Trevligt och inte retsamt…

Standard

I dag tänker jag inte reta någon. Hoppas jag. Det finns ju andra saker än vår obefintliga regering, usla opposition, Mona Sahlin och så’nt. Kuligare saker.

1970 – tror jag det var – skapade min mångåriga arbetsplats Kvällsposten något som man kallade ”Visst händer det trevliga saker i livet”, i akt och mening att profilera även glada nyheter. Blev rätt hånat på sina håll, men idén var väl egentligen inte så dum.
Nåväl, kom att tänka på det här den här helgen. Som innehöll glada händelser i dagarna tre.
På fredagen var det glädje på Hot House och Tuppen. Henning Munk Plum – nu med klädsam skäggprydnad – och hans Plumper är en pålitlig publikdragare här. Så också denna afton på Tuppen, där inte en stol fanns att uppbringa. Att medlemmarna, och rätt många andra också, uppskattar den här formen av ”dansk hyggemusik” framsprungen ur samvaron på danska bodegor, en tradition som vi saknar i vårt land, står helt klart.

Henning ToksvaerdPlumperna hade lite extra anledning att fira med en eller annan bajer, eftersom trummisen Henning Toksvaerd (bilden ovan) passade på att fira sin ”fössesdag” och därmed fick tillåtelse av bandleadern, den andre Henning, att spela ett extra trumsolo. Och så spelade man ”Happy Birthday To You” med unison sång från det fullsatta dansgolvet.
…och ”man” det är förstås Henning Munk på sopransax, Mads Hyhne trombon, Björn Ekman banjo och sång, Marc Davis bas och så Toksvaerd bakom trummorna. Traditionellt inledde man med Sidney Bechets Promenade aux Champs-Elysées, som enligt Plum betyder ”hvor er det dejligt at vaere på Hot House”. Björn Ekman sjöng When My Dreamboat Comes Home och Lovesong Of The Nile och intet öga var torrt…, man svängde till det i At A Georgia Camp Meeting och Shim-me-sha-wabble (tror jag den heter) och så lite Papa Bue-nostalgi i Nyboders Pris och Schlafe Mein Prinzchen i kombination med When The Saints. Bland mycket annat…
En liten undring – är det bara jag som tycker mig skönja att även en något yngre publik har börjat hitta till Hot House-sammankomsterna på Tuppen…?

På lördagen var det stor Travfest på Börshuset i Malmö Även här var det knökat när VD Kent Ölander kallade det minglande travfolket in till maten i festsalen ut mot kanalen och Posthusplatsen. På scenen tidigare medarbetaren från sekretariatet på Jägersro, Paula Ahlström, nu s k ”känd från TV” och Paula höll ytterst professionellt i intervjuer och prisutdelning till två- och fyrbenta (dock inte på plats) förtjänta aktörer från 2014.

Malmqvist-HviidTomas Malmqvist presenterade en ny dansk lärling, Mads Hviid-Nielsen, som ersättare till Kasper K Andersen, som Tomas matchat fram till stor framgångar och som nu flyttat tillbaka till Danmark. Discoljus i lokalen…

Mest förekommande vid prisutdelningen var Tomas Malmqvist med Årets Tvååring Tunika, Årets Fyraåring Tumble Dust och Årets Sto Backfire samt Årets Hästägare. Och – inte minst – för första gången utsågs till Årets Tränare och snyggt passade på att hylla sin flerårige företrädare Lutfi Kolgjini: ”Ludde har satt ribben väldigt högt för oss andra och vi måste skärpa oss och jobba hårt för att kunna konkurrera med honom!” Ludde fick nöja sig med att hans Mosaique Face utsågs till Årets Häst och att äldste sonen Adrian var Årets Lärling 2014.
Hög stämning vid de välfyllda borden som också bl a fick hylla Johnny Takter som Årets Kusk 2014 och sedan startade discot men då gick ”de gamle hjem”, i alla fall jag. För att ladda inför söndagen.

