…och fick ett snabbt svar!

Standard
Jag fick ett snabbt svar från chefredaktören Pia Rehnquist på SDS. Jag kan inte annat än uppskatta såväl hennes snabba svar som de åsikter hon har – och måste ha! – chef.
Hej Peter,
Tack för ditt mejl även om det huvudsakliga beskedet är tråkigt.
Jag har sett ditt namn på Facebook och jag förstår att du är vän (där) med åtminstone ett par av våra medarbetare, så jag har lite svårt att veta exakt hur jag ska svara på bäst sätt. Försöker såhär:
Anja Gatu är en otroligt duktig sportchef. Hon är uppskattad av många av våra läsare men inte av alla. Detsamma gäller alla våra starka profiler – sticker man ut hakan i olika frågor blir det så. Inte heller Åke Stolt var älskad av alla. (Samma sak kan man skriva om Boel Gerell. Att recensera teater är att ha en åsikt. Det ligger i själva uppdraget att vara subjektiv och alla kan inte tycka lika.)
När vi ändå är inne på ditt missnöje: jag läser på din blogg att du är kritsik mot Expressens bevakning av SD. Där är jag enig med dig. Den bevakningen har sannolikt bidragit, snarare än motverkat, SD:s framgångar. Precis som de etablerade partierna har en hemläxa att göra kring SD:s framgångar måste även vi i etablerad media fundera på om vi hanterat partiet – och framförallt partiets väljare – på rätt sätt. Det är något vi diskuterar väldigt intensivt internt.
Slutligen: vår nya sportredaktion har tio medarbetare, inte fem. Sammanslagningen med HD är logisk, både ur ett affärsmässigt och ett journalistiskt perspektiv. Du verkar väldigt insatt i vår bransch så jag behöver säkert inte förklara vilka mekanismer som gör att alla dagstidningar i världen tvingas tänka nytt. Lösningen att slå ihop Sydsvenskan och HD har varit på gång i olika varianter sedan 1980-talet (eftersom det som sagt är mycket logiskt, Skånes västkust är i praktiken inte delad vid Kävlinges norra gräns). Nu gör vi det och på så sätt har vi en betydligt starkare position än om vi stått ensamma framåt.
Jag förstår att ditt beslut är noggrant genomtänk och att du kanske inte kommer att ångra dig. Men med en redaktion om totalt 150 journalister – den utan tvekan starkaste i landet utanför Stockholm – och extremt duktiga medarbetare är jag säker på att vi kommer att fortsätta göra stor skillnad i Malmö, Lund och kommunerna runtomkring. Vi var fyra personer på plats i Turin i tisdags, vi var fler än 50 personer i tjänst för att bevaka valet lokalt och regionalt (och riks) i söndags etc etc.
Hoppas att du kommer att hitta din information och dina analyser på andra ställen framåt och att du är mer nöjd med dem.
Vänliga hälsningar,
Pia

Nu är det avslutat!

Standard

Det var ett tungt beslut, men nu är det gjort. Sydsvenskan som papperstidning är ett för mig avlutat kapitel. Tack gamla Sydis som blivit Sursvenskan för mig.

Jag har delgett VD Lars Dahmén och chefredaktör Pia Rehnquist varför enligt nedanstående skrivelse:

Det är tråkigt när man blir av med gamla vänner. Sydsvenskan har funnits i mitt hem sedan 40-talet men nu har jag fått nog och min prenumeration av papperstidningen är uppsagd per den 6 oktober.
Skälen är flera.
Det har skett en allmän nedmontering av hela redaktionen på olika sätt. Sedan Anja Gatu blev sportchef – ett katastrofalt nerköp efter Åke Stolt! – har den redaktionen blivit ett rent ”feministiskt initiativ” med enligt min mening ett otal felsatsningar. Till exempel det naiva och okritiska hyllandet av World Village of Women Sports, där inte ens barackerna finns kvar på Hästhagen längre. Ni hade inte ens intresse av att skicka egna medarbetare till friidrotts-EM och EM-kval i fotboll i Wien. För herrar alltså, hade det varit damfotboll hade det säkert varit en annan sak. Nu ska sporten försämras än mer och förminskas till 5 eller 6 medarbetare. Visst, det ska sparas pengar. Men man kan spara sig till döds och det är det som nu i alltmer accelererande grad sker.
Vänsterkantringen på kultursidorna har pågått länge. Det är inte Sydsvenskan ensamt om. Att kulturmedarbetare inte skriver för läsarna utan för varandra har varit känt länge. I försöken att attrahera unga läsare har det blivit en snedkantring av musikbevakningen där ni helt struntar i till exempel bevakningen av den gamla swingjazzen, trots att den lockar fullsatta konserthus av de läsare som de facto köper tidningen.
Boel Gerells s k teaterrecensioner är ett annat exempel. Hon excellererar i sina eminenta kunskaper i teaterhistoria för att imponera på kolleger. Som när hon skriver om föreställningen av Amadeus på Hipp, där hon närmast i förbigående nämner de lysande huvudrollsinnehavarna Fredrik Gunnarsson och Mattias Linderoth för att i stället framhäva sig själv och allt vad hon kan. Alltid samma sak när hon recenserar. När det gäller bokrecensioner är ni duktiga på att framhäva egna medarbetare som ges hur mycket utrymme som helst, en sak som lika okända författare utanför SDS-sfären bara kan drömma om. Jaja, ni använder recensenter från andra media då för att försöka rättfärdiga det hela…
Så nu har jag fått nog av papperstidningen. Tyvärr kan inte ens Per T Ohlssons söndagskolumn uppväga alla Sydsvenskan andra brister.
Jag tycker synd om Helsingborgs Dagblad som nu ska inlemmas i Sydsvenskans fögderi.

Så är det sagt!

Tacka Bonniers boulevardpress för framgången, SD!

Standard

Någon har snuddat vid vad jag tror är en väsentligt bidragande orsak till den enligt mig trista framgången för SD i valet. Nämligen Bonnierägda Expressen/GT/Kvällsposten och deras fraternisering med Researchgruppen som har vissa kopplingar till extremvänstern.

