Get Happy, precis så var det med DeFranco Legacy

Standard

Jag var på en härlig konsert i Swingtältet vid måndagens festival med DeFranco Legacy. Med några av våra bästa swing- och bebopmusiker.

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist piano, Mattias Carlson klarinett, Måns Persson gitarr, Simon Petersson bas och Hannes Olbers trummor. Ett oerhört sväng och musikerna möttes flera gånger av stående ovationer efter sina frikostiga solon.
Sydsvenskans Alexander Agrell recenserade. Jag tar mig friheten att vidarebefordra vad Agrell skrev, jag kan inte skildra det bättre själv:

”Buddy DeFranco har berättat att han en gång frågade en berömd klassisk klarinettist ”när har man bemästrat klarinetten?”.
Instrumentkollegan tittade på honom och sa ”bemästrat klarinetten? Det var det mest komiska jag har hört”.
DeFranco drog sig i alla fall inte för att försöka och blev också en av jazzens stora virtuoser, dessutom en av få klarinettister som från swingen vågade sig in i den nya bebopen. På måndagskvällen hyllades hans spel och musikaliska arv av en hungrig kvintett, där Mattias Carlsson verkligen inte heller behövde skämmas för sin spelteknik.
Bandet var på hugget redan i öppningsnumret ”This could be the start of something”, där pianisten Sven Erik Lundeqvist fick ett rent publikvrål för sitt solo. Han och gitarristen Måns Persson bjöd därifrån över varandra i konsten att variera sig i solona, överraska, växla mellan riff, löpningar och tunga ackord och allmänt vrida upp energin, i snyggt samarbete med basisten Simon Petersson och trumslagaren Hannes Olbers.
Mattias Carlsson byggde inte upp sina solon med riktigt samma intensitet, men glänste med kvicksilver à la DeFranco, varm klarinett-ton, fint musikaliskt idéflyt och melodikänsla även i rappare ögonblick.
Första set blev lite hetare än del två och innehöll inte minst en ”It could happen to you” i fräckt staccatostötigt DeFranco-arr från 1953. Faktum är att den bebopgenomsyrade konserten hade mycket av just swingens utåtriktade lustfylldhet.”

Skrev ALEXANDER AGRELL

…och själv njöt jag inte minst av Get Happy. Det var precis vad man blev, nämligen!

 

En Festivalstart med band som även jag gillar

Standard

Malmöfestivalen är igång. Jag har egentligen inte ett dugg intresse av den här festivalen sedan för några år sedan dåvarande festivalgeneralskan Pella Ström i ett anfall av åldersdiskriminering valde att köra bort Hot House’ Jazztält från Södertull; ni är för gamla, sa fruntimret.

Men lite tar jag del av det. Absolut inte kräftskivan på Stortorget som inledde med ett jättesörplande där Grus i Dojjan som vanligt anger takten. Jag är nämligen skaldjursallergiker!
Sedan Hot House blivit bortkörda, har den här jazzföreningen med anor från 1955 tjuvstartat Festivalen med en picknick på Victoriateatern.

I år gjorde man det med Mama Shakers och med Tribute To Papa Bue. Mama and Papa…
Mama Shakers är en fransk ungdomsorkester under ledning av Angela Strandberg, dotter till Kiki Desplat och Paul Bocciolone Strandberg. Angela bor nu i Paris och det här kompisbandet, där Angela spela trumpet och washboard, har funnits i ett år.
Det är svårt att sätta någon etikett på bandet som har en synnerligen bred repertoar av New Orleans, blues, american songbook. Angela berättade att man har en idol i Laurel and Hardy, alltså Helan och Halvan, och bjöd på både Honolulu från Sons Of The Desert 1933 och Shine On, Harvest Moon 1938. I’ll Be Glad When You’re Dead, Rascal You, känd genom bl a Louis Armstrong var en annan låt ur Mama Shakers spellista med mycken fin stämsång. Kiki och Paul satt på första parkett och såg mycket nöjda ut.

