Musikvecka med scat och lite annat

klistrad

Den gångna veckan var fin. Inte bara för att ryggen med akupunkturens hjälp tycks eller verkar kännas mindre smärtsam i alla fall då och, men det gjorde också att jag gav mig möjlighet att bevista några härliga evenemang i slutet av veckan.

Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, den förnäme pianisten med den fina Malmsjöflygeln på Södergatan 14 i Malmö, har flyttat in mitt i lokalen. Med den liten ny scen kommer lokalen mera till sin rätt som en jazzbar, nu gäller det bara att få folk att hitta dit i lite större utsträckning
I torsdags bjöd Svempa tillsammans med sin trio bestående också av Simon Petersson på bas och Johan Kolsut på trummor på ett gästspel av en av mina favoriter Vivian Buczek, i jazzgenren en av landets absoluta toppsångerskor som man bara måste älska I det efterföljande jammet kom två av våra många skickligaste saxofonister, Thomas Jonasson med sin tenorsax och Ulf Holmström från bl a Monday Night Band på alt upp på scenen och mycket bättre kan det väl inte bli en torsdagskväll på en krog mitt i Malmö. På publik plats fanns också en annan sångfavorit, Anna-Mia Barwe men huruvida hon kom upp på scen vet jag inte, gammal man ”får (eller kan) inte vara ute hur länge som helst”…
Efter en sedvanligt utsökt gås på Bullen var det på fredagen ”släppefest” på Palladium, den fina gamla biografen som numera är scen för ”Musik I Syd”, som stod som arrangör för Anna-Pauline Anderssons projekt Sisters Of Jazz och ”It’s All About The Ladies” och det gavs ut en liten CD.
Anna-Pauline är en tjej som ständigt utvecklas, alltid lika positiv och glad. Åtminstone när jag träffar henne. Och sjunga kan hon, som om det skulle behöva påpekas. Liksom Buczek är hon en i mitt tycke suverän scatsångare, av någon anledning är jag väldigt förtjust i denna improviserande sångkonst. Jag blev fast i scat när jag fösta gången hörde Mel Tormé, den kanske främste av alla, framföra Lullaby Of Birdland i en scatversion. Någon gång 50-talet, skulle jag tro.

Sisters Of Jazz är en ren ”damorkester”, jag gillar inte uttrycket, men knappast ”tjejband” heller?! Svensk-danskt Jazzband helt enkelt. Bestående av Amanda Sedgwick altsax, Lis Wessberg trombon, Catrine U. Frölund piano, Ida Hvid bas och så ersatte Malin Almgren på ett fantastiskt sätt med bara en dags varsel Cornelia Nilsson på trummor.
Palladiumkonserten illustrerades av ett bildspel med några av Anna Paulines favoriter med Peggy Lee i spetsen. Men också Sister Loretta Tharpe, Kay Swift och Dorothy Fields (skrev librettot till Annie Get Your Gun bl a) vars text till On The Sunny Side Of The Street blev konsertens extranummer. Bildspelet för övrigt sammansatt av eminente pianisten Mattias Nilsson, tidigare sambo till Anna Pauline om nu någon skulle undra.
En musikalisk höjdare, denna jazzkväll på Palladium. Och när jag kom hem och satte på TV, så hann jag precis se det mål mot Italien som förde Sverige till VM i fotboll. Mera vältajmat kunde det inte bli.

Musikveckan var inte slut med detta. På lördagen var jag inbjuden av ”jazzprästen” Sven-Erik Palmbring att fira hustru Elisabeths xx-dag, avslöjar inte vad, ingen skulle tro det i alla fall.
Sven-Erik Palmbring är dom nog de flesta känner till oerhört intresserad och kunnig om inte minst swingjazzen. Arrangerade flera jazzkonserter med namn som Putte Wickman, Papa Bue och Roger Berg Big Band i sitt pastorat och Västra Karaby kyrka.
Vid en väldigt generös tillställning i Victoriahus på Lugnet bjöd flera av gästerna på musik. Allt från folkmusik och Evert Taube till – förstås – jazz! Bob Stalin och sjungande hustru Ulla och Bob Stalin med Marie Valentin i sångduett med Sven-Erik Palmbring – som är en präst som verkligen kan sjunga”! – i It’s A Sin To Tell A Lie.

Apropå Thomas Jonasson, Bob Stalin och Marie Valentin så är deras Swing After Word inbokade på Södergatan 14 några tis dagar framöver med början 28 november.

…och om någon är intresserad av ovan nämnde Mel Tormé och scatsong i Lullaby Of Birdland så finns det här:

 

Annonser

Travets fackorgan vill ha anonyma angivare!

klistrad

Anonymt angiveri! Det är travförbundägda fackorganet Travronden som lanserar denna nya giv. Man har hakat på #MeToo-trenden men drar det ett steg längre. ”Tipsa oss på Travronden – anonymt” skriver chefredaktören Joakim Svensson i senaste numret.

Det förvånar ju inte att han kommer från Expressen som tävlar med Aftonbladet i att starta drev mot olika personer, så må det handla om sexuella trakasserier eller skattehistorier.
Joakim Svensson är något så unikt som en chefredaktör för ett fackorgan som inte har ett dugg kunskap om vad det egentligen är som tidningen ska skildra.
Då blir det sådana här vurpor som blir allt fler och fler i Travronden, som på senaste tiden hakat på den PK-journalistik som fortfarande sprider dynga i ”humanitetens tjänst”. Det var inte för inte som de mest travkunniga medarbetarna för något år sedan i grupp lämnade Travronden för att starta eget i tidningen Sulkysport.
I senaste numret finns också vad som – inte otroligt – kan vara en ren ”hittepå-grej” om 39-åriga tjejen Simone som berättar om ”skamligt beteende” inom travsporten. Artikeln avslutas med att ”Simone heter egentligen något annat och hon har en annan ålder”. Jojo… Hur är det man säger i USA – ”fake news”?
”Tipsa oss anonymt!” Det får tankarna att gå till östtyska Stasi, ryska KGB ellenazistiska SS och Gestapo. Ange dina grannar! Som sedan ställs inför exekutionspatrullerna, som här är utbytta mot murvlar av sämsta sorten.
Självfallet finns det avarter av alla de slag även inom travsporten. Vilket ska bekämpas även här. Skyldiga ska sättas dit. Men att uppmana travsportens aktiva och intresserade att komma med anonyma anklagelser som sedan ska spridas i ett fackorgan som Travronden är inte bara beklämmande, det är rent omdömeslöst!

Svensk Travsport borde skämmas över Travronden!

 

Jazzprästen, Smoke Rings och Peruna Jazzmen

klistrad

Leif Anderson har det mest sända radioprogrammet någonsin. ”Smoke Rings” sändes första gången september 1960 och sedan varje vecka fram till 1999, det sista programmet en vecka efter hans död.

Med 1786 gånger överträffade han Sven Jerrings ”Barnens Brevlåda” med ett program. En av Leif Andersons goda vänner var Sven-Erik Palmbring, församlingspräst i Västra Karaby Pastorat, varifrån han nyligen pensionerades.
Sven-Erik Palmbring (bilden) arrangerade vid flera tillfällen jazzkonserter i Västra Karaby Kyra, där jag i den fina akustiken bland annat upplevt Roger Berg Big Band.
”Jazzprästen” Palmbring gästade på onsdagen Harry Arnold-sällskapets medlemsmöte på Annebergsgården för att berätta om sin vän och spela hans musik.
Palmbring delade ut en liten varning:
– Jag är ju präst och svordomar hör inte till mitt vanliga språkbruk. Därför får ni gå ut om ni är känsliga när jag berättar om tre saker som var det ”jävligaste” Leif visste. Den första var ”en kommunist som gillar Lester Young”, den andra var ”Olof Palme som var så lätt att bli förbannad på” och den tredje ”bankdirektörer över 50 som spelar Beatles”!
– En gång hade Leif ett helt minnesprogram om Tommy Dorsey, ett av hans favoritband. Han ringde mig efteråt och berättade att en ”jävla träskalle” efter programmet ringde upp och skällde ut mig för att jag inte spelat Dorseys signaturmelodi I Get Sentimental Over You. Mannen fick väl veta vilken träskalle han var och jag sa lite försynt till Leif, som ju också sålde skivor, att där miste han kanske en kund, fick svaret att ”så´na jävla träskallar vill jag inte ha som kund”.
Apropå Tommy Dorsey berättas det när trumpetvirtuosen Bunny Berigan, känd också för sitt måttlösa drickande (han dog ung bara 34 år gammal), vid en Dorsey-konsert fick frågan om hur han kunde spela så bra när han var så full – ” det beror på att när jag över är jag alltid full”, blev svaret.
Vi fick flera härliga sanningar om en del stora namn inom swingen. Som att ”Benny Goodman med dagens språkbruk skulle kallats nörd, det var bara musik för honom och inget annat som gällde. Han styrde sitt band med järnhand. Det var till exempel förbjudet att sitta med benen i kors, förbjudet att röka, man fick inte tugga tuggummi.” Perfektionisten och klarinettisten Artie Shaw var gift åtta gånger och Jimmy Rushing – även av mina favoriter som bluessångare inom storbandsswingen – ”var den ende som alltid hade pengar under turnéerna med Count Basie han hade ett ekonomiskt sinne men många kallade honom snål”.
Jag ska inte räkna upp all den fina swingmusik som Sven-Erik Palmbring hade satt ihop i sitt program. Men vi kunde bland annat njuta av Everybody Loves My Baby med Glenn Miller Army Band som inledde, Any Old Time med Billie Holiday och Artie Shaw som stod för vågspelet att turnera i amerikanska södern med denna färgade amerikanska blueslegendar. Count Basie och Jimmy Rushing i I Left My Baby var en höjdare liksom Harry James med sångerskan Helene Forrest i I’ve Heard That Song Before, ett arrangemang jag tyckte mig känna igen från ”vårt eget” Roger Berg Big Band. Cotton Tail med Duke Ellington (förstås) och ovan nämnde Tommy Dorsey med Song Of India.
– LP-skivor var som en giljotin under franska revolutionen, det var 78-varvare med en låt på varje sida som gällde för Leif ”Smoke Rings”. Han var en väldigt varm och generös människa, vilket man kanske inte kunde tro när man lyssnade på hans program. Han var oerhört opraktisk och kunde hjäpligt koka en kopp kaffe, ”neskaffe”, berättade Sven-Erik Palmbring.
– Jag träffade honom bara någon dag innan han dog, han hade för en doktor sagt, att ”hade jag varit en häst hade ni tagit ut mig på gården och skjutit mig”…
Sven-Erik Palmbring fick hedersuppdraget av Leif att ordna och officiera vid hans begravning. Men ingen jazzmusik, inte ens av hans favorit Duke Ellington. ”Välj några psalmer och Under Stjärnorna av Ingvar Wieslander som ingångsmusik var hans önskan. Men när Putte Wickman och Jan Lundgren bad om att få spela på begravningen kunde vi ju inte säga nej”, sa Palmbring.
Som avslutning berättade han – kanske något överraskande – att det var danske Arne Jensen, Papa Bue, som fick honom jazzintresserad.
– Jag såg ett dansk TV-program med Volmer Sörensen 1961, Nordvision. Där uppenbarade sig ett danskt band med vikingahjälmar, Papa Bues Viking Jazzband. Det drabbade mig som ett klubbslag i nacken och jag förstod att det var det jag skulle ägna mig åt. Så det är Papa Bues fel att jag står här ikväll sa Palmbring och spelade en hot version av You Rascal Me med Papa Bue vars band då innehöll alltför tidigt bortgångne saxofonisten Steen Vig.
Palmbring blev sedan riktigt ”frälst” (ursäkta) när han som 13-åring fick uppleva Duke Ellington i födelsestaden Karlshamns Folkets Park 1963.
Den som känner denne bloggare vet att Papa Bue också tillhörde mina favoriter alltsedan jag hörde honom för första gången på gamla Hot House på Stadt Hamburgsgatan i slutet av 50-talet. Bandet bildades av Arne Bue 1956.
Apropå Hot House, så kunde man för bara en knapp vecka sedan där uppleva danska Peruna Jazzmen, ett av de mest genuina banden när det gäller musik av Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, King Oliver, Clarence Williams och 20-talets storheter inom jazzen.
Om två år kan Peruna Jazzmen fira 60-årsjubileum och trombonisten Arne Höjberg som jag träffade första gången mycket tidigt har varit med på hela resan. Bandet bildades alltså 1959 och ett år senare kom klarinettisten Claus Forchhammer med i bandet. Pianisten och sångerskan Anette Strauss kom 1974, samma år som Mik ”Count” Schack med washboard. 2011 kom Henning Lorentzen med sin sousaphone och Paul Strandberg från Malmö tillstötte 2013 när kornettisten Paul Aller avled och året efter Jonas Winding och banjon.
Mik ”Count” Schack kan vara värd några extra rader. Han tillhör en av de mest högadliga släkterna i Danmark som son till Hans lensgreven von Schack och var arvinge till Schackenborg Slott utanför Tönder i södra Jylland. Men han frånsa sig arvet och föräldrarna skänkte då slottet till danska kungafamiljen som bestämde att Prins Joachim skulle bo där och driva jordbruket. Det gick åt helskotta och Joachim och hans familj fick lämna slottet som såldes till en fond som ägs av en av de rikaste familjerna i Danmark och står bakom Danfoss, Ecco och Lego.
Sedan många är Mik ”Count” Schack en känd profil i dansk TV där han när detta skrivs i sitt matprogram ska prata om ”kavring”, en brödtyp som inte lär finnas i Danmark och som han var ute och handlade i Malmö innan Tuppen-spelningen där han alltså satt med bl a tvättbrädet på sina knän.

Slutligen ska jag återknyta till Sven-Erik Palmbring. Han lämnade Harry Arnoldsmötet med följande tänkvärda ord: ”Tack Gode Gud för att det är som det är, för hur skulle det annars vara!”

 

Kronprinsenminnen på Teatermuséet

klistrad

Den som är intresserad av Malmö nöjeshistoria som den utvecklades under Kronprinsens tid som showrestaurang kan bege sig till Teatermuséet på Kalendegatan i morgon kl. 17.00. Då berättar Christer Borg om sin nyutkomna bok ”Alla var där” samtidigt som muséet har vernissage på de mycket speciella affischer som Kronprinsen tog fram till alla artistevenemangen.

Det är en mastodontbok som nöjesjournalisten Christer Borg (bilden), i många är arbetskollega på Kvällsposten, tagit fram och som getts ut av Jeanette Rosengren på Kira Förlag. Samma förlag som gav ut Borgs fina bok om Öster Warnerbring för två år sedan.
Jag har själv haft förmånen att uppleva många av de artister som uppträtt på Kronprinsen. Krogen är med tidens gång borta men byggdes av storbyggmästaren och travpampen Hugo Åberg när kvarteret där Kronprinsens Husarer och gamla dansrestaurangen Arena låg. En parentes – jag minns när Arena i en storbrand jämnades med marken 1958. Vi bodde i närheten och Herregud, vilken brasa!
Christer Borg beskriver historien om Kronprinsen alltsedan – och tidigare – än detta hände. Vägen från varietérestaurang med jonglörer och trollkonstnärer och elefanten Tanya till alla de stora inom svensk nöjeshistoria.  Ingen saknades – så må dom heta Povel Ramel, HasseåTage, Sven-Bertil Taube, Jan Malmsjö, Östen Warnerbring många gånger liksom Eva Rydberg, Bosse Parnevik, Swe-Danes med Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, Trio Neumann med Ulrik, Mikael och Ulla, Lill-Babs (förstås!), Owe Thörnqvist, Siw Malmqvist, Tommy Körberg, Git Gay, Sten-Åke Cederhök, Cornelis Vreeswijk, Charlie Norman, After Dark, Magnus och Brasse och… och… Internationella storheter som Josephine Baker, Lena Horne och Judy Garland i sitt sista framträdande, hon dog kort senare.
En bok med minnen, minnen, minnen och festliga historier i massor.
Till sin hjälp har Christer Borg bl a haft tidigare artistchefen Carlo Tornedo som var stor internationell illusionist och fortfarande lever. Liksom och inte minst Stig Andersson, nu drygt 80 och väl det, som var restaurangchef under de stora åren på Kronprinsen.

Östen Warnerbring och bloggaren med ungdomar från småklubbar i Malmö på Heleneholms IP någon gång på 70-talet.

Stig Andersson var med vid boksläppet nyligen på Översten och jag gick fram och hälsade på honom. Han kände förstås inte igen mig, det var väl närmare 40 år sedan vi sågs. När jag sa mitt namn, mindes han: ”Just det, du delade ut ett pris från Kvällposten till Östen Warnerbring på Kronprinsen nå’n gång på 70-talet. Det kommer jag ihåg”. Det mindes inte jag förrän han berättade det för mig. Östen Warnerbring och Kvällspostens sportredaktion hade ett samarbete gällande ungdomsfotboll hos småklubbarna i Malmö. Exakt vad det gick ut på minns jag inte, men Östen, som var en god vän sedan många år, fick i alla fall någon form av utmärkelse.
Östen och jag var också på Kronprinsens scen 1980 i det som skulle blivit en ”Guldfest” för IFK Malmö, som den här söndagen skulle fått allsvenskt kontrakt igen i fotboll.

Östen Warnerbring och bloggaren på Kronprinsen 1980 då en ”Guldfest” blev en ”Gulfest”  men ingen ”Kulfest”.

Men det blev en ”Gulfest” som inte var direkt någon ”Kulfest” sedan Sten Pålsson i Gais i sista matchen i division I (nuvarande Superettan) inför över 20.000 åskådare gjort straffmål på Bo Theander en minut och 58 sekunder före full tid. Och IFK fick stanna i ettan och det där hämtade sig aldrig dåvarande tränaren, tidigare MFF-storspelaren och arbetskollegan Nils-Åke ”Kajan” Sandell riktigt ifrån.
Om jag minns rätt var det Bo Åkesson, i styrelsen för IFK-fotbollen som drev Kronprinsen då.

Men i övrigt var det väl bara glada minnen rån Kronprinsen innan jag flyttade till Stockholm 1986. När jag kom åter till hemstaden 1999 hade Kronprinsen efter en del turbulenta år som inte alltid var så positiva slagit igen 1995. Christer Borgs bok inbjuder till många härliga nostalgiska återblickar och leenden.

 

 

”Stenbergamannen” – otäck sanning och fiktion

klistrad

”Allt material i denna bok som inte härrör från mina egna observationer är antingen hämtat från officiella dokument eller resultat av samtal med berörda parter, oftast talrika samtal som förts över en ansenlig tidsrymd.”

Ovanstående citat är hämtat från Truman Capotes förord till sin roman ”Mad kallt blod” från 1965. Den boken har jag tyvärr inte läst, men Malmöförfattaren Trygve Bång citerar Capote i eftertexten till sin nyutkomna bok ”Stenbergamannen”.
Det här är Trygve Bångs andra bok (”Psykopaterna” kom 2006) om ett rättsfall som blev mycket omskrivet från slutet av 60-talet in i vår tid, då ”Stenbergamannen” efter nästan 30 år i en andra omgång fängelsestraff blev frisläppt 1989 och dog för några år sedan. En pyroman och mördare som togs redan 1969 för mordbränder i sina hemtrakter runt Vetlanda, som också är Bångs barndomstrakter. ”Stenbergamannen” som egentligen hette något annat men efter frisläppandet tog sig ett annat namn kallas i boken Karl Lindqvist.
”Av hänsyn till huvudpersonernas familjer och efterlevande har gärningsmannen och hans familjemedlemmars namn samt vissa ortsnamn, bytts ut”, skriver Trygve Bång på ett försättsblad. (men det är lätt att googla fram hans verkliga namn).
Regissören Peter Bäckström skriver i ett förord bl a: ”Är boken ett litterärt reportage eller en roman? I vilket fall som helst lever den på flera plan samtidigt; dokumentärt blandas med fiktivt. Också verkligheten har ju sina rubriker. Detta har hänt och Detta har jag upplevt.”
Vad är fakta och vad är fiktion? Det överlåter Trygve Bångs alter ego Bert Walter i sin bok läsaren att avgöra.  Boken har sitt ursprung i ett anonymt brev till ett bokförlag, ett brev som möjligen kan vara om en självbiografisk berättelse från ”Karl Lindqvist”.
Det är fruktansvärda händelser som skildras i boken om ”Stenbergamannen”. Jag fångades omedelbart och släppte efterhand alla tankar på fiktion, speciellt som Bång har haft tillgång till unika undersöknings- och förhörsprotokoll och haft samtal med korrekt namngivna (väl?) poliser som varit direkt inblandade. Bång har också träffat dubbelmördaren och pyromanen ”Lindqvist” – väl? Dessutom hans hustru ”Elisabeth” – väl? Att författaren som ingen annan haft tillgång till förstahandskällor som ligger till grund för boken, det behövs det inga frågetecken efter.
Först när jag kommit till sista sidan började jag tänka efter. Hur dog egentligen ”Lindqvist”. Är det fiktion eller sanning att man först hittade en sargad kropp som begravdes som ”Lindqvist” men som sedan visade sig vara någon annan? Att man hittade ”Lindqvist” några år senare brutalt mördad i sina hemtrakter?
Jag ska inte avslöja mer, men det här är en bok som på ett sätt som de bästa kriminalromaner/deckare” fångar sin läsare. ”Stenbergamannen”, så skickligt författad/beskrivet av Ben Walter/Trygve Bång där fiktion, fakta och verklighet vävs samman till ett nätverk.

FOTNOT 1: Polisprofessor Leif G W Persson har redovisat det här fallet i ”Veckans brott” i SvT och händelserna har dramatiserats av Radioteatern i ”Rädda oss från eldarna”.

FOTNOT 2: Dansk- och Bullenvännen Trygve Bång har tidigare gett ut elva böcker i så olika områden som ovan nämnda ”Psykopaterna” som ”Upptäckter på andra sidan Öresund”, ”Reportage och essäer om öar och deras människor” och ”mycket omskrivna ”Modersuggan och det osynliga lort-Sverige.” Han fick Piratensällskapets Bombi Bitt-pris 1999.

Stark öppning på Malmö Stadsteater

klistrad

Malmö Stadsteater har öppnat hösten med två föreställningar som jag har blandade känslor för. ”Det Svarta Vattnet” på Intiman gillade jag inte alls. Till en början. Men ”Angels In America” på Hipp tyckte jag var oerhört bra.

Jag är ingen teaterrecensent och har inga ambitioner på ett försöka bli det. Men när jag genom goda vännerna Tom Ahlsell och Lars-Göran Ragnarsson fått chansen att se genrep har jag tacksamt tagit emot möjligheten att se den här sektorn av Malmökultur. Jag är inte så säker på att jag annars sett dessa föreställningar.

”Det Svarta Vattnet” var det Sverigepremiär för. En enaktare på Intiman som jag tyckte kändes oändlig lång. Men ju mer jag tänkt efter desto mer har jag faktiskt börjat förstå, även om jag hade svårt att hänga med i det snabba skiftet mellan nu och det som hände för 20 år sedan en sommarnatt på ett friluftsbad.
Åtta skådespelare gestaltar dels ungdomarna från två olika stadsdelar och klasser och sedan den begynnande medelåldern 20 år senare när man träffas igen.
Dialogerna går in i varandra och aktörerna fyller i med ”sade han”, ”tyckte hon” etc i en kringsnurrande föreställning om det förgångna och den verklighet som det blev. Mycket skickligt spel av bl a Johannes Wanselow bland annat som kliver fram alltmer som ett förmodligen blivande stort namn på Malmö Stadsteater.
Men egentligen är det en pjäs utan huvudroll, alla åtta aktörerna deltar lika mycket och jag är imponerad över hur man rör sig, vare sig man står eller ligger och ”plaskar” i det svarta vattnet och hur man perfekt kommer in i varandras repliker. Det ser svårt ut även om jag inte helt kan instämma i den lysande recensionen ”Det Svarta Vattnet” fick i Sydsvenskan Boel Gerell. Men å andra sidan brukar jag sällan hålla med Sydsvenskan och förresten så, vad begriper jag egentligen…?

