Minnen av fantastiska motormän

Dödsbuden var många 2009. I går fick jag ännu ett. Den 31 december dog Staffan Svenby efter en tids sjukdom.

Staffan Svenby var egentligen en doldis, Men han var stor inom motorsporten. Han var nämligen manager för Sveriges störste racerförare genom tiderna. Ronnie Peterson. Han ägde Mantorp Park och Knutstorp Ring, han drog igång STCC-racingen och ägde fram till för några år sedan STCC AB. Dessutom var han tillsammans med Percy Nilsson en av finansiärerna och männen bakom Malmö IF:s hockeysatsning som gav Elitserieplats. Han var galopphästägare i Stall Tandem och under en tid styrelseledamot i Jägersro trav & galopp. Staffan Svenby var också den som startade Motormässan och gjorde den till stor succé i Malmö. I korta drag.

Jag lärde känna Staffan Svenby runt 1970. Det var Kvällspostens Ronnie Olofsson och hans engagerade arbete som motorskribent som gjorde att jag fick träffa dåtidens stora inom racing. Ronnie Peterson gjorde ofta besök i Malmö, där Staffan Svenby bodde innan han flyttade till England för att senaste åren igen bli Malmöbo. Jag minns en fantastisk motorträff på Kvällspostens redaktion i december 1970. Det var legendariske sportchefen Birger Buhre som initierade en serie kallad ”Gäster hos KvP-sporten” där i princip alla den tidens stora svenska – och även f.d. – idrottsstjärnor gästade.

Det var fint besök! Från vänster Anders Michanek som blev speedwayvärldsmästare inför över 38.000 på Nya Ullevi i Göteborg 1974, Stig Blomqvist vår störste rallyförare genom tiderna med massor av segrar i Svenska Rallyt på 70-talet och så en VM-triumf 1984, Reine Wisell som ersatte Jochen Rindt när denne körde ihjäl sig 1970 i Formel 1 för Lotus, Gunnar Nilsson Formel 1-förare för Lotus som vann Belgiens GP 1977 och så den störste, Ronnie Peterson. Jag fick som synes fotot signerat.

Förmodligen var Staffan Svenby med på träffen även han. Ronnie Peterson vann under sin karriär 10 av de 123 Formel 1-lopp han körde, var totaltvåa två gånger. Hans karriär fick ett tragiskt slut på Monza i Italien i september 1978. Han dog i sviterna den 11 september en dag efter en våldsam krasch och Staffan Svenby förvaltade därefter hans efterlämnade förmögenhet för familjen och startade en stiftelse till Ronnie Petersons minne.

Det poppar upp fler minnen om de här fantastiska motormänniskorna. Gunnar Nilsson var med och bar Ronnie Petersons kista vid begravningen hemma i Örebro, där Ronnie också står staty. En månad senare gick Gunnar Nilsson själv bort sedan han drabbats av testikelcancer. Någon har kanske sett reklamaffischer i stadsbussarna i Malmö med texten ”Hon var rik. Hon var snål. Och hon skänkte hela sin förmögenhet till cancerforskningen”. Gunnar Nilssons mamma Elisabeth, som ärvde ett stort fastighetsimperium i Helsingborg efter sin man Arvid, beslöt nämligen att testamentera alla sina pengar till Gunnar Nilssons Cancerstiftelse till minne av sin son. Elisabeth Nilsson dog 1991.

Reine Wisell fick jag nöjet att få åka med några rundor på Knutstorp Ring 1976 i en tävlingsbil, vad det nu var för beteckning. Nåja. nöje och nöje… Ärligt talat var det en ganska skakad bloggare som klev ur bilen efteråt!

Det var också Reine Wisell som skickade ut det här jul- och nyårskortet inför 1971 sedan jag ordnat så att han fick prova att köra travhäst hos Holger Bengtsson på Jägersro.

Det var några minnen i anledning av Staffan Svenbys död.

Heja Ranelid!

Vilket liv, vilket kiv! Kvällstidningarna slåss om att hitta rubriker till Stjärnorna på Slottet, ett av de program som tidningarna skapar i symbios och ohelig allians med SVT. Man vet vad som händer långt före eftersom programmet är inspelat, men man blundar helt för eventuell nyhetsförmedling. Förrän i efterhand. Så mycket för tidningarnas oberoende…

Men OK, det skall ju bli bra TV. Och till skillnad från t ex Robinsondravlet och TV3:s lyteskomik med Anna Anka, så är ju faktiskt Stjärnorna på Slottet BRA TV enligt mitt förmenande. Inte minst med en Björn Ranelid i full frihet. Nåja, en sanning med viss modifikation visar det sig. SVT gick in och klippte en del av hans uttalande om den sömngångaraktige polisprofessorn Leif GW Persson. Som gick i taket (så mycket man nu kan göra det i sömnen…) och tyckte Ranelid var en fjolla som bara var avundsjuk för att GW säljer flera böcker. Jag har läst en av hans kriminalromaner, och jag kan väl säga så mycket som att det inte inspirerade till att läsa flera!

Björn Ranelid ”avrättade” också Linda Skugge, som av någon märkligt anledning av Expressens dåvarande kulturchef Per Svensson (nu på Sydsvenskan) satts att recensera en av hans böcker. Och ägnade en del av recensionen åt ett tyckande om Ranelids utseende. Helt OK, tyckte Svensson. Men vad hade han sagt om en manlig recensent ägnat sig åt att skriva om en kvinnlig författares utseende. Därmed påstår jag inte att Skugge är författare. Men det är tydligen helt OK för – gärna tatuerade (hoppsan där blev det visst lite utseendefixerat) – feministiska bitterfittor att skriva vad dom vill på kultursidorna?

Nu har någon journalist, ej inblandad i ovanstående, tydligen anmält Stjärnorna på Slottet, för Granskningsnämnden för partiskhet. Detta på grund av de som Björn Ranelid gick i svaromål mot/angrep inte fick tillfälle att försvara sig? Fick Björn Ranelid försvara sig samtidigt som när GW Persson och Skugge försökte göra sig lustiga över honom? Icke! I tidningarna, och inte bara kvällspressen, får man nämligen skriva vad skit som helst i krönikeform och i kulturens namn.

Så heja Björn Ranelid! Jag lovar att ge dig en chans till, det är några år sedan jag försökte läsa dig. Kanske har mitt intellekt blivit starkare med åldern? Och som jag tidigare skrivit, jag gillade dina texter till Pierre Mens bilder i Fotbollens Höga Visa.

Dags att yla!

Amatörernas afton, sa Dean Martin om varför han höll sig nykter Nyårsafton. Men eftersom det också är fullmåne får jag väl ge mig ut och yla lite…

Yla över Alliansens självmål gällande hela sjukfrågan och utstraffningen av långtids- för att inte säga dödssjuka. Som knappast blir bättre av den totala brist på empati som visas och som förelägges Försäkringskassan. Träd fram Fredrik Reinfeldt! Du får passa dig så att inte det katastrofala inträffar 2010 – Mona Sahlin som statsminister á la förskollärarinna i en regering där den falske smilfinken Lars Ohly och kommunisterna ingår. Fy för den lede!

Yla över tingsrätten i Jönköping som straffade en pensionär som örfilade upp en ungjävel som cyklade på en minigolfbana och som efter tillsägelse kallade honom ”gubbjävel”. Heja åklagaren, om några år drar ungen fram kniven medan föräldrarna och samhället applåderar.

Yla över ännu ett uselt MFF-år. När får Malmö åter ett fotbollslag värt namnet? Eller ett ishockeylag av elitklass? Kanske ser vi ett embryo i dagens Redhawks. Arenorna finns i alla fall.

Yla över att Malmö fortfarande saknar en riktig jazzscen för ett musikliv som ju faktiskt finns i sta’n. Vet Ilmar Reepalu och hans rödingar överhuvudtaget vad jazzmusik är för något?

Yla över att 2009 i många avseenden var ett förtappat år. Se själv!

GOTT NYTT 2010!

Gott och mindre gott från helgen

Äntligen är den värsta julhelgen över. Nåja, äntligen och äntligen… så jädra mycket har jag inte lidit!

En hastigt påflugen förkylning som inte var svinflunsa höll mig hemma på Juldagen. Men med hjälp av en del medikamenter (ibumetin, esberitox) försvann den lika snabbt. I alla fall febern. Annandagen tur och retur på torra vägar till Båstad för att en jullunch med min syster och broder och delar av deras familjer. Ingen julmat, tack för det syrran!
På kvällen första Stjärnorna på slottet i SVT och sedan Hot House på Tuppen. Kul konstellation i Stjärnorna. Jag gillade till och med Björn Ranelid. Vars författande jag tyvärr inte förstår, jag har försökt men klarar det inte. Men hans texter till Pierre Mens bilder i den nyutkomna boken Fotbollens Höga Visa gillar jag. En absolut annorlunda bok inför MFF:s 100-årsjubileum 2010 från bokförlaget We Are Sailing. Absolut värd att införskaffa. Till skillnad från Guldåren – från Erik till Hasse utgiven av Sportförlaget. Jonny Ambrius har tidigare förekommit med några Malmöböcker och den här är inte ett dugg bättre… 650 kronor är rena rånet för den spekulativa menlösheten.

Hot House på Tuppen med Julorkestern. Ulf Darinder kornett, Anders Holmberg klarinett, Göran Holmberg banjo, Kalle Kronqvist bas och Frank Andersson trummor var förstärkta med Hans Ingelstam trombon och härligt svängiga Anna-Mia Barwe. Sprittande dixieland, lite Jazz po skånska och allra mest gillade jag Am I Blue med Ingelstams tonsäkra trombon och Barwes bluesstämma. Fint som snus!

Coming up i Malmö är en Jazzvarieté med Gunhild Carling och hennes syskon och föräldrar (är väl också med?) och Big Band på Konserthuset fredag 8 januari. Den som orkar tar sig i likhet med mig till Café Selina i Köpenhman dagen innan. Jazzjam med bl a Björn Ingelstam trumpet och Niclas Bardeleben trummor tillsammans med klarinettisten Chris Tanner. Så här kan det låta på Café Selina som ligger på Skindergade 43, parellellt med Ströget. Tiden är 17.00-20.30.

Slutligen… inte en rad mer förrän hovrätten sagt sitt om travets Svanstedtaffär. Det skrivs så mycket skit om den här olustiga affären i alla fall.

PS. Det fanns en tidning som skrev om Butch Miles-kvällen på Konserthuset som jag skrivit tidigare om – Orkesterjournalen.

So what? Vem bryr sig? Sporten överlever!

Ägnade en del av julafton till att läsa skriverier om Åke Svanstedt och den elgrisfösare han enligt fällande domen i tingsrätten initierat personal att använda.

”En katastrof för sporten om travförbundet stänger av Svanstedt en längre tid, De kan byta ut hela styrelsen om Svanstedt stängs av två år”, säger till Expressen/Kvällsposten stjärntravaren Torvald Palemas ägare Jan Folgård som hotar att lägga av som travhästägare om Svanstedt stängs av och slutar.
So what?
Storhästägaren och uppfödaren Karl-Erik Bender hotar (?) med att dra ner på sin verksamhet. Det har han gjort tidigare.
Vem bryr sig?
Det här är hästägare som liksom Åke Svanstedt – har jag skrivit tidigare – tydligen anser sig större än den travsport de representerar. Det finns det ingen som är.
Svensk travsport överlever även om dessa försvinner. Likaså om Svanstedt lägger av. Men förtroendet har naggats i kanten. Inte pga hur travförbundets styrelse kommer att agera om hovrätten fastställer domen mot Svanstedt och hans utpekade personal. Skadan är redan skedd oavsett vad som händer.

Klapptips i sista stund…

Ett litet julklappstips i elfte timmen? Fotograf Klas Andersson, känd bl a genom sina utsökta bilder i ”sockerbagaren” Jan Hedhs alla böcker, har kommit ut med en elegant fotobok, Malmö då och nu.

Jag citerar ur författaren, artisten, mångsysslaren och Malmökännaren Jan Sigurds förord till boken:

”Fotografen Klas Andersson har under lång tid sett staden i förändring genom sökaren till sin kamera. Nu har han också ställt samman en bok med frusna ögonblick som skildrar just detta: hur staden ömsade skinn. Guidade av hans vinklar och perspektiv bjuds vi att lägga märka till detaljerna, lotsas vi ömt bland de där små (och ibland alltför stora) tingen som hjärnan inte alltid tycks registrera, i alla fall inte minnet. Tillsammans med Klas rekapitulerar vi men ser också samtiden och anar framtiden. Det blir ett strövtåg genom den stad vi trodde vi kände men som ibland, på fotografiskt håll, förefaller främmande. Denna bok ger oss en chans att på nytt lära känna Malmö – staden som idag lite häpet konstaterat att den faktiskt ligger vid ett av världens mest trafikerade sund. Och är stolt över det.”

En fin bok. Dessutom med bildtexterna – av Mats Olsson – även på engelska och tyska. Bokförlaget Öresund (med danskt ”Ö” som jag inte hittar på mitt tangentbord…) har gett ut.

Man kan ju också ge bort en Harry Boy till annandagens V75-tävlingar på Solvalla. Tyvärr då utan den jättejackpot från i lördags som i stället delas ut till – förlåt – riktiga skettävlingar i extra V75 på Solvalla redan ikväll. Då är det enbart spelet som regerar. Sporten är satt på undantag. Men… yes, jag tänker ändå försöka vara med och hugga i kvällens sjurättspott på så där en 90 millar.

Men först skall jag masa mig ut och få satt vinterdäck på bilen. Hoppas snön fortsätter att ligga kvar! Även om Limhamnsvägen utanför min balkong är plaskvåt och svart just nu.
GOD JUL tillönskas alla goda vänner. Och ni andra kan också få vara med.

Stanna i USA, Svanstedt!

Travtränaren Åke Svanstedt och hans två anställda fälldes idag av tingsrätten i Lidköping i ”grisfösarsaken”. Inte för djurplågeri men för anstiftan till brott mot djurskyddslagen respektive brott mot djurskyddslagen. Dagsböter för samtliga.

Domen mot dom anställda Carl-Johan Jepson (numera egen travtränare) och Glenn Persson struntar jag i. När det gäller Svanstedt skriver tingsrätten i domen b la:

”Tingsrätten har funnit att det är styrkt att Åke Svanstedt beordrat Carl Johan Jepson att använda elpåfösare mot hästarna Quack Pot och Le Kemp samt att Carl Johan Jepson handlat som han gjort som en följd av Åke Svanstedts beordringar. Åke Svanstedt ska därför fällas till ansvar för två fall av anstiftan av brott mot djurskyddslagen. Tingsrätten har vid straffutmätningen beaktat att det gått lång tid sedan brotten begicks och att det kan antas att han till följd av brotten kommer att drabbas av hinder i sin yrkesutövning. Tingsrätten har funnit att straffmätningsvärdet motsvarar 60 dagsböter.”

Domen kommer att överklagas, meddelar advokat Leif Silbersky, som tycker att det inte är värre än att köra mot rött ljus. Överklagandet  kommer säkert att ta några månader. En tid under vilken vi som är uppriktiga travälskare får leva med den här skiten som Svanstedt ställt till med och som skadat sporten stort. Travförbundet kommer inte att vidta några åtgärder. Väntat eftersom domen ju inte vinner laga kraft förrän efter beslutet i hovrätten. Vad som händer om Svanstedt fälls även där kan man ju alltid spekulera i. Själv tror jag inte att det blir några större straffutmätningar. En månads avstängning, kanske. På sin höjd…

Åke Svanstedt kommer att resa till USA några veckor för att förbereda för en träningsrörelse. Jag tycker han skall stanna där. Nog för nu.

Dålig tajming om Svanstedt!

På tisdag, den 22 december, skall domen komma i fallet med travtränaren Åke Svanstedt. Har han använt elektrisk grisfösare eller inte?

Den här dagen skall även röstsedlarna gällande bl a kategorien Årets Tränare vara inskickade från medlemmarna i Svenska Hästsportjournalisters Klubb. Snacka om dålig tajming! Jag har skickat in mina röster. Men strukit över den här kategorien.

Åke Svanstedt har överlägsna sportsliga meriter för att bli Årets Tränare i år. En eventuell grisfösarhistoria ligger bakåt i tiden. Men skulle han fällas av tingsrätten har i alla fall jag väldigt stora problem med att acceptera hyllningar vid den stora hästsportgalan på Rondo i januari som årets främste till Åke Svanstedt. Då har han svårt skadat hästsportens anseende. En skada som för övrigt redan är skedd med tanke på alla skriverier.

Och vad man skall egentligen tro om en man som blir av med körkortet för femtielfte gången när han stoppas på en 70-väg i 111 km/tim. På väg till rättegången!

Nu vet jag vad ”Jojo” står för!

Snön har drabbat Skåne. Överraskar förstås alla. Inte minst bilisterna. Dock inte mig. Jag har inga vinterdäck och låter bilen stå. Speciellt Skånetrafiken överraskas.

Att det kan vara problem utanför sta’n – OK. Men i centrala Malmö??? Connie berättar om fullsatta bussar – inte bara en! – som bara svischar förbi när hon skall ner till Malmö Central, som ju dessutom är ett kaos i sig, för färd till lärarjobbet i Landskrona. ”Tur att tågen är så försenade, så man hinner i alla fall!”, sa Connie som alltid hittar ljusglimtar i tillvaron.
Fredrik berättar om att tog tre kvart att ta sig från jobbet med hjälp av busslinje 5. Från Student-Djäknegatan till Thottsgatan! Där kör Arriva.

Själv nyttjar jag busslinje 32 från Öresundsparken till Konserthuset. Eller rättare – det är Veolia och Skånetrafiken, som utnyttjar mig! Här existerar inga tidtabeller. Bussar som inte är i trafik rusar hållplats förbi. Kommer det någon vet man aldrig riktigt när. Fullsatta om det råkar vara i samband med dagens skolslut. Stora ledbussar? Glöm det. Dom bara far tomma förbi. Flexibilitet? Det kan inte Skånetrafiken och Veolia stava till. Mer än när det gäller tidtabellerna.
Häromdagen var jag ute i god tid till avgång Konserthuset. Från fel sida av Amiralsgatan kunde jag bevittna hur 32 lämnade hållplatsen. Fem minuter före utsatt tid. Och min klocka går absolut rätt.
Har börjat inse vad ”Jojo” på dom nya korten står för. ”Upp och ner” gällande när och om bussarna kommer!

Slutligen… konstaterar jag att det inte bara är Skånetrafiken som jävlas med medborgarna. Det gör också parkeringsvakterna. Den 18e är det normalt ”städdag” på förmiddagen Sergels väg och då skall trottoarkanten var fri från bilar. Men det städas inte i det ymniga snöfallet. Men tro inte att p-nissarna bryr sig om det. Dom skrapade bort snön på vindrutorna och satte dit sina lappar ändå! Fy f-n för sån’t fyle! (OBS det drabbar inte mig, jag har betald p-plats på andra sidan huset).

Olof Palme var hennes ”bödel”

I dagarna är det exakt 41 år sedan Cheeta II lämnade Europa för gott för att bege sig till Kanarieöarna och sedan till Gambia där historien fick sitt definitiva slut. Ni kanske inte minns Cheetah II? Det var Radio Syds sista sändningsfartyg i Öresund under nio turbulenta år med Radio Mercur och sedan Radio Syd och Britt Wadner. Piratdrottningen. Jag skulle varit med på Cheeta II:s resa till Kanarieöarna.

Den 8 november 1967 stävade Cheeta II utfrån Vlissingens hamn i Holland. För andra gången. Jag var med första gången. Då kom vi inte så långt. En bit ut i Engelska Kanalen. Vid sandbankarna utanför Oostende tog det stopp.

