Två stora personligheter

Standard

”Farbrorn som inte vill va’ stor” och ”Gustavs Grabb” har varit fint sällskap i skuggan under en parasoll. Så här hemresedagen med passande mulen  himmel kan jag lika bra passa på att riva av lite tankar. Första titeln är en biografibok av Klas Gustafson om Gösta Ekman, den andra är Leif G W Perssons memoarbok.

Ekman lågKlas Gustafsons bok är säkert så nära en ”riktig” memoarbok man kan komma Gösta Ekman. Grabben som föddes med den store Gösta Ekman som farfar och med Hasse Ekman, enkelt uttryckt försteälskare och regissör på vita duken som fader. ”Känd redan som spermie” är en av kapitelrubrikerna i Klas Gustafsons mycket fint skrivna bok.
Jag har inte träffat någon av trion, däremot modern konstnärinnan Agneta Wrangel vid några tillfällen när hon bodde på Mallorca. Dit också bokens Gösta Ekman flyttade en tid, dock utan att ha några närmare kontakter med modern. ”Man måste inte älska sin mamma” är också en rubrik.
Att Gösta Ekman är en komplex människa framgår klart. En av vår tids störste skådespelare – trots att han inte kom in på Dramatens scenskola – och regissörer (som sådan fick han beträda Dramatens tiljor!) började sin bana redan som tonåring som regiassistent till Ingmar Bergman under Malmö Stadsteaters (det som nu kallas Malmö Opera) storhetstid. Då hade han arbetat med Bergman i den fantastiska filmen Smultronstället 1957, året då Gösta Ekman fyllde 18. Ännu en rubrik från den delen delar av Gösta Ekmans liv är ”Ingmar och jag kommer nog aldrig riktigt överens”.
Ytterligare några fint sammanfattande rubriker: ”Jag är väldigt vänster”, ”Jag kan kosta på mig att ha moral”, ”Lysande, Sickan” (Jönssonligan, förstås) och så Papphammer ”Här ser ni en som inte syns”.
Få människor – knappast någon! – har varit roligare på scen än Gösta Ekman. Jag minns speciellt Gula Hund på Chinateatern i Stockholm, en av alla revysuccéerna från Hans Alfredson och Tage Danielsson. Med bl a den berömda ”pitt-sketchen”, som vållade viss uppståndelse när Gula Hund sedermera visade i TV.
Gösta Ekman avskyr ”kändispressen” och har aldrig vikt ut sig någon gång i dylika sammanhang. Hans integritet är bergfast. Läs Klas Gustafsons bok, närmre personen Gösta Ekman lär ingen komma.

En annan komplex människa är Leif G W Persson, kriminolog och författare. ”Gustavs grabb” med underrubriken ” – berättelsen om min klassresa” kom ut för två år sedan.

GW lågJag har alltid varit väldigt ambivalent i mitt förhållande till Leif G W. En buffel, a pain in the ass för landets samlade poliskår. Nära att begå självmord i samband med Geijeraffären (läs boken, jag har ingen möjlighet att redogöra för den skandalen här) och senare professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen.
Ledande expert på brottsfrågor i det här landet och har dessutom skrivit nio böcker, där ”Den döende detektiven” utsågs till Årets Svenska och Årets Nordiska kriminalroman 2010. Dessutom ett hundratal vetenskapliga arbeten om brott och brottslingar. Och oräkneliga kultur- och debattartiklar i tidningarna.
Han sticker inte under stol med vilka personer han hatar. Som tidigare SÄPO-chefen Hans Holmér. Ett annat hatobjekt var DN-journalisten Peter Bratt som – kort omskrivet – fick G W att bli stor ovän med Jan Guillou (vilket knappat kan vara svårt) men Guillou-hatet var av övergående natur och herrarna är nu efter flera år on speaking terms, om man så säger. Men i boken står det svart på vitt ”Bratt och Guillou behöver jag över huvud taget inte bry mig om. De har alltid brustit i den grundläggande analysen eftersom de inte har huvuden som duger till sådant, dessutom har de missat något med anknytning till klasskampen, som jag tyvärr glömt vad det var”. Det tycker Jan Myrdal i ett samtal till G W.
Om Olof Palme tycker Leif G W Persson inte heller. Detta sedan Olof Palme lagt sig i ”bordellaffären” (Geijer) – ”Palme hade inte behövt lägga sig i den saken och om han nu ändå gjorde det kunde han ha gjort det på ett sådant sätt att han skilts från det med hedern i behåll”, skriver G W.

Leif G W Persson förlikades aldrig med sin moder som han bröt all kontakt med sedan fadern Gustav gått bort. Det här är mycket personliga avsnitt i boken, som jag absolut rekommenderar. Han är inte bara en buffel, G W. I TV är han ju förbannat bra, rent av sympatisk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s