Jag är inte heller enig med Malin Krutmeijers tyckande av ”Angels In America”, som hon tyckte saknade ”magi” i en återhållsam recension. Jag tyckte det var en lysande föreställning. Tre gånger tre timmar plus två pauser är långt, men redan efter första akten var Skuggan Dahlberg som gjorde mig sällskap och jag överens – tiden flög iväg.
”Liv och död, kärlek och sex, himmel och helvete” skriver man i Stadsteaterns presentation. New York 1988 under Reagantiden, AIDS sätter skräck i befolkningen från advokaten Roy Cohn (Fredrik Gunnarson) som vägrar inse att han är homosexuell till äkta paret mormonerna Harper (Mari Götesdotter) och Joe (Sven Boräng) som kämpar mellan hetero och homo. Prior (Henrik Svalander) som är AIDS-drabbad och hans partner Louis (Mattias Linderoth) är öppet homosexuella.
Så värst långt från dagens USA är väl inte ”Angels In America” med tanke på landets nuvarande president, föreställningen känns väldigt aktuell.
”Angels In America” har tidigare gjorts som en hyllad TV-serie med bl a Meryl Streep och Al Pacino. På Hipp ger man egentligen bara första delen. Slå det väl ut – det gör det förhoppningsvis! – kanske danske regissören Anders Lundorph får sätta upp även den andra delen. Blir det till och med så att man kan bjuda på en helaftonsföreställning i sex timmar?

FOTNOT. Ovan nämnda Tom Ahlsell är nu pensionär men kommer i höst att kunna se i thrillern Veronica’s Room Moomsteaterns på Södra Teatern med premiär 14 oktober och Lars-Göran Ragnarssons nästa blir i familjeföreställningen ”Den Oändliga Historien” på Hipp i november.
Själv ska jag på fredag se genrepet av ”Young Forever” (Evigt Ung) med bl a Marianne Mörck och Håkan Paaske på Intiman.
Bilder: MALMÖ STADSTEATER

Jag gillar inte strejker – men…

klistrad

Som väntat blev det stort rabalder när Jägersrotränarna gick ut i en 15 minuters lång ”strejk” inflr onsdagens V86-lopp. Jag är ingen vän av vilda strejker, men den här var enligt min mening berättigad.

ATG och ST (travförbundet) har än en gång i samråd kört över travets aktiva.
Med ATG-VD Hasse Skarplöths handgångne män, travets generalsekreterare Johan Lindberg och ordföranden Hans  Ljungkvist i spetsen, har man trumfat igenom nästa års tävlingsprogram utan hänsyn. Med några miljoner hit och dit har man i något som liknat ren utpressning fått igenom Skarplöths förutbestämda beslut. TR, tränarnas riksförbund fick inte alls vara med i ”diskussionen”. Detta orsakade Jägersroprotesten.
Alla tycker inte om aktionen. Till exempel Robert Bergh. Åbys stortränare. Man ska dock veta att han är jättepolare med Johan Lindberg. Bland annat…
Joakim Lövgren har blivit talesman för tränarna på Jägersro. Det har han han skött mycket skickligt, verserat och klokt. ”Det finns ingen symbios längre mellan sporten och spelet längre”, säger han bland annat. Johan Lindberg hoppas att han ska bli trodd när han uttrycker ”vi måste ta åt oss och vara mera lyhörda och ödmjuka”.
Oberoende Sulkysports Lars G Dahlgrens Ledare i dag är läsvärd:
www.sulkysport.se

Travförbundets tidning har också behandlat händelserna på sitt mera ”försynta” sätt:
www.travronden.se

Sulkysport är enligt min mening närmast sanningen.

 

Fina tjejer i dubbla upplagor!

klistrad

Så är Malmöfestivalen över för i år. Det finns folk som blir lyckliga då. Det blir inte jag även om jag fortfarande har svårt att förlika mig med olyckan Pella Ström, åldersfascisten och festivalgeneralskan, som körde bort Hot House’ Jazztält. Vad hon sysslar med nu jag inte men sossarna brukar ta hand om de sina. Hon har ju fått sparken tidigare som inkompetent presschef för Malmö Stadsteater men dyker likt en rysk docka upp igen och igen och igen…

Nåväl, Malmö JazzHouse och Swingtältet finns ju kvar, men jag undrar hur länge till Lillemor Johnsson och hennes medarbetare orkar fortsätta. Ekonomiskt är det inte längre något självspelande piano, kommunen suger ut mer och mer i hyra och kostnader för tälten.
Nu får man sätta sin lit till att orkestrar och band håller nere sina gager till ett minimum och knappt det. Såvida man inte tillhör ”dom stora” som kommer utifrån och som får vara med på Stortorget, då finns det pengar…
Nåväl, jag har fått uppleva några bra framträdanden i Swingtältet. Jag har tidigare skrivit om DeFranco Legacy. Tisdag och torsdag var det några av sta’ns finaste kvinnliga sångerskor plus Roger Berg Big Band i tre olika scenvarianter.
Roger’s Sisters framträdde på tisdagen med Roger Berg Swing Explosion, sextetten som backade upp Katarina Elmberg, Sandra Marielle Hansson-Cehic och Dorota Berg. Den här tjejtrion är enormt säker i sina framträdanden, vare sig det sker var för sig eller i trion à la Andrew Sisters, här med bl a Oh Johnny och Blueberry Hill.
Man kom tillbaka på torsdagen tillsammans med bigbandet efter att en annan tjejtrio – som faktiskt inledde sitt samarbete hos Roger Berg – nämligen Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Miriam Ekespong.

Den trion kallar sig Miss Sway och framträdde med Mats Nilsson piano, Lasse Lundström bas och Pelle ”Trazan” Jonasson trummor. Jag missade tyvärr första set men Basin Street Blues och Alexander Ragtime Band inledde efter pausen satt direkt hos mig. Jag ska inte ta upp tiden och utrymmet med att räkna upp allt vad man bjöd på men Sara Ahlcronas visslingar i Pennies From Heaven satt som en smäck.
Det fanns en del som menade att Sara, Anna Pauline och Miriam inte gick att ersätta när man lämnade Roger Berg Big Band. Men allt har sin tid och storhet och Katarina, Sandra och Dorota har verkligen utvecklats samtidigt som den tidigare trion tillsammans och var och en för sig gått vidare i det musikaliska livet på ett fint sätt. Och varför måste man för övrigt jämföra?!

Roger Berg Big Band såg en del för mig nya ansikten bakom orkesterpultarna. Jag borde inte förvånas över hur excellent samspelet låter, det är ju i och för sig proffs det handlar om. Men när Mikael Samuelsson överraskande (för alla utom Roger Berg) dyker upp och man sätter Hello Dolly och Charles Trenets La Mer med svenska texter tillsammans med Samuelsson, då är det suveränt.
Mikael Samuelsson fick sitt stora genombrott när han hade titelrollen i Fantomen På Operan som spelades på Oscars i Stockholm under en rekordlång period, 1985-91, då jag såg den. Låtarna nu tillhör väl inte direkt bigbandets vanliga repertoar, men som det satt! Samtidigt som ett monsunregn smattrade mot det fullsatta tältet.

Jackie Wilsons Reet Petite tillhör väl inte heller swing-genren direkt, men herregud vilket utspel vi får från Sandra i den här låten som var en megahit för några år sedan. Och vad glad man blir!

Honeysuckle Rose och Opus One med Dorota, Marilyn Monroes I Wanna Be Loved By You (‘Boop-Boop-a-Doop Girl) från Billy Wilders succéfilm Some Like It Hot gjordes full rättvisa av Katarina och tillsammans bjöd man oss på Mr Sandman, Oh Johnny, Choo Choo Baby och en av kvällens upplagor av Sing, Sing, Sing. Utan trumsolot. Det kom mot slutet och som vanligt då stående ovationer för Roger Berg.
… och för hela bandet och tjejerna förstås. Jag ska inte glömma att bandet och Roger gav en hyllning till nyligen bortgångne trumpetaren och arrangören Hans ”Cooling” Carling i Duke Ellingtons KoKo.
Festivalen är slut. Jag är i alla fall nöjd med det jag valde ut. Sedan må gnällspikarna rya om det är jobbigt och trångt och f-n och hans mormor i sta’n. Flytta ud po lanned då!

Bilder: PETER KASTENSSON

En Festivalstart med band som även jag gillar

klistrad

Malmöfestivalen är igång. Jag har egentligen inte ett dugg intresse av den här festivalen sedan för några år sedan dåvarande festivalgeneralskan Pella Ström i ett anfall av åldersdiskriminering valde att köra bort Hot House’ Jazztält från Södertull; ni är för gamla, sa fruntimret.

Men lite tar jag del av det. Absolut inte kräftskivan på Stortorget som inledde med ett jättesörplande där Grus i Dojjan som vanligt anger takten. Jag är nämligen skaldjursallergiker!
Sedan Hot House blivit bortkörda, har den här jazzföreningen med anor från 1955 tjuvstartat Festivalen med en picknick på Victoriateatern.

I år gjorde man det med Mama Shakers och med Tribute To Papa Bue. Mama and Papa…
Mama Shakers är en fransk ungdomsorkester under ledning av Angela Strandberg, dotter till Kiki Desplat och Paul Bocciolone Strandberg. Angela bor nu i Paris och det här kompisbandet, där Angela spela trumpet och washboard, har funnits i ett år.
Det är svårt att sätta någon etikett på bandet som har en synnerligen bred repertoar av New Orleans, blues, american songbook. Angela berättade att man har en idol i Laurel and Hardy, alltså Helan och Halvan, och bjöd på både Honolulu från Sons Of The Desert 1933 och Shine On, Harvest Moon 1938. I’ll Be Glad When You’re Dead, Rascal You, känd genom bl a Louis Armstrong var en annan låt ur Mama Shakers spellista med mycken fin stämsång. Kiki och Paul satt på första parkett och såg mycket nöjda ut.

Tribute To Papa Bue har jag faktiskt varit lite skeptisk till. Det går tillbaka hur enligt mitt tycke man i ”försäljningssyfte” utnyttjade en gammal och sjuk Arne Bue Jensen under hans sista år, fick man mer eller mindre bära in honom till en stol för att spela, fjärran från det han kunde under sin storhetstid. Bue dog 2011.
Men det här bandet är bra. Samtliga musiker har också spela med Papa Bues originalband vid olika tillfällen. Mest basisten Jens Sölund. Klarinettisten Erik ”Krölle” Andersen managerar bandet, som på Victoria bestod av helsingborgaren Jack Andersson på trumpet (”han har betytt ett lyft för bandet, sa ”Krölle”), Ole ”Fessor” Lindgreen trombon, Hans Knudsen piano och Henrik Simonsen trummor.
Vi fick efter starten med Nyboders Pris ett Papa Bue-medley med Just A Closer Walk-The Old Rugged Cross-Corinne Corinna. Då flödade nostalgibägaren över liksom den gjorde med avslutande numret Schlafe Mein Prinzchen, Mozartkompositionen som var en miljonsäljare i Europa under Papa Bues storhetstid och släpptes 1956.
Det var också då jag gjorde min första bekantskap med Papa Bues Viking Jazzband på ursprungliga Hot House på Stadt Hamburgsgatan i Malmö. Ljuva minnen!
Hans Knudsen som är belönad jazz-, jump- och boogiewoogie-pianist i Köpenhamn satt vid flygeln den här kvällen och svängde till det omåttligt i triospel med Simonsen och Sölund. ”Fessor” briljerade i Kid Orys Savoy Blues, ”Krölle” gav oss Acker Bilks Creole Jazz, Jack Andersson inte att förglömma i Louis Armstrongs West End Blues.
Stämningen var mycket hög i den fullsatta Victoria-teatern.

Från det ena till det andra. Det är som nämnts inte så mycket som egentligen intresserar i övrigt Festivalmässsigt. Men Malmö JazzHouse kämpar för att hålla jazzen levande i sitt swingtält. Och när världspianisten Jan Lundgren kommer på besök med sin sambo Hannah Svensson, sångerska och konstnär, tillsammans med Karl Martin Almqvist på sax, Mattias Hjort bas och Zoltan Csörzs på trummor, då är det förstås ett måste att ta sig till det fullknökade tältet.
Jag skrev nyligen om att han varit i Tyskland för att inhandla en flygel till Ystads Teater, som ju är en av de scener som Jazzfestivalen i Ystad huserar på under ledning av Jan Lundgren. I Swingtältet handlade det om ett till synes rätt gammalt vanligt piano. ”Men det går att spela på det också, och det är i alla fall inget elpiano”, sa Jan Lundgren som verkligen är fjärran från alla divalater som hans position i musikvärlden kanske kunnat ge upphov till. Han är ju också musikansvarig för legendariska jazzklubben Montmartre i Köpenhamn. En oerhört trevlig människa!
När han i tältet fick syn på malmöitiske förre jazzpromotorn Bosse Johnsson som i Malmö gett oss världsnamn som Count Basie, Duke Ellington, Ella Fitzgerald, Jazz At The Philharmonic m fl, dedicerade han Take The A-Train till Bosse! Karl Marin Almqvist fick hylla sitt Värmland i Ack Värmeland Du Sköna, en underbar ballad och Hannah Svensson hottade till det i bl a What A Little Moonlight Can Do. Som Hasse & Tage skrev en svensk text till i revyn Glaset I Örat, där Monica Zetterlund sjöng den som Vad En Liten Gumma Kan Gno.

Från Swingtältet till Malmö Saluhall vid Malmö Live som ligger på vägen hem. Syskonen Nina och Martin Karyd med mamma Ulla-Britt satsar under festivalveckan på musikunderhållning i jazzton. Fredag tidig kväll spelade Viktor Jansåker gitarr och Simon Petersson bas med Linnéa Hall som sångerska.  Viktor har precis gått ut Malmö Musikhögskola, jag lärde känna honom som tonåring när han spelade gypsy music à la Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten.
Simon Petersson spelar liksom Viktor i olika konstellationer, fick för två år sedan ta emot Harry Arnold-sällskapets ungdomsstipendium Stand By. Linnéa Hall var en ny bekantskap och en av de unga och lovande kvinnliga sångerskor som kommer fram och försöker göra en karriär inom jazzen. Här blev det mycket ur den amerikanska sångboken men också en ny låt för mig – i sådana här sammanhang – ur Djungelboken.
Bara att önska den här trion lycka till. Malmö är ingen lätt stad att göra jazzkarriär i, det vimlar inte av spelmöjligheter och arrangörer som kan ge ordentligt betalt.

I morr’n är det Flotten som gäller. En extratur insatt med Grus i Dojjan kl. 15.00 och så – om man orkar… – Rickard Lindgren i Bluestältet kl. 17.30. Oups, där är visst ännu ett band jag kan tänka mig…

Bilder: PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi vet ju alltid bäst…

klistrad

Fy f-n! Så vill jag uttrycka det man fick se från Meadowlands i USA i lördags när man hade sin stora Hambletoniandag. Jag avser då det vilda användandet av körspö som framvisades i sändningen i ATG Live.

Det ger en besk eftersmak när Åke Svanstedt i elva enhandsslag utdelar rallarsvingar på sin häst. Jimmy Takter var heller rolig att se bakom en tvååring.
MEN… detta är tillåtet i bl a New York (det år olika i olika stater) som tyvärr har helt andra och mycket, mycket liberalare regler för användandet av körspö än vad vi har i Sverige. Man må tycka hur illa man vill om detta, men det är tillåtet. Man kan faktiskt bli bestraffad om man INTE gör ”sitt bästa” för att vinna.
Därför rimmar det lika illa när Svensk Travsports högste tjänsteman Johan Lindberg på travförbundets officiella hemsida uttrycker sig så här:
”De använder sig av drivningar som de borde få spöstraff för!”
Det svenska världssamvetet har därmed gjort sitt intåg även inom travet. I det här landet vet vi som alltid bäst.
Självfallet är det bra om representanter för svenskt trav jobbar internationellt för att få våra hårdare regler avseende drivningar att sprida sig internationellt till främst USA och Frankrike. Men vill man bli tagen på allvar ska man fanimig då som officiell representant välja sina ord och uttrycka sig diplomatiskt. Även om det är skrivet i ren ilska.
Men, som sagt, vi i Sverige vet ju alltid bäst…
Lindberg förespråkar också ren censur om vad som ska visas på ATG Live. Han skriver:
”Med gårdagen i färskt minne, så får vi överväga om vi över huvud taget ska visa några lopp därifrån.”
Som om man inte skulle kunna streama hem lopp från Meadowlands på annat sätt. Den som vill spela och se loppen kan välja andra kanaler än ATG Live…
Men storebror ser dig och vet förstås bäst här också. ST – och ATG – ska för övrigt inte ta för stora ord i sin mun avseende hästhälsan när man helt åsidosätter tränarnas förberedelser av sina hästar för tävlingar då man kort före start bestämmer sig för att senarelägga starten av V75 som skedde nyligen när tekniken – på nytt – strejkade. Då hördes eller lästes inga hårda ord från Johan Lindberg, men så sitter ju tjänstemännen och styrelsen som i sporten äger ATG i knäet på den enväldige bossen Hasse Skarplöth.

Slutligen så är faktiskt årets Hambletonian ännu inte avgjort. Kretsen kring What The Hill som var etta i mål före Perfect Spirit och Åke Svanstedt har överklagat domarnas diskvalificering. Det hade inte gått i Sverige, men även här är reglerna annorlunda i USA.

En bestseller och viktig bok om Malmö

klistrad

Boken ”Framtidsstaden” med underrubriken ”Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då”, av journalisten och författaren Lars Åberg, har blivit en bestseller. En oerhört viktig bok som också tagits emot väl i de flesta kretsar.

Lars Åberg skriver i ett ”förord” på omslagets sista sida:
”Jag har bott i Malmö i nästan 60 år. Jag har cyklat till skolan över fält som senare blivit höghusområden, mina barn har växt upp här, jag har varit engagerad i det lokala kulturlivet och samhällsdebatten – och jag har sett den radikala förvandlingen från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort.
Befinner man sig länge i samma miljö kan det ta tid att uppfatta ur förhållandena förändrats. Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset – och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit, jag tror att många kan ha den erfarenheten av Malmö; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.”

Lars Åberg har som den skicklige journalist han är gjort ett fantastiskt researcharbete. Det är fakta, fakta, fakta men självfallet också hans personliga funderingar kring många händelser.

Jag var i lördags på Limhamns Hamnfest och lyssnade till ett samtal mellan Malmöförfattaren Fredrik Ekelund och Lars Åberg. Fredrik Ekelund var en dom som reagerade skarpt när Sydsvenskan i en recension av ”Framtidsstaden” tog heder och ära av Lars Åberg i personligt angrepp. Sydsvenskan i Malmö är en av den svenska mainstreamjournalistikens högborgar, och det är inte något beröm, en degenererad monopoltidning. Här frodas PK-journalistiken men man är samtidigt fega. Ingen av tidningens egna kulturjournalister skrev utan kulturchefen Rakel Chukri skickade fram en person som heter Ola Andersson, som tydligen både är arkitekt och författare. Har aldrig hört talas om honom men han fick över en helsida fritt kräka av sig mot Åberg.
Fredrik Ekelund uttryckte det som så, ”att det som skrevs i Sydsvenskan var ingen recension, det var en spya”! I en kommentar på sin hemsida skrev Eklund också:

”Åbergs bok (är) inte bara förtjänstfull utan också modig. Den är vederhäftig, öppen, respektfull och Åberg lutar sig så gott som hela tiden på statistik och/eller intervjuer med olika typer av representanter för staden; löst tyckande är inte Åbergs tekopp. Han skriver klargörande om stadens problem (segregation, klanvälde, hedersproblematik, arbetslöshet, gängkriminalitet osv) och försöker inte dölja stadens problem bakom diverse eufemismer (som ordet ”utmaning” t ex); därför utgör boken en utmärkt grund för fortsatta diskussioner om stadens problem och vad som kan göras för att förbättra livet för Malmöborna…
Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid.”

Jag kan inte sammanfatta det bättre själv. Lars Åberg berättade att det finns 45 kommunikatörer i Stadshuset, att han som journalist får massor av pressutskick som bara talar om hur bra Malmö är, ingen talar om problemen. Det finns en total ovilja att prata om dessa. Man är medvetna om det men vill inte prata offentligt. ”Malmöborna vet hur tillståndet är i staden och det blir en konstig situation som är mycket valhänt hanterad. Man ser en bild av Malmö i stället för verkligheten”, sa Lars Åberg vid samtalet med Ekelund som hade lockat många åhörare vid Fiskehamnen.
Lars Åberg har varit inbjuden att presentera sin bok och debattera den i många sammanhang. Dock INTE hos socialdemokraterna! Styret i Malmö ger heller inga intervjuer längre till utländska representanter för massmedia, eftersom man menar att dessa bara är ute för att skiva illa om staden.

I boken intervjuas bl a Greg Dingizian, stor fastighetsägare, Mikael Johansson, säkerhetschef vid Malmö Tingsrätt, Mats Nilsson, förvaltningschef MKB, Marie Jensen, sjuksköterska och säkerhetshandläggare Skånes Universitetssjukhus, Jahangis Hosseinkhah, chef på Jobb Malmö anställningsenhet, Dialy Mory Diabaté, Malmö Boxningsklubb, Torbjörn Tegnhammar, oppositionsråd (M) och Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsen ordförande (S).
Lars Åberg minns tillbaka i Malmö och jag kan inte låta bli att citera ett stycke, eftersom jag minns det själv:

I Malmö var den svenska modellen länge så stark att den nästan blev malmöitisk. De ekonomiska och politiska maktsfärerna var stabila och sammanvävda. Sociologen Mikael Stigendal och historikern Peter Billing har i en gemensam avhandling, ’Hegemonins decennier’, beskrivit hur Malmö under de expansiva rekordåren på femtio- och sextiotalen i praktiken styrdes av en fyrklöver bestående av byggmästaren Hugo Åberg, kommunalpampen och HSB-bossen Oscar Stenberg, cementdirektören Ernst Wehtje Jr och Skandinaviska Banken där Wehtje också hade en maktposition….. Det var de fyra, den kvartetten eller kvadraten som bestämde hur Malmö skulle komma att se ut.”

Det här är ingen tung bok. Lars Åberg är som nämnts journalist och allt är mycket bearbetat och smakligt presenterat. Han har rötterna i vänstern, vilket förtjänar betonas när Sydsvenskan genom Ola Andersson lögnaktigt pådyvlar honom både nazistiska och antisemitiska anknytningar.

Den som är intresserad av hur Malmö i dag ser ut och varför det blivit så kan jag bara rekommendera att läsa ”Framtidsstaden”. Boken är utgiven på Karneval Förlag.

Bild: PETER KASTENSSON

 

Magisk kväll även om det finns gnällspikar

klistrad

Åbergskvällen på tisdag. Bortsett från amatörernas Gentlemannadag för familjer – med lika mycket publik på tivolit BAKOM läktarna som framför – är Åbergs den största publikdagen om man ser till sporten. Inte ens Svensk Travderby kan konstatera.

