Monica Z på båda sidor Öresund

Standard

Edda Magnason är inte bara en fin skådespelerska i huvudrollen som Monica Zetterlund i hyllade filmen Monica Z. Hon sjunger bra i verkligheten också om nu någon händelsevis skulle betvivla detta. Edda StandardBild: PETER KASTENSSON Jag var nyligen och lyssnade/såg Sjöbofödda Edda Magnason i en konsert på The Standard, jazzklubben som jag skrivit om tidigare i fint renoverade gamla Öresundsbolagets terminal på Havnegade i Köpenhamn. Hon var där några dagar tillsammans med pianisten Niels Lan Doky, The Standards grundare, basisten Ira Coleman från USA och unge danske trumvirtuosen Niclas Bardeleben. När detta läses har alla fyra rest till Tokyo där fyra förhandsutsålda konserter väntar på Blue Note. ”Kom dit”, tyckte Niels Lan Doky som jag träffade tillsammans med Niclas på franska Duc de Lombard i Paris för ett par år sedan. Nu gjorde ju detta sig tyvärr inte möjligt… men delar av det japanska äventyret i akt och mening att marknadsföra Monica Z-filmen i Japan bjöds förstås på The Standard under kvällarna där. LadDoky-NiclasNiels Lan Doky (till vänster) är generös mot sina medmusikanter och såväl Ira Coleman – bl a basist hos Sting! – och Niclas Bardeleben (till höger) fick rikliga möjligheter att visa sina talanger. Inte minst i Lan Dokys egen inledande instrumentala Contemplation From A Mountain Top med Niclas Bardeleben i högform både med och utan trumpinnar! Men det handlade förstås mest om Edda Magnason och då i flera Zetterlundtolkningar förstås. Olle Adolphsons Trubbel på svenska, What A Little Moonlight Can Do (Vad en liten gumma kan gno i Tage Danielsson-text), Come Rain Or Come Shine och naturligtvis Bill Evans Waltz For Debby, ursprungligen en instrumentallåt men sedan med Beppe Wolgers text Monicas Vals och så Michel Legrands fina Once Upon A Summertime. Edda skriver också egna låtar och gav smakprov ur sin nya CD som kommit ut i höst i Anchor från Woman Travels Alone. Ackompanjerade också sig själv på flygeln i Hombre I Know. I ena änden motsatt jazzklubben på andra våningen ligger en av husets tre restauranger, Studio, som i år begåvats med en Michelinstjärna, utsetts till ”Årets nye restaurant” i Köpenhamn i White Guide och Skandinaviens näst bästa restaurang efter välkända Noma i Köpenhamn. Medägaren och kökschefen Torsten Vildgaard kommer för övrigt från just Noma. SAMSUNG DIGITAL CAMERABild: KENNETH SVENSSON Monica Zetterlund kunde jag också höra på en Malmörestaurang i veckan när goda vännerna Anna Marie och Kenneth Svensson inbjudit till en julfest med Jazzt 4 Fun (bilden ovan) på Viking’s Live Music Place på Lorensborgstorget i Malmö. Man ska kanske inte nämna den här restaurangen i samma andetag som den köpenhamnska lyxkrogen, men deras pizzor är förträffliga och precis så tunna som jag vill ha dom! Tyvärr hade krögaren drabbats av Tillståndsmyndighetens i Malmö bannbulla och fått indraget sitt alkoholtillstånd av orsaker som är mig obekanta. Ingen skugga dock över Stellan Viking, han är enbart musikansvarig och drar ett stort lass. Med Jazzt 4 Funs kvartett består av Klas Thornell tenorsax och tvärflöjt, Tomas Lewandowski piano, Åke Andersson bas och Gunnar Ahlqvist trummor. Dessutom sångerskan Carina Eklund som verkligen kan sin Monica Zetterlund, även hon. Vilket hon gav bevis på i bl a låten som möjligen heter Gomidda(?) med Tage Danielssons text. Svängigt! Och fint låter det under alla omständigheter om den här gruppen som är väl känd speciellt på Trelleborgs breddgrader. …och visst kan man ha trevligt utan sprit, om nu någon tvivlat på den saken! GrusetFör övrigt fick jag min beskärda del – och mer till… – av den drogen på söndagen när jag bevistade Grus I Dojjans traditionella julmöte på Bullen på söndagen, bilden ovan. Så var det erkänt!
…och minsann, inte ett ord om politik!

