Dels har Skånska Travsällskapet, STS, gjort ett digert pressutskick signerat ordföranden Kerstin Peterson-Brodda, dels meddelade jag redan i november galoppens sportchef Bo Gillborg att jag inte ville fortsätta med galoppbevakningen på hemsidan med tanke på alla turer som Skånska Fältrittklubbens ordförande Jacqueline Henriksson och hennes styrelse – med benägen hjälp av galoppförbundet, SG, och dess styrelseordförande Hans Hansson – briljerat i.
…och fortsätter med. Man hittar oupphörligen på nya efterhandskonstruktioner för att kunna berättiga den avtalsuppsägning man gjort gentemot travet i samarbetsorganet Jägersro trav & galopp, JTG. Vilket betyder slutet för galoppsporten på Jägersro efter den 30 september i år – ”slutligen kan vi fastslå att Jägersro trav & galopp som organisation har spelat ut sin roll” skriver man rakt ut i pressutskicket.
STS skriver också att ATG kommit med någon form av förtäckt hot mot travet om det är så att galoppen åker ut. Man skriver inte vad hotet består i, men tydligen har ATG på den här vagnen fått med sig även travförbundet, ST, vilket kan förefalla något märkligt? För nog borde väl ST försvara STS?!
ATG har tidigare sagt att man inte kommer att lägga sig i vad som sker på Jägersro och det föreföll klokt. Men ju mer galoppslutet närmar sig, desto kallare fötter kanske ATG har fått? Det är ju så att galoppen äger 10 procent i ATG mot travets 90. Och i det avtal som skrevs med staten (som genom ATG-ordföranden har majoritet i styrelsen) 1973 stadgades att ATG även så att säga skulle ta hand om galoppen.
Jag har ett förslag till ATG: Ge Jägersro 30 miljoner kronor för att ta hand om galoppen ytterligare tre år, så att Hans Hansson och hans sprattelgubbar på Jägersro hinner hitta något eget. Så kan STS i lugn och ro projektera fram sin 1400-metersbana på nuvarande galoppbanans sträckning som då också åtminstone delvis kan finansieras med den extra ATG-potten. 30 millar, det är peanuts för ATG. Morot i stället för hot!
Det skulle verkligen vara av stort intresse av att få veta vad det  är som ATG hotar med - Anders Engman på Sydsvenskan, du är väl den ende som kan gräva fram det!

Personligen tycker jag det blir trist den dag galoppen försvinner från Jägersro. Till skillnad från de inkompetenta människor som leder galoppen så finns det ju både kloka och dugliga människor i Jägersro tränarkår och man har en utomordentlig sportchef i Bo Gillborg som får gå den da’n nollåttorna börjar styra det hela.

Det går naturligtvis an att även medge, att egentligen var felet inte hans. Han var ju varken första, andra, tredje eller väl ens fjärde alternativet som S-ledare. Man tager vad man haver, sa redan Kajsa Warg, och det var väl just det som skedde med Juholt. Nu har han travat hem över tegarna i Vimmerbytrakten. Gott så.
Kanske hade han också kvinnotycke? För några skånska madamer med Helène Fritzon i spetsen har ju uttalat sitt förtroende för Juholt, och det gråts förmodligen strida strömmar i vissa Skånekretsar i dag. Även Carin Jämtin, har ju hela tiden uttalat vilket förtroende VU, verkställande utskottet inom sossarna, har för Juholt. Så sent som dagen före hans avträde. Det är nu samma Jämtin som i alla fall tillfälligtvis skall leda S, förhoppningsvis framåt!
Det finns dom som skyller hela Juholtröran på media, enkannerligen Bonnierpressen. Skitsnack! En av Juholts största vedersakare är Lena Mellin i S-stämplade Aftonbladet som ägs av Schibstedkoncernen, alls icke Bonnier. Och skulle media inte skriva om alla Juholts affärer och misstag? Då sätter man ju tryckfriheten ur spel. Och hör sen!
Per T Ohlsson är en av Sydsvenskans (få) läsvärda medarbetare. Jag tycker han uttrycker det väldigt bra i sin söndagskolumn i dag. Kan läsas här!