Mattias Nilsson spelar
Mattias Nilsson closeDå var det nämligen pianokonsert med Mattias Nilsson i Staffantorps Konsthall. I en fullsatt sal med den sköna akustik som ges i en byggnad i mjukt trä och inte hård betong. Fantastiskt att kunna samla drygt 100 personer i Staffanstorp, men jazzintresset här är stort med flera jazzkvällar, berättar Agneta Samefors, drivande kraft i Staffanstorp Kultur & Fritid.
Mattias Nilsson fick 2013 Harry Arnold Sällskapets stipendium och är flitigt turnerande solopianist jämväl som han dyker upp i olika orkestrar. Det var ett tag sedan jag hörde honom, men så jäkla bra han är!
Han inledde sin konsert på Konsthallen nya flygel (”köpt begagnad”) med Duke Ellingtons Lady Of The Lavender Mist följt av Ray Browns The Gravy Waltz och gav också Klara Stjärnor, en polska från Uppland. Avslutade första set med Wilhelm Peterson-Bergers Vid Frösö Kyrka.
Han har en oerhörd bredd  när han tillsynes leker fram sina melodislingor på flygeln, Mattias. Ett litet urval bara – Answer Me My Love och förnäme kompositören, pianisten och vibrafonisten Thore Swaneruds fina Södermalm och egna kompositionen When Winter Turns To Spring Again, verkar aktuell med tanke på väderleken, och som extranummer Mean To Me. Thore Swanerud, Svanis kallad, som dog 1988 hade jag nöjet att träffa i Stockholm 1963, är han spelade på en krog i närheten av Stureplan (fråga mig bara inte om vad krogen hette).
Redan på torsdag får jag träffa och lyssna till Mattias Nilsson igen. Då har Mattias Nilssons sambo Anna Pauline (Andersson) releaseparty på Palladium för sin första fullängdsskiva Give Me Time där flera spår har arrangerats av Mattias, som också kommer att finnas med i det band som spelar med Anna Pauline på Palladium kl. 19.00. Har ni tur finns det fortfarande några biljetter kvar på Kulturcentralen vid Victoriateatern i Malmö.
…och på fredag kl. 17.00 (OBS dagen!) gör Björn Ingelstam ett kort besök i gamla ”hemtrakter” från New York för att spela med bl a Chris Tanner på Charlie Scott’s i Köpenhamn.

Men först ska jag på måndagen hinna med en 3,5-timmes undersökning på Lunds lasarett. En forskningsstudie för att förbättra kunskapen om våra stora folksjukdomar kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), hjärt-kärlsjukdom och lungcancer. KOL har jag i alla fall inte. Och mitt hjärta är genetiskt starkt. Frivilligt att ställa upp men självfallet gör jag det.

Bilder: PETER KASTENSSON

Varför sviker politikerna sina egna?

Standard

Kom hem måndag kväll från Gran Canaria och även om vädret inte var det allra bästa, så var det skönt att komma hemifrån.