När far super är det rätt…

Standard

Usch, en hel vecka sedan jag skrev något. Men det är ju så förbannat tråkigt i vårt politiska samhälle just nu med alla svekdebatter och konstigheter, där det som är fel ena dagen blir rätt andra dagen. Men det får bli några rader till…

För visst är det väl märkligt att det enligt sossarna är fel när SD röstar FÖR Alliansens budget efter att ha fällt sossarnas och grönkålsmaffians förslag.. Men plötsligt blir rätt när nämnda sossar och Fridolidolidolins kruskaterrorister plötsligt röstar FÖR SD:s budget ”av taktiska skäl” i Region Skåne!!! Jaja, jag vet att det högre upp i partierna fördöms, man måste väl av renhetsskäl göra en dylik läpparnas bekännelse?! Någon myntade uttrycket ”När far super är det rätt” och det är tillämpligt även här.
…och  mitt förtroende för Stefan Löfven som statsminister är nu nere på en nästintill försvinnande nivå. Är det egentligen inte lika bra att han avgår direkt? OBS! Detta ska inte tolkas som att jag är FÖR SD, deras tillförordnade partiledare Mattias Karlsson är enligt min mening en katastrof. Inte f-n kan i alla fall jag få något förtroende för denne i finkostym förklädde förespråkare för sitt nu helt uttalade enfrågeparti! Fast många tycker annorlunda och det rapporteras nu om ökat stöd för SD. Jag tror det beror mycket på Stefan Löfvens otillräcklighet.
Sursvenskans kulturskribent Per Svensson, en av journalistikens värsta PK-företrädare, har sett till så att SAS dragit in hela upplagan av sin kundtidning genom att i samma artikel nämna norska Fremskrittpartiets Carl I Hagen och norske landsförrädaren Vidkun Quisling. Detta i en  artikel där han så kallat granskar högerextremismen och -populismen.
SAS menar att artikeln inte är bra nog och att man inte haft ”tillräcklig kvalitetskontroll”. Om detta kan man förstås ha olika åsikter. Jag gillar inte SAS och undviker så vitt möjligt att anlita det här flygbolaget, men det kan ju kvitta eftersom det är ytterligt sällan jag flyger numera.
Jag är ingen vän av Per Svenssons journalistiska gärning, men när man anlitar honom borde man ju varit förvarnade om att det skulle komma åsikter från vänsterkanten. Varifrån majoriteten av svenska s k kulturjournalister har sin bas.
Att granska högerextremister är ju det mesta PK man kan komma. Jag undrar bara när man ska granska vänstern med sin våldsextremism? Det var inte längre tillbaka sedan än slutet av 80-talet om svenske kommunistledaren Lars Werner önskade Östtysklands Erich Honecker lycka till i arbetet med socialismen ”med kommunistisk hälsning” och 2004 kallade sig förre ledaren av Vänsterpartiet Lars Ohly för kommunist. Och dagens Jonas Sjöstedt är ju inget annat än en kommunistisk gökunge som beretts plats i det bo som delas av samboparet Löfven-Fridolidolidolin/Romson.

Och – slutligen – har verkligen kommunisterna en behagligare historia med Josef Stalins folkmord än SD, som förknippas med Adolf Hitlers illgärningar?! Men det lär vi inte få se t ex Per Svensson och hans PK-kolleger granska?!

Tyvärr, Löfven duger inte!

Standard

Ärligt talat – jag trodde på Stefan Löfven! Men jag hade så fel, fel, fel! Han duger inte. Det finns  inget som helst statsmannalikt över honom som statsminister. Han är ett gossebarn som sitter sin sandlåda och sprätter sand tillsammans med sin lekkamrat Fridolidolidolin.