Den här kvällen brukar betecknas som magisk med – förhoppningsvis! – en sol som går ner bakom Turning Torso som skymtar i sista sväng.
Som alltid diskuteras hur bra årgången egentligen är. Gnällspikar dyker alltid upp, så även nu. Jag gillar fristående sajten TrottoSport almeister Lennart Persson tillsammans med Henrik Ingvarsson oftast har intressanta synpunkter på både det och det andra inom sporterna. Faktiskt även galopp.
Men Ingvarsson, som jag egentligen gillar, excellererar ibland i rena ordbajseriet i ett något krampaktigt försök att vara annorlunda i sina många inlägg. Han gillar inte Åbergs i år som han tycker är en vanlig Gulddivision. Han tycker också att Peter Untersteiner i stället för Björn Goop borde satt upp sin lärling Henriette Larsen på Carabinieri i Åbergs, nu när han själv blev avstängd för spöhantering, som inte medger dispens att köra. Visst är Henriette lovande och duktig, men i ett miljonlopp kanske man söker det allra bästa utan tankar på att försöka vara Politisk Korrekt?!
Men likheten med en vanlig Gulddivision har jag hört från annat håll också. Och visst, flera av hästarna har mötts tidigare också. Men vad finns få till buds?
Bold Eagle hade förstås varit drömhästen trots debaclet i Eltloppets final, som dock helt får skyllas på kusken Franck Nivard, som totalt i onödan tömde sin häst helt i försöket, när Bold Eagle nu för första gången startade två gånger samma dag. Men Bold Eagle lär nog inte lämna Frankrike igen, inte förrän det är dags för Elitloppet 2018?!
Timoko förstås, som vann Elitloppet igen i år. Men kretsen runt Timoko har klart deklarerat, att om Åbergs skulle vara aktuellt, så måste Jägersro bjuda på flygtransport. Vem skulle sponsra detta?
Up and Quick, som väl kan rankas som trea i Frankrike, var klar, men skadade sig mycket illa i hagen och fick tas bort och missade därmed chansen ta hem den bonus på € 50.000 som skulle tillfalla om en häst startade i alla fyra loppen och vann minst tre ingående i Challenge du Trot a Grand Vitesse. Åbergs är tredje avdelning och Up and Quick har vunnit de två tidigare. Trist för sportchefen Mats Ahlkvist som
uttalade att ”jag tycker ändå mest synd om hästen”.
Vad återstår då från Frankrike? Säkert en och annan men knappast någon som skulle bidra till extrapublik. Dessutom är ju faktiskt förstaprisets en miljon kronor som det varit sedan nå’n gång på 90-talet inte speciellt högt längre. Därvidlag har gnällspikarna lite rätt. Men man kanske kan påvisa en lösning på hur man får pengar till en höjning?!
Vi har nu ett kittlande revanschmöte mellan fjolårsvinnaren Propulsion som även om han är svensktränad definitivt är en världsartist och Dante Boko, som besegrade denne senast i Årjäng. Berodde det på att Örjan Kihlström satt lite för säker några meter för länge i kön, samtidigt som Adrian Kolgjini gjorde det vinnande rycket med Dante Boko. Propulsion kom flygande långt ut i banan utan att Dante Boko kunde se honom. Går Dante om det behövs kanske undan häst mot häst?
Bara mötet mellan Propulsion och Dante Boko är värd ett besök på Jägersro på tisdag. Adrian Kolgjini hade en drömförhoppning inför lottningen av startspåren – Propulsion från spår 1, Djali Boko med Lutfi Kolgjini i andraspår och Dante Boko med tredjespår. ”Dante Boko till spets före Propulsion och så Djali Boko utvändigt…” Nu blev det inte riktigt så bortsett från Propulsion och Djali Boko.. Men Dante Boko blixtrade till spets från spår 8 på Årjäng och har spår 7 nu. Men… det är lättare att från ytterspår ta sig till spets från 1640 meter som på Årjäng än 1609 på Jägersro, där första kurvan ju kommer tidigare.
… och skulle det vara någon jättesensation om någon annan av Åbergsdeltagarna blandar sig i leken?
Dessutom är ramloppen av en kvalitet som det kanske inte varit på flera år. Väl besatta också. Det ÄR en tävlingskväll att se fram emot!

Innan den här kvällen är det Kolgjini Sales ute i Vomb som gäller. Ludde bjuder som vanligt på en kvalitetsauktion. I år med 82 katalognummer. Förra året slogs rekord i Sverige när Forfantone Am klubbades för 2,7 miljoner och Rudisha för 2,4 miljoner.
Säkert kommer det att finnas flera miljonhästar när Hans Johnsson, eminent utropare, börjar svinga sin klubba och slå i käppen. 20 av ettåringarna är Face-hästar från Ludde och Anna Svensson. Menhammar, Am Bloodstock, WHAP Trotting och några andra uppfödare finns också med. Auktionen kan som tidigare följas på webben www.kolgjini.se

Nu väntar vi bara på att vädret måndag-tisdag ska vara på bättre humör än när Svenskt Derby nyligen reds på Jägersro, en söndag som det i sitt slag var lite magi över i ett oerhört fint genomtänkt evenemang av Skånska Fältrittklubben.

Derbysatsningen något att fortsätta bygga på!

klistrad

Svenskt Derby för 100e gången i eftermiddags på Jägersro. Lördagens solsken hade förvandlats till ett envist duggregn och det var inte mindre än en jäkla otur för galoppen.

Ändå kom 5.218 personer till Jägersro, det mesta på många Derbydagar och det hade garantera varit över 6.000 om vädret varit tillåtande. Dessutom var GS75-omsättningen nästan 7 miljoner och det måste tom. ATG vara nöjt med!?
Jägersrogaloppen hade nämligen lagt ner ett enormt arbete på inte bara marknadsföring – jag har aldrig sett sådan förhandsreklam på jag tror något hästsportevenemang i Sverige. Möjligen bortsett från Solvallas Elitlopp.
Dessutom låg ett stort arbete på själva tävlingsdagen där jag imponerades inte minst av jubileumsparaden med bilar från varje århundrade från starten 1900-talet, först av bilarna då förstås en elegant hästförspänd charabang. Första Derbyt reds 1918.
Hela paraden ackompanjerades av Malmö Brandkårs eminenta orkester som tillsammans med två sångerskor briljerade med korta låtar från varje århundrade! Strålande uttänkt (av galoppens Pia Skoog?) och perfekt genomfört med passagerare i bilarna i tidstypiska kläder som klev av och i vinnarcirkeln bjöds på ett glas champagne.
Det här är något att bygga på för framtiden och återgången till söndag eftermiddag är absolut rätt.
Det var drygt tio år sedan jag hade några fina år som redaktör för Skandinavisk Galopp som gavs ut av galoppförbunden i Danmark, Norge och Sverige i ett givande och problemfritt samarbete.
Därför var det extra trevligt för en gammal redaktör att återknyta bekantskapen och växla några år ord med flera företrädare galoppsporten. Inte bara från Skandinavisk Galopp utan även från den avlägsna tiden från tiden på Kvällsposten för 40 år sedan.
Så hör följer lite namedropping utan inbördes ordning om ni orkar:
Ole Larsen, ”Derby-Ole” som numera delar Sverige och hus i Hua Hin i Thailand som boplats. I Sverige tre segrar som jockey och en som tränare men ännu fler i Danmark.
Gunnar Nordling, en av landets absolut mest framgångsrika jockeys med bl a fyra Derbytriumfer.
Fredrik Johansson, med över 2000 vinnare och åtta svenska Derbysegrar som jockey. Suveränen som efter sin på grund av skador för tidigt avbrutna jockeykarriär nu hittat sin nisch som kommentator, mentor och fystränare för yngre ryttare.
Carl-Johann Radetzky, i Stall Joker ägare till 1984 års vinnare Flying Jazz som tränades av framlidne Lennart ”Lelle” Reuterskiöld. Carl-Johann Radetzky är ättling i rakt nedstigande led till Österrikiske fältmarskalken Joseph Wentzel Radetzky von Radetz. Någon kanske känner igen Radetzkymarsch av Johan Strauss d.ä. som Wienfilharmonikerna brukar avsluta sin nyårskonsert från Wien med?!
Den här känner ni säkert igen:
Radetzkymarsch

”Lelles” fru Madeleine Reuterskiöld påminde mig om en intervju jag med ”Lelle” för några år sedan, ganska många år sedan faktiskt.
Björn Zachrisson och hustru Gunilla. BZ har passerat 80 men är still going strong. Håller fortfarande i den stora statistikbiten. Vi jobbade tillsammans i Skandinavisk Galopp där jag tog över efter honom, liksom jag gjorde i Grand National-sändning i TV i början av 70-talet och det var mindre uppskattat… ”Mr Galopp” har en oerhörd kunskapsbank om galoppen.
Bruno Nilsson, son till legendariske Jägersrotränaren Nils ”Baltic” Nilsson, framgångsrik tränare på Täby och vann Svenskt Derby 2000 med Double Net.
Niels Dreyer på tidigare arabstuteriet i Blommeröd och hängiven galoppentusiast som gärna ser fler tävlingar på Blommerödsgräset vid Ringsjön där Blommeröd Hästsport Center nu bedriver träningsverksamhet.
Framgångsrike och sympatiske uppfödaren Kjell Sjöberg, uppfödare till Bloomerace som vann Derbyt 1995
… och så inte minst min gamle trätobroder Björn Eklundh, galoppens meste generalsekreterare, som säkert rycker i en och annan tåt fortfarande?! Men ingen slår honom på fingrarna när det gäller galoppens reglemente. Bland annat….

Svenskt Derby då? Jo, en 54-oddsare överraskade dom flesta, Dorcia med Carlos Lopez. Tränad av Lennart Reuterskiöld Jr och det var Junior-Lopez’ andra raka seger efter Duke of Burden förra året. Ägd av Roland Johansson i Stall Q C. Jo, det han som också är travhästägare. Men om detta kan ni läsa mer och bättre på andra sajter.

Slutligen… så använder sig hästsporten ibland av s k kändisar som dragplåster och ”kom-fram-och-säg” som bara blir pinsamma. Låt mig tycka att David Hellenius gjorde ett kanonjobb som sådan i par med oerhört kunniga och pålästa Anna Thelander i vinnarcirkeln. Mycket skickligt sammanvävt!

Bilder: PETER KASTENSSON

Om rasat campingbord och parfymerade kallingar

klistrad

Inleder den här bloggen på en Flying Cat mellan Poros och Pireus på väg hem efter drygt två veckor, fantastiska sådana på Saga Hotel på Poros. Lämnar Pireus i 38-gradig värme.

Andra året jag är där, och om jag lever och mina rygg- och öronproblem blir lösta så blir det en tredje gång 2018 och…
Även om jag är äldst i det stora sällskapet, som normalt frekventerar Bullen i Malmö, så är jag junior i det här sammanhanget. Det är Tom Ahlsell, nyligen pensionerad men icke tillbakadragen skådespelare och veteran på Malmö Stadsteater som ”lurat” mig till Grekland och det är jag honom stort tacksam för.
Tom är som barn i huset hos ägarna Zefi och hennes man Taki Alexopoulon och deras dotter sedan han var på Saga första gången för så där drygt 20 år sedan. Då med sonen Rufus, i samma ålder som fyraårige Moltas (övre bilden före en nyförvärvad vän på Saga, undre bilden med annan huvudbonad)) som han och nuvarande frun Elin Heijkenskjöld nu har i en familj. Som även omfattar Elins son Oskar, en framåt och begåvad fjortonåring. Ingen av dom aktar för rov att trivas i sällskap med gamla gubbar som jag själv och medresenärerna Skuggan och Fille (undre bilden) liksom med Eva, fast hon är ju inte någon gubbe, men heller inte någon liten gumma. Eller vad man ska säga. Och snacka om att ”Molle” och ”Oggan” är sociala och härliga grabbar!
Men ingen nämnd och ingen glömd i det synnerligen löst sammansatta gäng som befolkade ett Norwegianplan från Köpenhamn till Pireus för några veckor sedan.Men  Bullenägaren Vicky och hennes Per med dottern Saskia är också något av inventarier på Saga.
Och var och en sköter sig själv, någon arrangerad sällskapsresa ärr det inte tal även om det umgås mycket vid hotellets pool och fina uteloungen på hotellets tak. Där nätterna kunde bli ganska sena efter diverse middagsutflykter till de många olika tavernor som finns i Poros. Men Saga bjöd på en lammupplevelse av hög dignitet med köttet i långkok på vedeldad olivträ.
Och pass på, så att inte Oskar nästa sommar hjälper till mera på allvar i baren hos Stavrula mellan besöken på det lokala gymmet i Poros.
Veckornas största fadäs stod jag själv för. Eftersom jag visste att dom låga solstolarna på Kanali Beach vållade mig vissa besvär – lindrigt uttryckt! – att komma upp ifrån, hade jag tagit med mig en utfällbar campingstol. Fin som attan. Med armstöd och hållare för glas, i ett fordral som fick plats i resväskan.
När jag plockade upp härligheten på stranden, blev jag varse att det var bordet jag tagit med mig och inte tlllstymmelsen till en stol. Men jag var inte rådlös. Så jag sätter mig väl på bordet tänkte jag. Som raskt brakade i backen och där satt jag på min kliande röv sedan man parfymerat kallingarna i tvätten… Starka reskamrater hjälpte mig snabbt upp efter rop på hjälp. Och tyckte förstås att det jäkligt roligt. Och det var det kanske också?
Tyvärr förpestades vattnet av båtar som ankrat upp och tömde sina septitankar och Elin tyckte att Kanali Beach borde plocka bort ”k” ur namnet…
Passerade i PIreus hamn med Flying Cat-en ett av världens största kryssningsfartyg. Taxi till Atens Airport och fortsätter skrivande av den här bloggen på Norwegianflighten tillbaka till Köpenhamn. Batteriet är snart utgånget, laddning väntar i bostaden, där jag också får inrikta mig på att kolla upp V75 i Halmstad till Jägersros hemsida när jag är hemma vid 23-tiden.
Har också äntligen fått läst den oerhört intressanta boken Framtidsstaden av Lars Åberg om min hemstad, mycket omdebatterad och jag ska återkomma i veckan.

Lovar jag, lite på hugget igen efter dom sköna veckorna på Poros, dit jag hoppas kunna vända tillbaka nästa år. Då med campingstolen och kalsonger så det räcker utan riskera parfymerad tvätt…

Bilderna tagna av Eva Nilsson…


… och bloggaren (bilden med Oskar ”Oggan” Heijkenskjöld).

”Svempa”, Jan Lundgren och två flyglar

klistrad

Innanför glasdörrarna på Södergatan 14 i Malmö står en Malmsjöflygel. Kanske inte det man främst förknippar med den ganska nyöppnade restaurangen i Harrys tidigare lokaler. Det här ska handla lite om flygeln och mannen bakom den jazzsatsning som det handlar om, Sven Erik ”Svempa” Lundeqvist.

Glasdörrarna ut mot Södergatan står inbjudande öppna från nr 14. Södergatan 14 är också namnet på restaurangen som öppnats av Johan Lönn och Tony Rekar. I taket ovanför baren i loungen ut mot gatan och den stora uteserveringen hänger stora tankar med färsköl enligt ett tjeckiskt koncept, Tankovna. Den är god!
… och så då flygeln! Som är en fin ”skyltdocka”, inte minst när Sven Erik Lundeqvist,”Svempa”, sitter på pallen framför pjäsen. Det är han som skaffat flygeln till restaurangen. En flygel som har en liten speciell historia.
– Den ägdes ursprungligen av Niclas Fredins föräldrar, berättar han.
Niclas Fredin är välkänd och efterfrågad trumpetare och sångare i inte minst malmöitiska jazzkretsar och finns bl a med i både Roger Berg Big Band och Monday Night big Band.
Från Niclas Fredins föräldrar förvärvades flygeln av ”Svempa” och Felix Tani, även han skicklig pianist. Som lät flygeln gå vidare till Johan Kolsut, flitigt förekommande trummis i olika band. Som efter ett tag började känna ”stugan lite väl trång” och Malmsjöflygen skulle vandra vidare.
– När man öppnade Södergatan 14 ville ägarna ha ett piano, egentligen ett elpiano. ”Men nä, stopp ett tag nu”, sa Sven Erik Lundeqvist som man klokt nog anlitat för att sköta det musikaliska.
– Jag föreslog att man skulle ta över flygeln. Och nu står den här!
”Svempa” har jobbar nu tre dagar i veckan för Södergatan 14 med högklassig jazzmusik som förstås låter super när ”Svempa” med flygeln bjuder på sin breda repertoar från bl a Art Tatum, Nat King Cole, George Gershwin men även Mose Allison och Frank Loesser (My Fair Lady). Husguden heter egentligen George Shearing.
Onsdagar (dock inte kommande), torsdagar och lördagar finns ”Svempa” på plats framför klaviaturen och vi som tillhör den äldre generationen (ett understatement…) är tacksamma för att man börjar redan vid åttatiden vardagarna och vid femsnåret lördagar. Torsdagar har han sällskap av Johnny Åhman på bas och ovan nämnde Johan Kolsut trummor. Plus vad som plötsligt kan dyka upp. Anders Bergkrantz, numera New York-baserade Björn Ingelstam och pappa Hans, Thomas Jonasson, Torben Waldorf och Felix Tani är några av namnen.

”Svempa” blev glatt överraskad när Jan Lundgren plötsligt klev in genom dom öppna glasdörrarna i sällskap med Hannah Svensson. Jan Lundgren, en av världens främsta pianister, mannen bakom Ystads Jazzfestival men också musikansvarig för danska Montmartre kom inte för att sätta sig vid flygeln och avlösa sin tidigare elev ”Svempa”.
– Du har verkligen utvecklats stort och det låter väldigt bra om flygeln också, sa Janne Lundgren och var förstås kungsord för en glad och stolt Svempa.

Den dag man får en riktig sångmikrofon på Södergatan 14 kanske vi också får höra Hannah Svensson, en av våra finaste jazzsångerskor. Som jag hade nöjet att se och höra på jazzklubben The Standard i Köpenhamn tillsammans med Lan Dokey, Peter Asplund, Jonathan Brehmer och Niclas Bardeleben för tre år sedan (bilden ovan). Tyvärr står The Standard i gamla fint renoverade terminalen för Öresundsbåtarna just nu tom.
Jan Lundgren hade för övrigt precis varit i Hamburg i prestigefullt ärende. Han var ”utsänd” för att köpa en Steinway-flygel till Ystads Teater!
– Jag satt och spelade och provade olika flyglar i säkert sex timmar. Mycket ”wow”, det sa jag redan om den första flygeln jag provspelade och det blev också den jag valde. Nu har Ystads Teater en av världens finaste flyglar, berättade Janne Lundgren.

Den nya flygeln i Ystad kan förmodligen upplevas med Jan Lundgren vid Jazzfestivalen där 1-6 augusti. Det fullständiga programmet här:

http://ystadjazz.se/wp-content/uploads/2017/03/YSJF2017_flyer_webb.pdf

”Svempa” och flygeln finns som nämnts på Södergatan 14 som också är väl värt ett besök.

Bilder: PETER KASTENSSON

Malmö kan bli megafon för terror

klistrad

I dag tar jag mig lite ton igen. Egentligen har jag länge tänkt mig en vidräkning med hur – illa! – svensk travsport (och galoppen med!) sköts av AB Trav och Galopp, ATG, med full vetskap från ägarna trav- och galoppförbunden, ST och SG. Fega medlöpare och marionetter till ATG-bossen Hasse ”Kejsarens Nya Kläder” Skarplöth.

Men så har jag uppmärksammats på hur politikerna i Malmö sköter sitt värv i den rödgröna röran med Katrin Stjernfeldt Jammeh i spetsen.
Jag tycker ni ska ta er tid att läsa vad Ivar Arpi skriver i Svenska Dagbladet idag:

Malmö kan bli megafon för Qatar

Det här säger egentligen det mesta. Frida Trollmyrs uttalande släcker allt förtroende för styret i Malmö, i den mån det finns något kvar. Hon är egentligen kommunalråd för kultur, fritid och hälsa och jag vågar påstå att man hittat en sällsynt obegåvad och naiv person till den här befattningen. Stora skämsgubben måste plockas fram när hon uttalar sig.
Det är inte utan att man blir en aning skrajsen när vår stad styrs av sådana som Trollmyr. Och hon är dessvärre inte ensam.
Jag tycker att Ivar Arpis Ledare i Svenska Dagbladets nätupplaga idag säger det mesta och jag har ingen anledning att kommentera ytterligare.

Till hur ST tillsammans med ATG kör över sina aktiva i olika sammanhang kan jag återkomma. Det är nämligen ett löpande band av dumheter.

Ungdomar ger framtidshopp för ”vår jazz”

klistrad

Visst finns det en framtid för även den ”gamla jazzen”. Senaste tiden har jag sett ­- och hört! – några fina exempel i olika sammanhang.

Cornelia Nilsson, ung trummis, fick ta emot Stand By-stipendiet i samband med en konsert på Malmö Live Kuben där Monday Night Big Band måndagsspelade. Cornelia skulle då medverkat i konserten på trummor, men tyvärr hade hon tvingats gipsa vänsterarmen efter bilkollision.
Egentligen skulle hon haft stipendiet i Pildammarna till sommaren. Men tyvärr är det ju så, att kulturen och Sommarscen i Malmö kört bort storbandsmusiken helt från Pildammarna i en typ av samma åldersfascism som Pella Ström utstrålade som festivalgeneral när hon körde bort Hot House från Malmöfestivalen. Hon uttryckte ju klart att ”ni är för gamla”. Samma mentalitet uppvisar nu Sommarscen Malmö även om motiveringen lyder ”vi ska förnya oss” …
Men det innebär också att Harry Arnold-sällskapet inte delar ut sitt ”stora” stipendium som utdelats varje år sedan 1992 (Amiralens Storband) och som också gått till storheter som Arne Domnerus, Jan Lundgren, Lars Erstrand, Jan Lundgren med flera.
Cornelia Nilsson har nu också fått ta emot ett ungdomsstipendium från Föreningen Hot House i Malmö och då var hon återställd nog att tillsammans med Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist spelade en våldsamt svängande Limehouse Blues.
Som ni kan höra och se här där Cornelia spelar i en inspelning från spanska Sitges med Svempa och saxofonisten Fredric Carlquist i bandet Stride and Shine:

På Hot House uttryckte Thomas Jonasson, en av våra många skickliga saxofonister, sin beundran och sin glädje över ungdomar som likt Cornelia Nilsson bidrar till att den ”gamla jazzen” fortlever, ett hopp för framtiden. Hon är utbildad på bl a Skurup och Göteborgs Musikhögskola.

Monday Night Big Band har ju också nämnde Svempa Lundeqvist vid pianot/flygeln. I senaste Kuben-konserten hade man sångbegåvningen Mimi Terris som gäst.

Mårten Lundgren, den excellente trumpetaren, har skrivit en del arrangemang till Mimis egna jazzinfluerade låtar som t ex Flytta Hemifrån som ju är titellåt på hennes senaste CD-skiva (en ny är på gång) och Paradvåning.
Vid den här konserten hyllade Mårten en annan arrangör, unge Christian Waite, som kallades fram och harangerades av Mårten med en gåva. Det är Waite, elev på Malmö Musikhögskola, som gjort arrangemanget till I Drömmen, som Mimi också framförde med Monday Night Band. Mimi kanske inte ska inlemmas under rubriken ”ungdomar”, tycker hon själv. Men allting är ju relativt och jämför man med mig, så är alla ungdomar…

En annan duktig musiker på Malmö Musikhögskola där han tar sin examen i juni är Viktor Jansåker, som också utbildat sig ett år i Italien. Han fick Hot House-stipendiet förra året (på bilden tillsammans med Olof Karlén och Svempa), har tidigare också begåvats med stipendium från Malmö Jazzhouse.
Det var under hans tonårstid – han är 26 nu – jag uppmärksammade honom första gången, då i Hot House’ Jazztält på Malmöfestivalen (saligt i åminnelse!) där, om jag minns rätt, han tolkade Django Reinhardt på ett fantastiskt sätt tillsammans med bl a gitarrkollegan Måns Persson och violinisten Filip Runesson.
Viktor har nyligen varit i Rom och hämtat en ny gitarr från Nico Moffa  Har tidigare producerat en CD med unge basisten Simon Petersson (Stand By-stipendiat 2015) och Kristoffer Rostedt med bl a These Foolish Things och några andra jazzstandards tillsammans med en egen gitarrimprovisation. Har den som en promotion-CD men till hösten hoppas han kunna ge ut en full CD. Viktor förekommer i olika konstellation, har ett band med bl a saxofonisten Ed Epstein.

Det finns säkert många andra jazzmusiker med bred musiksmak som är värda att uppmärksamma. Men detta får räcka just nu.

PS! Svempa spelar varje torsdagskväll på Södergatan 14 (f d Harrys) kl 20.00 med trio och jammande kompisar!