M/S Cheeta II hade tjänstgjort som sändningsfartyg i Öresund för Radio Syd. Första båten, M/S Cheeta, sände i Öresund från 1962 då Britt Wadner köpte båten från Radio Mercur. Cheeta hade då sänt från Stora Bält. I oktober 1964 sjönk Cheeta i Malmö hamn efter att ha gått på grund utanför Vikhög. Bara månader efter det att Britt Wadner dömts till en månads fängelse på Hinseberg för brott mot radiolagen. Dåvarande kommunikationsminister Olof Palme var hennes ”bödel”. Britt Wadner gav inte upp. Hon köpte båten Mostar, som sänt för Radio Mercur och döpte om båten till Cheeta II. Och började sända igen. De mest prominena gästerna på Cheeta II var popgruppen Rolling Stones som fraktades ut till båten 27 juni 1965.

Efter muck från ”Hinsan” i april 1965 – hon togs emot som en hjältinna i Malmö vid hemkomsten – inredde Britt Wadner en TV-studio på Cheeta II och 20 december premiärsände Syd TV från båten som världens första flytande kommersiella TV-station. Som blev kortvarig. Issituationen i Öresund tvingade Cheeta II att lämna dessa vatten och bege sig till Nordsjön utanför Harwich där båten blev sändare för engelska piratradiostationen Radio Caroline. I juli brister ankarkättingen på Cheeta II som får bogseras till en boj i floden Stour. Samtidigt inleds en serie rättegångar mot Britt Wadner betr. ägarförhållandena till Cheeta II och hon blir skyldig stort belopp för ankringen vid bojen. Men hon löser också dessa problem.

Luckor från en skrot

I oktober bogseras Cheeta II från Stour till holländska Vlissingen vid floden Scheldes mynning i Nordsjön för att utrustas för färd till Kanarieöarna varifrån Britt Wadner skall sända turistradio, I VLissingen, en hamnstad utanför Rotterdam, läggs Cheeta II vid varv. Jag kom dit för att göra reportage för Kvällsposten om resan till Kanarieöarna. Jag gjorde det på semestertid. Fick mönstra på som någon form av ekonomibiträde eftersom båten inte hade tillåtelse att ta passagerare. Om man säger att faryget inte var i allra bästa skick, så är det knappast någon överdrift. Fönsterluckor inhandlades på en skrot. En vecka med skitigt jobb ombord som även omfattade ett antal trevliga middagar i land tillsammans med Britt Wadner och hennes livsledsagare ”captain” Ingvar Hjulström, oklanderligt elegant, tidigare allsvensk handbollsspelare i Örebro, som jobbat som semestervikarie på Kvällsposten. Det var under en sådan middag jag lärde mig på en indisk restaurang, tror jag, att det inte var jordgubbsmarmelad man serverade till crepen (pannkakorna…)! Det svider fortfarande i munhålan och svalget. Det värsta var att låtsas som ingenting för att inte avslöja min kulinariska inkompetens!

Britt Wadner i mitten tillsammans med bl a bloggskrivaren, andre från vänster, sonen Kalle (Karl-Gustav Alfe, avled redan 1994) som sticker fram huvudet och ”captain” Ingvar Hjulström t h, ombord på Cheeta II vid varvet i Vlissingen.

Den inhyrde styrmannen, han var från Lomma, blev något överraskad för att inte säga förfärad, när han insåg att det inte fanns några vattentäta skott i lastutrymmena. Där hade Britt Wadner ju gjort TV-studio. Men efter en vecka stävade vi via slussar ut mot engelska kanalen, avvinkade av Britt Wadner. Då la ena motorn av. Vi ankrade upp. Släppte ner det ena ankaret. Plupp! Det försvann i havet. Var inte fastgjort i båten! Det andra fungerade och vi ankrade upp för natten. Jag hade första vakten på bryggan och instruerades i hur ett visst instrument skulle stå även om båten cirkulerade runt det enda ankare som fanns. Jag kan inte påstå att jag såg direkt fram emot att gå över Biscayabukten med Cheeta II i november.

När jag vaknade i min lilla hytt på morgonen av maskinljud bad jag nog en en liten bön. Låt oss vara på väg mot hamn! Yes! Vi var på väg in i Vlissingen igen. Efter två veckor ytterligare så kom Cheeta II äntligen iväg. Då hade jag åkt hem. På stationen i Rotterdam för att ta tåget tillbaka till Skandinavien – dagen efter vi kommit i hamn – träffade jag styrmannen. Han ville inte heller följa med!

 Britt Wadner var en fantastisk kvinna. Hon avled hemma i Båstad 1987, bara 72 år gammal. Jag träffade henne och Ingvar Hjulström sista gången julen 1984. I Melbourne i Australien. Jag var där för att bevaka Davis Cup-finalen i tennis mellan Australien och Sverige. Men det är en helt annan historia.

Om någon är intresserad av hela Britt Wadners historia så har hennes barnbarn Fredrik Karén skrivit en utomordentlig bok, Piratdrottningen. Kom ut på Mattias Boströms förlag i Lund 1999.

 

 

 

PETER KASTENSSON

Kontroversiellt ”travbyte” uppåt

Tillbringade lördag-söndag i Halmstad. Eller närmare bestämt Söndrum. Beundrar människor som gör något med sina liv. Lite oväntat och utmanande.

Det har mina vänner från 08-området gjort. Dom har blivit 035-are. Camilla och Magnus Rundgren med fyraåriga dottern Alexandra bröt plötsligt upp från mångåriga anställningar vid Svenska Travsportens Centralförbund, STC. Man fick ett erbjudande man inte kunde säga nej till. Ett i travsammanhang ganska kontroversiellt erbjudande.

Ecurie Courant i Halmstad behövde förstärkning på den administrativa sidan vid sidan av Courant-bossen och privattränaren Marcus Lindgren och hans stallpersonal. Bakom Ecurie Courant står bl a Anders Ström, grundare och huvudägare i Unibet, stor fiende till STC och ATG. Eftersom man från sin bas på Malta erbjuder internetspel på hästar och inte behöver betala skatt i Sverige på detta, så har man förstås möjligheter att erbjuda bättre odds. Samtidigt som inte hästsporten får något.

Men en sak är viktig i sammanhanget. Ecurie Courant är inte det samma som Unibet, även om Ströms pengar kommer därifrån. Ecurie Courant har dessutom flera ägare som är stora aktörer även i andra sammanhang inom svensk hästsport. Som till exempel Göran Falk i Falkbolagen AB och Lars Uggla i Uggla Holding AB, båda stora hästägare hos Lutfi Kolgjini.

Man kan ha olika åsikter om Unibets agerande. Det tänker jag inte ha här. Men jag anser det viktigt och rättvist att skilja på sak och person. Och då menar jag inte Rundgrens som tjänat STC i massor av år och aldrig haft minsta koppling till Unibet. Möjligen läser man Travnet på nätet. Det gör jag också. Utan att ha samröre med Unibet.

Nu sitter man sedan några veckor på ”guldkusten” utanför Halmstad, bara någon kilometer från tidigare STC- och Globenchefen Stefan Holmgren. Och Per Gessle. Och trivs förträffligt med tillvaron. Inget dåligt uppbyte från ”Sumpan”. Bra gjort och lycka till!

Från Söndrum åkte jag raka vägen till Jägersro för att kolla ”min” (och några andras) galoppör Xaarist i årets andra start för året. Han såg lysande ut. Men tavlor vinner inga löp… Fast enligt ridande Dina Danekilde så kändes han mycket bra, det bara det att distansen 1730 meter var för kort. 2200-2400 skall han ha för att komma till sin rätt, enligt Dina – och öven tränaren Gunilla Johansson. Och eftersom det inte finns fler lopp på Jägersro efter kommande söndags final, så får han väl upp till Täby för att tjäna ihop lite havrepengar. Nu när han äntligen kommit igång. 

PETER KASTENSSON 

 

 

Republikkrav i Sydsvenskan – inte fel!

Det här trodde jag aldrig jag skulle få läsa i Sydvenska Dagbladet. I alla fall inte på ledarplats. ”Leve republiken.”

Måste erkänna att jag egentligen inte brytt mig så mycket om kungahuset. Men har väl mera lutat åt monarki eller republik. Dock – med ålderns rätt (?) har jag tänkt om. Vad f-n skall vi med ett kungahus till?

Kungen, drottningen och prinsessorna och prinsen skall ju egentligen hålla truten. Det finns något som kallas för Torekovskompromissen från 1971, en författningspolitisk överenskommelse som fastslog att monarkin skulle få vara kvar mot att all makt fråntogs kungahuset som enbart fick ett symbolvärde. Man fick inte göra politiska uttalanden.

Det har väl gått ganska bra. Ingen tvekan utan att kung och drottning och kronprinsessa representerat Sverige väl utan att alltför många grodor hoppat ur deras munnar. Nåja, bortsett från en kungaresa till Brunei, kanske?

Men på senare tid har knugen morskat upp sig. När han talar om att vargstammen i landet behöver skjutas av är det ingen tillfällig sinnesförvirring. Och när författaren Kerstin Ekman gick till vargarnas försvar hoppade Silvia in i debatten och frågade vad en författare egentligen visste om vargar. Hon vet nog inte vem Kerstin Ekman är: tidigare ledamot i Svenska Akademien (hon lämnade 1989) som i många romaner skildrat rovdjuren och människans förhållande. Ekman har också skrivit manus till filmen Varg som hade premiär under våren.

Silvia lägger ner ett stort arbete för barn som har det svårt. Det är säkert ett mycket äkta engagemang. När hon tycker att det behövs ett ”tittförbud” och lagändring mot den vedervärdiga barnpornografin får hon säkert många anhängare. Men det är faktiskt inte hennes bord att försöka stifta lagar.

Jag tror kronprinsessan Viktoria är en jättefin tjej. Men knugen, av allt att döma, säger nej till hon skall få gifta sig med en ”ofrälse”. I vilken tid lever han egentligen? Och tilltalet ”du” är förstås inte att tänka på. 

Nä, jag håller – faktiskt – med Sydsvenskan när man i söndags, mig veterligt för första gången, propagerar för en republik. Sydis skriver: ”Silvia bör få rätt att bekämpa barnpornografi, hennes man bör få uttala att vargen måste skjutas, deras barn bör få köra rally, festa på Stureplan och själva avgöra om de vill gifta sig med en Ockelbobo. Som familjen Bernadotte. En familj som andra. Någonstans i Sverige. Leve republiken.”

Just det!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Vilken jävla man, Percy Nilsson!

I morgon invigs Malmö Arena. En av världens finaste arenor. Alla vet att det är Percy Nilssons verk. En stolt Malmöpåg. Självfallet. Men som också säger sig känna vemod. Jag har mött och lyssnat honom på i går kväll och i morse.

I går kväll i Röda Rummet på Malmö Stadsbibliotek där han språkade med Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt (f-n vad man saknar honom och vilket nerköp man gjort som efterträdare!) som skrivit boken om Percy, Man Lever Bara Två Gånger. I morse vid ett jättelikt frukostmöte kl. 0707 på Malmö Arena tillsammans med drygt 2000 andra under rubriken ”Vilda Entreprenörer” arrangerat av Malmö Näringsliv. Jag fattar egentligen inte att Percy Nilsson har ork att ställa upp på allt. Men det är väl som han säger,”att nu är ju allting färdigt”. Han säger också att han känner vemod. Byggare är som ett cirkussällskap. Nu drar man vidare till ett nytt ställe. Men man lämnar i alla fall något efter sig. I det här fallet Malmö Arena.

 

 

 Percy Nilsson och Åke Stolt pratade på Stadsbiblioteket på tisdagskvällen. Nedan Percy i samspråk med Pehr Malmström från Malmö Redhawks på Malmö Arena på onsdagsmorgonen.

Det är många år sedan jag träffade Percy Nilsson för första gången. Men som sportjournalist och mycket ”ute i svängen” träffade man alla och lite till. Percy Nilsson var en gång medlem i Sällskapet Ölhäfvarne innan någon paragrafryttare fick för sig att slänga ut folk som inte bevistade tre möten om året. Det hade Percy liksom inte tid till. Tillsammans med Kaj Dannegård drog vi – sent 70-tal? – igång något som kallades för Club 100 på restaurang och nattklubb Etage, som Percy ägde och drev. För folk från närlingslivet. Ingen större succé och projektet blev kortvarigt. Percy tog över Etage när han inte fick betalt som han skulle för jobb.

”Man Lever Bara Två gånger” kommer förstås från Bondfilmen ”You Only Live Twice” 1967 med Sean Connery. Golfpolare till Percy Nilsson på hans – numera sålda – golfanläggning Los Naranjos utanför Marbella i Spanien. Nåja, polare och polare… ”Det var en jävel på att fuska”, fastslår Percy. Som också sagt att han fick ett andra liv då han av hovrätten frikändes i ett skattemål mot MIF, sedan han på grund av en oduglig advokat (Leif Silbersky!) dömts till ett års fängelse i tingsrätten i Malmö. En PR-sugen åklagare lät polishämta honom i Höllviken där han prejades av polisbil för att tas in till förhör. Den taggen sitter fortfarande kvar. Men Percy gav Silbersky en fot i arslet och hade i hovrätten en advokat som engagerade sig, Thomas Nilsson hette han, och blev alltså frikänd. Men allt det här finns omnämnt i den nyligen utkomna boken. Sportförlaget ger ut. Rekommenderas!

Malmö Arena är imponerande. Oerhört. När näringslivsdirektör Björn Bergman hälsade välkommen började han med ”gratulerar världen, USA har fått en ny president” efter Obama Baracks jordskredsseger. På något sätt var det kanske symptomatiskt, utan att därför kalla det hallelujastämning vid frukostmötet. Men applåderna var många för Percy Nilsson.

Det har varit en lång klassresa (populärt uttryck) för Percy Nilsson sedan han som sjuåring på Lönngården basade för några jämnåriga. Man tog vara på lakritsavfall från Malaco, fräschade upp det och sålde till de boende. Första steget på en fantastisk entreprenörgärning. Vilken jävla man han är, Percy Nilsson!

 

 

 

 

PETER KASTENSSON 

 

 

 

 

 

 

Gult blir inte blått – negativt önsketänkande

”Malmö FF tar över IFK Malmö”.

”MFF behöver konkurrens. Att de äter upp IFK Malmö gör ingenting så länge nya konkurrenter föds”.

 Ovanstående hämtat ur Sydsvenskan på onsdagen respektive idag torsdag. Det första citatet är från Håkan Malmström, såväl rubrik som text. Det andra från krönikören Anja Gatu. Båda är lika missvisande.Malmö FF och IFK Malmö har satt ett samarbetsavtal på pränt som skall vara till nytta för båda klubbarna. MFF bekostar lönerna för tränaren Jörgen Ohlsson och Hasse Mattisson som blir spelande assistent. Meningen är att spelare som som inte får plats i MFF:s A-lag skall spela med IFK Malmö i division II, dit klubben degraderades i år. MFF:s problem är att steget från juniorlag till A-trupp varit för stort. Nu skall ungdomarna få hjälp att slussas till A-lag med spel i division II. Enligt avtalet skall tre namngivna spelare, två utespelare plus en målvakt, få gå fritt mellan klubbarna när som helst under säsongen. Övriga får gå fritt mellan klubbarna de två transferperioder som finns på vintern och sommaren.

Att Håkan Malmström ser det som att MFF tänker ta över IFK Malmö är inte förvånande. Sedan hans älskade klubb MBI försvann har han i stället riktat ett mångårigt negativt intresse mot IFK Malmö.

Att Anja Gatu menar att MFF äter upp IFK Malmö beror förstås på en djup okunskap. Men den är inte förvånande. Att hon i sammanhanget också luftar sina feministiska värderingar förvånar inte heller. Nu gäller det Mabis bolagisering till FC Rosengård, också officiellt i veckan, som i samma krönika kallas ”affärsmän bakom satsning på mansfotboll”.

Att blått MFF och gult IFK knyter fastare band är ingen överraskning. MFF-spelare på väg upp har tidigare fått möjlighet att spela med IFK. Nu finns det några gamla överlevare i båda lägren som vrider sig som maskar. Ja, även yngre enkelspåriga lider av ett gammalt ärvt ”hatasyndrom”. Det finns i båda klubbarna. Och möjligen vrider sig gamle MFF-hövdingen Eric Persson i sin grav.

Fast jag är inte helt säker. Visserligen kallade han alltid mig för ”din gule jävel” när vi sågs. men han gjorde det faktiskt med glimten i ögat, för Eric Persson hade humor. I slutet av 60-talet fanns det en massa gula taxibilar i sta’n. Eric Persson åkte aldrig med dessa. Men jag har faktiskt skjutsat honom en gång i den Mercedes Benz 219 som jag hade. Det var världens gulaste Mercedes, från början grå men när rosten kom lät jag lackera om den. Knallgul, jag lovar att den väckte uppmärksamhet. Det var efter ett möte med Malmö Idrottsjournalisters Klubb, saligen avsomnade MIK, som vi så att säga samåkte. Jo, det hände faktiskt att man kunde köra bil från dessa ofta blöta möten, men gudarna skall veta att det inte var ofta…

IFK Malmö kan väl knappast bli sämre än vad man är idag. Regressen började sedan man inför nästan 21.000 åskådare den 19 oktober 1980 missade att gå upp i högsta serien med en minut och 37 sekunder när Gaisjävelen Sten Pålsson i årets sista match satte en straff på Malmö Stadion, snart även den salig i åminnelse, bakom Bo Theander. Mycket hade nog varit annorlunda idag om inte bollen trots att Theander hade fingertopparna på den smitit in vid hans högra stolpe.

Sen gick det snabbt utför och hjälp på färden fick man av en samling gulingar som kallade sig idealister som satt och gnällde på läktarna och gärna ville styra i kulisserna samtidigt som ledarna var allmänt odugliga. Men frid över deras minne, dom flesta är väl borta i dag. Den som drar paralleller med IFK Norrköpning kan göra det. Men Norrköping ligger förstås i gnällbältet!

Och apropå bolagiseringen av Mabi till FC Rosengård så får man väl hoppas att Greg Dingizian, en av initiativtagarna och finansmännen bakom satsningen, är mera uthållig här än han brukar vara. Han är en ombytlig herre och har ofta snabbt lämnat olika projekt han varit inblandad i. Både inom affärs- och idrottsvärlden.

Då litar jag mera på Percy Nilsson, som vid mötet på Stadsbiblioteket tillsammans med Åke Stolt i tisdags fick applåder när han berättade om Rosengård och varför han går in och hjälper till – ”inte för att det skall bli en elitsatsning utan för att hjälpa ungdomarna i Rosengård till en meningsfull sysselsättning”. Fast det skrev Anja Gatu ingenting om!

 

 

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

Två utmärkta skåningar!

I dag skall vi gratulera två Malmöprofiler från skilda världar. Men skåningar är dom båda. Leif Blunck och Percy Nilsson.

Den utomordentligt skicklige Malmötrumpetaren Leif Blunck har fått Armstrong-stipendiet. Delas enligt Ulf R Johansson i Kvällsposten ut på restaurang Louis på söder i Stockholm nu på söndag. Välförtjänt ära förstås till Blunck, men också 3.000 kronor. Stipendiet delas ut av föreningen Tradjazzens Vänner. Leif Blunck syns på bilden ovan till vänster (här med flygelhorn) tillsammans med unge trumpetkollegan Björn Ingelstam – vars band för övrigt kan höras hos Hot House på St. Gertrud-restaurangen i morgon kväll.

