Gubbslem, Svenska Akademien och – Ranelid…

Standard

Orkar ni? Det här blir långt…
Svenska Akademien – kan man egentligen komma längre bort från valspråket Snille och Smak som den här akademien gjort till sitt eget?!

Jag undrar egentligen om de kvarvarande ledamöter av de urspungliga ”aderton” – 11, 12 eller 13, skit samma faktiskt -egentligen vet hur stor skada man gjort Sverige i utlandet genom den såpopera som fortsätter att rulla i media.

Jag tror faktiskt inte det. Det här är en självgod församling bestående av – mestadels – medelålders gamla gubbar med stor självmedvetenhet om sig själva. Som sitter i en glasbubbla tillsammans med några – mestadels – fruntimmer. Omedvetna om tidens tand ända tills den s k #metoo-rörelsen – om vilken man kan tycka mycket! – trängde sig in.
Länge lyckades man även i media tysta ner namnet på den s k kulturprofilen, det vill säga Jean-Claude Arnault, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson. Man kan ju jämföra hur snabba tidningarna var att namnge t ex kändisar Martin Timell och Lasse Kronér för diverse misstankar om kvinnoförnedrande handlingar. Men ett gubbslem vid namn Arnault var ju inte så känd… Och inte minst med kontakter uppåt, även kungliga sådana, i den akademiska världen.
En av Arnaults beskyddare är Sture Allén, en riktigt slemmig typ som även på sin ålders riktiga höst fortsätter kalla Arnault för en ”gentleman”… Undrar egentligen vad det för hemlig klubb som Arnault icke utan hustru Katarina Frostensons vetskap bedrev och som tydligen inhöstade stora ”kulturbidrag” från Akademien?
Några skattekronor eller annat från staten lär inte vara inblandat. Svenska Akademien är en privat klubb för inbördes beundran om än med kungligt beskydd (vad betyder det?) och i sitt totalt transparensbefriade skal innefattande en stor del nepotism för att inte tala om korruption.
Det som skadar Sverige är förstås att man har Nobelstiftelsens uppdrag att utse Nobelpristagarna i litteratur, och här har det läckt som ett såll bl a till Arnault. Inte minst från ”Horrible Horace”, det vill säga tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, ett i mitt tycke framträdande kräkmedel, en gång gift med Ebba Bratt-Wittström, som till sin upphöjda feministpiedestal gärna tagit emot bulletiner från sin inkontinente make.

Engelska, seriösa tidningsdraken The Guardian jobbar intensivt med att upplysa internationella läsare om beska sanningar i den svenska stiffa upperclassen. Har ”Horrible Horace” möjligen tillsammans med andra håvat in slantar från spelbolag genom förhandskunskaper om litteraturpristagare?
Förfärligt egentligen. Men också ganska kul, tycker jag. Hur många nya medlemmar blir det i ”de adertons” klubb? Eller lyckats vårt Majestät återsluta bubblan?
Ett namn jag – och säkert många med mig – kom att tänka på är Björn Ranelid. Jodå, han har förstås tänkt tanken själv också, fattas bara annat… men si, han är inte intresserad. Enligt egen utsago är han alldeles för känd och för populär för att komma ifråga. Till skillnad från de vittra i Akademien är han ju dessutom väldigt produktiv som författare.
Jag råkade för några dagar sedan få syn på en lång skröna från Björn Ranelid i Kvällsposten/Expressen, där han sprider sina självgoda krönikor, som avslutades så här:

”Den fjortonde april 2018 tilldelas jag Språkförsvarets hederspris och det är medlemmarna som röstat fram mitt namn. Det tillfaller således inte Horace Engdahl eller den ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius utan mig av alla levande personer i Sverige.

I september i år ger jag ut min trettiofjärde bok. Jag har skrivit cirka 800 krönikor, artiklar och essäer i olika ämnen. Jag har framträtt åtminstone vid 3500 tillfällen inför publik och jag är den enda medborgaren i Sverige som medverkat i alla de största produktionerna i Sveriges Television och TV4. Jag har mottagit Augustpriset, Malmö stads kulturpris, Aftonbladets kulturpris, Doublogska priset från Svenska Akademien och ytterliga tretton stora priser för mitt språk och mina böcker.

Lärarnas Riksförbund instiftade Björn Ranelid Priset år 2009. Jag driver en författarskola i mitt namn. Jag har rätt att viga par i hela Sverige. Jag har skrivit romaner om Stig Dagerman och Selma Lagerlöf och den litterära texten om operasångaren Jussi Björling i praktverket med titeln Jussi.

Jag är ständigt engagerad i den svenska skolan och i all världens litteratur som jag för övrigt i dessa dagar ansvarar för i ett av lagen i programmet Kontrapunkt i Sveriges Television, men jag har också skrivit en lång text om dansbandet Lasse Stefanz inför dess femtioårsjubileum 2018.
Jag har elden, bredden, lusten och passionen bortom partipolitiken när jag skriver och talar i det svenska språket. Jag sörjer över förfallet i ordet.”

Så långt Ranelid i Kvällsposten/Expressen. Påminner mig också om att han sagt detta: ”Jag har talat inför fler människor i levande möten än någon annan svensk författare genom tiderna.”…”Jag har gjort mer för svensk folkbildning än hela Svenska Akademien.

”Snille och Smak” – det är kanske det Björn Ranelid har, han är ju också numera litet av en frontalfigur för bilförsäljning på Blocket?

Men till sist måste jag erkänna, att jag inte läst någon bok av Ranelid. Mer än en bilderbok om MFF av fotografen Pierre Mens som Ranelid satt bildtexter till. Jag köpte en Ranelidbok för några år sedan och har försökt, men jag kom inte längre än 20-talet sidor, se’n gav jag upp. Jag vet att många älskar Björn Ranelid. Jag gör det inte.

PS. Det här är roligt, tycker jag:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s