Kronprinsenminnen på Teatermuséet

Standard

Den som är intresserad av Malmö nöjeshistoria som den utvecklades under Kronprinsens tid som showrestaurang kan bege sig till Teatermuséet på Kalendegatan i morgon kl. 17.00. Då berättar Christer Borg om sin nyutkomna bok ”Alla var där” samtidigt som muséet har vernissage på de mycket speciella affischer som Kronprinsen tog fram till alla artistevenemangen.

Det är en mastodontbok som nöjesjournalisten Christer Borg (bilden), i många är arbetskollega på Kvällsposten, tagit fram och som getts ut av Jeanette Rosengren på Kira Förlag. Samma förlag som gav ut Borgs fina bok om Öster Warnerbring för två år sedan.
Jag har själv haft förmånen att uppleva många av de artister som uppträtt på Kronprinsen. Krogen är med tidens gång borta men byggdes av storbyggmästaren och travpampen Hugo Åberg när kvarteret där Kronprinsens Husarer och gamla dansrestaurangen Arena låg. En parentes – jag minns när Arena i en storbrand jämnades med marken 1958. Vi bodde i närheten och Herregud, vilken brasa!
Christer Borg beskriver historien om Kronprinsen alltsedan – och tidigare – än detta hände. Vägen från varietérestaurang med jonglörer och trollkonstnärer och elefanten Tanya till alla de stora inom svensk nöjeshistoria.  Ingen saknades – så må dom heta Povel Ramel, HasseåTage, Sven-Bertil Taube, Jan Malmsjö, Östen Warnerbring många gånger liksom Eva Rydberg, Bosse Parnevik, Swe-Danes med Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, Trio Neumann med Ulrik, Mikael och Ulla, Lill-Babs (förstås!), Owe Thörnqvist, Siw Malmqvist, Tommy Körberg, Git Gay, Sten-Åke Cederhök, Cornelis Vreeswijk, Charlie Norman, After Dark, Magnus och Brasse och… och… Internationella storheter som Josephine Baker, Lena Horne och Judy Garland i sitt sista framträdande, hon dog kort senare.
En bok med minnen, minnen, minnen och festliga historier i massor.
Till sin hjälp har Christer Borg bl a haft tidigare artistchefen Carlo Tornedo som var stor internationell illusionist och fortfarande lever. Liksom och inte minst Stig Andersson, nu drygt 80 och väl det, som var restaurangchef under de stora åren på Kronprinsen.

Östen Warnerbring och bloggaren med ungdomar från småklubbar i Malmö på Heleneholms IP någon gång på 70-talet.

Stig Andersson var med vid boksläppet nyligen på Översten och jag gick fram och hälsade på honom. Han kände förstås inte igen mig, det var väl närmare 40 år sedan vi sågs. När jag sa mitt namn, mindes han: ”Just det, du delade ut ett pris från Kvällposten till Östen Warnerbring på Kronprinsen nå’n gång på 70-talet. Det kommer jag ihåg”. Det mindes inte jag förrän han berättade det för mig. Östen Warnerbring och Kvällspostens sportredaktion hade ett samarbete gällande ungdomsfotboll hos småklubbarna i Malmö. Exakt vad det gick ut på minns jag inte, men Östen, som var en god vän sedan många år, fick i alla fall någon form av utmärkelse.
Östen och jag var också på Kronprinsens scen 1980 i det som skulle blivit en ”Guldfest” för IFK Malmö, som den här söndagen skulle fått allsvenskt kontrakt igen i fotboll.

Östen Warnerbring och bloggaren på Kronprinsen 1980 då en ”Guldfest” blev en ”Gulfest”  men ingen ”Kulfest”.

Men det blev en ”Gulfest” som inte var direkt någon ”Kulfest” sedan Sten Pålsson i Gais i sista matchen i division I (nuvarande Superettan) inför över 20.000 åskådare gjort straffmål på Bo Theander en minut och 58 sekunder före full tid. Och IFK fick stanna i ettan och det där hämtade sig aldrig dåvarande tränaren, tidigare MFF-storspelaren och arbetskollegan Nils-Åke ”Kajan” Sandell riktigt ifrån.
Om jag minns rätt var det Bo Åkesson, i styrelsen för IFK-fotbollen som drev Kronprinsen då.

