Boken om Börje Lantz, den förste riktige agenten

Helsingborgs Idrottsmuseum är en fantastisk plats att komma till. Speciellt om man är från Malmö där politiker och tjänstemän har slaktat det idrottsmuseum som faktiskt för inte så länge sedan fanns i Baltiska Hallen.

I Helsingborg är eldsjälarna många och flitiga även med bokutgivningar. Nyligen släppte man en bok betitlad Agent 001 med underrubriken Börje Lantz – ”Kingen från Tomelilla”.
Börje Lantz var, vågar man säga, den förste store fotbollsagenten i Sverige och Mr 10 Procent var just det han tog för sina tjänster. Som inte var små.
Börje Lantz dog den 23 september 1999 i Brasilien i väntan på en levertransplantation. På dagen 20 efter hans död hade man på Helsingborgs Idrottsmuseum samlat en stor skara människor där många kunde förknippas med Börje Lantz. Närvarande var bl a hans syster Birgitta och systerdotter Kerstin samt tidigare fotbollsproffset Mats ”Masse” Magnusson, gamle HIF-legendaren (och MFF-aren) Lars-Erik Ahlberg, Lantz tidigare affärspartner Eskil Åkesson, Tomas Junglander, en gång SAS-chef i Brasilien och vän till Gunnar ”Oj Oj” Göransson. Göransson var legendarisk Facitchef i Brasilien och mannen som refererade Brasilien-Sverige i Sveriges Radio VM 1950 då han blev känd som ”Oj, Oj Göransson” efter resultatet 7-1. Han var en stor fotbollsentusiast och blev ingången för Börje Lantz som fotbollspromotor.
Det blev ett boksläpp som jag aldrig upplevt det. Med författarna Ken Olofsson, gammal journalistkollega på Aftonbladet och Hasse Sjöström, en av Idrottsmuseets brinnande eldsjälar som projektledare.
För dagens ungdomsgeneration säger kanske namnet Börje Lantz inte så mycket. Den lille Tomelilla-födde trinde mannen, oftast i vit kostym och hatt, alltid njutande av det exklusiva cigarrmärket en stor Flor de Brasil, kunde möjligen påminna om en maffiakille, men var egentligen en mycket generös och omtänksam människa tillsammans med sin hustru Bodil, där han i Villa Tomelilla i portugisiska Cascais tog väl hand om ”sina” proffsspelare. Om detta vittnade vid boksläppet en mycket tagen ”Masse” Magnusson på ett rörande sätt och det släpptes en och annan tår.
Boken om Börje Lantz påbörjades redan 1997 på uppdrag av honom själv och Ken Olofsson skrev en del kapitel i det som var tänkt som en självbiografi fram till 1999, då Börje Lantz gick bort. Just då lades bokprojektet så att säga på is, innan Ken och Hasse Sjöström för två år sedan beslutade sig för att fortsätta med levnadsbeskrivningen av Börje Lantz. Ett stort arbete påbörjades med att intervjua många som haft med Börje Lantz att göra och det fanns också ett stort tidningsarkiv att plöja igenom.
Så medverkar i boken namn som Lars-Erik Ahlberg (också med på Idrottens Hus denna dag), ”Masse” Magnusson, Johan Mjällby (systerson till Börjes fru Bodil), Sven-Göran ”Svennis” Eriksson, Eskil Åkesson, Hans Cavalli-Björkman, Roland Larsson (U-tränare i MFF och tidigare förbundskapten för det svenska U-landslaget som också var med i Helsingborg) och barnen Ulrika och Gustaf Lantz, båda boende på fjärran orter Wellington i Nya Zeeland respektive Hongkong.
Från radskrivare i Tomelilla (fem öre raden) till journalist på Kvällsnytt i Helsingborg och Aftonbladet (där han blev den förste att skriva under sitt eget namn!) till god vän med namn som världens bäste fotbollsspelare Pelé och ryske världsmålvakten Lev Jasjin bland annat. Han träffade president Jimmy Carter, Henry Kissinger, argentinske diktatorn Videla och FIFA-presidenten Havelange, som han satt vid av på hedersplats vid VM i Argentina 1978.
Han fick den ryske idrottsministern avsatt sedan man kletat ner hela fotbollsstadion med reklam för Coca Cola i stället för kommunistiska budskap vid första landskampen mellan Sovjetunion och Brasilien. Och inte minst fick Börje Lantz Sveriges Television att upphöra med sitt reklamförbud runt fotbollsplanerna när TV skulle sända.
Historierna är många och ger fina minnen om Börje Lantz, som var en god vän till Kvällspostens fotbollsskribent Thure Isacson och som jag faktiskt spelade tennisdubbel med en gång på Hästhagens IP i Malmö. Börje Lantz var en duktig tennisspelare med ett bollsinne som påminde om Malmös gamle tennisess Torsten Johansson. Bland annat kunde han skruva stoppbollarna så att dom studsade tillbaka över nätet.
Det är en väldigt kul och intressant bok som Ken Olofsson och Hasse Sjöström åstadkommit tillsammans med redaktionskollegerna Christer Lind, Lars-Olle Andersson och Lars-Göran Skoog.

Ken Olofsson och Hasse Sjöström

I förordet skriver man:

”Det finns de som flinade illvilligt åt hans upptåg i början, ty han var runt och trind och bara en tvärhand hög – och så kom han från Tomelilla. Å andra sidan spelar det nog ingen större roll för Börje Lantz vilka som flinat eller applåderat. Han har låtit de avundsjuka vara avundsjuka, medan han själv rökt sin Flor de Brasil – svart och tjock, utan tvekan en prestigecigarr – på sin långa och märkliga äventyrsresa genom livet.

FOTNOT: Boken om Börje Lantz kan köpas för 250 kronor från Helsingborgs Idrottsmuseum plusgiro 329712-4 eller Swish 1234 94 52 34, Föreningen Idrottsarkivet (märk med ”Agent 001”).

Text och foto:: PETER KASTENSSON
Bokens omslagsfoto LENNART MÅNSSON

En härlig afton på Wega med Hans Ingelstam Jubilee

Så var dom på Hot House igen. Far och son Hans och Björn Ingelstam. Tillsammans med spelglada vännerna Sven-Erik ”Svempa” LundeqvIst, Simon Petersson och Olle Dernevik. Hans Ingelstam firar 60-årsjubileum med sin trombon sedan han fick ett soliststipendium i Stockholm (”i ett dåligt band”) som 15-åring!

Wega var förstås fullsatt när man på utsatt tid – så är det alltid på Hot House – intonerade When It’s Sleepy Time Down South. Och med nu 29-årige Björn Ingelstam på trumpet blev det under kvällen mycket Louis Armstrong, en av hrr Ingelstams husgudar. Tänk att det är 14 år sedan Björn för första gången förtjuste publiken i det saligen avsomnade Hot House-tältet under Malmöfestivalen! Numera är han bosatt i Paris efter en sejour i New York och han kom direkt från en månadslång turné i Australien!
Det bjöds så mycket godbitar under de tre seten att ”jag kan inte räkna dem alla”, för att citera en gammal psalm av Lina Sandell. Här fick vi ingen psalm men väl en av mina favorithymner i Just A Closer Walk With Thee som jag hade på en gammal Storyville-EP med Ottilie Patterson och Chris Barber, men som väl annars har odödliggjorts av Louis Armstrong och Mahalia Jackson
Basin Street Blues, Lily Of The Valley och St. Louis Blues är så att säga gamla säkra Armstrong-nummer. A Nightingale Sang in Berkeley Square, en av de vackraste kärlekssånger som skrivits av för mig okända Eric Mascwitz och Manning Sherwin, och som sjungits in av bl a så olika sångare som Vera Lynn, Nat King Cole och Rod Stewart, gavs full rättvisa av både Björns trumpet och av Hans trombon.
Jubilerande Hans gav stort utrymme åt alla. Jag tackar speciellt för att man ändrade lite i programmet och gav plats för Limehouse Blues. Nu inte bara med Svempas oerhört imponerande pianospel utan med hela bandet. Svempa fick briljera i Woody’n You som Dizzy Gillespie skrev för Woody Herman. Och då rådde ”dansförbud”…
En ny bekantskap var Into Each Life Some Rain Must Fall (”den enda titel på en låt som innehåller sju ord med fyra bokstäver”!) där Hans och Björn bytte instrument med varandra. Efter mera välbekanta Indiana, Way Down Yonder In New Orleans och lite till, avslutades kvällen med en komposition av Hans Ingelstam.  I en hyllning till 81-årige danske trombonisten Ole ”Fessor” Lindgreen men också till sjukdomsdrabbade Fredrik John hade även Björn greppat en trombon i Blues For Fessor.
Det var en fullödig musikalisk afton som Hans Ingelstam Jubilee bjöd på med förutom altmeister själv och trombonen, Björns trumpetspel – inte minst i Clark Terrys The Simple Waltz –  och sång, Svempa vid pianot, Simon med basen och Olle vid trummorna.
Glada travade vi hemåt med öron och sinnen fulla av fin musik i den begynnande höstens natt

PETER KASTENSSON
– skrivet för Hot House hemsida

En krönika av Björn Ranelid som alla borde läsa

Ett erkännande, jag har svårt för att läsa författaren Björn Ranelid. Det är väl så, att min intellektuella kapacitet inte är tillräknelig? Men helt sant är det inte, eftersom jag har en lysande bok om MFF med texter av Ranelid och foton av min förträfflige vän Pierre Mens.

Dessutom skriver Björn Ranelid då och då krönikor i Kvällsposten, gammal arbetsplats för mig men en tidning som jag numera läser mera sällan. För ett tag sedan, efter avrättningen av en mamma med ett barn i famnen utanför min bostad, skrev Björn Ranelid en krönika som var något av det bästa jag läst och som – om de är läskunniga?! – borde läsas av våra styresmän både på det lokala och på riksplanet.
Har ni inte läst det innan, så ta er tid att läsa den här:

”Socialdemokraterna skjuter sig i fötterna med lösa skott.
Svetsaren Stefan Löfven fäller sitt visir för ansiktet och vägrar att se verkligheten i Sverige, men svetslopporna hoppar omkring överallt i riket. Ibland bränner de små glödkulorna rakt genom lögnen.
I kriminalitetens värld är Sverige inte ett neutralt land. De kriminella individerna håller ingen fredstid. Terroristen som körde ihjäl människor med en stulen lastbil på Drottninggatan i Stockholm hade tagit sig över Sveriges gräns mot andra länder.
Många som smugglar vapen, ammunition och narkotika har goda möjligheter enligt fakta och statistik att passera tullstationerna i Sverige utan att bli upptäckta. Människohandel eller så kallad trafficking är transnationell och vår tids slaveri.
Ingen går säker när de kriminella skjuter skarpt på allmän plats. Söndagen den åttonde september besköts ett flerfamiljshus i Nacka. Det var automateld. Skyttarna drabbades av panik och flydde in i en taxi och där träffades chauffören av ett skott.
Chauffören är förmodligen helt oskyldig i sammanhanget. Det är ännu ett bevis på att skarpskyttarna härjar på platser där barn och vem som helst råkar befinna sig i stunden. Så är det i ett krig.
Fram till 1980 fanns det inte ett enda känt fall i Sverige i vilket en flicka eller ung kvinna mördats av en anhörig för att upprätthålla hedern i en familj. Begreppet heder hade överallt i riket bland alla infödda svenskar och invandrare en positiv betydelse. Det handlade i varje fall inte om personlig ofrihet och tvång.
1996 ströps den femtonåriga flickan Maisam ”Sara” Abed Ali av sin bror och en kusin. Det skedde i Umeå. De släpade liket ett par hundra meter och lade det invid en lagerlokal i en snöhög.
Familjen gillade inte flickans öppenhet och västerländska stil. Föräldrarna och syskonen kände sig kränkta av hennes sätt att vara och vilja att inte låta andra bestämma över henne. Hon pliktade med sitt unga liv.
I förra veckan sprängdes en port och entré till ett flerfamiljshus på Högaholm i Malmö. En lägenhet hade dessförinnan beskjutits med skarpa skott. Då hade sex dagar förflutit sedan Karolin Hakim sköts till döds med ett barn i famnen på Sergels väg i staden.
En kriminell man påstår i en tidningsintervju att spelreglerna för uppgörelser mellan ligorna därmed har förändrats. I och med mordet på läkaren Karolin Hakim så skall det framöver vara acceptabelt att mörda kvinnor.
Många män som kör omkring i dyrbara bilar i Sverige och som bevisligen saknar arbete och anställning och som inte är sjukskrivna måste försörja sig på ett eller annat sätt. Dyrbara klockor och märkeskläder kostar pengar.
Endast dumma och godtrogna varelser kan inbilla sig att dessa personer inte rånar, sysslar med vapenhandel, langning av narkotika, utpressning, övervakar kvinnlig prostitution och annan kriminell verksamhet. Det påståendet handlar inte om fördomar, utan det är rent vetenskapliga och objektiva fakta, sanningar med andra ord.
Sverige har haft en tradition av att vara återhållsamt med hur signalementen formuleras för efterlysta brottslingar. Det är emellertid av omistlig betydelse för allmänheten att få veta om personen i fråga är kvinna eller man, anmärkningsvärt lång eller kort, fetlagd, smal, brunögd, blond, mörkhårig, blek eller mörk i hyn. Ingen förnuftig och vettig individ kan förneka detta.
Jag har läst signalementen på efterlysta personer som direkt motverkat sina syften genom att den ansvariga myndigheten som utverkat beskrivningarna har eliminerat karaktärsdrag som inte anses passande att lämna ut enligt en ängslig och förment korrekt politisk modell i Sverige.
Ett signalement på en efterlyst brottsling skall inte bestämmas av politiska ideologier. Den sjunde juli i år skedde åter ett överfall på en kvinna och en våldtäkt i Rågsved. Nidingsmannen valde samma plats som tidigare, nämligen Bjursätragatan.
Utifrån offrens beskrivningar har en så kallad fantombild skapats. Mannen har mörk hy och mörka ögon. Han kan vara mellan 170 och 185 centimeter lång och han har smal kroppsbyggnad. Han pratar engelska med svensk brytning. Därmed kan alla ljushåriga män med blek hy och blå ögon och som därtill är nästan två meter långa eller extremt kortväxta räknas bort.
Mikael Damberg har nyligen diskvalificerat sig som demokratisk politiker och han har stöd av statsministern Stefan Löfven och miljöpartisten Per Bolund. De måste gå till den svenska historien som enväldiga domare över vad som är rätt och fel, etiskt och moraliskt korrekt, ty deras ståndpunkt är fullkomligt unik i Sveriges riksdag.
Mikael Damberg hävdar å statsminister Stefan Löfvens vägnar att sverigedemokraterna inte har tillräckligt djupa insikter och kunskaper om vad som bör göras för att bekämpa vapenhandel, mord och annan grov brottslighet som begås på allmän plats i Sverige varje vecka.
Miljöpartiet och socialdemokraterna har bestämt att ungefär tjugo procent av Sveriges valmanskår inte har rätt att delta i politiska diskussioner som gäller bekämpning av brottsligheten i riket. Därmed bildar de två regeringspartierna en diktatorisk pakt gentemot de fem övriga partierna i riksdagen.
Om Mikael Damberg, Stefan Löfven och Per Bolund vore fångvaktare, advokater eller åklagare skulle de inte vilja tala med personer som inte delar deras åsikter om kriminalitet, terrorbrott, våldtäkter och vapenhandel i det öppna samhället.
Om det skulle inträffa bråk och slagsmål i en skolklass, så skulle inte magistern Stefan Löfven låta vissa elever vara med i diskussionen om vad som borde göras för att få lugn och ro och sämja i gruppen.
Lärare Löfven dömer enväldigt ut de individerna, eftersom han anser att dessa inte har tillräckligt djupa insikter i vad som ligger bakom bråken i klassen. De har inte de rätta åsikterna. Det hjälper inte att nästan tjugo procent av skolans elever stöder de misstrodda personerna.
Per Bolund och Stefan Löfven och alla deras gelikar i respektive partier bör inte tillåtas att vara lärare, jurister, advokater, åklagare och fångvaktare i Sverige, eftersom de beter sig och arbetar på ett sätt som strider mot demokratiska principer i riket.
Socialdemokraterna och miljöpartisterna skjuter sig själva i fötterna med lösa skott när de stänger dörren för sverigedemokraterna i överläggningarna om vad som bör göras för att motverka den grova och organiserade brottsligheten i Sverige.
Varför inte låta sverigedemokraterna få säga och lägga fram hur de tänker och vad de vill göra i samråd med eller i opposition mot de övriga parterna i överläggningarna?
Nu bereds de i stället ännu en gång möjligheten att ikläda sig offerkostymen och folkdräkten och hävda att de systematiskt motarbetas av regeringen på ett odemokratiskt sätt och de har fullkomligt rätt däri.”

Skrev alltså
Björn Ranelid

… och i dag bröt ”förhandlingarna” om åtgärder mot gängkriminaliteten samman. Först var inte SD inbjudna av S och idag, den 21 september, lämnade M, L och KD sandlådan. Det blir bara värre och värre men ingen är väl överraskad?!

Malmö är INTE en trygg stad!

I dag drabbades även Slottsstaden av det som är närmast vardag i bl a Rosengård. Ett utsatt område. En kvinna med en liten baby sköts till döds 50 meter från min balkong.

Hörde 5-6, kanske fler, skott. Reagerade lite sent, inte förrän jag hörde skrik. Då höll personer som kommit förbi med – vad jag kunde se – hjärtmassage och upplivningsförsök av en person innan polisen efter några minuter var på plats och strax därefter en ambulans. Och lite senare en till.
Ett stort område spärrades av. Sergels väg från Tessins väg till Limhamnsvägen och Limhamnsvägen förbi Sergels väg. Inga bussar, ingen taxi, min bil inspärrad, missade tyvärr en tandläkartid. Det gick möjligen att ta sig ut källarvägen på baksidan, men min rygg tillåter inga trappövningar eller längre promenader till bussar eller taximöjligheter.
När detta skrivs har det gått snart sex timmar efter skjutningen. Tekniker håller på att undersöka parkerade bilar i området. Även min. Folk ropar från balkonger och vill ut t ex för att slänga sopor…
Men det är bagateller i det hela.

Men när ska Malmös politiker och högre polischefer reagera. Med hjälp av PK-journalisterna i främst – här nere -Sursvenskan försöker man ituta medborgarna att Malmö är en trygg stad.
Malmö är INTE en trygg stad. Så må kommunstyrelsen ordförande, S-märkta Katrin Stjernfeldt Jammeh och Polismästaren Stefan Sintéus säga vad f-n dom vill!

Finns det en opposition värd namnet i Malmö? Jag tror polisen vet vad man vill gör men man saknar möjligheter.

Malmös politiska ledning tar hjälp av PK-journalisterna för att fånga in poliserna i sina nät och mantrat ”Malmö är en trygg och säker stad”! Det är Malmö INTE!

Jazzen lever trots svårigheter från Kultur Malmö

Det var ett tag sedan jag plitade ner några rader om musik, mycket på grund av en viss orörlighet att ta sig till olika konserter. Men också, ska erkännas, drabbas jag alltmer av latmasken i mig. Med ålderns rätt… Men here we go!

I veckan som gick var jag på Victoriateatern där Hot House och Musik i Syd bjöd på Göteborgsbandet Second Line Jazzband (bilden ovan) och på söndagen var det som vanligt i MalmöFestivalen Roger Berg Big Bad & Roger’s Sisters hos Lillemor Johnsson och Malmö JazzHouse i Swingtältet. Som det varit alltsedan Kultur Malmö med sin åldersdiskriminering körde bort Hot House’ Jazztält från festivalen för sex år sedan (var det väl?).
Second Line från Göteborg var det skam till sägandes faktiskt första gången jag såg och hörde live. Bandet firar 30-årsjubiluem och har säkert vid något tillfälle varit i Malmö på sin väg till spelningar i Danmark, men mig veterligt var det första gången på Hot House. Och vilken succé man gjorde på Victoria!
Det här är inte ett tradjazzband vilket som helst. Man har en oerhört bred repertoar och dom sex musikerna är alla mycket fina solister. Från nykomlingen Hampus Andersson som inte har så lite Django Reinhardt-stuk på sin gitarr till fyndige presentatören och ironikern Niklas Carlsson trombon och sång, Jesper Albrektsson trumpet och sång, tidigare balettdansören i Paris (!) Olof Skoog tenorsax, klarinett och sång, Per Bach dubbelbas och trummisen Johan Horner.

Det fanns många höjdpunkter. Jag fäste mig speciellt med en utsökt och finstämd tolkning av Lina Sandells psalm 249 Blott En Dag tonsatt av Oscar Ahnfelt. Man hyllade också med Angels Flying Too Close To The Ground countrylegendaren Willie Nelson som 86 år gammal drabbats av sjukdom och fått ställa in stor USA-turné – ”ett mirakel att han inte fått Polarpriset” sa Niklas Carlsson och det är lätt att instämma i ironin!

Kompet tillsammans med Olof Skoog bjöd på China Boy och det vilade Django Reinhardt över den låten och Hampus Anderssons gitarr. En koll visar också att Reinhardt spelat in den här låten. Även om jag inte kan hitta den inspelningen i den CD-samling på sammanlagt sju timmar med den franske gitarrvirtuosen som jag fått av stort saknade Micke Åström.
Jag måste erkänna att jag kan ha lite svårt för uttjatade Louis Armstrong-skrivna When The Saints Go Marching In men i det finalnummer som göteborgarna bjöd den fullsatta picknicken på Victoria kändes låten väldigt fräsch. Extranummer blev det förstås efter de stående ovationerna. Louis Primas jättehit gamla Buona Sera kan väl exemplifiera den musikaliska bredd som Second Line bjöd på den här kvällen.
Hoppas dom här goa gubbarna snart kommer tillbaka!

Glädjens återseende var det i Swingtältet på söndagen när Roger Berg Big Band och Roger’s Sisters sist på kvällen intog scenen. Jag borde förstås ha varit nere i Ystad under Jan Lundgrens jazzdagar, där man spelade på fina Ystads Teater. Men av olika ovan nämnda orsaker/ursäkter blev det inte så.
Roger Berg har en hel del nya medlemmar sitt band. Men Roger’s Sisters har nu fungerat i ett år och LinaMaria Bengtsson, Marie Källström och Sandra Marielle gav det smockfulla tältet lite av – så gott det nu gick… – lyxig nattklubbsstämning i sinanya glittrande och eleganta creationer. Och sångnumren förstås, Roger Berg gav verkligen utrymme för den kompetenta och samstämda ”Sisters-trion”. Som bjöd på bl a bejublade och välkända Bei Mir Bist Du Sch(ö)ein, Apple Blossom Time, Sing Sing Sing i vokalversion, Bye Bye Blackbird ur den amerikanska sångboken och solistinsatser som profilerade deras variation.
Roger Berg saluterade vid flera tillfällen orkestern och Sisters. Att bandet som sätter arrangemang i stort sett vid första kontakten med nothäftena består av idel proffsmusiker förstår man som jazzälskare. Hur stort hade det inte varit att få höra bandet med ljudet i en konsertsal! För hur mycket man än jobbar med ljudroddare i ett tält, så kan det aldrig göra full rättvisa åt Roger Berg och hans grabbar och tjejer.
Men stämningen var som vanligt hög och hur gärna hade man inte fått flera extranummer efter obligatoriska trumsolot i orkesterversionen av Sing Sing Sing. Men bestämmelserna är ju sådana att man måste sluta 23.00.

”Vi ses nästa år”, sa Roger Berg och det är bara att hoppas att Malmö JazzHouse orkar fortsätta. Man är en av de få föreningar som orkat fortsätta i den Malmöfestival som 1985 på Nils Yngvessons initiativ drogs igång av Malmö Kommun för att sta’ns föreningar skulle kunna tjäna pengar till sin verksamhet. Numera kostar det skjortan att delta med alla tältkostnader, bestämmelser och påbud gällande mat, öl/vin serveringar och f-n och hans mormor. Mattälten på Gustav Adolfs Torg kan nu enbart drivas av etablerade restauranger. Jag minns med saknad den goda flaeskesteg med svaer och rödkål som en gång i tiden serverades av… jag tror det var Husie BK.

Kultur i Malmö med sin politiskt tillsatta Frida Trollmyr som överhuvud har jag inte mycket förtroende för! Speciellt inte efter deras nonchalans mot och behandling av Harry Arnold-sällskapets förslag om en Leif Uvemark-hyllning (han skulle fyllt 80 i år) i Pildammarna. Nog sagt!
 