Nu skiter jag i Juholt och önskar sossarna lycka till i sin jakt på att bli a pain in the ass för Reinfeldt och hans Allianskamrater. Det har slutat regna och poolen väntar!

Det här skrivs vid halvfemtiden på eftermiddagen thailändsk tid, alltså nån gång vid halvelvatiden på förmiddagen svensk tid. Då lär partiledardebatten i riksdagen ha pågått en stund. Är det Håkan Juholts sista strid som sossarnas partiledare?
Jag tror och nästan hoppas det. Det här är ju en skämtfigur som borde varit borta redan. Med honom kan S aldrig, aldrig komma tillbaka som en maktfaktor i svensk politik. Herregud, hur mycket tålamod har man i partiet med denne clown? Han hann inte komma tillbaka från julledigheten förrän han beskyllde Moderaterna för att ha samarbeta med Sverigedemokraternana i en försvarsfråga 2010 trots att SD inte satt i riksdagen då. Han vill utnämna ”försvarskompisen” Urban Ahlin till sin närmaste man trots att Ahlin för inte så värst länge sedan anklagades för sextrakasserier, och har Jugholt inte tidigare haft S-kvinnorna emot sig, så har han det nu. Var skall det sluta?
Det här är inget önskeläge för svensk politik. Fredrik Reinfeldt och hans Allians är helt utan visioner och behöver ju heller inte ha några eftersom det inte finns någon opposition. Stillastående är tillbakagång och stillastående är precis vad Alliansens politik är. Reinfeldt flörtar lite med Miljöpartiklarna om invandringspolitiken. Det för inte Alliansen framåt, driver bara över väljare till SD. Fast – parentetiskt – det vågar man inte skriva i Sydis som förtiger all sanning om Shariatrogna muslimrörelsers utbredning i Sverige.
Sossarna behöver en stark ledare NU för att det skall hända något med den svenska politiken.

Förhoppningsvis ljusnar det även för både sossar och alliansare, precis som det gör utanför balkongen. Solen är tillbaka och det blir en fin kväll vid Andamon Sea.-

Bild: PETER KASTENSSON

Medlemmarna i den här kvintetten är verkligen ”new generation”. Ålderman i bandet är pianisten Magnus Hjort 28 år, medan Johan Christoffersson altsax, Björn Ingelstam med trumpet och flygelhorn (alla tre svenskar), och de båda kapellmästarna Jonathan Bremer och trummisen Niclas Bardeleben alla är 21-22.
Magnus Hjort och Johan Christoffersson var nya bekanta för mig. Jonathan och Niclas såg och hörde jag senast tillsammans med pianisten Niels Lan Doky på jazzklubben Duc Des Lombards i Paris innan dom drog vidare till miniturné i Vietnam. Båda även välkända liksom – inte minst – Björn från spelningar hos Hot House i Malmö.
På Montmartre var det (förstås?) modernare tongångar än dom brukar bjuda på i Hot House-sammanhang. Men jag har sagt det tidigare, all musik är bra när musikanterna kan sin sak. Och det kan dom här grabbarna!
Man bjöd på bl a Cole Porters Love For Sale och inte minst Duke Ellingtons Mood Indigo, så oerhört vackert och njutbart att man fick tårar i ögonen – sannerligen inte svårlyssnat!
Magnus Hjort och Jonathan Bremer bjöd på en sällan spelad ballad (har glömt namnet) av George Gerswhin – ”så sällsynt att bara Gershwin och Magnus känner till den, och Gershwin är ju död, så det blir spännande”, tyckte Niclas Bardeleben som ”förlorade lottdragningen” mot Bremer och fick uppgiften att sköta mellansnacket. Det gjorde han med humor som om han aldrig gjort annat. När man skulle spela Evidence av Thelonius Monk fick publiken veta – på danska – att ”nu kan alla våra släktingar som kanske inte känner till så mycket om jazz gå ut och pinka eller bara ha trivas och snacka lite, för den här låten är riktigt svår”! Fast det var det ingen som gjorde…

Ingen fara för återväxten alltså. Men det har jag visst påpekat några gånger om dom här grabbarna. Har väl också skrivit, att det inte lär dröja så värst länge innan jag med stolthet kan säga ”att den här grabben känner jag” när Björn, Jonathan och Niclas nått upp till den stjärnstatus dit dom är på väg. Kan nog gälla för dom andra två också, men dom känner jag inte.

