Inte från mig i alla fall…

Standard

Vet inte varför det dröjer så långe mellan gångerna? Kanske är det inte roligt längre? Det är ju bara en massa gnäll? Men nu har jag fått dundermedicin av Bullens livmedicus Bonny och det verkar som om kroppen börjar förstå att nu ska basseluskerna eller vad det är sparkas ut.

So here we go… Kanske blir jag ännu bättre om jag spottar ur mig lite annat skit också? Som jag retat mig på länge.
Till exempel våra polishöjdare som gör ett undermåligt jobb, men så har man heller ingen polisiär bakgrund. Men stoltserar gärna i guldgalonerade uniformer – rikspolischefen Dan Eliasson och regionchefen i Syd, Annika Stenberg. Totalt odugliga. Dan Eliasson är väl egentligen tillsatt av Alliansregeringen, det är ingen ursäkt. Väck med honom! Annika Stenberg har fått en misstroendeförklaring av facket i Syd. Väck med henne också! Men regeringen och inrikesministern Anders Ygeman fegar ur. Polisen fungerar inte och kåren undermineras. Morden står som spön i backen i alla fall i Malmö. När såg ni en patrullerande polis på sta’n senast?!
Vad gör Stefan Löfven? Det är han som är vår statsminister om någon undrar…
För några månader sedan skrev jag, tror det var på FB, att Löfven var en korkskalle. Fick vad jag tyckte då berättigad kritik för det. Man kallar inte en statsminister så.
För någon vecka sedan läste jag den här rubriken i Aftonbladet. ”Det är obegripligt och rent av korkat”. Politiska kommentatorn Lena Mellin – som jag tycker är bra även om vi inte alltid är eniga! – skrev: ”Beslutet att hemligstämpla merparten av Stefan Löfvens gratulationsbrev till Donald Trump är obegripligt. Korkat rent av.” Även om det är regeringskansliets jurister som kommit fram till att det här brevet till största delen faller under det ”som på deras språk kallas utrikessekretess, alltså att det berör Sveriges förhållande till främmande makt, i det här fallet USA”, så tycker jag nog att begreppet ”korkat” ligger rätt nära ”korkskalle” och inte är på speciellt stort avstånd från Stefan Löfven.
Jag tycker i alla fall inte Stefan Löfven tillhör intelligensreserven i landet…
Men vilken partiledare gör egentligen det? Anna Kinberg Batra har långt om länge kommit underfund med att hennes företrädare Fredrik Reinfeldt inte heller hade alla knivarna i lådan när han pratade om integrationspolitiken. Nu har hon gjort en jättepudel och tror att det ska ge henne större förtroende. Inte från mig i alla fall!
Jimmie Åkesson, för nu nämna honom, är fegare än dom flesta. Att han inte slängt ut Kent Ekeroth ur sitt parti och riksdagen är lika pinsamt som SD:s höga och enligt mig märkliga opinionssiffror. Förtroende? Inte från mig i alla fall!
Kommunisterna visar sitt rätta ansikte igen efter Fidel Castros död. Skrattmåsen förre ledaren Lars Ohly inte minst. Ett parti som har samma smutsiga bakgrund som SD och vars röda färg är lika skitig som den bruna – minst! – är inte värt något förtroende. Inte från mig i alla fall!
Pladdermaskinen Anne Lööf, den intetsägande Jan Björklund och den hällörade Ebba Busch Thor är för mig bara nulliteter som partiledare och har inte skapat ens ett uns av förtroende. Inte från mig i alla fall!
Javisst ja… det finns ju en grönkålsmaffia också. MP sägs vara ett regeringsparti tillsammans med S. Ursäkta om jag småler åt Gustav Fridolin och Isabella Lövin. Man borde väl egentligen gråta. Går helt utanför allt eventuellt tävlande om förtroende.

I alla fall från mig! Och nu mår jag plötsligt lite bättre…

Några tunga dagar

Standard

Det har varit en tung vecka där några av mina favoriter och glädjespridare bara försvann ut i dimmorna. Leonard Cohen, Åke Cato, Jacques Werup.