Bonniers boulevardpress har de senaste veckorna pumpat ut ensidiga personangrepp på SD. Utan minsta fundering på att läsare/väljare kan reagera på massangreppen och därmed lägga sin röst av sympatier på Jimmy Åkesson. Nu väntar jag bara på ett man ska applådera den vänster som visade upp sig under valvakan i TV. Plakat- och slagordsvänstern med sina talkörer och knutna nävar. Är det så’na gaphalsar vi ska ha i regeringsställning???
Chefredaktören Thomas Mattssons tidningar portförbjöds på SD:s valvaka och gav honom därmed ytterligare ett tillfälle att utspy sin galla över SD i dagens tidning. Till hans hjälp skyndade förstås övrig PK-media. Man borde varit hedersgäster i stället eftersom man hjälpt SD till framgången. Jag tycker Mattsson borde ställa sin plats till förfogande. Fast mig kvittar det, jag har bestämt mig för att inte köpa tidningen (= Kvällposten som redan befinner sig i fritt fall!) i fortsättningen, vilket smärtar en gammal KvP-murvel.
Stefan Löfven verkar ändå vara en pragmatisk politiker, inte utan sympatiska drag. Även om han lika litet som SD fick min röst. Egentligen hoppas jag att han försöker formera en helt socialdemokratisk minoritetsregering utan inslag av velourputten Fridolidolidolidolin och bitchen Gåsa Åsa (”vi i Miljöpartiet hatar vita svenska män”), som jag tycker är lika mycket kommunister som någonsin Jonas Sjöstedt. Och när man säger att det var 87 procent som inte röstade på SD, så var det ju faktiskt nästan 95 procent som inte röstade på kommunisterna och nästan 93 procent som inte röstade på MP! Om man nu ska tala om procentsatser! Och nog tycker jag det är övermaga av Löfven att tala om en ny folkrörelse för ett parti som röstmässigt gör ännu ett dåligt val med bara lite drygt 31 procent av rösterna…
Jag har svårt att förstå de hatord som i sociala medier nu öses över Alliansen och Fredrik Reinfeldt. Sant är att jag tycker han verkat vara med som en trött förvaltare och utan sting senaste året och tror det katastrofala valet för Alliansen och M i synnerhet delvis beror på detta. Jag kan heller inte frigöra mig från tanken att oviljan att ta i invandrar- och integrationsfrågorna på ett annat sätt än bara det lite flummiga ”öppna era hjärtan”, hur sympatiskt det än kan låta, även bidragit till valresultatet. I stort sett tycker jag att Alliansen skött sina åtta år av regeringstid bra. Ekonomin i det här landet är stark, även om enkelspårigheten hos många belackare lyser igenom just nu. Utländska valanalyser som har lite andra perspektiv än inhemska navelskådare ger också besked om detta. Och att Sverige på grund av valresultatet blivit mera rasistiskt köper jag inte.
Jag är mycket nöjd med att Fi inte kom in i riksdagen. Den störste populisten av politiker är Gudrun Schyman men hennes försök att slå blå (förlåt) dunster i väljarnas ögon lyckades inte på riksplanet, där en röst på Fi, precis som jag förutspått, varit bortkastad.
Tyvärr tar dock Fi nu säte i kommunfullmäktige i min hemstad på bekostnad av SPI, pensionärspartiet. Det tycker Malmös ”starka kvinna” Katrin Stjernfeldt Jammeh är bra ”eftersom SPI var ett stödparti för borgerligheten”, enlig ett uttalande i Radio Malmöhus. Oss pensionärer skiter sossetanten helt i! Nog sagt!
Men ett nyval kan vara ganska nära i tiden, för hur ska Stefan Löfven egentligen få igenom sin budget under hösten mot en i alla fall på valnatten enig Allians. För nog är det ändå så, att SD trots alla löften från ”sjuklövern” om motsatsen kommer att få en vågmästarroll i den här frågan. Eller lägger man ner sina röster?

Slutligen ska jag citera Aftonbladets politiska kolumnist Lena Mellin, som jag uppskattar och tycker – för det mesta i alla fall – håller en balanserad ton: ”Det är inte Socialdemokraterna som lyfter den rödgröna sidan. Inte heller V eller MP. De vann för att Alliansen förlorade”, skriver hon i dag.

Hej då, Micke!

Standard


Micke Å lågI dag tar vi farväl av Micke Åström. Vi är ganska många från Bullen som åker upp till Heliga Korsets Kapell i Kristianstad för att tillsammans med hans närmaste följa Mickes sista färd och ta avsked av en mycket god vän.

Det var den 21 augusti som Micke chockade oss alla när han i kretsen av flera vänner drabbades av hjärtstillestånd på Bullen. Trots en massiv insats av närvarande och snabbt ditkommen ambulanspersonal lyckades man inte rädda honom.
Den som hade Micke som vän hade en riktig vän med massor av både humor och djup. Det kan väl sägas att han – som vi alla – hade sina egenheter. Plötsligt kunde han få för sig att lämna sällskapet utan att säga något. Det kunde ske på Bullen, det kunde ske i Köpenhamn, t ex vid ”sista anhalten” på Jernbanecaféen. Men han dök alltid upp nästa dag med sitt lite sneda och underfundiga leende, och så var det slutsnackat om det.
Hans bästa vänner Bullen-Lasse och Johnnie från Norge hade alltid en ”egen” dag när Johnnie kom ner från Norge. Tillsammans med en alternerande fjärde man var det förutom god mat och dricka kortspel natten lång. Lasses och Mickes Norgeutflykter innehöll massor av stoj och skoj och practical jokes har det berättats mig.

Micke-Lasse lågMickes och Bullen-Lasses utflykter till gode vännen Johnnie i Oslo innehöll mycket skoj och practical jokes.

