En resa i det kalla kriget

Standard

I dag är det 20 år sedan Berlinmuren revs. Den började byggas i augusti 1961. Senare samma år var jag i Berlin för första gången.
.
Jag jobbade som ombudsman för Konservativa Skolungdomsföreningen College hos Högerns Ungdomsförbund i Stockholm. Vi ordnade en resa till Berlin och var väl ett knapp tiotal som gav oss iväg med tåg. Ärligt talat ett gäng ganska naiva ungdomar. Det politiska medvetandet fanns väl. Men bara till en viss gräns. Walter Ulbricht var Moskvatrogen statschef i Östtyskland och mannen som lät bygga Muren. Styrkta av en eller flera öl skanderade vi på tåget ”Ulbricht in der See, ohne Schnorkel”. Det var ju inte speciellt moget men alkoholkultur inom Unghögern var inte ovanligare då än vad den tydligen – enligt händelser i Helsingborg – är i dag.

Vi bodde förstås i väst. På ett billigt pensionat. Om jag minns rätt kom tåget efter färden från Sassnitz genom Östtyskland in till Bahnhoz Zoo som då var Västberlins knutpunkt för järnvägstrafik. Såväl U-Bahn som S-Bahn passerade Bahnhof Zoo. Tunnelbanan U-Bahn körde förbi stängda och mörka stationer när man skulle passera under Östberlin.

BerlinBloggaren tillsammans med kvinnligt ressällskap vid Bernauer Strasse 1961 – 48 år och nästan lika många kilo sedan… ”Ni lämnar den franska zonen” står det på skylten. Vid U-Bahnstationen  på andra sidan muren börjar den sovjetiska ockupationszonen.

Meningen med resan var förstås att med egna ögon få se muren. Det var inga större problem att komma in i öst via gränsstationen Checkpoint Charlie. Svenska pass räckte men det fordrades en massa stämplar och så fick man fylla i valutahandlingar. Mycket noga fylla i hur mycket östmark man växlade in. För att växla tillbaka när man skulle tillbaka in i väst och – mycket viktigt – ha kvitto på eventuella restaurangnotor och andra utgifter. Svartväxling bestraffades hårt. Övervakningen i huset vid gränsstationen på tillbaka sköttes av kpistbeväpnade vakter i taket.
Man kom inte nära muren på östsidan, även om man vid det här tillfället ännu inte hunnit färdigställa en mindre mur inne i öst och mellan muren ett minerat ingenmansland med fritt skjutfält för vakterna.

På västsidan var chocken egentligen mer synlig. På Bernauerstrasse gick muren rakt igenom husen. Fasaden på husen låg i väst, innanmätet i öst. Man hade murat upp tegelstenar i fönstren för att förhindra att folk flydde den vägen, vilket inträffade de första dagarna. På den västra sidan låg Bernauer Strasse i den franska zonen i stadsdelen Wedding, på andra sidan muren började den sovjetiska ockuperade zonen.

Nu finns ett museum, Dokumentationszentrum Berliner Mauer, på Bernauer Strasse som jag besökte när jag åkte till Berlin med Sällskapet Ölhäfvarne så där en 15-20 år senare, då bl a för bryggeribesök i väst. Men då kom vi till Ostbahnhof, alltså i öst med tåget. Där SJ hade en resebyrå. Tursamt för oss, eftersom vi missade tåget när vi skulle hem. Det var svårt att hitta rätt avgångsperrong sedan vi kommit in till ”fel” perrong med S-Bahn. Men det är en helt annan historia…

Då var all bebyggelse vid Bernauer Strasse riven, bortsett från muren förstås. Idag lär det stå en bit av muren kvar som museiföremål och som ett minne av en fruktansvärd tid i det kalla krigets historia.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s