Jag träffade alla. Cohen i kulissen samband med inspelningen av ett TV-program någon gång i slutet 80-eller början 90-talet. Vilken kanal minns jag inte. Men Cohen var gästartist i ett underhållningsprogram där ett av inslagen var Kvitt-eller-Dubbel för barn där en ung tjej hade tagit sig upp till sista 10.000-kronorsnivån eller liknande som handlade om travsport. Jag var där för Travrondens räkning för att ge henne något pris. I väntan stod jag vid sidan av Leonard Cohen som började fråga mig om vad det handlade om och vi fick ett lågmält men för mig stort samtal, det är ju inte varje dag man får en informell pratstund med en legendar som Cohen, poet, sångare, låtskrivare och författare.
För mig var Leonard Cohen av en helt annan dimension än Nobelpristagare Dylan, som jag aldrig förstått storheten av. Men Cohens poesi! Dessutom var han trevlig. Tyckte jag.

Åke Cato är en av de roligaste journalister, författare och underhållare som glatt många.
Som kåsör i Expressen och Aftonbladet, tillsammans med Sven Melander som Werner & Werner och Preben & Preben, så mycket bra revy- och teatertexter han skrivit tillsammans för t ex Eva Rydberg med bl a Mikael Neumann. Med mera, med mera!
Jag kan inte säga att jag kände Åke Cato. Som bloggare visste vi vem vi var, jag hade äran att vara en av fyra tillsammans med Gunnar Bernstrup, Enn Kokk och Andreas T Olsson på hans bloggroll. Jag var med när han släppte sig ”memoarbok” En Levande Gosse. Vi möttes då och då också på Aktiv Rehab i Limhamn där vi båda under en tid försökte stärka våra kroppar för att bli äldre. Åke var då beroende av sin elmoped för att kunna förflytta sig.
Vi hälsade på varandra men mer var det inte. Så professionellt rolig han var hade han en stor integritet och jag tyckte han nog han var en butter typ. Men han hade ingen rolig tid de sista åren och i sin sista blogg – vi är många som saknar hans skriverier där! – uttryckte han också dödslängtan ändå inte utan det sedvanliga humoristiska stänket . Vi minns alla roliga stunder han gett oss! Och på Youtube lever Åkes roligheter med bl a trion nedan vidare.
catoÅke Cato tillsammans med Sven Melander, Mikael Neumann och Svante Grundberg när han kom ut med boken En Levande Gosse 2009.

Häromdagen kom också budet att Jacques Werup – poet, författare, jazzmusiker, estradör – lämnat oss.
Jag visste att han var sjuk och att det inte gick att bota att hans hjärta växte. Men det var ju ändå bara några dagar eller någon vecka sedan jag stötte på honom utanför Bullen, där vi båda möttes då och då. Alltid lika ödmjukt vänlig. Ingen har skildrat Malmö på samma kärleksfulla sätt som han gjorde i sin bok Hemstaden som kom 1981 – jo, det är där han skriver om ”gå po match i en sån rockajävel…”. Vi hade båda jobb för Sveriges Radio i Malmö lite då och då på 70-talet och hade sprungit på varandra i korridorerna. Jag fick Hemstaden med en dedikation och har genom åren berikat mig med flera av hans diktsamlingar.
hemstadenVi är många som saknar Jacques Werup, han nådde ju bara att bli 71 år. Många har skrivit fint om honom och många kommer att göra det. Men det allra finaste skrev hans dotter Laura på Facebook idag, Fars Dag. Jag tillåter mig att citera vad hon skriver om sin pappa:

”Vilken relation ni än har med era pappor idag; krama dem. Var snälla. Svara när de ringer. Laga en middag. Berätta hur fina de är. Tacka för att de finns och ställer upp. Ge dem en andra chans. Kanske en tredje.
Det är en annorlunda upplevelse att hedra ‘fars dag’ för en far som under det senaste dygnets timmar fallit in i den djupa, eviga sömnen. Man slås av tankar om orättvisa. Tankar på allt man skulle ha sagt och gjort innan den tid, som man brukar säga ”inte räcker till för sina ‘viktiga’ åtaganden”, plötsligt runnit förbi det som verkligen betyder något. Men varje djup sorg har ju en förlorad glädje som föremål. Och utan en ‘far’ – så finns det trots allt fortfarande en ‘dag’ som ska firas.
Framöver blir kanske alla dagar ‘fars dagar’. Jag lever så mycket jag bara orkar och kan – och du får gärna hänga med på tåget, pappa. Jag kommer aldrig glömma när du sa ”du ska bli lycklig, inte lyckad, Laura” och samtidigt stämplade hela min generation som en lite halvsorglig, tafatt skara människor som glömt essensen av att verkligen leva livet bland alla våra måsten. Du etsade fast vikten av att vara öppen, medmänsklig, att slå hål på ytliga ideal präglade av osäkerhet, trångsynthet och självupptagenhet. Att ta chanser och att ge folk chanser. Att inte vara rädd för det okonventionella. Att utmana. Att älska, förlora, lämna och försonas. Att välja det osäkra före det säkra. Att leva, och därmed också att dö.
Du var poeten med ett för stort hjärta som visste att allting dör, men skrev med vetskapen om att orden är eviga: ”men var inte rädd, / det hjälper att ta avsked, / att något gör ont, / då finns man”.
Du lämnar efter dig ett hål av klokhet som kommer bli svårt att fylla. Du har med din visdom förändrat världen på ditt sätt, och jag lovar att jag kommer att göra det på mitt. Nu när ditt för stora hjärta inte orkade slå mer, så bankar istället våra hjärtan hårdare än någonsin för dig. Fais de beaux rêves et dors bien, papa ❤️
…Och ge förhelvete era pappor all den kärlek de förtjänar idag. Det är de värda.”

Skriver av Laura Werup. Finare kan det inte sägas.

Jacques Werup tillsammans med Teatermuseets ordförande Kjell Hansson när utställningen om Victoriateatern invigdes för några år sedan. Jacques Werup är den som uppträtt flest gånger på Victoria både som poet och med sin jazzklarinett.

Bilder: PETER KASTENSSON

Enkelt att hålla med två av min favoriter!

Standard

Det var ett tag sedan jag tog tag i bloggsidan. Dåligt av mig, men nu är jag här i alla fall och ska försöka sköta mig bättre i fortsättningen. Jag gör det lätt för mig, men två av min favoriter har luftat åsikter som jag till alla delar håller med om. Så jag citerar rakt av.

 Först Bengt Adielsson i Expressen/Kvällsposten i fredags:
”Det strukturella felet med svensk travsport?
Och med galoppen.
Ingen ägare.
Vad det innebär med svaga styrelser? Att tjänstemännen styr och ställer.
Beviljar sig själva höga löner och andra förmåner.
Och behandlar hästägare och aktiva som ett onödigt bihang.
Obegripligt i sammanhanget?
Att eländet får fortgå.
Utan att hästägarna eller de aktiva tar tag i problemet.”

Från Bengt Adielsson i Expressen fredag till Lutfi Kolgjini i Aftonbladet lördag:
I går var en fruktansvärt jobbig dag.
En träningsdag med regn som vräkte ner och man satt
och frös och var skitig hela långa förskräckliga dagen.
Sådana dagar går tankarna.

Den här gången gick de till ATG. Vårt eget spelbolag, som är fruktansvärt misskött. Trots att Skarplöth har ägnat stor del åt nyrekrytering med mycket dyra medarbetare och kostnader som har ökat oerhört så har det inte blivit mer tillbaka till sporten i slutändan. Tvärtom.
Sådana dagar funderar man över vilket slitgöra vi i sporten har och hur dåligt betalda vi är. De som lyfter de feta­ lönerna sitter på ATG eller ST.
Skrev om rakebacks förra veckan och svaret från ATG var att de minsann inte kan ägna sig åt detektivarbete och ha koll på vilka samarbetsbolag som ägnar sig åt förbjudna rabatter till sina spelare.
En fullständig skymf mot svenska spelare och oss aktiva, som faktiskt äger bolaget ATG och betalar deras feta löner.
ATG har växt till en koloss på lerfötter som inte bryr sig om dess ägare, sporten. Sporten borde därför fundera på att sälja hela skiten. För att sedan skapa ett nytt bolag. Som lyssnar på oss aktiva och också försöker generera mer pengar åt oss.
På tal om att inte bry sig om oss aktiva, så är ST inte bättre. Till exempel när
det gäller Solvalla. Deras bana har varit i bedrövligt skick vid flera tillfällen i höst.
Både hästar och aktiva har farit direkt illa av att köra tävlingar på den banan. Nu kom beskedet att man kommer lägga om den. Till nästa sommar…
Hade ST tagit sitt ansvar så hade man tvingat Solvalla att lägga om banan jävligt kvickt. Annars kör man inga lopp där under månaderna då vädret ställer till det. Men som sagt, ingen verkar bry sig.”