Percy Nilsson kan ni läsa mycket om i tidigare bloggar nedan. I går utsågs Percy Nilsson till Årets Skåning efter omröstning av lyssnarna till Sveriges Radio i Malmö och Kristianstad. Det kungjordes för en stolt Percy i samband med invigningen av Malmö Arena i går kväll. Inga pengar här – han behöver det väl knappast… men äran, äran är det viktigaste.

Skilda världar som nämnts. Men två fantastiska skåningar var på sitt sätt, herrar Blunck och Nilsson. Stort grattis!

- PETER KASTENSSON

 

 

Lester Piggott – apropå tuff championstrid

I morgon söndag avslutar Jägersrogaloppen sin säsong. Förutom storloppen Svenskt Kriterium, Hurricanelöpning, Malmö Hösthandicap och Jockeyklubbens Jubileumslöpning bjuder man på en raffinerad slutstrid om jockeychampionatet som kanske inte avgörs förrän i säsongen allra sista löpning. Danske Jacob Johansen med 17 segrar (vann Lördagskomben i dag) leder före argentinske Martin Rodriguez och brasilianske Rafael Schistl 16 segrar, den senare har tagit alla sedan han red första gången på Jägersro för två månader sedan. Dessutom har svenske Per-Anders Gråberg 15.

Det här får mig att tänka på en av alla tiders största ryttare. Lester Piggott från Newmarket i England. En legendar redan under sin livstid. Född 1935 och vann sitt första löp som 12-åring på The Chase. Han blev champion 11 gånger i sitt hemland och det hade sannolikt blivit fler championat om han inte redan 1971 valt att mycket noggrant selektera för vilka tränare han red. Och vilka hästar. Nio gånger vann han engelska Derbyt. Han vann Svenskt Derby två gånger med 33 års mellanrum – Flying Friendship 1958 och Tao 1991!

Jag träffade Lester Piggott vid några tillfällen. Han var inte direkt den som välvilligt ställde upp för pressen, i alla fall inte under sin storhetsperiod. Men 1981 fick jag ett tillfälle att intervjua honom. Det var i samband med en jockeyturnering på Täby Galopp i oktober 1981. Jag hade lärt känna Jimmy Lindley, också en framträdande engelsk jockey. Jimmy Lindley blev efter sin aktiva tid promotor för jockeyturneringar världen runt. Inför eventet på Täby, som var mycket stort på sin tid, frågade jag Jimmy Lindley om det fanns någon möjlighet att få göra en intervju för Kvällsposten med Lester Piggott. Han lovande att prata med Piggott. Och fick ett positivt svar!

Det hela skulle ske kl. 10.00 i lobbyn på Grand Hotel i Stockholm, den 4 oktober, dagen för jockeyturneringen. ”Men”, sa Lindley, ”jag kan ju inte garantera att han verkligen kommer. Eller vill prata”. Lester Piggott kom. Och han pratade. ”Jag hade gömt mig bakom en pelare i lobbyn för att se om han verkligen ville prata och blev glad när jag såg att han rörde på munnen”, berättade Lindley senare.

Bloggaren tillsammans med Lester Piggott på Täby Galopp 4 oktober 1981.

Det blev ett uppslag i tidningen, det var en unik intervju. Lester Piggott intog sin frukost samtidigt. Bestående av svart kaffe och en cigarr. Han hade under hela sin karriär problem med vikten, han var ovanligt lång för att egentligen lyckas som jockey. Man fick sitta tätt intill honom för att höra vad han sa. Han talade mycket tyst och var inte helt lätt att förstå. vilket berodde på en hörselskada han hade. Men han gav sig tid och var inte avvisande. Vad vi pratade om? Bland annat om att han beundrade Björn Borg väldigt mycket som idrottsman. Och att han såg kopplingar med sig själv när det gällde den intensiva bevakningen från media.

1975 adlades Piggott, fick OBE-klassen av The Most Excellent Order Of The British Empire. En ära som han fråntogs 1988 sedan han dömts till fängelse för skattebrott. Han slutade egentligen rida 1985. Men efter fängelsetiden – det blev 366 dagar bakom galler – återupptog han jockeykarriären som inte stoppade förrän 1995, sista vinnaren red han 1994. Jag träffade Lester Piggott senaste och troligen sista gången 1991 när jag hämtade honom vid flygbåtarna inför Svenskt Derby som han skulle vinna med Tao. Och han bjöd faktiskt ganska bra på sig själv vid segerintervjun i vinnarcirkeln. Innan han hämtade sina appearance money kontant på sekretariatet och for hem!

En liten story apropå söndagens avgörande om vem som blir årets jockeychampion på Jägersro.

• Slutligen – when in Copenhagen don’t miss Restaurant & Café Nytorv på Nytorv vid Ströget. Tillbringade en regnig fredagseftermiddag tillsammans med mina Rundgrenvänner från Halmstad där. Excellenta smörrebröd. På tåget hem gav fyraåriga Alexandra mig en av dom finaste komplimanger jag fått: ”Jag tycker om dig, Peter!”

 

 

 

 

 

PETER KASTENSSON

Björn Ingelstam vinner Bue-matchen

Det har tidigare konstaterats att det är hård konkurrens om jazzsjälarna i Malmö. Utbudet är stort. Det exemplifierades inte minst i går, när det på Konserthuset utbjöds bl a Papa Bue tillsammans med Carlings Big Band och på St. Gertrud Björn Ingelstam Band i regi Hot House.

 

 

Jag vet inte hur många som var på Konserthuset men tyvärr var det magert – men hög stämning – på St. Gertrud. Papa Bue har ju överlevt sig själv i några år, vilket är trist att konstatera för en som i princip är uppväxt med Papa Bue som spelade på det ursprungliga Hot House redan 1958. Då på Arbetarföreningens lokaler vid Stadt Hamburgsgatan. Det som nu är renodlade dansplacet Stadt och fjärran från den traditionella jazzmusiken. Men det är inte lönt att gråta över spilld mjölk… Men nog är det väl lite förvånande att Papa Bue, som spelar samma tradiga (ursäkta) repertoar varje gång fortfarande drar folk på den här sidan Öresund. Även nostalgin borde väl ha sina gränser?! Men Gunhild Carlings Big Band är jäklig bra.

Jäkligt bra är också Björn Ingelstam Band. Det vet ni som läst den här bloggen tidigare. Man har inte växt sig fast, repertoaren förnyas ständigt av bandleader Björn med sin virtuosa trumpet (och flygelhorn) och kompisarna, klaviaturmästaren Johannes Kronqvist, trummisen Henrik Larsson-Brehmer – den ungdomliga trion – den så oerhört tonsäkra trombonisten Hans Ingelstam och pådrivande dansken Lars Nielsen på basen. Den som valde St. Gertrud på lördagskvällen valde i alla fall genomgående kvalitet! Björn är också en allt bättre sångare.

Nytt för mig den här kvällen var bl a Ira Gershwins I Can’t Get Started, som gjordes känd av Bunny Berigan, nu suveränt tolkad av Björn Ingelstam. Vi fick Count Basies Splanky där det lät väldigt maffigt och riktigt storbandslikt om femmannabandet. Och så Siw Malmqvists gamla slagdänga Jazzbacillen – ursprungligen skriven av Horace Silver som The Preacher.

Bandet har en stor marknad i Danmark också och redan idag söndag kan bandet höras på Ishöj Center i Köpenhamn och den 16 november på Den Sorte Hanen i Espergaerde utanför Helsingör.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

Från vallgraven till Malmö Arena

På onsdagen premiärspelar Malmö Redhawks i nya Malmö Arena mot Leksand. Det har sannerligen runnit mycket vatten under broarna sedan första ishockeymatchen här nere spelades mot ett Köpenhamnslag 1924 och Malmö FF tog upp hockeyn 1944, då Malmö BI la ner sin hockeysektion. I den malmöitiska hockeyhistorien är namnet Folke Lindström väl så stort som dagens Percy Nilsson. Folke grundlade hockeyn, Percy utvecklade den.

1924 spelades det alltså för första gången ishockey på våra breddgrader. Enligt den skånska ishockeyshistoria som Bengt Andersson skrivit ner. Då mötte IFK Malmö ett lag från KSF, Köbehavns Sköjtelöberföreing den 2 februari. 1937 flyttade Folke Lindström till Malmö från Karlberg i Stockholm. 1940 åkte han med Malmö BI till Köpenhamn med bl a Malmöprofilerna Torsten och Bertil Vollmer och slog ett Köpenhamnslag med 3-2. 1944 bildade Malmö FF en ishockeysektion och MBI la ner sin sektion. Den 29 september bildades Skånes Ishockeyförbund och Folke Lindström blev förste ordförande. Någon riktig isbana fanns inte, bland annat spelade man på en provisorisk bana på vallgraven vid Malmö Museum med låg sarg. 1948 kom Bengt Andersson in i styrelsen tillsammans med Folke Lindström.

Inte förrän 1956 fick Malmö sin första konstisbana, Södra Isbanan vid gamle tennishallen vid Malmö IP.

Två betydande män för ishockeyn i Malmö. Folke Lindström och Bengt Andersson i Malmö IF:s nu gamla klubblokaler på Malmö Isstadion.

Jag minns Folke Lindström från 1958. Då hade Malmö FF gått upp i allsvenska serien division I, dagens Elitserie, en sejour som blev ettårig. Jag spelade i MFF:s reservlag, som höll till i division IV och mötte storheter som Pandora i Ystad. Var i princip tredje målvakt i MFF, som ”värvade” mig efter en Kul-i-Tre-turnering – sportlovet var bara tre dagar då – där jag stod i mål för ett lag från S:t Petri (hette väl fortfarande Malmö Realskola då?). Inför spelet i högsta serien värvade MFF målvakten Bengt Lindqvist från – tror jag – Södertälje. Med landslagsmeriter. I samband med detta fick jag en förfrågan från IFK Malmö i serien under den högsta, division II södra. Man behövde en målvakt som komplement till Nils-Erik Åhs. Men att gå från MFF till IFK…?! Stämningen mellan klubbarna var ju liksom inte den bästa. Ishockeyn låg fortfarande ”under” fotbollen och Hövdingen Eric Persson.

Men det var Folke Lindström som var ordförande i ishockeysektionen. Så jag tog Gud i hågen och stövlade fram till Folke Lindström efter en träningskväll på Södra Isbanan. Sa’ som det var, att IFK Malmö hade frågat om inte jag kunde komma till dom. Folke Lindström såg inga problem. Fast det är klart, att orsaken till att MFF släppte iväg mig inte var rolig att höra för en 18-årig studerande. – ”gå du bara, vi har ändå ingen användning för dig!”

Så blev det. Och Folke och jag har skrattat åt det hela några gånger när vi träffades många år senare när jag var sportjournalist på Kvällsposten. Det hände att jag bevakade ishockeyn på Södra Isbanan med sitt fina pressrum. En gammal korvmoj vid sargens långsida som fordrade stora handdukar för att torka bort imman från fönstren.

1965 la IFK Malmö ner ishockeyn. 1968 värvade MFF Sven Tumba till laget. 1970 invigdes Malmö Isstadion och 1972 blev MFF Malmö IF som självständig hockeyförening som 2004 blev Malmö Redhawks.

Folke Lindström lever fortfarande, är en bit över 90 år. Bor numera åter i Stockholm och kan inte närvara vid ishockeypremiären i Malmö Arena, åldern börjar ta ut sin rätt. Men Bengt Andersson finns säkert på plats i Malmös nya ishockeytempel onsdag kväll. Kanske träffar jag honom då.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

Skit i förtrödna nollåttor, Percy!

Så är premiären avverkad. 13.244 personer i Malmö Arena såg Malmö Redhawks besegra Leksand med 2-1. Historisk premiärskytt Jonas Höglund efter 3,07 i första perioden. Slutresultatet fastställdes redan i första perioden.

Jag tänker inte ge mig på ett försöka recensera matchen som sådan. Rödhökarna gjorde vad man ”skulle”. Nog så. Det fanns så mycket annat som också gladde denna festliga pemiärkväll. Som den jättelika tifon på ståplats med banderollen ”Detta är ditt verk Percy – tack för allt!” När han själv gick in på isen före matchen och hälsade välkommen så togs han emot med stående ovationer. Så välförtjänt!

Före matchen läste jag i Kvällposten att ishockeykrönikören Magnus Nyström kallade Malmö Arena för ”Percy Nilssons nya skrytbygge”. Jo, det stod så i Kvällsposten. Men Kvällsposten är inte längre en tidning för Malmö och skåningar. Den styrs från 08-området och Expressen och Magnus Nyström är ingen representant för Kvällsposten. Han representerar Expressen som i mångt och mycket är en jävla skittidning. Med storhetsvansinne. Trots att man inte ens är störst. Magnus Nyström är en nolla, vilket inte minst visade sig i Janne Josefssons debattprogram i Sveriges Television nyligen där han bara pratade en massa dynga utan stt säga någonting. Det var i det programmet tidigare simbasen Hans Chrunak bad Nyström om ursäkt för att han kallat Nyström för ärthjärna. Jag har nämnt det tidigare. Det var en dum ursäkt. För Nyström ÄR en ärthjärna.

Nåväl, Percy Nilsson kan skita i förtrödna nollåttor. Han – och vi – vet att han skapat Sveriges och en av världens bästa arenor. Så är det! En skåning skryter inte, han säger bara som det e’!

Nu är det bara att hoppas att Rödhökarna samlar ihop sig i år och ser till så att vi på nytt får ett elitserielag i Malmö igen. Därvidlag ligger vi efter nollåttorna och det smärtar. Percy Nilsson förtjänar ett elitserielag. Liksom alla vi andra.

Slutligen… får man gärna försöka ha några flera bartenders i baren i entréplanet. Den bar som serverar starkvaror. Ingen skugga över dom som jobbade, dom slet som djur. Men man vill ju gärna hinna få sin pilsner i periodpausen och komma in igen i tid. För vi får väl hoppas att publiktillströmningen fortsätter även sedan nyhetens behag satt sig. Och faktiskt… det fungerade fullt tillfredsställande att komma iväg från bilparkeringen efteråt.

 

 

 

PETER KASTENSSON

Ett geni fyller 50 – grattis Johnny Takter!

Det finns de som menar att det finns en speciell tideräkning beträffande travet på Jägersro. Man talar om f. Takter och e. Takter – före Takter och efter Takter. Och nog var det mycket som blev annorlunda 1978. Det var det året Bo William Takter med familj flyttade till Malmö och Jägersro. Bo William och sönerna Johnny och Jimmy kom att dominera stort.

”Jag flyttar till Malmö för att skåningarna är trevliga och maten god. Och så skall jag bli champion!”

Det sa Bo William när jag intervjuade honom för Kvällspostens räkning vid tiden för flytten. Han hade då varit champion på Mantorp 1977 och 1978. Men det var nog inte många som trodde honom. Jag menar, det var – och är – ju onekligen lite skillnad på Mantorp och Jägersro. Men så fel alla tvivlarna fick. Bo William blev champion på Jägersro redan andra året, 1980. Dessutom 1983. 1981 och 1982 hette championkusken Johnny Takter, äldste sonen. Det gjorde det också 1984, 1986, 1989, 1990, 1991 och 1992.

”Johnny kommer att bli mycket bättre än mig”, sa Bo William till mig vid ett tillfälle. Man kan säga att Takterfamiljen själv bestämde vem som skulle champ. Hade man velat, så hade säkert lillgrabben Jimmy också kunnat bli det. Han valde 1982 att flytta till USA, där han blivit en av de allra största och mest framgångsrika tränarna. Men nu skall det handla om Johnny. På söndag fyller han 50 år.

De fyra första åren var han champion som förste kusk hos Bo William. Sedan blev han sin egen när Bo W flyttade till Tyskland 1984. Fyra år senare drabbades Bo W av en svår olycka och ”var och vände på andra sidan”. Kom mirakulöst tillbaka och vann lopp både i Tyskland och Sverige. För Johnny (bilden) har det varit en krokig väg efter championåren. Enorma framgångar med t ex femfaldiga Elitloppsfinalisten Nealy Lobell och världsstjärnan Kramer Boy. Men också personliga motgångar i början av 2000-talet.

Just nu går han skadad efter en vurpa på Åby för några veckor sedan, men om allt är väl vid måndagens läkarundersökning är han snart tillbaka i sulkyn igen. Han valdes till Årets Kusk i Sverige förra året, då han bland annat blev historisk – tillsammans med pappa Bo William – genom att vinna Svenskt Travderby på Jägersro med Commander Crowe från Petri Puro i Halmstad. Historiska i den bemärkelsen att det var första gången som far och son båda har lyckats vinna det mest prestigefyllda och klassiska loppet. Bo W vann Travderbyt 1983 med Micko Fripé, det var då han gav barfotakörningen ”ett ansikte” när han efter provstarterna rev av alla fyra skorna på hästen.

Johnny Takter är ett geni i sulkyn och har ganska nyligen passerat 2000 segrar. En tänkande man både på och utanför ovalen, som man verkligen unnar alla framgångar. Det är säkert många som vill hylla honom på söndag. Johnny och sambo Jenny Karlsson bjuder på öppet hus från kl.1100. Adressen är Krombyvägen 97 i Oxie. Ta väg 101 mot Anderslöv och så till höger mot Glostorp. Grattis, Johnny!

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

Harry Arnold framkallar minnen

Harry Arnold-utställning på Malmö Stadsbibliotek. Nåja, utställning och utställning. En fem-sex montrar och några affischer på en liten balkong på andra våningen ovanför entrén. Att kalla det utställning är lite väl pretentiöst.

 

Men ingen skugga över Harry Arnold-Sällskapet i Malmö som ligger bakom. Man jobbar med små marginaler och Stadsbiblioteket ställer utrymmet gratis till förfogande. Harry Arnold-Sällskapet delar årligen ut ett stipendium (i år Helge Ahlbin), ger också ut en medlemstidning Stand By och har man så kunniga medlemmar som Jan Olsson, Skånska Dagbladets eminente jazzskribent, så är denna alltid läsvärd. Skånskan är inte ”min” tidning men jag läser den understundom och en ”Jolson” saknas i Sydsvenskan, vars musikskribenter inte så ofta speglar min smak. Men storband och klassisk New Orleans är väl alltför smalt och gammaldags för att vara intressant för en tidning som försöker jaga ny och ungdomlig läskrets och då blir det för mig ett ointressant utval. Men för all del, Alexander Agrell gör då och då vid sällsynta tillfällen också nerslag även inom den medeltida sfären som jag representerar. Och sedan gamle kollegan Christer Borg pensionerades från Kvällsposten är det dött på den kanten också om man bortser från lite notiser då och då i Ulf R Johanssons kolumn, snart salig i åminnelse även den. Tiderna försämras även gällande den kulturella sektorn…

Annars tycker jag mig kunna märka en viss renässans för den gamla storbandsmusiken. Inte minst genom Roger Berg Big Band som lockar publik inte bara i Malmö utan även i Ystad, Helsingborg och Kristianstad, platserna för hans senaste konserter. Med vokalt förträffliga gäster som Bobo Moreno från Köpenhamn, Sylvia Vrethammar från Tyskland och Sara Ahlcrona från Malmö.