Infekterad travfråga vid Derbyhelgen på Jägersro

Kvällen med Åbergs blev en minnesvärd afton, smått magisk som vanligt även om solen inte fanns med bakom Turning Torso-siluetten i sista sväng. Nu ser vi fram emot en spännande Derbyhelg, där ST:s Förtroenderåd har en något infekterad fråga att ta ställning till. Starttiden på V75…

Jag gillar Stefan Hultman. Tycker han tillsammans med Lennart Forsgren är i särklass av alla som avlönas av Kanal 75, ATG, ATG Live och allt vad som förekommer i TV. Och även genom trav365 i Aftonbladet t ex.
Men…
Jag blev smått chockad när Hultman, jag tror det var på trav365, kanske i ATG Live också (?), blev en megafon till ATG:s VD Hasse Lord Skarplöth. En herre som jag redan när han tillträtt och for land och rike runt, påminde mig om H C Andersens Kejsarens Nya Kläder. Som tog över rodret även hos ägarna STC, numera ST, Svensk Travsport, vars dåvarande ordförande av bekvämlighetsskäl satte sig i knäet på Skarplöth och lät honom bestämma.
Det har varit stort rabalder om starttiden för V75. Jag tror de flesta trav- och spelintresserade är väl förtrogna med den diskussion som varit och fortfarande i hög grad lever.
Travtränarnas Riksförbund, TR, har gjort en enkät bland sina medlemmar efter ett möte i samband med SprinterMästaren i Halmstad med stor uppslutning bland de flesta större tränarna. Skarplöth var med mötet liksom ST:s relativt nytillträdda ordförande Marjaana Alaviuhkola och fick där hård kritik. Vid enkäten från TR deltog drygt 300 tränare, 75 procent, och 79 procent av dessa förordade starttiden 15.00 i stället för som nu 16.20 (i Rättvik på lördagen hann klockan passera 16.30!). Man tappar hästägare och har svårt att rekrytera nya som inte längre följer sina hästar på plats V75-dagar, och det är en påfrestning för personalen med sena nätter.
Med en dåres envishet försöker Skarplöth övertyga om att starttiden 16.20 har betytt ökad V75 omsättning och inte har ett dugg med att publiktappet att göra. Plus att det är viktigt att kunna sända direkt i TV4 och inte TV12 av Dagens Dubbel.
ST sväljer allt. Man får medhåll av Klaus Koch, en av travsportens internationella hoppjerkor. Skicklig sådan, ska sägas. Som i Sulkysport menar att 80 minuter hit eller dit inte spelar någon roll och att publiktappet inte har med starttiden att göra.
Stefan Hultman har nu gett sig in i det som Lutfi Kolgjini i sin lördagskrönika i Aftonbladet (han är den ende som vågar på ATG-sidorna trav365) kallar ”ett patetiskt spel bakom kulisserna av Skarplöth”.
Hultman menar nämligen att den här enkäten ”inte är genomtänkt av oss aktiva, att det är livsfarligt för travet, att man inte ska ändra ett vinnande koncept och TV-tiden är viktig”. Så tycker ATG och då måste (?) Hultman instämma som avlönad av ATG. Hultman sitter i en studio i Stockholm och har nära hem till Ekerö efter sändningarna.
Vinnande koncept? Det är klart bevisat att publiken V75-dagar har MINSKAT med cirka 1000 personer/dag och det är heller inget som visar på att V75-spelet har hållit sina positioner eller tom. ökat tack vare senareläggningen. En ökning kom sedan man införde ”spela tillsammans” som dock betytt att många småspelare som jag själv slutat spela V75, kan liksom inte konkurrera med stora system.
Frågan lär komma upp när ST:s Förtroenderåd möts i Malmö i samband med Derbyhelgen den 30/8-1/9. Man jag är rädd för att prestigen sätter stopp för förändringar. Jag har inte stort hopp om att Marjaana Alaviuhkola och hennes styrelse i ST kommer att lyssna på vad de aktiva i stort tycker.

Men jag ska fortsätta följa Hultmans kommentarer i ATG Direkt vad gäller hästar, kuskar och deras prestationer. Där är han oslagbar. Ser också fram emot en Derbyhelg på Jägersro med samma fina stämning hos publiken som rådde Åbergsdagen!

När kommer Piraten-skylten upp?

Några veckor med semesterläsning av Jan Sigurds bok ”Kalla min barndom åter – Piraten i Malmö”. En ”tegelsten” som vållade mig stor glädje. Och som fått mig att undra om när det kommer upp en skylt på Sergels väg 13 B med ordalydelsen ”Här bodde författaren Fritiof Nilsson Piraten”?

Jan Sigurds har jobbat med boken i många år, det är ett enormt researchjobb med hundratals intervjuer som ligger bakom boken. Piraten bodde alltså på Sergels väg 13 B i Malmö vid sin död 1972. Samma adress som jag bor på sedan runt tio år. Faktisk också i en likadan lägenhet, jag på tre trappor, Piraten på sju.
Det är inte en bok man streckläser. Att det blir en eller annan upprepning och kanske lite väl mycket om Piratens alkoholvanor är ganska förståeligt med det gedigna intervjuarbete Sigurd gjort och Piraten hade ju också stora problem då och då med spriten.
Jag har speciellt haft stort nöje av Piratens vän- och ovänskap med Sten Broman. Broman hade en viss förmåga att göra sig till ovän med många, inte minst under sin tid som musikrecensent på Sydsvenskan. Han spred gärna sarkasmer och elakheter omkring sig, kunde kalla en telefonmottagare som inte uppfattade vad han läste in för ”din jävla idiot”. Det var också Broman som sa ”dragspel är den yttersta konsekvensen av mänsklig förnedring och fula fruntimmer är det jävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i jävlighet.” När han vid ett tillfälle fick en pappersservett av en servitör utbrast Broman ”Unge man! Papper använder jag bara på ett ställe på kroppen och kan garantera att det ICKE är ansiktet.”
Bromans klädvanor var unika. Han tillät till exempel inga fickor på kostymen. ”Fickor på kostymen är en styggelse. Man ser ut som en gravid isbjörnshona om man bär en dubbelknäppt kavaj.” Att snapsar ska vara ”kalla som isbjörnspickar” är ett – och välkänt – annat Bromancitat.

Fritiof Nilsson Piraten tjänstgjorde 1921-31 som advokat i Tranås. Vid ett tillfälle fick han en bonde frikänd vid tinget för tidelag. När bonde några dagar senare passerade hans advokatkontor ledandes en ko, öppnade Piraten sitt fönster och skrek till bonden ”är ni på väg att förlova er!”

Det är många profiler som passerar revy i boken. Bland annat när Jan Sigurd skildrar umgänget på Piratens – och Bromans – stamställe Savoy. Här hade också Piratens vän Claes Lindskog, legendarisk bankdirektör på Skandinaviska Banken (innan det blev ”Enskilda”), ett stambord. Möjligen stötte jag vid något tillfälle på Piraten på ett annat av hans stamställen Gyllene Tuppen på Tessins väg, men Claes Lindskog kände jag ganska väl som Ölhäfvarebroder. Vid ett tillfälle hade han bjudit in mig och Kvällspostenkollegan Ulf Rytterborg (senare chefredaktör) till lunch vid sitt stambord på Savoy. När Ulf och jag då dristade oss till att vilja beställa en pustaschnitzel, ett av Grillens paradnummer, upplyste servitören om att denna rätt enbart serverades i Grillen. Claes Lindskog tillkallade då restaurangdirektören Olle Bornefors och undrade om ”detta var med sanningen överensstämmande” (vilket Lindskog förstås visste) och Bornefors bugade då och gav svaret ” naturligtvis inte” och vi fick vår pustaschnitzel. Varpå Claes Lindskog upplyste om att ”jag är inte stark men elak”. Jag undrar för övrigt var Claes Lindskogs bok ”Utsikt från mitt stambord” med dedikation till mig tog vägen. Vem har jag lånat ut den till, kan inte hitta den.

”Mycket nöje!” skrev Jan Sigurd i det exemplar av boken jag förvärvade vid boksläppet på Grand Hotel i Lund, och det är precis vad jag haft! Det är Jeanette Rosengren på Kira Förlag som gett ut den. Jag hoppas Jan Sigurd lobbar för att man nu sätter upp ovan nämna skylt på Sergels väg 13 B. Jag har i och för sig inte något större förtroende för Frida Trollmyr på kulturförvaltningen i Malmö om det nu är hon som ska efterfråga så att Vittsjöborgs Fastighetsaktiebolag som äger huset ger sitt tillstånd och kanske också ska betala. En försumbar utgift med tanke på hyrorna i huset…

Port2

FOTNOT: Nästa boksläpp jag ser fram emot är vid Idrottsmuseet i Helsingborg den 23 september när journalistkollegan Ken Olofsson och Idrottsmuseets Hasse Sjöström ger ut boken ”Börje Lantz – Kingen från Tomeilla” om världens kanske mest kände fotbollspromotor som gick bort för 20 år sedan. En man i vit kostym och bredbrättad hatt, alltid med en stor fet och dyrbar cigarr. Som jag faktiskt vid ett tillfälle spelade tennis med på Hästhagens IP i Malmö och som var god vän med Kvällsposten fotbollskrönikör Thure Isacson.

 

Lite om dam(!)-VM, travsport och kulturskandal i Malmö

 

Sitter i skuggan på ett 35-gradigt Poros och gör några reflektioner.

Inte speciellt mycket om det fotbolls-VM som pågår. Dam-VM, jo jag kallar det så, för det är ju precis vad det är. Ingen ska inbilla mig att den varianten av fotboll är lika bra som herrarnas. Så må ultrafeministerna tycka vad f-n dom vill.
Gårdagsmatchen mot Holland åsågs på storbild tillsammans med några reskamrater och en kaffe americano med tillhörande Metaxa på ett näringsställe i centrala Poros. Så utomordentlig tråkig fotboll. Därmed punkt för detta.

Inte oväntat – tyvärr – har Svensk Travsport, ST, bestämt sig för att fortsätta trampa i ATG-despoten Hasse Lord-Skarplöts fotspår. Det vill säga, ingen ändring av starttiden för V75 lördagar, fortsatt fastlåst till 16.20. Likaså det delade V86 onsdagar med Solvalla, som får onsdag som huvuddag och lämnar det totala misslyckandet med att ta över tisdagarna från Jägersro.
Jag minns att Jägersros ordförande Kerstin Peterson-Brodda vid fjolårets årsstämma under bifall konstaterade att ST:s då nyvalda ordförande Majaana Alaviuhkola framfört att nu skulle det vara slut med centraliseringen av beslutsgångarna i sporten, nu skulle banorna få vara med i beslutsprocessen.
Bullshit! Hon och styrelsen vågar inte göra ett skit mot sitt ägandes ATG. TV-sändningarna i TV4 är det viktigaste som finns, banornas avfolkning är inget som bekymrar travets överorgan. Vad aktiva tycker skiter man i.
Det finns mycket att säga i den här frågan. Jag hänvisar till Lars G Dahlgren i Sulkysport som analyserat det hela skrämmande fint. ST:s styrelse och tjänstemännen-marionetterna borde väl egentligen ställa sina platser snabbt till förfogande (eller snabbt göra om och göra rätt) när man läser detta:

https://sulkysport.se/kronika/argumenten-fran-sts-ledning-ar-patetiskt-daliga/
Det är jävligt bra!

Att ST-ägda Travronden ägnar mer utrymmer åt att berömma sig själva hur bra man är i stället för djupgående analyser är förstås inget förvånande. Man har ju en redaktionsledning med chefredaktör och nyhetschef som inte begriper ett dugg om travsport…

Hade egentligen tänkt rita ner lite om kommunledningen i Malmö och kulturförvaltningens skandalöst nonchlanta behandling av Harry Arnold-sällskapet och förslaget om en Leif Uvemark-afton i PIldammarna som en hyllning till Malmötrumpetaren som skulle fyllt 80 år i år. Där chefen för Sommarscen Malmö svänger sig med lögner. Men det får anstå tills jag hitta rätt med inloggningen till Sällskapets hemsida – www.harryarnold.se – som avvaktar en uppdatering.

Text: PETER KASTENSSON
bild: OSKAR HEIJKENSKJÖLD

 

Visst lever kompisjournalistiken!

Kompisjournalistiken lever ett gott liv på Travronden. Exemplifierat inte minst i det nummer som kom i går.

Gamle Expressenjournalisten Niclas Andersson som efter en period som chef på bl a Kanal 75 (dit kom han när förre Expressenkollegan Remy Nilson var VD för ATG) nu får breda ut sig i Travronden. 11 sidor med gammal ”hederlig” kompisjournalistik i intervjuer med dels nya VD-n för Svensk Travsport, ST, Maria Croon och dels med nu avgångne och ersatte generalsekreteraren Johan Lindberg.

Jag vet inte i vilket århundrade Niclas Andersson egentligen lever. Skriver om Croon:

”Hon dyker upp i en snajdig grå försommarkavaj, ett par chica likaledes grå men lite grövre klackskor – och ett par bättre jeans. Enkelhet och elegans i ett. Helhetsintrycket kantrar emot ord som ”grundad” och rekorderlig.”

Han skriver också:

”Hon ramar in intervjun som ett proffs. Är tillgänglig, orädd, bokar om dag och tid vid ett par tillfällen under extremt artiga former – och ber hundar gånger om ursäkt när hon till sist fastnar i en bilkö och kommer några minuter för sent…”

Men det där med tillgänglighet?”

”När det kommer till att ta konkret ställning i specifika sakärenden har vi redan före  intervjun en deal om att inte här och nu knuffa in Maria Croon i den typen av ställningstaganden…”

Men visst, hon verkar väldigt trevlig och kan nog bli en bra kompis till gubbarna på Travronden…

När det gäller intervjun med Johan Lindberg får vi inga besked om hans klädesval…
Jag tycker det hade varit intressant med någon kommentar när det gäller t ex den kritik han fått utstå för att som högste tjänsteman på ST ha varit alltför beroende av och något av en marionett till ATG:s VD Hasse Skarplöth, eller Lord Skarplöth som han visst lär heta nu (OBS ingen ironi!). Var Lindberg nödd och tvungen eller…? Det vet vi inte och får heller inte veta, Lindberg fortsätter som egen konsult inom travsporten och det är mycket gullgulligullgull från kompisen Niclas Andersson.

Ursäkta, men jag har lite svårt för det här.

Skandal av Malmö Sommarscen som nobbar hyllning till Leif Uvemark

Det blir ingen storbandsjazz i Pildammarna i år. Ett förslag om en hyllning till Leif Uvemark som skulle fyllt 80 i år har helt nonchalerats av Malmö Kultur och Sommarscen Malmö.

Harry Arnold Sällskapet i Malmö har föreslagit en hyllningskonsert med Roger Berg Big Band med Leif Uvemark-arrangemang som ställs till förfogande av Leifs dotter Elinore, kantor i Veberöd. Hon skulle själv medverka som både sångerska och presentatör.
Men det förslag som skickades in tidigt i våras till Sommarscen Malmö och dess chef Anna Novacic har inte ens besvarats. Hon har inte skickat något meddelande om att hon fått förslaget. Försök till kontakter via mejl och telefon har inte heller besvarats annat än med tystnad. Att det inte blir något Leif Uvemark-firande i Pildammarna har man fått läsa i det program som publicerats.
Detta är inget annat än en förbannad skandal! Det är Malmös skattebetalare som betalar för Sommarscen i Malmö. Ett förmodande kan vara att ingen styrande i Malmö Kultur eller Sommarscen har en aning om vem och hur stor Leif Uvemark egentligen var. Trumpetaren och storbandsledaren som framträdde 25 somrar i rad i Pildammarna.
Ni kan läsa här om Leif Uvemark om ni orkar:

Leif Uvemark föddes i Malmö och fick sina första lärospån i musik genom Frälsningsarmén. Som åttaåring fick han låna en B-kornett av scouternas hornmusikkår.  Han antogs han av Lv4, luftvärnsregementet i Malmö, som musikelev.
Han ledde som tonåring sitt eget sjumannaband och vann finalen i Snurrans orkestertävling, direktsänt i radio med Simon Brehm, från Stockholm. Redan då spelade han tillsammans med saxofonisterna Kjell Olsson, Bengt Håkansson och Tord Alemo – musiker som kom att följa honom under 40 år.
Han fick plats i Harry Arnolds dansorkester på Amiralen i Malmö. Följt av engagemang i danske Ib Glindemanns storband 1958, mannen som upptäckte Monica Zetterlund. Det följes av kontrakt med Seymour Östervall i Stockholm.
1959-1961 spelade han på Skansen i Stockholm med Arne Domnérus och Leif Kronlunds orkestrar. Hos Leif Kronlund fanns då bl a sångerskan Ann-Louise Hanson. När han var hos Leif Kronlund fick han kontakt med Harry Arnold igen. Harry ledde då Radiobandet i Stockholm, det kanske bästa storbandet någonsin i Sverige, fick spela med storheter som trumpetarna Bengt-Arne Wallin och Benny Bailey, trombonisten Åke Persson, saxofonisterna Arne Domnérus, Bjarne Nerem och Carl-Henrik Norin, Georg Riedel på bas, pianisten Bengt Hallberg och Egil Johansen på trummor.
22 år gammal blev han den yngste orkesterledaren någonsin för Amiralens Storband som han tog över efter Harry Arnold 1961. Han ledde 1963-64 en egen orkester igen, Leif Uvemarks orkester, fick bl a ackompanjera popstjärnan Paul Anka.
K1968-70 var Leif Uvemark verksam i NDR, Nordwest Deutsche Rundfunks storband. Det ledde till ett långt engagemang som förstetrumpetare hos James Lasts orkester som turnerade bl a i Ryssland och han fick en lång internationell karriär som frilansande studiomusiker.
1974 bildade han ett nytt band i Malmö som spelade på bl a Baldakinen. 1974 fick också dåvarande stadsträdgårdsmästaren i Malmö, Einar Jennerup, en lysande idé. Han engagerade Leif Uvemark och hans orkester att spela en kväll i veckan med gästartister, måndagar i ljumma augustikvällar, i Pildammarna. Det kom att vara i 24 år! Inför i genomsnitt 4 000 personer med en topp på 10 000. Folk vallfärdade dit och kom redan tidigt på dagen för att få plats.
När man invigde gågatan Södergatan 1978 med fest på Stortorget var det med Lasse Holmqvist, Östen Warnerbring och dans till Leif Uvemarks orkester. Leif Uvemark satt uppe på Karl X Gustavs staty framför krigarkungen och blåste en invigningsfanfar!
Uvemark förekom också flitigt i TV. ”Sommarkväll i Augusti”, ”Säcken”, ”Lördagsgodis” bl a – och inte minst ”Rainbow Room” med Leif ”Smoke Rings” Anderson samt i några program av ”Här är ditt liv” med Lasse Holmqvist. En bejublad föreställning på showrestaurangen Kronprinsen blev det också med Jan Malmsjö.
Leif Uvemark karakteriserade sig själv ”som en liten välklädd, fyrkantig perfektionist”. Jag lärde känna Leif Uvemark som en god, snäll och generös vän under åren i det illustra Sällskapet Ölhäfvarne på Savoy i Malmö, bildat 1964. Jag hade nöjet att vara ordförande under några år vid olika tillfällen. Vi arrangerade vid åtminstone två tillfällen på 70-talet julkonserter i S:t Petri Kyrka där Leif ställde upp och spelade med en annan legendarisk Malmömusiker, organisten Carl Hervelius, i dag 92 år gammal. När min far dog 1982 ställde Leif också upp och spelade vid begravningen i Limhamns Kyrka och någon ersättning ville han inte höra talas om.
Efter Leif Uvemarks alltför tidiga död i hemmet bara 57 år gammal efter en tids sjukdom fortsatte hans storband en tid med yngsta dotter Elinore, nu kantor i Veberöds församling, som ledare.
Vid Åsa Marie Bengtssons skulptur över kända Malmöartister Way To Go på Davidhallsbron i Malmö finns tillsammans med bl a Harry Arnold och Östen Warnerbring även Leif Uvemarks skor.

Allt detta är man kanske okunniga om inom Malmö Kultur och inte minst Sommarscen Malmö. Anna Novacic säger (i SDS) att man haft en panel på 75-plussare gällande programmen på de olika sommarscenerna. Jag vågar påstå att man till dessa paneler (om de funnits?) inte nämnt vare sig Harry Arnold Sällskapet eller Amiralens Storband som inte heller får vara med.

Skrev jag att det är en skandal!? Dessutom handlar det om åldersfascism från de styrande inom kultursektorn i Malmö kommun.

Text: PETER KASTENSSON

 

 

Idrottsmuseets vänner och Jan Sigurds Piratenbok (uppdaterad)

Tisdagen var litterär. Om uttrycket ursäktas, det finns väl olika åsikter om vad som är litteratur. Men Jeanette Rosengren på Kira, det lilla  oberoende förlaget var i hög grad inblandad.

För första gången – faktiskt – käkade jag lunch på Percy’s Restaurang på Malmö Arena. Alldeles utmärkt. Gratis smakar dessutom alltid bäst även om det inte behöver vara champagne. Det var Idrottsmuseets Vänner som hade samlat skribenter/journalister för att efter lunchen i Percy Nilssons loge prata igenom årsboken 2019.

Efter många slitsamma år har Magnus ”Masse” Månsson hoppat av som redaktör och boken redigeras i år av Kira Förlag och dess ägare Jeanette Vante Rosengren. Känd inte minst från damfotbollen i Malmö men även för så skilda utgåvor som bl a Malmö Kyrkogårdar och bl a Christer Borgs böcker om Victoria-teatern (Borg m fl) Östen Warnerbring, Kronprinsen och ”sina vänner”.
Själv har jag tänkt bidra med en betraktelse om Lutfi Kolgjini efter att tidigare år ha skrivit bl a om Birger Bengtsson, Brodda Stuteri och förra året Johan Dieden. Om man vill kalla detta litteratur är en smaksak, det handlar väl mera om journalistik. I alla fall det jag sysslar med…

På kvällen var det Grand Hotel i Lund som gällde. Författaren och entertainern Jan Sigurd har länge jobbat med en bok om Fritiof Nilsson Piraten, Kalla Min Barndom Åter, Piraten i Malmö, en rejäl ”tegelsten” på 378 sidor som han och Kira hade releaseparty för i dagarna tre. Först Franskans Creperie i Rörum på Österlen, sedan på min granne Tuppen som jag är rejält sur på och missade på måndagen, så det fick bli en tågresa till Lund på tisdagen.
När Piraten dog 1972 bodde han på Sergels väg 13 B som också är min nuvarande adress. Jan Sigurd bor granne på Limhamnsvägen 12 hade fri insyn i den lägenhet som Piraten bodde i på åttonde våningen.

Efter en drink med Piratens bäsk med Schweppes tonic – jädrigt god! – och lite trassel med ljudet, bjöd ”Sigge” vid Grands flygel och hans moatjé Anna-Lena Brundin på en liten Piraten-soaré med mycket skratt. Och förstås Kivikspolkan som Arne ”Besökstid” Ericssons skrev en förnäm text till en gammal melodi och som Östen Warnerbring sjöng in. Jag trodde faktiskt att det var Östen som skrivit texten och det beskedet får man också om man googlar. Men  Christer Borg har skrivit en fin bok om Östen och där berättar Borg att det var Arne Ericsson som skrev texten. Och Christer Borg tror jag på. Parentetiskt – en jättemiss av Piratensällskapet att Östen aldrig fick Piratenpriset. Tycker jag.
När det gäller Piraten handlar det förstås om litteratur, även i Jan Sigurds tappning och jag ser fram emot att starta läsningen.

…och, slutligen, varför är jag sur på Tuppen? För andra gången har kommunen sett till så att jazzföreningen Hot House blivit hemlös. För några år sedan blev man bortkörda från Malmöfestivalen trots fullpackade tältspelningar under 23 år (!) – motiveringen var att ”ni är för gamla och har gjort ert”. Nu anser man att man inte har råd att ha restaurangen öppen varannan fredag för Hot House. ”Ni kan väl ha tédans”, tyckte kommunansvariga. Jaha…

Det är så kommunens rödgröna röra med sina tjänstemän tycker att en äldre generation kan behandlas. Hot House har nu en nygammal hemvist på Muséerestaurangen Wega. Gott så, den lokalen är f-n så mycket trevligare än stängda Tuppen!

Text och bild: PETER KASTENSSON

Svar till Gunnar Bernstrup nedan.