Tribute To Papa Bue har jag faktiskt varit lite skeptisk till. Det går tillbaka hur enligt mitt tycke man i ”försäljningssyfte” utnyttjade en gammal och sjuk Arne Bue Jensen under hans sista år, fick man mer eller mindre bära in honom till en stol för att spela, fjärran från det han kunde under sin storhetstid. Bue dog 2011.
Men det här bandet är bra. Samtliga musiker har också spela med Papa Bues originalband vid olika tillfällen. Mest basisten Jens Sölund. Klarinettisten Erik ”Krölle” Andersen managerar bandet, som på Victoria bestod av helsingborgaren Jack Andersson på trumpet (”han har betytt ett lyft för bandet, sa ”Krölle”), Ole ”Fessor” Lindgreen trombon, Hans Knudsen piano och Henrik Simonsen trummor.
Vi fick efter starten med Nyboders Pris ett Papa Bue-medley med Just A Closer Walk-The Old Rugged Cross-Corinne Corinna. Då flödade nostalgibägaren över liksom den gjorde med avslutande numret Schlafe Mein Prinzchen, Mozartkompositionen som var en miljonsäljare i Europa under Papa Bues storhetstid och släpptes 1956.
Det var också då jag gjorde min första bekantskap med Papa Bues Viking Jazzband på ursprungliga Hot House på Stadt Hamburgsgatan i Malmö. Ljuva minnen!
Hans Knudsen som är belönad jazz-, jump- och boogiewoogie-pianist i Köpenhamn satt vid flygeln den här kvällen och svängde till det omåttligt i triospel med Simonsen och Sölund. ”Fessor” briljerade i Kid Orys Savoy Blues, ”Krölle” gav oss Acker Bilks Creole Jazz, Jack Andersson inte att förglömma i Louis Armstrongs West End Blues.
Stämningen var mycket hög i den fullsatta Victoria-teatern.

Från det ena till det andra. Det är som nämnts inte så mycket som egentligen intresserar i övrigt Festivalmässsigt. Men Malmö JazzHouse kämpar för att hålla jazzen levande i sitt swingtält. Och när världspianisten Jan Lundgren kommer på besök med sin sambo Hannah Svensson, sångerska och konstnär, tillsammans med Karl Martin Almqvist på sax, Mattias Hjort bas och Zoltan Csörzs på trummor, då är det förstås ett måste att ta sig till det fullknökade tältet.
Jag skrev nyligen om att han varit i Tyskland för att inhandla en flygel till Ystads Teater, som ju är en av de scener som Jazzfestivalen i Ystad huserar på under ledning av Jan Lundgren. I Swingtältet handlade det om ett till synes rätt gammalt vanligt piano. ”Men det går att spela på det också, och det är i alla fall inget elpiano”, sa Jan Lundgren som verkligen är fjärran från alla divalater som hans position i musikvärlden kanske kunnat ge upphov till. Han är ju också musikansvarig för legendariska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. En oerhört trevlig människa!
När han i tältet fick syn på malmöitiske förre jazzpromotorn Bosse Johnsson som i Malmö gett oss världsnamn som Count Basie, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Jazz At The Philharmonic m fl, dedicerade han Take The A-Train till Bosse! Karl Marin Almqvist fick hylla sitt Värmland i Ack Värmeland Du Sköna, en underbar ballad och Hannah Svensson hottade till det i bl a What A Little Moonlight Can Do. Som Hasse & Tage skrev en svensk text till i revyn Glaset I Örat, där Monica Zetterlund sjöng den som Vad En Liten Gumma Kan Gno.

Från Swingtältet till Malmö Saluhall vid Malmö Live som ligger på vägen hem. Syskonen Nina och Martin Karyd med mamma Ulla-Britt satsar under festivalveckan på musikunderhållning i jazzton. Fredag tidig kväll spelade Viktor Jansåker gitarr och Simon Petersson bas med Linnéa Hall som sångerska.  Viktor har precis gått ut Malmö Musikhögskola, jag lärde känna honom som tonåring när han spelade gypsy music à la Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten.
Simon Petersson spelar liksom Viktor i olika konstellationer, fick för två år sedan ta emot Harry Arnold-sällskapets ungdomsstipendium Stand By. Linnéa Hall var en ny bekantskap och en av de unga och lovande kvinnliga sångerskor som kommer fram och försöker göra en karriär inom jazzen. Här blev det mycket ur den amerikanska sångboken men också en ny låt för mig – i sådana här sammanhang – ur Djungelboken.
Bara att önska den här trion lycka till. Malmö är ingen lätt stad att göra jazzkarriär i, det vimlar inte av spelmöjligheter och arrangörer som kan ge ordentligt betalt.