Harry Arnold har jag faktiskt ett gammal minne från. Inte från hans tid på Amiralen med storbandet. Den epoken tog slut redan 1954 och då gick jag nog fortfarande på Kruses dansskola på Skomakaregatan och försökte lära mig dansa till Blue Tango med Billy Mays orkester. Det gick inget vidare och sedan dess avskyr jag både Blue Tango och Billy May. Och att dansa…

Men i slutet på 50-talet kom Harry Arnold med det som kallades The Mystery Band till MFF-stadion – Fair Play heter väl i dag – i Malmö. Det bör ha varit någon gång 1956-58. Jag spelade i IFK Malmös juniorlag i handboll som höll till på MFF-Stadion. Den här hallen var då även konsertlokal och vi sålde program vid konserten och fick på nära håll se storheter som Arne Domnérus, Bengt Hallberg, Egil Johansen, Bjarne Nerem, Weine Renliden, var inte Simon Brehm också med? Det var mäktigt när man drog igång med Stand By. På MFF stadion såg – och hörde! – jag också en av de största klarinettgiganterna inom New Orleans-musiken George Lewis 1959.

Apropå nyligen bortgångne världssaxofonisten Arne Domnérus. Han ägde också travhästar, vann Svenskt Travderby 1982 med Rex Håleryd som han ägde med en annan storbandsledare, Lasse Samuelson. Ägde hästarna i stallpseudonymen Ass Dur. Mycket fyndigt. Ass Dur har förtecknen fyra B:n på notbladet.

Ja, några montrar på Malmö Stadsbibliotek om Harry Arnold kan ge uppphov till lite minnen. Och jag gör gärna reklam för Harry Arnold-Sällskapet. Medlemsavgiften är 250 kr år, postgiro 4102780-6.

 

 

 

 PETER KASTENSSON

Struts och flodhäst på tråkig Fotbollsgala

Var blev festen av i går? Festen vid den så kallade Fotbollsgalan i TV4. Så utstuderat tråkigt utan all glamour. Kom inte med Jessica Almenäs, hon såg ju ut som en struts när hon gjorde entré!

 

Så får man väl inte skriva? Gubbsjukt och manschauvinistiskt?! Inte alls. Är man programledare med en dominerande uppgift, att se bra ut – då får man finna sig i kritik. Två smala ben med fula knän instoppade i något gallgrönt skynke gjorde på mig ett strutsartat intryck. Almenäs är duktig programledare i Vinnare V75 på TV4, men där är hon inte med för att exponera sig själv. Det var hon i Fotbollsgalan. Var det hon själv som var stylist? Adam Alsing då? Lufsade omkring som en flodhäst med alldeles för långt hår. Så är rättvisa mellan könen skipad.

Fotbollens förbundskapten Lars Lagerbäck exemplifierade den stora tråkfaktorn i programmet. Kan den mannen dra på mungiporna? Men än neråt? Men han är nog totalt humorbefriad och uppskattade synbart på intet sätt Jörgen Mörnbäcks lyckade imitation av bl a Lagerbäck. Mörnbäck var en av de få ljuspunkterna på galan. Jag är inte säker på att jag uppskattar eller ser det roliga i att låta ordföranden i Svenska Fotbollförbundet Lars-Åke Lagrell skutta omkring i korvande barntrikåer i ett filminslag. Men det ingår väl numera att makthavare inom olika sfärer skall larva sig på det ena eller andra sättet. Är det sånt som kallas folklighet? Och det är klart, kunde tidigare statsministern Göran Persson dansa med en ko, så kan väl Lagrell få vara Läderlappen…

Men Zlatan är Zlatan, även i en undermålig TV4-produktion. Hans leende som välförtjänt Guldbollen-vinnare för tredje året i rad gjorde att programmet i alla fall fick en varm och skön avslutning. Det hade räckt med Zlatan och Pelé i direktsändningen. Nu blev Pelé avbruten av Almenäs för att hålla tidsprogrammet. Ett rejält ”soffprogram” med en skicklig – OBS skicklig! – intervjuare hade varit f-n så mycket mera intressant. Så kunde man klippt ihop övriga pristagare på några minuter.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

Teater i Malmö = usel servicenivå!

Tänkte gå på teater i Malmö. Ingen lätt historia. Jag undrar om dom som styr kulturen i Malmö egentligen vill ha folk på sina teatrar?

Styrde kosan förbi Intiman för att köpa biljetter till kritikerrosade Mordet i Midlands. Där var det stängt. Gick då in på den STORA teatern vid sidan om och stod i kö en stund. När jag kom fram till luckan så, ånä, så enkelt var det inte. Det här var Malmö Opera. Intiman är Malmö Stadsteater. Där är biljettförsäljningen stängd de dagar man inte spelar. Vilket man tydligen inte gör idag onsdag. Blev jag i alla fall upplyst om av en vänlig biljettförsäljerska på Malmö Opera. Ingen skugga över henne, hon är förstås oskyldig till de idiotiska beslut om usel servicenivå som fattas av makthavarna.

För nog tycker jag det är idiotiskt att man skall ta sig ner till Hipp, som liksom Intiman – men inte den STORA teatern – är Malmö Stadsteater. Ner till Kalendegatan där en annan kommunal myndighet sett till så att det är livsfarligt för gående och cyklister genom att göra gatan till en genomfartsled där inga parkerings- eller trafikregler gäller. Lastbilar på båda sidor, en del på platsen för gående och mot färdriktningen. Som är dubbelriktad! Idiotiskt är bara förnamnet! Men hurra, i Hipps biljettkontor fanns det biljetter till Intiman!

…och tro för all del inte att det på Kulturcentralen vid Victoria säljs biljetter till Malmö Stadsteater. Ånej, så enkelt skall man inte göra det för dom teaterintresserade.

- PETER KASTENSSON

 

 

Ett väder för swing

Man bor definitivt i fel del av världen. Även om det är den bästa delen att finnas i gällande det här landet. Nära till Köpenhamn och allt.

 

Men… vad i helskotta skall vi med snö till? Kallt och jäkligt. Spela golf är inte att tänka på, även om Sofiedal har en fantastiskt välskött anläggning. Men har man inga vinterdäck på bilen får man ju stanna hemma. Förra vintern klarade jag mig utan, men nu är det väl lite kris. Men kanske jag kan klara mig fram till den 8 januari utan? Då bär det av till den sedvanliga och välförtjänta vintervilan, tre veckor i Thailand tillsammans med Bosse och Eva och i år också deras två grabbar.

Och för första gången skall jag faktiskt ta med mig golfbagen. Med en ny knäled och det ena ögat fritt från grå starr har jag ju efter tolv år kunnat återuppta det hemska spelet som också är så förbannat roligt. I alla fall ibland.

”Jävla gubbsport, kommer jag aldrig att börja med”, sa Bosse när jag fick klubborna i 50-årspresent. Både dom klubborna och jag är ju numera panschisar. Och Bosse är den störste golffreaken av alla!

Vad gör man då en vinterlördag i Malmö? Jo, det blir Palladium i eftermiddag. Roger Berg Big Band i swingkonsert med vännen Sixten Nordström som presentatör. Någon form av privat spelning som Roger Berg utbjöd några biljetter till. R3B är alltid höjdartillställningar och det finns nog anledning att återkomma.

Nu skall jag lämna in en Harrry Boy till V75 på Bergsåker. Det kan ändå aldrig bli sämre än dom egna tipsen…

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

Härlig eftermiddag med Roger och Sixten

En blåsig och iskall novemberlördag, då är det skönt att krypa in i värmen på Palladium och låta sig förföras av R3B, det vill säga Roger Berg Big Band med den oförliknelige Sixten Nordström som presentatör. Bättre kan det helt enkelt inte bli.

 Roger Berg och hans storband har jag hyllat några gånger i den här bloggen. Och om det nu går, så blir bandet bara bättre och bättre. Det är banne mig en kulturgärning att hålla den traditionella storbandsmusiken igång. Alltså Count Basie, Duke Ellington, Benny Goodman, Woody Herman, Tommy Dorsey, Artie Shaw, you name it! Bergs ”husgudar” Buddy Rich och Gene Krupa förstås icke att förglömma. Och har man sedan med sig Sara Ahlcrona och Niklas Fredin vid sångmikrofonen så blir det förstås även en rejäl dos Ella Fitzgerald och Frank Sinatra.

Roger Berg och Sixten Nordström – härligt par på Palladium i går eftermiddag

 

Det var faktiskt PRO som arrangerat konserten. Nej, även om jag har åldern, så är jag inte medlem. Men det fanns några överblivna ”sista Minuten-biljetter” som erbjöds den som är förutseende att ”prenumerera” på Roger Bergs nyhetsbrev. Medelåldern på konserten var hög men gissa om det blev gensvar! När Roger Berg avslutade med det traditionella men alltid föränderliga mastodontrumsolot i Sing, Sing, Sing belönades han – och bandet – med stående ovationer. Benny Goodman med Gene Krupa gjorde Sing, Sing, Sing känt – men det var faktiskt Louis Prima som skrev låten 1936!

Sixten Nordström, som en gång övertog det egentligen omöjliga uppdraget att ersätta Sten Broman i SvT:s ”Kontrapunkt” och gjorde det med bravur, var en i sammanhanget perfekt och kåserande ledsagare genom konserten. Jag har upplevt Sixten under några år först på Malmö Stadsteater (hette den STORA teatern en gång) och på Malmö Konserthus som ”kom-fram-och säg” vid Malmö Musikhögskolas fantastiska julkonserter.

Sixten var tidigare rektor vid Musikhögskolan och kunde på Palladium bl a presentera altsaxofonisten Helge Albin som sedan några år är jazzprofessor, ”äntligen en rejält erkännande av jazzmusiken”, sa Sixten som också berättade om när han som elev på Malmö Latinskola hade en lärare som kallades ”sjazz” med ett skånskt sje-ljudsuttal som i ”skita”. Om ni ursäktar… Öknamnet efter lärarens något föraktfulla uttal av den musikform som fångade en ung Sixten och hans klasskamrater men också Palladiumpubliken på lördagen.

Niklas Fredin är en väldigt duktig trumpetare som med flygelhorn och sång kas ses och inte minst höras tillsammans med eminente pianisten Mattias Nilsson (kolla www.picasaweb.google.com/TheWayWePlay) på Hilton i Malmö onsdagar och fredagar. Med R3B blev det Frank Sinatra, bl a Fly Me To The Moon och förstås ”kioskvältaren” New York, New York. Sara Ahlcrona är det alltid härligt att höra, jag har kanske någon tidigare skrivit om det utlåtande hon fått av någon jazzbedömare (obekant för mig vem) som menade något i stil med ”hon är den yngsta sångerskan med den äldsta rösten”. Lyssna på hennes tolkning av A Tisket A Tasket från Ella Fitzgeralds repertoar, så förstå ni.

Nästa inbokade arrangemang med Roger Berg Big Band är den 7 mars på Palladium – då tillsammans med Roger Pontare – i regi Harry Arnold-Sällskapet. Men – läs nu noga! – det finns möjligheter för att det kan bli några ”öppna repetitioner” på Gyllene Tuppen under december och januari! Dessa populära torsdagar har vi saknat.

 

I morgon måndag är det nytt arrangemang på Palladium. Då är det gamle festfixaren och Troccan-legendaren Lars Hector (bilden) som arrangerar en Galakväll till förmån för Stadsmissionen och arbetet bland hemlösa och utsatta människor. Hector har för övrigt tagit över cateringverksamheten på Palladium och i biljettpriset på 450 kr ingår ett glas vin och ”mingeltallrik” i pausen mellan artister som Jakob Hellman, Lena Frisk, Gunhild Carling, Paul’s New Orleands Gang, Martin Enn och många andra. Hela behållningen till Stadsmissionen och man drar igång kl. 19.00. Biljetter på Kulturcentralen vid Victoria på Södra Förstadsgatan.

Slutligen… var det bara jag som reagerade över Stina Dabrowskis bristande respekt när hon skulle intervjua Sir Michael Parkinson i SvT i går kväll? Hon orkade inte resa på sig när Parkinson kom in. Det gjorde alltd Parkinson när hans gäster kom. Sedan kunde vi göra en jämförelse mellan Dabrowski och Parkinson som intervjuare. Den utföll inte till Dabrowskis fördel, om man så säger. Absolut inte!

 

 

 PETER KASTENSSON

 

 

 

 

Alltid kan väl Beatlarna inbringa några dollar…

Den 30 januari nästa år är det exakt 40 år sedan The Beatles gjorde sitt sista framträdande som grupp – på taket på Apples byggnad när filmen Let It Be spelades in. 1970 lämnade Paul McCartney gruppen. Den 8 december 1980 mördas John Lennon, 2001 avlider George Harrison i cancer.

 

Men The Beatles dör aldrig. Nyligen förlät Påven och Vatikanen The Beatles som lystes i bann när John Lennon en gång påstod att ”Beatles var mer kända än Jesus”. Inte för att jag bryr sig om vad Påven säger. Förlåt alla katoliker…

1964 träffade jag faktiskt Beatlarna. Det skedde i juli på Hotel Foresta på Lidingö. John Lennon, George Harrison, Ringo Starr och Paul McCartney skulle ge två konserter på Isstadion i Stockholm. Då hade man slagit igenom ”på riktigt” med låtar som Please Please Me, Love Me Do, She Loves You, I Want To Hold Your Hand och Can’t Buy Me Love. I april det året hade man de fem första låtarna på amerikanska Billboardlistan. Det har vare sig hänt förr eller senare.

Det här har jag läst mig till. För ärligt talat, så gjorde Beatlarna inget större intryck på mig. Musikaliskt. Men det var fyra artiga gossar. Jag var inte ens på någon av deras konserter. Jag råkade bara följa med på en presskonferens på Foresta… Andra som begriper bättre får kalla kvartetten genier. Det var dom säkert och under alla omständigheter legendariska redan under sin livstid.

Möjligen var jag ändå lite synsk eftersom jag förvissade mig om deras autografer. Samtliga fyra på samma sida i ett autografblock. Dessutom två – tror jag det var – idolkort som gossarna också signerade själva där vi satt – vill jag minnas – utomhus vid hotellets pool. Dessa kort förvaras av min yngste bror i ett väl dolt bankfack. Han fick grejerna som jag inte var så speciellt intresserad av.

Autografblocket har jag fått tillbaka. Och det går inom kort över till USA för försäljning på R&R Enterprises Autograph Auction. Sällskap på resan får man av de ryska kosmonauterna Jurij Gagarin, förste man i rymden, och Valerij Bykovskij som jag också råkade stöta på i Stockholm någon gång i början av 60-talet.

Alltid ger det väl några dollar som kan förgylla ålderdomen. En hel del, skulle jag tro…

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

Tom är väl värd ett pris

I dag nominerades i Kvällsposten årets kandiater till tidningens Thaliapris. En av de nominerade är – igen – Tom Ahlsell. Jag är väl kanske lite partisk eftersom jag räknar Tom som en god vän. Men är det inte lite märkligt, att Tom ännu inte fått det här prestigefyllda priset efter många år i Malmös teatervärld. Nej, inte för lång och trogen tjänst, men för rader av uppmärksammade rollporträtt.

Jag minns speciellt lysande roller som hamnarbetaren Eddie Carbone i Arthur Millers drama Utsikt från en bro på Hipp, den svenske statsministern som är beredd att begå självmord i Dennis Magnussons Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred) 2006 på Teater Terrier (som det hette då). Likaså en av cancerpatienterna i danska Nikoline Werdelins komedi Bubblorna i bäcken 2003 på Intiman, jag kan nämna Henrik Ibsens Hedda 2004 och Thomas Vinterbergs Festen förra året, samtliga på Intiman. Bara för att några pjäser från senaste åren. Tom Ahlsell  har varit Malmö trogen i en evighet.

I år är Tom Ahlsell (bilden) nominerad för rollen som porrfotografen Christer i Jenny from Hörby, liksom ovan nämnda Drömmer om att dö, av Dennis Magnusson. Och i går såg jag Tom i Mordet i Midlands som just nu går för utsålda hus på Intiman. Han har också en roll i Jösses flickor… på Hipp. Men den vägrar jag se – gärna politisk teater men det finns gränser. För mig i alla fall…

Faktum är att Mordet i Midlands, eller An inspector calls som den heter på originalspråket, är skriven av en gammal socialist, John Boyton Priestley, som var så vänsterinriktad att Churchill stoppade hans radiprogram under andra världskriget, ett program som hade runt 16 miljoner lyssnare. Läs i Intimans program där föreställningens regissör Marie Parker Shaw skriver om författaren.

Mordet i Midlands är gammaldags salongsteater som vi sällan ser numera. Och gammaldags är ett positivt utlåtande. Hela föreställningen tilldrar sig i realtid, det vill säga utspelas under den tidsperiod som publiken finns i lokalen. Mycket engelskt, inte minst genom Karin Ragnarssons scenografi, lysande i sin enkelhet. De sex rollerna spelas av, förutom Tom Ahlsell, Li Brådhe, Sanna Turesson, Mattias Linedroth, Peder Holm och Fredrik Gunnarsson, den senare den infamt leende kommisarien (eller är han det?) Goole. Alla rollerna är huvudroller och dom är jäkligt bra alla i ensemblen. Tom Ahlsells patriarkaliske familjeöverhuvud Arthur Birling är egentligen ganska vidrig och han och hustru Sybil (Li Brådhe) år väl de rollfigurer som man inte kan tycka synd om efterhand som dramat fortskrider.

Till det yttre påminner Mordet i Midlands en hel del om Agatha Christies deckare The Mousetrap som nu spelas för 56e (!) året i London med över 23.000 föreställningar. Men Intimans föreställning är ingen renodlad deckare, mer av en psykologisk thriller. Och som nämnts jäkligt bra! Var ute i tid för biljetter, det är utsålt in i nästa vecka. Men efter det att Jesper Larsson och Petra Brylander tillträtt som teaterchefer vid Malmö Stadsteater arbetar man åter – det var några år sedan – med ett ”rullande” schema för föreställningarna, det vill säga man alternerar och uppsättningarna får längre spelperioder.

 

  

 

 PETER KASTENSSON 

Lite om pris, bilar och Lantz

Nix, Tom Ahlsell fick inte Kvällspostens Thaliapris i år heller. Han fick ånyo nöja sig med att vara nominerad. Men lite del har han ändå i årets pris som utdelades på lördagen.

Thaliapriset gick till Kajsa Giertz för hennes uppsättning av Snövit, fjolårets familjeföreställning på Hipp. Där medverkade Tom Ahlsell och jag vet att han gillade föreställningen. I tacktal och intervju nämnde Kajsa Giertz bl a Tom Ahlsell och en annan rutinerad ”Bullenvän” Lars-Göran Ragnarsson för deras insatser i Snövit. Så årets Thaliapris fick säkert en värdig och välförtjänt mottagare.

Och – po det igen, Tom!

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Mera Kvällsposten (eller om det är Expressen?). I dagens tidning har man en genomgång av vem som kör dom dyraste bilarna i södra Sverige. Mycket intressant läsning. Vem är det som kör Lexus, BMW, Mercedes och Audi med långa bokstavs- och sifferkombinationer, Porsche med olika ”efternamn” Jaguar, Ferrari, Bentley mm mm? Jo, det är Kulezic, Saeed, Stojanovic, Jusufagic, Yildiz, Bayram, El-Beyrouti, Al-Hulo, Demko och andra exotiska namn. Varav en del förmodligen tillhör dom som älskar att glida omkring på t ex Storgatan utanför ett väl frekventerat vattenhål som jag tidigare nämnt. Men… numera fungerar gaturdirektören Rolf Jonssons ”vandrande pinnar” så efter kl 18 är det slut med den trafiken. I ärlighetens namn, det finns en och annan Karlsson, Nilsson och Larsson också med i listan, men dom är i minoritet.

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Råkade av en händelse zappa in på Snacka om nyheter på Kanal 5 i går kväll. Herreminje, vilken katastrof, en så’n total degeneration. En oförskämdhet att ha mage att kalla programmet för samma sak som det Stellan Sundahl, gammal god vän och Ölhäfvare, ledde i SvT1 mellan 1995 och 1999 då han hastigt gick bort. Med bl a Stefan Grudin, Ronny Eriksson och Lasse Eriksson. Programmet återupptogs ett år senare med Sven Melander som programledare i SvT2, även detta med framgång.