Jag trodde också det var så som du skriver. men så kollade jag på nätet och fick uppgifterna som jag skrivit om Kivikspolkan. Hur som haver, så är det både fin text och musik, vem som än står bakom.

PETER KASTENSSON

Svensk sandlådepolitik både här och där

Hemma till den svenska politiska sandlådan. Från Estepona i Spanien och jag FLÖG-FLÖG-FLÖG bara så att Greta och S-MP-L-C vet. Från och till Copenhagen Airport dit inte svenska politikers naiva flygskatt och -skam – som tydligen ska höjas – når. Jag skrattar dom rakt i fejset…

Det finns en annan sandlåda, av mindre format. Men också delvis politisk. Det är den svenska travsporten som blivit till sig av alla tosigheter framkonstruerade av finansdepartementets Ardalan Shekarabi när spelet släpptes ”fritt”. En sanning med myckenhet av modifikation.


Tyvärr finns det inte längre riktiga svenska travjournalister i dagspressen – numera bara speljournalister – som ordentligt kan granska det som sker. Bortsett från Bengt Adielsson i sin veckokrönika i Expressen/Kvällsposten. Jag håller kanske inte alltid med honom, men i mångt mycket är han outstanding enligt mitt sätt att se det.
Lotteriinspektionen har ersatts av något som heter Spelinspektionen. Som infört bestämmelsen att alla spelare måste registrera sig för att tippa och spela. Legitimation måste medfölja till banans totoluckor och till ATG-spelstugorna. Även för Svenska Spel (fast inte för Triss trots att det kan ge miljonvinster…). I akt och mening att förhindra ”penningtvätt”. Protesterna från ATG och deras ägare Svensk Travsport har varit lama. Vad bankerna sysslar med är tydligen en helt annan sak…
Bengt Adielsson skriver i dagens Expressen/Kvällsposten inför Copenhagen Cup med V75 på söndag apropå legitimationstvånget:
”En stor fördel med ”Lunden”? Danskarna har inte infört det sanslöst fjantiga legitimationstvång som skapat en sån otrivsel på svenska banor.”
Spelinspektionen vill också införa förbud på spel till evenemang där deltagarna är under 18 år.
Adielsson igen:
”Så blir det när en statlig myndighet får en massa nya tjänstemän. Som på något sätt ska motivera sin existens. Jag har ett tips till grabbarna. I morgon inleder Åby med ett lopp för treåringar. Det borde väl vara något att ta tag i…”
Jag tror dock inte spelinspektionen har någon känsla för ironi?!
Adielsson avslutar dagens krönika så här:
”Vad Spelinspektionen borde göra? I stället för att hålla på med en massa trams. Avkräva ATG en redogörelse för hur det gick till när Malta spelade hem 15-12 miljoner i lördagens V75-omgång. Men tyvärr. Det saknas nog både vilja. Och kompetens att ställa de rätta frågorna.”

Vilja och kompetens! Det är två ord man efterlyst långe från Svensk Travsport också!

En Magno i solen bättre än röda fanor!

1 maj håller på att ebba ut. ”Normalt” sett har jag beskådat det alltmer sinande vänstertåget med Malmös sossar på Södra Förstadsgatan från Bullens uteservering. Ingen höjdare.

I år slapp jag – i mitt tycke – eländet. För vad är det sossarna och vänstern egentligen demonstrerar emot? Eller för? Man har ju själv skapat det mesta av eländet! Till exempel – hade man kunnat så hade man väl skapat en ättestupa för oss gamlingar?!

Jag kan ta ett litet exempel från jazzens värld i Malmö. För några år sedan körde man bort jazzklubben Hot House från Malmöfestivalen. Jag tror det var efter 23 år som Malmö kommuns ”festivalgeneralska” Pella Ström rakt ut menade, att ”er tid är ute, ni har gjort ert” och körde bort den gamla jazzen från Södra Promenaden. Där skulle det bli ett ungdomstält – som sedan stod tomt hela festivaltiden och nu är borta helt.

Hot House har under många år haft en samlingsplats varannan fredag på ”Mötesplats Tuppen”. Nu är den tiden också förbi. Malmö kommun och den rödgröna majoriteten har bestämt att man inte längre vill ha någon verksamhet kvällar, trots att jazzkvällarna dragit mycket folk och gett restaurangen inkomster. Så icke längre. Det kostar för mycket att ha personal kvällstid. Jag tror inte att det i dagens demonstrationståg med Malmös toppsossar i spetsen (förmodar jag) funnits något plakat med ”Rädda Tuppen”…

I fortsättningen blir platsen Wega i Malmö Museum för Hot House. Jag vet inte och har inte brytt mig om att ta reda på vem som var huvudtalare i Malmö. Förmodligen har det utgått dekret från Stockholm att ta upp det som Stefan Löfvén mässade om när han var i Umeå (tror jag det var). Det vill säga att attackera M och KD för att vara högerextremister! Så lågt har vår statsminister sjunkit när han inte har något eget att komma med.

Men nu är strax 1 maj slutförd och Löfvén och hans folk – inklusive L och C – kan ställa in sina utslitna röda fanor. För min del dröjer det sedan till nästa Spanienbesök innan jag kan få en Magno till kaffet igen. Denna ädla dryck serveras inte hemma, inte ens Systembolaget har den i sitt sortiment. Men den går att importera privatimportera via www.drinko.se

Text och bild: PETER KASTENSSON

Möte med en av travsportens mest positiva makthavare

Sitter nere i Estepona och Spanien hos min syster Marianne och Urban och funderar på om det kanske är dags att återuppta bloggandet. Jag vet att jag varit lat med denna funktion men ibland försvinner skrivargnistan.

Men i går så träffade jag här nere gamla vännerna Ingrid och Stefan Holmgren och vi hade en härlig lunch på Laguna Beach med familjerna Holmgren-Karyd/Skoglund-Kastensson. Den drog ut på tiden. Det var några år sedan jag träffade Stefan Holmgren, en av de största och klokaste administratörerna som funnits i svensk travsport.
Tänk att det är 50 år sedan han efter jobb som travskribent på tidningen Arbetet i Malmö som 21-åring blev Sverige yngste sekreterare (= dagens sportchef) på den nya travbanan i Halmstad. Då med en man från kommunen i styrelsen för att kolla så att det inte ”hände något” med den borgen som ställts av kommunen för etableringen av travbanan. Den mannen var Gert Lindberg som skulle bli en av de viktigaste för svensk travports överlevnad genom att bli ATG:s förste VD och införandet av V75.
Där Stefan Holmgren var en av idégivarna! Stefan blev sedermera generalsekreterare för dåvarande Svenska Travsportens Centralförbund STC, nuvarande ST. Stefan tog sedan vägen till Globen i Stockholm som dess förste VD, han blev under den 10-årssejouren också ordförande på Solvalla.
Han hade att brås på, Stefan! Fadern Carl ”Calle” Holmgren var sekreterare under Hugo Åbergs-eran på Jägersro och en av svensk travsports stora innovatörer. Det var på Jägersro man var först med V5 trots stort motstånd från speciellt Solvalla, det var på Jägersro man slopade diskvalificeringen för oren trav och det var på Jägersro man införde fotoceller för voltstart. Och var skulle första V75-omgången 1974 köras om inte på Jägersro! Som Gert Lindberg införde trots ännu ett stort motstånd från bakåtsträvarna på Solvalla…
Stefan och jag är överens om att mycket nog var roligare förr. Han och Ingrid delar sin tid mellan huset i Tylösand och ett radhus här nere. Stefan har varit hemma för att hjälp till med förberedelserna för det 50-årsfirande som stundar i Halmstad. Så har han varit en av tillskyndarna och författare till den speciella jubileumsbok som är på gång.
Han har inte släppt travet. Förstås. Att Margareta Wallenius-Kleberg på Menhammar gjort en storsatsning på unghästar med Margaretas Tidiga Unghästserie som körs för svenskfödda tre- och fyraåringar på Solvalla med förstapris på 300.000 kronor kan man i alla fall delvis tacka idégivaren Stefan Holmgren för. Bara så ni vet…
Vi är inte helt oense om att tycka, att det är minst sagt på tiden att ST sätter ner foten och visar att det faktiskt är travet och galoppen som äger ATG som alltmer blivit en enmansföreställning av nuvarande VD:n. Man hade en jättechans som i alla fall ännu inte är tagen att återföra mycket av makten till banorna när spelmarknaden släpptes ”fri”. Hittills ser vi i stället en alltmer centralstyrd travsport. Det är olyckligt.
Låt mig till slut få infoga en personlig reflektion. Jag har starkt kritiserat nu avgående generalsekreteraren Johan Lindeberg för att vara en marionett/knähund till ATG:s VD Hasse Skarplöth. När nu spelmarknaden blivit ”fri” avpoletteras plötsligt Johan Lindberg i stort sett på studs. Har det månne varit så, att han bara sprungit ST-styrelsens ärende och nu fått klä skott för sin styrelses av bekvämlighetsskäl underdånighet mot VD för det företag som man ju faktiskt äger?!

Jag tror det ligger något i den här reflektionen.

Text: PETER KASTENSSON
Bild: MARIANNE KARYD






Avsked till en hedersman

I dag tar vi avsked av en gammal god vän i Båstad, Lennart Broberg. Tyvärr ha jag ingen möjlighet att följa med dit några gamla Ölhäfvare, detta på grund av att travförbundet helt slagit sönder banornas tävlingsprogram.

Det är alltså tävlingar på Jägersro med start på lunchen, och eftersom jag fortfarande jobbar en del med detta får jobbet gå före i det som ATG-bossen Skarplöth kallar speloptimering, spelmöjlighet dygnet runt

Jag skrev för några gamla Ölhäfvare en runa som publicerades i SDS enligt nedan.

”Förre Pripps-konsulenten Lennart Broberg i Båstad har avlidit i en ålder av 91 år. Han efterlämnar barnen Patrik och Susanne med familjer.

Gamla medlemmar i Sällskapet Ölhäfvarne har sorg. I november för två år sedan träffade vi vännen Lennart när vi reste upp till Båstad för att uppvakta på 90-årsdagen. Lennart deltog sedan också när förra året med gamla stamgäster och personal från Savoy och familjen Lendrop högtidlighöll Lars Lendrops 100-årsdag med en minnesvärd sammankomst den 10 december där dagens Savoy Grill serverade den halstrade råbiffen med hemlagat kryddsmör enligt receptet från förr i tiden. Med egna snapsen Savoy Special blandad efter ett gammal hemligt recept.

Fjärran är nu de oerhört generösa tillställningar som Pripps bjöd på när Wille Malmquist var chef för Pripps vid Lantmannagatan-Ystadsvägen tillsammans med trogne vapendragaren Lennart Broberg. Då sparades det sannerligen inte på krutet. Och det var inte bara öl som bjöds att dricka till den mat som levererades från Helenholms restaurang…
Liksom Lendrop och Malmquist var Lennart Broberg hedersmedlem i Sällskapet Ölhäfvarne som bildades av Lendrop och Malmquist 1964. Lennart Broberg efterträdde Harry Theander som konsulent när Theander blev krögare på The Bull’s Eye (Bullen). Bl a Savoy var under deras ”beskydd” och Lennart var aldrig sen att bisträcka en törstig broder – det var alla… – med en öl när han kom in grillens Ölskänk.

Broberg deltog vid alla mer eller mindre galenskaper det illustra Sällskapet Ölhäfvarne ställde till med, alltid med generöst flytande bidrag från Pripps. Jo, det gick på den tiden. Fortsatte efter sin pensionering i början av 80-talet och var högst delaktig i den resa hans företag med efterträdaren Conny Ekman bjöd på för att besöka moderbolaget i Stockholm och med en visning av då nybyggda Globen. Restaurangvagn modell äldre kopplades till tåget, vita dukar, porslin, riktig mat och ölprovning. Vi minns att Lennart under stor brådska för att inte missa återfärden hann med att köpa en varmkorv på vägen till Stockholm Central. En Ölhäfvare saknades men anslöt till hemorten efter några dagar.

De tiderna kommer aldrig tillbaka men minnena lever och alltid lika försynte Lennart Broberg tänker vi på med stor glädje och tacksamhet.

Gamla Ölhäfvarne Gunnar Bernstrup, Ulf Darinder, Anders Hardemo, Christian Hellberg,  Peter Kastensson, Bengt Lindelöf, Pehr Malmström, Paul Musiolik.”

Återkommande till inledningen – nästa år är Skarplöths fögderi slut, ATG-monopolet försvinner och dessutom har travförbundet fått en ny ordförande i stället för centralbyråkraten Hans Ljungqvist.

Marjaana Alaviuhkola från Halmstad, Årets Företagare där med sin veterinärpraktik, har klart uttalat att det är decentralisering som nu ska gälla, banorna ska få mera att säga till om, inte minst beträffande tävlingsprogrammet som i år slagits sönder av Per Wetterholm, en av förbundets sportchefer.

 

 

Några minnen om Lennart Jelbe som lämnat oss

På torsdagen fick jag ett väldigt trist dödsbud. TV-producenten Lennart Jelbe hade avlidit, 78 år gammal. En oerhört fin människa och vän som jag jobbade en del ihop med på 70-talet redan. Ansågs på sin tid som världens främste sportproducent inom TV och svarade för jätteproduktioner för SVT och utländska mediabolag med bl a OS-sändningar.

Det var Jelbe som såg till så att hästsporten kom in i TV. Det var långt innan TV4 och Kanal 75 på gott och ont kom in i bilden genom ATG. Det började så smått i lördagarnas ikonprogram Tipsextra med bl a Lars-Gunnar Björklund. Jelbe svarade också för direktsändningar i SVT från Elitloppet.

Jag jobbade en del för SVT i Malmö vid den tiden, samtidigt med att jag var sportjournalist på Kvällsposten. Jobbade då en del ihop med Lennart Jelbe i stora produktioner. Bland annat ett år gällande Grand National från Aintree utanför Liverpool. Ett av mitt livs stora misstag inom sportjournalistiken.

Någon kanske minns vad jag skrev i en blogg för nio år sedan? Jag repriserar:

”Jag har en del minnen beträffande Grand National som jag bevistat några gånger. Dock inte sedan starten 1839 även om man kanske kan tro det… Första gången var 1975. Jag hade varit oförsiktig nog att i Kvällsposten kritisera Björn Zachrisson för dennes direktsändningar i SVT. Att jag inte kunde hålla min stora trut! Det fick till följd att Lennart Jelbe, kallad världens främste TV-sportproducent, som jag lärt känna under en del frilansuppdrag, ringde och i princip sa, ”gör det själv!”. Så vad göra? Tillsammans med Jelbe och Rune Armandt, salig i åminnelse, från TV i Malmö åkte jag till Aintree.

Jag vill minnas att det startade nästan 40 hästar. Jag läste in och lärde mig alla jockeydresserna utantill. På tävlingsdagen ösregnade det. Vi var placerade högst upp på huvudläktaren, grandstand, under en presenning. Med en liten svartvit monitor. Efter första hindret var alla färgglada dresser gråsvarta! Banan sträcker sig bort från huvudläktaren. Vi hade BBC:s reportrar i öronen, BBC hade folk utplacerade längs banan.

När hästarna kom förbi läktaren för första gången och skulle ut på det andra varvet hade fältet reducerats avsevärt. Jag hade sedan man hoppat The Chair – görs endast på första rundan – tag på de flesta av hästarna där framme. Utom en. När man svängde in på den långa rakan som föregår upploppet var det fem hästar där framme. Jag hade tag på alla. Utom en. Den fick jag tag på cirka 100 meter före mål. Hästen hette l’Escargot. Och nog f-n var det han som vann! Där fick jag för mina stora trut…

Men sedan gjorde jag tillsammans med Jelbe och Jojje Karagiorgiou, också salig i åminnelse, ytterligare några större direktsändningar för SVT, Svenskt Derby och Stockholm Cup tillsammans med Bo Hansson bl a. Det var på den tiden hästsporten huserade i SVT och det hela fokuserades på sport och inte spel som i dag.”

Skrev jag i april 2009.

Jag blev god vän med Lennart Jelbe som startade eget produktionsbolag 1987, samtidigt som jag började på Travronden, och vi spelade en del ATG-golfrundor tillsammans. Han var också framgångsrik hästägare och ägde på sin tid bl a ett av landets bästa ston, Jippie Sund och vid sin bortgång Matrix Again.

Apropå mitt ”fiasko-Grand National” så var en häst vid namn Red Rum tvåa det här året. Red Rum var den störste genom tiderna i Grand National är Red Rum. Han vann tre gånger 1973, 1974 och 1977 (12 år gammal) och var tvåa 1975 och 1976. Jag träffade Red Rum och hans tränare Ginger McCain några gånger. Hästen tränades på stränderna i Southport, där han hade sitt stall i ett garage på en bakgård där McCain också hade bilförsäljning och han körde innan GN-framgångarna också taxi. Red Rum var en nationalidol och brevbäraren kom med säckar av beundrarpost. Efter sin aktiva karriär skänkte ägaren Noel LeMarc Red Rum till McCain. Tillsammans reste man runt och invigde bl a varuhus.

Red Rum dog 1995, 30 år gammal, och levde ett fint i pensionärsliv hemma hos Ginger McCain som då hade skaffat en gård i Cholmondley, där jag 1991 hade förmånen att få träffa de två på ett reportage tillsammans med fotograf Nikolai Jakobsen några år innan Red Rum fick sluta sitt liv. McCain avled 2011 och står i dag staty på Aintree. Men det är en helt annan historia.

Lennart Jelbe finns i mitt minne för alltid. Vila i frid,”Lelle”!

Bilder: LARS JAKOBSSON/Kanal 75
och NIKOLAI JAKOBSEN

Gubbslem, Svenska Akademien och – Ranelid…

Orkar ni? Det här blir långt…
Svenska Akademien – kan man egentligen komma längre bort från valspråket Snille och Smak som den här akademien gjort till sitt eget?!

Jag undrar egentligen om de kvarvarande ledamöter av de urspungliga ”aderton” – 11, 12 eller 13, skit samma faktiskt -egentligen vet hur stor skada man gjort Sverige i utlandet genom den såpopera som fortsätter att rulla i media.

Jag tror faktiskt inte det. Det här är en självgod församling bestående av – mestadels – medelålders gamla gubbar med stor självmedvetenhet om sig själva. Som sitter i en glasbubbla tillsammans med några – mestadels – fruntimmer. Omedvetna om tidens tand ända tills den s k #metoo-rörelsen – om vilken man kan tycka mycket! – trängde sig in.
Länge lyckades man även i media tysta ner namnet på den s k kulturprofilen, det vill säga Jean-Claude Arnault, gift med akademiledamoten Katarina Frostenson. Man kan ju jämföra hur snabba tidningarna var att namnge t ex kändisar Martin Timell och Lasse Kronér för diverse misstankar om kvinnoförnedrande handlingar. Men ett gubbslem vid namn Arnault var ju inte så känd… Och inte minst med kontakter uppåt, även kungliga sådana, i den akademiska världen.
En av Arnaults beskyddare är Sture Allén, en riktigt slemmig typ som även på sin ålders riktiga höst fortsätter kalla Arnault för en ”gentleman”… Undrar egentligen vad det för hemlig klubb som Arnault icke utan hustru Katarina Frostensons vetskap bedrev och som tydligen inhöstade stora ”kulturbidrag” från Akademien?
Några skattekronor eller annat från staten lär inte vara inblandat. Svenska Akademien är en privat klubb för inbördes beundran om än med kungligt beskydd (vad betyder det?) och i sitt totalt transparensbefriade skal innefattande en stor del nepotism för att inte tala om korruption.
Det som skadar Sverige är förstås att man har Nobelstiftelsens uppdrag att utse Nobelpristagarna i litteratur, och här har det läckt som ett såll bl a till Arnault. Inte minst från ”Horrible Horace”, det vill säga tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl, ett i mitt tycke framträdande kräkmedel, en gång gift med Ebba Bratt-Wittström, som till sin upphöjda feministpiedestal gärna tagit emot bulletiner från sin inkontinente make.

Engelska, seriösa tidningsdraken The Guardian jobbar intensivt med att upplysa internationella läsare om beska sanningar i den svenska stiffa upperclassen. Har ”Horrible Horace” möjligen tillsammans med andra håvat in slantar från spelbolag genom förhandskunskaper om litteraturpristagare?
Förfärligt egentligen. Men också ganska kul, tycker jag. Hur många nya medlemmar blir det i ”de adertons” klubb? Eller lyckats vårt Majestät återsluta bubblan?
Ett namn jag – och säkert många med mig – kom att tänka på är Björn Ranelid. Jodå, han har förstås tänkt tanken själv också, fattas bara annat… men si, han är inte intresserad. Enligt egen utsago är han alldeles för känd och för populär för att komma ifråga. Till skillnad från de vittra i Akademien är han ju dessutom väldigt produktiv som författare.
Jag råkade för några dagar sedan få syn på en lång skröna från Björn Ranelid i Kvällsposten/Expressen, där han sprider sina självgoda krönikor, som avslutades så här:

”Den fjortonde april 2018 tilldelas jag Språkförsvarets hederspris och det är medlemmarna som röstat fram mitt namn. Det tillfaller således inte Horace Engdahl eller den ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius utan mig av alla levande personer i Sverige.

I september i år ger jag ut min trettiofjärde bok. Jag har skrivit cirka 800 krönikor, artiklar och essäer i olika ämnen. Jag har framträtt åtminstone vid 3500 tillfällen inför publik och jag är den enda medborgaren i Sverige som medverkat i alla de största produktionerna i Sveriges Television och TV4. Jag har mottagit Augustpriset, Malmö stads kulturpris, Aftonbladets kulturpris, Doublogska priset från Svenska Akademien och ytterliga tretton stora priser för mitt språk och mina böcker.

Lärarnas Riksförbund instiftade Björn Ranelid Priset år 2009. Jag driver en författarskola i mitt namn. Jag har rätt att viga par i hela Sverige. Jag har skrivit romaner om Stig Dagerman och Selma Lagerlöf och den litterära texten om operasångaren Jussi Björling i praktverket med titeln Jussi.

Jag är ständigt engagerad i den svenska skolan och i all världens litteratur som jag för övrigt i dessa dagar ansvarar för i ett av lagen i programmet Kontrapunkt i Sveriges Television, men jag har också skrivit en lång text om dansbandet Lasse Stefanz inför dess femtioårsjubileum 2018.
Jag har elden, bredden, lusten och passionen bortom partipolitiken när jag skriver och talar i det svenska språket. Jag sörjer över förfallet i ordet.”

Så långt Ranelid i Kvällsposten/Expressen. Påminner mig också om att han sagt detta: ”Jag har talat inför fler människor i levande möten än någon annan svensk författare genom tiderna.”…”Jag har gjort mer för svensk folkbildning än hela Svenska Akademien.

”Snille och Smak” – det är kanske det Björn Ranelid har, han är ju också numera litet av en frontalfigur för bilförsäljning på Blocket?

Men till sist måste jag erkänna, att jag inte läst någon bok av Ranelid. Mer än en bilderbok om MFF av fotografen Pierre Mens som Ranelid satt bildtexter till. Jag köpte en Ranelidbok för några år sedan och har försökt, men jag kom inte längre än 20-talet sidor, se’n gav jag upp. Jag vet att många älskar Björn Ranelid. Jag gör det inte.

PS. Det här är roligt, tycker jag:

BOSSE – en hyllningsbok för både blå och gul.


Jag var på MFF-museet i går. Fjärde våningen på Swedbank Stadion. Heter det så fortfarande? Jag var där för att hämta en bok jag köpt, En hyllning BOSSE. Som sedan signerades av bokens idégivare Staffan Tapper i MFF-shopen i bottenplan. Mera om boken lite längre ner.

