betalat skatt i alla år men sitter med en usel pension, därför att staten – vilket block som än styrt – i stort sett försnillat deras pensionspengar!? Dessutom snor dom (oss) 30 procent skatt på den pension som vi redan betalat skatt för på dessa pengar.Hur länge ska vi finna oss i att det är vi – svenskarna! – som diskrimineras i vårt eget land? När tar våra politiska ledare i Alliansen och den rödgröna mesalliansen bladet från munnen och lyssnar på sina egna väljare. Utan sidoblickar på kommunister och nynazister i dom politiska ytterlighetspartierna, som är lika vidriga som någonsin islamister.

Ja, nu har jag väl gjort bort mig igen för några av mina läsare. Men jag har ju min frihet att uttrycka vad jag tycker. Utan att bli kallad rasist?!

Varför har man inte flyttat hit…

Standard

Man hinner tänka en hel del under dagliga entimmespromenader längs stranden vid San Agustin mot Playa del Inglés. Som till exempel, att hit borde jag ju egentligen flytta, kanske…

Promenad 1Promenad 2När jag tänker på hur tillståndet hemma alltmer försämras, så borde ju egentligen flyttlasset gå hit. Speciellt när jag tänker på de politiker ur vilket läger det vara må, som vi måste dras med och som har allt annat än Sveriges bästa i sina tankar. Men så är det ju så, att jag är inne på mitt 75e år och då är det liksom lite sent påtänkt.
Men jag tänker ungefär så här…
Vi har en statsminister med stora brister i sitt omdöme. Att ge åtta ministerplatser till ett minoritetsparti och dessutom från denna grönkålsmaffia utnämna Åsa Dumson till vice statsminister, en människa som i bristande omdöme vida överträffar Stefan Löfven själv, trotsar allt sunt förnuft!
Selleripartiets andra språkrör Gustav Fridolidolidolin som utbildningsminister går möjligen hem hos intellektuellt jämnåriga fjortisar och hos personer som kanske i honom ser en bättring mot Jan Björklund som ju förvandlat Folkpartiet till något av ett enfrågeparti. Sorgligt eftersom jag anser Björklund vara en klok människa som tyvärr fastnat i sin betygsjakt. Huruvida denna jakt är bra eller ej undandrar sig dock mitt bedömande – om jag ser rätt i mina gamla papper från Västra Skolan i Malmö i slutet av 40-talet så fick jag faktiskt betyg redan före fjärde klass.
Vad Annie Lööf är ute efter med sina centerpartiklar? Kanske att profilera sig om Alliansens stora ledarinna innan AKB, Anna Kindberg Batra, blivit varm i sina moderatkläder, kanske? Att propagera för att Sverige kan ha 30 miljoner invånare imponerar förstås inte på mig, men jag är både död och begraven innan hon som någon översteprästinna möjligen får se Sverige kanske gå mot denna vårt lands egen ”arabiska vår” som så lovordades av den allt överskuggande och fega PK-journalistik som fortfarande styr pressen. Som aldrig vågar ta lärdom.
AKB har jag ingen egentlig koll på mer än att hon hittills inte för mig gjort några imponerande fotavtryck. Hoppas bara att hennes fotsteg inte för henne i släptåg på Fredrik Reinfeldt, som gjorde det så, enligt min mening, bra under sin första mandatperiod men sedan bara blev tröttare och tröttare allteftersom han gick in i PK-fällan som sedan slog igen omkring honom.
Tyvärr fick detta som resultat att riksdagens enda egentliga enfrågeparti blev allt större. När till och med Dansk Folkeparti inte vill förlikas med SD, så säger det allt om det här partiets utveckling tillsammans med sin ”reservführer”. Ja, ursäkta benämningen, men jag kan ha viss sympati för Jimmy Åkessons framtoning, men absolut inte med Mattias Karlsson eller för den delen Björn Söder, helt enligt praxis men tyvärr – enligt min mening – utsedd till 3n av riksdagens talmän.
Men Jonas Sjöstedt då? Jag avskyr helhjärtat alla kommunister och kommunist är ju det denne kappvändare är. Han gråter glädjetårar när SYRIZA, ett populistparti på vänsterskalan, vinner valet i Grekland och tänker regera med högerpopulistiska och -nationalistiska ANEL. Kommunisternas Jonas Sjöstedt tillsammans med SD i Sverige?! F-n vet, för Sjöstedt tycks inget vara omöjligt…

Trappa 1Trappa 2Jag hinner ta några promenader till innan Norwegian tar hem mig från ett utsökt boende i Montana la Data ovanför Maspalomas och jag lär inte få några andra tankar. Inte heller sedan jag tagit mig upp för de 95 trappstegen (inte att leka med!) för att lyssna på söndagseftermiddagens två saxofonister och sångare som spelar upp till dans. Man gör det rätt skickligt med hjälp av playbackskomp. Men för min musiksmak egentligen lika lite tilltalande som ovan nämnda politiker på hemmaplan…

Bilder: PETER KASTENSSON

Ännu en profil inom galoppen har lämnat oss

Standard

Ännu en skånsk galopprofil har gått ur tiden. Nyligen avled Tore Petré och jag ser i dag att även Carl-Gustaf Nilsson, Pås-Calle, lämnat oss.

Jag lärde känna Pås-Calle innan han blev Pås-Calle med svensk galopp. Han var försäkringstjänsteman och man kunde ofta träffa honom hos Gunnar ”Agentur” Persson i dennes affär för travsportartiklar på Kockumsgatan och sedan Lönngatan i Malmö. ”Agentur-Persson” var stor förmedlare av amerikanska travhästar till Sverige, som t ex Sören Nordins stjärna Wiretapper. Men i ärlighetens namn även av Fisherman som blev en sorglig flop som avelshingst på Brodda Stuteri, som det tog många år att hämta sig ifrån. Men det är en helt annan historia.
Carl-Gustaf, som vi kallade honom för då, lämnade försäkringarna och öppnade eget i förpackningsbranschen där han hittade en lönande nisch inom små papp-och plastförpackningar till bl a dentalhandeln och blev därmed Pås-Calle.
Det blev inte travhästar som hobby för honom. Det blev galopphästar och han nådde framgångar. Främst blev han känd för fullblodet Peruginos Flyer som tränades och reds av Janos Tandari på Jägersro. Peruginos Flyer, ”Pelle”, startade i Svenskt Derby 2002 och om jag minns rätt gjordes hästen till favorit. Hade fem raka segrar inför Derbyt som obesegrad treåring och dessutom blev hästen blev något av en följetong i SDS (innan det blev Sursvenskan…) under dagarna fram till Derbyt, inte minst tack vare Pås-Calles och Tandaris positiva mediala framtoning.
Peruginos Flyer var tyvärr inte som bäst utan slutade fyra i Derbyt, vilket var en stor besvikelse för Pås-Calle. Året efter segrade Peruginos Flyer i Jägersro Cup med 100.000 i segerpremie, riden av Larissa Tandari. Pås-Calle fortsatte med galopphästar och nådde en del framgångar med Day Tripper och nu tioårige Satang som i träning hos Hans-Inge Larsen vann två segrar förra året.
Tyvärr förmörkades Pås-Calles sista år av sjukdom men när han orkade besökte han Jägersro tillsammans med hustru Margret.

Galoppsporten behöver sina profiler men leden tunnas ut allteftersom den här fina sporten missköts å det grövsta från centralt håll. Men det är också en helt annan historia…