Löfven fattar inte att han gjorde ett gigantiskt misstag  när parade sig med grönkålsmaffian Gåsa Romson och Gustav Fridolidolidolin. Ett sexprocentsparti som han gav i stort sett fria tyglar in i regeringen. Han kunde faktisk lika gärna gift sig med kommunisternas Jonas Sjöstedt, som dock gråtande inte fick komma med i sandlådan.
Nu talar alla om ansvar som borde tagits av Alliansen, som borde tagits av Sverigedemokraterna. Men vem är det som borde tagit ansvar men inte tagit det? Stefan Löfven förstås. Han är ju statsminister.
Nu skyller han och dom gröna maffiabröderna på att Alliansen har gått ihop med SD. Jaså! Alliansen har röstat på sin egen budget. Skulle man inte göra det? Är det Alliansens fel att SD röstar för Alliansens budget och inte som praxis är lägger ner sina röster när det egna förslaget faller?!
Är det Alliansens fel att SD tar sitt ansvar mot sina drygt 800.000 väljare?! Man kan tycka vad man vill om enfrågepartiet SD, men ska dom skita i alla sina väljare för att behaga sossar och borgare???
Löfven står tillsammans med fjortisen Fridolidolidolin på en presskonferens och berättar att det ska utlysas extraval den 22 mars. Att man går till val på samma politik då som i år och gör det tillsammans med grönkålsmaffian. Igen!
Fattar han ingenting, Stefan Löfven? Att hans äktenskap med MP är en av orsakerna till det politiska kaos som nu råder: Han säger att han inte kommer ta ta kontakt med Alliansen. Naturligtvis absolut heller inte med SD. Han sitter tillsammans med Fridolidolidolin i sin sandlåda och gråter och sprätter sand.
Men Löfven är feg. Lika feg som som den fegt flyktade Fredrik Reinfeldt var och Alliansbröderna och -systrarna är. Man vågar inte ta debatten med SD i invandringsfrågan. Man vägrar inse att denna fråga är en av de mest brännande i den svenska politiken.
Då går det som det går. Och NEJ, jag har inte röstat på SD. Men jag mår illa när jag ser Fridolidolidolin och Gåsa Romson!
För övrigt tycker jag att M:s nya ledare Anna Kinberg Batra gjorde ett bra intryck i kvällens Aktuellt.

Vill man ha en upplösning av dagens politiska läge måste MP bort från regeringen, långt bort! Det är det enda som kan rädda Stefan Löfven! Lena Mellin skriver också idag i Aftonbladet om Stefan Löfven – ”han måste dumpa MP!”

Ett underbarn? Jomenvisst!

Standard

Standard lågSom jag skrev senast på den här platsen tänkte jag mig en tur till Köpenhamn i torsdags och så blev det också. Huvudmålet var The Standard, jazzklubben i fint renoverade gamla Öresundsbolagets terminal på Havnegade.

Jag måste väl erkänna, att jag var något skeptisk på förhand till huvudattraktionen på The Standard, den 11-årige indonesiske grabben Joey Alexander, 11 år. Jag menar underbarn och underbarn…

Standard 2 lågJag blev helt tagen! Och han har ju faktiskt – bl a – varit inbjuden till och spelat med Wynton Marsalis vid Jazz på Lincoln Center i New York. Men ändå…
Den här unge, lille mannen kom in och satte sig vid Bösendorferflygeln och improviserade ensam fram en härlig tolkning av Judy Garlands gamla succénummer Over The Rainbow. ”Hope you enjoyed it”, sa han försynt och introducerade sedan sina medmusikanter Ira Coleman och Niclas Bardeleben.Amerikanske Ira Coleman är normalt basist hos Sting och har spelat med jazzstorheter som Herbie Hancock, Thad Jones och Freddie Hubbard bl a. Niclas Bardeleben som jag lärde känna sedan han var i 17-årsåldern med flera framträdanden på Hot House i Malmö har hunnit bli 24 år och kallas inte för inte för komet på sina trummor. Fast jag vill nog mena, att han numera passerat det stadiet. Han är helt enkel så fantastiskt duktig.
Vi fick sedan en timme och 20 minuters  – Joey är bara 11 år och tillåtes bara en kvällssession! – hårdsvängande pianojazz med ett komp som hela tiden följde Joey Alexanders melodislingor. Det var ovan nämnde Herbie Hancock, det var Miles Davis och inte minst Thelonius Monk.
Den lilla kroppen gungade medan fingrarna koncentrerat flög över tangenterna, då och då ett litet förstulet leende till sina medmusikanter som tänkte han, att ”hänger ni med grabbar”!
Jodå, Coleman och Bardeleben jobbade och hängde med. I instrumentala duetter med Joey, det var ingen tvekan om vem som styrde det hela.
”Vi har ju lärt känna varandra bra nu efter många kvällar, men ingen spelning är den andra lik, han ändrar hela tiden program och harmonier, man måste hela tiden vara skärpt. Det här är svårt men det är också oerhört roligt”, berättade Niclas Bardeleben för mig efteråt.