Slutligen, apropå musik i Danmark, så har Alexander Agrell i dagens SDS uppmärksammat att det finns ett Köpenhamnsband som heter Six City Stompers, bara snäppet över dom ovan nämnda åldersmässigt. Ett band som tagit New Orleansjazzen till sig och även sökt förnya den. Spelar nästa helg i Lund och ”gör sin debut i Sydvästskåne”. Trevligt att Agrell någon enstaka gång uppmärksammar den här typen av musik. Synd bara att han är så dåligt påläst. Six City Stompers spelade på Hot House och Wega redan för cirka tre år sedan. Ett jäkla bra band , det också!

Nu packar jag ner datorn och tar den med mig till Khao Lak i Thailand för fyra veckor. Alltid kan jag väl hitta något att skriva hem om. Ha det gött, det tänker jag ha!

Bilder: PETER KASTENSSON

Jag gick till Gustav Adolfs Torg i Malmö klockan 17. Tillsammans med uppemot 6.000 personer genomfördes en manifestation mot våldet och alla mord som skakat Malmö senaste tiden. Det började väldigt fint. Fiol och gitarrmusik och så ett kort tal skrivet av arrangörerna med Luciano Astudillo i spetsen. Viktigt var att detta var en manifestation ovanför partigränserna. Men Fredrik Reinfeldt och hans Allians måste vakna ur sin dvala och reagera, speciellt som man inte har någon opposition att tala om. Och jag gillar inte hans flört med miljöpartiklarna i invandrarfrågan. Regeringen och den s k oppositionen bara förstärker Sverigedemokraterna som i stället måste utrotas med alla medel!
Susanne Naffah från radiokanalen Din Gata läste mycket fint upp talet. Hon ville att talet skulle  höras upp till regering och riksdag. Man samlade också in namn för att visa hur eniga ”Malmöbor” var mot det fruktansvärda våld med många mord som drabbat staden på kort tid.
Man må tycka att sådana här manifestationer inte är värda något. Det tyckte inte jag i går. Det kändes faktiskt fint.

Men… sedan stördes, jo jag skriver stördes, manifestationen av en demonstration. Det var den mördade 15-åringens anhöriga som plötsligt trängde sig in framför scenen med skrik och gråterskor. Det här var ingen spontan sorgemanifestation. Nej, det var en mycket väl förberedd demonstration. Stora bilder på 15-åringen, bl a tagna på sjukhuset. Dessutom stora plakat med texter riktade mot polisen.
Det var inte bara jag som blev illa berörd och lämnade den manifestation som började så fint. Flera blev lika illa berörda.
Det hör också till saken att den mördade grabbens fader i en tidning uttryckt att Malmös polischef borde avgå, att polisen får en månad på sig att klara upp mordet. Om inte detta sker ”kommer man själva att ta itu med det ”. Öga för öga, tand för tand, precis den kultur som utlöser gängstriderna i Malmö. Visst är det en stor tragedi för familjen som inte blir mindre av att den unge sonen innan han blev straffmyndig hade ett allt annat än fläckfritt förflutet med knark och våld.

Jag tycker inte den här händelsen stärker ”mångkulturen”.

När Malmös starke man Ilmar Reepalu  (S)  äntligen tog bladet från mun och menade att nu är det dags att se övef utvisningsreglerna för den typen av brott, det vill säga ”ut med banditerna”, då fick ha först bravorop från sina s-kamrater innan vi fick ännu en ”juholtare”, det vill säga en helomvändning.
Regeringen gör ingenting, Sverigedemokraterna kan bara gilla läget och tråkigt nog inhösta fler och fler sympatisörer. Så länge landet saknar opposition så kan Fredrik Reinfeldt luta sig bakåt och fortsätta snarka eller hur han nu fördriver sin visionslösa tid.
Jag skall göra det enkelt för mig. Jag skall citera en blog från gode vännen Kenneth Svensson. Läs här:

Jag håller i allt väsentligt med vad han skriver. Men det är naturligtvis väldigt kontroversiellt och närmast förbjudet i landet lagom. Ingen tidning skulle ju våga skriva det här. Där tassar man som vanligt runt problemet!