Men i övrigt var det väl bara glada minnen rån Kronprinsen innan jag flyttade till Stockholm 1986. När jag kom åter till hemstaden 1999 hade Kronprinsen efter en del turbulenta år som inte alltid var så positiva slagit igen 1995. Christer Borgs bok inbjuder till många härliga nostalgiska återblickar och leenden.

 

 

Annonser

”Stenbergamannen” – otäck sanning och fiktion

Standard

”Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med berörda parter, oftast talrika samtal som förts över en ansenlig tidsrymd.”

Ovanstående citat är hämtat från Truman Capotes förord till sin roman ”Mad kallt blod” från 1965. Den boken har jag tyvärr inte läst, men Malmöförfattaren Trygve Bång citerar Capote i eftertexten till sin nyutkomna bok ”Stenbergamannen”.
Det här är Trygve Bångs andra bok (”Psykopaterna” kom 2006) om ett rättsfall som blev mycket omskrivet från slutet av 60-talet in i vår tid, då ”Stenbergamannen” efter nästan 30 år i en andra omgång fängelsestraff blev frisläppt 1989 och dog för några år sedan. En pyroman och mördare som togs redan 1969 för mordbränder i sina hemtrakter runt Vetlanda, som också är Bångs barndomstrakter. ”Stenbergamannen” som egentligen hette något annat men efter frisläppandet tog sig ett annat namn kallas i boken Karl Lindqvist.
”Av hänsyn till huvudpersonernas familjer och efterlevande har gärningsmannen och hans familjemedlemmars namn samt vissa ortsnamn, bytts ut”, skriver Trygve Bång på ett försättsblad. (men det är lätt att googla fram hans verkliga namn).
Regissören Peter Bäckström skriver i ett förord bl a: ”Är boken ett litterärt reportage eller en roman? I vilket fall som helst lever den på flera plan samtidigt; dokumentärt blandas med fiktivt. Också verkligheten har ju sina rubriker. Detta har hänt och Detta har jag upplevt.”
Vad är fakta och vad är fiktion? Det överlåter Trygve Bångs alter ego Bert Walter i sin bok läsaren att avgöra.  Boken har sitt ursprung i ett anonymt brev till ett bokförlag, ett brev som möjligen kan vara om en självbiografisk berättelse från ”Karl Lindqvist”.
Det är fruktansvärda händelser som skildras i boken om ”Stenbergamannen”. Jag fångades omedelbart och släppte efterhand alla tankar på fiktion, speciellt som Bång har haft tillgång till unika undersöknings- och förhörsprotokoll och haft samtal med korrekt namngivna (väl?) poliser som varit direkt inblandade. Bång har också träffat dubbelmördaren och pyromanen ”Lindqvist” – väl? Dessutom hans hustru ”Elisabeth” – väl? Att författaren som ingen annan haft tillgång till förstahandskällor som ligger till grund för boken, det behövs det inga frågetecken efter.
Först när jag kommit till sista sidan började jag tänka efter. Hur dog egentligen ”Lindqvist”. Är det fiktion eller sanning att man först hittade en sargad kropp som begravdes som ”Lindqvist” men som sedan visade sig vara någon annan? Att man hittade ”Lindqvist” några år senare brutalt mördad i sina hemtrakter?
Jag ska inte avslöja mer, men det här är en bok som på ett sätt som de bästa kriminalromaner/deckare” fångar sin läsare. ”Stenbergamannen”, så skickligt författad/beskrivet av Ben Walter/Trygve Bång där fiktion, fakta och verklighet vävs samman till ett nätverk.

FOTNOT 1: Polisprofessor Leif G W Persson har redovisat det här fallet i ”Veckans brott” i SvT och händelserna har dramatiserats av Radioteatern i ”Rädda oss från eldarna”.