Standard efter l¨ågJag kan rekommendera ett besök på The Standard. Det finns tre chanser kvar tisdag-torsdag den här veckan. Konsertstart 20.30. Men Joey Alexander lär komma tillbaka efter nyår.
Innan dess kommer svenska Edda Magnason till The Standard. Edda som ju gör stor succé i filmen om Monica Zetterlund sjunger tillsammans med The Standard-bossen och -grundaren Niels Lan Doky som nu övertar flygeln och har sällskap med ”husmusikerna” Coleman och Bardeleben. Edda Magnason finns på The Standard 5-14 december och dom hinner då bekanta sig ordentligt med varandra inför en förestående turné till Japan.
Senare i december reser alla fyra nämligen till Tokyo för konserter på jazzklubben Blue Note, som ett led i att filmen om Monica Zetterlund lanseras i Japan.
”Hemma lillejulafton igen”, säger Niclas Bardeleben som tidigare spelat på Blue Note med Niels Lan Doky.
Edda Magnason framträder tisdag-lördag kl. 18.00 och 20.30, söndag 17.00 och 20.00.
Intresserad av vad som händer på The Standard? Här:
http://thestandardcph.dk/program/
Här finns också tre olika restauranger Almanak och Verandah på bottenvåningen och Studio en trappa upp, den senare har för övrigt redan hunnit få en stjärna i Guide Michelin! Ingen mat i jazzklubben The Standard i ena änden på övervåningen men en bar (förstås!).
…och eftersom jag var där torsdag kväll,så hann jag med även ett besök på Charlie Scott’s där eftermiddagsmusiken denna torsdag exekverades av gamla vännerna i Henning Munk & Plumperne.

Plumper lågÄven på Charlie Scott’s svängde det förstås med skickliga musiker. Utan alla jämförelser, allt har sin charm! I januari kommer Plumperne med sin nya CD, inspelad när man gästade Hot House i konserten på Victoria i augusti.

Bilder: PETER KASTENSSON

Musiken är en fin ljusbringare i mörkret

Standard

Skrev för ett tag sedan om Sursvenskans artikel för några veckor sedan om jazzen i Malmö som skulle vara liktydigt med föreningen Jazz i Malmö, som å det grövsta misshandlar Malmöjazzen trots ett väl tilltaget kulturbidrag.

Föreningen Hot House’ ordförande Liisi Nordström skrev ett tillrättaläggande och påpekade ”sin” förenings 60-åriga historia och betydelse för den klassiska jazzen i Malmö. Hon fick inget svar av skribenten (frilans), som inte var intresserad. Men när hon skickade en kopia på skrivelsen till chefredaktören Pia Rehnquist och kulturchefen Rakel Chukri fick hon snabbt svar av kulturredaktionens nyhetschef Jonas Gillberg som bad om ytterligare information om Hot House. Så får vi väl se vad det kan ge?
Jag var på Hot house på fredagen på ett fullsatt Tuppen. Hot House har under det senaste året ÖKAT sin publik med 30-35 procent och lever i högsta grad inför sitt 60-årsjubileum den 27 mars nästa år på Victoria med franska damorkestern Certain l’Aiment Chaud – en spark i arschlet till den vedervärdiga åldersfacisten och generalskan Pella Ström som sparkat ut Hot House från Malmöfestivalen.