Jag har egentligen ingenting att tillägga.
Bengt Adielsson ger ju en liten känga till sin brorson Erik Adielsson, den gudabenådade kusken, som i år blivit invald i ST:s styrelse. Han är alltför bra för det sällskapet.
Men Erik ska ha stor credit för sin uppställning för cancerinsamlingar av olika slag. Liksom Matteus Lilljeborg från ATG Live/TV4. Som jag väl inte varit speciellt snäll mot tidigare. Men det här är snyggt jobbat. Dessutom tycker jag han blivit bättre i TV, lite lugnare nu liksom…

Slutligen… är det någon som fattar hur man egentligen räknar ut vinstutdelningen på Pingvin-Bingo? Det vill säga ATG:s nya Top7 som är rena bondfångeriet. Tycker jag.

Satsning som ger resultat en kvart från Jägersro

Standard

Jag var ute och botaniserade i landskapet bara så där en 15 minuter från Jägersro i lördags. Det var många, många år sedan jag körde Malmövägen mot Klågerup och minns att det strax efter Bara byggdes något ”hollywoodskt” inne till vänster en bit från vägen.

Det såg man inget till i lördags. Men de berodde på att det växer i naturen och när jag väl hittat in så fanns det ju där i alla sin prakt, Falk-On-Hill. En härlig anläggning för travträning som inte ens det hurviga vädret kunde desarmera.
burman
falk-takterÖvre bilden: Helena Burman vid grillen tillsammans med några hästägare, till höger Jenny J Karlsson som visade mig runt.
Undre bilden: Göran Falk och Johnny Takter som också tittade förbi.


Göran Falk, hästägarbasen, styrelsemedlemmen i Skånska Travsällskapet och mannen bakom Falkbolagen AB. Kött, fastigheter, värdepapper, transporter, säg vad inte allt Göran Falk sysslar med. Och travhästar, uppfödning och tävling, i Sverige och USA, kanske något annat land också.
Nu börjar hans träningsanläggning bli klar. ”Det återstår bara en rakbana och tio boxar ytterligare – till de 40 som finns – i en närliggande fastighet, som jag köpt in”, berättar Göran Falk som hade inbjudit ett gäng hästägare och några andra till en egentligen försenad baninvigning men det lär bli ännu en premiär när sommaren kommer och allt blir lite trevligare vädermässigt. Anläggningen med stallar andra faciliteter har några år på nacken, det var backen han och Helena Burman nu ville visa upp.
Jag kom lite tidigt och Jenny J Karlsson som hjälper tränaren Helena burman och dessutom driver Vinninge Katthotell, granne till stallarna, bjöd mig på en snabbvisning.
bana-falk-2bana-falkNu förstår jag varför Helena Burman-tränade hästar springer som kanske aldrig förr. Man har haft en period av snörvel och hosta bland hästarna som tävlat under pari, i den mån dom överhuvudtaget tävlat. Men så har man också nyligen fått klar banan för backträning i det gamla grustaget på området, en rundbana där stigningen både syns och känns.
En hästägarstuga med stor terrass mot banan. En amerikansk flagga på innerplan påminner om The Bank, kulltopp och världens snabbaste treåring och Bredeers’ Crown-vinnare hos Jimmy Takter förra året. Göran Falk har nu sålt halvparten till Bengt Ågerup, Stall Zet, och The Bank finns på Erikssund som avelshingst nu.
En kilometerlång rundbana med djupsand innerst hör också till liksom longeringsring och walker under tak, hästsolarium, vibrationsgolv och förstås hagar. Genomtänkt in i minsta detalj även gällande tvätthallar, sulkygarage, stort torkrum för blöta hästtäcken, selkammare och vad som nu behövs av förvaringsrum.
riddarsal2riddarsal1
falk-priser… och så finns det en jättelik riddarsal med 12 meter högt till tak. Tvåbenta gäster skall också trivas. Festlokaler alltså, där det den här lördagen bjöds grillat. Ett speciellt rum en trappa upp ett ”prismuseum” där några enorma pokaler från gamla stjärnan Revenues härjningar i Tyskland fångar blicken däremot.
”I Tyskland kan man det där med hederspriser. Jag tror förstås det är någon form av plast, men nog är det roligare för en hästägare att få sådant eller några minnen i glas som inte är så dyrt än t ex en termos”, tycker Göran Falk och det har han väl rätt i?!

