Härligt musikslut på 2011

Årets sista vecka har varit en fin musikalisk resa. På årets absolut sista dag en liten summering.

Det finns väl samspelta band och så finns det band som låter väldigt samspelat utan att ha repat speciellt mycket. Till den första kategorier hör dom här gubbsen: Bela Reller, trombon, Bertil Jönsson, klarinett, Bo Werholt, sång och banjo, Jack Andersson trumpet, Thomas Aldin trummor, Christer Jönsson piano och Magnus Jonsson kontrabas. Det vill säga Double O’Seven Jazzband, som spelade hos oss i Hot House på X-mas Ball annandag jul.
Jag vet faktiskt inte när det här bandet bildades men med sin spelglada dixieland, som man säger ”med ett danskt smil” har man en stor och trogen lyssnarskara och fanclub som sluter upp var helst man spelar. Samspelt är bara förnamnet på kapellmästare Bela Rellers band och det var också fullt hus på Tuppen den här kvällen.
Full sula på dansgolvet från första till sista låten, som var When The Saints Go Machin In med extranumret Ice Cream. Och eftersom det var X-mas Ball så fanns också en julbonus i form av Malin Carlberg och en flygel som gav lite tid till kanske eftertanke med några ballader och blues. Hon kan normalt avnjutas på Mayfair Hotel (Tunneln) i Malmö.

Så finns det tillfälligt ihopsatta konstellationer. Som när trummisen Roger Berg tog upp en gammal tradition med mellandagsswing på Ribersborgs kallbadhus. Big Bandet hade julefrid (?) men därifrån hade Roger med sig gitarristen Måns Persson och kontrabasisten Lasse Lundström som kompletterade av Thomas Jonasson tenorsax, Niklas Fredin trumpet/flygelhorn och sång, Sven Bjerstedt piano, Bengt Ahlcrona vibrafon och Lady Lynette Koyana sång. Skånsk swingelit par preference! Självfallet låter det som om man spelat samman länge.
Vi fick bl a en våldsamt svängande Lady Be Good och It Don’t Mean A Thing If You Ain’t Got That Swing med scatsjungande Niklas i duell med Roger på trummorna. Men också härliga Lady Lynette i Vad En Lite Gumma Kan Gno med såväl Tage Danielssons svenska text till Monica Zetterlund i revyn ”Glaset I Örat” som det engelska originalet Billie Holiday-klassikern What A Little Moonshine Can Do av Harry Woods.
Apropå svenska texter så är det ju Sven Bjerstedt som stått för det mesta när Anna-Mia Barwe sjunger ”Jazz Po Skånska”. Sven hade kvällen till ära satt en skånsk text till I Can’t Give You Anything But Love Baby med ”Baby” utbytt mot ”Månsen” bl a. Dagen innan  hade nämligen Måns Persson fyllt 31 år! Niklas Fredin framförde den skånska hyllningen under stor munterhet, inte minst från ”Månsen” själv. På bilden omgiven av Thomas Jonasson, Sven Bjerstedt, Niklas Fredin och Lady Lynette.
Den här swingkonstellationen lockade stor publik till Ribban och den vill jag höra mer av!

Da’n efter, alltså i torsdag, tog jag tåget till Nörreport i Köpenhamn för den korta promenaden till Skindergade och Charlie Scott’s. Tidig kvällsjazz med Chris Tanners Riftet. Första gången den här sammansättningen spelade samman: Chris Tanner, klarinett och sång, Björn Ingelstam trumpet/flygelhorn och sång, Freddie John trombon, Mads Södergaard piano, Jens Kristian Andersen kontrabas och Andreas Fryland trummor.
New Orleans i högsta potens. Panama Rag och That’s A Plenty med Tanners rivande klarinettspel i oerhört tempo, After You’ve Gone med Ingelstams mjuka flygelhorn, Johns trombone som lyfter många band.
”Grabbarna är så lyhörda och skickliga att det låter välarrangerat”, tycke Hans Ingelstam senior, som för övrigt lånade Freddie Johns trombon i bl a Lonesome Road.
Som extranummer kom Pernille Koch upp och sjöng en utsökt Careless Love! Jag kan väl avslöja att att Chris Tanner och jag försöker sy ihop hans Riftet till ett gästspel på Hot House i vår – sammalunda med Roger Bergs swingkamrater!
Charlie Scott’s är väl värt en tripp över bron. Torsdagsspelningarna börjar kl. 17.oo och då bjuder man på fri entré. Kommande torsdag, den 5 januari, spelar för övrigt helsingborgska Dixie Four You med bl a Hans Ingelstam.
Jag kan också rekommendera ett besök hos Sven-Erik Palmbring, den jazzintresserade kyrkoherden i Västra Karaby församling i morgon nyårsdag. Klockan 18.00 konserterar Gunhild Carling och hennes Big Band i Västra Karaby kyrka.