Museet var en höjdare. Så vitt jag förstår av internationellt hög klass. Med allt om MFF, förstås! Nu specialutställning om Bosse Larsson, förstås. Med en trevlig och kul reklamfilm om boken med Staffan Tapper som ciceron. Det är Staffan för övrigt ofta under museets öppethållande också.
Det finns en del enkelspåriga personer som anser att jag är en inbiten  ”guling”, det vill säga IFK Malmö-habitué. OK, det låter sig sägas eftersom jag i gul tröja spelat juniorfotboll och junior- och seniorhandboll men också ishockey på Södra Isbanan vid Gamla IP. Till och med juniorbandy! Fast det där med gul tröja stämmer inte riktigt, eftersom jag var målvakt i samtliga discipliner och den tröjan fick vara allt annat än gul…
Och… jag spelade ishockey för MFF, föregångare till dagens Rödhökar, innan man värvade landslagsmålvakten Bengt ”Pliggen”Lindqvist från Södertälje och jag med legendaren Folke Lindströms goda minne fick gå över till IFK Malmö.
Jag var bara tredjemålvakt – blev fjärdemålvakt när ”Pliggen” kom – och spelade i reservlaget i division IV mot storheter som Pandora från Ystad… ”Vi har ingen användning för dig längre”, tyckte Folke Lindström, säkert med viss rätt, och lät mig gå över till IFK, som då spelade snäppet under MFF i division II. Jo, där hade jag förresten gul tröja… När jag blev vuxen och sportjournalist på Kvällsposten träffade jag rätt ofta Folke Lindström och vi hade rätt roligt åt den här ”blågula” historien.
Dessutom var jag som väldigt ung bollkalle bakom målen på Gamla IP när MFF spelade sina matcher. Det var före Bosses tid och på den tiden blivande arbetskollegan Nils-Åke ”Kajan” Sandell var en av MFF-stjärnorna och Tore Svensson, en av mina favoritmålvakter, stod i mål. Det ni!
Det här blev en lång parentes med anledning av Staffan Tappers bok om BOSSE. Tyvärr har ju Bosse Larsson valt att dra sig
undan all offentlighet.

”Aldrig i livet!”, sa Bosse till Staffan när han var hemma och lämnade över den bok som han skrivit med tillåtelse av Bosse och frågade om han inte kunde komma till lördagens boksläpp. Bosse, som varit delägare i flera travhästar, går inte ens till Jägersro längre, enda kontakten med det som var något av Bosses andra hem sker nu via Harry Boy hos ett ATG-ombud hemmavid. Det är Bosses val och det får vi respektera.
Boken är i stort format. Kostar 500 kronor, och det är förstås mycket pengar. Men det är ett praktverk och för den som i likhet med mig anser Bosse Larsson vara MFFs främste spelare genom tiderna – ursäkta Zlatan… – är det en bok att ha liggande framme på soffbordet.
På ett försättsblad citeras alltför tidigt bortgångne författaren Jacques Werup:
”Bosse Larsson, kobran, den störste någonsin, en svensk Cruyff, men hellre Kung i Malmö än Gud på kontinenten!”
Skrivet i kapitlet En Vintermatch i den fantastiska boken Hemstaden.
Boken om BOSSE innehåller mängder av intervjuer med människor som upplevt honom på både nära och mindre nära håll.
Sydsvenskans politiske krönikör Per T Ohlsson – en av få fortfarande läsvärda i i tidningen – skrev så här på tidningens ledarsida den 5 maj 1994:
”Fulländningen kommer från Malmö, idag fyller han 50. Fotbollsundret Bosse Larsson har undanbett sig all uppvaktning på sin högtidsdag. Må så vara. Av såväl professionella som personliga skäl är det omöjligt att inte skriva om honom på ett utrymme i Sydsvenskan som annars härbärgerar kommentarer till tiden stora händelser. Ty alla som sett Bosse Larsson med en fotboll vet att han är en stor händelse, i Malmö en av de allra största.”

Staffan Tapper, som är idémakaren, har tillsammans med journalisten Micke Sjöblom och Anders Roos lagt ner ett stort researcharbete och jag tänker inte på att huvudpersonen inte själv medverkar. Det är också en förnäm bildhistorik över Bosse Larssons fotbollsliv, Anders Roos har jobbat intensivt i Bild i Syds jättearkiv.

Vare sig man karakteriseras som gul eller blå finns det massor i boken för en gammal nostalgiker att grotta ner sig i. Boken är tryckt hos CA Andersson i Malmö. Bra jobbat Staffan Tapper & Co.

Pinsamt svar från Kvällsposten-utgivaren

Expressen/Kvällspostens ansvarige utgivare Thomas Mattsson har på många håll kraftigt kritiserats för att Kvällsposten hade ovanstående förstasida plus löpsedeln angående danske ubåtsmördaren Peter Madsen. Jag skrev om detta i ett tidigare blogginlägg.

Huruvida han bett om någon ursäkt i tidningen – eller till mördade Kim Walls efterlämnade familj – vet jag inte. Jag köper inte hans boulevardtidningar. Men i medievarlden.se uttalade sig Mattsson så här:

”– Det var en olycklig formulering som kunde missförstås, och det var förstås inte bra. Jag beklagar rubriken, och ansvaret är som alltid mitt då jag är utgivare för Kvällsposten.

– Jag tror inte att någon tror att Kvällsposten tycker synd om Peter Madsen, han är ju misstänkt för ett allvarligt brott och ska snart stå inför rätta. Inget i Kvällsposten tyder heller på någon missriktad omsorg om en man som tros ha mördat en mycket ambitiös journalist.

– Kvällsposten har haft en omfattande men strikt bevakning av detta fall. Här har vi ett uppenbart exempel på hur olika pressetiken fungerar i exempelvis Danmark och Sverige, också Aftonbladet har ju tillämpat den så kallade försiktighetsprincipen.”

Ett intetsägande, pinsamt svagt och fegt inlägg av Thomas Mattsson, som inte vågar erkänna, att det var rent åt h-e att ge publicitet åt en artikel som helt klart gick ut på att man skulle känna medlidande med brottsförövaren.

Men sparkade polischefen Dan Eliasson uttalanden och PK-andan som genomsyrar stora delar av svensk press har satt agendan, att det är förövaren och inte brottsoffren det är synd om.

 

 

Fy fan, Kvällsposten!

Ursäkta, men… FY FAN!!!

Jag kan inte kommentera gårdagens Kvällsposten – och Expressen – på annat sätt. Löpsedeln är den som Kvällsposten hade i Malmö. I stort sett hela förstasidan i Kvällsposten ägnades sedan åt hur synd det är om danske Peter Madsen, ubåtsmördaren. ”Mitt liv är i spillror” och att hustrun har lämnat honom.
Så här såg den ut:

Nej, jag har inte läst artikeln, skulle aldrig drömma om att lägga ut pengar på så smutsig, vulgär, vidrigt äcklig socialpornografisk journalistik. Om man nu överhuvudtaget kan tala om journalistik? Det räcker med att se förstasidan i tidningsställen.

Men detta är i den nyligen sparkade rikspolischefen Dan Eliassons anda. Det är inte brottsoffren det är synd om, det är förövarna!

”Mitt liv är i spillror”. Men vems liv är det som är i spillror? Torterade, mördade och styckade Kim Walls familjs liv förstås. Jag jobbade en del med fadern Joachim Wall på Kvällsposten för 30-40 år sedan, en av tidningens skickliga fotografer. Det är så jäkla omdömeslöst att behandla en gammal medarbetare och hans familj på det här hänsynslösa sättet.

Jag bryr mig inte om vem som har skrivit artikeln. Ansvaret ligger på Expressen ansvarige utgivare Thomas Mattsson tillsammans med Malmöupplagan Kvällpostens chefredaktör Katrin Säfström, båda omdömeslösa och ynkliga figurer. Men tyvärr är jag inte överraskad.

När det gäller löpsedeln som jag fotograferad på sta’n försöker man också misskreditera danska drottningen Margrethe genom att insinuera att hon ska lämna Danmark i hemlighet. Sanningen är att hon reser på den semester hon gjort senaste åren. Det här har man tagit från danska Ekstrabladet, en blaska i samma bedrövliga journalistiska verklighet som Expressen/Kvällsposten. Jag är förvisso inte rojalist, men jag skäms över den arbetsplats jag lämnade för 30 år sedan.

Ser på Facebook att Kvällsposten söker en ny chef. I dag följer man upp fredagens smutsiga bottennapp med ännu en ”tycka-synd-om” artikel beträffande den danske ubåtsmördaren. Bättre att lägga ner skiten med sin krympande upplaga!

Jag upprepar inledningen – FY FAN!!!

En feg krönikör – eller köpt?

Sursvenskan än en gång! Sport och opinion – möjligheterna till att orsaka irritation och ilska är stor. När ska jag egentligen bli färdig att säga upp mitt abonnemang på nät- och papperstidningen (fredag-söndag)? Jag är en velig individ…

Men reagerar gör jag. Ta sportsidorna än en gång. Berörde avslutningsvis senast lite hastigt Sursvenskan som klubbtidning till MFF. De fyra helsidor man åstadkom efter första träningen med MFF i år, utökades senare under veckan med fyra, 2+2 fredag-lördag.
På fredagen behandlade man över två sidor upphävningen av avstängningen av en för året från Sirius nyvärvad spelare (Kingsley Sarfo) som misstänks och fortfarande är under utredning för sex med en flicka ännu inte 15 fyllda. Normalt sett borde man förstås – enligt min mening – av moraliska skäl slängt ut den här spelaren med huvudet före.
Hur kommenterar tidningen då detta? Vi får gå till en krönika av Max Wiman. Som antingen a) är köpt av MFF eller b) är feg. Eller kanske bådadera?
Wiman tar inte ställning. Jag vill dock inte tro, att han eller någon annan på Sursvenskan står på avlöningslistan hos MFF. Alltså är han feg. Det är å ena sidan och å andra sidan. Wiman fastnar dock för att MFF av ekonomiska skäl gör rätt. En spelare som är avstängd kan man ju inte sälja. Kanske skulle man hamna i en skadeståndsprocess. Vilket vidimeras av MFF:s VD Niclas Carlnén. Den här spelaren skulle då bli ännu en i raden av sportchefen Daniel Anderssons misslyckade miljonvärvningar. Som Wiman parentetiskt inte heller vågar (får?) granska…
På samma sätt spelade man med i MFF-spridda dimridåer när det gällde Anders Christiansens hyllade namnteckning på ett femårskontrakt som snabbt byttes ut i miljonersättning för en internt säkert känd och väntad övergång till belgiska Gent.
Wiman kommenterar fallet Sarfo: ”Bara övergången från Sirius kan ha kostat 12-13 miljoner. Att sälja Sarfo ger kanske inte så många moraliska pluspoäng, men lindrar en ganska hiskelig förlustaffär ekonomiskt.”
För MFF är det naturligtvis tacksamt att ha en sprattlande marionett som Max Wiman i sitt sköte. I går gavs två sidor åt en övergång till MFF från Sören Rieks från IFK Göteborg. En god vän till mig tycker man kan fråga sig vad som hänt om till exempel kulturredaktionen på Sursvenskan hade samma förhållande till exempelvis Malmö Stadsteater som MFF har? Vad säger kulturchefen Rakel Chukri eller ansvarige utgivaren Pia Rehnqvist om det?
På Opinons-/Ledaresidan skriver Henrik Bredberg om Zlatans uttalande till en fransk journalist om att han behandlas olika i Sverige, är ett offer för rasism, ”under cover-rasism”. Det här har slagits upp stort i olika medier. När inte Zlatan kan få rubriker för sina (fantastiska) bedrifter på fotbollsplanen längre, så hittar han andra utvägar till detta.
Bredberg avslutar så här: ”Om Zlatan hette Svensson – vilken han förmodligen aldrig skulle heta, möjligen Zvensson – hade han inte haft de erfarenheter han har i dag. Inte kunnat ”prata rasisim” på samma sätt. Nu bör Sverige lyssna på Zlatan. Och åtminstone försöka förstå.”
PK-journalistikens instruktionsbok ligger alltid uppslagen hos politiska chefen Heidi Avellans bord på ledareredaktionen och har nu försett med ytterligare gyllene betygsstjärnor.

För övrigt har det blivit märkvärdigt tyst från alla som menat att Zlatan borde vara given i den svenska VM-truppen…

PS. jag önskar MFF all välgång. Framgång betyder mycket för Malmö. Men jag tror även MFF skulle må bra av en obunden journalistik.

Jag avbryter ”Time out” för Sursvenskan

Ibland kan det vara bra att ta ”time out”. Jag gjorde det för snart två veckor sedan efter en artikel i SDS, som jag hellre kallar Sursvenskan. Man ska inte skriva i ilska utan försöka besinna sig. Men det hjälper inte alltid med ”time out” som jag nu bryter.

För knappt två veckor sedan hade Sursvenskan över fyra sidor i Malmödelen en artikel om en kriminell 24-årig Landskronayngling utan körkort som kört ihjäl sig. Han körde en oskattad och oförsäkrad några år gammal lyx-Merca med 476 hästar som gör ”0 till 100 km/tim på 10 sekunder”.
En polisbil försökte stoppa bilen som bara drog iväg och vid Söderkulla tog jakten slut. Ynglingen körde ihjäl sig själv och skadade svårt en medpassagerare.
”Sonen dog i bilkrasch – jagades av polisen” är rubriken till artikeln som skrivits av Elinor Strand men självfallet är godkänd av Pia Rehnqvist, ansvarig utgivare för Sursvenskan. Jag kan inte se någon annan bakgrund än att försöka göra polisen ansvarig för dödskraschen. När man försökt göra sitt jobb.
Artikeln är värsta sortens snyft- och socialreportage. Ledsagad av bilder på pappan vid graven där han säger att han ”pussar gravstenen”, en ledsen hund ”som saknar sin husse” och förstås den totalkraschade Mercan. Pappan framhåller att sonen var en duktig och van förare och att han förtjänade att få sitt körkort tillbaka…
Pappan är arg när han berättar om när han kom till sjukhuset där entré till akuten spärrats av eftersom kretsen av anhöriga och vänner som brukligt är i dessa kretsar var stor: ”När jag fick komma in i rummet där han låg, kastade jag mig över honom. Hans hand var kall, han hade varit död länge. Medan vi satt och hoppades att han skulle överleva.”
I artikeln skrivs om sorgen och man citerar pappan igen: ”Först jagar polisen honom och sedan spärrar de av sjukhuset. De hanterar det som det var ett terrorbrott som hänt. Som om min son var en terrorist.”
Sonens halvsyster säger: ”Visst han körde olovligt, men det här är inte rättvist. Vad ger polisen rätt att jaga honom in i döden?”
Vi kan också läsa att han färdades på Amiralsgatan som är 40-begränsad i tredubbel fart, att han var när att köra på en cyklist vid Annelund och att ”han tutade och cyklisten backade”.
I artikeln uttalar sig Jan Pernevi från särskilda åklagarkammaren i Malmö som startat en utredning om polisingripandet: ”Det är inte utrett om polisen skulle avbrutit förföljandet i ett tidigare skede. Man har följt efter men tanken var att man skulle få stopp på bilen.”
Men hela artikeln andas kritik mot att polisen försökt göra sitt jobb, att stoppa en kriminell vettvilling från att köra ihjäl någon annan än sig själv.  Helt i linje med det uttalande rikspolischefen Eliasson tidigare uttalat sig om, att man måste tänka på att det är synd om brottslingarna också…
Men jag är tyvärr inte överraskad över Sursvenskan som är en av PK-journalistikens främsta företrädare.

Heller inte över de fyra helsidor som Malmö FF:s specielle nickedocka bland sportjournalisterna Max Wiman skänkt (?) klubben efter årets första träning på måndagen. Att Sursvenskan är lagets egen okritiska klubbtidning – och till exempel spelade med när MFF spred dimridåer om Anders Christiansens övergång till belgiska Gent – råder det knappast tvivel om.

 

Något för travets Pk-kramande fackorgan

Jag gillar egentligen inte den här skribenten och bloggaren på Aftonbladet. Hon tillhör den populistiska och PK-kramande skribenttypen som väsnas allra mest. Men ändå…

Nedanstående länk går till en av hennes kolumner i Aftonbladet och jag er den med varm hand till Travrondens fullständigt magnifikt om travsport okunniga redaktionsledning med chefredaktören Joakim Svensson och nyhetschefen Johanna Reimers (båda av  någon anledning hämtade från Expressen!!!). som i sin totala okunskap – det kan inte nog påpekas – om det som är den av Svensk Travsport ägda facktidningens uppgift, att skildra travsporten, i stället försöker hänga på en trend som bara blivit ”toomuch”. När inte egenhändigt framtagna berättelser (?) räckt till så citerar man DN, ännu en av PK-höjdarna inom den svenska pressen.

Som nämnts, jag gillar inte nedanstående skribent egentligen, men här har hon några korn av sanning. Läs och begrunda:

https://www.aftonbladet.se/a/Kv31oe

New Orleans för hela slanten

NOD.JPG

New Orleans Delight på Hot House. Det brukar betyda fullt hus på Tuppen och så var det också sistlidna fredag. Full rulle och klackarna i taket.

New Orleans Delight gör aldrig någon besviken. Första dansparet tog parketten i besittning direkt man stampade igång Walkin’ To New Orleans som följdes av I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate. Pålitliga New Orleanslåtar som uppmanar till dans, för den som är sugen. Det verkade många vara och dansstilarna var verkligen oanade.
Vi känner gubbsen (förlåt grabbsen) i NOD. Blåsarna Jeppe Barker Jörgensen trumpet, Ole Olsen klarinett, Bengt Hansson (från Lund) trombon, Erling Rasmussen piano, Kalle Kronqvist (från Malmö) kontrabas, Erling Lindhardt banjo och Claus Lindhardt trummor.
Bandet är välkänt ute i Europa men även på Bourbon Street i New Orleans.
Erling Rasmussen är en skön sångare vilket vi fick höra i bl a St. Louis Blues, med dansk text i Malmö Blues. Sedan länge hädangångne Bjarne ”Liller” Pedersen i Papa Bues var ju en föregångare med att sjunga danska texter till gamla låtar från New Orleans som då fick heta till exempel Nyboders Pris och Sidder På Et Vaertshus”.
Att rocken har sina rötter i New Orleans kunde var och en konstatera i det som gamle New Orleans-legendaren och trombonisten Joe Averye gick och sålde noter till som Joe Avery Blues, också kallad Second Line men ursprungligen lär varit Victory Bounce, en gammal marsch och paradlåt från New Orleans gator. Allt enligt Kalle Kronqvist och honom tror jag på.
Kalle greppar då och då sångmikrofonen också, som i I Beg Your Pardon och då släppte Ole Olsen klarinetten och tog tag i basen som han ju i många år trakterade hos Papa Bue.
I Over The Waves (egentligen Valse Sobre Las Olas av Juventino Rosas från Mexico) fick vi prov på hur excellent Ole hanterar sin klarinett.

Bengt Hansson gav ett härligt solo på trombonen i bl a I’m Forever Blowing Bubbles, en gammal melodi från en musical på Broadway 1918 men också lär vara fotbollsklubben West Ham Uniteds signaturmelodi från 20-talet.  Här fick vi också sång av Jeppe Barker Jörgensen.
Isle Of Capri är en gammal sång som lanserades av trumpetaren Nat Gonella på 30-talet som vi fick av New Orleans Delight i härligt och ursprungligt tangofoxtrot-arrangemang.
Som extraextranummer en bit efter ”stängningsdags” gavs Icecream, härligt svängande med inte minst Claus Lindhardt bakom den enorma New Orleans-bastrumman, eller ”stortrommen” som det visst lär heta på danska. Om jag lärt mig rätt av Ncilas Bardeleben, en av de unga, danska skickliga trommedrengene..

Usprungligen skrivet till Hot House’ hemsida.

Musikvecka med scat och lite annat

Den gångna veckan var fin. Inte bara för att ryggen med akupunkturens hjälp tycks eller verkar kännas mindre smärtsam i alla fall då och, men det gjorde också att jag gav mig möjlighet att bevista några härliga evenemang i slutet av veckan.

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, den förnäme pianisten med den fina Malmsjöflygeln på Södergatan 14 i Malmö, har flyttat in mitt i lokalen. Med den liten ny scen kommer lokalen mera till sin rätt som en jazzbar, nu gäller det bara att få folk att hitta dit i lite större utsträckning
I torsdags bjöd Svempa tillsammans med sin trio bestående också av Simon Petersson på bas och Johan Kolsut på trummor på ett gästspel av en av mina favoriter Vivian Buczek, i jazzgenren en av landets absoluta toppsångerskor som man bara måste älska I det efterföljande jammet kom två av våra många skickligaste saxofonister, Thomas Jonasson med sin tenorsax och Ulf Holmström från bl a Monday Night Band på alt upp på scenen och mycket bättre kan det väl inte bli en torsdagskväll på en krog mitt i Malmö. På publik plats fanns också en annan sångfavorit, Anna-Mia Barwe men huruvida hon kom upp på scen vet jag inte, gammal man ”får (eller kan) inte vara ute hur länge som helst”…
Efter en sedvanligt utsökt gås på Bullen var det på fredagen ”släppefest” på Palladium, den fina gamla biografen som numera är scen för ”Musik I Syd”, som stod som arrangör för Anna-Pauline Anderssons projekt Sisters Of Jazz och ”It’s All About The Ladies” och det gavs ut en liten CD.
Anna-Pauline är en tjej som ständigt utvecklas, alltid lika positiv och glad. Åtminstone när jag träffar henne. Och sjunga kan hon, som om det skulle behöva påpekas. Liksom Buczek är hon en i mitt tycke suverän scatsångare, av någon anledning är jag väldigt förtjust i denna improviserande sångkonst. Jag blev fast i scat när jag fösta gången hörde Mel Tormé, den kanske främste av alla, framföra Lullaby Of Birdland i en scatversion. Någon gång 50-talet, skulle jag tro.

Sisters Of Jazz är en ren ”damorkester”, jag gillar inte uttrycket, men knappast ”tjejband” heller?! Svensk-danskt Jazzband helt enkelt. Bestående av Amanda Sedgwick altsax, Lis Wessberg trombon, Catrine U. Frölund piano, Ida Hvid bas och så ersatte Malin Almgren på ett fantastiskt sätt med bara en dags varsel Cornelia Nilsson på trummor.
Palladiumkonserten illustrerades av ett bildspel med några av Anna Paulines favoriter med Peggy Lee i spetsen. Men också Sister Loretta Tharpe, Kay Swift och Dorothy Fields (skrev librettot till Annie Get Your Gun bl a) vars text till On The Sunny Side Of The Street blev konsertens extranummer. Bildspelet för övrigt sammansatt av eminente pianisten Mattias Nilsson, tidigare sambo till Anna Pauline om nu någon skulle undra.
En musikalisk höjdare, denna jazzkväll på Palladium. Och när jag kom hem och satte på TV, så hann jag precis se det mål mot Italien som förde Sverige till VM i fotboll. Mera vältajmat kunde det inte bli.

Musikveckan var inte slut med detta. På lördagen var jag inbjuden av ”jazzprästen” Sven-Erik Palmbring att fira hustru Elisabeths xx-dag, avslöjar inte vad, ingen skulle tro det i alla fall.
Sven-Erik Palmbring är dom nog de flesta känner till oerhört intresserad och kunnig om inte minst swingjazzen. Arrangerade flera jazzkonserter med namn som Putte Wickman, Papa Bue och Roger Berg Big Band i sitt pastorat och Västra Karaby kyrka.
Vid en väldigt generös tillställning i Victoriahus på Lugnet bjöd flera av gästerna på musik. Allt från folkmusik och Evert Taube till – förstås – jazz! Bob Stalin och sjungande hustru Ulla och Bob Stalin med Marie Valentin i sångduett med Sven-Erik Palmbring – som är en präst som verkligen kan sjunga”! – i It’s A Sin To Tell A Lie.

Apropå Thomas Jonasson, Bob Stalin och Marie Valentin så är deras Swing After Word inbokade på Södergatan 14 några tis dagar framöver med början 28 november.

…och om någon är intresserad av ovan nämnde Mel Tormé och scatsong i Lullaby Of Birdland så finns det här:

 

Travets fackorgan vill ha anonyma angivare!

Anonymt angiveri! Det är travförbundägda fackorganet Travronden som lanserar denna nya giv. Man har hakat på #MeToo-trenden men drar det ett steg längre. ”Tipsa oss på Travronden – anonymt” skriver chefredaktören Joakim Svensson i senaste numret.