Bilder: PETER KASTENSSON och DANIEL ÖRTEGREN (Viktor Jansåker)

Meste Derbyvinnaren har hittat rätt

klistrad

Den 16 juli rids Svenskt Derby för 100e gången sedan starten 1918. Det har alltid ridits på Derbybanan Jägersro till skillnad från Svenskt Travderby som kördes första gången 1928 och under några märkliga år roterade vartannat år med först Solvalla 1933-65 och med även Åby vart tredje år 1955-64 innan Jägersro fick det permanentat 1966.

Om Sören Nordin är den okrönte Derbykungen för travet med 11 segrar, så är Fredrik Johansson galoppens kung med nio segrar på Jägersro och dessutom fem Derbyn i Danmark-Norge (4) och två i Tyskland. Det första i Sverige (och Danmark) med Palatal 1996 och det sista i Sverige med Bomar 2012 och i Norge 2011 med Without Fear.
Malmögrabben Fredrik är i dag 47 år. Han tvingades efter långvariga skador ge upp sin aktiva karriär för ett par år sedan. Har jobbat, jobbat och jobbat för att kunna komma tillbaka i sadeln. Han har alltid varit något av en träningsnarkoman gällande sin fysiska status. Men till slut tvingades han ge upp.
Vi är många vänner till honom som frågat oss och kanske till och med varit lite oroliga för hur det skulle gå för honom. Han har klart deklarerat att han inte vill bli tränare. Han vet hur tuff den branschen är ekonomiskt. Skadorna har också omöjliggjort för honom att ”rida ut” i träningsjobb.
Men äntligen har Svensk Galopp, galoppförbundet,och Jägersro hittat en nisch för att kunna använda Fredde. Han har nu en ”träningsstudio” på Jägersro där han inspirerar aktiva till fysisk träning och kör stenhårt med program för att stärka och utveckla de speciella muskler som är viktiga för en ryttare i både travet och galoppen. Han gästar också Göteborg Galopp där han även har en utförsåkare i sin grupp.
– Jag brinner för det här och jag vet att det är uppskattat, säger han.

Inte nog med det här praktiska jobbet. Fredrik Johansson anlitas även av Jägersro Galopp som expertkommentator vid tävlingsdagarna. Tillsammans med Anna Thelander som är intervjuare i vinnarcirkeln analyserar han vad som hänt efter varje löpning och jag kan lova att det är riktiga expertkommentarer som han utvecklar väldigt skickligt. Om någon möjligen trott något annat så är han ett fynd i den positionen. Och det går svårligen att finna någon annan med större erfarenhet av det som  händer och sker i löpningarna!
Jägersro Galopp har en väldigt stark kvartett som för tävlingsdagarna framåt i Anna, Fredrik, tipparen och nye referenten Niclas Cronberg och speakern ”sedan urminnes tider” Christian Holm.
Så här när det närmar sig 100-årsjubileum ska väl också nämnas ”Derby-Larsen”, det vill säga ”dansksvenske” Ole Larsen som vunnit Derbyt sex gånger som jockey för andra tränare och dessutom fem gånger som tränare. Ole är 72 år och tillbringar vintern i Thailand men brukar komma hem under sommaren för att bl a dela ut sitt eget stipendium bestående av en flaska Gammeldansk och en Gamle Ole (den bästa av ostar!) till framgångsrikaste lärling i de tre skandinaviska länderna.

Från Svenskt Derby 1975 sedan Ole Larsen vunnit med Algarve för tränaren Benny Jensen och Stall Skagerack. Bilden tagen efter loppet i Jägersros TV-studio där jag intervjuade Benny och Ole tillsammans med Carl de Geer och Otto Thott, ägare tillsammans med Malte Ramel som saknas på bilden. Foto: Thore Andersson

Det är ju en stor dag på Jägersro Galopp redan den 23 maj då Prammsdagen British Evening gästas av Manchester Uniteds legendariske tränare Sir Alec Ferguson som också är framgångsrik galopphästägare i hemlandet.

Skulle tro att man håller tummarna för att Manchester United nu tar sig till final i Europa League som ju spelas på Friends i Stockholm dagen efter och inte springer på pumpen hemma mot Celta Vigo i kväll. Man kan väl gissa att det är Friends som är huvudmålet för Sir Alec?!

Bilder. PETER KASTENSSON

 

 

Bagdad Bob och Kejsarens Nya Kläder

klistrad

ATG ska till hästsporten 2018 leverera 300 miljoner kronor! Ett löfte man efter anmodan gett ägarna Svenskt Travsport (ST) efter att prispengarna de senaste åren inte bara frysts utan även sänkts = lån till ATG! ST har därmed utan motstånd låtit sig tas som gisslan av ATG och inte vågat se den krassa sanningen.

Nämligen den sanning som visat på dåliga bokslut från ATG, där kostnaderna vida överstigit inkomsterna från den ökade spelomsättningen. Det finns inga 300 miljoner utan ATG måste ”nalla” från den Hästsportens Fond som regeringen föreskrivit måste finnas för eventuella krislägen..

I det kvartalsbokslut som nyligen publicerats visas en ”vinst” på 13,1 miljoner som 2016 var 58,3 och 2015 71,7 miljoner. Under perioden har man ökat sina kostnader 36,4 miljoner, bl a till följd av lanseringen av GSV65. Där förväntade 22 miljoner i omsättning varje söndag nu är nere runt 13 milj! För att inte tala om katastrofen Top7. Man kallar det en ”stabil utveckling”.

Jag har – förgäves – väntat på en officiell kommentar från ST.

Från ST, som äger ATG till 90 procent (galoppen 10%), föreligger i dag 29 april ingen annan kommentar än denna, tagen ur gen.sekr. Johan Lindbergs veckobrev på hemsidan:

”ATG:s kvartalsrapport var också uppe. Lotta Nilsson-Viitala, ekonomichef på ATG, presenterade den före fullmäktigeförhandlingarna. 0,9 procent sämre (brutto) jämfört med första kvartalet i fjol är självklart inte en lysande siffra, men samtidigt den näst högsta i historien för det första kvartalet. Samtidigt finns det en underliggande tillväxt i hela spelverksamheten för ATG vilket gör att jag är trygg med de högt uppsatta målen.”

Snacka om dimridåer!

I av ST ägda Travrondens nätupplaga dristar man sig faktiskt – dock utan kommentar! –  att citera följande i en intervju med Nilsson-Viitala:

”- Vårt uppdrag med pokalåret är att vi ska leverera 300 miljoner kronor mer till sporten. Att öka så att resultatet blir 300 miljoner kronor plus jämfört med tidigare år på så kort tid är ett orimligt mål/krav och det har vi aldrig budgeterat för. För att få igenom Pokalåret, kommer det att behövas ta medel från det balanserade resultatet, eller det man inom travbranschen kallar för hästsportens fond. Att företag använder sig av pengar från det balanserade resultatet för att sköta driften i verksamheten är inget man vanligtvis gör, men i det här fallet handlar det om utdelning till ägare och är därmed en annan sak. Det är också något vi har räknat med hela tiden. I den bästa av världar hade det inte behövts, men man måste se realistiskt på det hela.

Urtag ur Hästsportens Fond har tidigare förnekats av Johan Lindberg, denne travets egen Bagdad Bob!

Detta föranleder mig att minnas vad jag skrev kort efter det att ATG:s nytillträdde VD Hasse Skarplöth rest landet runt för att predika någon form av ”manifest” för sin kommande gärning som ATG-bas. Jag lyssnade på honom vid hans visit på Jägersro och gjorde en liknelse med danske H C Andersens saga om ”Kejsarens Nya Kläder”. För den som inte minns denna bjuder jag här på en några minuters lång uppläsning hämtad från Youtube:

Kejsarens Nya Kläder

Några ytterligare kommentarer är överflödiga… mer än att Lindberg ju faktiskt är en tjänsteman och att det egentligen är styrelsen som bestämmer men där bara nickar man med, tiger och samtycker till ATG:s härjningar.

Vivian och Ella byggde glädjemusik på Palladium

klistrad

Den här bloggen ligger på Harry Arnold-sällskapets hemsida http://www.harryarnold.se bortsett från avslutande  PS 2 som är en personlig fundering.

”Musik skall byggas utav glädje
av glädje bygger man musik.
Musik, det får ni ändå medge
gör glädjen ännu mera glädjerik.”

Den här sången av Björn Barlach och nyligen bortgångne glädjespridaren Åke Cato har gjorts känd av min ”tvillingsyster” Lill Lindfors. Vi är båda födda 12 maj 1940.
Jag kom att tänka på strofen sedan jag på allmänt misshumör med en evigt värkande rygg tagit mig till ett fullsatt Palladium, nu en elegant musikscen mitt i Malmö som drivs av Musik i Syd. Vivian Buczek, en av våra finaste jazzsångerskor, hade bjudit in till ”Ella – 100 år” och samtidigt släppte hon en CD, ”Ella Lives”. Ella Fitzgerald skulle blivit 100 år på dagen 25 april.
Jag studsade kanske inte hem från Palladium, men jag var i alla fall på ett jäkligt gott humör!
Ella Fitzgerald är den betytt allra mest för Vivian Buczek sedan hon av sin pappa fick LP-skivan ”Ella In Berlin” från 1960.

Buczek Trio låg
Vivian Buczek hade samlat kring sig några härliga musiker. Basen var hennes ”eget band” Martin Sjöstedts Trio med förutom Sjöstedt piano, Niklas Fernqvist bas och Johan Löfcrantz Ramsay trummor. På scenen slöt upp efter ett par inledande nummer med Vivian och  trion Mårten Lundgren, trumpet, Carl-Martin Almqvist tenorsax, Fredrik Kronkvist altsax och Ola Åkerman trombon. Vi fick också stifta bekantskap med engelska sångerskan Claire Martin som – skam till sägandes – var en helt ny bekantskap för mig. En mycket angenäm sådan!

Buczek 5 lågBuczek Martin lågVivian Buczek hade generöst nog anförtrott en av Ellas största succéer till Claire Martin, nämligen Mack The Knife och det blev hur bra som helst. Tillsamman sjöng Vivian och Claire bl a som en hyllning till Louis Armstrong Can’t We Be Friends. Med benäget bistånd av Mårten Lundgren med både sång och trumpet. Läckert.
Vivian berättade den smått rörande historien om vänskapen mellan Ella Fitzgerald och Marilyn Monroe då Marilyn fått en klubbägare i Hollywood (?) att engagera Ella trots att hon var svart mot att Marilyn skulle komma varje kväll och sitta på första raden. Efter det engagemanget var Ella välkommen överallt. Till den historien bjöd Vivian på en känslosam tolkning av Tenderly med Mårten på flygelhorn.
Claire Martin och Ola Åkerman svängde till det i A Tisket A Tasket. En av mina favoritlåtar från min tonårstid är Things Ain’t What They Used To Be med violinisten Stuff Smith. Mercer Ellingtons låt var inte sämre med Vivian!
Lady Be Good – förstås! – en av klassikerna där Vivian fick utveckla sin scatsong, ett Nelson Riddle-arrangemang av Jerome Kerns Yesterday (ej att förväxla med Beatles…), extranummer med Vivian och trion i Misty innan alla kom in för att svänga tack och adjö med Cole Porters Silk Stockings.

Ella Fitzgerald och Vivians pappa Bruno som gick bort för två år sedan satt nog på ett moln och gungade tillsammans efter denna härliga födelsedagshyllning till en av jazzens allra största!

LUndgren-BuczekPS 1. I publiken syntes bl a världspianisten Jan Lundgren (Harry Arnold-stipendiat 1994) som berättade att det redan sålts 3.500 biljetter till Jazzfestivalen i Ystad 1-6 augusti, rekord så här tidigt. Lundgren är numera också musikaliskt ansvarig för legendariska Montmartre i Köpenhamn och kan locka med några Ben Websterdagar med bl a danske saxofonisten Jesper Thilo (HAS-stipendiat 2001) den 26 juni-1 juli. Harry Arnold-stipendiaten 2013, pianisten Mattias Nilsson, dök också upp framåt kvällningen, han far och flyger över stora delar av världen med solokonserter. Kommer till Palladium i oktober med bl a sångerskan Sharon Stone.
Dorota-LundgrenJan Lundgren tog bl a ett snack med Dorota Berg som hjälpte Vivian Buczek med försäljningen av den nya CD ”Ella Lives”.

BILDER: PETER KASTENSSON

PS 2. Ingen politik i dag, man ska inte fördärva en fin kväll så snabbt med en massa oväsentligt dravel. Nåja, lite, lite då. Malmö Kommun fortsätter sin åldersdiskriminering. Sommarscen Malmö har i år portat pålitliga publikdragare som lockat full Pildammsteater – inga storband i år, Vare sig Roger Berg Big Band eller Amiralens Storband får vara med. Man ska förnya sig, säger man = ingen jazz för 55-plussare!

Bara några rader om…

klistrad

Jag har legat lågt en tid och fortsätter ett tag till. Det händer ju inte så speciellt många roliga saker just nu. Bara några rader…

… om att man på sina håll försöker få Stefan Löfven att framstå som en landsfader efter sina framträdanden i samband med terroristattacken i Stockholm. Men Löfven är ju en typisk kappvändare. Snackar om hur frustrerad han är över att en papperslös uzbekistan (eller var han nu kommer ifrån) inte blivit utvisad sedan han nekats asyl. På den nyligen avslutade S-kongressen med vänsterkantring är det annat ljud i skällan och i Malmö med sin rödgröna röra går massor av skattebetalarnas kronor till just papperslösa, där är dessa viktigare än egna invånare och människor som får lov att stanna.
… om att dom största kappvändarna kommer från regeringspolarna i grönkålsmaffian, den löjliga familjen med Fridolidolidolin i spetsen som tycker det är viktigare att låtsas som om dom är med och regerar än ha eget program.
… om att det inte finns något parti överhuvudtaget med en – som jag tycker – vettig politik i något avseende och händer det inget snart röstar jag blankt 2018. Kalla mig gärna feg!
… om att alla som tycker sig veta bäst finns på Facebook som vimlar av kloka (OBS – ironi!) människor som sprider den ena åsikten dummare än den andra.
… om att jag därför ligger lågt på FB för tillfället och även så i den här spalten.

… om att det ju trots allt är påsk och att jag önskar mina vänner en glad sådan med ett påskris med den rätta färgen!

Tom, en unik teaterman!

klistrad

På fredagen spelades sista föreställningen av ”Livläkarens Besök” på Malmö Stadsteater Hipp. Det var också sista föreställningen för Tom Ahlsell som varit Malmö Stadsteater trogen i 39 år sedan han lämnade Statens Scenskola i Göteborg. Nu i pension.

Göteborgare med grönsvarta ränder som i GAIS har han förblivit, liksom Malmöbo. Jag kan föreställa mig att det nog är rätt unikt att en kulturens man och skådespelare är så trogen en arbetsplats, även om han förvisso gjort roller som ”gästarbetare” i t ex Teater Terrier och Riksteatern, likaså läst Dagens Dikt i Sveriges Radio.
Dramatiska uppsättningar liksom musikaler som Stadsteaterns (innan det blev Malmö Opera) megasuccé ”La Cage Aux Folles”. En av föreställningarna jag sett med Tom Ahlsell där ju Jan Malmsjö fick all uppmärksamheten. ”Utsikt Från En Bro” på Hipp gjorde stort intryck, för att inte tala om ”Bubblor I Bäcken” på Intiman och förstås Toms sista stor roll (som anställd!) ”I Väntan På Godot”, med rätta mycket uppmärksammad på Intiman.


I ”Livläkarens Besök” efter P.O. Enquists roman som belönades med Augustpriset, spelade Tom Reventlow, statsminister (till höger på bilden ovan) under den galne danske kungen Christian VII och hans maktgalne läkare Struensee.
Efter det fiktiva ridåfallet med stående hyllningar från publiken gick teaterchefen Kitty Wagner upp på scenen och tackade Tom Ahlsell för hans trofasthet och mångfacetterade insatser, samtidigt som det i fonden visades bilder från en del rollinsatser. Allt under applåder från publik och skådespelarna i den sista föreställningen.
Efteråt hade jag glädjen och äran att delta i en sammankomst tillsammans med kolleger och vänner till Tom, som hustru Elin Heijkenskjöld varit duktig på att hemlighålla.
Här hyllade bl a Håkan Paaske fyndigt med en välfylld ”dramaten”, och Göran Dyrssen, Toms motspelare i ”Godot” framförde en egenhändigt komponerad och rolig Godot-rap!
Teaterchefen Kitty Wagner som är danska har fått veta att en av Toms favoriter från mångåriga Cirkusrevyer som han besökt på Bakken, är hennes goda vän Ditte Hansen som jag hade nöjet att hälsa på i samband med Godot-pjäsen (så fick jag sagt det också…). Kitty Wagner hade med en videohälsning till Tom där hon viftade med danska flaggor och hälsade från hela Danmark. En fantastiskt duktig komedienne som nu har egna TV-shower.
Hank och Hetty, vänner från grekiska Poros, dit det snart bär av igen, kom danska vänner och sonen Rufus (bilden överst med Tom) hade hittat till Hipp och så var vi några Bullenvänner för att dricka Toms avskedsskål innan han blir pensionär.

”Gravöl” var det absolut inte. Kitty Wagner sa i sin hyllning från scenen, att Tom Ahlsell gjort sin sista föreställning. Som fast anställd! Så han lär säkert dyka upp på något sätt även i fortsättningen. F-n Tom, 67 är väl ingen ålder!

Bilder. PETER KASTENSSON

En härlig dansk swingsöndag

klistrad

Har besökt Portalen i Hundige/Greve söder om Köpenhamn för andra gången på kort tid. Än en gång för att uppleva Roger Berg Big Band & Rogers Sisters i denna fantastiska lokal vars like i alla fall inte finns i Malmö med omnejd. Så vitt jag vet är väl bäst att tillägga.

Lugnet före stormen. Portalen bjuder en fantastisk lokal.
Bild: DOROTA BERG

Så här ser den ut strax innan publiken strömmar till. Det finns även en bakre läktare. Det närmaste i Malmö är väl Victoria-Teatern med sina picknickbord, men om här rymmes gissningsvis 5-600 på golvet så rymmer Victoria väl högst 150.
Här står Roger Berg Big Band högt i kurs med sina gäster. Senast var det Rat Pack, i söndags var det danske croonern Michael Caröe som också hade bjudit in gospel- och bluessångerskan Miriam Mandipiva-Mumba. Det blev en härlig och mycket generös swingeftermiddag som man kunde tro utspelade sig i en nattklubbsmiljö i Las Vegas. Enormt duktiga ljus- och ljudtekniker supplerade ljuvligt artisterna på scen!
Första gången jag upplevde Michael Caröe som är ett känt namn i Danmark. Utbildad på Statens Teaterskole, komiker, tidigare programvärd i TV för danska motsvarigheten till ”Så skall det låta”, crooner och mycket mera. Han kan väl i stort sett ”det hele”.
Michael Caröe och Miriam Mandipiva-Mumba.
Bild: DOROTA BERG

Caröe påminde oss här i samband med ett Fred Astaire-medley om att Astaires filmpartner Ginger Rogers dansade lika bra som sin moatjé, dessutom gjorde det genom att dansa baklänges. Och i högklackat!
Vi svenskar fick oss också lite gliringar gällande olika momsbestämmelser vid konserter och danstillställningar. Billigare ”vid konserter där det dock kunde förekomma spontan dans”… I Portalen inbjöd man till dans genom att första bordsraden närmast scenen hade plockats bort.
Roger Berg och bandet satte takten med Basies Two O’Clock Jump – jo, så heter den version som blev känd genom Harry James band med Buddy Rich – men som påminner om One O’Clock Jump. Som jag faktiskt trodde det var innan jag såg setlistan…
Sisters fick en egen liten avdelning med Katarina Elmberg-Jonssons I Wonna Be Loved By You och Manhattan, Dorota Berg i Honey Suckle Rose och Sandra Marielle Hansen-Cevic I Just Found Out About Love och en härlig Reet Peteet. Tjejerna kom förstås också på scen tillsammans som svängande Sisters.
Caröe inledde flygande med Frank Sinatra! Come Fly With Me, Fly Me To The Moon och Sway och så introducerade han som extra attraktion Miriam Mandipiva-Mumba med How Do You Keep The Music och Beatles Can’t By Me Love.
Jag ska inte göra läsarna avundsjuka med att rabbla upp allt vad som bjöds. En höjdare var när Michael Caröe hyllade tidigt bortgångne Bobby Darin med Mack The Knife. Bobby Darin är den som enligt många – jag är enig – gjort den absolut bästa tolkningen av Kurt Weills låt från Bertolt Brechts Tolvskillingoperan 1928 och belönades med en Grammy Award 1959!
Bild och ljus i härlig förening med artisterna.
Bild: PETER KASTENSSON

Hawaian War Chant gav Roger tillfälle att visa upp sin briljans bakom trummorna och det blev standing ovations flera gånger när slutet närmade sig med New York, New York med Caröe och så alla på scen i My Way. Big Bandet – ingen nämnd och ingen glömd! – låter ju alltid bra och här ger lokalen också en rättvis uppbackning!

Låt mig avslutningsvis få säga, att det inte är dyrt på Portalen. Biljettpriset vet jag inte – tack Roger! Men ett glas vin av storlek ca 17-18 cl kostade 40 danska! Det smakade bra dessutom, inte som det blask för 60-70 kronor i minimal storlek som serveras på t ex Intiman i Malmö. Så fick jag sagt det också…

Är det farligare i Stockholm, Löfven?

klistrad

När de dödande skotten kom till 08-land med några mord som följd, då regerade plötsligt vår statsminister som inte brytt sig så väldigt mycket tidigare. Han, Stefan Löfven, har tidigare skickat sin underhuggare inrikesminister Anders Ygeman att sköta problemen, så länge morden var utlokaliserade till Malmö.

När nu morden började närma sig Löfvens hemmadomäner, då blev det plötsligt fart på honom. Då inkallades plötsligt något som kallades ”säkerhetspolitiska rådet” som förutom Löfven och Ygeman består av bl a utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist, vice statsminister Isabella Lövin. Men inte vår populäre rikspolischef (OBS ironi!) Dan Eliasson. Någon polis anses inte vara värdefull i något ”säkerhetspolitiskt råd” I alla fall syntes i någon representant med vid pressinformationen.
Ygeman började orera om att vi måste ”lista kriminella”. I Stockholm var det inget snack om att sluta gå till billiga frisörer och åka billig taxi, som han tyckte var viktigt att framhålla som en bidragande orsak till gängkriminaliteten i Malmö.
Det hölls presskonferens i Stockholm, för nu, NU, skulle man ta i med hårdhandskarna. Och ”titta” på det hela! Oj, vad trygg och säker jag känner mig…
Men vad kan man egentligen begära av en regering som leds av en statsminister som uttalar sitt fulla förtroende för en kulturminister hämtad från barnprogrammet ”Bollibompa” i TV och som står och ljuger en TV-reporter och svenska folket rakt i ansiktet gällande ”återanpassningen” av människor som kommit tillbaka från terrorhandlingar. Hur i h-e kan han, Löfven, sätta miljöpartikeln Alice Bah Kuhnke som ansvarig för något som hon inte har en aning om? Sedan kan jag förstås undra varför dessa ”hemvändare” ska återanpassas när man borde skicka dom raka vägen till spjället och kasta bort nyckeln! Människor som Säpo anser vara största terroristhoten i Sverige!
Det kan inte vara lätt att skriva om politik i Aftonbladet, där det är LO som styr opinionen med viss hjälp av den uttalade kommunisten Åsa Linderborg på kultursidorna. Nåja, är man totalt indoktrinerad som den lille fjanten  Anders Lindberg, en av favoriterna i PK-styrda pladderprogrammet Opinion i SvT, bryr man sig förstås inte. I går skrev denne Lindberg efter valet i Nederländerna en Ledare i AB under rubriken ”Kalldusch för extremhögern” och gladdes åt att Geert Wilders parti inte fick den stora ökning som förutspåtts på vissa håll. ”Europa kan andas ut en smula”, skrev han. Men bara i smått förbigående nämnde han att socialdemokraterna i Nederländerna nästan utraderades och minskade från 25 till nio mandat!
I går berättade AB också på nästan hela förstasidan om M:s stora minskning i den väljarundersökning som genomförts. Kanske socialdemokraterna och deras tillskyndare mera borde bry sig om sin egen politik i stället för att i tid och otid orera om hur farliga partier på högerkanten är för samhället?!
När jag ändå är inne på mina hatobjekt inom den svenska journalistiken så noterade jag i veckan också att Sursvenskan applåderade finansmarknadsministern Per Bogrens förslag om flygskatt för miljöns skull. Trams! Men helt i linje med den vänster som styr tidningens opinionssidor och miljöpartiklarna måste väl av S ges en möjlighet att på något sätt tillfredsställa sina vikande opinionssiffror – här man verkligen tala om KRIS!
Skulle förstås inte förvåna mig om oppositionen släpper igenom det här förslaget när budgeten inom kort skall fastställas av riksdagen. Om det nu finns någon opposition??? Finns Alliansen kvar och vem styr i så fall?
Personligen struntar jag i grönkålsmaffians flygskatteförslag. Det lilla jag numera flyger gör jag från Kastrup/Copenhagen Airport och det förslag om en flygskatt som fanns i Danmark drogs tillbaka.