Jodå, vi pratade lite travpolitik också och vi är eniga om sakernas tillstånd. Men varför låta sådana trivialiteter(?) förstöra en trevlig lördagsupplevelse hos en hästägare och entreprenör som, trots många frågetecken om det som händer, satsar hårt.

Bilder: PETER KASTENSSON

Rena Las Vegas med Roger Berg och The Rat Pack

Standard

I dag ska jag göra det lite enkelt för mig. Tänkte skriva om en härlig upplevelse i söndags i Greve söder om Köpenhamn. Men varför dubbeljobba? Jag snor faktiskt min egen artikel från Harry Arnold Sällskapets hemsida. Så håll tillgodo:

portalen-treNärmare Las Vegas kan man nog inte komma från våra breddgrader. Portalen i danska Greve i söndags med Roger Berg Big Band & Rogers Sisters. Och så då The Rat Pack.

Originalet The Rat Pack finns förstås inte längre. Bestod av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr. Bland annat, är bäst att tillägga, för många andra av den tidens stora underhållare och filmstjärnor har också tillhört Rat Pack genom åren. Men det är Sinatra-Martin-Davis Jr som mest förknippats med ”råttorna”.
sammy-r3bDet har också funnits olika försök att återskapa The Rat Packs tidsera. Ett av de lyckade är trion Martin Joseph, Dave Lee och Thomas Henry som framträdde med ”vår” Roger Berg i Portalen. Någon direkt porträttlikhet finns väl inte, bortsett kanske från Thomas Henry som Sammy Davis Jr. Men sjunga kan herrarna (Henry kan dessutom dansa och steppa!) och det festliga smågnabbet mellan låtarna låter autentiska.
Där vi fick ett mycket generöst utbud av The American Songbook som den gjorts känd av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis J. Bandet introducerat sig i Love For Sale och I Can’t Stop Loving You. Och som det lät! På den stora scenen kom Roger och hans musiker oerhört fint till sin rätt. Här var ett samspelt och professionellt ljud med strålande akustik och en ljussättning som imponerade. Det här var Las Vegas med ett storband av högsta professionella och internationella klass!
dean-glasDean Martin (Joseph) kom inlullande med ett glas (förstås) och bjöd på Everybody Loves Somebody Sometime och Rogers Sisters som gavs stort utrymme även tillsammans med Rat Pack visade den stora publiken sina välstämda röster i Mr Sandman och Bye Bye Blackbird.
Jag ska inte räkna upp alla de nästan 40 låtar man generöst bjöd på fram till det improviserade extranumret Leroy Brown med alla sångsolisterna på scen.
Men självfallet fick vi Frank och Sammy Me And My Shadow, alla tre i Mack The Knife, Sammy What a Kind Of Fool Am I och självfallet Mr Bojangles. Sinatramannen med Strangers In The Night och Fly Me To The Moon var förstås ”ett måste” och lite allsång i Volare och That’s Amore med Dean gick hem.
portalen-alla-lagEfter That’s Life och My Way blev det stående ovationer och extranummer och en extra applåd till ”systrarna” Karin Elmberg, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cehic som så fint smälte in med The Rat Pack.
…och så det excellenta Roger Berg Big Band:
Trumpeter: Gert-Inge Persson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Åke Letandersson, Erik Axelsson
Saxar: Jalle Hoffman, Dan Holmström, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström, bas, Måns Persson gitarr och Maestro himself Roger Berg, trummor.

Slutligen några rader om Greve Teater- & Musikhus Portalen. Ligger vid Hundige Station på S-banan, ca 25 minuter söder om Köpenhamn. En fantastisk lokal som kommunen äger. Jättestor scen med en bar på vardera sidan där publiken, som sitter vi små runda bord, kan köpa drinkar i pausen, slippa ta trappan upp till den stora baren vid entrén där det också finns en liten scen. För den som vill kolla höstens och vårens program i Portalen:
www.portalen.dk

Text: PETER KASTENSSON
Bilder: KEVIN BOUTWELL/Roger Berg

 

Gå och se ”I väntan på Godot”!