Det förvånar ju inte att han kommer från Expressen som tävlar med Aftonbladet i att starta drev mot olika personer, så må det handla om sexuella trakasserier eller skattehistorier.
Joakim Svensson är något så unikt som en chefredaktör för ett fackorgan som inte har ett dugg kunskap om vad det egentligen är som tidningen ska skildra.
Då blir det sådana här vurpor som blir allt fler och fler i Travronden, som på senaste tiden hakat på den PK-journalistik som fortfarande sprider dynga i ”humanitetens tjänst”. Det var inte för inte som de mest travkunniga medarbetarna för något år sedan i grupp lämnade Travronden för att starta eget i tidningen Sulkysport.
I senaste numret finns också vad som – inte otroligt – kan vara en ren ”hittepå-grej” om 39-åriga tjejen Simone som berättar om ”skamligt beteende” inom travsporten. Artikeln avslutas med att ”Simone heter egentligen något annat och hon har en annan ålder”. Jojo… Hur är det man säger i USA – ”fake news”?
”Tipsa oss anonymt!” Det får tankarna att gå till östtyska Stasi, ryska KGB ellenazistiska SS och Gestapo. Ange dina grannar! Som sedan ställs inför exekutionspatrullerna, som här är utbytta mot murvlar av sämsta sorten.
Självfallet finns det avarter av alla de slag även inom travsporten. Vilket ska bekämpas även här. Skyldiga ska sättas dit. Men att uppmana travsportens aktiva och intresserade att komma med anonyma anklagelser som sedan ska spridas i ett fackorgan som Travronden är inte bara beklämmande, det är rent omdömeslöst!

Svensk Travsport borde skämmas över Travronden!

 

Jazzprästen, Smoke Rings och Peruna Jazzmen

Leif Anderson har det mest sända radioprogrammet någonsin. ”Smoke Rings” sändes första gången september 1960 och sedan varje vecka fram till 1999, det sista programmet en vecka efter hans död.

Med 1786 gånger överträffade han Sven Jerrings ”Barnens Brevlåda” med ett program. En av Leif Andersons goda vänner var Sven-Erik Palmbring, församlingspräst i Västra Karaby Pastorat, varifrån han nyligen pensionerades.
Sven-Erik Palmbring (bilden) arrangerade vid flera tillfällen jazzkonserter i Västra Karaby Kyra, där jag i den fina akustiken bland annat upplevt Roger Berg Big Band.
”Jazzprästen” Palmbring gästade på onsdagen Harry Arnold-sällskapets medlemsmöte på Annebergsgården för att berätta om sin vän och spela hans musik.
Palmbring delade ut en liten varning:
– Jag är ju präst och svordomar hör inte till mitt vanliga språkbruk. Därför får ni gå ut om ni är känsliga när jag berättar om tre saker som var det ”jävligaste” Leif visste. Den första var ”en kommunist som gillar Lester Young”, den andra var ”Olof Palme som var så lätt att bli förbannad på” och den tredje ”bankdirektörer över 50 som spelar Beatles”!
– En gång hade Leif ett helt minnesprogram om Tommy Dorsey, ett av hans favoritband. Han ringde mig efteråt och berättade att en ”jävla träskalle” efter programmet ringde upp och skällde ut mig för att jag inte spelat Dorseys signaturmelodi I Get Sentimental Over You. Mannen fick väl veta vilken träskalle han var och jag sa lite försynt till Leif, som ju också sålde skivor, att där miste han kanske en kund, fick svaret att ”så´na jävla träskallar vill jag inte ha som kund”.
Apropå Tommy Dorsey berättas det när trumpetvirtuosen Bunny Berigan, känd också för sitt måttlösa drickande (han dog ung bara 34 år gammal), vid en Dorsey-konsert fick frågan om hur han kunde spela så bra när han var så full – ” det beror på att när jag över är jag alltid full”, blev svaret.
Vi fick flera härliga sanningar om en del stora namn inom swingen. Som att ”Benny Goodman med dagens språkbruk skulle kallats nörd, det var bara musik för honom och inget annat som gällde. Han styrde sitt band med järnhand. Det var till exempel förbjudet att sitta med benen i kors, förbjudet att röka, man fick inte tugga tuggummi.” Perfektionisten och klarinettisten Artie Shaw var gift åtta gånger och Jimmy Rushing – även av mina favoriter som bluessångare inom storbandsswingen – ”var den ende som alltid hade pengar under turnéerna med Count Basie han hade ett ekonomiskt sinne men många kallade honom snål”.
Jag ska inte räkna upp all den fina swingmusik som Sven-Erik Palmbring hade satt ihop i sitt program. Men vi kunde bland annat njuta av Everybody Loves My Baby med Glenn Miller Army Band som inledde, Any Old Time med Billie Holiday och Artie Shaw som stod för vågspelet att turnera i amerikanska södern med denna färgade amerikanska blueslegendar. Count Basie och Jimmy Rushing i I Left My Baby var en höjdare liksom Harry James med sångerskan Helene Forrest i I’ve Heard That Song Before, ett arrangemang jag tyckte mig känna igen från ”vårt eget” Roger Berg Big Band. Cotton Tail med Duke Ellington (förstås) och ovan nämnde Tommy Dorsey med Song Of India.
– LP-skivor var som en giljotin under franska revolutionen, det var 78-varvare med en låt på varje sida som gällde för Leif ”Smoke Rings”. Han var en väldigt varm och generös människa, vilket man kanske inte kunde tro när man lyssnade på hans program. Han var oerhört opraktisk och kunde hjäpligt koka en kopp kaffe, ”neskaffe”, berättade Sven-Erik Palmbring.
– Jag träffade honom bara någon dag innan han dog, han hade för en doktor sagt, att ”hade jag varit en häst hade ni tagit ut mig på gården och skjutit mig”…
Sven-Erik Palmbring fick hedersuppdraget av Leif att ordna och officiera vid hans begravning. Men ingen jazzmusik, inte ens av hans favorit Duke Ellington. ”Välj några psalmer och Under Stjärnorna av Ingvar Wieslander som ingångsmusik var hans önskan. Men när Putte Wickman och Jan Lundgren bad om att få spela på begravningen kunde vi ju inte säga nej”, sa Palmbring.
Som avslutning berättade han – kanske något överraskande – att det var danske Arne Jensen, Papa Bue, som fick honom jazzintresserad.
– Jag såg ett dansk TV-program med Volmer Sörensen 1961, Nordvision. Där uppenbarade sig ett danskt band med vikingahjälmar, Papa Bues Viking Jazzband. Det drabbade mig som ett klubbslag i nacken och jag förstod att det var det jag skulle ägna mig åt. Så det är Papa Bues fel att jag står här ikväll sa Palmbring och spelade en hot version av You Rascal Me med Papa Bue vars band då innehöll alltför tidigt bortgångne saxofonisten Steen Vig.
Palmbring blev sedan riktigt ”frälst” (ursäkta) när han som 13-åring fick uppleva Duke Ellington i födelsestaden Karlshamns Folkets Park 1963.
Den som känner denne bloggare vet att Papa Bue också tillhörde mina favoriter alltsedan jag hörde honom för första gången på gamla Hot House på Stadt Hamburgsgatan i slutet av 50-talet. Bandet bildades av Arne Bue 1956.
Apropå Hot House, så kunde man för bara en knapp vecka sedan där uppleva danska Peruna Jazzmen, ett av de mest genuina banden när det gäller musik av Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, King Oliver, Clarence Williams och 20-talets storheter inom jazzen.
Om två år kan Peruna Jazzmen fira 60-årsjubileum och trombonisten Arne Höjberg som jag träffade första gången mycket tidigt har varit med på hela resan. Bandet bildades alltså 1959 och ett år senare kom klarinettisten Claus Forchhammer med i bandet. Pianisten och sångerskan Anette Strauss kom 1974, samma år som Mik ”Count” Schack med washboard. 2011 kom Henning Lorentzen med sin sousaphone och Paul Strandberg från Malmö tillstötte 2013 när kornettisten Paul Aller avled och året efter Jonas Winding och banjon.
Mik ”Count” Schack kan vara värd några extra rader. Han tillhör en av de mest högadliga släkterna i Danmark som son till Hans lensgreven von Schack och var arvinge till Schackenborg Slott utanför Tönder i södra Jylland. Men han frånsa sig arvet och föräldrarna skänkte då slottet till danska kungafamiljen som bestämde att Prins Joachim skulle bo där och driva jordbruket. Det gick åt helskotta och Joachim och hans familj fick lämna slottet som såldes till en fond som ägs av en av de rikaste familjerna i Danmark och står bakom Danfoss, Ecco och Lego.
Sedan många är Mik ”Count” Schack en känd profil i dansk TV där han när detta skrivs i sitt matprogram ska prata om ”kavring”, en brödtyp som inte lär finnas i Danmark och som han var ute och handlade i Malmö innan Tuppen-spelningen där han alltså satt med bl a tvättbrädet på sina knän.

Slutligen ska jag återknyta till Sven-Erik Palmbring. Han lämnade Harry Arnoldsmötet med följande tänkvärda ord: ”Tack Gode Gud för att det är som det är, för hur skulle det annars vara!”

 

Kronprinsenminnen på Teatermuséet

Den som är intresserad av Malmö nöjeshistoria som den utvecklades under Kronprinsens tid som showrestaurang kan bege sig till Teatermuséet på Kalendegatan i morgon kl. 17.00. Då berättar Christer Borg om sin nyutkomna bok ”Alla var där” samtidigt som muséet har vernissage på de mycket speciella affischer som Kronprinsen tog fram till alla artistevenemangen.

Det är en mastodontbok som nöjesjournalisten Christer Borg (bilden), i många är arbetskollega på Kvällsposten, tagit fram och som getts ut av Jeanette Rosengren på Kira Förlag. Samma förlag som gav ut Borgs fina bok om Öster Warnerbring för två år sedan.
Jag har själv haft förmånen att uppleva många av de artister som uppträtt på Kronprinsen. Krogen är med tidens gång borta men byggdes av storbyggmästaren och travpampen Hugo Åberg när kvarteret där Kronprinsens Husarer och gamla dansrestaurangen Arena låg. En parentes – jag minns när Arena i en storbrand jämnades med marken 1958. Vi bodde i närheten och Herregud, vilken brasa!
Christer Borg beskriver historien om Kronprinsen alltsedan – och tidigare – än detta hände. Vägen från varietérestaurang med jonglörer och trollkonstnärer och elefanten Tanya till alla de stora inom svensk nöjeshistoria.  Ingen saknades – så må dom heta Povel Ramel, HasseåTage, Sven-Bertil Taube, Jan Malmsjö, Östen Warnerbring många gånger liksom Eva Rydberg, Bosse Parnevik, Swe-Danes med Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, Trio Neumann med Ulrik, Mikael och Ulla, Lill-Babs (förstås!), Owe Thörnqvist, Siw Malmqvist, Tommy Körberg, Git Gay, Sten-Åke Cederhök, Cornelis Vreeswijk, Charlie Norman, After Dark, Magnus och Brasse och… och… Internationella storheter som Josephine Baker, Lena Horne och Judy Garland i sitt sista framträdande, hon dog kort senare.
En bok med minnen, minnen, minnen och festliga historier i massor.
Till sin hjälp har Christer Borg bl a haft tidigare artistchefen Carlo Tornedo som var stor internationell illusionist och fortfarande lever. Liksom och inte minst Stig Andersson, nu drygt 80 och väl det, som var restaurangchef under de stora åren på Kronprinsen.

Östen Warnerbring och bloggaren med ungdomar från småklubbar i Malmö på Heleneholms IP någon gång på 70-talet.

Stig Andersson var med vid boksläppet nyligen på Översten och jag gick fram och hälsade på honom. Han kände förstås inte igen mig, det var väl närmare 40 år sedan vi sågs. När jag sa mitt namn, mindes han: ”Just det, du delade ut ett pris från Kvällposten till Östen Warnerbring på Kronprinsen nå’n gång på 70-talet. Det kommer jag ihåg”. Det mindes inte jag förrän han berättade det för mig. Östen Warnerbring och Kvällspostens sportredaktion hade ett samarbete gällande ungdomsfotboll hos småklubbarna i Malmö. Exakt vad det gick ut på minns jag inte, men Östen, som var en god vän sedan många år, fick i alla fall någon form av utmärkelse.
Östen och jag var också på Kronprinsens scen 1980 i det som skulle blivit en ”Guldfest” för IFK Malmö, som den här söndagen skulle fått allsvenskt kontrakt igen i fotboll.

Östen Warnerbring och bloggaren på Kronprinsen 1980 då en ”Guldfest” blev en ”Gulfest”  men ingen ”Kulfest”.

Men det blev en ”Gulfest” som inte var direkt någon ”Kulfest” sedan Sten Pålsson i Gais i sista matchen i division I (nuvarande Superettan) inför över 20.000 åskådare gjort straffmål på Bo Theander en minut och 58 sekunder före full tid. Och IFK fick stanna i ettan och det där hämtade sig aldrig dåvarande tränaren, tidigare MFF-storspelaren och arbetskollegan Nils-Åke ”Kajan” Sandell riktigt ifrån.
Om jag minns rätt var det Bo Åkesson, i styrelsen för IFK-fotbollen som drev Kronprinsen då.

Men i övrigt var det väl bara glada minnen rån Kronprinsen innan jag flyttade till Stockholm 1986. När jag kom åter till hemstaden 1999 hade Kronprinsen efter en del turbulenta år som inte alltid var så positiva slagit igen 1995. Christer Borgs bok inbjuder till många härliga nostalgiska återblickar och leenden.

 

 

”Stenbergamannen” – otäck sanning och fiktion

”Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med berörda parter, oftast talrika samtal som förts över en ansenlig tidsrymd.”

Ovanstående citat är hämtat från Truman Capotes förord till sin roman ”Mad kallt blod” från 1965. Den boken har jag tyvärr inte läst, men Malmöförfattaren Trygve Bång citerar Capote i eftertexten till sin nyutkomna bok ”Stenbergamannen”.
Det här är Trygve Bångs andra bok (”Psykopaterna” kom 2006) om ett rättsfall som blev mycket omskrivet från slutet av 60-talet in i vår tid, då ”Stenbergamannen” efter nästan 30 år i en andra omgång fängelsestraff blev frisläppt 1989 och dog för några år sedan. En pyroman och mördare som togs redan 1969 för mordbränder i sina hemtrakter runt Vetlanda, som också är Bångs barndomstrakter. ”Stenbergamannen” som egentligen hette något annat men efter frisläppandet tog sig ett annat namn kallas i boken Karl Lindqvist.
”Av hänsyn till huvudpersonernas familjer och efterlevande har gärningsmannen och hans familjemedlemmars namn samt vissa ortsnamn, bytts ut”, skriver Trygve Bång på ett försättsblad. (men det är lätt att googla fram hans verkliga namn).
Regissören Peter Bäckström skriver i ett förord bl a: ”Är boken ett litterärt reportage eller en roman? I vilket fall som helst lever den på flera plan samtidigt; dokumentärt blandas med fiktivt. Också verkligheten har ju sina rubriker. Detta har hänt och Detta har jag upplevt.”
Vad är fakta och vad är fiktion? Det överlåter Trygve Bångs alter ego Bert Walter i sin bok läsaren att avgöra.  Boken har sitt ursprung i ett anonymt brev till ett bokförlag, ett brev som möjligen kan vara om en självbiografisk berättelse från ”Karl Lindqvist”.
Det är fruktansvärda händelser som skildras i boken om ”Stenbergamannen”. Jag fångades omedelbart och släppte efterhand alla tankar på fiktion, speciellt som Bång har haft tillgång till unika undersöknings- och förhörsprotokoll och haft samtal med korrekt namngivna (väl?) poliser som varit direkt inblandade. Bång har också träffat dubbelmördaren och pyromanen ”Lindqvist” – väl? Dessutom hans hustru ”Elisabeth” – väl? Att författaren som ingen annan haft tillgång till förstahandskällor som ligger till grund för boken, det behövs det inga frågetecken efter.
Först när jag kommit till sista sidan började jag tänka efter. Hur dog egentligen ”Lindqvist”. Är det fiktion eller sanning att man först hittade en sargad kropp som begravdes som ”Lindqvist” men som sedan visade sig vara någon annan? Att man hittade ”Lindqvist” några år senare brutalt mördad i sina hemtrakter?
Jag ska inte avslöja mer, men det här är en bok som på ett sätt som de bästa kriminalromaner/deckare” fångar sin läsare. ”Stenbergamannen”, så skickligt författad/beskrivet av Ben Walter/Trygve Bång där fiktion, fakta och verklighet vävs samman till ett nätverk.

FOTNOT 1: Polisprofessor Leif G W Persson har redovisat det här fallet i ”Veckans brott” i SvT och händelserna har dramatiserats av Radioteatern i ”Rädda oss från eldarna”.

FOTNOT 2: Dansk- och Bullenvännen Trygve Bång har tidigare gett ut elva böcker i så olika områden som ovan nämnda ”Psykopaterna” som ”Upptäckter på andra sidan Öresund”, ”Reportage och essäer om öar och deras människor” och ”mycket omskrivna ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige.” Han fick Piratensällskapets Bombi Bitt-pris 1999.

Stark öppning på Malmö Stadsteater

Malmö Stadsteater har öppnat hösten med två föreställningar som jag har blandade känslor för. ”Det Svarta Vattnet” på Intiman gillade jag inte alls. Till en början. Men ”Angels In America” på Hipp tyckte jag var oerhört bra.

Jag är ingen teaterrecensent och har inga ambitioner på ett försöka bli det. Men när jag genom goda vännerna Tom Ahlsell och Lars-Göran Ragnarsson fått chansen att se genrep har jag tacksamt tagit emot möjligheten att se den här sektorn av Malmökultur. Jag är inte så säker på att jag annars sett dessa föreställningar.

”Det Svarta Vattnet” var det Sverigepremiär för. En enaktare på Intiman som jag tyckte kändes oändlig lång. Men ju mer jag tänkt efter desto mer har jag faktiskt börjat förstå, även om jag hade svårt att hänga med i det snabba skiftet mellan nu och det som hände för 20 år sedan en sommarnatt på ett friluftsbad.
Åtta skådespelare gestaltar dels ungdomarna från två olika stadsdelar och klasser och sedan den begynnande medelåldern 20 år senare när man träffas igen.
Dialogerna går in i varandra och aktörerna fyller i med ”sade han”, ”tyckte hon” etc i en kringsnurrande föreställning om det förgångna och den verklighet som det blev. Mycket skickligt spel av bl a Johannes Wanselow bland annat som kliver fram alltmer som ett förmodligen blivande stort namn på Malmö Stadsteater.
Men egentligen är det en pjäs utan huvudroll, alla åtta aktörerna deltar lika mycket och jag är imponerad över hur man rör sig, vare sig man står eller ligger och ”plaskar” i det svarta vattnet och hur man perfekt kommer in i varandras repliker. Det ser svårt ut även om jag inte helt kan instämma i den lysande recensionen ”Det Svarta Vattnet” fick i Sydsvenskan Boel Gerell. Men å andra sidan brukar jag sällan hålla med Sydsvenskan och förresten så, vad begriper jag egentligen…?

Jag är inte heller enig med Malin Krutmeijers tyckande av ”Angels In America”, som hon tyckte saknade ”magi” i en återhållsam recension. Jag tyckte det var en lysande föreställning. Tre gånger tre timmar plus två pauser är långt, men redan efter första akten var Skuggan Dahlberg som gjorde mig sällskap och jag överens – tiden flög iväg.
”Liv och död, kärlek och sex, himmel och helvete” skriver man i Stadsteaterns presentation. New York 1988 under Reagantiden, AIDS sätter skräck i befolkningen från advokaten Roy Cohn (Fredrik Gunnarson) som vägrar inse att han är homosexuell till äkta paret mormonerna Harper (Mari Götesdotter) och Joe (Sven Boräng) som kämpar mellan hetero och homo. Prior (Henrik Svalander) som är AIDS-drabbad och hans partner Louis (Mattias Linderoth) är öppet homosexuella.
Så värst långt från dagens USA är väl inte ”Angels In America” med tanke på landets nuvarande president, föreställningen känns väldigt aktuell.
”Angels In America” har tidigare gjorts som en hyllad TV-serie med bl a Meryl Streep och Al Pacino. På Hipp ger man egentligen bara första delen. Slå det väl ut – det gör det förhoppningsvis! – kanske danske regissören Anders Lundorph får sätta upp även den andra delen. Blir det till och med så att man kan bjuda på en helaftonsföreställning i sex timmar?

FOTNOT. Ovan nämnda Tom Ahlsell är nu pensionär men kommer i höst att kunna se i thrillern Veronica’s Room Moomsteaterns på Södra Teatern med premiär 14 oktober och Lars-Göran Ragnarssons nästa blir i familjeföreställningen ”Den Oändliga Historien” på Hipp i november.
Själv ska jag på fredag se genrepet av ”Young Forever” (Evigt Ung) med bl a Marianne Mörck och Håkan Paaske på Intiman.
Bilder: MALMÖ STADSTEATER

Jag gillar inte strejker – men…

Som väntat blev det stort rabalder när Jägersrotränarna gick ut i en 15 minuters lång ”strejk” inflr onsdagens V86-lopp. Jag är ingen vän av vilda strejker, men den här var enligt min mening berättigad.

ATG och ST (travförbundet) har än en gång i samråd kört över travets aktiva.
Med ATG-VD Hasse Skarplöths handgångne män, travets generalsekreterare Johan Lindberg och ordföranden Hans  Ljungkvist i spetsen, har man trumfat igenom nästa års tävlingsprogram utan hänsyn. Med några miljoner hit och dit har man i något som liknat ren utpressning fått igenom Skarplöths förutbestämda beslut. TR, tränarnas riksförbund fick inte alls vara med i ”diskussionen”. Detta orsakade Jägersroprotesten.
Alla tycker inte om aktionen. Till exempel Robert Bergh. Åbys stortränare. Man ska dock veta att han är jättepolare med Johan Lindberg. Bland annat…
Joakim Lövgren har blivit talesman för tränarna på Jägersro. Det har han han skött mycket skickligt, verserat och klokt. ”Det finns ingen symbios längre mellan sporten och spelet längre”, säger han bland annat. Johan Lindberg hoppas att han ska bli trodd när han uttrycker ”vi måste ta åt oss och vara mera lyhörda och ödmjuka”.
Oberoende Sulkysports Lars G Dahlgrens Ledare i dag är läsvärd:
www.sulkysport.se

Travförbundets tidning har också behandlat händelserna på sitt mera ”försynta” sätt:
www.travronden.se

Sulkysport är enligt min mening närmast sanningen.

 

Fina tjejer i dubbla upplagor!

Så är Malmöfestivalen över för i år. Det finns folk som blir lyckliga då. Det blir inte jag även om jag fortfarande har svårt att förlika mig med olyckan Pella Ström, åldersfascisten och festivalgeneralskan, som körde bort Hot House’ Jazztält. Vad hon sysslar med nu jag inte men sossarna brukar ta hand om de sina. Hon har ju fått sparken tidigare som inkompetent presschef för Malmö Stadsteater men dyker likt en rysk docka upp igen och igen och igen…

Nåväl, Malmö JazzHouse och Swingtältet finns ju kvar, men jag undrar hur länge till Lillemor Johnsson och hennes medarbetare orkar fortsätta. Ekonomiskt är det inte längre något självspelande piano, kommunen suger ut mer och mer i hyra och kostnader för tälten.
Nu får man sätta sin lit till att orkestrar och band håller nere sina gager till ett minimum och knappt det. Såvida man inte tillhör ”dom stora” som kommer utifrån och som får vara med på Stortorget, då finns det pengar…
Nåväl, jag har fått uppleva några bra framträdanden i Swingtältet. Jag har tidigare skrivit om DeFranco Legacy. Tisdag och torsdag var det några av sta’ns finaste kvinnliga sångerskor plus Roger Berg Big Band i tre olika scenvarianter.
Roger’s Sisters framträdde på tisdagen med Roger Berg Swing Explosion, sextetten som backade upp Katarina Elmberg, Sandra Marielle Hansson-Cehic och Dorota Berg. Den här tjejtrion är enormt säker i sina framträdanden, vare sig det sker var för sig eller i trion à la Andrew Sisters, här med bl a Oh Johnny och Blueberry Hill.
Man kom tillbaka på torsdagen tillsammans med bigbandet efter att en annan tjejtrio – som faktiskt inledde sitt samarbete hos Roger Berg – nämligen Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Miriam Ekespong.

Den trion kallar sig Miss Sway och framträdde med Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas och Pelle ”Trazan” Jonasson trummor. Jag missade tyvärr första set men Basin Street Blues och Alexander Ragtime Band inledde efter pausen satt direkt hos mig. Jag ska inte ta upp tiden och utrymmet med att räkna upp allt vad man bjöd på men Sara Ahlcronas visslingar i Pennies From Heaven satt som en smäck.
Det fanns en del som menade att Sara, Anna Pauline och Miriam inte gick att ersätta när man lämnade Roger Berg Big Band. Men allt har sin tid och storhet och Katarina, Sandra och Dorota har verkligen utvecklats samtidigt som den tidigare trion tillsammans och var och en för sig gått vidare i det musikaliska livet på ett fint sätt. Och varför måste man för övrigt jämföra?!