Undrar slutligen när regeringen på Arlanda tänker införa samma idiotiska ID-kontroller som sker på Kastrup? För därifrån kan man ju så vitt jag vet vid ankomsten köpa en billig flygbiljett om man okontrollerad vill ta sig till Sverige?!

 

Mycket snack men ingen verkstad

klistrad

Nu mullrar det igen. Det brukar gå några år mellan gångerna, men nu är det dags igen. Strejk eller bojkott inom travsporten. Nu gäller det den sena starten av V75 på lördagarna. Från 14.30 till 16.20.

Det här är ett av ATG-diktatorn Hasse Skarplöths påfund. Han menar att omsättningen på V75 ökar och att man får bättre TV-tider i TV4/12. Det har han inte lyckats bevisa, men han brukar heller inte dra sig för att undanhålla eller mörka sanningar som inte passar honom.
Helt klart har senareläggningen betytt att publikminskningen eskalerat. V75-dagar som tidigare aldrig vintertid samlade under 4.000 i publiken är nu nere i under 3.000 på storbanorna. Dessutom betyder det sena lördagar för dom aktiva, inte minst hästskötarna. Hästägare drar sig för att åka och titta på sina hästar.
Nu har Axevallatränaren Ulf Stenströmer dragit gång en debatt om att strejka, låta bli att anmäla, en V75-omgång för att få igenom sina krav.
Det är som nämnts inte första gången strejkhot förekommer. Ännu har det aldrig genomförts. Det blir inte den här gången heller. Det kommer alltid att finnas hästar. Lojaliteten mellan tränare, egna företagare med hästägare som betalar, kommer aldrig att bli hundraprocentig. Dessutom är det ju faktiskt frivilligt att vara med!
Däremot måste någon gång någon sätta ner foten mot Hasse Skarplöth och hans fögderi som mer och mer tagit över även sporten från ett svagt travförbund, ST. Vars generalsekreterare Johan Lindberg på det mest pinsamma sätt sitter i knäet på Skarplöth.
Men det är via ST man ska gå. Det är ST som till 90 procent äger ATG!
Tyvärr sitter i ST:s styrelse ett antal nickedockor, ingen nämnd och ingen glömd.
Ingen vågar såga emot ATG-bossen. Då hotar han. Hotar med att det så kallade Pokalåret 2018 inte ska genomföras. Ett år som under några år nästan lamslagit delar av travsporten med minskade prissummor. För då, 2018, ska det tillföras många miljoner – är det 270? – till travsporten.
Det är via en – kalla det gärna revolution – allt måste gå. Det finns ju en möjlighet att på demokratisk väg få en ändring till stånd, avsätta och nyvälja en styrelse. Men då måste banorna gå samman och vara eniga med basorganisationer och allt vad det heter och frondera.
Ett krux är dock att det i mångt och mycket är småbanorna som styr och vyerna är inte alltid speciellt vida där…

Men denna nödvändiga revolution har inte hänt tidigare och den lär väl knappast hända nu heller. Mycket snack men ingen verkstad.

Röde Nejlikan ny gräns för mitt revir

klistrad

Jag reste utanför mitt revir på fredagskvällen. Tog bussen ända till Värnhem och några meters promenad till Röda Nejlikan på Ringgatan. Lasse Hectors och Daniel Kallos place.
roda-nejlikan-lag1
Det var en angenäm bekantskap. Jag har hört gott om krogen och jag blev inte besviken.
Speciellt inte eftersom jag egentligen besökte stället för att lyssna till sångerskan Gunilla Postaroff och hennes man pianisten Kaj Ohlsson, som presenterades av Hector.
Gunilla Postaroff var stor för många år sedan inte bara i Malmö med omnejd. Hon och Kaj bjöd på en kavalkad från hennes 70-åriga karriär – berättade hon själv – som började redan med lyssnande i mammas mage… Varpå hon efter inledande ”Misty” – känd genom inte minst Errol Garner – bjöd på vad hon lyssnade på i magen, nämligen ”Har Du Kvar Din Barnatro”. Och tro’t eller ej, men det blev allsång till Frälsisofficeren Ejnar Westlings gamla andliga sång som någon kanske är gammal nog att minnas att Anna-Lisa Öst, Lapp-Lisa gjorde känd.
postaroff-ohlsson-2-lagSedan fick vi ett pärlband av sånger, visor och jazz (förstås) blandat med minnen. Stora skratt drog Gunilla och Kaj ner när man berättade om en resa till Frankrike där man med goda vänner på en landsortskrog bjöd på underhållning. Människor med tårar i ögonen kom fram och tackade för när hon sjungit Edit Piafs stora succé ”Je Ne Regrette Rien”. Men med svensk text. Tänk om fransoserna hade förstått den text som Hasse & Tage skrivit och som hon sjöng i revyn ”Musafällan” 2005 och framfördes av Lena Nyman i ”Jeppa På Bjerget” sålunda lydande:

Ja, jag är full
Ja, det är skönt att va full
Ja, jag vet det är fel
Men vadå
Man får spela sitt spel

Oh, detta liv
Säg, hur man klarar sitt liv
För all stress
För all hets
e det skönt att va full

 Om man lever som vi
i en bullrande stad
Är det svårt att va lugn
Är det svårt att va glad
För att fly tar man till
Sprit och tobak och knark
Den som inte gör det
får vara orimligt stark”

Gunilla Postaroff hade ”när det begav sig” succé med låtar som ”Blå Löften” och ”Du Krossade Mitt Hjärta När Du For”, svensktoppslåtar, tror det var med Arne Färms orkester. Visor som Olle Adolphsons ”Trubbel”, ”Sång Om Syrsor” (Zarah Leander!), danske Benny Andersens ”Svantes Lykkelige Dag” som Povl Dissing gjort en härlig inspelning av – ni kanske minns refrängen ”om lidt är kaffen klar” – och ”En Go Gammel Bondemand Som Skulle Gå Ud Efter Öl” plus Evert Taubes ”Så Skimrande Var Aldrig Havet” och, och, och… En härlig blandning! ”Ave Maria” mitt i allt, snacka om bredd!
Jazz ur The American Songbook. Förutom ovan nämnda ”Misty” låtar som ”The Nearness Of You” spelades på en rosa flygel när Gunilla och Kaj gifte sig i Las Vegas. ”All Of Me” med scatsong svängde till det rejält i ett medley.
Frikostigt är bara förnamnet och Gunilla/Kaj kunde säkert fortsatt många timmar in på nattkröken.
En nostalgibomb? Absolut, men visst är det skönt i allt Mellotuggande (förlåt Owe Törnqvist) på TV!
Maten då? En trerätters med svamptoast, rosastekt lamm och kanel/glasparfait (eller vad det hette) för 295 kronor var värt alla slantarna och mer till. 100 kronor i musikavgift gick oavkortat till Humanisthjälpen.
postaroff-ohlsson-lagSå gjorde man en liten god gärning tillsammans med Gunilla Postaroff och Kaj Ohlsson – uppträdde gratis! – när reviret plötsligt fick en ny gräns.

Bilder: PETER KASTENSSON

Jag gillar inte Ygeman – längre…

klistrad

Det fanns en tid, kort efter senaste valet, som jag gillade inrikesministern Anders Ygeman. Jag tyckte han var den starke mannen i den regering som leddes av en svag statsminister. Men det var då!

Anders Ygeman har visat sig precis lika svag och oförmögen. Det har han visat bland annat gällande den oduglige rikspolischefen Dan Eliasson. Den polisiärt helt oerfarne Eliasson får fortsätta sin nedmontering av poliskåren.med Ygeman som – troligen inte speciellt intresserad – åskådare.
Ygeman var i Malmö i början av veckan. Vad han skulle här vet jag egentligen inte. Mer än att han tyckte vi Malmöbor själva skulle känna snavar för den accelererande kriminaliteten och då indirekt alla morden som drabbat staden.
För detta fick han en klapp på ryggen av ett flummigt s-kommunalråd Andreas Schönström, ansvarig för trygghets- och säkerhetsfrågor i staden.
Som vanligt flummar också Sursvenskan (Sydsvenska Dagbladet) och skriver bl a så här, tror det var i tisdags:

”På måndagens pressträff hade inrikesministern också en uppmaning – eller möjligen vädjan – till allmänheten:
”Alla medborgare har ett eget ansvar att inte göda den grova brottsligheten.”
Den som köper smuggelsprit eller använder narkotika blir alla en del av den organiserade brottslighetens näringskedja, förklarade Ygeman, men det kan även den bli som klipper sig eller åker taxi till orimligt låga priser. Det är i grunden korrekt. Men det löser inte de akuta problem Malmö står inför. När det gäller att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är det polisens och rättsväsendet sak. Det yttersta ansvaret ligger hos regeringen och Ygeman själv. Malmöborna har precis som alla andra rätt till trygghet.”

Sursvenskan kan alltså i sin ledare anses sig tvunget i sann PK-anda att hålla med Ygemans uttalande om hur vi i Malmö bör förhålla oss till kriminaliteten..Men med både hängslen och livrem för att inte stöta bort ännu fler av sina läsare kommer tillägget ”Men det löser…” osv.

Faktiskt blev jag efter detta lite överraskad av att man på dagens kultursidor gett rejäl plats för en krönika av författaren och kulturdebattören Johan Norberg. Tyvärr misslyckas jag med att lägga in en länk, men Norberg skriver:

”Svarta marknaden.
Gudskelov för den, annars
hade kriminaliteten varit
ännu större i Malmö.

Många har gjort sig lustiga över att inrikesminister Anders Ygeman vill att vi svarar på gängkriminaliteten genom att betala mer för frisörer och taxifärder. Det är som bekant inte frisörligor som skjuter ihjäl varandra på Malmös gator. Men Ygeman har rätt i att det vimlar av svartjobb i Malmö. Gudskelov. Annars skulle problemen med tung kriminalitet förmodligen vara betydligt större.
Forskningen visar att gängkriminalitet sällan är en hett eftertraktad karriär. Sociologen Amir Rostami som har intervjuat gängmedlemmar menar att de inte vill vara där och ingen vill att deras lillebror ska välja samma bana. ”Jag trodde jag skulle få tusen vänner i gängvärlden, men jag fick tusen fiender”, som en av dem säger. Den breda vägen kan emellertid vara oemotståndlig när porten till den smala är allt för trång. I områden där det
råder massivt utanförskap kan en ung kille snart stoltsera med den där eftertraktade klockan eller bilen för att han har levererat ett vadderat kuvert till rätt ställe tillräckligt
många gånger.
Det är svårare att motstå frestelsen om man inte tror siha några utsikter att göra en hederlig karriär. Det är lättare att ignorera normerna hemifrån om föräldrarna har
förlorat i respekt genom att inte kunna försörja familjen.
Sveriges paradox är att vi jämfört med andra länder länge hade låga trösklar runt gränserna, men höga trösklar kring arbetsmarknaden. Delvis för att facket har drivit upp ingångslönerna. Vi har färre jobb som bara kräver grundläggande utbildning än något annat EU-land.I Danmark är andelen merän dubbelt så hög.
Det beror också på skatter. Säg att en taxichaufför i Malmö vill unna sig en riktig Ygeman-klippning med schamponering och en lug nande nackmassage för 700 kronor. För att ha råd med det måste taxichauffören dra in drygt 1 300 kronor före skatt och arbetsgivaravgifter, men efter att frisören har betalat skatt, arbetsgivaravgifter och moms
blir det mindre än 300 kronor kvar.
För att få Ygemans frisyr måste en taxichaufför alltså tjäna mer än fyra gånger mer än vad frisören får. Så slår man sönder den vita tjänstenäringen. Sverige är ett land anpassat för yrkesutbildade och högutbildade och för den som söker sitt fjärde jobb. Samtidigt har vi en allt större del av befolkningen som inte har gymnasieutbildning och aldrig får sitt första jobb.
Det är här svartjobben kommer in. Om taxichauffören i stället kör svart och frisören klipper utan kvitto, behöver chauffören bara dra in 300 kronor för att frisören ska få ut
300 kronor. Anders Ygeman kan fantisera om att detta är tjänster som annars hade varit vita, men sanningen är att de förstås aldrig hade blivit av. Ofta blir svartjobben enda
sättet att hålla en lokal ekonomi levande och företag som måste göra allting vitt drivs ut.
I många kvarter är det bara svartjobb som gör att föräldrar kan ge sina barn känslan att det naturligaste i världen är att gå upp tidigt på morgonen och skynda till jobbet. Innan Ygeman läxar upp Malmöborna igen borde han ta sig en funderare över sitt eget ansvar för att fler introduceras till arbetsmarknaden genom den svarta marknaden än genom Arbetsförmedlingen.
– JOHAN NORBERG”

Jag kommer att fortsätta att klippa mig för 100 kronor på Ystadsgatan och åka med Taxi 97 för 65 kronor när så erfordras. Frisören som kommer från Syrien har kassaapparat och i taxin får man kvitto. Menar Ygeman, Schönström och dom andra att vi ska kolla med skattemyndigheter och annat innan vi anlitar frisörer och taxi, för att inte säga närbutiker som till skillnad från regeringen ser till så att folk får arbete?!
Schönström gjorde för övrigt ett beklämmande intryck det ”Opinion”  SvT i går kväll. Han gjorde en minst sagt svag figur i en debatt som sågades totalt sönder av en dålig programledare. Här gjorde Hasse Aro och författaren Lars Åberg som nyligen kom ut med boken ”Framtidsstaden” om Malmö som jag precis börjat läsa närmast mos av Schönström och en polis som aldrig fick sagt något.
Slutligen har Brittta Svensson i Expressen en krönika apropå oärliga journalister som det finns alldeles för gott om: Rubriken är ”Att försköna fakta kan aldrig vara journalisters uppgift.

Britta Svensson

Det finns kanske trots allt hopp för journalistiken?!

Ett jazzminne att skämmas över…

klistrad

Jag är ingen krogmänniska som provar mig fram. Det blir mest och i princip alltid Bullen när jag går ut. Det ligger bra till eftersom ”sjuan” i regel fungerar bra som transportmedel nästan från dörr till dörr.

Större är heller inte min fantasi. Dessutom finns det alltid folk på stambordet som jag känner vid vinglaset och mina eftermiddagsbesök, oftast måndagar.
Röda Nejlikan är en krog i Malmö som jag aldrig besökt, trots att det är gamle Troccan-vännen Lars Hector och förre Bolagetkrögaren (m fl) David Kallos som driver stället. ­­­­­­Dessutom är adressen vid Värnhem på Ringgatan utanför mitt vanliga revir. Men nu ska det ske.
Den 24 februari, nästa fredag, besöks nämligen Röda Nejlikan av Gunilla Postaroff och Kaj Ohlsson. Gunilla var redan på 60-talet stor som schlagersångerska med flera skivsläpp. Nu med ålderns rätt (ursäkta) är hon jazzen trogen, inte minst The American Songbook. Gav 2009 ut en CD tillsammans med bl a pianisten Lars Wadenbäck.
postaroffJag har ett pinsamt minne av Gunilla Postaroff. Någon gång i slutet av  70- eller början av 80-talet – jag vill inte gärna minnas mera noggrant… ­- hoppade jag in några gånger som conferencier på Kramer. Det var på den tiden när gode vännen Johan Dieden ägde och drev stället. En kväll gästades man av Gunilla Postaroff som underhållare. Jag presenterade henne som Solveig Winberg, som var Malmös andra stora jazzsångerska då!!! Gunilla rättade mig förstås omgående, men snacka om att jag skämdes. Vi har pratat om det på äldre da’r och kan skratta åt det. Men jag skäms faktiskt fortfarande.
Nu kommer Gunilla Postaroff i alla fall till Röda Nejlikan den 24 februari tillsammans med sin livskamrat Kaj Ohlsson på piano. Kaj tillhörde också jazzeliten när det begav sig i Malmö. Det blir säkert en minnenas afton med såväl gamla schlagers som den amerikanska sångboken.
Ibland rör det sig på den malmöitiska jazzfronten. Föreningen Hot House håller fortfarande ut trots att kommunen genom en numera avpolletterad ”generalska” för Malmöfestivalen vid namn Pella Ström gjorde sitt bästa för att sänka sta’ns äldsta jazzförening genom att helt sonika ta bort deras sedan 23 år fullsatta jazztält ”för att publiken var för gammal”.
Hot House har fortfarande välbesökt verksamhet varannan fredag på Tuppen. Tyvärr kolliderar man den 24 februari med Röda Nejlikan då Hot House bjuder på Nils Bondesson Band. Förhoppningsvis finns det utrymme för båda.
Eftersom jag sitter i styrelsen för Harry Arnold Sällskapet i Malmö måste jag också puffa för sällskapets Vårkonsert på Palladium veckan senare, den 4 mars. Det excellenta storbandet med proffsmusiker Roger Berg Big Band med Roger’s Sisters, Malmös egna Andrew Sisters med Marielle Hansson-Cehic, Dorota Berg och Katarina Elmberg Jonsson. Dessutom gästartisterna Mimi Terris och Mikael Neumann. Om detta kan ni läsa mera här:
www.Harryarnold.se
Harry Arnold Sällskapet delar varje år ut två stipendier, varav det ena är ett ungdomsstipendium, Stand By. Fjolårets stora stipendium gick till Vivian Buczek, en av Malmös stora jazzsångerskor i dag. Vivian har en egen konsert på Palladium den 25 april tillsammans med Martin Sjöstedt Trio, ”Ella – 100 år”. Säger sig själv vad Vivian då bjuder på.
För övrigt var jag på den Jägersrofria tisdagen i går i Köpenhamn. Första gången i år, det var ett tag sedan jag besökte Charlie Scott’s som varje tisdag har ”Jazz Under Trappen” med fine klarinettisten Chris Tanner med trio (i går med Henrik Bay gitarr och Jens Kristian Andersen bas). Ofta har Chris någon gäst och på tisdagen var det Hans Ingelstam med sin trombon. Underbar New Orleans där en av höjdpunkterna var Muskrat Ramble som fångade mitt intresse för den här musiken redan i början av 50-talet. Då var det Bunk Johnson och hans trumpet men Hans Ingelstams version på trombonen tillsammans med Chris Tanners klarinett var inte sämre. Wow!
Sedan återstod bara hemfärden, en av orsakerna till att jag varit en mera sällsynt gäst i Köpenhamn. Tåget till Kastrup. Där fick man gå av. Det tomma tåget försvann. Efter en dryg kvart kom ett nytt tåg att stiga på efter ID-kontroll, numera på samma perrong. Uppehåll nästan en kvart i Hyllie för att det – eventuell! – skulle bli ny kontroll av svenska poliser, som ju inte har så mycket annat att göra… Det blev det inte nu, men tåget fick vänta i alla fall.

En dryg timme från Hovedbanegården till Malmö C. Och då har pendlarna det ännu värre! Så blir det när nollåttorna ska bestämma över oss skåningar – och danskar!

Vem är det egentligen som ljuger?

klistrad

En 60-årig polis i Örebro, Peter Springare, skrev ett inlägg på Facebook som vållat stor uppståndelse. Han har fått ett massivt stöd på sociala medier som vida övergår negativa kommentarer. Det här blev ett långt blogginlägg. Men jag har varit tyst länge, häng med om ni orkar…

Så här skrev Springare bl a i ett inlägg som började ”Jag är så jävla trött…”:
”Detta har jag hanterat Måndag-fredag denna vecka: Våldtäkt, våldtäkt, grov våldtäkt, överfallsvåldtäkt, utpressning, utpressning, övergrepp i rättssak, olaga hot, våld mot polis, hot mot polis, narkotikabrott, grovt narkotika brott, mordförsök, våldtäkt igen, utpressning igen och misshandel.
Misstänkta gärningsmän; Ali Mohamad, Mahmod , Mohammed, Mohammed Ali, igen , igen , igen Christoffer…va är det sant. Ja ett svenskt namn smög sig in i utkanten av ett narkotikabrott, Mohammed, Mahmod Ali, igen och igen.
Länder som representerar veckans alla brott: Irak , Irak, Turkiet , Syrien, Afganistan, Somalia, Somalia, Syrien igen, Somalia, okänt land, okänt land, Sverige. Hälften av de misstänkta kan vi inte veta säkert eftersom de inte har några giltiga papper. Vilket i sig oftast innebär att de ljuger om nationalitet och identitet.”

Vår statsminister Stefan Löfven har framträtt i TV och diverse PK-media. Löfvens kommentar:
”Jag har mycket, mycket svårt att ta in den bilden. Jag vill påstå att det är fel”
Jag tittade på danska TV2:s sena nyhetssändning i går kväll, där man – utan PK-pekpinnar som i Sverige! – ägnade ganska stor uppmärksamhet åt det hela och även visade det som Springare skrivit. Stefan Löfven uttalade sig också i en intervju som jag förmodar sänts i Sverige. Där uttryckte sig Stefan Löfven i klarspråk, att det Springare säger inte är sant!

Polisprofessorn Leif G W Persson ­- som jag har större respekt för än för Löfven! – sa så här i ”Veckans Brott” på tisdagen:
”Jag vill påstå att han ger en korrekt beskrivning av sin vardag. En majoritet av de ärenden han handlägger har en misstänkt som inte har svenskt ursprung, och han är inte den första polisen att göra den iakttagelsen.”
Men han tyckte samtidigt att Peter Springare ger en missvisande bild av helheten:
”Och han ska hålla käften om vad som ligger på hans skrivbord. Det får han prata om när det finns en dom som vunnit laga kraft.”
Springare svarar så här på Facebook:
”Nej GW, jag behöver inte hålla käften om vad för brott som ligger på mitt skrivbord. Däremot skall jag hålla käften om innehållet och omständigheterna och identiteterna på de inblandade. Fejkade ”hittepånamn” kopplade till brottsrubriceringarna kan jag också lämna. Kanske inte helt påläst där GW.”