Det har redan varit två mord – minst! – i min hemstad. Från vår lilla förstad Köpenhamn sitter jag just nu och följer direktsändning i danska nyhetsprogram från en skottlossning i Köpenhamn som dödat en och skadat tre personer i samband med ett möte rörande yttrandefrihet och islamism på kulturhuset Krudttönden på Österbro. Under medverkan av bl a Lars Vilks från Sverige.
Huruvida Lars Vilks är en bra konstnär har jag ingen aning om. Han är väl mera en provokatör kanske och har ett uttalat dödshot över sig. Det har jag egentligen inga synpunkter på. Men danska statsministern Helle Thorning-Schmidt uttalar sig att det är ett ”politiskt motiverat attentat”. Danska polisen har uttalat en efterlysning av två gärningsmän med ”arabiskt utseende”, enligt citat i dansk nyhets-TV!
Det tror jag ingen av våra poliser eller fega politiker från vilket parti det vara månde (SD räknar jag inte) skulle våga uttala, inte heller deras beklämmande marionetter som dominerar den svenska pressen.
På Malmös gator har under de 14 dagar jag varit borta tiggarnas antal ökat. Man tillåter tiggarna att bygga sina tältläger på allt centralare delen av staden. Det finns snart inte ett gathörn eller utanför en livsmedelsbutik där man inte passerar dessa stackars, beklämmande individer.
Jo, det är synd om dom, jävligt synd!
Men det är det också om våra gamla, till vilka jag också räknar mig i mitt 75e år. Och nej, det är inte synd om mig. Jag klarar mig själv (ännu så länge), jag har råd att gå till tandläkare och optiker.
Men är det rätt att s k EU-immigranter, som annat EU-land skiter i, ska få t ex i stort sett gratis tandläkarvård och förtur till sjukhusvård??? Inte våra äldre som arbetat och betalat skatt i alla år men sitter med en usel pension, därför att staten – vilket block som än styrt – i stort sett försnillat deras pensionspengar!? Dessutom snor dom (oss) 30 procent skatt på den pension som vi redan betalat skatt för på dessa pengar.Hur länge ska vi finna oss i att det är vi – svenskarna! – som diskrimineras i vårt eget land? När tar våra politiska ledare i Alliansen och den rödgröna mesalliansen bladet från munnen och lyssnar på sina egna väljare. Utan sidoblickar på kommunister och nynazister i dom politiska ytterlighetspartierna, som är lika vidriga som någonsin islamister.

Ja, nu har jag väl gjort bort mig igen för några av mina läsare. Men jag har ju min frihet att uttrycka vad jag tycker. Utan att bli kallad rasist?!

Varför har man inte flyttat hit…

Standard

Man hinner tänka en hel del under dagliga entimmespromenader längs stranden vid San Agustin mot Playa del Inglés. Som till exempel, att hit borde jag ju egentligen flytta, kanske…

Promenad 1Promenad 2När jag tänker på hur tillståndet hemma alltmer försämras, så borde ju egentligen flyttlasset gå hit. Speciellt när jag tänker på de politiker ur vilket läger det vara må, som vi måste dras med och som har allt annat än Sveriges bästa i sina tankar. Men så är det ju så, att jag är inne på mitt 75e år och då är det liksom lite sent påtänkt.
Men jag tänker ungefär så här…
Vi har en statsminister med stora brister i sitt omdöme. Att ge åtta ministerplatser till ett minoritetsparti och dessutom från denna grönkålsmaffia utnämna Åsa Dumson till vice statsminister, en människa som i bristande omdöme vida överträffar Stefan Löfven själv, trotsar allt sunt förnuft!
Selleripartiets andra språkrör Gustav Fridolidolidolin som utbildningsminister går möjligen hem hos intellektuellt jämnåriga fjortisar och hos personer som kanske i honom ser en bättring mot Jan Björklund som ju förvandlat Folkpartiet till något av ett enfrågeparti. Sorgligt eftersom jag anser Björklund vara en klok människa som tyvärr fastnat i sin betygsjakt. Huruvida denna jakt är bra eller ej undandrar sig dock mitt bedömande – om jag ser rätt i mina gamla papper från Västra Skolan i Malmö i slutet av 40-talet så fick jag faktiskt betyg redan före fjärde klass.
Vad Annie Lööf är ute efter med sina centerpartiklar? Kanske att profilera sig om Alliansens stora ledarinna innan AKB, Anna Kindberg Batra, blivit varm i sina moderatkläder, kanske? Att propagera för att Sverige kan ha 30 miljoner invånare imponerar förstås inte på mig, men jag är både död och begraven innan hon som någon översteprästinna möjligen får se Sverige kanske gå mot denna vårt lands egen ”arabiska vår” som så lovordades av den allt överskuggande och fega PK-journalistik som fortfarande styr pressen. Som aldrig vågar ta lärdom.
AKB har jag ingen egentlig koll på mer än att hon hittills inte för mig gjort några imponerande fotavtryck. Hoppas bara att hennes fotsteg inte för henne i släptåg på Fredrik Reinfeldt, som gjorde det så, enligt min mening, bra under sin första mandatperiod men sedan bara blev tröttare och tröttare allteftersom han gick in i PK-fällan som sedan slog igen omkring honom.
Tyvärr fick detta som resultat att riksdagens enda egentliga enfrågeparti blev allt större. När till och med Dansk Folkeparti inte vill förlikas med SD, så säger det allt om det här partiets utveckling tillsammans med sin ”reservführer”. Ja, ursäkta benämningen, men jag kan ha viss sympati för Jimmy Åkessons framtoning, men absolut inte med Mattias Karlsson eller för den delen Björn Söder, helt enligt praxis men tyvärr – enligt min mening – utsedd till 3n av riksdagens talmän.
Men Jonas Sjöstedt då? Jag avskyr helhjärtat alla kommunister och kommunist är ju det denne kappvändare är. Han gråter glädjetårar när SYRIZA, ett populistparti på vänsterskalan, vinner valet i Grekland och tänker regera med högerpopulistiska och -nationalistiska ANEL. Kommunisternas Jonas Sjöstedt tillsammans med SD i Sverige?! F-n vet, för Sjöstedt tycks inget vara omöjligt…

