Bättre sent än aldrig…

Standard

Det här borde jag ha skrivit om lite tidigare. Men när förkylning rasar genom kroppen så tar den död även på kreativiteten avseende skrivandet, om det inte är sånt som ”måste” göras avseende till travsporten. Bättre sent…

Swing SocietyNu gäller det en konsert som arrangerades av jazzföreningen Hot House på Victoriateatern förra veckan. Swedish Swing Society med gäster. Något av de bästa jag upplevt på länge.
Swedish Swing Society är en trio herrar som består av Ulf Johansson Werre som dubblerar på piano och trombon förutom sång, Antti Sarpila klarinett och Björn Sjödin trummor. En trio som väl kan sin Benny Goodman och som tidigare tillsammans med ny bortgångne vibrafonisten Lars Erstrand inte stod Goodmans legendariska kvartett med Lionel Hampton, Teddy Wilson och Gene Krupa efter. Inte mycket i alla fall…
Trion inledde med China Boy som direkt tog andan ur picknickgästerna vid sina fulldukade bord, här blev det swing, swing, swing av högsta potens som satte agendan för resten av kvällen.

Swing S 2På Victoria hade man också bjudit in Malmö egen Lars Erstrand (eller Lionel Hampton) Bengt Ahlcrona med sin vibrafon. Sweet Sue stänkte av spelglädje från kvartetten och inte minst Björn Sjödin vid trummorna förtjuste den nästan fullbokade lokalen, han visar verkligen med hela sin kropp hur roligt han tycker det är.
Finske klarinettvirtuosen Antti Sarpila som turnerat flitigt i USA och vid flera tillfällen spelat i Carnegie Hall, bl a i ”Tribute To Benny Goodman” avlöste Ulf Johansson Werre när Ulf plockade fram trombonen och man bjöd på en av mina favoritlåtar, hårdsvängande Running Wild bl a.
Ulf Johansson Werre är en – minst sagt – allätare inom jazzmusiken, utbildad i både USA och Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Har spelat med alla stora jazznamn i Sverige från att vara solist till storband. Inget är denne skicklige musikant främmande. Dessutom lyser en aura av humor runt honom.
Hans uppfattning om hur bluesen och countrymusiken egentligen uppstod från samerna är obetalbar. I Fats Dominos Blueberry Hill bevisar han hur det hela egentligen har sin grund när han plötsligt börjar jojka! Oerhört skickligt och skrattsalvorna dundrade. Aldrig har man väl haft så ROLIGT på en jazzkonsert!
Efter som Bengt Ahlcrona dotter Sara befann sig bland publiken så var hon inte svår att locka upp på scenen och så befann sig plötsligt två Harry Arnold-stipendiater tillsammans – Ulf Johansson Werre fick det prestigemässigt fina priset redan 1995 och Sara Ahlcrona 1999.
Jag ska inte trötta med att rabbla upp allt vad som bjöds den här fina kvällen, men kan ju nämna att Tiger Rag inte exekverades på trombon som väl Kid Ory har gjort känd på utan med Sarpilas klarinett. Och Shine. Och Sweet Georgia Brown, och Lena The Queen Of Palesteene och…

smörrebrödEn fullödig kväll på anrika Victoriateatern, så ytterligt väl lämpad för picknick i glada vänners lag. Tack Christina och Bela Reller för platsen vid ert bord och till Belas syster för massor av fantastiska danska miniatyrsmörrebröd!

Bilder: PETER KASTENSSON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s