NODNOD kompI fredags var svenskdanska New Orleans Delight på besök. Hot Housefolket hade inte glömt New Orleans Delight även om det var ett tag sedan man gästade föreningen. Om något band ger gladjazzen ett ansikte är det NOD!
Med frontmännen Jeppe Barker trumpet, Roger Hansson trombon (eller basun som man säger i Danmark), Ole Olsen klarinett och sax och lite bas, det pådrivande kompet med Erling Rasmussens fabulösa piano, Kalle Kronqvists distinkta bas och så bröderna Erling och Claus Lindhardts banjo respektive trummor.
Gamle (inte åldersmässigt!) Papa Bue-klarinettisten och –basisten Ole Olsen tog över basen när Kalle Kronqvist intog sångmikrofonen i Apple Blossom Time och lite Papa Bue fick vi oss till livs i Listen To The Mockinbird (på danska ”Lille Tulle (ligger under Mullet…)” om Papa Bues hund med sång av Liller. Mera gamla godingar genom Alexander Rag Time Band, Tishomingo Blues, Maria Elena, Over The Waves för att inte tala om Bunk Johnsons Yaka-Hula-Hicky-Dola som handlade om hans besök på en stripklubb med hawaianskor i New Orleans 1942! Erling Rasmussen gav oss Caledonia och som extra nummer mycket passande Kid Orys Get Out Of Here.
Kjeld Brandt2Säkert gick en och annan tanke till Kjeld Brandt Jakobsen (bilden), den tidigare ledaren av New Orleans Delight, sedan några år svårt drabbad av stroke och oförmögen att spela längre och vårdtagare hemma på Bornholm. Kalle Kronqvist är den ende musiker som fått besöka Kjeld i hemmet, där Kjelds hustru uppoffrande vårdar sin make och Kronqvist berättade att den enda musik Kjeld Brandt tycks uppskatta nu är musik av Johan Sebastian Bach under korta stunder. Ett tragiskt öde för en fin musikant som tyvärr inte är ensam musiker som drabbats.

Duktige och väldigt populäre trombonisten Fredrik John delar Kjell Brandts hårda situation, även om Fredrik John har en något lindrigare sjukdomsbild omöjliggör den ju vidare musicerande. Kom att tänka på Fredrik eftersom jag avser att på torsdag ta mig till Köpenhamn i dubbla ”uppdrag”. Först är det ett besök på Charlie Scott’s där Henning Munk Plum & Plumperne spelar, det band som Fredrik John var en del av.

The StandardSen eftermiddagsjazz på Charlie Scott’s och därefter tänker jag ta mig ner till gamla Öresundsterminalen på Havnegade och Niels Lan Dokys jazzklubb The Standard där det indonesiska 11-åriga underbarnet Joey Alexander spelar tillsammans med amerikanske världsbasisten Ira Coleman och danske trumekvilibristen Niclas Bardeleben.

Man behöver lite ljus i det trista novembermörker som omger en och då är musiken en fin ljusbringare i både ena och andra betydelsen.

Bilder: PETER KASTENSSON

Idrottsgalor med självmål och nomineringar i egen sak

Standard

Bokslut görs för 2014 både här och där. Inte minst i TV, där den nyligen timade Fotbollsgalan orsakat stora diskussioner. Och nä, jag tittade inte på spektaklet i TV4. Inte direkt och jag avser heller inte kolla in det i efterhand.

Det jag sett tidigare år är nämligen dålig TV-underhållning på sin ultimata nivå. Taskiga tacktal och artister som inte tilltalar mig. Speciellt inte den  s k ståupparen Soran Ismail som skulle vara någon frontalfigur på humorns område i årets gala. Som blivit berömd i ”järnrörsskandalen” med SD för ett par år sedan och därefter blivit en form av guru för den PK-maffia som styr svensk massmedia.
Han gjorde entré på en cykel och trodde sig därmed göra succé på damfotbollsspelaren Therese Sjögrans bekostnad, alluderande på Zlatans olyckliga uttalande förra året när Fotbollförbundet hyllade Anders Svensson med en bil medan Sjögran fick intet som damfotbollens meste landslagsman (f’låt -kvinna, eller kanske -hen???).
Årets spektakel faller förstås tillbaka på TV-producenten Pelle Porseryd, en figur som ju dessutom av ”utrymmesskäl”, det rörde sig om några minuter, strök bort ett inspelat inslag med Therese Sjögran när hon skulle hyllas för sina 200 landskamper.
Jag är ingen större konsument (inte alls, faktiskt) av damfotboll, men detta var ett präktigt självmål av TV4 och Fotbollförbundet.
Självfallet ska damerna (tjejerna, flickorna, hen????) ges samma möjlighet till hyllningarna som männen (grabbarna, pågarna, hen???).
Damfotbollens största hyllare i svenska massmedia, ultrafeministerna på Sursvenskan, tog förstås tillfället i akt genom sin sportchef Anja Gatu att utgjuta sin ilska och sina gråtattacker Jag ska göra det enkelt för mig och bara hänvisa till en annan blogg:
http://sport-steffeeckerstrom.blogspot.se/2014/11/den-massande-gatupredikanten.html