Slut för i år, tack för i år och GOTT NYTT ÅR!

PS! Torsdag 12 januari spelar Bremer-Bardeleben Special Quintet på Montmartre kl. 20.00 med förutom Jonathan Bremer kontrabas och Niclas Bardeleben trummor bl a Björn Ingelstam trumpet/flygelhorn.

Bilder: PETER KASTENSSON

Jazzsväng efter julefriden

Det har varit julefrid för den här sidan några dagar. Men nu är julljusen utbrunna, julmaten uppäten. Eller förresten det har aldrig funnits någon julmat i min kyl.

Julmaten fick jag i Båstad när jag firade julafton med syster Marianne, hennes man Urban, hennes dotter Pernilla och barnbarn Amanda och Tim plus en åttamånaders vildsint amstaff, min bror Bosse och hans söner Kim och Victor som skall flytta till New York. Tror jag fick med alla nu. Det var förträfflig mat och juldricka och trevligt i största allmänhet.

Nu tillbaka till allvaret. Det gäller att snickra ihop ett V75-förslag till Solvalla idag, det totala misslyckande till Bergsåker i fredags har jag förträngt. Nu jädrar!
Se’n laddas för Xmas Ball ikväll på Tuppen med Hot House, Bela Rellers Double O’Seven och julbonus med Malin Carlberg och en flygel. Eftersom krögaren Johnny Bengtsson meddelar att det är massor av bokningar så lär det bli fullt hus. Double O’Seven har ju också sin egen fanclub så blir det blir säkert full sula på dansgolvet. Klockan 1900 är det insläpp med fri entré för medlemmarna och 150 kr för andra. Med gratis glögg och pepparkakor till alla.

På onsdag lockar Roger Berg (ovan) med ”mellandagsswing” på Ribban, alltså kallbadhuset. Klockan 1900 slår han in sina swingvänner bestående av Lynette Koyana sång, Niklas Fredin trumpet och sång, Thomas Jonasson tenorsax, Bengt Ahlcrona vibrafon, Sven Bjerstedt piano, Måns Persson gitarr och Lasse Lundström bas (ovan med Berg). Osse Roger på trummorna, men det har ni väl redan fattat? Wow, snacka om svänggäng!

Om drygt två veckor tänker jag ladda inför avresan till Thailand fredag den 13e (Thai Air är säkert…) med att ta en tur till St Regnegade och Montmartre i Köpenhamn. Torsdag da’n före intar nämligen Bremer/Bardeleben Special Quintet scenen tillsammans med Björn Ingelstam trumpet, Johan Christofferson sax och Magnus Hjorth piano. Kul att Montmartre ger dessa förträffliga ungdomar möjlighet till en egen kväll. Jonathan Bremer på bas och Niclas Bardeleben på trummor (båda bilden ovan) hörde och träffade jag nyligen på jazzclub Duc Des Lombards i Paris tillsammans med Niels Lan Doky piano i en jättebra konsert.