Det finns väl samspelta band och så finns det band som låter väldigt samspelat utan att ha repat speciellt mycket. Till den första kategorier hör dom här gubbsen: Bela Reller, trombon, Bertil Jönsson, klarinett, Bo Werholt, sång och banjo, Jack Andersson trumpet, Thomas Aldin trummor, Christer Jönsson piano och Magnus Jonsson kontrabas. Det vill säga Double O’Seven Jazzband, som spelade hos oss i Hot House på X-mas Ball annandag jul.
Jag vet faktiskt inte när det här bandet bildades men med sin spelglada dixieland, som man säger ”med ett danskt smil” har man en stor och trogen lyssnarskara och fanclub som sluter upp var helst man spelar. Samspelt är bara förnamnet på kapellmästare Bela Rellers band och det var också fullt hus på Tuppen den här kvällen.
Full sula på dansgolvet från första till sista låten, som var When The Saints Go Machin In med extranumret Ice Cream. Och eftersom det var X-mas Ball så fanns också en julbonus i form av Malin Carlberg och en flygel som gav lite tid till kanske eftertanke med några ballader och blues. Hon kan normalt avnjutas på Mayfair Hotel (Tunneln) i Malmö.

Så finns det tillfälligt ihopsatta konstellationer. Som när trummisen Roger Berg tog upp en gammal tradition med mellandagsswing på Ribersborgs kallbadhus. Big Bandet hade julefrid (?) men därifrån hade Roger med sig gitarristen Måns Persson och kontrabasisten Lasse Lundström som kompletterade av Thomas Jonasson tenorsax, Niklas Fredin trumpet/flygelhorn och sång, Sven Bjerstedt piano, Bengt Ahlcrona vibrafon och Lady Lynette Koyana sång. Skånsk swingelit par preference! Självfallet låter det som om man spelat samman länge.
Vi fick bl a en våldsamt svängande Lady Be Good och It Don’t Mean A Thing If You Ain’t Got That Swing med scatsjungande Niklas i duell med Roger på trummorna. Men också härliga Lady Lynette i Vad En Lite Gumma Kan Gno med såväl Tage Danielssons svenska text till Monica Zetterlund i revyn ”Glaset I Örat” som det engelska originalet Billie Holiday-klassikern What A Little Moonshine Can Do av Harry Woods.
Apropå svenska texter så är det ju Sven Bjerstedt som stått för det mesta när Anna-Mia Barwe sjunger ”Jazz Po Skånska”. Sven hade kvällen till ära satt en skånsk text till I Can’t Give You Anything But Love Baby med ”Baby” utbytt mot ”Månsen” bl a. Dagen innan  hade nämligen Måns Persson fyllt 31 år! Niklas Fredin framförde den skånska hyllningen under stor munterhet, inte minst från ”Månsen” själv. På bilden omgiven av Thomas Jonasson, Sven Bjerstedt, Niklas Fredin och Lady Lynette.
Den här swingkonstellationen lockade stor publik till Ribban och den vill jag höra mer av!