Standard

Ett vågspel. Tyckte jag när Malmö Stadsteater satte upp Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Gamla Stockholms- och Dramaten-habitueer, dit jag inte hör, minns en smått geniförklarad föreställning med Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård 1966.

Men jag minns TV-uppsättningen med samma legendarer 1971. Den har också repriserats för inte så länge sedan. Och har spelats genom åren på diverse teatrar.

godot2Tom Ahlsell och Göran Dyrssen ”I väntan på Godot”.
Bild: Malmö Stadsteater

För en vecka sedan hade man premiär på Intiman. Med Tom Ahlsell och Göran Dyrssen i Järegårds och Strandbergs luffarkostymer. En lysande föreställning. Som också glädjande nog fått bra kritik i t ex SDS och SkD.
Den irländske författaren Samuel Beckett som fick Nobelpriset i litteratur 1969 anses som en av de stora absurdiska författarna, dog 1989. Det finns ett sällskap som reser runt och kontrollerar t ex ”I väntan på Godot” och ser till så att författarens intentioner upprätthålls. Man har varit i Malmö också.
Regissören Carl Kjellgren har inte haft något att ”frukta”. Här var det inga moderniseringar som det Malmö Stadsteater för inte så länge presenterade när man satte upp Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” på Hipp. Skriven 1928 transkriberad till nutid med ett sönderbombat Turning Torso som fond. Jag var inte särskilt förtjust över den föreställningen.
”I väntan på Godot” skulle kunna vara skriven även i dag. För vem är egentligen Godot som Vladimir och Estragon väntar på? Är det Gud (”nej, då hade jag skrivit det”, lär Beckett ha uttalat), är det framtiden, är det ödet? Lars-Göran Ragnarsson som en förvuxen gosse frambringar budet att Godot inte kommer i dag, men att man kan vänta honom i morgon.
I väntan på Godot möter Vladimir och Estragon en kapitalist (Fredrik Gunnarsson) och hans slav (Sven Boräng) – sådana finns ju även i dag! – och när slaven tillåtes att tänka utspelar sig en lång och dråplig monolog om – ingenting! Oerhört skickligt framfört!
Just ingenting handlar ju den här pjäsen om. I Malmö Stadsteaters reklambroschyr inför säsongen 2016-2017 skriver man:
”I väntan på Godot är en drastisk galghumoristisk pjäs om människans ensamhet, ångest och förvirring, med en uttalad kärlek till slapstick och halsbrytande kvickheter i Helan och Halvan-stil.”
Regissören Carl Kjellgren har tonat ner det där med slapstick. Och Helan och Halvan? Nja, möjligtvis de slitna plommonstop som bärs av Vladimir och Estragon. Men en kvinna bakom oss i premiärsalongen hade tydligen anammat skrivelsen om Helan och Halvan, hon skrattade högljutt även under de allvarligare samtalen mellan Vladimir och Estragon sittande under det träd som är den enda scendekoration som finns.
Imponerande rollinsatser av både Tom Ahlsell och Göran Dyrssen. Har betonats även i de recensioner jag läst. ”I väntan på Godot” ges bara i 16 föreställningar. Lite snålt tycker jag. Något av det bästa jag sett.

…och när jag ändå är inne på teater. Malmö Operas uppsättning av musikalen ”Kinky Boots” (Sverigepremiär) är också en lysande uppsättning. Fast i en helt annan genre… Men både Intiman och grannen Malmö Opera är väl värda besök den här hösten!

Legendar efter legendar på Savoy när tiden rinner iväg

Standard

Tiden går. Fort. Det fick jag ett bevis på häromdagen. Min gamle vän Kaj Dannegård hade kommit ner från Höör för att bjuda på lunch på Savoy Grill (som gamla matsalen heter numera). I receptionen mötte vi den här elegante gentlemannen:
goran-lindkvist-2
Gamla Savoykoryféer – som Kaj och jag… – känner igen honom liksom förstås nya Savoygäster. Han är portier och heter Göran Håkansson. Så var det där med tiden – samma dag vi var där firade Göran sin 40e dag som anställd på Savoy! Tro’t eller ej!