Vid den här tiden förra året låg snötäcket djupt. I år ser det ut som ovan, gräsmattorna är gröna och någon is ser jag inte av från balkongen. Grönt är skönt!
Egentligen hade jag tänkt att skriva några elakheter om galoppsporten i Sverige, om hur den (miss)skötes av två herrar som heter Hans Hansson och Gunnar Werner i Stockholm och deras marionett Jacqueline Henriksson i Skåne som sett till så galoppen försvinner från Jägersro efter september 2012. Men va f-n, det är fortfarande varning för helg och då skall man ju vara snäll.

Men gott(?) komma skall…

Bilder: PETER KASTENSSON

Tillbaka till Wiehe-verkligheten

Gamle Kuba- och Castrokramaren Mikael Wiehe har väl blivit något som liknar folkhemshjälte genom deltagande i Tv4-programmet ”Så mycket bättre”. Han gör som bekant allt för pengar. Till och med en svuren Wiehe-hatare som jag tyckte att han plötsligt faktiskt visade rent av mänskliga egenskaper. Men efter att ha läst Ledarbloggen i Svenska Dagbladet är jag tillbaka i verkligheten igen. Skönt. Läs här!

Malmö – en vingklippt idrottsstad

Mångmiljonbygget Malmö Redhawks hockeylag håller på att vittra sönder redan efter en dryg halv säsong. Malmö HK förlorar borta mot bottenlaget Tumba som därmed vann sin första hemmamatch. MFF misslyckas i allsvenskan i fotboll och gör fiasko internationellt.

Tre lag i Malmö med uttalat höga mål. Redhawks skulle med hjälp av många miljoner från mecenaten Hugo Stenbeck nå Elitserien. Malmö HK skulle till slutspel och MFF skulle åtminstone kunna hota HIF i allsvenskan. Platt fall på tre håll. Så här lång ti alla fall.
För MFF avslutades säsongen i går med ny förlust i Europa League eller vad nu B-upplagan av Champions League heter. Efter fjolårets allsvenska guld ställdes förhoppningarna rätt högt. Det går inte ens med bästa vilja påstå, att några förväntningar infriats. För MFF blev det förlorad säsong.
Redhawks skulle bli flygfärdiga i år med pengar från Hugo Stenbeck. Man köpte spelare i parti och minut. Men glömde uppenbart att skaffa ledare. Jag vet inte vem som har rätt i den infekterade striden mellan sparkade tränaren Leif Strömberg och sportchefen Stefan Nyman. Båda en gång sparkade från Södertälje. kom tillbaka dit och värvades från Södertölje till Malmö i år. Därifrån plockade man också några spelare som inte platsade i det laget. Dessutom en lirare från USA som jag aldrig hört talas om vid namn Linus  Klasen som bara han fick flermiljonkontrakt. Namn från utlandet som Ivan Ciernik, Jean-Luc Grand-Pierre, Miroslav Lazo, JD Forrest… Någon? En målvakt Hannu Toivonen som läcker som ett såll! Flera av spelarna lär ha samma agent, så man kan möjliogen undra vad sportchefen Nyman har ihop med denne man?
Hugo Stenbeck med sina miljarder begriper tydligen ingenting. För då borde väl sportchef Nyman redan fått en stor fot i arschlet även han. Liksom VD Anders Olsson som låter allt pågå utan att göra något. Båda handplockade av Stenbeck. Rödhökarna har även sorgfälligt gett f-n i sina egna talanger som faktiskt finns. Hur skall man åstadkomma ett lagbygge om man man inte har någon grund? Senast lyckades man ta en poäng genom straffavgörande mot bottenlaget Sundsvall. Hurra hurra?!
Sta’n har tack vare Percy Nilsson en av världens finaste hockeyarenor, där publikskarorna nu minskar i takt med att Redhawks blir alltmer vingklippta och kaoset i klubben utvecklas. Trist för Percy, som en gång såg till så att Malmö lyfte till Elitserien men nu får se lycksökare skjuta prick på rödhökarna. Han fick med åren många belackare, Percy. Men han gjorde ju något positivt. Det kan man så här långt inte beskylla hans efterföljare för.
Malmö HK, handbollslaget, bygger inte heller på egna talanger. Man har helt enkelt ingen ungdomsverksamhet. Försöker köpa sig till handbollens finrum. Fiasko även här. Förlust senast mot bottenlaget Tumba och en plats i slutspelet tycks fjärran. Att byta namn från anrika IFK Malmö och gula tröjor till skitfula svarta och namnet Malmö HK har inte blivit något jättelyft.
Malmö är alltså ingen direkt vinterstad, inte ens sett ut fotbollens synvinkel, fotbollen är ju numera en året-runt-sport. Nu  vet vi också att det stora projektet World Village of Women of Sports vid Kronprinsen – som jag skrev från början – var en luftballong som dock hyllades reservationslöst av Sursvenskans naiva sportchef Anja Gatu och en del av hennes marionetter. Kommunen tycks nu äntligen ha kommit underfund med att det här var ett försök från herrar som Kent Widding-Persson och Dan Olofsson att komma åt värdefull tomtmark billigt. Någon plan för luftbygget har man ännu inte presenterat.