Stefan Löfven anser alltså att Springare ljuger, enligt ovan. PK-media med Aftonbladet i spetsen ger störst utrymme åt GW:s kritik av Springare i jätterubrik som ”Han bidrar till att kasta skuld”.
Men vem är det egentligen som ljuger svenska folket rakt i ansiktet? Jo, det är Stefan Löfven och hans vapendragare Anders Ygeman (förstås!).
Ungefär samtidigt som den här debatten pågår skjuter en 15-åring en – enligt polisen – oförvitlig man och vaktmästare som var ute för att skotta snö tidigt på morgonen i närheten av Pildammsparken i Malmö. Det här området tillhör inte ”normala skyttebanor” för dom gängkriminella utan kan snarare karakteriseras som ”finare” till skillnad från t ex Rosengård och Seved. Den skjutne svävar när detta skrivs fortfarande mellan liv och död. Butiksrånen har också spridit sig ut till Slottstaden.
I Malmö alltså. Löfven fortsätter ändå med sitt mantra ”det är tryggt i Sverige
”! I ”Skavlan” får en så kallad komiker som heter Henrik Schyffert (vad är det för roligt med honom?) fritt utan uppföljande obekväma frågor orera fritt. Så här sa han bl a:
”Vi har aldrig haft det bättre än vad vi har det idag. Vi har aldrig varit rikare, vi har aldrig varit mättare, vi har aldrig varit säkrare. Då är det konstigt att vi samtidigt är jätterädda. Och vi är rädda för allt i Sverige. Hela Stockholm är livrädda för bröd. Ställer man fram en brödkorg är det som att ställa fram en handgranat, folk får panik. Och vi är rädda för att ensamkommande vilsna flyktingbarn är hemliga IS-soldater för att ta över Allsång på Skansen.”
För detta hyllas han i PK-media. Samtidigt som man skriver hatartiklar för att KD-ordföranden Ebba Busch Thor fick sjunga i ”Så Ska Det Låta”, det ansågs som att opartiska (?) SvT gynnade SD. I ett mellanvalsår! Här hoppade också (förutom som väntat Oisin Cantwell i Aftonbladet) Sursvenskan (SDS) in med sin alltmer profilerade vänsterkantring mot avgrunden på den tynande kulturredaktionen.
Men Schyffert gick bra, för han tillhör vänsterfalangen!

Här i Sverige oroas vi med rätta över vad som kan hända i världen med Donald Trump som ny president i USA. Vi kanske även borde skänka en tanke vad som är på väg här i landet med den nuvarande politiska ledningen?!

 

Nya miljonsatsningar på ”humor” med travets pengar

klistrad

I går var det nypremiär för Stjärnkusken i TV4. Ni kommer kanske ihåg programmet från förra året, som jag sågade. Men som blev rätt populärt.

Det var då höjdhopparen Patrik Sjöberg och musikern Kee Marcello gick till final och sedermera också tog amatörlicens. Fast ingen har löst ut sin licens i år. Patrik Sjöberg körde väl ett lopp – om jag minns rätt – och Kee Marcello blev struken ur ett lopp för att han var berusad. Succé? Knappast…
Jag såg några minuter av programmet i år där en av ”stjärnorna” är pastor Runar Sögaard, känd för att ha varit gift med Carola. Hoa-Hoa Dahlgren känner jag förstås till och han är festlig figur och Regina Lund är väl en hygglig skådespelare. Men övriga? Kändisar? Inte i min värld. Och hur mycket kostar det svensk travsport, egentligen?
Jag tror heller inte att jag kommer att zappa in torsdagskvällen på TV4, inte på detta programmet i alla fall. Men håll tillgodo, ni som gillar det. Alla ska ha sitt…
Jag kommer heller inte att gå in på ATG:s ”Virtuella Hästar”. Ett rent turspel som inte är bättre än alla banditer” som mångfalden av internetsajter med spel. Jag har gjort det en gång. Det är så jäkla dåligt utfört och enbart till för att få folk mer spelberoende, så må ATG försköna hur mycket man vill.
Nu har ATG på onsdagskvällarna sjösatt ett program i samband med Virtuella Hästar då Fredde Granberg och Björn Carlberg lanseras som ”kända komiker” och ska improvisera roligheter.. F-n tro’t, men eftersom man säkert belönas rikligen av ATG med traves pengar, så får man hoppas det blir skoj. Carlberg har jag aldrig hört talas om och Granberg är väl mest känd för att han då och då visade halva röven i ”Ronny och Ragge” eller vad nu humorprogrammet(?) för ett 20-tal år hette. Jag tror knappast jag tänker förnedra mig genom att försöka hitta dom Virtuella Hästarna igen.
Hur mycket pengar det tillför travsporten (och galoppen…) är förhöjt i dunkel. ATG tillåtes mörka sina siffror utan att ägarna ST säger ett skit.

…och när detta skrives har vi ännu inte sett ATG-resultatet från fjärde kvartalet 2016. Som med tanke på inflationen av V75-spel under julen förstås kommer att uppvisa fina siffror. Dock utan att offentliga göra ”sista raden”, det vill säga resultatet efter avdrag för alla kostnader. Mörkt igen och lär väl inte bli offentligt förrän ATG:s envåldshärskare Hasse Skarplöth försvinner?!!

Fader Fredricson hade stor betydelse för travet

klistrad

Peder Fredricsons framröstades till mottagare av årets Jerringpris. Det har orsakat skyhöga vågor av kritik både i ”gammelmedia” och på nätet. Mycket kan man bortse ifrån, men det är ju rätt trist när journalister som man kanske borde begära bättre vetande av kräker ur sig kritik mot ridsporten.

Anna Friberg i Expressen mådde tydligen riktigt illa, en surkärring som skrev ”ett dåligt skämt och idrottslig skandal”. I Aftonbladet säger gamle sportkrönikören Lasse Anrell, som jag oftast uppskattade under hans aktiva tid, att utdelningen av Jerringpriset var fejk, alltså fusk. Hurså kan man undra, att ridsportens många intressenter röstar enligt dom regler som finns – och som man kan diskutera – har inte med fusk att göra. Han fick dock mothugg i AB av Kristoffer Bergström som tyckte att rätt man vann. Ridsporten är oerhört stor i Sverige, precis som golfen, även om landets styresmän lever kvar i förgången tid och inte vill inlemma dessa sporter i folkhälsan, med till exempel avdragsmöjligheter för företagshälsovård. Gammal sossementalitet.

Peder Fredricson var väl inte min första kandidat till Jerringpriset, men han var värd det. Jag känner honom inte. Men han kommer ur en gedigen hästfamilj där storebror Jens, nu ridskolechef på Strömsholm, deltog i OS i London 2012 och jag känner hans far, veterinärprofessor Ingvar Fredricson under många år legendarisk chef på Flyinge 1983-98.
Flyinge var ett statligt stuteri från 1661 som sedermera blev Statens Hingstdepå och Stuteri och därefter övergick till Flyingestiftelsen. Hade ett tag både trav- och galoppavel­­ med hingstar stationerade. Sedan några år är det PS Flyinge & Partners som bedriver avel med hopp- och dressyrhästar på den gamla kungsgården och partners är Paul Schockemöhle från Tyskland, Antonia Ax:son Johnson som äger Lövsta Stuteri och Ib Kirk, Katrinelund Stutteri i Danmark.
68475e25ff52e2f9ddc833952d5eb952Ingvar Fredricson (bilden) och hustru Stina, som jag gästat vid några tillfällen, hade en magnifik tjänstebostad på Flyinge. Vad kanske inte så många i dagens generation vet är, att han haft stor betydelse även för travsporten i Sverige.
Ingvar Fredricson drev nämligen ett stort forskningsprojekt på 70-talet gällande hästarnas rörelsemönster. Han höghastighetsfilmade travarna och kom fram till att travbanornas odoserade kurvor orsakade många hältskador på hästarna som ju avlats fram att bli allt snabbare.
Hans forskning innebar att travbanorna i landet byggdes om efterhand och i dag har så vitt jag vet alla banor ungefär likvärdiga doseringar av kurvorna.

En liten parantes för den som är intresserad. Ingvar Fredricson bor precis som sonen Peder numera ute på Österlen.

Det privata initiativet fungerar!

klistrad

Pneumonia has left the building! Lunginflammationen har lämnat min kropp. I alla fall rent pillermässig, sista pillan intogs i fredags. Vill än en gång tacka Ellenbogens Hälsocentral som såg till så att jag snabbt fick besked och kom omgående till lungröntgen och fick behandling när jag långt om länge insåg att jag borde göra något åt den envisa basselusk eller vad det var som förföljt mig i två månader.

Ellenborgen tillhör Praktikertjänst AB. Ett privat alternativ som vänsterflygeln i landet vill sänka och som Stefan Löfven städslat Ilmar Reepalu, tidigare s k stark man i Malmö och känd antisemit, att utreda för att få bort från marknaden. När mycket inte fungerar i Malmö ”tack vare” det långa rödgröna styret i Malmö som t ex misslyckats totalt i integrationsfrågor, så vill man (= S+MP+V) av ideologiska skäl förbjuda en sak som faktiskt fungerar.
Mer politik orkar jag inte med just nu. Så länge politikerna och polisen mörkar hur tillståndet i landet EGENTLIGEN är kommer man ju ingen vart. Morden I Malmö kunde vara en TV-serie i stil med Morden I Midsomer men med den skillnaden att i TV finns (fanns) kommissarie Barnaby, i Sverige styrs polisen av en värdelös s-byråkrat och där Löfven, Ygeman, Johansson och dom andra är totalt krisomedvetna. Jaja, Alliansens folk är inte mycket bättre!
Apropå TV så har det blivit alldeles för mycket tittande senaste tiden. Sitter nu och bligar med ett halvt öga på VM-matchen i handboll mellan Sverige och Danmark, där danskarna fick det tufft mot ett för mig överraskande starkt svenskt lag. Jag trodde att våra inledande storvinster mot två blåbärsnationer var överskattade på sina håll.
Lite zappning till Idrottsgalan i SvT, som vanligt en medioker TV-föreställning med idel pinsamma s k humorinslag. Det jag såg var urtrist. Jerringpriset stod mellan två manliga OS-silvermedaljörer. för mig lite oväntat ryttaren Peder Fredricson som också – än mer oväntat – besegrade British Open-vinnaren och golfaren Håkan Stenson. Jag säger inte att det var fel. Faktiskt en rätt rolig överraskning. Tydligen hade ridsportens folk lyckats mobilisera sina röstande skaror i högre grad än golfarna. Och för hästsporten var det stort!

Nu ska jag bara få orken tillbaka också, men det är nog mer en fråga för mig själv och min karaktär, var den nu finns nånstans…

Hur gick det här till?!

klistrad

Ja, frågan i rubriken fick jag ställa mig under nästan två timmar i dag. Hur i h-e kom jag loss från detta?

toalagJag skulle ju bara hitta en febertermometer i ett skåp uppe till vänster (utanför bild). Men så vippade palljävelen. Och där låg jag. Med en fot till vänster om toastolen och den andra klämd mellan toastolen och tvättmaskinen.
Det gjorde ont! Och jag kom ingenstans. Försökte kasa mig på golvet baklänges. Inte speciellt lyckosamt. Och ont gjorde det. Efter nästan två timmars intensivt juckande och svärande kom jag ut mot stora rummet. Men jag skulle ju resa på mig också från liggande på rygg. Det är f-n i mig inte lätt när man har en kropp som jag begåvats(?) med.
Jag var väldigt nära att kasa mig ut i hallen för att hitta mobilen och ringa efter hjälp. Det hade varit en syn det! Jag var naken också, nämligen!
Men jag lyckades besinna mig och efter intensiva smärtor i ljumsken lyckades jag ta mig upp stående. Fråga mig inte hur, men det gick.
Det var inget roligt, kan jag försäkra. Nu hoppas jag bara att personalen på Ellenbogen har tillfrisknat från sina förkylningar till morgondagen så att man kan ge mig den undersökning man lovat för något som kan vara allvarligare än vanlig influensa och som förföljt mig under två månader,

Nu går jag och lägger mig. Försiktigt!

Inga löften – men önskningar!

klistrad

Jag avger inga nyårslöften. Om jag möjligen gjort det genom åren så har jag säkert brutit alla ändå. Inte så lätt att komma ihåg heller av en eller annan anledning och åren är också många… Men jag kan ju ha önskemål.

Det är lätt att önska att det här landet får en duglig regering. Men å andra sidan, även väldigt – VÄLDIGT! – svårt eftersom jag tycker vårt politikerbestånd är fegt genom alla partier, är initiativlöst genom alla partier, är obegåvat genom alla partier, är rent ut sagt värdelöst genom alla partier. Och då alltså inte bara vår statsminister även om man kanske borde kunna ha större pretentioner på honom.
Punkt och slut och så har jag dragit alla över en kam.
Det här medför att våra domstolar har möjlighet att sätta brottslingars väl och ve före lidande offer. Vilket man genom en svag och feg lagstiftning också utnyttjar. Det senaste fallet som gjorde årsslutet 2016 förgiftat för mig var när fem ensamkommande tonåringar (?) våldsamt misshandlade och våldtog en grabb under 15 år. En av misshandlarna var över 18 år (enligt Migrationsverket). Alla fick ungdomsvård. Ingen utvisades på grund av deras ålder och att ”säkerhetsläget i Afghanistan gjorde att de skulle drabbas väldigt hårt”, enligt tingsrätten i Uppsala. Brottslingarna är alltså viktigare att ta hand om än offren. Faktiskt så har även PK-journalisterna nämnt Afghanistan i det här fallet!!!
Svensk rättsuppfattning av i dag gör mig illamående och jag har ett önskemål om att Sverige åter blir en rättsstat! Fast… hur ska det kunna bli bättre gå när landets polis styrs av en av regeringen tillsatt totalt inkompetent chef som Dan Eliasson?!
Och hur behandlar vi våra gamla när det nya året inleds?
En välmående chef i Trelleborg som ser ut att kunna spricka när som helst, Lennart Höckert heter han och är sossepamp, sparar pengar på servera dementa åldringar filmjölk och gröt i stället för riktig mat.
En 91-årig gammal dam som sparat pengar hemma i stället för på banken (som inte lämnar ränta) fick inte växla in sina gamla sedlar mot nya för att banken inte godtar hennes förklaring. Hon blev tillfrågad om penningtvätt och kriminalitet av Riksbanken som vägrade hjälpa henne. Nu är pengarna värdelösa eftersom damen avlidit. Ann-Leena Mikiver som är kommunikationschef på Riksbanken har uttalat sig i Expressen: ”Vi försöker ju alltid hjälpa till att hitta intyg och liknande som kan redovisa att det inte rör sig om penningtvätt. Det gäller för alla, även i detta ärende, men vi måste pröva alla lika.”
Fy f-n för sådana byråkrater! Är det för mycket begärt att man önskar byråkrater som Höckert och Mikiver – och det finns massor av samma sort – ersätts av folk som känner till ordet empati?!
Jag har dock tyvärr ingen tro på att det ska bli bättre. En kul och trevlig nyårsafton var det i alla fall i hemmets lugna vrå i sällskap av DR1, den danska fjernsynet, och deras traditionella hyllning till geniet Dirch Passer (dog 1980 skulle fyllt 90 år 2016) och den fantastiska Cirkusrevyen från Bakken med storheter som Lisbet Dahl och Ulf Pilgaard.

Vad beträffar önskningarna så får dessa nog tyvärr arkiveras under ”utopier.


PS! Jag har skrivit det redan många gånger på FB. Men ändå, en sista gång – GOTT NYTT ÅR!

passer-grav-lc3a5gDirch Passers grav på kyrkogården i Dragör med några whiskystänk som som svenska Passer-fans hyllade honom med på hans dödsdag 3 september. Bild  PETER KASTENSSON

En skön och god julhelg!

klistrad

Det var länge se’n jag lämnade sta’n för några da’r. Bortsett från en sommarfest på samma ställe jag är nu, så var det ända sedan dom två fantastiska juliveckorna i somras med Bullengänget på grekiska Poros, som ska repriseras i år. Bara ett halvår kvar… Allt bokat och klart!

En julhelg med två av mina syskon och valda delar av deras familjer var nog precis vad jag behövde. Kanske kan det tillochmed jaga mina basselusker eller vad det är på flykt. Till julen ska man vara snäll och det känns som om tolv mil norrut till Båstad och Rammsjöstrand schasar undan elakheterna i min skalle.
Alltså ingen politik i dag. Lite häst blir det men bara genom att vare sig utan spel eller förutfattade meningar titta på två lopp från Vincennes i min dator. Den tillkonstrade V75-omgången på Umåker skiter jag i. Hoppsan, där slant det visst ut en liten elakhet i alla fall… Men både ST och ATG får vara ifred liksom Löfven, Batra och alla dom andra misslyckade figurerna.
jultomtenEn julafton med – förstås! – julklappsspel hos syster Marianne och Urban med roliga småsystrarna Vida och Liv från Mariannes yngste son Peter och Hannah Graaf-Karyd och med dottern Pernilla och barnen Amanda och Tim, grabben jourhavande i Båstads räddningstjänst under julen.
Kan berätta en liten nyhet också. Syskonen Peter och Pernilla har köpt anrika Hotell Kattegatt i Torekov som stått och blivit mer eller mindre förfallet. Rustas nu upp för att bli specialboende med 12 rum för utsatta och förföljda kvinnor från olika delar av landet som här får ett hemligt tillfällighetsboende. Pernilla med egna erfarenheter brinner för detta och jobbar just på ett liknande boende i Båstad och ska nu få sitt eget. Lycka till! Inte minst med ”fiiiiina” granndamer som redan utsöndrat sina protester vid ett möte (f’låt. Nu var jag visst lite elak igen…).

img_20161225_113616
img_20161225_113746

rammsjo4Sitter nu nere vid vattnet och tittar ut över Skälderviken i Rammsjöstrand lite söder om Torekov. Renoverat och tillbyggt boende för brodern Bosse och Eva som väntar på att poolen ska bli färdig. Bosse och Eva, som häller på att starta Yogayama i Norrköping, är ute på en promenad. Mina luftrör mest piper och jag sitter hemma hos dom och passar kalkonen som snart ska utspisa hela gänget från i går.
…och i morr’n åker jag him till Malme igen och ska spisa lunch med gamle vännen Bosse på Bullen. Han är tillfälligt (?) åter i sin nya lägenhet på Malmö Live men försvinner visst se’n ner till Kanarieholmarna igen.

God fortsättning på julen, är det så man säger?

PS: Det blev det för mig. Christoffer Eriksson vann Prix Coninental för en  stuned sedan med Treasur Kronos! Till 20 gånger pengarna. Man tackar!

Bilder: PETER KASTENSSON

Hur tänker man egentligen?

klistrad

Än en gång alltför länge se’n ”vi hördes” men om det är så att en av effekterna av en efterhängsen förkylning eller vad f-n det är som förföljt mig i två månader är en form av skrivkramp – så skyller jag på det. Men här kommer i alla fall en liten julhälsning till dom det berör.

Jag undrar, hur tänker man egentligen i ”Silvergrisen” på Solvalla eller var det nu är travets makthavare sitter? När detta skrivs är det lillejulafton. Då inleds en fullständigt makalös serie av V75-dagar. Ikväll är det i Örebro den vanliga lördags-V75-an som flyttats från morgonlördagen, som är julafton. Som är helt travfri i Sverige. Vadan detta…?
Men det tar man igen. Inklusive Örebro i afton blir det åtta V75-omgångar på nio många dagar! Söndag Umåker, måndag Solvalla-finaler, tisdag Momarken (i Norge!), onsdag Halmstad, torsdag Uleåborg (i Finland!), fredag Bjerke (i Norge) och lördag Mantorp.
Snacka om att urholka ett koncept!
Lars G Dahlgren är en av de kunniga travjournalister som lämnat Ronden (alltmera kompetensutarmat) och nu jobbar med nya SulkySport som ännu bara finns på nätet. Han berättar i dag att V75-omsättningen under december månads tre första lördagar sjunkit med 21,5 miljoner jämfört med 2015! Kommer man att nå upp till 20 millar när det oerhört intressanta Uleåborg tävlar (OBS ironi!). Eller Momarken?
Jag är rädd för att den här V75-ansamlingen kommer att bli ännu ett fiasko i raden av misslyckanden från ATG-basen Hasse Skarplöth som tycks ha helt fria tyglar. Senast är det Top7 (”pingvinlotto”), här hjälper inte massiva marknadsföringsåtgärder för att hitta andra än sömmersketippare. Som nu – utgår jag ifrån – kommer att granskas av den controller (en av ryktesvis 500 konsulter med ATG-uppdrag!) som Skarplöth faktiskt anlitat för att försöka minska kostnadsbiten för ATG under 2017 med 100 miljoner kronor! Inte en dag för tidigt! Kanske får vi äntligen ett besked om vad ishockeysatsningen på SHL kostat, detta har ATG totalmörkat. Fast i Svensk Travsport (ST) som till 90 procent äger ATG är tysta och sitter som något av gisslan hos Skarplöth…
ST fastställer centralt (säkert med viss ”hjälp” av ATG) hur tävlingsprogrammet ska se ut nästa år. Det är en biträdande sportchef som heter Per Wetterholm, tidigare tämligen misslyckad sportchef på Åby som fått den här grannlaga uppgiften. Och misslyckas igen. Jag tittade lite på hur Jägersros tävlingsdagar lagts i början av 2017.
Fram till den 22 mars tävlar Jägersro inklusive tisdag 27 december 12 dagar. Bara sex är tisdagar, det där med ”Jägersro alltid på en tisdag” gäller inte längre. Fem är onsdagar varav två är lunchtrav med bara fem lopp, tre är V86 delat med Solvalla. En V75-lördag 14 januari. Snacka om misshushållning av en bana utan egen förskyllan!
Under december har det varit många ”kollisioner” i regionen här nere, som omfattar Åby, Halmstad, Kalmar och Jägersro. Eller vad sägs – 1 december Åby lunch + Kalmar, 2 Jägersro V75, 5 Halmstad, 6 Jägersro, 7 Åby V86, 9 Kalmar, 12 Halmstad, 14 Jägersro, 17 Åby V75, 18 Kalmar, 22 Åby, 27 Jägersro, 28 Halmstad V75, 29 Åby. Trav varannan dag på närliggande banor. Och så tror man på ST (= Per Wetterholm) att hästmaterialet ska räcka till! Men så blir det när allt ska centraliseras med inkompetent personal.
Tidigare skötte banorna detta i samråd, men vad banorna nu tycker det struntar man i stort sett i. Det är nog inte alltid vare sig lätt eller givande att vara VD och sportchef med begränsat utrymme på enskilda banor.

Men ändå en önskan om… GOD JUL och ETT (BÄTTRE) GOTT NYTT ÅR, även om jag tyvärr inte är överdrivet optimistiskt gällande utvecklingen av den fina travsporten. Och så får den envisa virusattacken – eller vad det nu är – på mig gärna upphöra.

Inte från mig i alla fall…

klistrad

Vet inte varför det dröjer så långe mellan gångerna? Kanske är det inte roligt längre? Det är ju bara en massa gnäll? Men nu har jag fått dundermedicin av Bullens livmedicus Bonny och det verkar som om kroppen börjar förstå att nu ska basseluskerna eller vad det är sparkas ut.