Da’n efter, alltså i torsdag, tog jag tåget till Nörreport i Köpenhamn för den korta promenaden till Skindergade och Charlie Scott’s. Tidig kvällsjazz med Chris Tanners Riftet. Första gången den här sammansättningen spelade samman: Chris Tanner, klarinett och sång, Björn Ingelstam trumpet/flygelhorn och sång, Freddie John trombon, Mads Södergaard piano, Jens Kristian Andersen kontrabas och Andreas Fryland trummor.
New Orleans i högsta potens. Panama Rag och That’s A Plenty med Tanners rivande klarinettspel i oerhört tempo, After You’ve Gone med Ingelstams mjuka flygelhorn, Johns trombone som lyfter många band.
”Grabbarna är så lyhörda och skickliga att det låter välarrangerat”, tycke Hans Ingelstam senior, som för övrigt lånade Freddie Johns trombon i bl a Lonesome Road.
Som extranummer kom Pernille Koch upp och sjöng en utsökt Careless Love! Jag kan väl avslöja att att Chris Tanner och jag försöker sy ihop hans Riftet till ett gästspel på Hot House i vår – sammalunda med Roger Bergs swingkamrater!
Charlie Scott’s är väl värt en tripp över bron. Torsdagsspelningarna börjar kl. 17.oo och då bjuder man på fri entré. Kommande torsdag, den 5 januari, spelar för övrigt helsingborgska Dixie Four You med bl a Hans Ingelstam.
Jag kan också rekommendera ett besök hos Sven-Erik Palmbring, den jazzintresserade kyrkoherden i Västra Karaby församling i morgon nyårsdag. Klockan 18.00 konserterar Gunhild Carling och hennes Big Band i Västra Karaby kyrka.

Slut för i år, tack för i år och GOTT NYTT ÅR!

PS! Torsdag 12 januari spelar Bremer-Bardeleben Special Quintet på Montmartre kl. 20.00 med förutom Jonathan Bremer kontrabas och Niclas Bardeleben trummor bl a Björn Ingelstam trumpet/flygelhorn.

Bilder: PETER KASTENSSON

Julmaten fick jag i Båstad när jag firade julafton med syster Marianne, hennes man Urban, hennes dotter Pernilla och barnbarn Amanda och Tim plus en åttamånaders vildsint amstaff, min bror Bosse och hans söner Kim och Victor som skall flytta till New York. Tror jag fick med alla nu. Det var förträfflig mat och juldricka och trevligt i största allmänhet.

Nu tillbaka till allvaret. Det gäller att snickra ihop ett V75-förslag till Solvalla idag, det totala misslyckande till Bergsåker i fredags har jag förträngt. Nu jädrar!
Se’n laddas för Xmas Ball ikväll på Tuppen med Hot House, Bela Rellers Double O’Seven och julbonus med Malin Carlberg och en flygel. Eftersom krögaren Johnny Bengtsson meddelar att det är massor av bokningar så lär det bli fullt hus. Double O’Seven har ju också sin egen fanclub så blir det blir säkert full sula på dansgolvet. Klockan 1900 är det insläpp med fri entré för medlemmarna och 150 kr för andra. Med gratis glögg och pepparkakor till alla.

På onsdag lockar Roger Berg (ovan) med ”mellandagsswing” på Ribban, alltså kallbadhuset. Klockan 1900 slår han in sina swingvänner bestående av Lynette Koyana sång, Niklas Fredin trumpet och sång, Thomas Jonasson tenorsax, Bengt Ahlcrona vibrafon, Sven Bjerstedt piano, Måns Persson gitarr och Lasse Lundström bas (ovan med Berg). Osse Roger på trummorna, men det har ni väl redan fattat? Wow, snacka om svänggäng!

Om drygt två veckor tänker jag ladda inför avresan till Thailand fredag den 13e (Thai Air är säkert…) med att ta en tur till St Regnegade och Montmartre i Köpenhamn. Torsdag da’n före intar nämligen Bremer/Bardeleben Special Quintet scenen tillsammans med Björn Ingelstam trumpet, Johan Christofferson sax och Magnus Hjorth piano. Kul att Montmartre ger dessa förträffliga ungdomar möjlighet till en egen kväll. Jonathan Bremer på bas och Niclas Bardeleben på trummor (båda bilden ovan) hörde och träffade jag nyligen på jazzclub Duc Des Lombards i Paris tillsammans med Niels Lan Doky piano i en jättebra konsert.

Vid den här tiden förra året låg snötäcket djupt. I år ser det ut som ovan, gräsmattorna är gröna och någon is ser jag inte av från balkongen. Grönt är skönt!
Egentligen hade jag tänkt att skriva några elakheter om galoppsporten i Sverige, om hur den (miss)skötes av två herrar som heter Hans Hansson och Gunnar Werner i Stockholm och deras marionett Jacqueline Henriksson i Skåne som sett till så galoppen försvinner från Jägersro efter september 2012. Men va f-n, det är fortfarande varning för helg och då skall man ju vara snäll.