Johnnie-Micke lågMicke var oerhört allmänbildad och samhällsorienterad. Nästan omöjlig att besegra i Wordfeud. Musikintresserad, vi delade bl a en faiblesse för Django Reinhardt. En dag hade han hittat en rysk site på nätet varifrån han laddat ner tio CD-plattor med Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten som han kom och gav mig.
Han var något av en allkonstnär. Hade jag datorproblem kunde jag alltid vända mig till Micke. Hans profession var elmontör i både hög- och lågspänning på industrier och sjukhus. Han reste mycket. Inte bara i Sverige, han var på fartyg i Malaysia och under några månader i Sibirien. Nyligen skrev jag på Facebook och undrade vad det var för en båt som låg stilla flera dagar i Öresund – ”den ska jag ombord och jobba på, båten väntar bara på att komma till kaj”, meddelade Micke.
Han gav mig flera uppslag till min blogg. Det senaste var under den ”Oktoberfest” som i början av augusti fanns i ett tält på Stortorget med ett dubiöst utlandsbaserat Älvsjöföretag som av någon märklig anledning fått öl- och vintillstånd. Han skrev till Tillståndsmyndigheten sedan han inte fått kassakvitto, han hade inte fått svar när han chockartat gick bort.
I dödsannonsen skrev hans familj: ”Ett stort och innerligt tack till alla Mikaels vänner på ’Bullen’ i Malmö som gjorde allt som stod i deras makt för att rädd hans liv, ambulanspersonalen, personalen på akuten på MAS, ja till alla som sörjde för att Mikael inte lämnade livet ensam.”
Mikael Åström skulle fylla 62 år.

Hej då, Micke, vi saknar dig!

Micke Bullen 2

Luddes rekordauktion är också en folkfest

Standard

Lutfi Kolgjini må reta en del, men han är också en fantastisk tillgång för svensk travsport. Den s k kungliga svenska avundsjukan kan visa sitt griniga ansikte då och då när man talar om Ludde. Men… man får väl överse med att ett och annat uttalande kanske blir lite väl utmanande någon gång. I alla fall har jag lätt för den saken.

barbecuePå fredagen hade han för tredje året sin åringsauktion hemma på gården i Vomb. I år större än någonsin och det är inte bara en auktion. Det blir en rejäl happening, en folkfest med jättelik barbecue i parken, öl och vin i tillsynes obegränsade mängder, och någon var det väl som tog för sig lite för mycket. Vi är väl så, vi svenskar. När det bjuds så skall det banne mig tas tillvara på möjligheten?! Skit samma, en parentes. Håsebandet med ICA-handlaren från Tollarp som bandleader serverade coverlåtar både före och i pauserna, och minsann, såg man inte fotografen Jörgen Tufvesson med en gitarr i trion. Håsebandet betyder Hossebandet på malmöitiska, på ren svenska är det Strumpebandet. Så vet ni det också.

JohnssonTrevligt är det att möta gamla vänner och bekanta. I skuggan under en korkek, höll jag på att skriva, men under lövverk satt Svea och Tore Johnsson, som tidigare bodde på Vombs Norregård (tror jag det var) och nu sedan många år har byggt ett eget hus vid infarten till Luddes ägor. Tore är 90+ nu, var ordförande för Skånska Travsällskapet och Jägersro 1987-90, VD och ordförande för Avelsföreningens (ASVT) hingstdepå. Framgångsrik uppfödare av Culberthästarna, senare förkortat till C. Kriterievinnaren Micado C. är främsta namnet.
En annan gammal ”goding” på plats var travförbundets tidigare VD Lennart Lindgren, 80-tal, som sedermera blev VD för Agria och generalsekreterare för Rädda Barnen.