I morr’n är det Flotten som gäller. En extratur insatt med Grus i Dojjan kl. 15.00 och så – om man orkar… – Rickard Lindgren i Bluestältet kl. 17.30. Oups, där är visst ännu ett band jag kan tänka mig…

Bilder: PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi vet ju alltid bäst…

Standard

Fy f-n! Så vill jag uttrycka det man fick se från Meadowlands i USA i lördags när man hade sin stora Hambletoniandag. Jag avser då det vilda användandet av körspö som framvisades i sändningen i ATG Live.

Det ger en besk eftersmak när Åke Svanstedt i elva enhandsslag utdelar rallarsvingar på sin häst. Jimmy Takter var heller rolig att se bakom en tvååring.
MEN… detta är tillåtet i bl a New York (det år olika i olika stater) som tyvärr har helt andra och mycket, mycket liberalare regler för användandet av körspö än vad vi har i Sverige. Man må tycka hur illa man vill om detta, men det är tillåtet. Man kan faktiskt bli bestraffad om man INTE gör ”sitt bästa” för att vinna.
Därför rimmar det lika illa när Svensk Travsports högste tjänsteman Johan Lindberg på travförbundets officiella hemsida uttrycker sig så här:
”De använder sig av drivningar som de borde få spöstraff för!”
Det svenska världssamvetet har därmed gjort sitt intåg även inom travet. I det här landet vet vi som alltid bäst.
Självfallet är det bra om representanter för svenskt trav jobbar internationellt för att få våra hårdare regler avseende drivningar att sprida sig internationellt till främst USA och Frankrike. Men vill man bli tagen på allvar ska man fanimig då som officiell representant välja sina ord och uttrycka sig diplomatiskt. Även om det är skrivet i ren ilska.
Men, som sagt, vi i Sverige vet ju alltid bäst…
Lindberg förespråkar också ren censur om vad som ska visas på ATG Live. Han skriver:
”Med gårdagen i färskt minne, så får vi överväga om vi över huvud taget ska visa några lopp därifrån.”
Som om man inte skulle kunna streama hem lopp från Meadowlands på annat sätt. Den som vill spela och se loppen kan välja andra kanaler än ATG Live…
Men storebror ser dig och vet förstås bäst här också. ST – och ATG – ska för övrigt inte ta för stora ord i sin mun avseende hästhälsan när man helt åsidosätter tränarnas förberedelser av sina hästar för tävlingar då man kort före start bestämmer sig för att senarelägga starten av V75 som skedde nyligen när tekniken – på nytt – strejkade. Då hördes eller lästes inga hårda ord från Johan Lindberg, men så sitter ju tjänstemännen och styrelsen som i sporten äger ATG i knäet på den enväldige bossen Hasse Skarplöth.

Slutligen så är faktiskt årets Hambletonian ännu inte avgjort. Kretsen kring What The Hill som var etta i mål före Perfect Spirit och Åke Svanstedt har överklagat domarnas diskvalificering. Det hade inte gått i Sverige, men även här är reglerna annorlunda i USA.

En bestseller och viktig bok om Malmö

Standard

Boken ”Framtidsstaden” med underrubriken ”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då”, av journalisten och författaren Lars Åberg, har blivit en bestseller. En oerhört viktig bok som också tagits emot väl i de flesta kretsar.