Trappa 1Trappa 2Jag hinner ta några promenader till innan Norwegian tar hem mig från ett utsökt boende i Montana la Data ovanför Maspalomas och jag lär inte få några andra tankar. Inte heller sedan jag tagit mig upp för de 95 trappstegen (inte att leka med!) för att lyssna på söndagseftermiddagens två saxofonister och sångare som spelar upp till dans. Man gör det rätt skickligt med hjälp av playbackskomp. Men för min musiksmak egentligen lika lite tilltalande som ovan nämnda politiker på hemmaplan…

Bilder: PETER KASTENSSON

Ännu en profil inom galoppen har lämnat oss

Standard

Ännu en skånsk galopprofil har gått ur tiden. Nyligen avled Tore Petré och jag ser i dag att även Carl-Gustaf Nilsson, Pås-Calle, lämnat oss.

Jag lärde känna Pås-Calle innan han blev Pås-Calle med svensk galopp. Han var försäkringstjänsteman och man kunde ofta träffa honom hos Gunnar ”Agentur” Persson i dennes affär för travsportartiklar på Kockumsgatan och sedan Lönngatan i Malmö. ”Agentur-Persson” var stor förmedlare av amerikanska travhästar till Sverige, som t ex Sören Nordins stjärna Wiretapper. Men i ärlighetens namn även av Fisherman som blev en sorglig flop som avelshingst på Brodda Stuteri, som det tog många år att hämta sig ifrån. Men det är en helt annan historia.
Carl-Gustaf, som vi kallade honom för då, lämnade försäkringarna och öppnade eget i förpackningsbranschen där han hittade en lönande nisch inom små papp-och plastförpackningar till bl a dentalhandeln och blev därmed Pås-Calle.
Det blev inte travhästar som hobby för honom. Det blev galopphästar och han nådde framgångar. Främst blev han känd för fullblodet Peruginos Flyer som tränades och reds av Janos Tandari på Jägersro. Peruginos Flyer, ”Pelle”, startade i Svenskt Derby 2002 och om jag minns rätt gjordes hästen till favorit. Hade fem raka segrar inför Derbyt som obesegrad treåring och dessutom blev hästen blev något av en följetong i SDS (innan det blev Sursvenskan…) under dagarna fram till Derbyt, inte minst tack vare Pås-Calles och Tandaris positiva mediala framtoning.
Peruginos Flyer var tyvärr inte som bäst utan slutade fyra i Derbyt, vilket var en stor besvikelse för Pås-Calle. Året efter segrade Peruginos Flyer i Jägersro Cup med 100.000 i segerpremie, riden av Larissa Tandari. Pås-Calle fortsatte med galopphästar och nådde en del framgångar med Day Tripper och nu tioårige Satang som i träning hos Hans-Inge Larsen vann två segrar förra året.
Tyvärr förmörkades Pås-Calles sista år av sjukdom men när han orkade besökte han Jägersro tillsammans med hustru Margret.