Roger Berg Big Band såg en del för mig nya ansikten bakom orkesterpultarna. Jag borde inte förvånas över hur excellent samspelet låter, det är ju i och för sig proffs det handlar om. Men när Mikael Samuelsson överraskande (för alla utom Roger Berg) dyker upp och man sätter Hello Dolly och Charles Trenets La Mer med svenska texter tillsammans med Samuelsson, då är det suveränt.
Mikael Samuelsson fick sitt stora genombrott när han hade titelrollen i Fantomen På Operan som spelades på Oscars i Stockholm under en rekordlång period, 1985-91, då jag såg den. Låtarna nu tillhör väl inte direkt bigbandets vanliga repertoar, men som det satt! Samtidigt som ett monsunregn smattrade mot det fullsatta tältet.

Jackie Wilsons Reet Petite tillhör väl inte heller swing-genren direkt, men herregud vilket utspel vi får från Sandra i den här låten som var en megahit för några år sedan. Och vad glad man blir!

Honeysuckle Rose och Opus One med Dorota, Marilyn Monroes I Wanna Be Loved By You (‘Boop-Boop-a-Doop Girl) från Billy Wilders succéfilm Some Like It Hot gjordes full rättvisa av Katarina och tillsammans bjöd man oss på Mr Sandman, Oh Johnny, Choo Choo Baby och en av kvällens upplagor av Sing, Sing, Sing. Utan trumsolot. Det kom mot slutet och som vanligt då stående ovationer för Roger Berg.
… och för hela bandet och tjejerna förstås. Jag ska inte glömma att bandet och Roger gav en hyllning till nyligen bortgångne trumpetaren och arrangören Hans ”Cooling” Carling i Duke Ellingtons KoKo.
Festivalen är slut. Jag är i alla fall nöjd med det jag valde ut. Sedan må gnällspikarna rya om det är jobbigt och trångt och f-n och hans mormor i sta’n. Flytta ud po lanned då!

Bilder: PETER KASTENSSON

En Festivalstart med band som även jag gillar

Malmöfestivalen är igång. Jag har egentligen inte ett dugg intresse av den här festivalen sedan för några år sedan dåvarande festivalgeneralskan Pella Ström i ett anfall av åldersdiskriminering valde att köra bort Hot House’ Jazztält från Södertull; ni är för gamla, sa fruntimret.

Men lite tar jag del av det. Absolut inte kräftskivan på Stortorget som inledde med ett jättesörplande där Grus i Dojjan som vanligt anger takten. Jag är nämligen skaldjursallergiker!
Sedan Hot House blivit bortkörda, har den här jazzföreningen med anor från 1955 tjuvstartat Festivalen med en picknick på Victoriateatern.

I år gjorde man det med Mama Shakers och med Tribute To Papa Bue. Mama and Papa…
Mama Shakers är en fransk ungdomsorkester under ledning av Angela Strandberg, dotter till Kiki Desplat och Paul Bocciolone Strandberg. Angela bor nu i Paris och det här kompisbandet, där Angela spela trumpet och washboard, har funnits i ett år.
Det är svårt att sätta någon etikett på bandet som har en synnerligen bred repertoar av New Orleans, blues, american songbook. Angela berättade att man har en idol i Laurel and Hardy, alltså Helan och Halvan, och bjöd på både Honolulu från Sons Of The Desert 1933 och Shine On, Harvest Moon 1938. I’ll Be Glad When You’re Dead, Rascal You, känd genom bl a Louis Armstrong var en annan låt ur Mama Shakers spellista med mycken fin stämsång. Kiki och Paul satt på första parkett och såg mycket nöjda ut.

Tribute To Papa Bue har jag faktiskt varit lite skeptisk till. Det går tillbaka hur enligt mitt tycke man i ”försäljningssyfte” utnyttjade en gammal och sjuk Arne Bue Jensen under hans sista år, fick man mer eller mindre bära in honom till en stol för att spela, fjärran från det han kunde under sin storhetstid. Bue dog 2011.
Men det här bandet är bra. Samtliga musiker har också spela med Papa Bues originalband vid olika tillfällen. Mest basisten Jens Sölund. Klarinettisten Erik ”Krölle” Andersen managerar bandet, som på Victoria bestod av helsingborgaren Jack Andersson på trumpet (”han har betytt ett lyft för bandet, sa ”Krölle”), Ole ”Fessor” Lindgreen trombon, Hans Knudsen piano och Henrik Simonsen trummor.
Vi fick efter starten med Nyboders Pris ett Papa Bue-medley med Just A Closer Walk-The Old Rugged Cross-Corinne Corinna. Då flödade nostalgibägaren över liksom den gjorde med avslutande numret Schlafe Mein Prinzchen, Mozartkompositionen som var en miljonsäljare i Europa under Papa Bues storhetstid och släpptes 1956.
Det var också då jag gjorde min första bekantskap med Papa Bues Viking Jazzband på ursprungliga Hot House på Stadt Hamburgsgatan i Malmö. Ljuva minnen!
Hans Knudsen som är belönad jazz-, jump- och boogiewoogie-pianist i Köpenhamn satt vid flygeln den här kvällen och svängde till det omåttligt i triospel med Simonsen och Sölund. ”Fessor” briljerade i Kid Orys Savoy Blues, ”Krölle” gav oss Acker Bilks Creole Jazz, Jack Andersson inte att förglömma i Louis Armstrongs West End Blues.
Stämningen var mycket hög i den fullsatta Victoria-teatern.

Från det ena till det andra. Det är som nämnts inte så mycket som egentligen intresserar i övrigt Festivalmässsigt. Men Malmö JazzHouse kämpar för att hålla jazzen levande i sitt swingtält. Och när världspianisten Jan Lundgren kommer på besök med sin sambo Hannah Svensson, sångerska och konstnär, tillsammans med Karl Martin Almqvist på sax, Mattias Hjort bas och Zoltan Csörzs på trummor, då är det förstås ett måste att ta sig till det fullknökade tältet.
Jag skrev nyligen om att han varit i Tyskland för att inhandla en flygel till Ystads Teater, som ju är en av de scener som Jazzfestivalen i Ystad huserar på under ledning av Jan Lundgren. I Swingtältet handlade det om ett till synes rätt gammalt vanligt piano. ”Men det går att spela på det också, och det är i alla fall inget elpiano”, sa Jan Lundgren som verkligen är fjärran från alla divalater som hans position i musikvärlden kanske kunnat ge upphov till. Han är ju också musikansvarig för legendariska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. En oerhört trevlig människa!
När han i tältet fick syn på malmöitiske förre jazzpromotorn Bosse Johnsson som i Malmö gett oss världsnamn som Count Basie, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Jazz At The Philharmonic m fl, dedicerade han Take The A-Train till Bosse! Karl Marin Almqvist fick hylla sitt Värmland i Ack Värmeland Du Sköna, en underbar ballad och Hannah Svensson hottade till det i bl a What A Little Moonlight Can Do. Som Hasse & Tage skrev en svensk text till i revyn Glaset I Örat, där Monica Zetterlund sjöng den som Vad En Liten Gumma Kan Gno.

Från Swingtältet till Malmö Saluhall vid Malmö Live som ligger på vägen hem. Syskonen Nina och Martin Karyd med mamma Ulla-Britt satsar under festivalveckan på musikunderhållning i jazzton. Fredag tidig kväll spelade Viktor Jansåker gitarr och Simon Petersson bas med Linnéa Hall som sångerska.  Viktor har precis gått ut Malmö Musikhögskola, jag lärde känna honom som tonåring när han spelade gypsy music à la Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten.
Simon Petersson spelar liksom Viktor i olika konstellationer, fick för två år sedan ta emot Harry Arnold-sällskapets ungdomsstipendium Stand By. Linnéa Hall var en ny bekantskap och en av de unga och lovande kvinnliga sångerskor som kommer fram och försöker göra en karriär inom jazzen. Här blev det mycket ur den amerikanska sångboken men också en ny låt för mig – i sådana här sammanhang – ur Djungelboken.
Bara att önska den här trion lycka till. Malmö är ingen lätt stad att göra jazzkarriär i, det vimlar inte av spelmöjligheter och arrangörer som kan ge ordentligt betalt.

I morr’n är det Flotten som gäller. En extratur insatt med Grus i Dojjan kl. 15.00 och så – om man orkar… – Rickard Lindgren i Bluestältet kl. 17.30. Oups, där är visst ännu ett band jag kan tänka mig…

Bilder: PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi vet ju alltid bäst…

Fy f-n! Så vill jag uttrycka det man fick se från Meadowlands i USA i lördags när man hade sin stora Hambletoniandag. Jag avser då det vilda användandet av körspö som framvisades i sändningen i ATG Live.

Det ger en besk eftersmak när Åke Svanstedt i elva enhandsslag utdelar rallarsvingar på sin häst. Jimmy Takter var heller rolig att se bakom en tvååring.
MEN… detta är tillåtet i bl a New York (det år olika i olika stater) som tyvärr har helt andra och mycket, mycket liberalare regler för användandet av körspö än vad vi har i Sverige. Man må tycka hur illa man vill om detta, men det är tillåtet. Man kan faktiskt bli bestraffad om man INTE gör ”sitt bästa” för att vinna.
Därför rimmar det lika illa när Svensk Travsports högste tjänsteman Johan Lindberg på travförbundets officiella hemsida uttrycker sig så här:
”De använder sig av drivningar som de borde få spöstraff för!”
Det svenska världssamvetet har därmed gjort sitt intåg även inom travet. I det här landet vet vi som alltid bäst.
Självfallet är det bra om representanter för svenskt trav jobbar internationellt för att få våra hårdare regler avseende drivningar att sprida sig internationellt till främst USA och Frankrike. Men vill man bli tagen på allvar ska man fanimig då som officiell representant välja sina ord och uttrycka sig diplomatiskt. Även om det är skrivet i ren ilska.
Men, som sagt, vi i Sverige vet ju alltid bäst…
Lindberg förespråkar också ren censur om vad som ska visas på ATG Live. Han skriver:
”Med gårdagen i färskt minne, så får vi överväga om vi över huvud taget ska visa några lopp därifrån.”
Som om man inte skulle kunna streama hem lopp från Meadowlands på annat sätt. Den som vill spela och se loppen kan välja andra kanaler än ATG Live…
Men storebror ser dig och vet förstås bäst här också. ST – och ATG – ska för övrigt inte ta för stora ord i sin mun avseende hästhälsan när man helt åsidosätter tränarnas förberedelser av sina hästar för tävlingar då man kort före start bestämmer sig för att senarelägga starten av V75 som skedde nyligen när tekniken – på nytt – strejkade. Då hördes eller lästes inga hårda ord från Johan Lindberg, men så sitter ju tjänstemännen och styrelsen som i sporten äger ATG i knäet på den enväldige bossen Hasse Skarplöth.

Slutligen så är faktiskt årets Hambletonian ännu inte avgjort. Kretsen kring What The Hill som var etta i mål före Perfect Spirit och Åke Svanstedt har överklagat domarnas diskvalificering. Det hade inte gått i Sverige, men även här är reglerna annorlunda i USA.

En bestseller och viktig bok om Malmö

Boken ”Framtidsstaden” med underrubriken ”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då”, av journalisten och författaren Lars Åberg, har blivit en bestseller. En oerhört viktig bok som också tagits emot väl i de flesta kretsar.

Lars Åberg skriver i ett ”förord” på omslagets sista sida:
”Jag har bott i Malmö i nästan 60 år. Jag har cyklat till skolan över fält som senare blivit höghusområden, mina barn har växt upp här, jag har varit engagerad i det lokala kulturlivet och samhällsdebatten – och jag har sett den radikala förvandlingen från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort.
Befinner man sig länge i samma miljö kan det ta tid att uppfatta ur förhållandena förändrats. Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset – och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit, jag tror att många kan ha den erfarenheten av Malmö; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.”

Lars Åberg har som den skicklige journalist han är gjort ett fantastiskt researcharbete. Det är fakta, fakta, fakta men självfallet också hans personliga funderingar kring många händelser.

Jag var i lördags på Limhamns Hamnfest och lyssnade till ett samtal mellan Malmöförfattaren Fredrik Ekelund och Lars Åberg. Fredrik Ekelund var en dom som reagerade skarpt när Sydsvenskan i en recension av ”Framtidsstaden” tog heder och ära av Lars Åberg i personligt angrepp. Sydsvenskan i Malmö är en av den svenska mainstreamjournalistikens högborgar, och det är inte något beröm, en degenererad monopoltidning. Här frodas PK-journalistiken men man är samtidigt fega. Ingen av tidningens egna kulturjournalister skrev utan kulturchefen Rakel Chukri skickade fram en person som heter Ola Andersson, som tydligen både är arkitekt och författare. Har aldrig hört talas om honom men han fick över en helsida fritt kräka av sig mot Åberg.
Fredrik Ekelund uttryckte det som så, ”att det som skrevs i Sydsvenskan var ingen recension, det var en spya”! I en kommentar på sin hemsida skrev Eklund också:

”Åbergs bok (är) inte bara förtjänstfull utan också modig. Den är vederhäftig, öppen, respektfull och Åberg lutar sig så gott som hela tiden på statistik och/eller intervjuer med olika typer av representanter för staden; löst tyckande är inte Åbergs tekopp. Han skriver klargörande om stadens problem (segregation, klanvälde, hedersproblematik, arbetslöshet, gängkriminalitet osv) och försöker inte dölja stadens problem bakom diverse eufemismer (som ordet ”utmaning” t ex); därför utgör boken en utmärkt grund för fortsatta diskussioner om stadens problem och vad som kan göras för att förbättra livet för Malmöborna…
Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid.”

Jag kan inte sammanfatta det bättre själv. Lars Åberg berättade att det finns 45 kommunikatörer i Stadshuset, att han som journalist får massor av pressutskick som bara talar om hur bra Malmö är, ingen talar om problemen. Det finns en total ovilja att prata om dessa. Man är medvetna om det men vill inte prata offentligt. ”Malmöborna vet hur tillståndet är i staden och det blir en konstig situation som är mycket valhänt hanterad. Man ser en bild av Malmö i stället för verkligheten”, sa Lars Åberg vid samtalet med Ekelund som hade lockat många åhörare vid Fiskehamnen.
Lars Åberg har varit inbjuden att presentera sin bok och debattera den i många sammanhang. Dock INTE hos socialdemokraterna! Styret i Malmö ger heller inga intervjuer längre till utländska representanter för massmedia, eftersom man menar att dessa bara är ute för att skiva illa om staden.

I boken intervjuas bl a Greg Dingizian, stor fastighetsägare, Mikael Johansson, säkerhetschef vid Malmö Tingsrätt, Mats Nilsson, förvaltningschef MKB, Marie Jensen, sjuksköterska och säkerhetshandläggare Skånes Universitetssjukhus, Jahangis Hosseinkhah, chef på Jobb Malmö anställningsenhet, Dialy Mory Diabaté, Malmö Boxningsklubb, Torbjörn Tegnhammar, oppositionsråd (M) och Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsen ordförande (S).
Lars Åberg minns tillbaka i Malmö och jag kan inte låta bli att citera ett stycke, eftersom jag minns det själv:

I Malmö var den svenska modellen länge så stark att den nästan blev malmöitisk. De ekonomiska och politiska maktsfärerna var stabila och sammanvävda. Sociologen Mikael Stigendal och historikern Peter Billing har i en gemensam avhandling, ’Hegemonins decennier’, beskrivit hur Malmö under de expansiva rekordåren på femtio- och sextiotalen i praktiken styrdes av en fyrklöver bestående av byggmästaren Hugo Åberg, kommunalpampen och HSB-bossen Oscar Stenberg, cementdirektören Ernst Wehtje Jr och Skandinaviska Banken där Wehtje också hade en maktposition….. Det var de fyra, den kvartetten eller kvadraten som bestämde hur Malmö skulle komma att se ut.”

Det här är ingen tung bok. Lars Åberg är som nämnts journalist och allt är mycket bearbetat och smakligt presenterat. Han har rötterna i vänstern, vilket förtjänar betonas när Sydsvenskan genom Ola Andersson lögnaktigt pådyvlar honom både nazistiska och antisemitiska anknytningar.

Den som är intresserad av hur Malmö i dag ser ut och varför det blivit så kan jag bara rekommendera att läsa ”Framtidsstaden”. Boken är utgiven på Karneval Förlag.

Bild: PETER KASTENSSON

 

Magisk kväll även om det finns gnällspikar

Åbergskvällen på tisdag. Bortsett från amatörernas Gentlemannadag för familjer – med lika mycket publik på tivolit BAKOM läktarna som framför – är Åbergs den största publikdagen om man ser till sporten. Inte ens Svensk Travderby kan konstatera.

Den här kvällen brukar betecknas som magisk med – förhoppningsvis! – en sol som går ner bakom Turning Torso som skymtar i sista sväng.
Som alltid diskuteras hur bra årgången egentligen är. Gnällspikar dyker alltid upp, så även nu. Jag gillar fristående sajten TrottoSport almeister Lennart Persson tillsammans med Henrik Ingvarsson oftast har intressanta synpunkter på både det och det andra inom sporterna. Faktiskt även galopp.
Men Ingvarsson, som jag egentligen gillar, excellererar ibland i rena ordbajseriet i ett något krampaktigt försök att vara annorlunda i sina många inlägg. Han gillar inte Åbergs i år som han tycker är en vanlig Gulddivision. Han tycker också att Peter Untersteiner i stället för Björn Goop borde satt upp sin lärling Henriette Larsen på Carabinieri i Åbergs, nu när han själv blev avstängd för spöhantering, som inte medger dispens att köra. Visst är Henriette lovande och duktig, men i ett miljonlopp kanske man söker det allra bästa utan tankar på att försöka vara Politisk Korrekt?!
Men likheten med en vanlig Gulddivision har jag hört från annat håll också. Och visst, flera av hästarna har mötts tidigare också. Men vad finns få till buds?
Bold Eagle hade förstås varit drömhästen trots debaclet i Eltloppets final, som dock helt får skyllas på kusken Franck Nivard, som totalt i onödan tömde sin häst helt i försöket, när Bold Eagle nu för första gången startade två gånger samma dag. Men Bold Eagle lär nog inte lämna Frankrike igen, inte förrän det är dags för Elitloppet 2018?!
Timoko förstås, som vann Elitloppet igen i år. Men kretsen runt Timoko har klart deklarerat, att om Åbergs skulle vara aktuellt, så måste Jägersro bjuda på flygtransport. Vem skulle sponsra detta?
Up and Quick, som väl kan rankas som trea i Frankrike, var klar, men skadade sig mycket illa i hagen och fick tas bort och missade därmed chansen ta hem den bonus på € 50.000 som skulle tillfalla om en häst startade i alla fyra loppen och vann minst tre ingående i Challenge du Trot a Grand Vitesse. Åbergs är tredje avdelning och Up and Quick har vunnit de två tidigare. Trist för sportchefen Mats Ahlkvist som
uttalade att ”jag tycker ändå mest synd om hästen”.
Vad återstår då från Frankrike? Säkert en och annan men knappast någon som skulle bidra till extrapublik. Dessutom är ju faktiskt förstaprisets en miljon kronor som det varit sedan nå’n gång på 90-talet inte speciellt högt längre. Därvidlag har gnällspikarna lite rätt. Men man kanske kan påvisa en lösning på hur man får pengar till en höjning?!
Vi har nu ett kittlande revanschmöte mellan fjolårsvinnaren Propulsion som även om han är svensktränad definitivt är en världsartist och Dante Boko, som besegrade denne senast i Årjäng. Berodde det på att Örjan Kihlström satt lite för säker några meter för länge i kön, samtidigt som Adrian Kolgjini gjorde det vinnande rycket med Dante Boko. Propulsion kom flygande långt ut i banan utan att Dante Boko kunde se honom. Går Dante om det behövs kanske undan häst mot häst?
Bara mötet mellan Propulsion och Dante Boko är värd ett besök på Jägersro på tisdag. Adrian Kolgjini hade en drömförhoppning inför lottningen av startspåren – Propulsion från spår 1, Djali Boko med Lutfi Kolgjini i andraspår och Dante Boko med tredjespår. ”Dante Boko till spets före Propulsion och så Djali Boko utvändigt…” Nu blev det inte riktigt så bortsett från Propulsion och Djali Boko.. Men Dante Boko blixtrade till spets från spår 8 på Årjäng och har spår 7 nu. Men… det är lättare att från ytterspår ta sig till spets från 1640 meter som på Årjäng än 1609 på Jägersro, där första kurvan ju kommer tidigare.
… och skulle det vara någon jättesensation om någon annan av Åbergsdeltagarna blandar sig i leken?
Dessutom är ramloppen av en kvalitet som det kanske inte varit på flera år. Väl besatta också. Det ÄR en tävlingskväll att se fram emot!

Innan den här kvällen är det Kolgjini Sales ute i Vomb som gäller. Ludde bjuder som vanligt på en kvalitetsauktion. I år med 82 katalognummer. Förra året slogs rekord i Sverige när Forfantone Am klubbades för 2,7 miljoner och Rudisha för 2,4 miljoner.
Säkert kommer det att finnas flera miljonhästar när Hans Johnsson, eminent utropare, börjar svinga sin klubba och slå i käppen. 20 av ettåringarna är Face-hästar från Ludde och Anna Svensson. Menhammar, Am Bloodstock, WHAP Trotting och några andra uppfödare finns också med. Auktionen kan som tidigare följas på webben www.kolgjini.se

Nu väntar vi bara på att vädret måndag-tisdag ska vara på bättre humör än när Svenskt Derby nyligen reds på Jägersro, en söndag som det i sitt slag var lite magi över i ett oerhört fint genomtänkt evenemang av Skånska Fältrittklubben.

Derbysatsningen något att fortsätta bygga på!

Svenskt Derby för 100e gången i eftermiddags på Jägersro. Lördagens solsken hade förvandlats till ett envist duggregn och det var inte mindre än en jäkla otur för galoppen.

Ändå kom 5.218 personer till Jägersro, det mesta på många Derbydagar och det hade garantera varit över 6.000 om vädret varit tillåtande. Dessutom var GS75-omsättningen nästan 7 miljoner och det måste tom. ATG vara nöjt med!?
Jägersrogaloppen hade nämligen lagt ner ett enormt arbete på inte bara marknadsföring – jag har aldrig sett sådan förhandsreklam på jag tror något hästsportevenemang i Sverige. Möjligen bortsett från Solvallas Elitlopp.
Dessutom låg ett stort arbete på själva tävlingsdagen där jag imponerades inte minst av jubileumsparaden med bilar från varje århundrade från starten 1900-talet, först av bilarna då förstås en elegant hästförspänd charabang. Första Derbyt reds 1918.
Hela paraden ackompanjerades av Malmö Brandkårs eminenta orkester som tillsammans med två sångerskor briljerade med korta låtar från varje århundrade! Strålande uttänkt (av galoppens Pia Skoog?) och perfekt genomfört med passagerare i bilarna i tidstypiska kläder som klev av och i vinnarcirkeln bjöds på ett glas champagne.
Det här är något att bygga på för framtiden och återgången till söndag eftermiddag är absolut rätt.
Det var drygt tio år sedan jag hade några fina år som redaktör för Skandinavisk Galopp som gavs ut av galoppförbunden i Danmark, Norge och Sverige i ett givande och problemfritt samarbete.
Därför var det extra trevligt för en gammal redaktör att återknyta bekantskapen och växla några år ord med flera företrädare galoppsporten. Inte bara från Skandinavisk Galopp utan även från den avlägsna tiden från tiden på Kvällsposten för 40 år sedan.
Så hör följer lite namedropping utan inbördes ordning om ni orkar:
Ole Larsen, ”Derby-Ole” som numera delar Sverige och hus i Hua Hin i Thailand som boplats. I Sverige tre segrar som jockey och en som tränare men ännu fler i Danmark.
Gunnar Nordling, en av landets absolut mest framgångsrika jockeys med bl a fyra Derbytriumfer.
Fredrik Johansson, med över 2000 vinnare och åtta svenska Derbysegrar som jockey. Suveränen som efter sin på grund av skador för tidigt avbrutna jockeykarriär nu hittat sin nisch som kommentator, mentor och fystränare för yngre ryttare.
Carl-Johann Radetzky, i Stall Joker ägare till 1984 års vinnare Flying Jazz som tränades av framlidne Lennart ”Lelle” Reuterskiöld. Carl-Johann Radetzky är ättling i rakt nedstigande led till Österrikiske fältmarskalken Joseph Wentzel Radetzky von Radetz. Någon kanske känner igen Radetzkymarsch av Johan Strauss d.ä. som Wienfilharmonikerna brukar avsluta sin nyårskonsert från Wien med?!
Den här känner ni säkert igen:
Radetzkymarsch

”Lelles” fru Madeleine Reuterskiöld påminde mig om en intervju jag med ”Lelle” för några år sedan, ganska många år sedan faktiskt.
Björn Zachrisson och hustru Gunilla. BZ har passerat 80 men är still going strong. Håller fortfarande i den stora statistikbiten. Vi jobbade tillsammans i Skandinavisk Galopp där jag tog över efter honom, liksom jag gjorde i Grand National-sändning i TV i början av 70-talet och det var mindre uppskattat… ”Mr Galopp” har en oerhörd kunskapsbank om galoppen.
Bruno Nilsson, son till legendariske Jägersrotränaren Nils ”Baltic” Nilsson, framgångsrik tränare på Täby och vann Svenskt Derby 2000 med Double Net.
Niels Dreyer på tidigare arabstuteriet i Blommeröd och hängiven galoppentusiast som gärna ser fler tävlingar på Blommerödsgräset vid Ringsjön där Blommeröd Hästsport Center nu bedriver träningsverksamhet.
Framgångsrike och sympatiske uppfödaren Kjell Sjöberg, uppfödare till Bloomerace som vann Derbyt 1995
… och så inte minst min gamle trätobroder Björn Eklundh, galoppens meste generalsekreterare, som säkert rycker i en och annan tåt fortfarande?! Men ingen slår honom på fingrarna när det gäller galoppens reglemente. Bland annat….