Men nu…?! Pinsamt dåligt och helt utan den espri och intelligens som kännetecknade den äkta förlagan. Men har man en medverkande som Annika Lantz kan man förstås inte vänta sig någon högre form av underhållning. En veritabel flabbskalle känd för… ja vad är hon känd för? Har ett program i P4 i radion fredagar som är outhärdligt och som får mig att snabbt stänga av. När man är van att måndagar till torsdagar kunna lyssna på Lotta Bromé, en av det här landets absolut skickligaste radio- och även TV-profiler.

Annika Lantz är förfärlig. Och den nya versionen av Snacka om nyheter likaså.

 

 

 

PETER KASTENSSON 

 

 

 

 

 

Kalla Fakta enkelspårigt och kanske förtal?!

Egentligen är jag alldeles för ”insyltad” i trav- och galoppsporten för att kunna ge opartiska synpunkter på det Kalla Fakta i TV4 på söndagen presenterade som en granskning av travsporten. Men jag kan inte låta bli.

 

 

Reporter var Sofia Hartung, som blivit känd genom tidningen Resumé för att för några år sedan ha gått sängvägen med en socialdemokratisk ombudsman för att få tillgång till hemligheter och som resulterade i mångsidigt reportage i Expressen. Resumé har sedan visserligen fått dementera uppgifterna. Men…

I Kalla Fakta gör man stort nummer av att man fått ”en person som vågar träda fram” och som med förvrängd röst anonymt beskylle Åke Svanstedt, den tränare som kört in mest pengar i travet i år, för att använda ”grisfösare” i träningen. Alltså strömförande attribut som man petar på hästarna med för att få dom att springa fortare.

Vadå träda fram??? Om den här personen nu faktiskt existerar och inte är ett rent påhitt från TV4, så är det ju en oerhört feg person som inte vågar stå för sina anklagelser. Kanske samma person som för ett antal år sedan gjorde samma anmälan mot Svanstedt och då travförbundet skickade ut en stor delegation till Svanstedts träningsanläggning för att oanmält göra en rejäl undersökning och minutiöst vända upp och ner på allting. Utan att hitta någonting.

Jag minns när Bo W Takter kom till Jägersro och nådde oerhörda framgångar. Då kom det snabbt igång rykten om att han använde ”grisfösare” vid morgontidiga träningar ute på fältet. En tidning skickade till och med ut en smygande fotograf för att dokumentera det hela. Man hittade inga som helst belägg för anklagelserna då heller. Men framgångar föder avundsjuka. Då som nu.

Jag har en stor förståelse för att Åke Svanstedt var oerhört irriterad när Sofia Hartung angrep honom mellan två lopp en stressig tävlingsdag. Så oerhört oproffsigt agerat av TV4. Svanstedts reaktion med att slå mikrofonen ur handen på reportern var lätt att förstå om än överilad. Sedan är det en helt annan sak att Åke Svanstedt för ett krig mot i stort sett alla media i landet och ju har betaltelefon för tidningar som ringer om tips. Han vill inte fatta att travsporten är beroende av att det skrivs om både sport och spel. Tyvärr kan man ibland få intrycket av att han anser sig vara större än den sport han representerar. Men därifån till att anonymt bli anklagad för djurplågeri av en betald fegis – om det nu inte var helfejkat!? – är steget långt.

Två banveterinärer, Laus Audell på Solvalla och Anders Darenius Mantorp, var med i Kalla Fakta. Dessa är utsedda av Jordbruksverket och är djurskyddets representanter på banorna. Båda starkt kritiska mot travsporten. Ingen överraskning, det är väl känt. Darenius tycker han att han ”står som gisslan på banan för att staten skall tjäna pengar”, han slängde också ur sig påståenden som att 40 procent av hästarna tävlar med magsår och 70 procent med skador i munnen. Siffror som travförbundets överveterinär Peter Forssberg inte alls känner igen. Att Darenius och Audell står ut när det är så illa? Kanske för att man är dom högst betalda funktionärerna i sporten och varje tävlingsdag cashar in flera tusenlappar i ersättning?! För övrigt är det inte banveterinärens uppgift att försöka hitta hästar med invärtes sjukdomar, man skall se till så att dom inte är halta när dom kommer ut till tävling. En sak som Audell inte har så lätt för… Sjukdomar är upp till dom behandlande veterinärerna.

Man hade till programmet också gjort ungefär en timmes intervju med Stig H Johansson, som kom med både kritiska synpunkter på sporten och väl avvägda bemötanden. Bland annat är det ju faktiskt så, att en häst som är sjuk eller har ont inte kan tävla ens om man skulle försöka tvinga den. Av denna intervju användes – intet! I stället gjordes stort nummer av amatören Dennis Ek som enbart hasplade ut sig kritiska plattityder. Man använde sig heller inte av synpunkter som framfördes från Norge om att den svenska modellen för att tillåta spö i loppen är bättre än det norska förbudet.

Självfallet skall trav- och även galoppsporten granskas. Precis som brott mot djurskyddet med bl a användandet av körspö – det finns övertramp! – skall bestraffas hårt. Men Kalla Fakta lät i stort bara den ena sidan komma till tals. Och skulle det vara så, att man får bevis på att någon använder ”grisfösare” så skall den personen väck från sporten. Men programmet var helt styrt av den populistiska viljan att försöka skandalisera travsporten. Väldigt enkelt och enkelspårigt. Inte mycket kalla fakta heller. Och på gränsen till förtal av Svanstedt!

Tyvärr gjorde travförbundets veterinär och djurskyddsansvarige Stig Hägglund till skillnad från överveterinär Peter Forssberg förtroendemässsigt en mycket slät figur i programmet. Nog sagt.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

Snaskjournalistik – och en riktig hjälte

Jag som tyckte att jag tog i när jag skrev om Kalla Fakta och deras så kallade granskning av travet i TV4 i söndags. Men då rekommenderar jag att ni läster dagens Aftonbladet!

 

Där avrättar travskribenten Micke Nybrink programmet. Sågar det jäms med fotknölarna. Och det hör då till saken att Nybrink är en av de stora profilerna i – TV4! Nu är det för all del ATG som betalar honom och alla trav- och galopprogrammen som TV4 sänder. Micke är en seriefigur – utan negativa förtecken – i dom här Vinnare-programmen. Jag har inte alltid haft lätt för honom, men han har stor integritet och står alltid för det han säger.

Häng med, Nybrink skriver: – Det var den snaskiga sensationsjournalistiken som visade sitt skitiga ansikte…Kalla Faktas snaskreporter, Sofia Hartung, har opererat som en hyena bakom dem hon velat misstänkliggöra och smutskasta…leta rätt på en före detta anställd som med liv och lust kastar skit på sin chef måste vara världens simplaste uppgift. ”Kan jag säga vad jag vill? Är det sant att jag inte behöver visa mitt ansikte? Wow! Får jag pengar också?! Läckert! Ha ha! Nu jävlar! Ska vi köra på en gång?!” …Deras jounalistik är genomusel och låg och deras reporter skulle troligen inte ens klara första frågan i ”Sanningens ögonblick”… Att de hetsade Åke Svanstedt arg, var det själva grejen? Löjligt. Hade jag varit Svanstedt vet jag exakt i vems röv den där mikrofonen hamnat… 

Bengt Adielsson i Kvällsposten spär på:- Veterinär Anders Darenius i ”Kalla Fakta”? En lidelsefull djurvän med ett stort hjärta! Ja, kanske. Men mitt intryck blev snarare en självupptagen pratmakare med liten hjärna…

 

Jävlar i min lilla låda och det behövs inga ytterligare kommentarer!

 -o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Mera Aftonbladet som i dag över ett uppslag under rubriken ”Bäst i Sverige” meddelar att deras Mats Wennerholm utsetts till Årets Sportjournalist. Av vem? Jo, Stockholms Idrottsförbund och Sportjournalisternas Klubb Stockholm. Med andra ord en ytterst lokal och marginell företeelse och där konkurrensen inte är speciellt stor. Nollåttorna förnekar sig aldrig.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Det fanns en gång ett handbollslag som hette IFK Malmö. Vann det allsvenska guldet 1974. Samlade 4.980 åskådare i en match mot Kristianstad i Baltiska Hallen i januari. Säkrade guldet i en bortamatch mot Västra Frölunda i februari. Alltför tidigt bortgångne Gert ”Tuss” Thysell var som lagledare och trivselspridare med om att föra upp laget till allsvenskan och var med och tog emot guldpågarna när man anlände till Centralen i Malmö med tåg och hissade lagkaptenen och landslagsspelaren Tommy Jansson. IFK Malmös handboll är ett minne blott, dom gula tröjorna likaså.

Nu heter klubben Malmö HK och spelar i svart. Sportchefen heter Tommy Thysell och är son till ”Tuss”. Tommy har en spelande son som heter Daniel. Han blev stor hjälte i går när HK Malmö mötte Stavsten i allsvenskan i Trelleborg. Brandmannen Daniel räddade livet på Stavsten-spelaren Linus Asu som föll ihop med hjärtstillestånd efter en kort stund. Daniel var på plan och ingrep direkt, visste exakt hur man skulle göra för att få igång hjärtverksamheten i väntan på att ambulans med defibrillator ankom. Fick på planen efter en stund också hjälp av en annan brandman och en sjuksköterska plus en läkare som fanns på läktarna. Linus Asu vaknade till liv i ambulansen och är nu utom fara.

Epitetet ”hjälte” är ofta missbrukat i idrottssammanhang. För gamle vännen ”Tuss” barnbarn Daniel får ordet ”hjälte” sitt rätta värde!

 

 

 

 PETER KASTENSSON 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frukostmöte med estradören Björn Hellberg

Man kan sannerligen börja dagen sämre. Än med frukost tillsammans med Björn Hellberg. Det var väl sådär en 300 personer ytterligare som tänkte samma sak. Kaffe och fralla (dom tog slut innan jag hann dit) med Idrottsmuseets Vänner i Baltiska Hallen klockan åtta. Nytt frukostrekord meddelade ordföranden, gamle idrottsdirektören i Malmö Bertil Jönsson. Jodå, Björn Hellberg hade kommit ihåg att han skulle vara i Malmö…

Gamle Kvällspostenkollegan Arne Reimer var en av dom som passade på att fixa ett signerat exemplar av Nattvandraren i Baltiska Hallen.

Estradören Björn Hellberg i full frihet under en timme. Helt obunden av manus svängde han sig mellan de mest skilda ämnen. Skratten rullade tätt. Det handlade om På Spåret (förstås), tennis (ännu mera förstås), Jayne Mansfield och deckare, Bengt Grives färghybrider för att bara ta några ämnen.

I kvällens TV-program Carin 21.30 i TV1 avslöjas varför han och Ingvar Oldsberg drabbades av skrattparoxysmer i en trailer som gått inför På Spåret, vi fick ett förhandsavslöjande. Han rankar världens tre främsta tennisspelare utan inbördes ordning Rod Laver, Pete Sampras och Roger Federer, Björn Borg får slåss om fjärdeplatsen. Han tittade djupt i Jayne Mansfields dekolletage när han som ung utsänd reporter skulle bevaka hennes besök i Kristianstad och kom på att det fanns andra bollar än tennisbollar…. Han berättade varför Bengt Grive bytte namn från Gustavsson som lika gärna kunde blivit Grizzly. Och om hur han fick Grive att tappa masken i direktsändning i TV när han på en skriven lapp påpekade att det är ebenholtz som är vitt och inte den svarta ebonyn.

Icke att förglömma om hur Sydsvenskans flygande tennisreporter och hedersman Torsten Tegnér, salig i åminnelse, i sin jakt på is på hotell Roosevelt i New York råkade låsa sig ute. Spritt språngande… Björn Hellberg, som också är en hedersman, meddelade nogsamt att Torsten gett sin tillåtelse att återge händelsen.

Davis Cup-laget i Melbourne flinar glatt åt kapten Hasse Olssons fadäs. Från vänster Hans Simonsson, Joakim Nyström, Hasse Olsson, Mats Wilander och Anders Järryd.

 

Jag har haft den stora äran och inte minst nöjet att resa en hel del tillsammans med Björn Hellberg. Vi har tagit några stycken pintar öl, ganska många faktiskt, på pubar och till exempel hemma i min yngste brors trädgård när han bodde i Wimbledon. Det blev ofta frågesporter när Björn Hellberg kom igång.

Jag minns en julafton på ett hotell i Melbourne 1983. Sverige skulle möta Australien i Davis Cup-final på Kooyong-stadion den 26-28 december. Vi var ett litet gäng svenska journalister på plats och Björn var självfallet en. Han ordnade en frågesport mellan Davis Cup-laget och journalisterna. En fråga gällde vilken sjö som är djupast i Sverige. Davis Cup-kaptenen Hasse Olsson, en härlig mysfaktor från Uppsala, var stensäker som bl a geografilärare – ”Vättern!”. Och fick utstå stora skratt och lite spe när Björn Hellberg avslöjade svaret – ”Hornavan!” Det var lätt att trivas med det svenska Davis Cup-laget på den tiden. Trots att det blev finalförlust.

Efter frukosten ringlade sig kön lång i Baltiska Hallen för att kunna handla ett signerat exemplar av Björn Hellbergs senaste deckare, Nattvandraren och senare under onsdagen fanns han hos Mikael Gynning i Malmö Bokhandel.

I mars är Björn Hellberg tillbaka i Malmö för Davis Cup-match mot Israel – ”det sämsta laget men å andra sidan är ju inte heller vi speciellt bra!” Men då hoppas jag det kan bli tid för några öl ihop igen.

 

 

 

 PETER KASTENSSON

 

Hon är mediakåt, Lindbergskan!

Ärlig och uppriktig, uppfylld av sin egen förträfflighet – eller bara väldigt mediakåt? Tja, kanske en blandning. Jag tänker på den Camilla Lindberg, riksdagsrepresentant för folkpartiet.

 

Det var hon som gjordes till stor hjälte för att hon gick emot Alliansen och röstade emot FRA-lagen. Modigt kanske, som en symbolhandling. Men egentligen inte speciellt betydande. Men hon fick sin stunds uppmärksamhet.

Förra året lanserades hon som ansvarig för spelfrågor i riksdagens kulturutskott. Jag vet inte om hon är det fortfarande. Som sådan gick hon nämligen itll riksdagen i en röd T-shirt som det stod Ladbrokes på. Stort engelskt spelbolag. Hon gjorde det för att protestera mot de svenska spelmonopolen ATG och Svenska Spel, Camilla Lindberg tyckte, och tycker förmodligen fortfarande även om hennes röst inte hörs i den här frågan längre, att det svenska spelmonopolet skall skrotas. En sak som snabbt hade betytt att åtminstone hästsporten hade gått åt helvete. Precis som skedde i Holland när Ladbrokes tog över spelverksamheten.

Alliansen har ärvt den svenska spelpolitiken från sossarna. Och inte gjort ett skit för att ge hästsporten rimligare villkor. Kommer förmodligen inte att göra något heller. Det är också lätt att säga, att det med tanke på rådande konjunkturer knappast är läge att sänka skatten på hästspel – världens högsta! – till rimligare nivå. Så den svenska hästsporten kan faktiskt gå åt helvete även utan Camilla Lindberg och Ladbrokes.

Men det var inte detta jag hade i åtanke när Camilla Lindbergs namn poppade upp igen.

Hon vill nämligen, Lindbergskan, slopa rökförbudet på krogen. Jodå, det vill hon. Hon skriver i en riksdagsmotion om upphävande av rökförbudet att ”hetsen mot rökare pågår med metoder som är helt oacceptabla”.

Kära nån! Rökförbudet infördes 1 juni 2005. Cirka två månader tidigare rökte jag min sista cigarett. En veckas förkylning med svår hosta gjorde att jag insåg, att jag faktiskt kunde undvara cigarretterna. Och i medvetande om att jag om några månader inte skulle få röka på favoritvattenhålet Bullen längre, så var beslutet inte så svårt – jag kunde klara att dricka en pilsner, numera ett glas vin (eller några stycken), utan en fimp i munnen.

Nu är jag säker på att motionen inte kommer att gå igenom. Och om det otänkbara skulle ske, så är jag ändå säker på att Amy, Vicky, Jonas, Lasse och dom andra på Bullen aldrig skulle låta det ske på deras krog.

Vill då Camilla Lindberg att rökarna skall bli flera igen? Det tror jag inte. Men hon försöker hitta på något för att få uppmärksamhet igen. Hon är helt enkelt mediakåt.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

En sk-tst-v-l på Kvällposten

Läste Kvällsposten när jag kom hem på söndagskvällen. Det finns det snart ingen större anledning till.

 

Tony Kaplan tar till orda om TV4-programmet Kalla Fakta som hängde ut bl a travtränaren Åke Svanstedt. Kaplan skriver:

”Det hann knappt visas färdigt förrän travjournalisterna och andra närstående travsporten slaktade programmet som ”uselt”. Detta i stället för att att rosa TV4 för att kanalen gör vad de själva blundar för. Men så blir det alltså när alla dunkar varandra i ryggen och vänskapskorrumptionen spirar.” Kaplan hänvisar sedan till vad Stig H Johansson sa i ett uttalande dagen efter om hårdare straff . Men Kaplan skiver inget om att Kalla Fakta inte använde sig av ett enda ord från Stig H Johansson trots en timslång intervju.

Ingen skall kalla mig för vänskapkorrumperad. Därför tycker jag att Tony Kaplan är en sk-tst-v-l. Och undrar om han egentligen sett programmet. Och jag ställer mig frågan hur Tony Kaplan egentligen skaffar sig sina egna avslöjanden när han har sådana? Genom att använda sig av anonyma och betalda, kanske till och med fejkade, källor. Som Kalla Fakta gjorde när det gäller Svanstedt. Och genom att själv förtiga kända fakta om t ex Stig H Johansson.

Inom kort slutar Ulf R Johansson på Kvällsposten. Då finns det ingen större anledning att fortsätta köpa min gamla tidning. I alla fall inte för Tony Kaplans skull.

- PETER KASTENSSON

 

Kultur och kult med Grus i Dojjan

Grus I Dojjan – det är kultur, det! Och kult! under lördagen och söndagen var det på nytt Bullen/Två Krögares publik som frälstes och förlöstes av Krutte Hedberg och hans pågar.

Peter Clemmedson, bandleader Krutte Hedberg, Arne Franck, Bosse Linné och så skymde Tobias Ember – är lika med Grus I Dojjan.

Allting är som det skall vara. Publiken vet vad som kommer och både gungar och sjunger med. Man får precis vad man förväntar sig. Och faktiskt lite till, för det smyger sig in och annan ny låt. Det är trångt och en sjujävla stämning. På lördagen drog man igång med en av mina favoriter, frontande Krutte Hedberg med munspelet och sången i Hubbe Bergströms Hitsum Kitsum, en av svänglåtarna från salig Nalen, som jag nog besökte nån gång i tidig början av 60-talet under några Stockholmsår.

Och så kom alla låtarna på rad: Om Han (Lindbergh) Kommer med ”Edvard Persson-sång” av Peter Clemmedson, den utomordentligen gitarristen, Polka Americano med spansksjungande Bosse Linné, som kan svänga till det mesta med sin jazziga ”Stephane Grapelli-fiol”, lite gammal folkdansigt i Kadrilj Från Riseberga, lite irländskt, rena Skansen i En Gång Jag seglar i Hamn och lite Chuck Berry som i C’est La Vie. Blandningen är monumental med en iskall gammal (utläses före detta) Hoola Bandola-basist i form av Arne Franck som aldrig låter sig rubbas, men också har den ansvarsfulla uppgiften att koppla alla sladdar rätt och se till så att allt fungerar ljudmässigt. Det gör det. Även för den flygande trummisen (Kulla Flyg) Tobias Ember som efter lördagsgiget som slutade sent på natten hann att provflyga från Ängelholm och ändå – nästan i alla fall – hinna i tid till söndagseftermiddagens förväntansfulla Bullen-publik.