auktionMen auktionen är förstås det allt överskuggande. Hur man hunnit med att göra en fantastisk auktionshall av den stora ladan som innehöll såväl hö, maskiner som får är en gåta. Men så var det. Enbart sittande gäster, ost, bröd och dricka på borden, modernaste teknik där auktionen direktsändes på Luddes hemsida och så den eminente auktionsutroparen Hans Johnsson. Jo, han är son till Tore. Att Lillis Olsson tillsammans med en filmsnutt på varje häst presenterar auktionsföremålen behöver jag nog inte tillägga. Och en till måste nämnas – Jenny Andersson visade fram hästarna på ett fullständigt suveränt sett. Egentligen inga som helst tillbud med dom 98 ettåringarna som fått en rejäl skolning. Det var snyggt!
Jag har inte slutresultatet för auktionen ännu. Men det såldes den dyraste ettåriga travhästen någonsin i Europa. Det var Rajesh Face efter Luddes stjärntravare Raja Mirchi och mamman Nippy Girl som kostade 1,9 miljon kronor! Att man måste vara två för att dansa tango illustrerades på ett utmärkt sätt här. Tränaren Stefan Hultman, Veijo Heiskanens storhästägare Stall Denco och Tommy Nilsson slogs om hästen och Tommy Nilsson, som deläger fjolårets Derbyvinnare Mosaique Face och köpt in sig i söndagens Derbyfavorit Archangel Am, gick segrande ur striden.
Det hade behövts fler hårt satsande ägare inom den svenska travsporten som ju de facto krisar rejält. Unibetmannen Anders Ström handlade förmodligen också, han var på plats. Enligt uppgift fanns det köpstarka intressenter från bl a Italien också i Vomb.

Det fanns ytterligare någon eller några miljonhästar. Men jag såg också spontan och härlig glädje från det gäng som köpte Menhammar-uppfödningen Unexpected efter Going Kronos. När klubban föll på 230.000 kronor blev det stor jubel och highfive. En liten ögonblicksbild.

ugnar

Bilder: PETER KASTENSSON

 

Det kan bli mycket Ludde i helgen!

Standard

Lite dåligt samvete för tunt bloggande senaste tiden… Nä, jag bara skojade. Har varit mycket jobb inför Svenskt Travderby och hästpresentationer till programmet. Egentligen kanske jag skulle uttrycka lite tankar inför valet om knappt två veckor, men nä, orkar inte. Man kan ju inte slå på en TV-kanal eller slå upp en tidning utan att bli översköljd av den ena lögnen efter den andra, kvittar vilket parti. Jag vet f-n inte vad jag ska rösta på.

Då är det trevligare med hästarna. Jägersro har haft tur, eller man kanske hellre ska säga att banan har oerhört skickliga tränare och kuskar. På söndagen kunde Tomas Malmqvist på ett regndränkt Charlottenlund glädja sig åt dansk Derbytriumf för Tumble Dust körd av Björn Goop, Malmqvists andra seger i detta tungt historiebundna lopp efter Nice Little Ärt och Johnny Takter 2009.
På söndag har Malmqvist tre hästar inkvalade till Derbystoet i Backfire med Johnny Takter, Donna di Quattro med Jorma Kontio och Frida Montana med Lutfi Kolgjini. Starkt, Tomas! Kolgjini sätter sig sedan direkt upp bakom Archangel Am i Svenskt Travderby och kan då köra in fyra miljoner kronor på ett bräde! Förstapriset är egentligen två millar, men Archangel Am är med i något som kallas Premiechansningen. Men denna menas, att man avstått från ett bidrag om 20.000 kronor som tvååring i premielopp mot att man ges chansen till dubbla prispengar i bl a Travderbyt. Även Travderbyts andre Jägersrohäst, Tiberius F. från amatören och loppets enda kvinna Helena Burman, har också den här chansen. Det är faktiskt fem hästar i såväl Travderbyt – Archangel Am, Bandit Hornline, Reckless, Dominator och Tiberius F, – som Derbystoet – D’One. Donna di Quattro, Rigatoni, Wingait Ida och Katla Celeber – vars ägare tagit chansen till dubbla prispengar, som också ”drabbar” uppfödarna, mot alltså en insats av 20.000 kronor. Travderbyts tredje Jägersrorepresentant Nimbus C.D. med Per Nordström får nöja sig med miljonen och en normalt fallande prisskala.
Måste förstås nämna Svante Båth från Bergsåker. Han kvalade in fyra hästar, alla med Erik Adielsson, till Travderbyt och en till Derbystoet, också Adielsson.
Redan på fredagen är Lutfi Kolgjini precis som förra året i centrum för intresset. Då menar jag inte fredagens lunchtrav på Jägersro där han inte deltar och han tycker säkert som jag, att det här är en ganska onödig (?) travdag…