FOTNOT 2: Dansk- och Bullenvännen Trygve Bång har tidigare gett ut elva böcker i så olika områden som ovan nämnda ”Psykopaterna” som ”Upptäckter på andra sidan Öresund”, ”Reportage och essäer om öar och deras människor” och ”mycket omskrivna ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige.” Han fick Piratensällskapets Bombi Bitt-pris 1999.

Stark öppning på Malmö Stadsteater

Standard

Malmö Stadsteater har öppnat hösten med två föreställningar som jag har blandade känslor för. ”Det Svarta Vattnet” på Intiman gillade jag inte alls. Till en början. Men ”Angels In America” på Hipp tyckte jag var oerhört bra.

Jag är ingen teaterrecensent och har inga ambitioner på ett försöka bli det. Men när jag genom goda vännerna Tom Ahlsell och Lars-Göran Ragnarsson fått chansen att se genrep har jag tacksamt tagit emot möjligheten att se den här sektorn av Malmökultur. Jag är inte så säker på att jag annars sett dessa föreställningar.

”Det Svarta Vattnet” var det Sverigepremiär för. En enaktare på Intiman som jag tyckte kändes oändlig lång. Men ju mer jag tänkt efter desto mer har jag faktiskt börjat förstå, även om jag hade svårt att hänga med i det snabba skiftet mellan nu och det som hände för 20 år sedan en sommarnatt på ett friluftsbad.
Åtta skådespelare gestaltar dels ungdomarna från två olika stadsdelar och klasser och sedan den begynnande medelåldern 20 år senare när man träffas igen.
Dialogerna går in i varandra och aktörerna fyller i med ”sade han”, ”tyckte hon” etc i en kringsnurrande föreställning om det förgångna och den verklighet som det blev. Mycket skickligt spel av bl a Johannes Wanselow bland annat som kliver fram alltmer som ett förmodligen blivande stort namn på Malmö Stadsteater.
Men egentligen är det en pjäs utan huvudroll, alla åtta aktörerna deltar lika mycket och jag är imponerad över hur man rör sig, vare sig man står eller ligger och ”plaskar” i det svarta vattnet och hur man perfekt kommer in i varandras repliker. Det ser svårt ut även om jag inte helt kan instämma i den lysande recensionen ”Det Svarta Vattnet” fick i Sydsvenskan Boel Gerell. Men å andra sidan brukar jag sällan hålla med Sydsvenskan och förresten så, vad begriper jag egentligen…?

Jag är inte heller enig med Malin Krutmeijers tyckande av ”Angels In America”, som hon tyckte saknade ”magi” i en återhållsam recension. Jag tyckte det var en lysande föreställning. Tre gånger tre timmar plus två pauser är långt, men redan efter första akten var Skuggan Dahlberg som gjorde mig sällskap och jag överens – tiden flög iväg.
”Liv och död, kärlek och sex, himmel och helvete” skriver man i Stadsteaterns presentation. New York 1988 under Reagantiden, AIDS sätter skräck i befolkningen från advokaten Roy Cohn (Fredrik Gunnarson) som vägrar inse att han är homosexuell till äkta paret mormonerna Harper (Mari Götesdotter) och Joe (Sven Boräng) som kämpar mellan hetero och homo. Prior (Henrik Svalander) som är AIDS-drabbad och hans partner Louis (Mattias Linderoth) är öppet homosexuella.
Så värst långt från dagens USA är väl inte ”Angels In America” med tanke på landets nuvarande president, föreställningen känns väldigt aktuell.
”Angels In America” har tidigare gjorts som en hyllad TV-serie med bl a Meryl Streep och Al Pacino. På Hipp ger man egentligen bara första delen. Slå det väl ut – det gör det förhoppningsvis! – kanske danske regissören Anders Lundorph får sätta upp även den andra delen. Blir det till och med så att man kan bjuda på en helaftonsföreställning i sex timmar?