Galoppsporten behöver sina profiler men leden tunnas ut allteftersom den här fina sporten missköts å det grövsta från centralt håll. Men det är också en helt annan historia…

Tack för ett förlängt liv!

Standard

RehabDen här platsen har jag mycket att tacka för. Och inte minst den mannen nedan. Egon Magnusson, sjukgymnast.

EgonHan har två gånger räddat mig. Jag hade stora problem med en hälsena som var nästan helt av. Läkaren på ortopeden rekommenderade att vi skulle försöka rädda det hela utan operation. Hade det var i Lund hade man förespråkat operation – ”två olika skolor”, sa han.
Genom gode Hot House-vännen Dennis Johnsson fick jag tipset att försöka få plats hos Egon Magnusson på Aktiv Rehab på Geijersgatan i Limhamn. Det var ett jäkla bra tips!
Egon Magnusson tog emot mig. Genom akupunktur minskade han smärtan och sedan var det speciella träningsprogram för att få hälsenan att växa ihop igen. Det lyckades och jag har idag inga som helst problem.
Men i övrigt mådde jag inte särskilt bra för så där två år sedan. Genom Mette Kirkelund Truedsen, läkare på Ellenbogens Hälsocentral, blev jag undersökt från topp till tå och genomröntgad. Fettbildningar i bukspott och lever, var ju inte så roligt att få reda på. Och 130 kg på vågen. Fy för den lede. ”Nu får du välja själv”, blev domen. Gå på gym, lägg om matvanorna. Och sluta dricka 15 liter starköl i veckan!!!”
Jag började med att ta bort all öl. Blev helvit i ett par månader, blev en sämre kund på Bullen men plånboken mådde bättre… Och tog kontakt med Egon Magnusson igen! Han hälsade mig välkommen tillbaka!
Jag vill nog säga att han nästan räddat livet på mig. Under alla omständigheter hjälpt mig att leva längre!
I dag är 25 kg borta, mina värden är som dom ska vara igen. Jag dricker några glas rödvin då och då, jodå, ”det kan bara vara nyttigt”, enligt doktor Mette.
Visst, jag ska ner under 100 kg, det är målet. Jag har alltid vägt mycket, även under min aktiva idrottstid med handboll och ishockey. Det finns faktiskt något som heter tung benstomme, det berättade den läkare som gav mig en ny knäled i Trelleborg för några år sedan – ”en av dom tyngsta knäskålar jag varit med om”, sa kirurgen. Bara så ni vet…
I går var jag på mitt sista besök hos Egon Magnusson. ”Sista” i så måtto, att nu upphör mitt högkostnadsskydd för den här behandlingen. Vi är helt överens om att man inte ska överutnyttja eller missbruka den här möjligheten som jag haft förmånen av.
Men helt klart kommer jag att fortsätta att sitta upp på motionscykeln och promenera på rullbandet. I egen regi. Snart sätter också golfsäsongen igång och då blir det apostlahästarna som tar mig runt banorna, inte golfbilen.
Så än en gång stort tack till Lugifantasten Egon på Aktiv Rehab! Nu blir det liten övergång med 14 dagar hos Bosse Ols­­­son på Gran Canaria och långa promenader på golfbanan. Utan klubbor dock, dom får stanna hemma. Greenfeen här passar inte riktigt min pensionärsplånbok och Norwegian är duktiga på att ta betalt för transporten av dom och man släpar ju inte ner dom för kanske två-tre rundor.