Aukton
Men på fredagseftermiddagen-kvällen har Ludde sin auktion hemma på Vomb. Den här auktionen blev en stor sensation som spreds worldwide förra året. Ingen annanstans betalades det så stora pengar för travare som ute på Vomb denna fredag. 26,5 miljoner totalt för 73 utbjudna hästar.
Några miljonhästar, den dyraste 1,6 miljoner var Carmine Am från Am American Bloodstock, det vill säga Unibetgrundaren Anders Ström och Halmstadstränaren Marcus Lindgren. Som har några hästar med även i år bland de 98 anmälda hästarna som skall gå genom ringen framför den suveräne utroparen Hans Johnsson.
Den här auktionen direktsänds på nätet och förhoppninsgvis slipper man fjolårets smått katastrofala inledning då ljudanläggningen började brinna och försenade tillställningen med någon timme, eller var det kanske två?
2013 gavs ett positivt hopp för svensk travsport ute hos Lutfi Kolgjini, det fanns ett intresse från en del storsatsande hästägare, framförallt visades att det fanns en tro på en framtid för svensk travsport.

Den här tron har väl fått sig en viss knäck under året som gått, det har inte enbart varit positiva rubriker med breddlopp, olyckan V86 Express (tycker jag och många andra), underliga/felaktiva domslut bl.a. Det lär väl bli svårt att upprepa fjolårets auktionssuccé, men man vet ju aldrig med Lutfi Kolgjini! Kan man komma i närheten tycker jag det är bra. Lycka till Ludde. Och alla presumtiva köpare, hoppas ni är många. Det behövs två för att dansa tango!

Måste man tvinga fram glädjetårar i trav-TV?

Standard

Måste travreportrarna i TV alltid försöka pressa fram glädjetårar – eller kanske andra tårar? – från sina intervjuobjekt. Frågan ställer jag efter gårdagens sändning från Solvalla i TV12 (en TV4-kanal) och ATG Live.

Låt mig först få säga, att jag tycker i stort sett det var alldeles utmärkta travsändningar. Men jag har reagerat länge på dessa känslomässiga utbrott man försöka avtvinga dom aktiva.
”Hur känner du? Hur känns det inne i kroppen? Hur stort är det här för dig? Kan man sätta ord på det här…” etc etc., det finns olika variationer. Höjden är väl när man försöker avtvinga Stig H Johansson en eller annan glädjetår efter det han vunnit legendarloppet. Absolut ett fint och stort lopp, men trots allt ett jippolopp. Han har dock upplevt en och annan stor seger genom sina aktiva år i sulkyn…
Först var det Åsa Elmroth i TV4-12-sändningen. Och sen kom Per Skoglund – också en TV4-profil – från Solvallas vinnarcirkel i ATG Live, och det är väl Per Skoglund som på något sätt kommit att bilda skola för hur man känslomässigt försöker få intervjuobjekten att utgjuta tårar framför TV-kamerorna.
Jag tycker det har blivit för mycket. Det känns inte spontant längre.
Det var inte bara Stig H i går. Det var också norrmannen Geir Vegard Ulvang som utsattes för tvånget att klämma fram en och annan tår efter storsegern med Support Justice. Amerikanske gästen John D Campbell, kanske världens bäste kusk med två miljarder inkört, ville Elmroth få att erkänna, att Solvallas Elitlopp är större än allt annat han upplevt på travbanorna. I amerikansk artighet jämförde han med med folkfesten Little Brown Jug i hemlandet.
Det ÄR inte spontant. Alla människor är inte likartade personligheter. Jag tycker man gör sig själva en otjänst, faktiskt lite löjliga, genom dessa krystade försök att framkalla känslostormar.

Stig H Johansson är ingen Stefan Hultman för att nu jämföra två motpoler!