Dags för Grand National – som vi inte får se längre

Standard

I morgon lördag rids Grand National på Aintreebanan utanför Liverpool med 40 hästar till start. Det kallas världens hårdaste hinderlöpning. En sanning med viss modifikation även om drygt 7.200 meter med 30 hinder absolut är synnerligen krävande.

Jag har en del minnen beträffande Grand National som jag bevistat några gånger. Dock inte sedan starten 1839 även om man kanske kan tro det… Första gången var 1975. Jag hade varit oförsiktig nog att i Kvällsposten kritisera Björn Zachrisson för dennes direktsändningar i SVT. Att jag inte kunde hålla min stora trut! Det fick till följd att Lennart Jelbe, kallad världens främste TV-sportproducent, som jag lärt känna under en del frilansuppdrag, ringde och i princip sa, ”gör det själv!”. Så vad göra? Tillsammans med Jelbe och Rune Armandt, salig i åminnelse, från TV i Malmö åkte jag till Aintree.

Jag vill minnas att det startade nästan 40 hästar. Jag läste in och lärde mig alla jockeydresserna utantill. På tävlingsdagen ösregande det. Vi var placerade högst upp på huvudläktaren, grandstand, under en presenning. Med en liten svartvit monitor. Efter första hindret var alla färgglada dresser gråsvarta! Banan sträcker sig bort från huvudläktaren. Vi hade BBC:s reportrar i öronen, BBC hade folk utplacerade längs banan.

När hästarna kom förbi läktaren för första gången och skulle ut på det andra varvet hade fältet reducerats avsevärt. Jag hade sedan man hoppat The Chair – görs endast på första rundan – tag på de flesta av hästarna där framme. Utom en. När man svängde in på den långa rakan som föregår upploppet var det fem hästar där framme. Jag hade tag på alla. Utom en. Den fick jag tag på cirka 100 meter före mål. Hästen hette l’Escargot. Och nog f-n var det han som vann! Där fick jag för mina stora trut… Men sedan gjorde jag tillsammans med Jelbe och Jojje Karagiergiou, också salig i åminnelse, ytterligare några större direktsändningar för SVT, Svenskt Derby och Stockholm Cup bl a. Det var på den tiden hästsporten huserade i SVT och det hela fokuserades på sport och inte spel som i dag.

Den störste genom tiderna i Grand National är Red Rum, hästen som vann tre gånger 1973, 1974 och 1977 (12 år gammal) och var tvåa 1975 och 1976. Han vann alltså inte det året jag var där. Men jag har träffat Red Rum och hans tränare Ginger McCain några gånger. Hästen tränades på stränderna i Southport, där han hade sitt stall i ett garage på en bakgård där McCain också hade bilförsäljning. Red Rum var en nationalidol och brevbäraren kom med säckar av beundrarpost. Efter sin aktiva karriär skänkte ägaren Noel LeMarc Red Rum till McCain. Tillsammans reste man runt och invigde bl a varuhus-

1981 var jag tillbaka på Aintree. Då för att träffa gamle hinderjockeyn Dick Francis, mest känd för att när segern var princip klar för Drottningmoderns favorit Devon Loch i Grand National 1956 denne snubblade och föll platt på magen. Dick Francis blev sedernera erkänd och belönad författare av deckare med anknytning till galoppsporten. I Sverige sändes en TV-serie baserad på Dick Francis böcker och jag fick en intervju med honom i vågrummet på Aintree.

red-rum6

Red Rum. 26 år gammal, och tränaren Ginger McCain. Bild: Nikolai Jakobsen

1991 träffade jag på Red Rum på nytt. Ginger McCain hade flyttat till Cholmondeley (uttalas av någon anledning Chomley) och Bank House Farm dit jag och fotografen Nikolai Jakobsen var välkomna. 26 år gammal gick Red Rum och njöt av sin pensionärstillvaro och Ginger McCain var lika tillmötesgående som vanligt. Red Rum blev 30 år innan han hoppade vidare till de evigt gröna ängarna (en så’n jädra klyscha). Men Ginger McCain är så vitt jag vet fortfarande aktiv, så sent som 2004 tränade han ännu en vinnare av Grand National, Amberleigh House.

Åter till inledningen av den här långa drapan. Jag påstod att engelska Grand National inte är det absolut tuffaste loppet. Det är tjeckiska Grand National (eg, St. Leger) i Pardubice! Som jag bevistade i slutet av 80-talet tillsammans med bla förre rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson, som fick beskåda effektivt polisarbete när djurrättsaktivister avhystes efter att ha ockuperat ett av de nästan 40 hindren på den cirka 7000 meter långa banan som går över gräs, grus och ren åkermark. Se 2008 års upplaga av löpningen här.

I svensk TV får man numera inte se sådana här tillställningar. Här talar spel, spel och åter spel. Allt stöpt i samma trista form. Man blundar för det som verkligen händer. Tyvärr.

peter-vinjett

 

PETER KASTENSSON

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s