Den täcker mycket av mina åsikter i fallet Gatu, som väl redan är kända för mina läsare.
I januari är det dags för nästa TV-gala. Med det pretentiösa namnet Svenska Idrottsgalan 2015. Den sänds i SVT och därmed är ju urvalet förutbestämt i egen sak. Massor av vinteridrott, kasa på nederbörden och slagsmål med käpp.
I de sex kategorier som ska belönas har nominerats fyra aspiranter i varje kategori. Det vill säga 24 sammanlagt. Av dessa har 12 gjort sina prestationer på skidor, tre på skridskor. I kategorin ”årets lag” förekommer både herrstafettlaget och damstafettlaget på skidor tillsammans med herrstafettlaget i orientering och Tre Kronor.
Jag säger bara – Malmö FF? i Champions League i den globala jätten FOTBOLL! Var finns skidor, ishockey och orientering på den globala listan??? Jaja, jag vet att MFF-tränaren Åge Hareide finns med bland Årets Ledare och hans adept Isaac Kiese Thelin bland ”Årets Nykomling & Lilla Bragdguldet”.

Men man ska väl inte vara överraskad. I ett TV-bolag som med licensmedel (från alla svenska TV-tittare) som koncentrerar en massa pengar på den begränsade vintersporten i stället för att försöka vara med och konkurrera på den globala sportmarknaden!

Visst finns det jazz i Malmö förutom Jazz I Malmö (uppdaterad)

Standard

Uppdaterad version

För så där en två veckor sedan hade Sursvenskan en stort uppslagen artikel i sin kulturdel om att det finns bara en jazzklubb i Malmö och den har i stort sett ingen verksamhet. Man skrev om Jazz i Malmö som varje år tar emot ett stort kulturstöd från staden/kommunen för att främja den lokala jazzmusiken i Malmö. Ännu en gång har Sursvenskan visat sin okunskap och sitt totala ointresse för jazzen!

Föreningen Hot House i Malmö har gått i svaromål med det här brevet från ordföranden Liisi Nordström, sänt dagen efter artikeln publicerades:

”Theo Hagman Rogowski
Nöjen Sydsvenskan
Läste din artikel i Sydsvenskan den 24 oktober om Jazz i Malmö, mycket intressant och av egen erfarenhet vet jag att det inte är lätt att få ekonomin gå ihop.
I Malmö finns det mer än ”Jazz i Malmö”.  Här finns jazzklubbar som har verkat i flera år, Föreningen Hot House är en av dem.  Föreningen startades 1955 av ungdomar som ville spela jazz.  Senare gjordes en omstart 1985 och sedan dess har föreningen haft musikkvällar regelbundet, f.n. varannan vecka under vår, vinter och höst.
Föreningen värnar framför allt den gamla jazzen från 1910 t.o.m. 1940-talet.
Fredagen den 27 mars 2015 firar Föreningen Hot House sitt 60-årsjubileum på Victoriateatern i Malmö.
Vi håller på att sammanställa material om föreningen.  Allt skall vara klart till jubileet och tanken är att göra en jubileumsskrift (om ekonomin tillåter).
Under många år har vi försökt få tidningar att skriva om våra jazzkvällar, men tyvärr utan resultat.Om du är intresserad, hör gärna av dig.
Jazzhälsningar Liisi Nordström.”                   