Men jag har hört att gamle handbollsspelaren Göran Hård af Segerstad, från Hellas till IFK Malmö på 70-talet och har inte träffat honom sedan dess, också är på plats, så dom får svinga själva, och värmen finns säkert i Maspalomas. Även för mig!

Lite musik från både nu och då

Standard

Lite musikaliska betraktelser igen efter några utflykter i politikens träskmarker. Man blir ju egentligen bara på så förbannat dåligt humör när man följer svenska politikers räddhågsna och fega tassande. Eller åt svenska idrottsgalor i TV, speciellt när dessa leds av en pajas som Peter Settman i en krets av svenska hjältar som hyllas för prestationer i en begränsad sport som handlar om att kasa på nederbörden. Nog sagt för nu.

Ingelstam.jpgÖver till något roligare… Trumpetaren Björn Ingelstam har varit hemma en sväng över jul och nyår och förstås passat på att spela såväl hemma i Helsingborg som i sin andra hemstad Köpenhamn. Eller är det måhända numera hans tredje hemstad eftersom Björn nu är inne på sitt tredje år i New York.
– Går sista terminen på musikskolan där nu och sedan får vi se vad som händer. Inte alls omöjligt att jag återvänder till New York efter sommaren, berättar Björn.
– Jag har mycket spelningar i New York, så mycket som jag kan för skolan, men har fått säg nej till turnéer, skolan kommer i första hand. Var också inbjuden tillsammans med danska bandet Jack Street till en tre veckors turné i Thailand, men den gick inte att genomföra eftersom även bandet trummis Andreas Svendsen har studier i New York.
Hans sista spelning under julferien blev på puben Charles Dickens i centrala Helsingborg, en stor lokal med musikscen och det var knökat med folk som gav högljudda ovationer till Björns väl utvecklade och suveräna trumpetspel tillsammans med pappa Hans Ingelstam på trombon, Marcus Anderberg – som vi känner från Amiralens Storband – på bas och så danskarna Henrik Bay gitarr och Henrik Holst Hansen trummor. Dessutom hoppade en tredje helsingborgare i form av Lasse Karlsson (Jazzin’ Jack, Dixie For You) in med sin sopransax.
Det blev mycket Louis Armstrong sedan man öppnat med Careless Love och Struttin’ With Some Barbecue och Björn fick rikliga tillfällen att också visa vilken duktig sångare han är, även i stämsången med fader Hans. Sällan hörda 1919 March tyckte jag extra mycket om liksom Mahogany Hall Stomp och avslutande Bourbon Street Parade. Och förstås Björn känslosamma tolkning på trumpeten av Georgia On My Mind.
Björn LP ny lågBjörn Ingelstam hann under vistelsen i Sverige-Danmark komma ut med en egen LP-platta. Jo, just LP i vinyl som börjar komma på modet igen och får mig att ångra att jag gjorde mig av med mina gamla fina Tandberg-spelare som dock blivit illa åtgången efter alltför många adressändringar. Björns LP finns bara i 500 ex i och är inspelad in i Köpenhamn tillsammans med trummisen Andreas Svendsen och basisten Matthias Petri (också är i New York för tiden). Förra året medverkade han också på en bl a i Orkesterjournalen hyllad CD med danska Johan Bylling Lang Organ Quintet.
Sedan kan jag inte låta bli att göra reklam för jazzklubben Hot House i Malmö som firar 60-årsjubileum i år med franska damorkestern Certains l’Aiment Chaud på Victoriateatern 27 mars. Jag gör det genom att ur en kommande liten jubileumsskrift som jag i min blygsamhet medverkar i publicera två foton.