lindkvistOch jo, Göran är styvson till en av de stora legendarerna bland Savoypersonalen. Chefportier Sture Lindkvist bilden ovan! Ett namn som är för evigt är inskrivet i Savoys historiebok tillsammans med – förstås! – Lars Lendrop som 1944 kom till Savoy och övertog stället 1958. Men också namn som Sture Andersson som höll herrarna (mestadels Ölhäfvare!) i tukt och förmaning i Ölskänken i dåvarande Grillen, Kökschefen Einar Pettersson, den barske Ekonomichefen Ove Lanné, Sture Lindqvists företrädare Portier Arne Carlsson och även Rockvaktmästare Stockerup (har glömt förnamnet, ursäkta) som bland rockhängarna studerade juridik på gamla da’r.
Göran har vi ju sett som en ung grabb på Savoy. Men 40 år… ”Jag kom dit när jag fyllde 16 år, nu är jag 56”, kan han berätta.
Fader Sture slutade på Savoy som portier 1983 när Lendrop sålde till Bicky Chrakraborty men jobbade fram till 1987 som hotellchef. Bicky Chakraborty införlivade hotellet i sin kedja Elite Hotel. Nu är Göran – om än efternamnet är Håkansson – på väg att bli en andra legendar i familjen Lindkvist efter Sture som gick bort några dagar innan sin 90-årsdag 2013.
Efter försäljningen av Savoy försvann också vår kära Ölskänk och Bishops Arms som ersatte grill och ölskänk var aldrig något som föll Ölhäfvarne (eller nya innehavarna!) på läppen.
Det illustra Sällskapet Ölhäfvarne bildades 1964 av Lars Lendrop och Wilhelm Malmquist, den siste i Malmös bryggdynasti Malmquist innan det blev Pripps. Men Ölhäfvarne finns fortfarande på Savoy genom den mässingsplatta som pryder Savoy vid ingången till Bishops Arms.

olskylt-cloe-lagMässingsplattan På Savoyhuset. Nedan Sällskapet Ölhäfvarnes grundare Wille Malmquist och Lars Lendrop i en sentida bild tagen på Kockska Krogen, som också tillhörde Lendrops krogimperium på den tiden det begav sig, under arbete med den 40-årsjubileumsbok som togs fram 2004 av Pehr Malmström, Gunnar Bernstrup, Bengt Lindelöf och undertecknad.

wille-lendrop
olbok-lagBoken inleds med §2 i Sällskapets stadgar ”Öl är gott!” och avslutas med §17 ”Sällskapet kan inte upplösas förrän på den yttersta dagen, om ens då.”
Ölhäfvarne lever fortfarande även om jag med ålderns rätt (jag är dock inte äldst, kom med 1965) inte deltar aktivt längre. Men all heder åt dom ”ynglingar” som fortsätter jobba med Sällskapets fortlevnad.
Hur lunchen var på i nuvarande Savoy Grill? Alldeles utmärkt, stekt sill med potatismos och rårörda lingon kryddat med en Malmö Akvavit. Men så är det ju också Niklas Billsten och Joakim Nilsson från Johan P på Hjulhamnsgatan (numera) som driver även Savoy Grill.
img_20160924_105158Någon kanske minns den förfärliga ”månlandaren” som kom ner från taket i rök men inte damm och förde ett jäkla liv för många år sedan när matsalen under något år var Malmös inneställe nummer 1 som fullsmockad nattklubb i ett kanske inte helt lyckat försök av Lars Lendrop att dra en ungdomligare publik till anrika Savoy. Ungdomar är inte dom mest trogna krogbesökarna, plötsligt försvann alla snett över Centralbron (heter den så?) när Börshuset öppnade. Savoy blev på nytt en finkrog med en jättelik staty av en galopphäst i full fart mitt på golvet. Men även hästen är sedan länge försvunnen.

Det blev visst lite utvikningar från mannen som initierade den här bloggen, Göran Håkansson, som så väl förvaltar arvet efter sin styvfader.
goran-linkdvistBilder: ROLF OLSSON (Sture Lindkvist), STAFFAN JOHANSSON (Wilhelm Malmquist och Lars Lendrop) och PETER KASTENSSON övriga.

PS: Rubriken på FB om Lindkvist efter Lindkvist är alltså bara delvis korrekt, jag hade inte det helt korrekta förhållandet klart för mig, men det förtar inte ju inte storyn om familjen Lindkvist och Savoy.