Där det hände en del oväntade saker. Berndt Åkerlind, den nyvalde Ölhäfvarebasen, utbrast i sitt bravurnummer, Owe Thörnqvists Ett Litet Rött Paket. Ja, jag vet att det var Sven-Ingvars som hade en stor hit med låten. Men aldrig har jag hört den så salvelsefullt frikyrkomässigt sjungen, rena Jan Sparring-imitationen i utförandet. Och så blev det ett spontanframträdande av Bullens egna gogo-girls Connie, Henrietta, Lydia och Ulla. Huga, huga… Extra glad var Tom Ahlsell, inte bara för succén i Mordet i Midlands på Intiman, utan för att han välförtjänt tilldelats ett av Statens Kulturråds fyra stipendier.

…och ”statsministern” trynade in som vanligt.

Det är mycket musik på Bullen. Redan söndag den 21 december är det dags för East End Jazzmen igen, då har Bullen en eftermiddag till förmån för Barncancerfonden med inte bara gladjazz på programmet. Skyll er själva om ni missar det!

 

 

 

PETER KASTENSSON 

 

En fundering kring ”lok med vagnar”

Det drar ihop sig till den traditionella jättefesten i Göteborg. När AB Trav och Galopp, ATG, bjuder alla snälla hästsportjournalister på både mat och dryck för att fira vilka som får ”årets-priserna” i en massa olika kategorier. Alla nominerade är förstås också inbjudna till ett fullsmockat Rondo.

Ja, det brukar vara highlife och hallabaloo. Och nej, jag tänker inte vara med i år. Men det har inte med den strapatsrika resa jag och vännen Fredrik hade förrra året till Göteborg. Sydländsk värme några veckor lockar mera. Nåja, strapatser och strapatser… Fredrik var nominerad till Årets Galoppör. Eller i alla fall hans delägda häst, Cattlemans Clipper. Som inte fick priset. det gick till en häst som dött ”på vägen”, Equip Hill. Vars tränare Bendik Bö också numera är borta, i så måtto att han blivit av med sin F-skattesedel och därmed även sin tränarlicens. Som det kan gå…

Nåja, Fredrik och jag skulle iväg tidigt som attan med tåg från Centralen i Malmö. Väl på Centralen fick vi via högtalarna höra, att avfärden skulle ske från annan perrong samt inte med X2000 utan medelst ”lok med vagnar”. Vi trodde i vår enfald, jag i alla fall, att även X2000 bestod av ett lokomotiv med ett antal vagnar. Icke så i SJ-vokabulären. ”Lok med vagnar” visade sig vara ett Intercitytåg med ett gammalt lok, till vilket det kopplats gamla vagnar.

Inga platsreservationer funkade. Men vi fick tag på en egen kuppe och när någon öppnade dörrarna och tittade in, så tog vi på oss våra allra som elakaste muppansikten. Och fick sitta ifred. Men tåget stod stilla. När avgångstiden passerats fick vi höra, att tåget blir försenat ”på grund av att det saknas en lokförare”. Inte nog med att Intercitytågen är långsammare än X2000 – nu hade man inte ens en lokförare.

Men efter så där nästan en halvtimme så kom det en man som såg ut som en lokförare spatserande på perrongen i riktning mot loket. Han mottogs med applåder och – faktiskt – tåget började röra på sig i riktning Göteborg dit vi kom utan fler incidenter än en rejäl försening.

Sens moral – skall ni åka med SJ, var ute i god tid. Det var vi!

Årets Galoppör i år bör väl bli Derbyvinnaren Swing That Cat från Fredrik Reuterskiöld på Jägersro. I strid med Peas And Carrots från brorsan Lennart Jr Reuterskiöld. Det har redan blivit en viss turbulens när det gäller Årets Tvååring på travsidan. Svenska Hästsportjournalisters Klubb, SHK, som håller i omröstningen, har nämligen sent, alltför sent enligt min mening, ändrat statuterna Efter det att svenskfödda men finsktränade Zimba Boko vann Svensk Uppfödningslöpning på Jägersro bestämde man nämligen att en häst måste vara i träning i Sverige för att komma ifråga i fortsättningen. Det har förståeligt gjort Zimba Bokos uppfödare John Bootsman förbannad. Och nog är det väl lite egendomligt att en häst som vinner det första klassiska loppet i Sverige, öppet enbart för svenskfödda hästar, inte får komma ifråga.

Det finns ju bara tre äkta klassiker, Uppfödningslöpningen för tvååringar, Svenskt Travkriterium för treåringarna och Svenskt Travderby för fyraåringarna. Tre lopp som alla uppfödare trängtar mest över att få vinna. Åtminstone borde SHK, om man nu skulle ändra statuterna, gjort detta klart i början av året och inte först när alla loppen är körda. Obetänksamt! Därmed inte sagt att jag inte unnar Lutfi Kolgjinis svenske rekordhållare Juggle Face att utses till Årets Tvååring. Vilket han måste bli under rådande omständigheter.

Årets Galoppör och Årets Tvååring bli kanske de enda utmärkelserna som går till Jägersro på galan i Göteborg. Även om jag tänker lägga min röst som Årets Komet på Tomas Malmqvists lärling Christoffer Eriksson som vunnit 40 segrar i år. Egentligen tycker jag Fredrik Persson i Kalmar borde utses, men även här har man plötsligt ändrat på reglerna. Nu skall det vara en kusk med ”nykomlingsstatus” som slagit igenom under året, och i vårt åldersfixerade land duger det då inte att vara 37 år som Fredrik Persson. Men OK, jag har lättare för att köpa den här ändringen än den man gjort beträffande tvååringarna.

Slutligen… så är man väl lite knäpp?! Eftermiddagen tillbringade jag med att gå en halvrunda på Sofiedals Golfklubb och dom synnerligen välskötta banorna. Men va f-n, det var vindstilla och rull på banorna även om det på grund av köldgrader var vintergreener som gällde. Och har man bara rätt kläder, så…

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

Ibland var det roligare förr!

Var det bättre förr? Inte nödvändigtvis även om de tider världen just nu genomlider kanske kan väcka sådana tanker. Också för den som i likhet med undertecknad är skapad med teflonminne.

 

I anledning av alla varsel som utfärdas och att fler och fler människor blir arbetslösa, kom jag att tänka på en historia som inträffade på Jägersro för länge sedan. Den är berättad av Stefan Jönsson på Jägersros galoppsekretariat och nedtecknad i praktverket – jo, jag skryter – Jägersro 100 År. Jag citerar ur boken:

Allan Lindskog (legendarisk travtränare på Jägersro, undertecknads anmärkning) var en riktig ordningsman, och man kan nog utan att överdriva säga pedant. Men vid åtminstone ett tillfälle gav han avkall på sina annars fasta principer. På 50-talet hade Allan en anställd som ”inte gick och lade sig törstig” för att citera gamle vännen Arthur Björnstedt (legendarisk ryttare och sedan fodermästare hos legendariske galopptränaren Thorwald Nordquist, undertecknads anmärkning). Stallmannen som gick under namnet ”Slänten” hade fått flera varningar av Allan, men när han ändå kom en dag med en andedräkt som kunnat startat en DC9:a var måttet rågat och han fick avsked med omedelbar verkan. ”Slänten” lommade iväg ut genom dörren. Någon minut senare knackade det på den andra stalldörren. Den nyss avskedade tittade in i dörröppningen och sa: ”Hej Allan, jag hörde att du behövde folk.” Han fick jobbet.

Även om det kanske inte var bättre förr, så var det i alla fall många gånger roligare. Jag återkommer.

En helt annan sak. Nu har biljetterna släppts till nästa konsert med eminenta Roger Berg Big Band, R3B. Palladium i Malmö är på nytt platsen, lördag den 7 mars. Med sig har den världsklassige batteristen Roger Berg (bilden ovan) den här gången Roger Pontare och nog kan väl detta vara en intressant konstellation. Det är Harry Arnold-sällskapet som arrangerar och biljetter finns nu ute på Kulturcentralen i Malmö, vid sidan av Victoriateatern. Inget dumt julkappstips! Rabatt för innehavare av Sydsvenskans Stjärnkort.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

Friden har lägrat sig…

Tisdag blir en mastig dag i pressummet på Jägersro. Först fem lopp på lunchen och sedan blir det 11 lopp på kvällen. Det är hästinfluensan som gjort att Åby fått stänga på lunchen och loppen flyttas till Jägersro.

 

Så det är rätt skönt att pressrummet numera är en fridens hemvist. I alla fall jämfört med hur det kunde vara förr, när – främst – Arbetets och Skånska Dagbladets utsände Hjalmar ”Murphy” Johansson och Folke ”Jason” Jacobson höll på som värst. Den senare kallades för det mesta ”Ödlan”, om än inte i det egna organet. Som så många andra journalister på den tiden var dom rätt törstiga. Vi talar om ungefär 50 år tillbaka. Dom här herrarna älskade inte precis varandra. Om man så säger… ”Murphy” hade en god vän och tobakshandlare på restaurangen som givmilt furnerade honom med en och annan bamsegrogg. Som avhämtades en trappa upp när restaurangen flyttats dit i det nya läktarbygget, pressrummet låg då längst ner med balkong mot publikplats. Försiktigt gåeande ner för trappan med dyrbarheten insvept i en servett kom ”Murphy” skridande in i pressrummet och försvann in i sitt egna lilla bås, stängde dörren och inmundigade godsaken. ”Ödlan” hade vid denna tid – sa han – avslutat sin faiblesse för starkvaror. Men hade då och då en egenhändigt komponerad vintoddy med sig till banan. Det var gubevars inte sprit!

Dom hatade varandra för att säga det ärligt Det kunde ta sig de mest bisarra uttryck. Folke Jacobson var en föregångare som Mallorca-turist. Han upptäckte den här ön före de flesta, och gjorde flera dit resor varje år. Härifrån avsände han ett vykort till Hjalmar Adalbert (hette han också) Johansson med den ungefärliga lydelsen: ”Här skulle du trivas för här är varmt som i helvetet.”. Redaktör Johansson blev inte svaret skyldigt. Han hittade en bild i Arbetets arkiv på ett krematorium. Denna sändes till redaktören Jacobson med texten: ”Här hamnar du snart, din jävel.”

Båda herrarna tillskrev då och då styrelsen för Skånska Travsällskapet för att försöka ”bli av med varandra” i den så kallade presslogen. ”Murphy” skrev att han varje tävlingsdag kallats för ”fähund, intrigmakare, skurk, parasit, värdelös bracka, slickare jämte andra oskrivbara tillvitelser av F. F. Jacobson”. I brevet också: ”Så gott som varje tävlingsdag på Jägersro får Folke Jacobson hemska utbrott bl.a. utmynnande i att det finns ingen bana som jag vantrivs så mycket på som just Jägersro…Skandinaviens allra sämsta bana… här finns enbart busar och kärringar i ledningen – och här kommer en av de allra största kärrringarna…med direkt pekan på signaturen.” På Arbetets brevpapper framförs vidare att ”Folke Jacobson torde genom sina hemska och hysteriska utbrott vara mentalt sjuk – och bör snarast förflyttas från presslogen på Jägersrobanan.”

Det här fick förstås inte vara opåtalat. Folke Jacobson kunde också skriva brev till Skånska Travsällskapets styrelse, beträffande Murphy: ”I hans s.k. premieringsnummer där kallade han mig för skumraskfigur, ljusskygg, parasit m.m. Att han dessutom skändade min avdöde fader gjorde inte saken bättre och möttes med avsky av hästkretsar i hela vårt land…Att han sedan i vittnes närvaro – de är villiga att intyga saken – i presslogen kallat mig för bedragare, förskingrare, tjuv och ett svin gör inte saken bättre…Tre gånger har jag i vittnes närvaro sträckt fram min hand till försoning. De två gångerna spottade han i den – den tredje gick han. Det var dagen före min femtioårsdag. Alltså, en presslogens verklige gentleman.”

Jag behöver väl inte påpeka att Skånska Travsällskapet tog del av skrivelserna utan att vidtaga några åtgärder, gubbarna fick fortsätta att hata varandra, pensionerades sedermera och avled i sinom tid i fortsatt bitterhet. Nu har friden lägrat sig i pressrummet som numera hänger under läktartaket och är ett av världens främsta. I alla fall till utförandet…

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

Minnen från en RIKTIG jordbävning

Även jag vaknade plötsligt till strax efter sex på morgonen i går när huset skakade. Trodde det var en stor lastbil som körde förbi och somnade om på studs. Satte aldrig det hela i förbindelse med en jordbävning. Det fick jag höra när jag satte på radion fram emot förmiddagen.

Ändå har jag faktiskt upplevt en RIKTIG jordbävning. Och jag kan garantera, att det var ingen munter upplevelse. Jag kan rent ut säga att jag trodde det skulle gå åt helvete.

Det inträffade i Santiago i Chile tisdagen den 5 mars på kvällen chilensk tid 1985. Jag var där för Kvällspostens räkning med det svenska Davis Cuplaget i tennis som skulle möta Chile. Hade anlänt någon timme tidigare och satt på mitt hotellrum på Sheraton San Cristobal en bit från centrum. Samma hotell som Davis Cuplaget använde och hade precis satt igång laptopen, en nymodighet då, för att skriva en första rapport. Då brakade det lös!

Det började så smått klirra i glasen (jaja…), ett svagt muller. Jag trodde det var något ras från berget San Cristobal. Men så ökade ljudnivån, lådorna i byrån for ut. Jag öppnade dörren till korridoren och såg att persiennerna som skulle hänga rakt ner svajade ordentligt åt sidorna.

Då fattade jag att det var en jordbävning. Jag sprang ut i korridoren, bara iförd ett par byxor och skor men fick fångat med mig den värdefulla datorn. Medan jag från femte våningen sprang ner för trapporna började puts från taket trilla ner. Jag trodde på allvar, att nu rasar hela skiten, nu är det slut med Kastensson. Nere i lobbyn stod hotellpersonal och skrek ”stay in, stay in, it’s safer inside”. Men inte f-n ville man stanna inne. Lamporna i taket på lobbyn gungade, taket rämnade och putsen trillade ner. Ett stort fönster till matsalen rämnade. Ut, ut, ut!

I hotellträdgården gungade marken. Poolen var som ett stormpiskat hav. Man väntade bara på att avgrunden skulle öppna sig. Hotellet sprack i fogar mellan olika sektioner. Alla svenskar, vi var bara två-tre journalister jämte Davis Cuplaget och den staben, samlades. Livrädda.

Men för oss var det egentligen ingen fara. Hotellet var byggt i sektioner, lika långt ner i jorden som ovanför. Sektionerna skulle kunna spricka. Just med tanke på eventuell jordbävning. Men vem visste om det. Då.

På något sätt tänkte jag ändå, att det här måste meddelas hem till tidningen. Det är en jättegrej. Hemma närmade det sig deadline. Inga mobiltelefoner fanns på den tiden – hur klarade, man sig egentligen? Datan fick kopplas till telefonen. Men jag hade inte hunnit skriva något. Det gällde bara att komma i kontakt med hemmaredaktionen. Men Santiago var dött för omvärlden. Inga telefoner fungerade, det gick vare sig att ringa in eller ut. Elen slogs ut, man kunde se in mot Santaigo, allt var mörkt även om himlen lystes upp av en del bränder. Chile var dessutom en militärdiktatur under generalen Pinochet med utegångsförbud efter 23 på kvällen.

Men hotellet hade en egen nöd-elcentral som drog igång. Vi sprang ut och in i hotellet till deras telefonväxel där telefonisterna arbeta febrilt men utan lycka medan flera efterskalv av rejäl styrka fick lamporna att svänga och putsen att fortsätta rasa. Hotellchefen hette Mario Abil, vill jag minnas. Han hade vad som kallades en satellittelefon, med hjälp av den lyckades jag komma i kontakt med redaktionen i Malmö. Klockan var väl fram emot fem svensk tid på morgonen. Möttes av orden ”var f-n blir du av med texten, det går ju inte att komma i kontakt med dig!” Ingen visste då ännu vad som hänt och det tog lite tid innan dom fick klart för sig allvaret.

Men sedan gick det fort. In till mottagningen och så extemporera, det vill säga rapa ur sig så mycket man kunde utan manus. Se’n såg skickliga telemottagare – Lennart Pettersson var en pärla! – till så att det blev fason på det hela. Det tog tid innan normala telefonkontakter började fungera. Jag minns att jag läste in telefonnummer till anhöriga för Mats Wilander, Anders Järryd, Stefan Edberg. Henrik Sundström, tränaren Jonte Sjögren och DC-kaptenen Hasse Olsson m fl.för att de skulle kunna underrättas om att allt var väl och inte oroas av de löpsedlar som snart skulle vara ute över hela landet.

Jordbävningen visade sig ha 7,4, några rapporter sa 8.0, på Richterskalan. Det är jädrigt mycket. Redan dagen därpå försvann Mats Wilander och hans tränare Jonte Sjögren från Santiago och Chile med riktining New York. Övriga stannade kvar ytterligare en natt, men nästan alla föredrog att sova i solstolarna utomhus då efterskalven kom slag i slag.

Jag var inne i Santiago och såg förödelsen. Speciellt i de äldre delarna. Hus som rasat. Vattencisterner på nyare byggnader som låg på taken till husen hade rasat ner genom flera våningar. Folk bodde utomhus. Det rapporterades om runt 200 döda och tio gånger så många skadade.

Två dagar efter jordbävningen reste Davis Cup-laget, de som fanns kvar, och vi andra till Rio de Janeiro för att vänta på ett besked hur det skulle bli med Davis Cup-matchen. Ingen ville stanna kvar i Santiago. På Arthuro Merino Benitez-flygplatsen hade delar av taket till stationsbyggnaden rasat in. Bara en start- och landningsbana gick att använda.

I väntan på avgång flödade galghumorn, en form av lättnad över att vi skulle komma iväg. För inte så länge sedan hade rapporterats om ett flyg som störtat i Anderna och där överlande passagerare hade börjat äta på de omkomna för att klara sig. ”Om det händer oss får du passa dig, det finns mest på dig”, sa Anders Järryd med adress undertecknad.

Nåväl, det blev en ingen Davis Cupmatch just då, men vi fick en vecka på Hotel Rio Othon Palace på Copacabana (skitigt och övervärderat, Ipanema var bättre), fick se Sockertoppen och ”Limhamnsjesus” (byggd i kalksten från Limhamn) och annat man skulle. Svårt med ombokningen av flygbiljetterna när vi skulle hem, men SAS bjöd mig och Lars Holmström, då på Aftonbladet nu Sydsvenskans motorredaktör, enda svenska journalister, på förstaklassbiljetter hem.

…och en månad senare var vi tillbaka i Santiago. Fortfarande små efterskalv men matchen spelades. Mats Wilander valde att stanna hemma men Sverige vann. Henke Sundström från Bjärred stor matchhjälte med två segrar mot Pedro Rebolledo och chilenske ettan Hans Gildemeister, båda matcherna med 3-1. Tyvärr fick Henke sedan en svår ryggskada och fick avsluta sin karriär bara 21 år gammal och är nu fastighetsägare i Monte Carlo. Han vann av 8 av 10 DC-matcher för Sverige, den bästa matchen gjorde han året innan när han slog John McEnroe i Davis Cupfinalen mot USA – inomhus på grus i Göteborg – i tre raka set. Då hade Mats Wilander slagit Jimmy Connors och Sverige avgjorde sedan finalen i dubbel med ointagliga 3-0.