FOTNOT. Ovan nämnda Tom Ahlsell är nu pensionär men kommer i höst att kunna se i thrillern Veronica’s Room Moomsteaterns på Södra Teatern med premiär 14 oktober och Lars-Göran Ragnarssons nästa blir i familjeföreställningen ”Den Oändliga Historien” på Hipp i november.
Själv ska jag på fredag se genrepet av ”Young Forever” (Evigt Ung) med bl a Marianne Mörck och Håkan Paaske på Intiman.
Bilder: MALMÖ STADSTEATER

Jag gillar inte strejker – men…

Standard

Som väntat blev det stort rabalder när Jägersrotränarna gick ut i en 15 minuters lång ”strejk” inflr onsdagens V86-lopp. Jag är ingen vän av vilda strejker, men den här var enligt min mening berättigad.

ATG och ST (travförbundet) har än en gång i samråd kört över travets aktiva.
Med ATG-VD Hasse Skarplöths handgångne män, travets generalsekreterare Johan Lindberg och ordföranden Hans  Ljungkvist i spetsen, har man trumfat igenom nästa års tävlingsprogram utan hänsyn. Med några miljoner hit och dit har man i något som liknat ren utpressning fått igenom Skarplöths förutbestämda beslut. TR, tränarnas riksförbund fick inte alls vara med i ”diskussionen”. Detta orsakade Jägersroprotesten.
Alla tycker inte om aktionen. Till exempel Robert Bergh. Åbys stortränare. Man ska dock veta att han är jättepolare med Johan Lindberg. Bland annat…
Joakim Lövgren har blivit talesman för tränarna på Jägersro. Det har han han skött mycket skickligt, verserat och klokt. ”Det finns ingen symbios längre mellan sporten och spelet längre”, säger han bland annat. Johan Lindberg hoppas att han ska bli trodd när han uttrycker ”vi måste ta åt oss och vara mera lyhörda och ödmjuka”.
Oberoende Sulkysports Lars G Dahlgrens Ledare i dag är läsvärd:
www.sulkysport.se

Travförbundets tidning har också behandlat händelserna på sitt mera ”försynta” sätt:
www.travronden.se

Sulkysport är enligt min mening närmast sanningen.

 

Fina tjejer i dubbla upplagor!

Standard

Så är Malmöfestivalen över för i år. Det finns folk som blir lyckliga då. Det blir inte jag även om jag fortfarande har svårt att förlika mig med olyckan Pella Ström, åldersfascisten och festivalgeneralskan, som körde bort Hot House’ Jazztält. Vad hon sysslar med nu jag inte men sossarna brukar ta hand om de sina. Hon har ju fått sparken tidigare som inkompetent presschef för Malmö Stadsteater men dyker likt en rysk docka upp igen och igen och igen…

Nåväl, Malmö JazzHouse och Swingtältet finns ju kvar, men jag undrar hur länge till Lillemor Johnsson och hennes medarbetare orkar fortsätta. Ekonomiskt är det inte längre något självspelande piano, kommunen suger ut mer och mer i hyra och kostnader för tälten.
Nu får man sätta sin lit till att orkestrar och band håller nere sina gager till ett minimum och knappt det. Såvida man inte tillhör ”dom stora” som kommer utifrån och som får vara med på Stortorget, då finns det pengar…
Nåväl, jag har fått uppleva några bra framträdanden i Swingtältet. Jag har tidigare skrivit om DeFranco Legacy. Tisdag och torsdag var det några av sta’ns finaste kvinnliga sångerskor plus Roger Berg Big Band i tre olika scenvarianter.
Roger’s Sisters framträdde på tisdagen med Roger Berg Swing Explosion, sextetten som backade upp Katarina Elmberg, Sandra Marielle Hansson-Cehic och Dorota Berg. Den här tjejtrion är enormt säker i sina framträdanden, vare sig det sker var för sig eller i trion à la Andrew Sisters, här med bl a Oh Johnny och Blueberry Hill.
Man kom tillbaka på torsdagen tillsammans med bigbandet efter att en annan tjejtrio – som faktiskt inledde sitt samarbete hos Roger Berg – nämligen Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Miriam Ekespong.