Malmö må vara en framåt och uppåtgående stad i många sammanhang. Dock inte på idrottens område.

Så sant, så sant!

Jag måste bara vidarebefordra en länk. Hästar är viktigare för våra politiker än våra stackars gamla medborgare, en kategori som jag snabbt närmar mig! Läs och begrunda!

Läsvärt från Parkinson och Zlatan

En vecka vid poolen på Gloria Palace i San Agustin på Gran Canaria var precis lagom. För att hinna läsa två biografier. Michael Parkinsons ”Mitt Liv” och så ”Min historia – Jag är Zlatan Ibrahimovic” (med ett litet ”krull” ovanför c:et som jag inte hittar).

Två namn som båda gjort s k klassresor. Parkinson uppväxt i Yorkshires gruvdistrikt, pappa var kolgruvearbetare. Journalist och TV-man med egen show ”Parkinson” som startade redan 1971 och varade i 36 år! Zlatan, jag nöjer mig med förnamnet, uppväxt på Rosengård, nu en av världens främsta, dyraste och mest tjänande fotbollsspelare.
Båda böckerna har sina förtjänster. Parkinson är ju gammal journalist och skrivit själv. Zlatan har tagit hjälp av författaren David Lagercrantz, son till legendariske DN-chefredaktören Olof Lagercrantz, som gjort ett strålande arbete med att ta tillvara Zlatans uttryckssätt. Tror jag i alla fall, jag har aldrig träffat Zlatan, men han har ju godkänt alla formuleringarna.

Michael Parkinson har levt ett liv i sin show med väldens stora stjärnor från skilda sammanhang, den enda han saknat är Frank Sinatra och det har han aldrig kommit riktigt över. TV-programmet ”Parkinson” har uppskattats över hela världen, inte minst här i Sverige. Egentligen ville hans far att han skulle bli professionell i cricketsporten och just cricket är ett återkommande tema i boken. Vilket i alla fall för mig som inte begriper ett skit om den här engelsk-australiska nationalsporten blir ganska ointressant.
Men annars gillar jag boken. Michael Parkinson verkar vara en mycket sympatisk person, precis som han gav intryck av i sin TV-show. En och annan udda sanning får man reda på. Peter O’Toole berättade att han blev förälskad i Katharine Hepburn när man spelade in ”Så tuktas ett lejon” och det första mötet mellan dem blev lite speciellt. Här ett litet utdrag ur boken:
Miss Hepburn gick bakom scenen för att gratulera O’Toole till ett framträdande och råkade komma just som han stod och pinkade i handfatet. Jag frågade varför skådespelare pinkar i handfatet och O’Toole sa att det sparade tid och dessutom var omklädningsrummen på de flesta teatrar toaletter. Yul Brynner gav en mer sannolik förklaring. Han berättade att han under en föreställning av ”Kungen och jag” gav en scenarbetare sparken för att han hade visslat bakom scenen. Han sa att han kickade honom eftersom man måste kunna koncentrera sig bakom scenen och inte bli distraherad inför sitt framträdande. ”Det är som att spola på toaletten. Det är det enda ljud som publiken kan uppfatta. Det är därför som skådespelare bakom scenen alltid pinkar i handfatet”, sa han.
Parkinsons ”Mitt Liv” kom ut på  svenska 2009 på Norstedts. Kan köpa spå nätet från Ad Libris och finns nu även i pocket.