Lars Åberg skriver i ett ”förord” på omslagets sista sida:
”Jag har bott i Malmö i nästan 60 år. Jag har cyklat till skolan över fält som senare blivit höghusområden, mina barn har växt upp här, jag har varit engagerad i det lokala kulturlivet och samhällsdebatten – och jag har sett den radikala förvandlingen från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort.
Befinner man sig länge i samma miljö kan det ta tid att uppfatta ur förhållandena förändrats. Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset – och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit, jag tror att många kan ha den erfarenheten av Malmö; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.”

Lars Åberg har som den skicklige journalist han är gjort ett fantastiskt researcharbete. Det är fakta, fakta, fakta men självfallet också hans personliga funderingar kring många händelser.

Jag var i lördags på Limhamns Hamnfest och lyssnade till ett samtal mellan Malmöförfattaren Fredrik Ekelund och Lars Åberg. Fredrik Ekelund var en dom som reagerade skarpt när Sydsvenskan i en recension av ”Framtidsstaden” tog heder och ära av Lars Åberg i personligt angrepp. Sydsvenskan i Malmö är en av den svenska mainstreamjournalistikens högborgar, och det är inte något beröm, en degenererad monopoltidning. Här frodas PK-journalistiken men man är samtidigt fega. Ingen av tidningens egna kulturjournalister skrev utan kulturchefen Rakel Chukri skickade fram en person som heter Ola Andersson, som tydligen både är arkitekt och författare. Har aldrig hört talas om honom men han fick över en helsida fritt kräka av sig mot Åberg.
Fredrik Ekelund uttryckte det som så, ”att det som skrevs i Sydsvenskan var ingen recension, det var en spya”! I en kommentar på sin hemsida skrev Eklund också:

”Åbergs bok (är) inte bara förtjänstfull utan också modig. Den är vederhäftig, öppen, respektfull och Åberg lutar sig så gott som hela tiden på statistik och/eller intervjuer med olika typer av representanter för staden; löst tyckande är inte Åbergs tekopp. Han skriver klargörande om stadens problem (segregation, klanvälde, hedersproblematik, arbetslöshet, gängkriminalitet osv) och försöker inte dölja stadens problem bakom diverse eufemismer (som ordet ”utmaning” t ex); därför utgör boken en utmärkt grund för fortsatta diskussioner om stadens problem och vad som kan göras för att förbättra livet för Malmöborna…
Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid.”

Jag kan inte sammanfatta det bättre själv. Lars Åberg berättade att det finns 45 kommunikatörer i Stadshuset, att han som journalist får massor av pressutskick som bara talar om hur bra Malmö är, ingen talar om problemen. Det finns en total ovilja att prata om dessa. Man är medvetna om det men vill inte prata offentligt. ”Malmöborna vet hur tillståndet är i staden och det blir en konstig situation som är mycket valhänt hanterad. Man ser en bild av Malmö i stället för verkligheten”, sa Lars Åberg vid samtalet med Ekelund som hade lockat många åhörare vid Fiskehamnen.
Lars Åberg har varit inbjuden att presentera sin bok och debattera den i många sammanhang. Dock INTE hos socialdemokraterna! Styret i Malmö ger heller inga intervjuer längre till utländska representanter för massmedia, eftersom man menar att dessa bara är ute för att skiva illa om staden.

I boken intervjuas bl a Greg Dingizian, stor fastighetsägare, Mikael Johansson, säkerhetschef vid Malmö Tingsrätt, Mats Nilsson, förvaltningschef MKB, Marie Jensen, sjuksköterska och säkerhetshandläggare Skånes Universitetssjukhus, Jahangis Hosseinkhah, chef på Jobb Malmö anställningsenhet, Dialy Mory Diabaté, Malmö Boxningsklubb, Torbjörn Tegnhammar, oppositionsråd (M) och Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsen ordförande (S).
Lars Åberg minns tillbaka i Malmö och jag kan inte låta bli att citera ett stycke, eftersom jag minns det själv:

I Malmö var den svenska modellen länge så stark att den nästan blev malmöitisk. De ekonomiska och politiska maktsfärerna var stabila och sammanvävda. Sociologen Mikael Stigendal och historikern Peter Billing har i en gemensam avhandling, ’Hegemonins decennier’, beskrivit hur Malmö under de expansiva rekordåren på femtio- och sextiotalen i praktiken styrdes av en fyrklöver bestående av byggmästaren Hugo Åberg, kommunalpampen och HSB-bossen Oscar Stenberg, cementdirektören Ernst Wehtje Jr och Skandinaviska Banken där Wehtje också hade en maktposition….. Det var de fyra, den kvartetten eller kvadraten som bestämde hur Malmö skulle komma att se ut.”