Sursvenskans skribent, som jag aldrig hört talas om, har inte varit intresserad, hans lögnaktiga påståenden får stå oemotsagda i bladet.. Helt i linje med den von oben-attityd som deras kulturredaktion intar. Det finns mer jazz i Malmö än den minimala – och enligt mig numera totalt ointressanta del – som Jazz i Malmö producerar.
Hot House firar alltså nästa år sitt 60-årsjubileum med en konsert på Victoria. Rättare kanske 61-årsjubileum, eftersom föreningen egentligen bildades 1954 men hade sin första konsert 1955 på gamla Arbetarföreningens lokaler, nuvarande Stadt, på Stadt Hamburgsgatan.
Klubben låg sedan början av 60-talet i träda innan den nybildades 1985. Har sedan dess en intensiv verksamhet med runt 15 möten varje år. Deltog i 23 Malmöfestivaler innan åldersfascisten och festivalgeneralskan Pella Ström, denna vidriga Madame, körde bort Hot House förra året. Däremot får Malmö Jazzhouse, som i stort sett inte har någon annan verksamhet fortsätta verka på Malmöfestivalen, som rätt skött ger goda inkomster och som givit så till Hot House, som verkligen tar hand om den lokala jazzen i dess klassiska version i Malmö.
Men visst finns det jazz i Malmö, både i klubbar och med enskilda arrangörer. Här några exempel på vad jag besökt under senare tid.

AhlcronaDen 24 oktober såg det ut så här vid en Hot House-kväll på Tuppen med Ahlcrona Swing Band. Tuppenkvällarna, som för övrigt Sursvenskan ofta lägger under rubriken ”För äldre” i sitt kalendarium, trots påpekande om att det är Hot House-arrangemang, som också annonseras i tidningen.
Sara Ahlcrona Swingband, ett band som verkligen exemplifierar den starka tradition med lokala toppmusiker inom jazzen som besöker Hot House. Så kom det också mycket folk till den här kvällen när Sara, i välsignat tillstånd dom man säger, och pappa Bengan gav en härlig musikalisk upplevelse.
On The Sunny Side Of The Street, Don’t Get Around Much Anymore, Makin’ Whopee, All Of Me, It Had To Be You, Route 66, fina balladen It Had To Be You –  för att inte tala om en helsvängig scatduett mellan Sara och saxofonister Thomas Jonasson i Pennies From Heaven, vad mer kan man begära? Jo, förresten, solo av Bengt Ahlcrona på sin vibrafon, som t ex i Avalon!  Den eminente gitarristen Per Sjödin, basisten Jonas Castell och ett fint återseende med trummisen Carl Otto Strand fullkomnade denna Hot House-afton.

Det finns en jazzklubb som heter Harry Arnold Sällskapet som i många år delat ut ett stipendium till förtjänta jazzmusiker i Harry Arnolds anda. Detta sker på Malmös Sommarscen vid Pildammsteatern som då är fullsatt med jazzentusiaster som gillar den äkta swingmusik. Detta faktum lyckas Sursvenskan varje år undvika att nämna. Harry Arnold Sällskapet har för sina medlemmar, runt 250 stycken, jazzunderhållning vid sitt årsmöte och sitt höstmöte.

Niklas FredinSå här såg det ut i Pildammarna i år när trumpetaren och sångaren Niklas Fredin fick sitt stipendium, då även Nanna Carling fick ungdomsstipendiet Stand By. Båda spelade tillsammans med Amiralens Storband.

Harry A-Höstfest…och här vid höstmötet den 22 oktober då Niklas Fredin och Nanna Carling med sin sopransax underhöll med pianisten Sven-Erik ”Svempa” Lundeqvist, tidigare ungdomsstipendiat, med basisten Jan Karlsson och trummisen Andreas Baw. Vi fick förstås rika tillfällen att applådera inte minst stipendiaterna. Niklas Fredin som luftade både trumpeten och flygelhornet i bl a Charlie Chaplins Smile som också innehöll ljuvlig sång. Niklas är en oerhört skicklig scatsångare i t ex It Don’t Mean a Thing if You Ain’t got that Swing. Och hans scat i Lullaby of Birdland gjorde att åtminstone jag kom att tänka på en av världens i mitt tycke främsta scatsångare, nämligen Mel Tormé.
En liten scatduell bjöd han också på tillsammans med Nanna Carling i All of Me, hon kan inte bara hantera sin böjda sopransax på ett utomordentligt vis i Exactly Like You och Roses of Picardy bl a, hon sjunger också. Såklart, heter man Carling (med Max som pappa), så gör man!
”Svempa” bjöd på ett solonummer i den högre skolan när han bjöd oss på You don’t know what Love is until You’ve learned the Meaning of the Blues, ”en jäkligt lång titel” som t ex finns med såväl Billie Holiday som Sonny Rollins.