På Ad Libris kan man också köpa Zlatan-boken. Fascinerande läsning. Zlatan gör väl egentligen inget för att framställa sig som en ”good boy”. Han återkommer på flera ställen i boken till varför han är som han är. ”Man kan ta en kille från Rosengård men man kan inte ta Rosengård från en kille”, är ett Zlatan-citat som återkommer några gånger. I ett litet förord skriver han:
”Den här boken tillägnas min familj och mina vänner, alla som har följt mig och funnits vid min sida, goda dagar likväl som dåliga. Jag vill även ägna alla barn där ute en tanke, alla barn som känner sig lite udda och annorlunda, som inte riktigt passar in och som blir sedda av fel anledningar. Det är ok att inte vara som alla andra. Fortsätt tro på er själva, det löste sig för mig trots allt.”
Ofta återkommer han till att han behöver adrenalinkickar som förklaringar när det vid olika tillfällen spårat ur för honom, såväl utanför som på planen. Man kan kanske undra lite om vad som kan hända när den aktiva fotbollssäsongen är över, den tiden närmar sig ju även för Zlatan. Hur skall han då hämta adrenalitet?
Han säger sig vara långsint även om han – någorlunda i alla fall – säger sig ha försonats med Lars Lagerbäck sedan han hängt ut Zlatan, Chippen och Mellberg för någon bagatellartad försening. Hans hat mot förre MFF-sportchefen Hasse Borg är dock grundmurat sedan Borg i stort sett gav f-n i Zlatan när han såldes till Ajax och enbart tänkte på hur mycket MFF skulle tjäna. Ju mindre till Zlatan desto mera till MFF, så var det ju. Zlatan är inte ensam om att inte ha förtroende för Borg. Och han har ju numera en agent i Mino Raiola som verkligen vet att ta för sig. Även om herrarna både en och två gånger bett varandra att fara åt h-e…
Det som glädjer mig är att Zlatan skriver om sitt förtroende för Rune Smith – ”journalisten som skrev den första stora artikeln om mig”. Vännen Rune var sportjournalist på Kvällsposten på den tiden Kvällsposten var just Kvällsposten!

Slutligen, Ad Libris är ett kanonställe att köpa böcker ifrån. Både billigt och snabb distribution. Kan nås här!

Lite mera från mediavärlden

Träffade Matts Olsson från GT vid poolen på Gloria Palace. Han hade stuckit från oroligheterna på Expressen-GT-Kvällsposten.

Nej, det var inte Mats ”med ett t”, den självgode Olsson från Expressen i Stockholm. Matts ”med två t:n” tillhör GT som liksom Kvällsposten av nollåttorna beskärs på sin lokala identitet. För Matts (med två t:n) innebär det nu en schemalagd arbetstid och förbud mot att bevaka travsporten som han så förtjänstfullt krönikerat om då och då. Krönikerandet övertas nu av nollåttorna med  nye Robert Okpu med förflutet från ATG:s mediabolag OTW och Kanal 75. OBS inget ont om Okpu, han är duktig. Men även i Göteborg dräper Expressen lokalförankringen.
Undrar hur för övrigt länge Bengt Adielsson får vara kvar med sina krönikor i Kvällsposten? Men dom anses kanske vara bra även för Expressen och i så fall har ju tidningens chefredaktör Thomas Mattsson inte tappat hela sitt omdöme?!

Finns det för övrigt några sanningens korn i rykten som vi nåtts av även på Gran Canaria – att Bonniers och Expressen köper Aftonbladet från norska Schibsted och  då lämnar Sydsvenskan i ”utbyte”, Schibsted äger ju redan Svenska Dagbladet! Nya ägare till Sursvenskan kan ju knappast bli till det sämre?