Den trion kallar sig Miss Sway och framträdde med Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas och Pelle ”Trazan” Jonasson trummor. Jag missade tyvärr första set men Basin Street Blues och Alexander Ragtime Band inledde efter pausen satt direkt hos mig. Jag ska inte ta upp tiden och utrymmet med att räkna upp allt vad man bjöd på men Sara Ahlcronas visslingar i Pennies From Heaven satt som en smäck.
Det fanns en del som menade att Sara, Anna Pauline och Miriam inte gick att ersätta när man lämnade Roger Berg Big Band. Men allt har sin tid och storhet och Katarina, Sandra och Dorota har verkligen utvecklats samtidigt som den tidigare trion tillsammans och var och en för sig gått vidare i det musikaliska livet på ett fint sätt. Och varför måste man för övrigt jämföra?!

Roger Berg Big Band såg en del för mig nya ansikten bakom orkesterpultarna. Jag borde inte förvånas över hur excellent samspelet låter, det är ju i och för sig proffs det handlar om. Men när Mikael Samuelsson överraskande (för alla utom Roger Berg) dyker upp och man sätter Hello Dolly och Charles Trenets La Mer med svenska texter tillsammans med Samuelsson, då är det suveränt.
Mikael Samuelsson fick sitt stora genombrott när han hade titelrollen i Fantomen På Operan som spelades på Oscars i Stockholm under en rekordlång period, 1985-91, då jag såg den. Låtarna nu tillhör väl inte direkt bigbandets vanliga repertoar, men som det satt! Samtidigt som ett monsunregn smattrade mot det fullsatta tältet.

Jackie Wilsons Reet Petite tillhör väl inte heller swing-genren direkt, men herregud vilket utspel vi får från Sandra i den här låten som var en megahit för några år sedan. Och vad glad man blir!

Honeysuckle Rose och Opus One med Dorota, Marilyn Monroes I Wanna Be Loved By You (‘Boop-Boop-a-Doop Girl) från Billy Wilders succéfilm Some Like It Hot gjordes full rättvisa av Katarina och tillsammans bjöd man oss på Mr Sandman, Oh Johnny, Choo Choo Baby och en av kvällens upplagor av Sing, Sing, Sing. Utan trumsolot. Det kom mot slutet och som vanligt då stående ovationer för Roger Berg.
… och för hela bandet och tjejerna förstås. Jag ska inte glömma att bandet och Roger gav en hyllning till nyligen bortgångne trumpetaren och arrangören Hans ”Cooling” Carling i Duke Ellingtons KoKo.
Festivalen är slut. Jag är i alla fall nöjd med det jag valde ut. Sedan må gnällspikarna rya om det är jobbigt och trångt och f-n och hans mormor i sta’n. Flytta ud po lanned då!

Bilder: PETER KASTENSSON

Get Happy, precis så var det med DeFranco Legacy

Standard

Jag var på en härlig konsert i Swingtältet vid måndagens festival med DeFranco Legacy. Med några av våra bästa swing- och bebopmusiker.

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist piano, Mattias Carlson klarinett, Måns Persson gitarr, Simon Petersson bas och Hannes Olbers trummor. Ett oerhört sväng och musikerna möttes flera gånger av stående ovationer efter sina frikostiga solon.
Sydsvenskans Alexander Agrell recenserade. Jag tar mig friheten att vidarebefordra vad Agrell skrev, jag kan inte skildra det bättre själv:

”Buddy DeFranco har berättat att han en gång frågade en berömd klassisk klarinettist ”när har man bemästrat klarinetten?”.
Instrumentkollegan tittade på honom och sa ”bemästrat klarinetten? Det var det mest komiska jag har hört”.
DeFranco drog sig i alla fall inte för att försöka och blev också en av jazzens stora virtuoser, dessutom en av få klarinettister som från swingen vågade sig in i den nya bebopen. På måndagskvällen hyllades hans spel och musikaliska arv av en hungrig kvintett, där Mattias Carlsson verkligen inte heller behövde skämmas för sin spelteknik.
Bandet var på hugget redan i öppningsnumret ”This could be the start of something”, där pianisten Sven Erik Lundeqvist fick ett rent publikvrål för sitt solo. Han och gitarristen Måns Persson bjöd därifrån över varandra i konsten att variera sig i solona, överraska, växla mellan riff, löpningar och tunga ackord och allmänt vrida upp energin, i snyggt samarbete med basisten Simon Petersson och trumslagaren Hannes Olbers.
Mattias Carlsson byggde inte upp sina solon med riktigt samma intensitet, men glänste med kvicksilver à la DeFranco, varm klarinett-ton, fint musikaliskt idéflyt och melodikänsla även i rappare ögonblick.
Första set blev lite hetare än del två och innehöll inte minst en ”It could happen to you” i fräckt staccatostötigt DeFranco-arr från 1953. Faktum är att den bebopgenomsyrade konserten hade mycket av just swingens utåtriktade lustfylldhet.”

Skrev ALEXANDER AGRELL

…och själv njöt jag inte minst av Get Happy. Det var precis vad man blev, nämligen!

 

En Festivalstart med band som även jag gillar

Standard

Malmöfestivalen är igång. Jag har egentligen inte ett dugg intresse av den här festivalen sedan för några år sedan dåvarande festivalgeneralskan Pella Ström i ett anfall av åldersdiskriminering valde att köra bort Hot House’ Jazztält från Södertull; ni är för gamla, sa fruntimret.

Men lite tar jag del av det. Absolut inte kräftskivan på Stortorget som inledde med ett jättesörplande där Grus i Dojjan som vanligt anger takten. Jag är nämligen skaldjursallergiker!
Sedan Hot House blivit bortkörda, har den här jazzföreningen med anor från 1955 tjuvstartat Festivalen med en picknick på Victoriateatern.

I år gjorde man det med Mama Shakers och med Tribute To Papa Bue. Mama and Papa…
Mama Shakers är en fransk ungdomsorkester under ledning av Angela Strandberg, dotter till Kiki Desplat och Paul Bocciolone Strandberg. Angela bor nu i Paris och det här kompisbandet, där Angela spela trumpet och washboard, har funnits i ett år.
Det är svårt att sätta någon etikett på bandet som har en synnerligen bred repertoar av New Orleans, blues, american songbook. Angela berättade att man har en idol i Laurel and Hardy, alltså Helan och Halvan, och bjöd på både Honolulu från Sons Of The Desert 1933 och Shine On, Harvest Moon 1938. I’ll Be Glad When You’re Dead, Rascal You, känd genom bl a Louis Armstrong var en annan låt ur Mama Shakers spellista med mycken fin stämsång. Kiki och Paul satt på första parkett och såg mycket nöjda ut.

Tribute To Papa Bue har jag faktiskt varit lite skeptisk till. Det går tillbaka hur enligt mitt tycke man i ”försäljningssyfte” utnyttjade en gammal och sjuk Arne Bue Jensen under hans sista år, fick man mer eller mindre bära in honom till en stol för att spela, fjärran från det han kunde under sin storhetstid. Bue dog 2011.
Men det här bandet är bra. Samtliga musiker har också spela med Papa Bues originalband vid olika tillfällen. Mest basisten Jens Sölund. Klarinettisten Erik ”Krölle” Andersen managerar bandet, som på Victoria bestod av helsingborgaren Jack Andersson på trumpet (”han har betytt ett lyft för bandet, sa ”Krölle”), Ole ”Fessor” Lindgreen trombon, Hans Knudsen piano och Henrik Simonsen trummor.
Vi fick efter starten med Nyboders Pris ett Papa Bue-medley med Just A Closer Walk-The Old Rugged Cross-Corinne Corinna. Då flödade nostalgibägaren över liksom den gjorde med avslutande numret Schlafe Mein Prinzchen, Mozartkompositionen som var en miljonsäljare i Europa under Papa Bues storhetstid och släpptes 1956.
Det var också då jag gjorde min första bekantskap med Papa Bues Viking Jazzband på ursprungliga Hot House på Stadt Hamburgsgatan i Malmö. Ljuva minnen!
Hans Knudsen som är belönad jazz-, jump- och boogiewoogie-pianist i Köpenhamn satt vid flygeln den här kvällen och svängde till det omåttligt i triospel med Simonsen och Sölund. ”Fessor” briljerade i Kid Orys Savoy Blues, ”Krölle” gav oss Acker Bilks Creole Jazz, Jack Andersson inte att förglömma i Louis Armstrongs West End Blues.
Stämningen var mycket hög i den fullsatta Victoria-teatern.

