Sydsvenskan stryper debatten!

Standard

Jag lovade tidigare i veckan att  återkomma med ett bevis på hur Sydsvenskan i Malmö stryper debatten. Varsågoda. Läs det här öppna brevet som jag fått mig tillsänt sedan SDS nekat att publicera det.

Öppet brev till chefredaktör Lars Dahmén, Sydsvenskan Malmö.

”Författarcentrums Syd medlemmar har under 2013 livligt diskuterat om Sydsvenskan gynnar de egna journalisternas bokutgivning på bekostnad av de författare som inte har samröre med tidningen. Föreningen har beslutat om ett extra medlemsmöte under hösten 2013 där enbart denna fråga finns på dagordningen.
Sydsvenskan är enligt företagets bolagsordning en regional tidning för ”Malmö/Lund samt övriga Skåne”.

Tidningen är mycket viktig för att synliggöra kulturlivet för sina läsare.  Inte minst för att uppmärksamma de verk som framställs av kulturutövare och författare bosatta i regionen.
Sydsvenskan har genom sin dominerande ställning ett betydande inflytande över opinionsbildningen i olika samhällsfrågor. Inflytandet utövas genom de val redaktionen gör och vilka nyheter och händelser som lyfts fram.

Vi har inget emot att Sydsvenskan uppmärksammar litteratur från när och fjärran. Däremot reagerar vi kraftigt mot att de regionalt bosatta författarnas och deras organisationers aktiviteter inte bevakas i tillräckligt hög grad.

Undertecknarna av det här brevet ställer sig också frågan:
Hur kommer det sig att i stort sett alla böcker (över tjugo titlar de senaste åren)utgivna av Sydsvenskans journalister och andra skribenter knutna till företaget får stor uppmärksamhet i tidningen?

Vissa bokskrivande medarbetare har fått mycket stort utrymme och därmed marknadsföringshjälp. Tidningen har publicerat långa utdrag ur deras böcker. Några exempel: Sommaren 2012 publicerades en sådan bok som följetong. Julen 2012 publicerades ett stort antal avsnitt ur en annan bok skriven av en egen journalist. Det senaste exemplet där tidningen ger stort utrymme åt nära lierade är boken ”De förlorade barnen”. Reportaget (25/5 2013) över fem sidor dominerar Sydsvenskans B-del.  Senare recenseras boken på en helsida.

Tidningens stöd kan i vissa fall ses som kampanjbetonad. Journalisternas böcker kan få uppmärksamhet i form av ledarkommentarer, recensioner, nyhetsartiklar, intervjuer.  Men också i rent säljsyfte i den s.k. Stjärnspalten där varor och tjänster saluförs. Många avdelningar på tidningen kan sålunda vara inblandade i kampanjerna.

Vi som arbetar inom kultursfären vet att uppmärksamhet i media är helt nödvändig om en bok eller annat konstnärligt verk skall ha möjlighet att nå sina läsare.
Bara en bråkdel av alla de tusentals böcker som ges ut i Sverige per år har möjlighet att få uppmärksamhet i media. Vi uppskattar att endast 3-4 procent av utgivna titlar recenseras t.ex.

Hur stor andel av Författarcentrums och Skånes författarsällskaps 545 medlemmar har i Sydsvenskan fått medial uppmärksamhet av den här digniteten?
Svar: Några enstaka, som är nationellt kända.

I konsekvens med detta ställer vi frågan om Sydsvenskan sätter konkurrensen inom bokutgivningsområdet ur spel när man gynnar de egna journalisterna på bekostnad av de författare som inte har samröre med tidningen?

Finns det en särskild gräddfil för journalister och för andra skribenter som på olika sätt är knutna till tidningen?
Om så är fallet skapar man en djupt orättvis situation för de yrkesverksamma författare som inte har någon nära relation med tidningen. Det är också rimligt att anta att bokförlagen hellre antar ett manus där man vet att recensioner och annan medial uppmärksamhet kan påräknas än ett manus där detta inte sker. Det ger i så fall tidningens bokutgivande journalister en orättvis fördel gentemot övriga författare när antagningsbesluten fattas.

