Bredsida mot Sydsvenskans ”surkärring”

Standard

”Surkärringen” Boel Gerell som i Sydsvenskan satt i system att såga Malmö Stadsteaters uppsättningar har fått svar på tal. I sin egen tidning!

Jag har tidigare skrivit om Gerells egen önskan om att få recensera farsen Rampfeber på Hipp. Det gjorde hon och sågade den totalt. Det visste hon att hon skulle göra redan när hon gick dit. Det är nämligen enligt hennes sätt att se det fel att ha roligt när man går på teatern.
Men i måndags fick hon svar av Sydsvenskans egen Carlhåkan Larsén i en krönika på de kultursidor där hon sågade Rampfeber. Tyvärr har Sydsvenskan inte lagt ut just den här krönikan på nätet. Lite måtta får det kanske vara på internkritiken…
Larsén jämför inledningsvis med verk av kompositörerna Igor Stravinsky och Gustav Mahler. Stravinskys violinkonsert, ett ganska ytligt stycke. Långt från Gustav Mahlers världsomfattande symfoniska djupsinne.
Larsén skriver: ”Men hur skall man sätta ytligheten i relation till den konstnärliga kvaliteten? Inte så enkelt som man tror att då jämföra Stravinskys eleganta nyklassicism och Mahlers senromantik.
Stravinsky: vilket utsökt hantverk, vilken formsäkerhet, en exklusiv dubbelspegling av två epoker. Mahler: storslagen mångfacetterad orkesterkonst. Det blir som att jämföra äpple med päron, eller, för att dra en parallell till teaterns värld, som att ställa fars och tragedi mot varann.”

Carlhåkan Larsén skriver om Rampfeber som en sinnrik pjäs, ”där konsten att spela en enkel pjäs och livet i kulisserna virtuost blandas, med kaos som resultat”.
Larsen avslutar sin krönika så här:
”Alla bekänner sig till tanken att teater ska engagera och få roa. Den som lyckas legera aspekterna är att gratulera. Handlag och espri betyder så mycket.
Jag tycker själv att Malmöuppsättningen av Rampfeber fungerade väl som fars, sedan första aktens exposition gnisslats igenom, gick det som smort. Säkert kunde man därtill ha skruvat upp personkarakteristikerna till ännu större tydlighet.
Men ingen kan få alla skrattarna på sin sida när det gäller att roa. Den problematiskt, ymnigt begagnade klichén ‘ytlighet’ drar ner mungiporna. Inte alla kan se att ytan ofta höljer över något som finns därunder (och då menar jag inte långkalsonger). Ibland är det helt enkelt fråga om att en särskild existentiell kvalitet smusslas in”.

Där fick ”surkärringen” Boel Gerell. Så att hon förhoppningsvis tiger!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s