So here we go… Kanske blir jag ännu bättre om jag spottar ur mig lite annat skit också? Som jag retat mig på länge.
Till exempel våra polishöjdare som gör ett undermåligt jobb, men så har man heller ingen polisiär bakgrund. Men stoltserar gärna i guldgalonerade uniformer – rikspolischefen Dan Eliasson och regionchefen i Syd, Annika Stenberg. Totalt odugliga. Dan Eliasson är väl egentligen tillsatt av Alliansregeringen, det är ingen ursäkt. Väck med honom! Annika Stenberg har fått en misstroendeförklaring av facket i Syd. Väck med henne också! Men regeringen och inrikesministern Anders Ygeman fegar ur. Polisen fungerar inte och kåren undermineras. Morden står som spön i backen i alla fall i Malmö. När såg ni en patrullerande polis på sta’n senast?!
Vad gör Stefan Löfven? Det är han som är vår statsminister om någon undrar…
För några månader sedan skrev jag, tror det var på FB, att Löfven var en korkskalle. Fick vad jag tyckte då berättigad kritik för det. Man kallar inte en statsminister så.
För någon vecka sedan läste jag den här rubriken i Aftonbladet. ”Det är obegripligt och rent av korkat”. Politiska kommentatorn Lena Mellin – som jag tycker är bra även om vi inte alltid är eniga! – skrev: ”Beslutet att hemligstämpla merparten av Stefan Löfvens gratulationsbrev till Donald Trump är obegripligt. Korkat rent av.” Även om det är regeringskansliets jurister som kommit fram till att det här brevet till största delen faller under det ”som på deras språk kallas utrikessekretess, alltså att det berör Sveriges förhållande till främmande makt, i det här fallet USA”, så tycker jag nog att begreppet ”korkat” ligger rätt nära ”korkskalle” och inte är på speciellt stort avstånd från Stefan Löfven.
Jag tycker i alla fall inte Stefan Löfven tillhör intelligensreserven i landet…
Men vilken partiledare gör egentligen det? Anna Kinberg Batra har långt om länge kommit underfund med att hennes företrädare Fredrik Reinfeldt inte heller hade alla knivarna i lådan när han pratade om integrationspolitiken. Nu har hon gjort en jättepudel och tror att det ska ge henne större förtroende. Inte från mig i alla fall!
Jimmie Åkesson, för nu nämna honom, är fegare än dom flesta. Att han inte slängt ut Kent Ekeroth ur sitt parti och riksdagen är lika pinsamt som SD:s höga och enligt mig märkliga opinionssiffror. Förtroende? Inte från mig i alla fall!
Kommunisterna visar sitt rätta ansikte igen efter Fidel Castros död. Skrattmåsen förre ledaren Lars Ohly inte minst. Ett parti som har samma smutsiga bakgrund som SD och vars röda färg är lika skitig som den bruna – minst! – är inte värt något förtroende. Inte från mig i alla fall!
Pladdermaskinen Anne Lööf, den intetsägande Jan Björklund och den hällörade Ebba Busch Thor är för mig bara nulliteter som partiledare och har inte skapat ens ett uns av förtroende. Inte från mig i alla fall!
Javisst ja… det finns ju en grönkålsmaffia också. MP sägs vara ett regeringsparti tillsammans med S. Ursäkta om jag småler åt Gustav Fridolin och Isabella Lövin. Man borde väl egentligen gråta. Går helt utanför allt eventuellt tävlande om förtroende.

I alla fall från mig! Och nu mår jag plötsligt lite bättre…

Några tunga dagar

klistrad

Det har varit en tung vecka där några av mina favoriter och glädjespridare bara försvann ut i dimmorna. Leonard Cohen, Åke Cato, Jacques Werup.

Jag träffade alla. Cohen i kulissen samband med inspelningen av ett TV-program någon gång i slutet 80-eller början 90-talet. Vilken kanal minns jag inte. Men Cohen var gästartist i ett underhållningsprogram där ett av inslagen var Kvitt-eller-Dubbel för barn där en ung tjej hade tagit sig upp till sista 10.000-kronorsnivån eller liknande som handlade om travsport. Jag var där för Travrondens räkning för att ge henne något pris. I väntan stod jag vid sidan av Leonard Cohen som började fråga mig om vad det handlade om och vi fick ett lågmält men för mig stort samtal, det är ju inte varje dag man får en informell pratstund med en legendar som Cohen, poet, sångare, låtskrivare och författare.
För mig var Leonard Cohen av en helt annan dimension än Nobelpristagare Dylan, som jag aldrig förstått storheten av. Men Cohens poesi! Dessutom var han trevlig. Tyckte jag.

Åke Cato är en av de roligaste journalister, författare och underhållare som glatt många.
Som kåsör i Expressen och Aftonbladet, tillsammans med Sven Melander som Werner & Werner och Preben & Preben, så mycket bra revy- och teatertexter han skrivit tillsammans för t ex Eva Rydberg med bl a Mikael Neumann. Med mera, med mera!
Jag kan inte säga att jag kände Åke Cato. Som bloggare visste vi vem vi var, jag hade äran att vara en av fyra tillsammans med Gunnar Bernstrup, Enn Kokk och Andreas T Olsson på hans bloggroll. Jag var med när han släppte sig ”memoarbok” En Levande Gosse. Vi möttes då och då också på Aktiv Rehab i Limhamn där vi båda under en tid försökte stärka våra kroppar för att bli äldre. Åke var då beroende av sin elmoped för att kunna förflytta sig.
Vi hälsade på varandra men mer var det inte. Så professionellt rolig han var hade han en stor integritet och jag tyckte han nog han var en butter typ. Men han hade ingen rolig tid de sista åren och i sin sista blogg – vi är många som saknar hans skriverier där! – uttryckte han också dödslängtan ändå inte utan det sedvanliga humoristiska stänket . Vi minns alla roliga stunder han gett oss! Och på Youtube lever Åkes roligheter med bl a trion nedan vidare.
catoÅke Cato tillsammans med Sven Melander, Mikael Neumann och Svante Grundberg när han kom ut med boken En Levande Gosse 2009.

Häromdagen kom också budet att Jacques Werup – poet, författare, jazzmusiker, estradör – lämnat oss.
Jag visste att han var sjuk och att det inte gick att bota att hans hjärta växte. Men det var ju ändå bara några dagar eller någon vecka sedan jag stötte på honom utanför Bullen, där vi båda möttes då och då. Alltid lika ödmjukt vänlig. Ingen har skildrat Malmö på samma kärleksfulla sätt som han gjorde i sin bok Hemstaden som kom 1981 – jo, det är där han skriver om ”gå po match i en sån rockajävel…”. Vi hade båda jobb för Sveriges Radio i Malmö lite då och då på 70-talet och hade sprungit på varandra i korridorerna. Jag fick Hemstaden med en dedikation och har genom åren berikat mig med flera av hans diktsamlingar.
hemstadenVi är många som saknar Jacques Werup, han nådde ju bara att bli 71 år. Många har skrivit fint om honom och många kommer att göra det. Men det allra finaste skrev hans dotter Laura på Facebook idag, Fars Dag. Jag tillåter mig att citera vad hon skriver om sin pappa:

”Vilken relation ni än har med era pappor idag; krama dem. Var snälla. Svara när de ringer. Laga en middag. Berätta hur fina de är. Tacka för att de finns och ställer upp. Ge dem en andra chans. Kanske en tredje.
Det är en annorlunda upplevelse att hedra ‘fars dag’ för en far som under det senaste dygnets timmar fallit in i den djupa, eviga sömnen. Man slås av tankar om orättvisa. Tankar på allt man skulle ha sagt och gjort innan den tid, som man brukar säga ”inte räcker till för sina ‘viktiga’ åtaganden”, plötsligt runnit förbi det som verkligen betyder något. Men varje djup sorg har ju en förlorad glädje som föremål. Och utan en ‘far’ – så finns det trots allt fortfarande en ‘dag’ som ska firas.
Framöver blir kanske alla dagar ‘fars dagar’. Jag lever så mycket jag bara orkar och kan – och du får gärna hänga med på tåget, pappa. Jag kommer aldrig glömma när du sa ”du ska bli lycklig, inte lyckad, Laura” och samtidigt stämplade hela min generation som en lite halvsorglig, tafatt skara människor som glömt essensen av att verkligen leva livet bland alla våra måsten. Du etsade fast vikten av att vara öppen, medmänsklig, att slå hål på ytliga ideal präglade av osäkerhet, trångsynthet och självupptagenhet. Att ta chanser och att ge folk chanser. Att inte vara rädd för det okonventionella. Att utmana. Att älska, förlora, lämna och försonas. Att välja det osäkra före det säkra. Att leva, och därmed också att dö.
Du var poeten med ett för stort hjärta som visste att allting dör, men skrev med vetskapen om att orden är eviga: ”men var inte rädd, / det hjälper att ta avsked, / att något gör ont, / då finns man”.
Du lämnar efter dig ett hål av klokhet som kommer bli svårt att fylla. Du har med din visdom förändrat världen på ditt sätt, och jag lovar att jag kommer att göra det på mitt. Nu när ditt för stora hjärta inte orkade slå mer, så bankar istället våra hjärtan hårdare än någonsin för dig. Fais de beaux rêves et dors bien, papa ❤️
…Och ge förhelvete era pappor all den kärlek de förtjänar idag. Det är de värda.”

Skriver av Laura Werup. Finare kan det inte sägas.

Jacques Werup tillsammans med Teatermuseets ordförande Kjell Hansson när utställningen om Victoriateatern invigdes för några år sedan. Jacques Werup är den som uppträtt flest gånger på Victoria både som poet och med sin jazzklarinett.

Bilder: PETER KASTENSSON

Enkelt att hålla med två av min favoriter!

klistrad

Det var ett tag sedan jag tog tag i bloggsidan. Dåligt av mig, men nu är jag här i alla fall och ska försöka sköta mig bättre i fortsättningen. Jag gör det lätt för mig, men två av min favoriter har luftat åsikter som jag till alla delar håller med om. Så jag citerar rakt av.

 Först Bengt Adielsson i Expressen/Kvällsposten i fredags:
”Det strukturella felet med svensk travsport?
Och med galoppen.
Ingen ägare.
Vad det innebär med svaga styrelser? Att tjänstemännen styr och ställer.
Beviljar sig själva höga löner och andra förmåner.
Och behandlar hästägare och aktiva som ett onödigt bihang.
Obegripligt i sammanhanget?
Att eländet får fortgå.
Utan att hästägarna eller de aktiva tar tag i problemet.”

Från Bengt Adielsson i Expressen fredag till Lutfi Kolgjini i Aftonbladet lördag:
I går var en fruktansvärt jobbig dag.
En träningsdag med regn som vräkte ner och man satt
och frös och var skitig hela långa förskräckliga dagen.
Sådana dagar går tankarna.

Den här gången gick de till ATG. Vårt eget spelbolag, som är fruktansvärt misskött. Trots att Skarplöth har ägnat stor del åt nyrekrytering med mycket dyra medarbetare och kostnader som har ökat oerhört så har det inte blivit mer tillbaka till sporten i slutändan. Tvärtom.
Sådana dagar funderar man över vilket slitgöra vi i sporten har och hur dåligt betalda vi är. De som lyfter de feta­ lönerna sitter på ATG eller ST.
Skrev om rakebacks förra veckan och svaret från ATG var att de minsann inte kan ägna sig åt detektivarbete och ha koll på vilka samarbetsbolag som ägnar sig åt förbjudna rabatter till sina spelare.
En fullständig skymf mot svenska spelare och oss aktiva, som faktiskt äger bolaget ATG och betalar deras feta löner.
ATG har växt till en koloss på lerfötter som inte bryr sig om dess ägare, sporten. Sporten borde därför fundera på att sälja hela skiten. För att sedan skapa ett nytt bolag. Som lyssnar på oss aktiva och också försöker generera mer pengar åt oss.
På tal om att inte bry sig om oss aktiva, så är ST inte bättre. Till exempel när
det gäller Solvalla. Deras bana har varit i bedrövligt skick vid flera tillfällen i höst.
Både hästar och aktiva har farit direkt illa av att köra tävlingar på den banan. Nu kom beskedet att man kommer lägga om den. Till nästa sommar…
Hade ST tagit sitt ansvar så hade man tvingat Solvalla att lägga om banan jävligt kvickt. Annars kör man inga lopp där under månaderna då vädret ställer till det. Men som sagt, ingen verkar bry sig.”

Jag har egentligen ingenting att tillägga.
Bengt Adielsson ger ju en liten känga till sin brorson Erik Adielsson, den gudabenådade kusken, som i år blivit invald i ST:s styrelse. Han är alltför bra för det sällskapet.
Men Erik ska ha stor credit för sin uppställning för cancerinsamlingar av olika slag. Liksom Matteus Lilljeborg från ATG Live/TV4. Som jag väl inte varit speciellt snäll mot tidigare. Men det här är snyggt jobbat. Dessutom tycker jag han blivit bättre i TV, lite lugnare nu liksom…

Slutligen… är det någon som fattar hur man egentligen räknar ut vinstutdelningen på Pingvin-Bingo? Det vill säga ATG:s nya Top7 som är rena bondfångeriet. Tycker jag.

Satsning som ger resultat en kvart från Jägersro

klistrad

Jag var ute och botaniserade i landskapet bara så där en 15 minuter från Jägersro i lördags. Det var många, många år sedan jag körde Malmövägen mot Klågerup och minns att det strax efter Bara byggdes något ”hollywoodskt” inne till vänster en bit från vägen.

Det såg man inget till i lördags. Men de berodde på att det växer i naturen och när jag väl hittat in så fanns det ju där i alla sin prakt, Falk-On-Hill. En härlig anläggning för travträning som inte ens det hurviga vädret kunde desarmera.
burman
falk-takterÖvre bilden: Helena Burman vid grillen tillsammans med några hästägare, till höger Jenny J Karlsson som visade mig runt.
Undre bilden: Göran Falk och Johnny Takter som också tittade förbi.


Göran Falk, hästägarbasen, styrelsemedlemmen i Skånska Travsällskapet och mannen bakom Falkbolagen AB. Kött, fastigheter, värdepapper, transporter, säg vad inte allt Göran Falk sysslar med. Och travhästar, uppfödning och tävling, i Sverige och USA, kanske något annat land också.
Nu börjar hans träningsanläggning bli klar. ”Det återstår bara en rakbana och tio boxar ytterligare – till de 40 som finns – i en närliggande fastighet, som jag köpt in”, berättar Göran Falk som hade inbjudit ett gäng hästägare och några andra till en egentligen försenad baninvigning men det lär bli ännu en premiär när sommaren kommer och allt blir lite trevligare vädermässigt. Anläggningen med stallar andra faciliteter har några år på nacken, det var backen han och Helena Burman nu ville visa upp.
Jag kom lite tidigt och Jenny J Karlsson som hjälper tränaren Helena burman och dessutom driver Vinninge Katthotell, granne till stallarna, bjöd mig på en snabbvisning.
bana-falk-2bana-falkNu förstår jag varför Helena Burman-tränade hästar springer som kanske aldrig förr. Man har haft en period av snörvel och hosta bland hästarna som tävlat under pari, i den mån dom överhuvudtaget tävlat. Men så har man också nyligen fått klar banan för backträning i det gamla grustaget på området, en rundbana där stigningen både syns och känns.
En hästägarstuga med stor terrass mot banan. En amerikansk flagga på innerplan påminner om The Bank, kulltopp och världens snabbaste treåring och Bredeers’ Crown-vinnare hos Jimmy Takter förra året. Göran Falk har nu sålt halvparten till Bengt Ågerup, Stall Zet, och The Bank finns på Erikssund som avelshingst nu.
En kilometerlång rundbana med djupsand innerst hör också till liksom longeringsring och walker under tak, hästsolarium, vibrationsgolv och förstås hagar. Genomtänkt in i minsta detalj även gällande tvätthallar, sulkygarage, stort torkrum för blöta hästtäcken, selkammare och vad som nu behövs av förvaringsrum.
riddarsal2riddarsal1
falk-priser… och så finns det en jättelik riddarsal med 12 meter högt till tak. Tvåbenta gäster skall också trivas. Festlokaler alltså, där det den här lördagen bjöds grillat. Ett speciellt rum en trappa upp ett ”prismuseum” där några enorma pokaler från gamla stjärnan Revenues härjningar i Tyskland fångar blicken däremot.
”I Tyskland kan man det där med hederspriser. Jag tror förstås det är någon form av plast, men nog är det roligare för en hästägare att få sådant eller några minnen i glas som inte är så dyrt än t ex en termos”, tycker Göran Falk och det har han väl rätt i?!

Jodå, vi pratade lite travpolitik också och vi är eniga om sakernas tillstånd. Men varför låta sådana trivialiteter(?) förstöra en trevlig lördagsupplevelse hos en hästägare och entreprenör som, trots många frågetecken om det som händer, satsar hårt.

Bilder: PETER KASTENSSON

Rena Las Vegas med Roger Berg och The Rat Pack

klistrad

I dag ska jag göra det lite enkelt för mig. Tänkte skriva om en härlig upplevelse i söndags i Greve söder om Köpenhamn. Men varför dubbeljobba? Jag snor faktiskt min egen artikel från Harry Arnold Sällskapets hemsida. Så håll tillgodo:

portalen-treNärmare Las Vegas kan man nog inte komma från våra breddgrader. Portalen i danska Greve i söndags med Roger Berg Big Band & Rogers Sisters. Och så då The Rat Pack.

Originalet The Rat Pack finns förstås inte längre. Bestod av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis Jr. Bland annat, är bäst att tillägga, för många andra av den tidens stora underhållare och filmstjärnor har också tillhört Rat Pack genom åren. Men det är Sinatra-Martin-Davis Jr som mest förknippats med ”råttorna”.
sammy-r3bDet har också funnits olika försök att återskapa The Rat Packs tidsera. Ett av de lyckade är trion Martin Joseph, Dave Lee och Thomas Henry som framträdde med ”vår” Roger Berg i Portalen. Någon direkt porträttlikhet finns väl inte, bortsett kanske från Thomas Henry som Sammy Davis Jr. Men sjunga kan herrarna (Henry kan dessutom dansa och steppa!) och det festliga smågnabbet mellan låtarna låter autentiska.
Där vi fick ett mycket generöst utbud av The American Songbook som den gjorts känd av Frank Sinatra, Dean Martin och Sammy Davis J. Bandet introducerat sig i Love For Sale och I Can’t Stop Loving You. Och som det lät! På den stora scenen kom Roger och hans musiker oerhört fint till sin rätt. Här var ett samspelt och professionellt ljud med strålande akustik och en ljussättning som imponerade. Det här var Las Vegas med ett storband av högsta professionella och internationella klass!
dean-glasDean Martin (Joseph) kom inlullande med ett glas (förstås) och bjöd på Everybody Loves Somebody Sometime och Rogers Sisters som gavs stort utrymme även tillsammans med Rat Pack visade den stora publiken sina välstämda röster i Mr Sandman och Bye Bye Blackbird.
Jag ska inte räkna upp alla de nästan 40 låtar man generöst bjöd på fram till det improviserade extranumret Leroy Brown med alla sångsolisterna på scen.
Men självfallet fick vi Frank och Sammy Me And My Shadow, alla tre i Mack The Knife, Sammy What a Kind Of Fool Am I och självfallet Mr Bojangles. Sinatramannen med Strangers In The Night och Fly Me To The Moon var förstås ”ett måste” och lite allsång i Volare och That’s Amore med Dean gick hem.
portalen-alla-lagEfter That’s Life och My Way blev det stående ovationer och extranummer och en extra applåd till ”systrarna” Karin Elmberg, Dorota Berg och Sandra Marielle Hansson-Cehic som så fint smälte in med The Rat Pack.
…och så det excellenta Roger Berg Big Band:
Trumpeter: Gert-Inge Persson, Niklas Fredin, Fredrik Håkansson, Patrik Ekdahl
Tromboner: Vincent Nilsson, Rolf Mandix, Åke Letandersson, Erik Axelsson
Saxar: Jalle Hoffman, Dan Holmström, Ed Epstein, Niels Oldin, Peter Wilgotsson
Kompet: Mats Nilsson piano, Lasse Lundström, bas, Måns Persson gitarr och Maestro himself Roger Berg, trummor.

Slutligen några rader om Greve Teater- & Musikhus Portalen. Ligger vid Hundige Station på S-banan, ca 25 minuter söder om Köpenhamn. En fantastisk lokal som kommunen äger. Jättestor scen med en bar på vardera sidan där publiken, som sitter vi små runda bord, kan köpa drinkar i pausen, slippa ta trappan upp till den stora baren vid entrén där det också finns en liten scen. För den som vill kolla höstens och vårens program i Portalen:
www.portalen.dk

Text: PETER KASTENSSON
Bilder: KEVIN BOUTWELL/Roger Berg

 

Gå och se ”I väntan på Godot”!

klistrad

Ett vågspel. Tyckte jag när Malmö Stadsteater satte upp Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Gamla Stockholms- och Dramaten-habitueer, dit jag inte hör, minns en smått geniförklarad föreställning med Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo Järegård 1966.

Men jag minns TV-uppsättningen med samma legendarer 1971. Den har också repriserats för inte så länge sedan. Och har spelats genom åren på diverse teatrar.

godot2Tom Ahlsell och Göran Dyrssen ”I väntan på Godot”.
Bild: Malmö Stadsteater

För en vecka sedan hade man premiär på Intiman. Med Tom Ahlsell och Göran Dyrssen i Järegårds och Strandbergs luffarkostymer. En lysande föreställning. Som också glädjande nog fått bra kritik i t ex SDS och SkD.
Den irländske författaren Samuel Beckett som fick Nobelpriset i litteratur 1969 anses som en av de stora absurdiska författarna, dog 1989. Det finns ett sällskap som reser runt och kontrollerar t ex ”I väntan på Godot” och ser till så att författarens intentioner upprätthålls. Man har varit i Malmö också.
Regissören Carl Kjellgren har inte haft något att ”frukta”. Här var det inga moderniseringar som det Malmö Stadsteater för inte så länge presenterade när man satte upp Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” på Hipp. Skriven 1928 transkriberad till nutid med ett sönderbombat Turning Torso som fond. Jag var inte särskilt förtjust över den föreställningen.
”I väntan på Godot” skulle kunna vara skriven även i dag. För vem är egentligen Godot som Vladimir och Estragon väntar på? Är det Gud (”nej, då hade jag skrivit det”, lär Beckett ha uttalat), är det framtiden, är det ödet? Lars-Göran Ragnarsson som en förvuxen gosse frambringar budet att Godot inte kommer i dag, men att man kan vänta honom i morgon.
I väntan på Godot möter Vladimir och Estragon en kapitalist (Fredrik Gunnarsson) och hans slav (Sven Boräng) – sådana finns ju även i dag! – och när slaven tillåtes att tänka utspelar sig en lång och dråplig monolog om – ingenting! Oerhört skickligt framfört!
Just ingenting handlar ju den här pjäsen om. I Malmö Stadsteaters reklambroschyr inför säsongen 2016-2017 skriver man:
”I väntan på Godot är en drastisk galghumoristisk pjäs om människans ensamhet, ångest och förvirring, med en uttalad kärlek till slapstick och halsbrytande kvickheter i Helan och Halvan-stil.”
Regissören Carl Kjellgren har tonat ner det där med slapstick. Och Helan och Halvan? Nja, möjligtvis de slitna plommonstop som bärs av Vladimir och Estragon. Men en kvinna bakom oss i premiärsalongen hade tydligen anammat skrivelsen om Helan och Halvan, hon skrattade högljutt även under de allvarligare samtalen mellan Vladimir och Estragon sittande under det träd som är den enda scendekoration som finns.
Imponerande rollinsatser av både Tom Ahlsell och Göran Dyrssen. Har betonats även i de recensioner jag läst. ”I väntan på Godot” ges bara i 16 föreställningar. Lite snålt tycker jag. Något av det bästa jag sett.

…och när jag ändå är inne på teater. Malmö Operas uppsättning av musikalen ”Kinky Boots” (Sverigepremiär) är också en lysande uppsättning. Fast i en helt annan genre… Men både Intiman och grannen Malmö Opera är väl värda besök den här hösten!