Det här är ingen tung bok. Lars Åberg är som nämnts journalist och allt är mycket bearbetat och smakligt presenterat. Han har rötterna i vänstern, vilket förtjänar betonas när Sydsvenskan genom Ola Andersson lögnaktigt pådyvlar honom både nazistiska och antisemitiska anknytningar.

Den som är intresserad av hur Malmö i dag ser ut och varför det blivit så kan jag bara rekommendera att läsa ”Framtidsstaden”. Boken är utgiven på Karneval Förlag.

Bild: PETER KASTENSSON

 

Magisk kväll även om det finns gnällspikar

Standard

Åbergskvällen på tisdag. Bortsett från amatörernas Gentlemannadag för familjer – med lika mycket publik på tivolit BAKOM läktarna som framför – är Åbergs den största publikdagen om man ser till sporten. Inte ens Svensk Travderby kan konstatera.

Den här kvällen brukar betecknas som magisk med – förhoppningsvis! – en sol som går ner bakom Turning Torso som skymtar i sista sväng.
Som alltid diskuteras hur bra årgången egentligen är. Gnällspikar dyker alltid upp, så även nu. Jag gillar fristående sajten TrottoSport almeister Lennart Persson tillsammans med Henrik Ingvarsson oftast har intressanta synpunkter på både det och det andra inom sporterna. Faktiskt även galopp.
Men Ingvarsson, som jag egentligen gillar, excellererar ibland i rena ordbajseriet i ett något krampaktigt försök att vara annorlunda i sina många inlägg. Han gillar inte Åbergs i år som han tycker är en vanlig Gulddivision. Han tycker också att Peter Untersteiner i stället för Björn Goop borde satt upp sin lärling Henriette Larsen på Carabinieri i Åbergs, nu när han själv blev avstängd för spöhantering, som inte medger dispens att köra. Visst är Henriette lovande och duktig, men i ett miljonlopp kanske man söker det allra bästa utan tankar på att försöka vara Politisk Korrekt?!
Men likheten med en vanlig Gulddivision har jag hört från annat håll också. Och visst, flera av hästarna har mötts tidigare också. Men vad finns få till buds?
Bold Eagle hade förstås varit drömhästen trots debaclet i Eltloppets final, som dock helt får skyllas på kusken Franck Nivard, som totalt i onödan tömde sin häst helt i försöket, när Bold Eagle nu för första gången startade två gånger samma dag. Men Bold Eagle lär nog inte lämna Frankrike igen, inte förrän det är dags för Elitloppet 2018?!
Timoko förstås, som vann Elitloppet igen i år. Men kretsen runt Timoko har klart deklarerat, att om Åbergs skulle vara aktuellt, så måste Jägersro bjuda på flygtransport. Vem skulle sponsra detta?
Up and Quick, som väl kan rankas som trea i Frankrike, var klar, men skadade sig mycket illa i hagen och fick tas bort och missade därmed chansen ta hem den bonus på € 50.000 som skulle tillfalla om en häst startade i alla fyra loppen och vann minst tre ingående i Challenge du Trot a Grand Vitesse. Åbergs är tredje avdelning och Up and Quick har vunnit de två tidigare. Trist för sportchefen Mats Ahlkvist som
uttalade att ”jag tycker ändå mest synd om hästen”.
Vad återstår då från Frankrike? Säkert en och annan men knappast någon som skulle bidra till extrapublik. Dessutom är ju faktiskt förstaprisets en miljon kronor som det varit sedan nå’n gång på 90-talet inte speciellt högt längre. Därvidlag har gnällspikarna lite rätt. Men man kanske kan påvisa en lösning på hur man får pengar till en höjning?!
Vi har nu ett kittlande revanschmöte mellan fjolårsvinnaren Propulsion som även om han är svensktränad definitivt är en världsartist och Dante Boko, som besegrade denne senast i Årjäng. Berodde det på att Örjan Kihlström satt lite för säker några meter för länge i kön, samtidigt som Adrian Kolgjini gjorde det vinnande rycket med Dante Boko. Propulsion kom flygande långt ut i banan utan att Dante Boko kunde se honom. Går Dante om det behövs kanske undan häst mot häst?
Bara mötet mellan Propulsion och Dante Boko är värd ett besök på Jägersro på tisdag. Adrian Kolgjini hade en drömförhoppning inför lottningen av startspåren – Propulsion från spår 1, Djali Boko med Lutfi Kolgjini i andraspår och Dante Boko med tredjespår. ”Dante Boko till spets före Propulsion och så Djali Boko utvändigt…” Nu blev det inte riktigt så bortsett från Propulsion och Djali Boko.. Men Dante Boko blixtrade till spets från spår 8 på Årjäng och har spår 7 nu. Men… det är lättare att från ytterspår ta sig till spets från 1640 meter som på Årjäng än 1609 på Jägersro, där första kurvan ju kommer tidigare.
… och skulle det vara någon jättesensation om någon annan av Åbergsdeltagarna blandar sig i leken?
Dessutom är ramloppen av en kvalitet som det kanske inte varit på flera år. Väl besatta också. Det ÄR en tävlingskväll att se fram emot!