Adrian blogg
Adrian-Krölle bloggDessa är tagna 1957 på gamla Hot House på Arbetarföreningens lokaler på Stadt Hamburgsgatan (nuvarande dansstället Stadt eller kanske det heter Swing Inn, skit samma, inget ställe jag frekventerar,..). Det var i alla fall där läroverksungdomen i Malmö upptäckte tradjazzen med danska band som Papa Bue och Adrian Bentzon på söndagarna. På bilderna från våren 1957 spelar Adrian Bentzon’s Jazzband från Köpenhamn med Theis Jensen kornett, Erik ”Krölle” Andersen klarinett (senare bl a Papa Bue och nu med i Papa Bue Memorial Band), Adrian Benzon piano, Henrik Egil Johansen (bror till Theis) trummor och på bas Freddy Poulsen som senare gick över till trombon men nu är mest känd som Freddy Fraek, musiker, skådespelare, konstnär, grafiker och skulptör med flera offentliga verk i både Sverige och Danmark. Bilden togs av Lars-Ingvar Larsson med en småbildskamera utan blixt med Kodak TriX-film och framkallades i mörkrummet på Malmö Högre Tekniska Läroverk.

När vi kom ut på söndagskvällen i våra dufflar fick vi ofta slåss med knuttar som med cykelkedjor gärna ville prygla oss och spärrade av smala Stadt Hamburgsgatan i båda ändarna vid nuvarande Hansacompagniet och Gustav Adolfs Torg. Som det gick till på den tiden…

Bilder Ingelstam: PETER KASTENSSON

Hycklaren Wiehe och Leninpriset

Standard

Någon har kanske sett att en av landets största Castrokramare, Mikael Wiehe, ska få Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Självfallet, denne store hycklare behöver så väl slantarna, 100.000 kronor, att foga till sina tidigare miljoner.

I motiveringen står det bland annat att Wiehes ”konsekventa arbete mot imperialism, rasism och fascism, och rakryggade hållning mot maktens män och kvinnor, är ett föredöme för oss alla”. Wiehe smälter väl in i raden av tidigare mottagare av priset som Maj Wechselmann, Maj Sjöwall, Roy Andersson som Jan Guillou som på detta sätt också hyllat en av världens värsta despoter, diktatorer och folkmördare. Satirikern, författaren och låtskrivaren Jan Sigurd kommenterade Wiehes Leninprismottagande på följande förträffliga sätt i i kulturdelen av gårdagens Sursvenskan under vinjetten Satirhyllan:

”Komiska kramare

Förlåt, men… det är komiskt att på håll betrakta denna parad av personer i svenska tidningar som nu plötsligt låtsas förstå och älska satir. Människor som aldrig tidigare gett uttryck för denna kärlek, denna insatthet. Tvärtom avvisat satir. Självhögtidliga människor som inte vet ett dugg om hur det är att använda humorn som vapen. Kronan på verket var att se Mikael Wiehe luta sig mot fenomenet Charlie Hebdo när han tog emot Leninpriset. Han som avskytt min satir mot just honom som sanningens budbärare. Och så alla de andra proffstyckarna. Gud bevare mig! Här finns sannerligen ett autencitetsproblem. Som satiriker och boende i Frankrike vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta.
Jan Sigurd”

Bättre kan det inte sägas! Och pengar luktar ju inte…

PS
För att inte bli beskylld för någon form av censur – vilket är vanligt på t ex Kuba… – så återger jag här det svar Mikael Wiehe åstadkommit i dagens Sursvenskan

”Sjung,
min vän!
Käre Jan Sigurd!
Att ens fiender angriper får man tåla. När de som man uppfattar som sina vänner gör det känns det mest sorgligt.
Jag är glad att du valde att skratta åt min kommentar till Leninpriset. Jag hade dock ännu hellre sett att du smålett som ett tecken på att du förstått den ironi som uppenbarligen undgick dig.
För övrigt har jag alltid beundrat din mångsidighet och kreativitet som musiker, författare och komiker/satiriker.
Och jag har i alla år ihärdigt försvarat din rätt att sjunga ”Titanic” iförd löskinder och runda glasögon.
Med de vänligaste hälsningar
Mikael Wiehe

Ironi i Leninpriset???

DS