Svenskt Derby då? Jo, en 54-oddsare överraskade dom flesta, Dorcia med Carlos Lopez. Tränad av Lennart Reuterskiöld Jr och det var Junior-Lopez’ andra raka seger efter Duke of Burden förra året. Ägd av Roland Johansson i Stall Q C. Jo, det han som också är travhästägare. Men om detta kan ni läsa mer och bättre på andra sajter.

Slutligen… så använder sig hästsporten ibland av s k kändisar som dragplåster och ”kom-fram-och-säg” som bara blir pinsamma. Låt mig tycka att David Hellenius gjorde ett kanonjobb som sådan i par med oerhört kunniga och pålästa Anna Thelander i vinnarcirkeln. Mycket skickligt sammanvävt!

Bilder: PETER KASTENSSON

Om rasat campingbord och parfymerade kallingar

Inleder den här bloggen på en Flying Cat mellan Poros och Pireus på väg hem efter drygt två veckor, fantastiska sådana på Saga Hotel på Poros. Lämnar Pireus i 38-gradig värme.

Andra året jag är där, och om jag lever och mina rygg- och öronproblem blir lösta så blir det en tredje gång 2018 och…
Även om jag är äldst i det stora sällskapet, som normalt frekventerar Bullen i Malmö, så är jag junior i det här sammanhanget. Det är Tom Ahlsell, nyligen pensionerad men icke tillbakadragen skådespelare och veteran på Malmö Stadsteater som ”lurat” mig till Grekland och det är jag honom stort tacksam för.
Tom är som barn i huset hos ägarna Zefi och hennes man Taki Alexopoulon och deras dotter sedan han var på Saga första gången för så där drygt 20 år sedan. Då med sonen Rufus, i samma ålder som fyraårige Moltas (övre bilden före en nyförvärvad vän på Saga, undre bilden med annan huvudbonad)) som han och nuvarande frun Elin Heijkenskjöld nu har i en familj. Som även omfattar Elins son Oskar, en framåt och begåvad fjortonåring. Ingen av dom aktar för rov att trivas i sällskap med gamla gubbar som jag själv och medresenärerna Skuggan och Fille (undre bilden) liksom med Eva, fast hon är ju inte någon gubbe, men heller inte någon liten gumma. Eller vad man ska säga. Och snacka om att ”Molle” och ”Oggan” är sociala och härliga grabbar!
Men ingen nämnd och ingen glömd i det synnerligen löst sammansatta gäng som befolkade ett Norwegianplan från Köpenhamn till Pireus för några veckor sedan.Men  Bullenägaren Vicky och hennes Per med dottern Saskia är också något av inventarier på Saga.
Och var och en sköter sig själv, någon arrangerad sällskapsresa ärr det inte tal även om det umgås mycket vid hotellets pool och fina uteloungen på hotellets tak. Där nätterna kunde bli ganska sena efter diverse middagsutflykter till de många olika tavernor som finns i Poros. Men Saga bjöd på en lammupplevelse av hög dignitet med köttet i långkok på vedeldad olivträ.
Och pass på, så att inte Oskar nästa sommar hjälper till mera på allvar i baren hos Stavrula mellan besöken på det lokala gymmet i Poros.
Veckornas största fadäs stod jag själv för. Eftersom jag visste att dom låga solstolarna på Kanali Beach vållade mig vissa besvär – lindrigt uttryckt! – att komma upp ifrån, hade jag tagit med mig en utfällbar campingstol. Fin som attan. Med armstöd och hållare för glas, i ett fordral som fick plats i resväskan.
När jag plockade upp härligheten på stranden, blev jag varse att det var bordet jag tagit med mig och inte tlllstymmelsen till en stol. Men jag var inte rådlös. Så jag sätter mig väl på bordet tänkte jag. Som raskt brakade i backen och där satt jag på min kliande röv sedan man parfymerat kallingarna i tvätten… Starka reskamrater hjälpte mig snabbt upp efter rop på hjälp. Och tyckte förstås att det jäkligt roligt. Och det var det kanske också?
Tyvärr förpestades vattnet av båtar som ankrat upp och tömde sina septitankar och Elin tyckte att Kanali Beach borde plocka bort ”k” ur namnet…
Passerade i PIreus hamn med Flying Cat-en ett av världens största kryssningsfartyg. Taxi till Atens Airport och fortsätter skrivande av den här bloggen på Norwegianflighten tillbaka till Köpenhamn. Batteriet är snart utgånget, laddning väntar i bostaden, där jag också får inrikta mig på att kolla upp V75 i Halmstad till Jägersros hemsida när jag är hemma vid 23-tiden.
Har också äntligen fått läst den oerhört intressanta boken Framtidsstaden av Lars Åberg om min hemstad, mycket omdebatterad och jag ska återkomma i veckan.

Lovar jag, lite på hugget igen efter dom sköna veckorna på Poros, dit jag hoppas kunna vända tillbaka nästa år. Då med campingstolen och kalsonger så det räcker utan riskera parfymerad tvätt…

Bilderna tagna av Eva Nilsson…


… och bloggaren (bilden med Oskar ”Oggan” Heijkenskjöld).

”Svempa”, Jan Lundgren och två flyglar

Innanför glasdörrarna på Södergatan 14 i Malmö står en Malmsjöflygel. Kanske inte det man främst förknippar med den ganska nyöppnade restaurangen i Harrys tidigare lokaler. Det här ska handla lite om flygeln och mannen bakom den jazzsatsning som det handlar om, Sven Erik ”Svempa” Lundeqvist.

Glasdörrarna ut mot Södergatan står inbjudande öppna från nr 14. Södergatan 14 är också namnet på restaurangen som öppnats av Johan Lönn och Tony Rekar. I taket ovanför baren i loungen ut mot gatan och den stora uteserveringen hänger stora tankar med färsköl enligt ett tjeckiskt koncept, Tankovna. Den är god!
… och så då flygeln! Som är en fin ”skyltdocka”, inte minst när Sven Erik Lundeqvist,”Svempa”, sitter på pallen framför pjäsen. Det är han som skaffat flygeln till restaurangen. En flygel som har en liten speciell historia.
– Den ägdes ursprungligen av Niclas Fredins föräldrar, berättar han.
Niclas Fredin är välkänd och efterfrågad trumpetare och sångare i inte minst malmöitiska jazzkretsar och finns bl a med i både Roger Berg Big Band och Monday Night big Band.
Från Niclas Fredins föräldrar förvärvades flygeln av ”Svempa” och Felix Tani, även han skicklig pianist. Som lät flygeln gå vidare till Johan Kolsut, flitigt förekommande trummis i olika band. Som efter ett tag började känna ”stugan lite väl trång” och Malmsjöflygen skulle vandra vidare.
– När man öppnade Södergatan 14 ville ägarna ha ett piano, egentligen ett elpiano. ”Men nä, stopp ett tag nu”, sa Sven Erik Lundeqvist som man klokt nog anlitat för att sköta det musikaliska.
– Jag föreslog att man skulle ta över flygeln. Och nu står den här!
”Svempa” har jobbar nu tre dagar i veckan för Södergatan 14 med högklassig jazzmusik som förstås låter super när ”Svempa” med flygeln bjuder på sin breda repertoar från bl a Art Tatum, Nat King Cole, George Gershwin men även Mose Allison och Frank Loesser (My Fair Lady). Husguden heter egentligen George Shearing.
Onsdagar (dock inte kommande), torsdagar och lördagar finns ”Svempa” på plats framför klaviaturen och vi som tillhör den äldre generationen (ett understatement…) är tacksamma för att man börjar redan vid åttatiden vardagarna och vid femsnåret lördagar. Torsdagar har han sällskap av Johnny Åhman på bas och ovan nämnde Johan Kolsut trummor. Plus vad som plötsligt kan dyka upp. Anders Bergkrantz, numera New York-baserade Björn Ingelstam och pappa Hans, Thomas Jonasson, Torben Waldorf och Felix Tani är några av namnen.

”Svempa” blev glatt överraskad när Jan Lundgren plötsligt klev in genom dom öppna glasdörrarna i sällskap med Hannah Svensson. Jan Lundgren, en av världens främsta pianister, mannen bakom Ystads Jazzfestival men också musikansvarig för danska Montmartre kom inte för att sätta sig vid flygeln och avlösa sin tidigare elev ”Svempa”.
– Du har verkligen utvecklats stort och det låter väldigt bra om flygeln också, sa Janne Lundgren och var förstås kungsord för en glad och stolt Svempa.

Den dag man får en riktig sångmikrofon på Södergatan 14 kanske vi också får höra Hannah Svensson, en av våra finaste jazzsångerskor. Som jag hade nöjet att se och höra på jazzklubben The Standard i Köpenhamn tillsammans med Lan Dokey, Peter Asplund, Jonathan Brehmer och Niclas Bardeleben för tre år sedan (bilden ovan). Tyvärr står The Standard i gamla fint renoverade terminalen för Öresundsbåtarna just nu tom.
Jan Lundgren hade för övrigt precis varit i Hamburg i prestigefullt ärende. Han var ”utsänd” för att köpa en Steinway-flygel till Ystads Teater!
– Jag satt och spelade och provade olika flyglar i säkert sex timmar. Mycket ”wow”, det sa jag redan om den första flygeln jag provspelade och det blev också den jag valde. Nu har Ystads Teater en av världens finaste flyglar, berättade Janne Lundgren.

Den nya flygeln i Ystad kan förmodligen upplevas med Jan Lundgren vid Jazzfestivalen där 1-6 augusti. Det fullständiga programmet här:

http://ystadjazz.se/wp-content/uploads/2017/03/YSJF2017_flyer_webb.pdf

”Svempa” och flygeln finns som nämnts på Södergatan 14 som också är väl värt ett besök.

Bilder: PETER KASTENSSON

Malmö kan bli megafon för terror

I dag tar jag mig lite ton igen. Egentligen har jag länge tänkt mig en vidräkning med hur – illa! – svensk travsport (och galoppen med!) sköts av AB Trav och Galopp, ATG, med full vetskap från ägarna trav- och galoppförbunden, ST och SG. Fega medlöpare och marionetter till ATG-bossen Hasse ”Kejsarens Nya Kläder” Skarplöth.

Men så har jag uppmärksammats på hur politikerna i Malmö sköter sitt värv i den rödgröna röran med Katrin Stjernfeldt Jammeh i spetsen.
Jag tycker ni ska ta er tid att läsa vad Ivar Arpi skriver i Svenska Dagbladet idag:

Malmö kan bli megafon för Qatar

Det här säger egentligen det mesta. Frida Trollmyrs uttalande släcker allt förtroende för styret i Malmö, i den mån det finns något kvar. Hon är egentligen kommunalråd för kultur, fritid och hälsa och jag vågar påstå att man hittat en sällsynt obegåvad och naiv person till den här befattningen. Stora skämsgubben måste plockas fram när hon uttalar sig.
Det är inte utan att man blir en aning skrajsen när vår stad styrs av sådana som Trollmyr. Och hon är dessvärre inte ensam.
Jag tycker att Ivar Arpis Ledare i Svenska Dagbladets nätupplaga idag säger det mesta och jag har ingen anledning att kommentera ytterligare.

Till hur ST tillsammans med ATG kör över sina aktiva i olika sammanhang kan jag återkomma. Det är nämligen ett löpande band av dumheter.

Ungdomar ger framtidshopp för ”vår jazz”

Visst finns det en framtid för även den ”gamla jazzen”. Senaste tiden har jag sett ­- och hört! – några fina exempel i olika sammanhang.

Cornelia Nilsson, ung trummis, fick ta emot Stand By-stipendiet i samband med en konsert på Malmö Live Kuben där Monday Night Big Band måndagsspelade. Cornelia skulle då medverkat i konserten på trummor, men tyvärr hade hon tvingats gipsa vänsterarmen efter bilkollision.
Egentligen skulle hon haft stipendiet i Pildammarna till sommaren. Men tyvärr är det ju så, att kulturen och Sommarscen i Malmö kört bort storbandsmusiken helt från Pildammarna i en typ av samma åldersfascism som Pella Ström utstrålade som festivalgeneral när hon körde bort Hot House från Malmöfestivalen. Hon uttryckte ju klart att ”ni är för gamla”. Samma mentalitet uppvisar nu Sommarscen Malmö även om motiveringen lyder ”vi ska förnya oss” …
Men det innebär också att Harry Arnold-sällskapet inte delar ut sitt ”stora” stipendium som utdelats varje år sedan 1992 (Amiralens Storband) och som också gått till storheter som Arne Domnerus, Jan Lundgren, Lars Erstrand, Jan Lundgren med flera.
Cornelia Nilsson har nu också fått ta emot ett ungdomsstipendium från Föreningen Hot House i Malmö och då var hon återställd nog att tillsammans med Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist spelade en våldsamt svängande Limehouse Blues.
Som ni kan höra och se här där Cornelia spelar i en inspelning från spanska Sitges med Svempa och saxofonisten Fredric Carlquist i bandet Stride and Shine:

På Hot House uttryckte Thomas Jonasson, en av våra många skickliga saxofonister, sin beundran och sin glädje över ungdomar som likt Cornelia Nilsson bidrar till att den ”gamla jazzen” fortlever, ett hopp för framtiden. Hon är utbildad på bl a Skurup och Göteborgs Musikhögskola.

Monday Night Big Band har ju också nämnde Svempa Lundeqvist vid pianot/flygeln. I senaste Kuben-konserten hade man sångbegåvningen Mimi Terris som gäst.

Mårten Lundgren, den excellente trumpetaren, har skrivit en del arrangemang till Mimis egna jazzinfluerade låtar som t ex Flytta Hemifrån som ju är titellåt på hennes senaste CD-skiva (en ny är på gång) och Paradvåning.
Vid den här konserten hyllade Mårten en annan arrangör, unge Christian Waite, som kallades fram och harangerades av Mårten med en gåva. Det är Waite, elev på Malmö Musikhögskola, som gjort arrangemanget till I Drömmen, som Mimi också framförde med Monday Night Band. Mimi kanske inte ska inlemmas under rubriken ”ungdomar”, tycker hon själv. Men allting är ju relativt och jämför man med mig, så är alla ungdomar…

En annan duktig musiker på Malmö Musikhögskola där han tar sin examen i juni är Viktor Jansåker, som också utbildat sig ett år i Italien. Han fick Hot House-stipendiet förra året (på bilden tillsammans med Olof Karlén och Svempa), har tidigare också begåvats med stipendium från Malmö Jazzhouse.
Det var under hans tonårstid – han är 26 nu – jag uppmärksammade honom första gången, då i Hot House’ Jazztält på Malmöfestivalen (saligt i åminnelse!) där, om jag minns rätt, han tolkade Django Reinhardt på ett fantastiskt sätt tillsammans med bl a gitarrkollegan Måns Persson och violinisten Filip Runesson.
Viktor har nyligen varit i Rom och hämtat en ny gitarr från Nico Moffa  Har tidigare producerat en CD med unge basisten Simon Petersson (Stand By-stipendiat 2015) och Kristoffer Rostedt med bl a These Foolish Things och några andra jazzstandards tillsammans med en egen gitarrimprovisation. Har den som en promotion-CD men till hösten hoppas han kunna ge ut en full CD. Viktor förekommer i olika konstellation, har ett band med bl a saxofonisten Ed Epstein.

Det finns säkert många andra jazzmusiker med bred musiksmak som är värda att uppmärksamma. Men detta får räcka just nu.

PS! Svempa spelar varje torsdagskväll på Södergatan 14 (f d Harrys) kl 20.00 med trio och jammande kompisar!

Bilder: PETER KASTENSSON och DANIEL ÖRTEGREN (Viktor Jansåker)

Meste Derbyvinnaren har hittat rätt

Den 16 juli rids Svenskt Derby för 100e gången sedan starten 1918. Det har alltid ridits på Derbybanan Jägersro till skillnad från Svenskt Travderby som kördes första gången 1928 och under några märkliga år roterade vartannat år med först Solvalla 1933-65 och med även Åby vart tredje år 1955-64 innan Jägersro fick det permanentat 1966.

Om Sören Nordin är den okrönte Derbykungen för travet med 11 segrar, så är Fredrik Johansson galoppens kung med nio segrar på Jägersro och dessutom fem Derbyn i Danmark-Norge (4) och två i Tyskland. Det första i Sverige (och Danmark) med Palatal 1996 och det sista i Sverige med Bomar 2012 och i Norge 2011 med Without Fear.
Malmögrabben Fredrik är i dag 47 år. Han tvingades efter långvariga skador ge upp sin aktiva karriär för ett par år sedan. Har jobbat, jobbat och jobbat för att kunna komma tillbaka i sadeln. Han har alltid varit något av en träningsnarkoman gällande sin fysiska status. Men till slut tvingades han ge upp.
Vi är många vänner till honom som frågat oss och kanske till och med varit lite oroliga för hur det skulle gå för honom. Han har klart deklarerat att han inte vill bli tränare. Han vet hur tuff den branschen är ekonomiskt. Skadorna har också omöjliggjort för honom att ”rida ut” i träningsjobb.
Men äntligen har Svensk Galopp, galoppförbundet,och Jägersro hittat en nisch för att kunna använda Fredde. Han har nu en ”träningsstudio” på Jägersro där han inspirerar aktiva till fysisk träning och kör stenhårt med program för att stärka och utveckla de speciella muskler som är viktiga för en ryttare i både travet och galoppen. Han gästar också Göteborg Galopp där han även har en utförsåkare i sin grupp.
– Jag brinner för det här och jag vet att det är uppskattat, säger han.

Inte nog med det här praktiska jobbet. Fredrik Johansson anlitas även av Jägersro Galopp som expertkommentator vid tävlingsdagarna. Tillsammans med Anna Thelander som är intervjuare i vinnarcirkeln analyserar han vad som hänt efter varje löpning och jag kan lova att det är riktiga expertkommentarer som han utvecklar väldigt skickligt. Om någon möjligen trott något annat så är han ett fynd i den positionen. Och det går svårligen att finna någon annan med större erfarenhet av det som  händer och sker i löpningarna!
Jägersro Galopp har en väldigt stark kvartett som för tävlingsdagarna framåt i Anna, Fredrik, tipparen och nye referenten Niclas Cronberg och speakern ”sedan urminnes tider” Christian Holm.
Så här när det närmar sig 100-årsjubileum ska väl också nämnas ”Derby-Larsen”, det vill säga ”dansksvenske” Ole Larsen som vunnit Derbyt sex gånger som jockey för andra tränare och dessutom fem gånger som tränare. Ole är 72 år och tillbringar vintern i Thailand men brukar komma hem under sommaren för att bl a dela ut sitt eget stipendium bestående av en flaska Gammeldansk och en Gamle Ole (den bästa av ostar!) till framgångsrikaste lärling i de tre skandinaviska länderna.

Från Svenskt Derby 1975 sedan Ole Larsen vunnit med Algarve för tränaren Benny Jensen och Stall Skagerack. Bilden tagen efter loppet i Jägersros TV-studio där jag intervjuade Benny och Ole tillsammans med Carl de Geer och Otto Thott, ägare tillsammans med Malte Ramel som saknas på bilden. Foto: Thore Andersson

Det är ju en stor dag på Jägersro Galopp redan den 23 maj då Prammsdagen British Evening gästas av Manchester Uniteds legendariske tränare Sir Alec Ferguson som också är framgångsrik galopphästägare i hemlandet.

Skulle tro att man håller tummarna för att Manchester United nu tar sig till final i Europa League som ju spelas på Friends i Stockholm dagen efter och inte springer på pumpen hemma mot Celta Vigo i kväll. Man kan väl gissa att det är Friends som är huvudmålet för Sir Alec?!

Bilder. PETER KASTENSSON

 

 

Bagdad Bob och Kejsarens Nya Kläder

ATG ska till hästsporten 2018 leverera 300 miljoner kronor! Ett löfte man efter anmodan gett ägarna Svenskt Travsport (ST) efter att prispengarna de senaste åren inte bara frysts utan även sänkts = lån till ATG! ST har därmed utan motstånd låtit sig tas som gisslan av ATG och inte vågat se den krassa sanningen.

Nämligen den sanning som visat på dåliga bokslut från ATG, där kostnaderna vida överstigit inkomsterna från den ökade spelomsättningen. Det finns inga 300 miljoner utan ATG måste ”nalla” från den Hästsportens Fond som regeringen föreskrivit måste finnas för eventuella krislägen..

I det kvartalsbokslut som nyligen publicerats visas en ”vinst” på 13,1 miljoner som 2016 var 58,3 och 2015 71,7 miljoner. Under perioden har man ökat sina kostnader 36,4 miljoner, bl a till följd av lanseringen av GSV65. Där förväntade 22 miljoner i omsättning varje söndag nu är nere runt 13 milj! För att inte tala om katastrofen Top7. Man kallar det en ”stabil utveckling”.

Jag har – förgäves – väntat på en officiell kommentar från ST.

Från ST, som äger ATG till 90 procent (galoppen 10%), föreligger i dag 29 april ingen annan kommentar än denna, tagen ur gen.sekr. Johan Lindbergs veckobrev på hemsidan:

”ATG:s kvartalsrapport var också uppe. Lotta Nilsson-Viitala, ekonomichef på ATG, presenterade den före fullmäktigeförhandlingarna. 0,9 procent sämre (brutto) jämfört med första kvartalet i fjol är självklart inte en lysande siffra, men samtidigt den näst högsta i historien för det första kvartalet. Samtidigt finns det en underliggande tillväxt i hela spelverksamheten för ATG vilket gör att jag är trygg med de högt uppsatta målen.”

Snacka om dimridåer!

I av ST ägda Travrondens nätupplaga dristar man sig faktiskt – dock utan kommentar! –  att citera följande i en intervju med Nilsson-Viitala:

”- Vårt uppdrag med pokalåret är att vi ska leverera 300 miljoner kronor mer till sporten. Att öka så att resultatet blir 300 miljoner kronor plus jämfört med tidigare år på så kort tid är ett orimligt mål/krav och det har vi aldrig budgeterat för. För att få igenom Pokalåret, kommer det att behövas ta medel från det balanserade resultatet, eller det man inom travbranschen kallar för hästsportens fond. Att företag använder sig av pengar från det balanserade resultatet för att sköta driften i verksamheten är inget man vanligtvis gör, men i det här fallet handlar det om utdelning till ägare och är därmed en annan sak. Det är också något vi har räknat med hela tiden. I den bästa av världar hade det inte behövts, men man måste se realistiskt på det hela.

Urtag ur Hästsportens Fond har tidigare förnekats av Johan Lindberg, denne travets egen Bagdad Bob!

Detta föranleder mig att minnas vad jag skrev kort efter det att ATG:s nytillträdde VD Hasse Skarplöth rest landet runt för att predika någon form av ”manifest” för sin kommande gärning som ATG-bas. Jag lyssnade på honom vid hans visit på Jägersro och gjorde en liknelse med danske H C Andersens saga om ”Kejsarens Nya Kläder”. För den som inte minns denna bjuder jag här på en några minuters lång uppläsning hämtad från Youtube:

Kejsarens Nya Kläder

Några ytterligare kommentarer är överflödiga… mer än att Lindberg ju faktiskt är en tjänsteman och att det egentligen är styrelsen som bestämmer men där bara nickar man med, tiger och samtycker till ATG:s härjningar.