Innan den här kvällen är det Kolgjini Sales ute i Vomb som gäller. Ludde bjuder som vanligt på en kvalitetsauktion. I år med 82 katalognummer. Förra året slogs rekord i Sverige när Forfantone Am klubbades för 2,7 miljoner och Rudisha för 2,4 miljoner.
Säkert kommer det att finnas flera miljonhästar när Hans Johnsson, eminent utropare, börjar svinga sin klubba och slå i käppen. 20 av ettåringarna är Face-hästar från Ludde och Anna Svensson. Menhammar, Am Bloodstock, WHAP Trotting och några andra uppfödare finns också med. Auktionen kan som tidigare följas på webben www.kolgjini.se

Nu väntar vi bara på att vädret måndag-tisdag ska vara på bättre humör än när Svenskt Derby nyligen reds på Jägersro, en söndag som det i sitt slag var lite magi över i ett oerhört fint genomtänkt evenemang av Skånska Fältrittklubben.

Derbysatsningen något att fortsätta bygga på!

Standard

Svenskt Derby för 100e gången i eftermiddags på Jägersro. Lördagens solsken hade förvandlats till ett envist duggregn och det var inte mindre än en jäkla otur för galoppen.

Ändå kom 5.218 personer till Jägersro, det mesta på många Derbydagar och det hade garantera varit över 6.000 om vädret varit tillåtande. Dessutom var GS75-omsättningen nästan 7 miljoner och det måste tom. ATG vara nöjt med!?
Jägersrogaloppen hade nämligen lagt ner ett enormt arbete på inte bara marknadsföring – jag har aldrig sett sådan förhandsreklam på jag tror något hästsportevenemang i Sverige. Möjligen bortsett från Solvallas Elitlopp.
Dessutom låg ett stort arbete på själva tävlingsdagen där jag imponerades inte minst av jubileumsparaden med bilar från varje århundrade från starten 1900-talet, först av bilarna då förstås en elegant hästförspänd charabang. Första Derbyt reds 1918.
Hela paraden ackompanjerades av Malmö Brandkårs eminenta orkester som tillsammans med två sångerskor briljerade med korta låtar från varje århundrade! Strålande uttänkt (av galoppens Pia Skoog?) och perfekt genomfört med passagerare i bilarna i tidstypiska kläder som klev av och i vinnarcirkeln bjöds på ett glas champagne.
Det här är något att bygga på för framtiden och återgången till söndag eftermiddag är absolut rätt.
Det var drygt tio år sedan jag hade några fina år som redaktör för Skandinavisk Galopp som gavs ut av galoppförbunden i Danmark, Norge och Sverige i ett givande och problemfritt samarbete.
Därför var det extra trevligt för en gammal redaktör att återknyta bekantskapen och växla några år ord med flera företrädare galoppsporten. Inte bara från Skandinavisk Galopp utan även från den avlägsna tiden från tiden på Kvällsposten för 40 år sedan.
Så hör följer lite namedropping utan inbördes ordning om ni orkar:
Ole Larsen, ”Derby-Ole” som numera delar Sverige och hus i Hua Hin i Thailand som boplats. I Sverige tre segrar som jockey och en som tränare men ännu fler i Danmark.