SerenadersDen här bilden är från Mattssons Musikpub vid St. Petri Kyrka, där för övrigt ”nya” Hot House 1985 inledde sin verksamhet. Nu håller Paul Bocciolone Strandberg till där sista torsdagen varje månad med Paul’s Playhouse som han inleder med bandet Mattsson’s Serenaders (bilden ovan), och här talar vi verkligen om klassisk jazz, innan kvällen fortsätter i jamsession med olika konstellationer.

Monday NightsvempaLDe här bilderna är också från Mattssons, där högklassiga Monday Night Big Band har konsert första måndagen varje månad. Här känner vi igen ovan nämnda Niklas Fredin och ”Svempa” Lundeqvist (bilden till vänster), trombonisten Vincent Nilsson, också en Harry Arnold-stipendiat och trumpetarna Mårten Lundgren och Gert-Åke Nilsson, altsaxofonister Mattias Carlson bland andra. Monday Night bjuder ofta på en något modernare storbandsmusik men drar sig inte för att då slänga in någon av de riktigt gamla swingklassikerna också. Det här är riktigt, riktigt bra!

Kan inte låta bli att lägga in en bild från Köpenhamn också. Long John Jazzklubb har ju sedan några år flyttat från Köbmagergade till Charle Scott’s på Skindergade. Vid Long Johns konserter har för övrigt medlemmarna i Hot House medlemsrabatt.
Dutch swingDen här söndagen hade man gästspel från Holland i Dutch New Orleans All Star Band och i framför bardisken träffade jag bl a Hans Ingelstam och Claes Rydbeck från Helsingborg, som också hoppade in som gästsolister – Hans hade inte trombonen med sig utan fick låna en trumpet, det gick bra det också, medan banjonisten Rydbeck nöjde sig med sång. De båda gästar för övrigt Hot House annandag jul med Dixie For You och då har man med sig Andreas Svendsen, hemma från New York, på trummor.

Anna P…och apropå Hot House igen. Så var jag på Tuppen på fredagskvällen för att lyssna och se Anna Pauline and her Jazz Quintet. Mycket folk och ljudliga ovationer för det här bandet. Med Anna Pauline och pappa Jack Andersson på trumpet (och lite sång), Thomas Jonasson tenorsax, Mats Nilsson piano, Kalle Kronkvist bas och sång (och lite dansförsök i Ballin’ the Jack) och The One And Only här nere (om andra ursäktar) Roger Berg på trummorna. Wow, det är var bra riktigt jäkla bra! Från det att Anna Pauline inledde med Chaplins Smile med lite scatsong i duett med Roger Berg på trummorna.
…och vad allt vi fick! Anna Pauline är ju liksom denne skribent halvdansk och gav oss Grethe Ingmans Når Du er hos Mig (The Nearnes of You) och Sider på et Vaerdshus (Papa Bues succé med Bjarne Liller) och så lite franskt med La Vie en Rose, Louis Armstrong med pappa Jack i A Kiss to Build a Dream On och It’s Wonderful. Hårdsvängande blås i Sweet Georgia Brown och Kalle Kronkvist i The Sheik of Araby, Boogie Blues från Anita O’Day-repertoaren.
Den 22 februari är det skivsläpp på Palladium med Anna Pauline, som efter några timmars sömn till lördagsnatten åkte till Afrika för tre veckors välförtjänt ledighet.

Vi var några stycken som saknade golfvännen Bjerne den här kvällen på Tuppen. Han gav upp livet plötsligt vid tionde hålet på Sofiedals golfbana på måndagen. Sorgligt, men så skulle jag också vilja lämna in. Dock – jag har ingen brådska…

PS! Det finns också massor av jazz varje vecka på Viking’s Place på Lorensborgtorget. Har inte varit där på långe och det ska jag rätta till!

Bilder: PETER KASTENSSON