Ett fint veckoslut

Standard

Var i fredags på genrep av INGVAR! en musikalisk möbelsaga. En föreställning av Malmö Stadsteater på Hipp. Stående ovationer från en begeistrad publik och flera inropningar.

Den här föreställningen som ursprungligen sattes upp i Hamburg förra har föregåtts av en del debatt. Publicisten och författaren Bertil Torekull, bl a f d. chefredaktör på Svenska Dagbladet, som skrivit en bok om Ingvar Kamprad, har starkt kritiserat föreställningen. Inte minst för att den avslutas med en fiktiv korsfästelse av Kamprad i slutscenerna. Föreställningen är regissserad av schweizaren Erik Gedeon som har svenskt påbrå och även satte upp föreställningen i Hamburg, där den hette Das wunder von Schweden, eine musikalische Möbelsaga.
Det här är roligt, mycket roligt. En stor del svart humor till svensk folkmusik. Hela föreställningen sjungs fram till ackompanjemang av en gammal tramporgel och violin. Det är oerhört skickligt gjort. Jag skall bara nämna huvudrollsinnehavaren Andreas Grötzinger, också hämtad från Hamburg, och svensktalande(sjungande). Han gör en fantastisk insats.
”Korsfästningen” i en svensk midsommarstång på slutet påminner inte så litet om Monty Python-filmen Life of Brian där Jesus och dom andra på korsen sjunger Always Look on the bright side of Life. Här använder ””Ingvar” majstången bl a som mikrofonstativ och den scenen blir tillsammans med några andra sångnummer riktiga showstoppers i föreställningen
Man kan naturligtvis diskutera om det är etiskt riktigt att i en teaterföreställning ”avrätta” en ännu levande person, låt vara en mycket kontroversiell sådan. Jag har inga problem med den saken och det här är förbaskat skickligt iscensatt. Och jag hade väldigt roligt!

I går tog jag mig till Lasse O och Blå Båten som jag har promenadavstånd till. Här bjöds på New Orleans och Jambalaya-afton med Björn Ingelstam Band. Säkert hade Lasse O hård konkurrens av den årliga Gallerinatten i Malmö men inre delen av Blå Båtens sköna utrymmen var fullbesatt. Björn Ingelstam omgav sig i går med pianisten Johannes Kronqvist som tog för sig jäkligt bra, danske basisten (trots namnet) Magnus Larsson som nu försvinner till den stora världen i Berlin, trumvirtuosen Niclas Bardeleben som blir allt större i Danmark men behåller sin ödmjukhet – och som jag skall se på Montmartre på onsdag då han spelar med franske världsviolinisten Didier Lockwood. Och Björn behärskar inte bara sin trumpet utan även trombonen och sjunger med härlig känsla.
Jag har hört olika konstellationer av Björn Ingelstam Band genom åren och man skall inte längre speciellt poängtera dom unga grabbarnas ålder. Dom har nu alla passerat 20. Kommer förstås att utvecklas än mer och den här uppställningen var nog den bästa jag hört! Den 15 oktober kommer Björn Ingelstam Band till Tuppen och Hot House. Då med en helt annan uppställning, med bl a pianister Mattias Nilsson, bortsett från bandleader Björn.
I eftermiddag blir det Bullen och Ulf Darinders East End Jazzband med bl a Johannes pappa Kalle Kronqvist på basen. Dom är rätt bra, dom också.

Så veckoslutet har varit bra. i fredags var jag också på lasarettet i Lund och träffade ”min” läkare Christian Ingvar som konstaterade att allt fortsatt var som det skulle med mitt melanom. Fortfarande symptomfri efter ett år. Gott.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s