Vivian och Ella byggde glädjemusik på Palladium

Den här bloggen ligger på Harry Arnold-sällskapets hemsida http://www.harryarnold.se bortsett från avslutande  PS 2 som är en personlig fundering.

”Musik skall byggas utav glädje
av glädje bygger man musik.
Musik, det får ni ändå medge
gör glädjen ännu mera glädjerik.”

Den här sången av Björn Barlach och nyligen bortgångne glädjespridaren Åke Cato har gjorts känd av min ”tvillingsyster” Lill Lindfors. Vi är båda födda 12 maj 1940.
Jag kom att tänka på strofen sedan jag på allmänt misshumör med en evigt värkande rygg tagit mig till ett fullsatt Palladium, nu en elegant musikscen mitt i Malmö som drivs av Musik i Syd. Vivian Buczek, en av våra finaste jazzsångerskor, hade bjudit in till ”Ella – 100 år” och samtidigt släppte hon en CD, ”Ella Lives”. Ella Fitzgerald skulle blivit 100 år på dagen 25 april.
Jag studsade kanske inte hem från Palladium, men jag var i alla fall på ett jäkligt gott humör!
Ella Fitzgerald är den betytt allra mest för Vivian Buczek sedan hon av sin pappa fick LP-skivan ”Ella In Berlin” från 1960.

Buczek Trio låg
Vivian Buczek hade samlat kring sig några härliga musiker. Basen var hennes ”eget band” Martin Sjöstedts Trio med förutom Sjöstedt piano, Niklas Fernqvist bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor. På scenen slöt upp efter ett par inledande nummer med Vivian och  trion Mårten Lundgren, trumpet, Carl-Martin Almqvist tenorsax, Fredrik Kronkvist altsax och Ola Åkerman trombon. Vi fick också stifta bekantskap med engelska sångerskan Claire Martin som – skam till sägandes – var en helt ny bekantskap för mig. En mycket angenäm sådan!

Buczek 5 lågBuczek Martin lågVivian Buczek hade generöst nog anförtrott en av Ellas största succéer till Claire Martin, nämligen Mack The Knife och det blev hur bra som helst. Tillsamman sjöng Vivian och Claire bl a som en hyllning till Louis Armstrong Can’t We Be Friends. Med benäget bistånd av Mårten Lundgren med både sång och trumpet. Läckert.
Vivian berättade den smått rörande historien om vänskapen mellan Ella Fitzgerald och Marilyn Monroe då Marilyn fått en klubbägare i Hollywood (?) att engagera Ella trots att hon var svart mot att Marilyn skulle komma varje kväll och sitta på första raden. Efter det engagemanget var Ella välkommen överallt. Till den historien bjöd Vivian på en känslosam tolkning av Tenderly med Mårten på flygelhorn.
Claire Martin och Ola Åkerman svängde till det i A Tisket A Tasket. En av mina favoritlåtar från min tonårstid är Things Ain’t What They Used To Be med violinisten Stuff Smith. Mercer Ellingtons låt var inte sämre med Vivian!
Lady Be Good – förstås! – en av klassikerna där Vivian fick utveckla sin scatsong, ett Nelson Riddle-arrangemang av Jerome Kerns Yesterday (ej att förväxla med Beatles…), extranummer med Vivian och trion i Misty innan alla kom in för att svänga tack och adjö med Cole Porters Silk Stockings.

Ella Fitzgerald och Vivians pappa Bruno som gick bort för två år sedan satt nog på ett moln och gungade tillsammans efter denna härliga födelsedagshyllning till en av jazzens allra största!

LUndgren-BuczekPS 1. I publiken syntes bl a världspianisten Jan Lundgren (Harry Arnold-stipendiat 1994) som berättade att det redan sålts 3.500 biljetter till Jazzfestivalen i Ystad 1-6 augusti, rekord så här tidigt. Lundgren är numera också musikaliskt ansvarig för legendariska Montmartre i Köpenhamn och kan locka med några Ben Websterdagar med bl a danske saxofonisten Jesper Thilo (HAS-stipendiat 2001) den 26 juni-1 juli. Harry Arnold-stipendiaten 2013, pianisten Mattias Nilsson, dök också upp framåt kvällningen, han far och flyger över stora delar av världen med solokonserter. Kommer till Palladium i oktober med bl a sångerskan Sharon Stone.
Dorota-LundgrenJan Lundgren tog bl a ett snack med Dorota Berg som hjälpte Vivian Buczek med försäljningen av den nya CD ”Ella Lives”.

BILDER: PETER KASTENSSON

PS 2. Ingen politik i dag, man ska inte fördärva en fin kväll så snabbt med en massa oväsentligt dravel. Nåja, lite, lite då. Malmö Kommun fortsätter sin åldersdiskriminering. Sommarscen Malmö har i år portat pålitliga publikdragare som lockat full Pildammsteater – inga storband i år, Vare sig Roger Berg Big Band eller Amiralens Storband får vara med. Man ska förnya sig, säger man = ingen jazz för 55-plussare!

Bara några rader om…

Jag har legat lågt en tid och fortsätter ett tag till. Det händer ju inte så speciellt många roliga saker just nu. Bara några rader…

… om att man på sina håll försöker få Stefan Löfven att framstå som en landsfader efter sina framträdanden i samband med terroristattacken i Stockholm. Men Löfven är ju en typisk kappvändare. Snackar om hur frustrerad han är över att en papperslös uzbekistan (eller var han nu kommer ifrån) inte blivit utvisad sedan han nekats asyl. På den nyligen avslutade S-kongressen med vänsterkantring är det annat ljud i skällan och i Malmö med sin rödgröna röra går massor av skattebetalarnas kronor till just papperslösa, där är dessa viktigare än egna invånare och människor som får lov att stanna.
… om att dom största kappvändarna kommer från regeringspolarna i grönkålsmaffian, den löjliga familjen med Fridolidolidolin i spetsen som tycker det är viktigare att låtsas som om dom är med och regerar än ha eget program.
… om att det inte finns något parti överhuvudtaget med en – som jag tycker – vettig politik i något avseende och händer det inget snart röstar jag blankt 2018. Kalla mig gärna feg!
… om att alla som tycker sig veta bäst finns på Facebook som vimlar av kloka (OBS – ironi!) människor som sprider den ena åsikten dummare än den andra.
… om att jag därför ligger lågt på FB för tillfället och även så i den här spalten.

… om att det ju trots allt är påsk och att jag önskar mina vänner en glad sådan med ett påskris med den rätta färgen!

Tom, en unik teaterman!

På fredagen spelades sista föreställningen av ”Livläkarens Besök” på Malmö Stadsteater Hipp. Det var också sista föreställningen för Tom Ahlsell som varit Malmö Stadsteater trogen i 39 år sedan han lämnade Statens Scenskola i Göteborg. Nu i pension.

Göteborgare med grönsvarta ränder som i GAIS har han förblivit, liksom Malmöbo. Jag kan föreställa mig att det nog är rätt unikt att en kulturens man och skådespelare är så trogen en arbetsplats, även om han förvisso gjort roller som ”gästarbetare” i t ex Teater Terrier och Riksteatern, likaså läst Dagens Dikt i Sveriges Radio.
Dramatiska uppsättningar liksom musikaler som Stadsteaterns (innan det blev Malmö Opera) megasuccé ”La Cage Aux Folles”. En av föreställningarna jag sett med Tom Ahlsell där ju Jan Malmsjö fick all uppmärksamheten. ”Utsikt Från En Bro” på Hipp gjorde stort intryck, för att inte tala om ”Bubblor I Bäcken” på Intiman och förstås Toms sista stor roll (som anställd!) ”I Väntan På Godot”, med rätta mycket uppmärksammad på Intiman.


I ”Livläkarens Besök” efter P.O. Enquists roman som belönades med Augustpriset, spelade Tom Reventlow, statsminister (till höger på bilden ovan) under den galne danske kungen Christian VII och hans maktgalne läkare Struensee.
Efter det fiktiva ridåfallet med stående hyllningar från publiken gick teaterchefen Kitty Wagner upp på scenen och tackade Tom Ahlsell för hans trofasthet och mångfacetterade insatser, samtidigt som det i fonden visades bilder från en del rollinsatser. Allt under applåder från publik och skådespelarna i den sista föreställningen.
Efteråt hade jag glädjen och äran att delta i en sammankomst tillsammans med kolleger och vänner till Tom, som hustru Elin Heijkenskjöld varit duktig på att hemlighålla.
Här hyllade bl a Håkan Paaske fyndigt med en välfylld ”dramaten”, och Göran Dyrssen, Toms motspelare i ”Godot” framförde en egenhändigt komponerad och rolig Godot-rap!
Teaterchefen Kitty Wagner som är danska har fått veta att en av Toms favoriter från mångåriga Cirkusrevyer som han besökt på Bakken, är hennes goda vän Ditte Hansen som jag hade nöjet att hälsa på i samband med Godot-pjäsen (så fick jag sagt det också…). Kitty Wagner hade med en videohälsning till Tom där hon viftade med danska flaggor och hälsade från hela Danmark. En fantastiskt duktig komedienne som nu har egna TV-shower.
Hank och Hetty, vänner från grekiska Poros, dit det snart bär av igen, kom danska vänner och sonen Rufus (bilden överst med Tom) hade hittat till Hipp och så var vi några Bullenvänner för att dricka Toms avskedsskål innan han blir pensionär.

”Gravöl” var det absolut inte. Kitty Wagner sa i sin hyllning från scenen, att Tom Ahlsell gjort sin sista föreställning. Som fast anställd! Så han lär säkert dyka upp på något sätt även i fortsättningen. F-n Tom, 67 är väl ingen ålder!

Bilder. PETER KASTENSSON

En härlig dansk swingsöndag

Har besökt Portalen i Hundige/Greve söder om Köpenhamn för andra gången på kort tid. Än en gång för att uppleva Roger Berg Big Band & Rogers Sisters i denna fantastiska lokal vars like i alla fall inte finns i Malmö med omnejd. Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga.

Lugnet före stormen. Portalen bjuder en fantastisk lokal.
Bild: DOROTA BERG

Så här ser den ut strax innan publiken strömmar till. Det finns även en bakre läktare. Det närmaste i Malmö är väl Victoria-Teatern med sina picknickbord, men om här rymmes gissningsvis 5-600 på golvet så rymmer Victoria väl högst 150.
Här står Roger Berg Big Band högt i kurs med sina gäster. Senast var det Rat Pack, i söndags var det danske croonern Michael Caröe som också hade bjudit in gospel- och bluessångerskan Miriam Mandipiva-Mumba. Det blev en härlig och mycket generös swingeftermiddag som man kunde tro utspelade sig i en nattklubbsmiljö i Las Vegas. Enormt duktiga ljus- och ljudtekniker supplerade ljuvligt artisterna på scen!
Första gången jag upplevde Michael Caröe som är ett känt namn i Danmark. Utbildad på Statens Teaterskole, komiker, tidigare programvärd i TV för danska motsvarigheten till ”Så skall det låta”, crooner och mycket mera. Han kan väl i stort sett ”det hele”.
Michael Caröe och Miriam Mandipiva-Mumba.
Bild: DOROTA BERG

Caröe påminde oss här i samband med ett Fred Astaire-medley om att Astaires filmpartner Ginger Rogers dansade lika bra som sin moatjé, dessutom gjorde det genom att dansa baklänges. Och i högklackat!
Vi svenskar fick oss också lite gliringar gällande olika momsbestämmelser vid konserter och danstillställningar. Billigare ”vid konserter där det dock kunde förekomma spontan dans”… I Portalen inbjöd man till dans genom att första bordsraden närmast scenen hade plockats bort.
Roger Berg och bandet satte takten med Basies Two O’Clock Jump – jo, så heter den version som blev känd genom Harry James band med Buddy Rich – men som påminner om One O’Clock Jump. Som jag faktiskt trodde det var innan jag såg setlistan…
Sisters fick en egen liten avdelning med Katarina Elmberg-Jonssons I Wonna Be Loved By You och Manhattan, Dorota Berg i Honey Suckle Rose och Sandra Marielle Hansen-Cevic I Just Found Out About Love och en härlig Reet Peteet. Tjejerna kom förstås också på scen tillsammans som svängande Sisters.
Caröe inledde flygande med Frank Sinatra! Come Fly With Me, Fly Me To The Moon och Sway och så introducerade han som extra attraktion Miriam Mandipiva-Mumba med How Do You Keep The Music och Beatles Can’t By Me Love.
Jag ska inte göra läsarna avundsjuka med att rabbla upp allt vad som bjöds. En höjdare var när Michael Caröe hyllade tidigt bortgångne Bobby Darin med Mack The Knife. Bobby Darin är den som enligt många – jag är enig – gjort den absolut bästa tolkningen av Kurt Weills låt från Bertolt Brechts Tolvskillingoperan 1928 och belönades med en Grammy Award 1959!
Bild och ljus i härlig förening med artisterna.
Bild: PETER KASTENSSON

Hawaian War Chant gav Roger tillfälle att visa upp sin briljans bakom trummorna och det blev standing ovations flera gånger när slutet närmade sig med New York, New York med Caröe och så alla på scen i My Way. Big Bandet – ingen nämnd och ingen glömd! – låter ju alltid bra och här ger lokalen också en rättvis uppbackning!

Låt mig avslutningsvis få säga, att det inte är dyrt på Portalen. Biljettpriset vet jag inte – tack Roger! Men ett glas vin av storlek ca 17-18 cl kostade 40 danska! Det smakade bra dessutom, inte som det blask för 60-70 kronor i minimal storlek som serveras på t ex Intiman i Malmö. Så fick jag sagt det också…

Är det farligare i Stockholm, Löfven?

När de dödande skotten kom till 08-land med några mord som följd, då regerade plötsligt vår statsminister som inte brytt sig så väldigt mycket tidigare. Han, Stefan Löfven, har tidigare skickat sin underhuggare inrikesminister Anders Ygeman att sköta problemen, så länge morden var utlokaliserade till Malmö.

När nu morden började närma sig Löfvens hemmadomäner, då blev det plötsligt fart på honom. Då inkallades plötsligt något som kallades ”säkerhetspolitiska rådet” som förutom Löfven och Ygeman består av bl a utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist, vice statsminister Isabella Lövin. Men inte vår populäre rikspolischef (OBS ironi!) Dan Eliasson. Någon polis anses inte vara värdefull i något ”säkerhetspolitiskt råd” I alla fall syntes i någon representant med vid pressinformationen.
Ygeman började orera om att vi måste ”lista kriminella”. I Stockholm var det inget snack om att sluta gå till billiga frisörer och åka billig taxi, som han tyckte var viktigt att framhålla som en bidragande orsak till gängkriminaliteten i Malmö.
Det hölls presskonferens i Stockholm, för nu, NU, skulle man ta i med hårdhandskarna. Och ”titta” på det hela! Oj, vad trygg och säker jag känner mig…
Men vad kan man egentligen begära av en regering som leds av en statsminister som uttalar sitt fulla förtroende för en kulturminister hämtad från barnprogrammet ”Bollibompa” i TV och som står och ljuger en TV-reporter och svenska folket rakt i ansiktet gällande ”återanpassningen” av människor som kommit tillbaka från terrorhandlingar. Hur i h-e kan han, Löfven, sätta miljöpartikeln Alice Bah Kuhnke som ansvarig för något som hon inte har en aning om? Sedan kan jag förstås undra varför dessa ”hemvändare” ska återanpassas när man borde skicka dom raka vägen till spjället och kasta bort nyckeln! Människor som Säpo anser vara största terroristhoten i Sverige!
Det kan inte vara lätt att skriva om politik i Aftonbladet, där det är LO som styr opinionen med viss hjälp av den uttalade kommunisten Åsa Linderborg på kultursidorna. Nåja, är man totalt indoktrinerad som den lille fjanten  Anders Lindberg, en av favoriterna i PK-styrda pladderprogrammet Opinion i SvT, bryr man sig förstås inte. I går skrev denne Lindberg efter valet i Nederländerna en Ledare i AB under rubriken ”Kalldusch för extremhögern” och gladdes åt att Geert Wilders parti inte fick den stora ökning som förutspåtts på vissa håll. ”Europa kan andas ut en smula”, skrev han. Men bara i smått förbigående nämnde han att socialdemokraterna i Nederländerna nästan utraderades och minskade från 25 till nio mandat!
I går berättade AB också på nästan hela förstasidan om M:s stora minskning i den väljarundersökning som genomförts. Kanske socialdemokraterna och deras tillskyndare mera borde bry sig om sin egen politik i stället för att i tid och otid orera om hur farliga partier på högerkanten är för samhället?!
När jag ändå är inne på mina hatobjekt inom den svenska journalistiken så noterade jag i veckan också att Sursvenskan applåderade finansmarknadsministern Per Bogrens förslag om flygskatt för miljöns skull. Trams! Men helt i linje med den vänster som styr tidningens opinionssidor och miljöpartiklarna måste väl av S ges en möjlighet att på något sätt tillfredsställa sina vikande opinionssiffror – här man verkligen tala om KRIS!
Skulle förstås inte förvåna mig om oppositionen släpper igenom det här förslaget när budgeten inom kort skall fastställas av riksdagen. Om det nu finns någon opposition??? Finns Alliansen kvar och vem styr i så fall?
Personligen struntar jag i grönkålsmaffians flygskatteförslag. Det lilla jag numera flyger gör jag från Kastrup/Copenhagen Airport och det förslag om en flygskatt som fanns i Danmark drogs tillbaka.

Undrar slutligen när regeringen på Arlanda tänker införa samma idiotiska ID-kontroller som sker på Kastrup? För därifrån kan man ju så vitt jag vet vid ankomsten köpa en billig flygbiljett om man okontrollerad vill ta sig till Sverige?!

 

Mycket snack men ingen verkstad

Nu mullrar det igen. Det brukar gå några år mellan gångerna, men nu är det dags igen. Strejk eller bojkott inom travsporten. Nu gäller det den sena starten av V75 på lördagarna. Från 14.30 till 16.20.

Det här är ett av ATG-diktatorn Hasse Skarplöths påfund. Han menar att omsättningen på V75 ökar och att man får bättre TV-tider i TV4/12. Det har han inte lyckats bevisa, men han brukar heller inte dra sig för att undanhålla eller mörka sanningar som inte passar honom.
Helt klart har senareläggningen betytt att publikminskningen eskalerat. V75-dagar som tidigare aldrig vintertid samlade under 4.000 i publiken är nu nere i under 3.000 på storbanorna. Dessutom betyder det sena lördagar för dom aktiva, inte minst hästskötarna. Hästägare drar sig för att åka och titta på sina hästar.
Nu har Axevallatränaren Ulf Stenströmer dragit gång en debatt om att strejka, låta bli att anmäla, en V75-omgång för att få igenom sina krav.
Det är som nämnts inte första gången strejkhot förekommer. Ännu har det aldrig genomförts. Det blir inte den här gången heller. Det kommer alltid att finnas hästar. Lojaliteten mellan tränare, egna företagare med hästägare som betalar, kommer aldrig att bli hundraprocentig. Dessutom är det ju faktiskt frivilligt att vara med!
Däremot måste någon gång någon sätta ner foten mot Hasse Skarplöth och hans fögderi som mer och mer tagit över även sporten från ett svagt travförbund, ST. Vars generalsekreterare Johan Lindberg på det mest pinsamma sätt sitter i knäet på Skarplöth.
Men det är via ST man ska gå. Det är ST som till 90 procent äger ATG!
Tyvärr sitter i ST:s styrelse ett antal nickedockor, ingen nämnd och ingen glömd.
Ingen vågar såga emot ATG-bossen. Då hotar han. Hotar med att det så kallade Pokalåret 2018 inte ska genomföras. Ett år som under några år nästan lamslagit delar av travsporten med minskade prissummor. För då, 2018, ska det tillföras många miljoner – är det 270? – till travsporten.
Det är via en – kalla det gärna revolution – allt måste gå. Det finns ju en möjlighet att på demokratisk väg få en ändring till stånd, avsätta och nyvälja en styrelse. Men då måste banorna gå samman och vara eniga med basorganisationer och allt vad det heter och frondera.
Ett krux är dock att det i mångt och mycket är småbanorna som styr och vyerna är inte alltid speciellt vida där…

Men denna nödvändiga revolution har inte hänt tidigare och den lär väl knappast hända nu heller. Mycket snack men ingen verkstad.

Röde Nejlikan ny gräns för mitt revir

Jag reste utanför mitt revir på fredagskvällen. Tog bussen ända till Värnhem och några meters promenad till Röda Nejlikan på Ringgatan. Lasse Hectors och Daniel Kallos place.
roda-nejlikan-lag1
Det var en angenäm bekantskap. Jag har hört gott om krogen och jag blev inte besviken.
Speciellt inte eftersom jag egentligen besökte stället för att lyssna till sångerskan Gunilla Postaroff och hennes man pianisten Kaj Ohlsson, som presenterades av Hector.
Gunilla Postaroff var stor för många år sedan inte bara i Malmö med omnejd. Hon och Kaj bjöd på en kavalkad från hennes 70-åriga karriär – berättade hon själv – som började redan med lyssnande i mammas mage… Varpå hon efter inledande ”Misty” – känd genom inte minst Errol Garner – bjöd på vad hon lyssnade på i magen, nämligen ”Har Du Kvar Din Barnatro”. Och tro’t eller ej, men det blev allsång till Frälsisofficeren Ejnar Westlings gamla andliga sång som någon kanske är gammal nog att minnas att Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa gjorde känd.
postaroff-ohlsson-2-lagSedan fick vi ett pärlband av sånger, visor och jazz (förstås) blandat med minnen. Stora skratt drog Gunilla och Kaj ner när man berättade om en resa till Frankrike där man med goda vänner på en landsortskrog bjöd på underhållning. Människor med tårar i ögonen kom fram och tackade för när hon sjungit Edit Piafs stora succé ”Je Ne Regrette Rien”. Men med svensk text. Tänk om fransoserna hade förstått den text som Hasse & Tage skrivit och som hon sjöng i revyn ”Musafällan” 2005 och framfördes av Lena Nyman i ”Jeppa På Bjerget” sålunda lydande:

Ja, jag är full
Ja, det är skönt att va full
Ja, jag vet det är fel
Men vadå
Man får spela sitt spel

Oh, detta liv
Säg, hur man klarar sitt liv
För all stress
För all hets
e det skönt att va full

 Om man lever som vi
i en bullrande stad
Är det svårt att va lugn
Är det svårt att va glad
För att fly tar man till
Sprit och tobak och knark
Den som inte gör det
får vara orimligt stark”

Gunilla Postaroff hade ”när det begav sig” succé med låtar som ”Blå Löften” och ”Du Krossade Mitt Hjärta När Du For”, svensktoppslåtar, tror det var med Arne Färms orkester. Visor som Olle Adolphsons ”Trubbel”, ”Sång Om Syrsor” (Zarah Leander!), danske Benny Andersens ”Svantes Lykkelige Dag” som Povl Dissing gjort en härlig inspelning av – ni kanske minns refrängen ”om lidt är kaffen klar” – och ”En Go Gammel Bondemand Som Skulle Gå Ud Efter Öl” plus Evert Taubes ”Så Skimrande Var Aldrig Havet” och, och, och… En härlig blandning! ”Ave Maria” mitt i allt, snacka om bredd!
Jazz ur The American Songbook. Förutom ovan nämnda ”Misty” låtar som ”The Nearness Of You” spelades på en rosa flygel när Gunilla och Kaj gifte sig i Las Vegas. ”All Of Me” med scatsong svängde till det rejält i ett medley.
Frikostigt är bara förnamnet och Gunilla/Kaj kunde säkert fortsatt många timmar in på nattkröken.
En nostalgibomb? Absolut, men visst är det skönt i allt Mellotuggande (förlåt Owe Törnqvist) på TV!
Maten då? En trerätters med svamptoast, rosastekt lamm och kanel/glasparfait (eller vad det hette) för 295 kronor var värt alla slantarna och mer till. 100 kronor i musikavgift gick oavkortat till Humanisthjälpen.
postaroff-ohlsson-lagSå gjorde man en liten god gärning tillsammans med Gunilla Postaroff och Kaj Ohlsson – uppträdde gratis! – när reviret plötsligt fick en ny gräns.

Bilder: PETER KASTENSSON