Legendar efter legendar på Savoy när tiden rinner iväg

klistrad

Tiden går. Fort. Det fick jag ett bevis på häromdagen. Min gamle vän Kaj Dannegård hade kommit ner från Höör för att bjuda på lunch på Savoy Grill (som gamla matsalen heter numera). I receptionen mötte vi den här elegante gentlemannen:
goran-lindkvist-2
Gamla Savoykoryféer – som Kaj och jag… – känner igen honom liksom förstås nya Savoygäster. Han är portier och heter Göran Håkansson. Så var det där med tiden – samma dag vi var där firade Göran sin 40e dag som anställd på Savoy! Tro’t eller ej!

lindkvistOch jo, Göran är styvson till en av de stora legendarerna bland Savoypersonalen. Chefportier Sture Lindkvist bilden ovan! Ett namn som är för evigt är inskrivet i Savoys historiebok tillsammans med – förstås! – Lars Lendrop som 1944 kom till Savoy och övertog stället 1958. Men också namn som Sture Andersson som höll herrarna (mestadels Ölhäfvare!) i tukt och förmaning i Ölskänken i dåvarande Grillen, Kökschefen Einar Pettersson, den barske Ekonomichefen Ove Lanné, Sture Lindqvists företrädare Portier Arne Carlsson och även Rockvaktmästare Stockerup (har glömt förnamnet, ursäkta) som bland rockhängarna studerade juridik på gamla da’r.
Göran har vi ju sett som en ung grabb på Savoy. Men 40 år… ”Jag kom dit när jag fyllde 16 år, nu är jag 56”, kan han berätta.
Fader Sture slutade på Savoy som portier 1983 när Lendrop sålde till Bicky Chrakraborty men jobbade fram till 1987 som hotellchef. Bicky Chakraborty införlivade hotellet i sin kedja Elite Hotel. Nu är Göran – om än efternamnet är Håkansson – på väg att bli en andra legendar i familjen Lindkvist efter Sture som gick bort några dagar innan sin 90-årsdag 2013.
Efter försäljningen av Savoy försvann också vår kära Ölskänk och Bishops Arms som ersatte grill och ölskänk var aldrig något som föll Ölhäfvarne (eller nya innehavarna!) på läppen.
Det illustra Sällskapet Ölhäfvarne bildades 1964 av Lars Lendrop och Wilhelm Malmquist, den siste i Malmös bryggdynasti Malmquist innan det blev Pripps. Men Ölhäfvarne finns fortfarande på Savoy genom den mässingsplatta som pryder Savoy vid ingången till Bishops Arms.

olskylt-cloe-lagMässingsplattan På Savoyhuset. Nedan Sällskapet Ölhäfvarnes grundare Wille Malmquist och Lars Lendrop i en sentida bild tagen på Kockska Krogen, som också tillhörde Lendrops krogimperium på den tiden det begav sig, under arbete med den 40-årsjubileumsbok som togs fram 2004 av Pehr Malmström, Gunnar Bernstrup, Bengt Lindelöf och undertecknad.

wille-lendrop
olbok-lagBoken inleds med §2 i Sällskapets stadgar ”Öl är gott!” och avslutas med §17 ”Sällskapet kan inte upplösas förrän på den yttersta dagen, om ens då.”
Ölhäfvarne lever fortfarande även om jag med ålderns rätt (jag är dock inte äldst, kom med 1965) inte deltar aktivt längre. Men all heder åt dom ”ynglingar” som fortsätter jobba med Sällskapets fortlevnad.
Hur lunchen var på i nuvarande Savoy Grill? Alldeles utmärkt, stekt sill med potatismos och rårörda lingon kryddat med en Malmö Akvavit. Men så är det ju också Niklas Billsten och Joakim Nilsson från Johan P på Hjulhamnsgatan (numera) som driver även Savoy Grill.
img_20160924_105158Någon kanske minns den förfärliga ”månlandaren” som kom ner från taket i rök men inte damm och förde ett jäkla liv för många år sedan när matsalen under något år var Malmös inneställe nummer 1 som fullsmockad nattklubb i ett kanske inte helt lyckat försök av Lars Lendrop att dra en ungdomligare publik till anrika Savoy. Ungdomar är inte dom mest trogna krogbesökarna, plötsligt försvann alla snett över Centralbron (heter den så?) när Börshuset öppnade. Savoy blev på nytt en finkrog med en jättelik staty av en galopphäst i full fart mitt på golvet. Men även hästen är sedan länge försvunnen.

Det blev visst lite utvikningar från mannen som initierade den här bloggen, Göran Håkansson, som så väl förvaltar arvet efter sin styvfader.
goran-linkdvistBilder: ROLF OLSSON (Sture Lindkvist), STAFFAN JOHANSSON (Wilhelm Malmquist och Lars Lendrop) och PETER KASTENSSON övriga.

PS: Rubriken på FB om Lindkvist efter Lindkvist är alltså bara delvis korrekt, jag hade inte det helt korrekta förhållandet klart för mig, men det förtar inte ju inte storyn om familjen Lindkvist och Savoy.

Hyckleri – och jag gillar det inte!

klistrad

Har med avsikt hållit mig ifrån politiken ett tag. Det har funnits så mycket trevligare händelse att skriva om. Men nu kan jag inte hålla mig längre!

Stefan Löfven och Anders Ygeman! Jag trodde en del på den senare, men inrikesministern har visat sig vara av samma skrot och korn som statsministern. Inget att lita på.
”Ingen kris inom polisen. Folk bara gapar och skriker”. Sa Bill (Löfven).
”Folk gapar”, sa Bull (Ygeman).
Båda blir slickade i sina arsel av polischefen Dan Eliasson. En politiskt tillsatt högste polischef som inte begriper ett dugg om sitt jobb.
Mord, skjutningar, rån, misshandel, bilbränder, områden som polis- och räddningsinsatser inte vågar ta sig in i där kriminella gäng tagit över. Det är det nya Sverige och jag gillar det inte!
– Det stämmer inte, folk bara skriker, säger Löfven och Ygeman, Eliasson nickar.
Man lovar mera pengar till polisen. Några hundra miljoner 2017 och sedan två miljarder tydligen. 2020!
– Det blir bra, tycker Eliasson, den politiskt tillsatta socialdemokraten som inte dög som chef för försäkringskassan.
– Det behövs pengar nu, fastslår polisfacket – hade man varit spanska i truten hade man sagt ”ett piss i Mississippi”.
Det var det!
Att enligt sedvanliga demokratiska normer tala med landets tredje största parti är inte att tänka på. Inte heller för MP, V, C och M. ”Möljigen” enligt KD, ”ja”, säger L. Ett parti med nynazistiska rötter, säger man. Visst! SD alltså. Inte mitt parti heller, men det finns en demokrati som åsidosätts här.
V då? Har inte det partiet blodiga kommunistiska rötter sedan Stalintiden. Stalin var en lika stor massmördare som Hitler. Vad är det för skillnad?
Det lilla, en tredjedel så stora som SD ungefär, kommunistiska partiet bjuder Löfven gärna in i sin värme. I princip dom andra partierna också, M, C KD och L. Om inte detta är HYCKLERI, så vete f-n vad det ordet betyder.
Javisstja, MP ingår i ju också i den skenheliga regeringsmakten. Löfven gör allt som står i sin makt för att rädda kvar grönkålsmaffian på sina regeringstaburetter. Ett utspel nyligen om nya miljöpengar är ett led i det spelet. Fridolidolidolin och Isabella Löfven (f’låt Lövin, dom är inte släkt…) måste sitta kvar för att rädda Löfven.
Skolminister Fridolidolidolin har för övrigt fixat nytt jobb till den avsatte universitetskanslern Harriet Wahlberg som fick en fetspark i arslet i samband med skandalen på Karolina Sjukhuset gällande kirurgen Paolo Macchiarini. Hon får behålla sin lön och blir generaldirektör på utbildningsdepartementet.

Det är också Sverige! Jag gillar det inte!

Trist början men se’n kom värmen med Takter!

klistrad

Lite tankar da’n efter da’n, efter Derbyhelgen på Jägersro. Som inte började särskilt kul…

En presskonferens före tävlingarna med ATG och ST som representerades av VD Hasse Skarplöth och generalsekreteraren Johan Lindberg. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det här var ett spel för galleriet. Som jag egentligen inte orkar kommentera mer än så här:
Skarplöth gav siffror kring spel och TV-tittande. Han kan vrida och vända på allting. Ingen hade fått ta del av hans siffror på förhand för att själv kunna göra en värdering. Han snurrar runt på allting i olika spelformer, olika tidpunkter och f-n och hans mormor och han presenterar sina egna sanningar. Det talas om ”hårda” fakta. Senare i år ska man ha utrett ”mjuka” fakta, publik och sånt som inte är så viktigt för ATG.  Kostnadsutvecklingen för ATG för att öka spelet sas det inte ett ljud om. Ingen tror väl heller att Johan Lindberg försökte berätta något. Jag tror säkert att Hasse Skarplöth lyckas med att tillföra en del av de utlovade miljonerna till travet det s k Pokalåret 2018. Men då från Hästsportens Fond som en engångssumma. Sedan tar han sitt pick och pack och drar och lämnar en tynande travsport åt sitt öde. Tror jag… Han drog för övrigt också iväg innan tävlingarna började och syntes inte till under hela Derbyhelgen. Så intresserad av sporten är han!

Bo W-PeterDå var det trevligare innan söndagsloppen drog igång. Jägersro tillsammans med Ahlsell och fm reklam arrangerade Takter Tribute och Bo William, Johnny och Jimmy Takter var på plats på Café Upploppet där Hans G Lindskog briljant skötte samtalen med trion inför en stor publikskara, många av Bo W:s gamla vänner förstås.

IMG_20160904_121449Det blev en fin och varm tillställning och min gamle vän Bo W tycktes trivas gott med sina grabbar på den lilla scenen. Jag har skrivit ganska utförligt om det här på Jägersros hemsida och den som är intresserad kan läsa här:

 Bo William trivdes

När sedan Lutfi Kolgjini vann det speciella loppet till Bo W:s ära med sin egen Target Kronos kom hela familjen Takter ut i vinnarcirkeln där Ludde också passade på att hylla sin gamle idol. Det gjorde också danske tränaren Flemming Jensen sedan han vunnit ett V75-lopp med Nancy America, Bo William var också hans idol som mycket ung på Charlottenlund.
Om Luddes triumf i Takter Tribute kan ni också läsa på Jägersros hemsida:

Kolgjini vann Takter Tribute

En Derbysöndag med mycken värme trots det trista vädret. Dagen blev inte sämre av att en annan gammal god vän, Johan Dieden, äntligen som uppfödare fick en triumf i Svenskt Travderby när den absolut bästa hästen, Readly Express, vann med Jorma Kontio.
Orkar ni, så finns mer att läsa om detta också:

Johan Dieden fick sin kavaj

Prisutdelningen efteråt drog ut lite på tiden, så Johan Dieden blev lite orolig.
– Hoppas inte Anders Lindqvist har hunnit resa hem till Frankrike i min kavaj, Med nycklar, plånbok och allt..
Det hade Lindqvist inte…

Bilder: MIKAEL ROSENQUIST/MiRo Media

 

 

Här tänker man med arslet!

klistrad

Det är så vitt jag förstår, informationen är bristfällig som vanligt, en hel del travpolitiska möten som ska avhandlas i Malmö den instundande Derbyhelgen på Jägersro.

Jag hade gärna sett att man tog upp en del händelser som Svensk Travsport, ST, försöker sopa under sina mattor i Hästsportens Hus. Så fort det bränner till agerar ST i vanlig ordning fegt. Någon juridisk kompetent person tycks inte finns även om man har en jurist anställd.
Två saker har nyligen skett. Enfaldiga byråkratiska tjänstemän – läs sportchefen Petter Johansson – tog bort förstapriset från amatörtränade Nelle Pride efter segern i Romme nyligen eftersom hästen hade varit med i ett jippolopp och sprungit 4×150 meter på gatutrav. För att göra reklam för travsporten. Enligt reglementet får en häst inte starta i tävling kortare än tre dagar efter ett lopp. Men det här var ingen tävling, ingen totalisator och inget spel. Inga tryckta program. Och det finns hästar som mår bra av några tuffa intervaller bara en eller två dagar i träning innan ett lopp. Det är tillåtet…
Den här reklaminsatsen belönade ST med att plocka bort 30.000 kronor från hästägaren. Hade det funnits lite god vilja, så hade man förstås fixat det här på ST. Men god vilja, det är inget man brukar förknippa med stelbenta byråkrater.
”Hur man än agerar har man arslet bak”, kommenterar ST:s generalsekreterare Johan Lindberg, pamparnas pamp inom svensk travsport, i sin fredagskrönika på ST:s hemsida.
Det andra fallet gäller en lärling och känd kusk hos en stortränare som med ett föremål misshandlat en kvinnlig lärling i samma stall. Han har erkänt, är dömd till besöksförbud. Vad gör ST? Inte ett jäkla dugg! Sent omsider har tränaren reagerat och har ”friställt” lärlingen ifråga. Inte sparkat, friställd, tydligen med lön. Menar liksom ST att han inte är dömd i domstol.
Jaså inte?! Han är dömd av tingsrätten till besöksförbud efter sitt erkännande, men polisen har inte tid att utreda fallet vidare, trots att det inte är en enskild händelse! Parentetiskt säger det här mycket om den svenska polisen, mer eller mindre totalt nermonterad av politikerna och en oduglig rikspolischef. Men det är en helt annan fråga.

ST kan förmodligen inte sitt eget reglemente? Så är står det:
Indragning av licens (B, C, D, E, F, G, monté):
”B-, C-, D-, E-, F- och G-körlicens samt montélicens kan dras in med omedelbar verkan. Skälen kan exempelvis vara att: – du åsidosatt djurskyddsbestämmelser, – du inte fullgjort dina ekonomiska skyldigheter gentemot Svensk Travsport eller travsällskap, – du skadat travsportens anseende, – du inte längre uppfyller kraven ifråga om medicinsk status, – det föreligger brottslighet med anknytning till travsporten, – det annars föreligger synnerliga skäl för indragning. ”

Så här säger ST:s generalsekreterare till expressen.se:
”Som förbund kan vi inte vidta några åtgärder i det här läget eftersom det som kusken anklagas för inte skett i samband med våra tävlingar eller på våra medlemmars banor. Olämpligt uppträdande kan vi bara döma för om det skett inom travbaneområdet. Kusken är inte dömd för något brott. Arbetsgivaren kan däremot vidta åtgärder. Där vilar ett stort ansvar”.

Bullshit, jäkla bullshit, Lindberg! Det där om ”att skada travsporten”??? Har du arslet bak också i det här fallet??? Nä, sanningen är att du och dina byråkrater på ST tänker med arslet!

Det här är två viktiga frågor som representanter landet runt bör ta upp när man i helgen träffar ledningen och styrelsen (utgår jag ifrån) för Svensk Travsport! Här handlar det verkligen om att skada travsportens anseende!

Här är det tomt numera

klistrad

Hot House tomt2016 års Malmöfestival är över. På platsen ovan finns det inget tält längre. Där stod Hot House Jazztält som försvann för tre år sedan.
Då tyckte en festivalgeneral vid namn Pella Ström som sedan hon fått sparken som PR-chef för Malmö Stadsteater befordrades till högsta basen för Malmöfestivalen. Totalt oduglig här också men sossarna tar hand om de sina.
Hon tyckte att Hot House-medlemmarna och de som besökte Jazztältet var för gamla. En ren åldersdiskriminering som dåvarande högsta hönset i Malmö. sossebasen Ilmar Reepalu köpte rakt av.
Här blev ett ungdomstält som i stort sett inte drog en människa under två år. I år var det borta och Södertull mitt emot Swingtältet stod tomt.
Men nu är det som det är. Vad madamen Ström gör nu vet jag inte. Det ryktades om att hon låg bakom att dom stora fälttävlanstävlingarna på Limhamnsfältet försvann. Kan jag mycket väl tänka mig men förhoppningvis är hon nu förvisad till en källare på Stadshuset där hon kan sitta och vända papper och inte döda fler festligheter för Malmö invånare. Jag ovar att aldrig mera nämna hennes namn i min blogg.
Jag hade tänkt att skriva lite om festivalen och musiken i Swing- och Bluestälten. Men det har jag gjort på Harry Arnold Sällskapets hemsida ganska utförligt och jag gör det enkelt för mig.
Kolla in

http://harryarnold.se/

Klicka in på Swinging News!

Bild: PETER KASTENSSON

Gruset-spelning med sorgkant

klistrad

GrusetGrus I Dojjan underhöll på Bullen i går kväll och spelar traditionellt på sitt 30e år eller nå’t sånt på invigningen av Malmö-Festivalen vid kräftskivan på Stortorget i kväll. Men det är spelningar med sorgkant. Tore Persson gick bort natten till i går.

Tore Persson, gitarristen, kan väl hänföras till ”Original-Gruset”, läkare och sedan många år bosatt i Stockholm. Han skulle gästspelat med Grus i Dojjan såväl på Bullen som på Stortorget. Grusetbasen Krutte Hedberg hade svårt att hålla rösten i styr när han tillsammans med bandet valde att spela finska Messi Marsch (ursäkta om jag uppfattat namnet fel) som en hyllning till Tore P.
Krutte3.jpgJag kan inte berömma mig av att närmare ha känt Tore P. själv mer än att jag träffat honom vid några tillfällen i samband med Gruset-spelningar. Som jag förstår det en man med ett stort hjärta.
Jag fick dock en härlig pratstund med honom när Krutte nyligen firade sin 75-årsdag på Siriusorden i Svedala. Då massor av gamla Gruset-musikanter ställde upp. Det var inte så länge sedan och någon kanske ihåg att jag skrev följande i min blogg efter firandet:

”Jag räknade ett tag till nio, eller var det tio, från gamla och nya gruset på scen vid ett tillfälle. Jag fångades speciellt av Tore Persson som på originalspråk från trakterna av Höör reciterade bygdediktaren Daniel Rydsjö. Minns inte vad dikten hette, men den utmynnade i en duett mellan Tore och nuvarande Gruset-medlemmen Peter Clemmedson i Edvard Perssons gamla slagnummer Om Lindberg Kommer som Edvard skrev tillsammans med Arvid Richter om Charles Lindbergs Atlantflygning.
Daniel Rydsjös dikt påminde mig nämligen om en annan traktens bygdediktare Nils Ludvig Olsson. Jag hörde Nils Ludvig ”live” när han läste Di Fåste Fjeden (De Första Stegen) på en avslutningsfest på en lanthushållningsskola i Hörby (eller var det Höör) där min kära syster gick i slutet av 50-talet (var det väl?). Di Fåste Fjeden spelades för övrigt in av Peps Blodsband på sin tid.”

Tore P. kände förstås till Nils Ludvig och hans bygdemålsdikter och han syns på bilden ovan tillsammans med Peter Clemmedson. Frid över Tore Perssons minne, jag är glad över att jag fått träffa honom.
Ikväll träffas alltså Grus I Dojjan på Stortorget kl. 19.00 och två timmar. Med gamla och nya ”Grusare” – Krutte, Peter Clemmedson, fabulöse banjospelaren Jesper Lindberg, Ullik Ehrenstråle med sin fiol och flera andra. Säkert blir det någon gästspelare också, jag skulle gissa att Gisen Malmquist kommer med sin klarinett för ett och annat nummer.

Själv inleder jag festivalen – i avsaknad av klassiska Hot House-tältet som revs av kommunen för ett par år sedan – i Swingtältet där Roger Berg Explosion med Roger’s Sisters spelar upp kl. 15.00.

Sisters

SDS svarar: ”Borde ställt kritiska frågor”

klistrad

I min förra blogg berättade jag om att jag skickat ett mejl till Sydsvenskans ansvariga utgivare Pia Rehnquist i anledning av artiklar om en knarklangare som sökt nåd. Jag har nu fått ett svar.

Jag publicerar mitt mejl här igen:

 ”Hej,
Jag vet att ni i princip struntar i mina klagomål. Men nu kan jag inte hålla tyst!
Vad är er mening med den fruktansvärda socialpornografi som SDS publicerar när man låter en person som Erdogan Saikaya bli huvudfigur i stora reportage. En mycket stor knarkhandlare! Varför är det synd om honom??? Om jag är korrekt underrättad har han dessutom dubbla domar på sig?! Varför ska han beviljas nåd??? Hur många människor, de flesta unga, har han tagit livet av genom sina hänsynslösa knarkaffärer???
Inte med en rad har ni ställt den frågan i reportagen! Det är en beklämmande och vettlös journalistik och jag är övertygad om att den bidrar till att det går än mer och snabbare utför för SDS/HD. Jag kan inte säga att jag beklagar detta.
Skäms, skäms, skäms!”

På måndagen kom ett svar från Pia Rehnquist, sålunda lydande:

”Hej Peter,
Tack för att du hör av dig med din kritik. Tvärtemot vad du tycks tro uppskattar jag att ni läsare hör av er, hur ska vi annars kunna förändra sådant som ni inte uppskattar.
Texten du är missnöjd med syftar till att belysa en möjlighet till nåd som alla fångar i svenska fängelser har. Det är alltså något som lagstiftarna beslutat om och som brukar användas för fångar som är dödssjuka. Vi har såklart ingen åsikt i frågan, så ska inte nyhetsjournalistik fungera. Jag håller därför med om att vi borde ha ställt en eller ett par mer kritiska frågor till honom.
Med vänlig hälsning,
Pia”

 Jag uppskattar hennes svar. Hon ger mig rätt i att man borde följt upp med kritiska frågor, som helt saknades. Det blev ”tycka-synd-om”-artiklar som jag kallar socialpornografi. Ingenting heller om att den snyftande knarklangaren faktiskt gjort TVÅ ”vändor”.
Något förvånar det mig ändå att det var Tobias Barkman, en rutinerad kriminalreporter som skrev. Han har också gett ut två böcker om bl a gängrelaterat våld och av honom borde man kunnat förvänta en mera objektiv insats.

Men Pia Rehnquist ska ha tack för svaret. Det finns kanske hopp.

Snyftreportage om knarklangare med många liv på sitt samvete

klistrad

Egentligen ska jag inte bry mig om Sydsvenskan, som jag hellre kallar Sursvenskan. Men ibland rinner det över, och det har det gjort nu.

I går skickade jag det här mejlet till tidningens ansvarige utgivare Pia Rehnquist:
”Hej,
Jag vet att ni i princip struntar i mina klagomål. Men nu kan jag inte hålla tyst!
Vad är er mening med den fruktansvärda socialpornografi som SDS publicerar när man låter en person som Erdogan Saikaya bli huvudfigur i stora reportage. En mycket stor knarkhandlare! Varför är det synd om honom??? Om jag är korrekt underrättad har han dessutom dubbla domar på sig?! Varför ska han beviljas nåd??? Hur många människor, de flesta unga, har han tagit livet av genom sina hänsynslösa knarkaffärer???
Inte med en rad har ni ställt den frågan i reportagen! Det är en beklämmande och vettlös journalistik och jag är övertygad om att den bidrar till att det går än mer och snabbare utför för SDS/HD. Jag kan inte säga att jag beklagar detta.
Skäms, skäms, skäms!”

Jag har säkert tidigare skrivit om att SDS funnits i min familj från det jag föddes 1940. Mina föräldrar hade den i alla år, jag fortsatte när jag flyttade hemifrån, jag jobbade för SDS-koncernen (Kvällsposten) i 21 år – då var det en löneförmån – när jag flyttade till Stockholm (genom jobbet) och när jag flyttade till Malmö igen. Jag har fortfarande tidningen i min brevlåda, men numera enbart på fredagar-söndagar. I övrigt på nätet. Men nu vete f-n…
Snyftreportaget om den tunge knarklangaren av turkiskt ursprung är gjort utan någon kommentar. Tidningen styrs och produceras inte för inte av den värsta sortens PK-journalister. Brott begångna av utländska etniciteter ska förtigas allmänheten, och om man nu skriver om det, som med den nämnde turken, så ska man tycka synd om brottslingen. Inte om alla brottsoffer han skapat – för att inte säga tagit död på – som den värsta massmördare.
Tyvärr är jag inte överraskad.
Skattefinansierade Sveriges Television tillhör också värsta sortens PK-maffia. Nyligen har ledningen delat ut en fyrsidig guide – ”Tips och språkråd när du jobbar med att spegla Sverige” – till sina medarbetare med regler för hur man ska behandla invandrare och människor av utländsk bakgrund.
Man ska i fortsättningen kalla inte bara svenskar utan även utlandsfödda islamister som reser från Sverige för att delta i terroristrelaterade handlingar för ”svensk som haft samröre med våldsbejakande/militanta islamister”. Människor som inte är svenska medborgare ska inte kallas för invandrare utan till exempel för ”de som bor i Sverige”.
”Använd inte polisens språkbruk rakt av (något TT gör)”, heter det också. Man ska vara försiktig med att använda polisens beskrivning av signalement. När nu detta händer, polisen har ju också fått direktiv om att undvika som uttryck som ”färgad”, ”av en annan hudfärg” eller ”afrikanskt ursprung” när man efterlyser folk för brottslighet.

Detta är Sverige av i dag. Som det utformats under Fredrik Reinfeldts regeringstid ”öppna era hjärtan” och som utvecklats av Stefan Löfven, var han nu befinner sig. Ibland undrar jag faktiskt om han finns i verkligheten?