Once a champ, always a champ!

Standard
I dessa de första dagarna på ett nytt år översvämmas media som vanligt av allehanda återblickar. Värst är Sveriges Radio där sportredaktionen fullständigt frossar i sportåret 2008, som ändå inte innehöll så speciellt många glädjeämnen. Men ändå skall plåga öronen till exempel med alla hockeymål som Tre Kronor lyckades tillverka. Skrik, skrik, skrik…

 

Själv återvänder jag gärna 50 år tillbaka i tiden. Det var då jag gick ut med studenten med mediokra betyg, men det blev i alla fall en vit mössa på St Petri Läroverk, som hette Malmö Relskola fram till 1958 och i år firar 101 år. Senare i år firar min avgångsklass 50 år. Asocial linje som egentligen inte var värt någonting. Det var kanske därför jag hade beslutat mig för att bli officer. Det blev jag som tur var aldrig. Jag var nämligen allergisk mot hö och fick svårartad astma av detta. Kort efter det jag ryckt in vid Lv4, ”operettregementet” i Malmö, fick jag läggas in på regementets sjukhus med svår andnöd efter att ha tillbringat några nätter på halmmadrasser som det var på den tiden. Vid årsskiftet slängdes jag sedan ut från Lv4 som malaj…
På sjukhuset upplevde jag ändå någt fantastiskt. Natten den 26 juni hörde jag via Radio Luxemburg Lars-Henrik Ottossons fantastiska referat från VM-matchen i boxning mellan Floyd Patterson och Ingemar Johanssion på Yankee Stadium i New York, då Ingo slog ner Floyd sex gånger i tredje ronden innan domaren bröt matchen. Sverige Radio med sin enastående dubbelmoral sände inte det mest historiska som någonsin hänt inom svensk idrott. När en svensk blev värlsmästare i tungviktsboxning. Då fanns det bara ett internationellt boxningsförbund och en mästare. Idag finns det väl snart 100 mästare från olika förbund.

Jag hade senare i livet glädjen att bli mycket god vän med Ingemar Johansson.

swed-wallner

1976 var den s k modesulkyn uppfunnen i USA. På travbanan i Pompano är det allt för tidgt bortgångne Håkan Wallner till vänster och bloggaren som hjälper Uno Swed, en av de största någonsin i svensk travsport, att provsitta en vagn på vilken det som synes saknas ett hjul.

Första gången jag träffade Ingemar var, tror jag, mars 1976 i Florida. Egentligen var jag där för att titta på hur bland andra Berndt Lindstedt och Håkan Wallner tränade unghästar.vid travbanan i Pompano Park. Under några av dagarna pågick en tennisturnering i Boca Raton där bl a Björn Borg och John McEnroe deltog. Vem som vann har jag glömt. Men här träffade jag Ingemar Johansson, som drev ett motell i Florida. Han undervisade mig i vilken väg jag skulle köra ”hem” om jag tagit något att dricka, inte helt ovanligt i USA. Jag vill minnas att det var Ocean Boulevard. Det är i alla fall preskriberat nu.

Nästa gång jag mötte Ingo var på Åby travbana i samband med Olympiatravet 1982. Han fick då äntligen ta emot den silvermedalj han bestals på vid OS i Helsingfors 30 år tidigare. Han blev då diskvalificerad för sin mycket taktiska boxning mot amerikanske Ed Sanders i tungviktsfinalen. Han diskades för passivitet och fick aldrig sin berättigade silvermedalj. Det var då som Ingemar Johansson av Lennart Hyland hängdes ut som ”landsförrädare”. Men 1982 kom Prins Bertil till Åby och delade ut medaljen. Rättvisa hade skipats. Ed Sanders dog sedan under tragiska omständigheter efter en match mot Willie James i Boston 1954, segnade ner efter ett slag och återfick aldrig medvetandet. Det visade sig att han hade en sjuklig hjärnskada.

ingemar-johansson

Den här teckningen med dedikation fick jag i julklapp av Ingemar Johansson.

Jag hade runt 1990 nöjet att tillbringa några julledigheter med Ingemar och hans Edna på Mallorca, där han hade ett vinterviste i Portal Nous, där också min gode vän Kaj Dannegård hade läghenhet. Några festliga julaftnar i deras lägenhet, jag fick också generöst utan kostnad låna en läghenhet av honom på Tres Coronas, där han hade två lägenheter, en var förbehållen hans pappa Jens. Senare mötte jag honom också på Solvalla några gånger, han hade städslats att hjälpa Jan Reander med marknadsföringen av Mitsubishi vid sponsring av bl a Elitloppet.

I år fyller Ingemar 77 år. Finns tillbaka på västkusten där han lever och – efter vad jag hört – har ett så bra liv han kan, drabbad av alzheimer. En otroligt fin man, Ingemar Johansson. Och enligt min mening den störste idrottsmannen någonsin i Sverige. Once a champ, always a champ!
peter-k22

 

PETER KASTENSSON

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s