Gunnar Nordling, en av landets absolut mest framgångsrika jockeys med bl a fyra Derbytriumfer.
Fredrik Johansson, med över 2000 vinnare och åtta svenska Derbysegrar som jockey. Suveränen som efter sin på grund av skador för tidigt avbrutna jockeykarriär nu hittat sin nisch som kommentator, mentor och fystränare för yngre ryttare.
Carl-Johann Radetzky, i Stall Joker ägare till 1984 års vinnare Flying Jazz som tränades av framlidne Lennart ”Lelle” Reuterskiöld. Carl-Johann Radetzky är ättling i rakt nedstigande led till Österrikiske fältmarskalken Joseph Wentzel Radetzky von Radetz. Någon kanske känner igen Radetzkymarsch av Johan Strauss d.ä. som Wienfilharmonikerna brukar avsluta sin nyårskonsert från Wien med?!
Den här känner ni säkert igen:
Radetzkymarsch

”Lelles” fru Madeleine Reuterskiöld påminde mig om en intervju jag med ”Lelle” för några år sedan, ganska många år sedan faktiskt.
Björn Zachrisson och hustru Gunilla. BZ har passerat 80 men är still going strong. Håller fortfarande i den stora statistikbiten. Vi jobbade tillsammans i Skandinavisk Galopp där jag tog över efter honom, liksom jag gjorde i Grand National-sändning i TV i början av 70-talet och det var mindre uppskattat… ”Mr Galopp” har en oerhörd kunskapsbank om galoppen.
Bruno Nilsson, son till legendariske Jägersrotränaren Nils ”Baltic” Nilsson, framgångsrik tränare på Täby och vann Svenskt Derby 2000 med Double Net.
Niels Dreyer på tidigare arabstuteriet i Blommeröd och hängiven galoppentusiast som gärna ser fler tävlingar på Blommerödsgräset vid Ringsjön där Blommeröd Hästsport Center nu bedriver träningsverksamhet.
Framgångsrike och sympatiske uppfödaren Kjell Sjöberg, uppfödare till Bloomerace som vann Derbyt 1995
… och så inte minst min gamle trätobroder Björn Eklundh, galoppens meste generalsekreterare, som säkert rycker i en och annan tåt fortfarande?! Men ingen slår honom på fingrarna när det gäller galoppens reglemente. Bland annat….

Svenskt Derby då? Jo, en 54-oddsare överraskade dom flesta, Dorcia med Carlos Lopez. Tränad av Lennart Reuterskiöld Jr och det var Junior-Lopez’ andra raka seger efter Duke of Burden förra året. Ägd av Roland Johansson i Stall Q C. Jo, det han som också är travhästägare. Men om detta kan ni läsa mer och bättre på andra sajter.

Slutligen… så använder sig hästsporten ibland av s k kändisar som dragplåster och ”kom-fram-och-säg” som bara blir pinsamma. Låt mig tycka att David Hellenius gjorde ett kanonjobb som sådan i par med oerhört kunniga och pålästa Anna Thelander i vinnarcirkeln. Mycket skickligt sammanvävt!

Bilder: PETER KASTENSSON

Om rasat campingbord och parfymerade kallingar

Standard

Inleder den här bloggen på en Flying Cat mellan Poros och Pireus på väg hem efter drygt två veckor, fantastiska sådana på Saga Hotel på Poros. Lämnar Pireus i 38-gradig värme.