Detta apropå en svensk jordbävning…

 

 

 

PETER KASTENSSON

Nu fick vi – besvärande – Svanstedtfakta

Det var onekligen besvärande omständigheter för Åke Svanstedt som kom fram när Lennart Ekdal i Kvällsöppet med Ekdal i TV4 på onsdagskvällen följde upp Kalla Fakta från drygt två veckor sedan. Till skillnad från Kalla Fakta, som var ett ytligt och oprofessionellt skitprogram med bara ett syfte, att skandalisera travsporten, så hade Kvällsöppet med Ekdal bemödat sig om att låta båda sidor komma till tals.

 

Mycket besvärande för Åke Svanstedt är förstås nya anklagelser om att ha använt ”grisfösare” i träning av hästar. I Ekdals program hade man ”fått ansikte” på anklagelserna från två f.d. anställda hos Svanstedt. Disa Zetterman och Tomas Pettersson trädde fram och vittnade. Jag har aldrig hört talas om någon av dom, vilket inte betyder ett dugg. Talar man sanning och det kan bevisas, så är nog Svanstedt rökt, färdig, finito som travtränare. Jag skrev redan efter

Kalla Fakta att om en person bevisas med att använda ”grisfösare” så skall denna väck från travsporten.

Nu är ingen skyldig förrän dom fallit. Det var en auktoritet som Stig H Johansson mycket noga med att framhålla när en bisittare till Ekdal i form av näbbgäddan Belinda Olsson, någon form av krönikör i Aftonbladet, försökte provocera honom. Det hade hon inte mycket för. Både Stig H Johansson, dock förståeligt irriterad när Olsson vägrade lyssna, och travförbundets överveterinär Peter Forssberg gav bra balans till programmet.Åke Svanstedt är nu polisanmäld av Jordbruksverket. Nu blir det en utredning och sen är det upp till åklagare att eventuellt föranstalta om förundersökning och åtal innan dom skall falla. Till dess är Svanstedt att betrakta som oskyldig.

Åke Svanstedt har kontaktat advokaten Leif Silbersky som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang som ger publicitet. Själv säger Svanstedt som vanligt inte mycket. Han har ju redan tidigare, innan de båda TV-programmen, i stort sett knoppat av media från sin omgivning.

- PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

Musiker väl värda sina utmärkelser

Mattias Nilsson är en av mina favoritmusiker. Han fick nyligen ta emot Lomma Kommuns Kulturstipendium på 20.000 kronor. Mycket välförtjänt för denne mångkunnige musiker som gör så mycket för Malmöjazzen.

Kan kanske tyckas lite märkligt att en Malmöbo – Limhamnsbo numera – får ta emot ett kulturpris från Lomma, men Mattias växte upp i Bjärred dit han kom som treårig knatte från Karlskrona. Håkan Jacobsson har skrivit ett intressant porträtt av Mattias Nilsson i Skånska Dagbladet och jag rekommenderar läsning av artikeln som kan hittas på: www.skanskan.se/article/20081215/FAMILJ/629519082/1056/

NYHETER/*/PORTRATTET/mattias-nilsson-lekte-sig-in-i-musikvarlden

Niklas Fredin, Mattias Nilsson och Lars Lundström på Hilton.

Jag träffade 28-årige Mattias i går på Hilton där man hade säsongsfinal på Jazz At Hilton, där han finns onsdagar och fredagar tillsammans med Niklas Fredin som är av våra bästa på trumpet och flygelhorn (som han trakterar på Hilton), dessutom sjunger han ju jädrigt bra. I går hade man sällskap av en tredje eminent musiker, basisten Lars Lundström. Det är världsklass på herrarna och på något sätt känns det lite fel att man skall hålla till i en hotellbar där dom flesta inte kommer för musikens skull. Men det var mycket folk och faktiskt blev det också lite spontandans. Oerhört bra var det förstås.

Mattias drog – bland annat – igång jazzen på Rasoir på Savoy, han startade egna klubben The Way We Play på Adelgatan. ”Men det är för mycket jobb att hålla i allting själv” sa han. Men berättade i samma andetag att han nu skall titta på BioCentrum (”Bollywood”)  i Limhamn för att eventuell hitta ett nytt fäste för jazzen. I helgerna skall han ägna sig åt att skriva egen musik. Dessutom är det en CD på gång med Joe Spinaci Combo som leds av min granne på Ystadsgatan ”Kabbe” Bettini. Ett svänggäng som får en att bli så där riktigt – glad! Vilket inte får underskattas! Den här CD:n lär komma ut i februari. Jag lovar att berätta när den finns ute.

Mattias Nilsson kan i morgon söndag upplevas i två julkonserter i Flädie Kyrka klockan 1600 och 1800 och ofta från 2000 på måndagarna (dock inte denna måndag) på The Pickwick Pub på Stadt Hamburg med Sir Jay’s Jamsession. Han har egen hemsida, www.mattiasnilsson.com

 

 

Stipendium har också en av mina andra vänner fått. Christer ”Krutte” Hedberg (bilden) lurades till Blå Båten med sitt Grus I Dojjan för att spela när duktige gitarristen Bo-Göran Sahlin skulle bli den förste att erhålla Lasse O’Månssons nya stipendium på 5.000 kronor. Men döm om hans förvåning när det visade att han själv skulle få halva stipendiesumman. Plus ett fint diplom. ”Krutte” är också en stor glädjespridare varhelst han och ”Gruset” drar fram.

Grattis till både Mattias och ”Krutte”! …och så missa inte Bullen söndag eftermiddag. Lotteri till förmån för Barncancerfonden och East End Jazzmen spelar från kl. 16.00!

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack för reklamen, Tony Kaplan!

Kvällspostens Tony Kaplan förärar mig nästan hela sin söndagskrönika i dagens tidning. Man tackar och tar emot.

Han vill inte vidgå att han i en tidigare krönika kallat travjournalister för vänskapskorrumperade. Trots att han efter programmet Kalla Fakta i TV skriver: ”Det hann knappt visas färdigt förrän travjournalisterna och andra närstående travsporten slaktade programmet som ”uselt”. Detta i stället för att rosa TV4 för att kanalen gör vad de själva blundar för. Men så blir det alltså när alla dunkar varandra i ryggen och vänskapskorruptionen spirar.”Nähä, det var väl någon annan som smög sin i hans spalt och skrev det, eller…

Han nämner i dagens tidning heller inte att jag skrev att ”självfallet skall trav- och galoppsporten granskas” och att ”får man bevis för att någon använder grisfösare så skall den personen väck från sporten”.Men Tony Kaplan påstår att jag är vettskrämd över att travsporten skall granskas. I likhet med Kalla Fakta använder han sig bara av det material som passar hans egna syften. Det säger en del om journalisten Tony Kaplan.

Tony Kaplan tycker att Kalla Fakta var ett bra program. Ett program som jag ansåg vara styrt och journalistiskt uselt eftersom man förlitade sig på en anonym källa och förteg vad t ex en auktoritet som Stig H Johansson ansåg i en lång intervju varav ingenting kom med i programmet. Jag skrev häromdagen också att Kvällsöppet med Ekdal i TV4 var ett bättre program som lät alla parter komma till tals. Bara att här ”rulla gardinen” och kolla.

Jag tycker fortfarande att Kalla Fakta var ett uselt program. Däremot tänker jag inte upprepa vad jag kallade Kaplan i samma bloggtext. Även om jag nog fortfarande håller fast vid det…

- PETER KASTENSSON

15.000 från Bullen till Barncancerfonden!

Drygt 15.000 kr till Barncancerfonden! Det blev resultatet när Bullen-Två Krögare gjorde en insats på söndagseftermiddagen. Tillsammans med sponsorer, krogbesökare och East End Jazzband.

 Stina och sambo sålde lotter för brinnande livet till fyra överdådiga lotterier, där sponsorerna bidragit till det digra vinstbordet. Inte en krona gick bort, allt sätts i dag måndag in på Barncancerfondens konto. ”Alla” vann fast inte undertecknad. Undras vad lyckans gudinna (?) Connie egentligen hade emot mig till förmån för Fille som fick ta taxi hem med två jättekorgar med allsköns godis. Livet är inte alltid rättvist… Men å andra sidan var det ju för en god sak.

Amy, Vicky, Linnéa och nån till fick knö sig fram på den fullsatta krogen för att se till så att borden fylldes på. Ulf Darinder och hans East End Jazzmen hade kompletterats med utomordentliga konsert-, ragtime- och jazzpianisten Gunilla Ibérer och minsann blev det också allsång i White Christmas. Intet öga var torrt…

Vackert initiativ från Bullen!

 Tom Ahlsell tillsammans med Oscar och Elin Heijkensköld hade en trivsam söndagseftermiddag på Bullen tillsammans med East End Jazzband.

- PETER KASTENSSON

 

 

 

 

GOD JUL!

GOD JUL tillönskas alla snälla människor. Och andra med.

- PETER KASTENSSON

Sankta Magnhild, påven och – Jesper Thilo!

Annandag jul idag. Skönt att man kan ta en tur till Bullen. Precis som i går efter en julafton hos brorsan i Båstad. Lugnt och stilla med god mat och dricka tillsammans med hans nya kvinna Eva. Bosse och Eva. Finns i andra versioner också. Som jag snart skall ut och resa med igen.

Det är i dag exakt fyra år sedan tsunamin drabbade Indiska Oceanen och dödade över 200.000 personer i Sir Lanka och Acehregionen på Sumatra i Indonesien. Och i Thailand, det är dit vi beger oss för fjärde gången, en kort tid in på den nya året. Jag skäms inte för att jag tycker att thailändare är ett vänligt folk. Det finns typer som menar att det är alltför klyschigt. So what? Jag har absolut inget dåligt samvete för min turism. För det är precis det som det handlar om. Jag har haft fördelen att resa så mycket i mina jobb genom drygt 40 år, så nu handlar det om sol och bad. Punkt och slut!

Vilken härlig bild det här är! One in a million shot, a smile from heaven for you, Peter, skriver Käthe Molstad i en julhälsning. Många känner henne som ”Häxan” och det är inget nedsättande i det. Hon bifogar också en historia om Sankta Magnhild av Fulltofta, som jag aldrig hade hörts talas om. En mycket god och from kvinna som levde i trakten av Benarp, en liten by utanför Hörby. Magnhild var känd för sin barmhärtighet för föräldralösa barn, fattiga och sjuka. Vi talar om Skåne på den danska tiden, lett av ärkebiskopen Andreas Sunesön (skall vara danskt ö men det hittar jag inte…). Sunesön efterrädde ärkebiskopen Absalon.

1215 dräptes Magnhild av sin svärdotter. Hennes stoft fördes från Benarp till Fulltofta för att gravsättas. När bärarna kom till Hästäng en bit från Fulltofta satte dom ner kistan för att vila och på den platsen sprang då en källa fram. Den finns kvar än i dag och kallas Sankta Magnhilds Källa. Fulltofta blev en vallfärdsplats och Magnhild tillbads stort och blev en fin inkomstkälla för prästerskapet som fick penningoffer.

Den 17 april 1383 skrev ärkebiskopen Magnus Nilsson i ett brev till domprosten att Magnhilds grav samlade spelare och sångare ”som hänger sig åt liderliga visor och danser, dryckenskap och hor”. Man beslutade att flytta Magnhilds reliker till Lunds domkyrka. Var nånstans i domkyrkan Magnhild fick sin slutliga vila vet man inte. Möjligen i ärkebiskopen Sunesöns grav i kyrkans norra korsarm. Sunesön var hennes beskyddare och den som gav henne helgonliknande status, den rättigheten hade ärkebiskopen fram till 1234, senare blev det ett privilegium enbart för påven.

I Fulltofta kyrka med anor från senare delen av 1100-talet finns det fönstermålningar gjorda 1936 av Hugo Gehlin. Fyra glasmålingar på östra sidan, Sankta Magnhildfönstret, föreställande hur hon undervisar barn, vårdar sjuka, får en pil i bröstet och erhåller helgonglorian.

Mer religiös än så här blir jag inte i juletid. Och när jag hör påvens entoniga och förfärliga förkunnelse från St Peterskyrkan vill jag helst kasta upp.

Den som vill höra något trevligare kan bege sig till Ribersborgs Kallbadhus på söndag. Där blir det nämlighen fröjdefullt. Då musicerar Jesper Thilo, världklassig saxofonist från Danmark tillsammans med bl a Mattias Nilsson, ni vet att han är en av mina favoritpianister, trummisen Zoltan Csörsz och som julbonus härliga och svängiga sångerskan Vivian Buczek. Det kan dröja länge sedan till nästa jazzkoncert på Ribban som ju stänger för renovering den 1 januari. Klockan 18 börjar det och biljetter finns på Kulturcentralen vid Victoriateatern. Jo, man har lördagsöppet kl. 1100-1500.

 Slutligen… det skall börjas i tid… Tycker Oscar, blivande stamgäst på Bullen! Återväxten är säkrad.

 

 

PETER KASTENSSON

Pålarna på Ribban höll för Johnsons swingfest

Han orkar fortfarande hålla på, skånske jazzpromotorn Bosse Johnson. ”Det här är ju mitt liv”, säger han ute på Ribersborgs Kallbadhus i samband med det som kanske är den sista jazzkonserten där. Nu stänger man för renovering och ompålning av stället.

 

 

”Kallis” eller ”Ribban” höll i alla fall för söndagens swingfest, som alltså arrangerades av Bosse Johnson. Gammal i gården i det malmöitiska jazzlivet har han gett oss många av jazzens världsnamn. Det började redan med klubben Le Celeste på Skomakaregatan, fortsatte med Logen på Friisgatan, Erikslust, La Couronne och inte minst Swing Inn på Malmborgsatan tillsammans med Dan Walterström som nu driver ett helt kvarter med krogar och snart även ett hotell där. Men det är en annan historia…

Bosse Johnson (bilden med Jesper Thilo) har gett Skåne storheter som Jimi Hendrix, Duke Ellington i par med Alice Babs, Count Basie, Oscar Peterson med Ella Fitzgerald, Louis Armstrong – för att bara nämna några av de största – med varierande konsertplatser: Folkets Park, MFF-Stadion och inte minst Malmö Stadsteater där teaterchefen Gösta Folke var mycket förstående. Alla svenska världsnamn inte att förglömma, den främste var väl Lasse Gullin.

På Ribban i söndags var det en av de stora på saxen som var det stora dragplåstret. Danske Jesper Thilo är ett världsnamn och hans medmusikanter var Mattias Nilsson på piano. Bengt Ahlcrona på vibrafon, Göran Schelin på bas, Zoltan Csörsz trummor och så Vivian Buczek sång. Snacka om swing, glädje och yrkesskicklighet! När musiker trivs tillsammans blir det skön fest.

Vivian Buczek – vilken sångfågel! – inledde med en ljuv verison av A Nightingale Sang i Berkeley Square, Jesper Thilo och Bengt Ahlcrona ”smög in” vid sidan i Hallelujah I Love Her So. Vi fick Cole Porter i Love For Sale och Nat King Cole i Orange Coloured Sky och Mattias Nilsson tillägnades Stompin’ At The Savoy för sina insatser med jazzonsdagar på gamla anrika Savoy (numera Rasoir). Jesper Thilo bjöd bl a på en härlig The Man I Love och If I Had You med Mattias Nilsson briljerande på diskanttangenterna. It Don’t Mean A Thing (If You Ain’t Got That Swing) fick pålarna på gamla Ribban att bångna. Jesper och Vivian gav oss ”kontorkanon” (tyckte jag hon sa) när man sjöng I Can’t Give You Anything But Love, Baby och Pennies From Heaven - samtidigt! Slutpunkten sattes med Flying Home där förstås Bengt Ahlcrona fick det utrymme han är värd på sin vibrafon. Magnifikt!

Jag måste förstås nämna att multiinstrumentalisten Gunhild Carling gavs det första setet i denna mellandagsswing. Trombon, trumpet, munspel, tvärflöjt, blockflöjt – och vissling! – i mestadels nyskrivet material med pianisten Hans-Inge Magnusson (hörs ju också med Roger Berg Big Band) och kompet med Csörsz-Schelin, så väldigt lyhörda. Kompetent är bara förnamnet.

Gunhild Carling och Carling Big Band har sin egen performance med en del varietéinslag den 6 januari på Konserthuset i Malmö, den 9 januari i Konserthuset, Helsingborg och den 11 januari på Ystad Teater. Förstås i regi Bosse Johnson som också bjuder på John Pohlman med flera i Västra Karaby Kyrka redan nyårsdagen 1 januari.

 

 

PETER KASTENSSON

GOTT NYTT ÅR från Möllan – og Vesterbro!

Lite nyårsbilder från Möllevången, Möllan, mina hemkvarter i Malmö. Här är det jättemysigt enligt dom flesta.

 Dom färgglada grönsaksaffärerna ligger tätt och man skyltar kontinenalt med sina varor på trottoarerna. Dessutom har man ett alldeles eget sorteringssystem för sopor. Lär och ta efter. Så här trevligt ser det ut vid Varbersgplan varje dag. Städpatrullerna gör sitt på morgnarna, framåt kvällen ser det ut så här igen. Det är väl fint!

Dom gamla arbetarhusen har rustats upp och skänker färg och glädje åt kvarteren. Man strosar gärna omkring och beundrar husen.

Restaurangerna ligger tätt och representerar olika matkulturer. Här är det festligt, folkligt och fullt av liv och rörelse. Hur härligt är det inte att slinka in på en öl och bara umgås.

Här finns sällan eller aldrig några lapplisor. Parkeringsautomaterna behöver man inte bry sig om och man får parkera precis som man vill och överallt. Det är frihet!

Fast så finns det ju ett och annat som sticker ut i majestätisk präktighet. Det här är Hörnhuset. Här bor jag.

GOTT NYTT ÅR FRÅN MÖLLAN!

 Slutligen… är det lite av en sorgens dag för en gammal Kvällspostenit (heter det så?). Gamle vännen Ulf R Johansson har gjort sin sista arbetsdag och därmed försvinner också Ulf R Direktspalten Jag är inte ensam om att ha köpt Kvällsposten bara för Ulf R:s skull. Men jag tänker ge efterträdaren Erik Jonsson, också en gammal kollega, chansen. Han kommer snart med en egen spalt. Han har avgett löftet om att ”Hört på Vesterbro” – som föddes på Jernbanecaféen vid Hovedbanegården i Köpenhamn – kommer att fortsätta. Här är Ulf R:s allra sista Vesterbrohistorie i dagens tidning:

- Hvad er forskellen på en kamel og en journalist?

- ?

- En kamel kan arbejde i 30 dage uden att drikke. En journalist kan drikke i 30 dage uden att arbejde! 

Välkommen i pensionistkretsen, Ulf R. Och lycka till Erik! 

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

Ludde, härligt kontroversiell – och champion!

Det var championhyllningar på Jägersro vid V75 denna lördag. 2008 års tränarchampion Lutfi Kolgjini var en av de fem som fick ta emot hyllningarna. Och han rivstartade året med fyra V75-vinnare. Alla körda och tränade av honom själv. Det har ingen lyckats med tidigare. Förstår inte att Vinnare V75 i TV4 inte hade det klart för sig.

Champions är vi allihopa - från vänster montéryttarinnan Elin Piltoft-Nielsen från Århus i Danmark. amatörchampion Hanna Lähdekorpi, tränarchampion Lutfi Kolgjini, lärlingschampion Niklas Lindblad och så Erik Adielsson, kuskchampion för 12e året.