Vi vill också påpeka att favoriseringen av egna journalisters bokutgivning inte är unik för Sydsvenskan. Den förekommer i stora delar av den svenska medievärlden och tyder på en osund kåranda inom en bransch vars främsta uppgift är att bevaka hur makt utövas i ett demokratiskt samhälle.”

Malmö  2013-06-20
Trygve Bång, Malmö. F.d. ordförande i Författarcentrum Syd
Thomas Grundberg, Lund. Ordförande i Skånes författarsällskap
Karin Lentz, Åkarp. F.d. ordf. i Författarcentrum Syd. Styrelseledamot i Skånes författarsällskap
Guilem Rodrigues da Silva, Lund. Vice ordförande i Skånes författarsällskap
Jan Svärd, Malmö. F.d. ordförande i Författarcentrum Syd och Författarcentrum Riks

Ovanstående öppna brev sändes först till Sydsvenskans chefredaktör Lars Dahmén för att tidningen skulle få möjlighet att gå i svaromål i de egna spalterna. Dahmén delegerade ärendet till tidningens kulturchef, Rakel Chukri, som tackade nej till publicering. Vi tolkar detta som att tidningen inte vill göra frågan offentlig och försöker därmed strypa en viktig debatt, skriver Trygve Bång i en kommentar till mig och fortsätter:
”Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri svarar oss i ett mail: ”Vi styrs inte av jantelagen.”  ”På Sydsvenskan är vi stolta över att ha medarbetare som också är framgångsrika författare”.  Chukri, liksom många av hennes kolleger, vet mycket väl att vänskapskorruptionen är stark den journalistiska världen. Men hon vill inte debattera frågan offentligt. Varför? En osund företeelse som blivit till tradition inom gammelmedierna. Ett privilegium som man inte vill släppa. De stora mediernas kulturredaktioner bemannas av ett relativt litet antal personer. En klick på något hundratal personer känner varandra och utbyter erfarenheter och tjänster.”

Bång ger också några exempel på journalister och andra skribenter knutna till Sydsvenskan, som de senaste åren fått utomordentligt stor uppmärksamhet i den egna tidningen när de gett ut böcker: Arne Högman, Michael Bergstrand, Olle Lönnéus, Anne Swärd, Jens Mikkelsen, Katia Wagner, Niklas Orrenius, Maria Franke, Daniel Rydén, Per Svensson, Per T. Olsson, Andreas Ekström, Emma Leijsne, Pia Röding, Tobias Barkman, Joakim Palmkvist, Ola Wong, Åke Stolt, Amanda Svensson (dotter till Per Svensson). Oline Stig, Andrzej Tichý, Ann Heberlein.
Vissa medarbetare som Olle Lönnéus och Daniel Rydén har av tidningen tilldelats exceptionell stort utrymme och därmed marknadsföringshjälp. Tidningen har publicerat långa utdrag ur deras böcker . Sommaren 2012 gick en av Lönnéus böcker, som följetong i tidningen. Julen 2012 publicerades ett stort antal avsnitt ur Rydéns bok . De egna journalisternas böcker har också påfallande ofta marknadsförts genom tidningens egna försäljningskanaler t.ex. i ”Stjärnspalten”, skriver Bång.

Jag frågar mig med Trygve Bång: Har bokutgivande journalister en gräddfil till massmedial uppmärksamhet? Hur påverkar detta i så fall mediernas trovärdighet mot allmänheten?

Men jag är inte det minsta överraskad över att Sydsvenskans i sin närmast monopolliknande ställning väljer att strypa en väsentlig kulturdebatt. Sydsvenskans kultursidor är inte gjorda för läsarna, journalisterna skriver för varandra! Nye chefredaktören Lars Dahmén är dessutom en ”siffernisse” utan journalistisk bakgrund. Feg är han också!

 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s