Från det ena till det andra. Det är som nämnts inte så mycket som egentligen intresserar i övrigt Festivalmässsigt. Men Malmö JazzHouse kämpar för att hålla jazzen levande i sitt swingtält. Och när världspianisten Jan Lundgren kommer på besök med sin sambo Hannah Svensson, sångerska och konstnär, tillsammans med Karl Martin Almqvist på sax, Mattias Hjort bas och Zoltan Csörzs på trummor, då är det förstås ett måste att ta sig till det fullknökade tältet.
Jag skrev nyligen om att han varit i Tyskland för att inhandla en flygel till Ystads Teater, som ju är en av de scener som Jazzfestivalen i Ystad huserar på under ledning av Jan Lundgren. I Swingtältet handlade det om ett till synes rätt gammalt vanligt piano. ”Men det går att spela på det också, och det är i alla fall inget elpiano”, sa Jan Lundgren som verkligen är fjärran från alla divalater som hans position i musikvärlden kanske kunnat ge upphov till. Han är ju också musikansvarig för legendariska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. En oerhört trevlig människa!
När han i tältet fick syn på malmöitiske förre jazzpromotorn Bosse Johnsson som i Malmö gett oss världsnamn som Count Basie, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Jazz At The Philharmonic m fl, dedicerade han Take The A-Train till Bosse! Karl Marin Almqvist fick hylla sitt Värmland i Ack Värmeland Du Sköna, en underbar ballad och Hannah Svensson hottade till det i bl a What A Little Moonlight Can Do. Som Hasse & Tage skrev en svensk text till i revyn Glaset I Örat, där Monica Zetterlund sjöng den som Vad En Liten Gumma Kan Gno.

Från Swingtältet till Malmö Saluhall vid Malmö Live som ligger på vägen hem. Syskonen Nina och Martin Karyd med mamma Ulla-Britt satsar under festivalveckan på musikunderhållning i jazzton. Fredag tidig kväll spelade Viktor Jansåker gitarr och Simon Petersson bas med Linnéa Hall som sångerska.  Viktor har precis gått ut Malmö Musikhögskola, jag lärde känna honom som tonåring när han spelade gypsy music à la Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten.
Simon Petersson spelar liksom Viktor i olika konstellationer, fick för två år sedan ta emot Harry Arnold-sällskapets ungdomsstipendium Stand By. Linnéa Hall var en ny bekantskap och en av de unga och lovande kvinnliga sångerskor som kommer fram och försöker göra en karriär inom jazzen. Här blev det mycket ur den amerikanska sångboken men också en ny låt för mig – i sådana här sammanhang – ur Djungelboken.
Bara att önska den här trion lycka till. Malmö är ingen lätt stad att göra jazzkarriär i, det vimlar inte av spelmöjligheter och arrangörer som kan ge ordentligt betalt.

I morr’n är det Flotten som gäller. En extratur insatt med Grus i Dojjan kl. 15.00 och så – om man orkar… – Rickard Lindgren i Bluestältet kl. 17.30. Oups, där är visst ännu ett band jag kan tänka mig…

Bilder: PETER KASTENSSON