Men gott(?) komma skall…

Bilder: PETER KASTENSSON

Tre lag i Malmö med uttalat höga mål. Redhawks skulle med hjälp av många miljoner från mecenaten Hugo Stenbeck nå Elitserien. Malmö HK skulle till slutspel och MFF skulle åtminstone kunna hota HIF i allsvenskan. Platt fall på tre håll. Så här lång ti alla fall.
För MFF avslutades säsongen i går med ny förlust i Europa League eller vad nu B-upplagan av Champions League heter. Efter fjolårets allsvenska guld ställdes förhoppningarna rätt högt. Det går inte ens med bästa vilja påstå, att några förväntningar infriats. För MFF blev det förlorad säsong.
Redhawks skulle bli flygfärdiga i år med pengar från Hugo Stenbeck. Man köpte spelare i parti och minut. Men glömde uppenbart att skaffa ledare. Jag vet inte vem som har rätt i den infekterade striden mellan sparkade tränaren Leif Strömberg och sportchefen Stefan Nyman. Båda en gång sparkade från Södertälje. kom tillbaka dit och värvades från Södertölje till Malmö i år. Därifrån plockade man också några spelare som inte platsade i det laget. Dessutom en lirare från USA som jag aldrig hört talas om vid namn Linus  Klasen som bara han fick flermiljonkontrakt. Namn från utlandet som Ivan Ciernik, Jean-Luc Grand-Pierre, Miroslav Lazo, JD Forrest… Någon? En målvakt Hannu Toivonen som läcker som ett såll! Flera av spelarna lär ha samma agent, så man kan möjliogen undra vad sportchefen Nyman har ihop med denne man?
Hugo Stenbeck med sina miljarder begriper tydligen ingenting. För då borde väl sportchef Nyman redan fått en stor fot i arschlet även han. Liksom VD Anders Olsson som låter allt pågå utan att göra något. Båda handplockade av Stenbeck. Rödhökarna har även sorgfälligt gett f-n i sina egna talanger som faktiskt finns. Hur skall man åstadkomma ett lagbygge om man man inte har någon grund? Senast lyckades man ta en poäng genom straffavgörande mot bottenlaget Sundsvall. Hurra hurra?!
Sta’n har tack vare Percy Nilsson en av världens finaste hockeyarenor, där publikskarorna nu minskar i takt med att Redhawks blir alltmer vingklippta och kaoset i klubben utvecklas. Trist för Percy, som en gång såg till så att Malmö lyfte till Elitserien men nu får se lycksökare skjuta prick på rödhökarna. Han fick med åren många belackare, Percy. Men han gjorde ju något positivt. Det kan man så här långt inte beskylla hans efterföljare för.
Malmö HK, handbollslaget, bygger inte heller på egna talanger. Man har helt enkelt ingen ungdomsverksamhet. Försöker köpa sig till handbollens finrum. Fiasko även här. Förlust senast mot bottenlaget Tumba och en plats i slutspelet tycks fjärran. Att byta namn från anrika IFK Malmö och gula tröjor till skitfula svarta och namnet Malmö HK har inte blivit något jättelyft.
Malmö är alltså ingen direkt vinterstad, inte ens sett ut fotbollens synvinkel, fotbollen är ju numera en året-runt-sport. Nu  vet vi också att det stora projektet World Village of Women of Sports vid Kronprinsen – som jag skrev från början – var en luftballong som dock hyllades reservationslöst av Sursvenskans naiva sportchef Anja Gatu och en del av hennes marionetter. Kommunen tycks nu äntligen ha kommit underfund med att det här var ett försök från herrar som Kent Widding-Persson och Dan Olofsson att komma åt värdefull tomtmark billigt. Någon plan för luftbygget har man ännu inte presenterat.

Malmö må vara en framåt och uppåtgående stad i många sammanhang. Dock inte på idrottens område.