Andra året jag är där, och om jag lever och mina rygg- och öronproblem blir lösta så blir det en tredje gång 2018 och…
Även om jag är äldst i det stora sällskapet, som normalt frekventerar Bullen i Malmö, så är jag junior i det här sammanhanget. Det är Tom Ahlsell, nyligen pensionerad men icke tillbakadragen skådespelare och veteran på Malmö Stadsteater som ”lurat” mig till Grekland och det är jag honom stort tacksam för.
Tom är som barn i huset hos ägarna Zefi och hennes man Taki Alexopoulon och deras dotter sedan han var på Saga första gången för så där drygt 20 år sedan. Då med sonen Rufus, i samma ålder som fyraårige Moltas (övre bilden före en nyförvärvad vän på Saga, undre bilden med annan huvudbonad)) som han och nuvarande frun Elin Heijkenskjöld nu har i en familj. Som även omfattar Elins son Oskar, en framåt och begåvad fjortonåring. Ingen av dom aktar för rov att trivas i sällskap med gamla gubbar som jag själv och medresenärerna Skuggan och Fille (undre bilden) liksom med Eva, fast hon är ju inte någon gubbe, men heller inte någon liten gumma. Eller vad man ska säga. Och snacka om att ”Molle” och ”Oggan” är sociala och härliga grabbar!
Men ingen nämnd och ingen glömd i det synnerligen löst sammansatta gäng som befolkade ett Norwegianplan från Köpenhamn till Pireus för några veckor sedan.Men  Bullenägaren Vicky och hennes Per med dottern Saskia är också något av inventarier på Saga.
Och var och en sköter sig själv, någon arrangerad sällskapsresa ärr det inte tal även om det umgås mycket vid hotellets pool och fina uteloungen på hotellets tak. Där nätterna kunde bli ganska sena efter diverse middagsutflykter till de många olika tavernor som finns i Poros. Men Saga bjöd på en lammupplevelse av hög dignitet med köttet i långkok på vedeldad olivträ.
Och pass på, så att inte Oskar nästa sommar hjälper till mera på allvar i baren hos Stavrula mellan besöken på det lokala gymmet i Poros.
Veckornas största fadäs stod jag själv för. Eftersom jag visste att dom låga solstolarna på Kanali Beach vållade mig vissa besvär – lindrigt uttryckt! – att komma upp ifrån, hade jag tagit med mig en utfällbar campingstol. Fin som attan. Med armstöd och hållare för glas, i ett fordral som fick plats i resväskan.
När jag plockade upp härligheten på stranden, blev jag varse att det var bordet jag tagit med mig och inte tlllstymmelsen till en stol. Men jag var inte rådlös. Så jag sätter mig väl på bordet tänkte jag. Som raskt brakade i backen och där satt jag på min kliande röv sedan man parfymerat kallingarna i tvätten… Starka reskamrater hjälpte mig snabbt upp efter rop på hjälp. Och tyckte förstås att det jäkligt roligt. Och det var det kanske också?
Tyvärr förpestades vattnet av båtar som ankrat upp och tömde sina septitankar och Elin tyckte att Kanali Beach borde plocka bort ”k” ur namnet…
Passerade i PIreus hamn med Flying Cat-en ett av världens största kryssningsfartyg. Taxi till Atens Airport och fortsätter skrivande av den här bloggen på Norwegianflighten tillbaka till Köpenhamn. Batteriet är snart utgånget, laddning väntar i bostaden, där jag också får inrikta mig på att kolla upp V75 i Halmstad till Jägersros hemsida när jag är hemma vid 23-tiden.
Har också äntligen fått läst den oerhört intressanta boken Framtidsstaden av Lars Åberg om min hemstad, mycket omdebatterad och jag ska återkomma i veckan.

Lovar jag, lite på hugget igen efter dom sköna veckorna på Poros, dit jag hoppas kunna vända tillbaka nästa år. Då med campingstolen och kalsonger så det räcker utan riskera parfymerad tvätt…

Bilderna tagna av Eva Nilsson…


… och bloggaren (bilden med Oskar ”Oggan” Heijkenskjöld).