 

Jodå, det finns fem kuskar som har vunnit fyra V75-lopp samma dag – Erik Adielsson, Björn Goop, Lars Lindberg, Åke Svanstedt och Örjan Kihlström två gånger. En har tränat fyra vinnare, Kari Lähdekorpi. Men han kör inte lopp och ingen av kuskarna har tränat alla sina fyra vinnare. Men det har Ludde. ”Det är stort”, tyckte han själv.

 Visst är det så!

Ludde må anses vara kontroversiell. Så skönt! Han är inte rädd att säga vad han tycker om t ex svensk travsport. I mångt och mycket håller jag med honom. Men tänker inte skriva det här. Jag kan med visst fog sägas vara officiell representant för Jägersro eftersom jag skriver i deras program och på Jägersros hemsida och det kan ju vara svårt för i alla fall utomstående att då skilja på min ”officiella” sida och min ”privata”.

 

Ludde är min vän alltsedan jag i Kvällsposten på 80-talet drev propaganda för att han skulle få den tränarlicens som först förvägrades honom. Kanske hjälpte jag till i viss mån, kanske påskyndade det åtminstone till slut det positiva beslutet.

Lutfi Kolgjin är en färgklick. Och en stor hästkarl. Han vet att man inte kan tvinga en häst att bli bra, att springa fortare än andra. Skrivet bl a i anledning av den infekterade debatt som var, och är, beträffande Åke Svanstedt. En häst som mår dåligt, psykiskt eller fysiskt, kan inte prestera. Luddes hästar mår bra, det fick vi utomordentliga bevis på i går.

Han har byggt upp en mönsteranläggning att träna och föda upp hästar på i Vomb. På desssa marker har det fötts och tränats många bra hästar. Skånska Travsällskapets gamle ordförande Tore Johnsson, nu närmare 90, bor fortfarande kvar i ett egenhändigt byggt hus på markerna sedan han flyttade från stora Vombs Norregård. Han födde upp många bra hästar, som till exempel världsstjärnan Micado C. ”C” som i Culbert, det tidiga ”kennelnamnet”. Tore brukar vara på plats större tävlingsdagar på Jägersro. Han följer det hela från Luddes generösa gästrum på andra våningen i stallet vid uppfarten till banan. Ludde vet nämligen att inte bara hästarna behöver ha det bra utan även dom som står för fiolerna, det vill säga hästägarna!

Apropå att ha det bra. Så sa vid något tillfälle nyligen bortgångne jazzmusikern Arne Domnerus, travälskare och delägare i Derbyvinnaren Rex Håleryd, att om han skulle önska att han varit något annat i livet, så skulle han velat vara en travhäst – ”för att dom har det så bra!”

Slutligen… såg jag i går kväll TV-programmet Stjärnorna på slottet. Måste erkänna att jag aldrig sett något avsnitt tidigare, inte något år. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall tycka illa om Jonas Gardell – en självupptagen, psykotisk liten äckelpetter? Eller tycka om honom – som en varm och mycket känslig person med många bottnar? Berör gör han under alla omständigheter.

Det gör Ludde också. Om än på ett annat sätt…

 

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Once a champ, always a champ!

I dessa de första dagarna på ett nytt år översvämmas media som vanligt av allehanda återblickar. Värst är Sveriges Radio där sportredaktionen fullständigt frossar i sportåret 2008, som ändå inte innehöll så speciellt många glädjeämnen. Men ändå skall plåga öronen till exempel med alla hockeymål som Tre Kronor lyckades tillverka. Skrik, skrik, skrik…

 

Själv återvänder jag gärna 50 år tillbaka i tiden. Det var då jag gick ut med studenten med mediokra betyg, men det blev i alla fall en vit mössa på St Petri Läroverk, som hette Malmö Relskola fram till 1958 och i år firar 101 år. Senare i år firar min avgångsklass 50 år. Asocial linje som egentligen inte var värt någonting. Det var kanske därför jag hade beslutat mig för att bli officer. Det blev jag som tur var aldrig. Jag var nämligen allergisk mot hö och fick svårartad astma av detta. Kort efter det jag ryckt in vid Lv4, ”operettregementet” i Malmö, fick jag läggas in på regementets sjukhus med svår andnöd efter att ha tillbringat några nätter på halmmadrasser som det var på den tiden. Vid årsskiftet slängdes jag sedan ut från Lv4 som malaj…

På sjukhuset upplevde jag ändå någt fantastiskt. Natten den 26 juni hörde jag via Radio Luxemburg Lars-Henrik Ottossons fantastiska referat från VM-matchen i boxning mellan Floyd Patterson och Ingemar Johanssion på Yankee Stadium i New York, då Ingo slog ner Floyd sex gånger i tredje ronden innan domaren bröt matchen. Sverige Radio med sin enastående dubbelmoral sände inte det mest historiska som någonsin hänt inom svensk idrott. När en svensk blev värlsmästare i tungviktsboxning. Då fanns det bara ett internationellt boxningsförbund och en mästare. Idag finns det väl snart 100 mästare från olika förbund.

Jag hade senare i livet glädjen att bli mycket god vän med Ingemar Johansson.

1976 var den s k modesulkyn uppfunnen i USA. På travbanan i Pompano är det allt för tidgt bortgångne Håkan Wallner till vänster och bloggaren som hjälper Uno Swed, en av de största någonsin i svensk travsport, att provsitta en vagn på vilken det som synes saknas ett hjul.

Första gången jag träffade Ingemar var, tror jag, mars 1976 i Florida. Egentligen var jag där för att titta på hur bland andra Berndt Lindstedt och Håkan Wallner tränade unghästar.vid travbanan i Pompano Park. Under några av dagarna pågick en tennisturnering i Boca Raton där bl a Björn Borg och John McEnroe deltog. Vem som vann har jag glömt. Men här träffade jag Ingemar Johansson, som drev ett motell i Florida. Han undervisade mig i vilken väg jag skulle köra ”hem” om jag tagit något att dricka, inte helt ovanligt i USA. Jag vill minnas att det var Ocean Boulevard. Det är i alla fall preskriberat nu.

Nästa gång jag mötte Ingo var på Åby travbana i samband med Olympiatravet 1982. Han fick då äntligen ta emot den silvermedalj han bestals på vid OS i Helsingfors 30 år tidigare. Han blev då diskvalificerad för sin mycket taktiska boxning mot amerikanske Ed Sanders i tungviktsfinalen. Han diskades för passivitet och fick aldrig sin berättigade silvermedalj. Det var då som Ingemar Johansson av Lennart Hyland hängdes ut som ”landsförrädare”. Men 1982 kom Prins Bertil till Åby och delade ut medaljen. Rättvisa hade skipats. Ed Sanders dog sedan under tragiska omständigheter efter en match mot Willie James i Boston 1954, segnade ner efter ett slag och återfick aldrig medvetandet. Det visade sig att han hade en sjuklig hjärnskada.

Den här teckningen med dedikation fick jag i julklapp av Ingemar Johansson.

Jag hade runt 1990 nöjet att tillbringa några julledigheter med Ingemar och hans Edna på Mallorca, där han hade ett vinterviste i Portal Nous, där också min gode vän Kaj Dannegård hade läghenhet. Några festliga julaftnar i deras lägenhet, jag fick också generöst utan kostnad låna en läghenhet av honom på Tres Coronas, där han hade två lägenheter, en var förbehållen hans pappa Jens. Senare mötte jag honom också på Solvalla några gånger, han hade städslats att hjälpa Jan Reander med marknadsföringen av Mitsubishi vid sponsring av bl a Elitloppet.

I år fyller Ingemar 77 år. Finns tillbaka på västkusten där han lever och – efter vad jag hört – har ett så bra liv han kan, drabbad av alzheimer. En otroligt fin man, Ingemar Johansson. Och enligt min mening den störste idrottsmannen någonsin i Sverige. Once a champ, always a champ!

 

PETER KASTENSSON

 

 

Nu skiter jag i det…

Nu är det så här. Att jag skiter fullständigt i det mesta av vad som händer. Under tre veckor. Jag drar nämligen till Thailand.

 

Till värme, bad och så blir det väl några golfrundor med Lille-Bosse och Eva. Hur i h-e nu det skall gå. Den lille jäveln sa när jag fick golfklubbor i present vid min 50-årsdag, att ”golf är en jäkla gubbasport och det kommer jag ALDRIG att spela”.

Han är den värste av alla nu och är väl snart nere på singelhandicap. Vad det nu skall vara för nytta med det…

Nåväl, det blir paus i bloggandet fram mot slutet av januari. Om det nu inte är så att jag händelsevis träffar på en dator med svenska bokstäver, alltså som har å, ä och ö. Det lär finnas på en del internetcaféer. Men jag tänker inte släpa med min egen laptop. Nå’n måtta får det va’.

Ha det så bra. Det kan jag garantera att jag skall ha. Och glöm inte att köpa biljetter till Roger Berg Big Band med Roger Pontare på Palladium den 7 mars. Ett tips dessutom. Den 30 januari kommer Henning Munk Plum med Plumperne från Köpenhamn till Hot House på Tocken, det vill säga Gyllene Tuppen. Dom är både bra och roliga, så den reklamen bjuder jag på! Henning med sin klarinett nedan tillsammans med Björn Ekman, banjo och sång. En rätt skön bild, tycker jag – jag har själv ta’tt den på La Fontaine i Köpenhamn.

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man borde inte klaga. Utom på SAS…

Vem är väl jag att klaga? Men 20 timmars resande varav 12 i ett trångt jäkla SAS-plan sätter sina spår i en gammal man. SAS är skit, Låt det vara sagt med en gång! Men annars är det rätt skönt med 19 dagar i Thailand. Utan en droppe regn.

Men, det finns ormar även i paradiset. Och då menar jag inte dom som finns på Phuket Country Clubs golfbana, där vi dock bara skådade en snokliknande varelse som snabbt försvann. Men man ger sig inte direkt ut i bushen och letar förlupna golfbollar. Inte heller dom kvinnliga caddiesen som varje spelare är tvungen att ha. Fast inte f-n blev jag bättre för det…

Men på Karon Beach fanns det, om inte ormar, så andra odjur. Och då tänker jag inte på den fete gamle japanen som låg och hånglade med en ung manlig thailändare. Jag är inte mager själv men japangubben var väl hälften så lång som jag. Så kan ni tänka själv. Och jag hånglade för övrigt inte med någon ung thailändare. Ingen gammal heller för den delen.

Nä, första veckan invaderades stranden av stora, äckliga maneter, jag tror man kallade dom yellow fish. Det fanns exemplar som var uppemot en meter i diameter. Tusentals, tiotosentals, förmodligen hundratusentals, flöt dom in mot land. Brändes inte och var helt ofarliga, såvida dom inte var röda. Men vidrigt slemmiga och helt omöjliga att undvika om man ville bada. Och när det är 32 i luften och 28 i vattnet, så vill man ju det.

”Solstolspersonalen” gjorde vad man kunde. Fick även engagerat en del turister att hjälpa till att plocka upp geléklumparna. Inte jag, jag är en mes (säger i alla fall Tom Ahlsell). Det grävdes stora hål i sanden vari man stjälpte ner odjuren. Men det fylldes på hela tiden, havet var fullt av dom. Ända tills efter några dagar när vinden vände. Vips var dom borta och paradiset var tillbaka. Tillochmed japanen var borta. Han kanske trillade i en av groparna och försvann under gelélagret?

Annars var det mest ryssarna man retade sig på. Likt maneter invaderar dom Phuket. Lika obildade som nyrika. En icke särskilt angenäm upplevelse att se dom halvligga på armbågarna över restaurangborden och skyffla in käket i foderluckan. Tur att vi finns som vet hur att uppföra sig…

Det är fortfarande billigt. Priserna i Thailand har inte höjts. Mer än i så måtto, att den av politikerna skapade allt uslare svenska kronan sjunkit uppemot 25 procent gentemot den thailändska bathen bara sedan i september. Men det är väl ingen som vill erkänna den vanligt förekommande svenska modellen att säga nej till allting. Som till exempel euron.

Apropå politik så hade jag det tvivelaktiga nöjet att följa installationen av USA-presidenten Barack Obama via amerikanska TV-kanalen Fox News Channel. Helt färgad av republikanerna hade man ändå turen med miraklet med flygkaptenshjälten som räddade samtliga 150 passagare när han landade sitt plan på Hudsonfloden utanför västra Manhattan strax efter starten från La Guardia-flygplatsen. Då slapp Fox att enbart koncentrera sig på Obama, som man nu gör allt för att misstänkliggöra, säkert hårt styrt av ägaren och Bushdyrkaren Rupert Murdoch. Ett av de vidrigare ankarna i kanalen är Bill O´Reilly som sätter en ära i att skälla ut dom han intervjuar – i den mån dom kommer till tals överhuvudtaget – och med ett ego som får en sån som Jan Guillou att framstå som en småhandlare.

Jag slutar som jag börjar. Med SAS. Min flygbiljett med alla avgifter kostade 12.611 kronor. Hade jag stannat en dag ytterligare hade den sprungit upp i över 19.000 kronor! Snacka om djungel och godtycklig prissättning. Via telefon fick kompisen Bosse Olsson som ”reseledare” tillsammans med sin familj veta, att golfbagarna kostade inget extra såvida inte maxbagaget översteg 20 kg. Vi hade tre golfbagar på fem personer. Övrigt bagage vägde i årincip ingenting. Man har inta mycket kläder med sig till Thailand. På Copenhagen Airport Kastrup fick vi sedan vid SAS-incheckningen besked om att golfbagarna skulle kosta 450 kronor per styck. ENKEL resa. Efter viss palaver slapp vi med hjälp av en i sig mycket trevlig tjej vid incheckningen att betala för mer än en bag. På hemresan checkade jag in hos Thai Air, som stod för första delen av återresan från Phuket till Bangkok där SAS tog vid. Inte något snack om att golfbagen skulle kosta något. Och eftersom den checkades direkt till Kastrup, så var SAS out of business. Det är man nog snart i övrigt också. Som sagt, jäkla skitbolag!

I morgon, eller kanske lördag, skall jag skriva om något som INTE är en turistfälla, Phukets, och säkert en av Thailands, bästa restauranger, som vi alltid besöker. Hos Chef Jo Jo på Euro Deli Restaurant et Café i Kata.

 

 

 PETER KASTENSSON

En champion har vandrat vidare

Så sent om den 6 januari skrev jag om ”once a champ, always a champ”. Det handlade om min vän Ingemar Johansson. I går dog han i sitt hem i Kungsbacka, 76 år gammal. För mig var han den störste svenske idrottsmannen genom tiderna. Skrolla gärna ner och läs vad jag skrev. Det får bli min minnesruna över en stor champion.

- PETER KASTENSSON

Jojo, ett besök hos Chef JoJo rekommenderas!

Euro Deli Restaurant et Café! Restaurangen som ligger på Karon Road 58-60 mitt emellan Karon Beach och Kata Beach är värd att rekommendera. Vi har besökt den varje gång vi varit i Thailand under fyra år. Här regerar Chef Jo Jo.

 

Det finns flera restauranger på namn som Euro Deli i Phuket. Något namnskydd tycks inte finnas. Men det är den som ligger på Karon Road som är värd besöket. Glöm alla turistfällor som svenskdrivna Steak House med flera som lockar med svensk mat. Vad f-n skall man äta efter thailändska förhållanden dyr svensk mat för om man är i Thailand? Även om den thailändska ”biffen” mest är strimlad, så finns det ju kyckling och fläskkött. För att inte tala om en utomordentlig anka och soppor av varierande, mycket, kryddstyrka – se upp för den röda curryn!

Men nu gällde det Chef JoJo. Hans restaurang är inte den billigaste. Snarare tvärtom. Det är faktiskt nästan svenska priser på maten. Nästan. Han har ett internationellt kök men förstås även thailändskt. Har en bakgrund från femstjärniga hotell i bl a Tokyo och Singapore. Han svänger snabbt ihop t ex en hummersoppa även om den inte står på matsedeln. Levande humrar har han i ett akvarium. Bjuder varje dag en trerättersmeny för 750 baht, cirka 190 kronor räknat i svenska nödmynt. Vi har tidigare år ätit både sjurätters julaftons- och nyårsmiddagar. Allt utsökt.

Han hade till i år byggt ut sin restaurang och visade stolt upp den ”vinkällare” som nu finns. Köket är öppet mot restaurangdelen. Mitt i restaurangen barsoffor framför en piano-saxduo som spelade gamla jazzstandards uppblandat med bossatongångar på ett fullt acceptabelt och inte påträngande sätt. Och så serveras maten samtidigt till alla vid bordet, även om man beställt olika. Det är inte helt vanligt i Thailand.

Bilderna har tagits av Henrik Olsson.

Euro Deli Restaurant et Café är inget matställe man besöker dagligdags, Det tillåter inte reskassan. Och även de små familjekrogarna, ibland inte mycket mer än ett hål i väggen, har sina fördelar. Både gott och billigt. En pinacolada – ett måste före maten – en Singha, det förträffliga thailändska ölet som Börje Salming är agent för i Sverige – bröstfiléer från unganka i orangesås och kanske en glass får man för en dryg hundring i svenska kulor. En thailunch vid stranden i numera lite bättre och fläktutrustade lokaler med en Singha kostar runt 35 spänn. Då blir man dessutom bjuden på färsk frukt, vattenmelon, ananas och banan – det blir man inte fattig av.

Nu tillbaka i den svenska vardagen med lite andra priser. Då kan man lättare bli fattig…

Slutligen… ett glädjebud på musikfronten. R3B, det vill säga Roger Berg Big Band tar upp dom offentliga repetitionerna på Gyllene Tuppen (Tessins väg 10 i Malmö) torsdagarna den 12 och 19 februari. Det ser vi fram emot!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Ahlsell-Stolt, Johansson, Melander, Pohlman

Vi är många som saknar Åke Stolt som krönikör i Sydsvenskan. Tidningens sportsidor har, tycker undertecknad, grovt kvalitativt försämrats med den ersättare man hittat nånstans i bushen. Jag skall inte tjata mer om det. Och det går faktiskt att läsa krönikor av Stolt fortfarande.

 

Åke Stolt (bilden) skriver en gång i veckan, fredagar, påwww.skaneidrotten.se och senaste inlägget gav många kloka ord om Malmö Redhawiks ishockeydebacle – som man möjligen och förhoppningsvis håller på att hämta sig från sedan man gjort sig av med några överbetalda drängar utan något så gammaldags som stolthet och klubbkänsla. Jag höll inte alltid med det som Åke Stolt skrev som krönikör i Sydsvenskan. Det gjorde jag heller inte med legendaren Birger Buhre, enligt mitt förmenande en av de bästa någonsin, som jag jobbade tillsammans med under många år på Kvällsposten. Liksom Stolt en utomordentlig och välformulerad skribent som alltid hade något att säga. Men man fick oftast någon form av reaktion, positiv eller negativ.

Åke Stolt är också, i likhet med Buhre, lite av en estradör och berättare. Han kan höras tisdag denna vecka på Studion i Hippodromenhuset på Kalendegatan. Det är skådespelaren Tom Ahlsell som bjudit in Åke Stolt till ett samtal om kultur och idrott. Det sker klockan 20.00, i morgon alltså, och blir säkert synnerligen givande. Ett gott råd, kom i tid eller säkrare åk förbi och köp en biljett i Hippkontoret. Studion är inte så stor.

Det händer mera på den kulturella Malmöhimlen den här veckan. Torsdag klockan 19.00 gästar tidigare UEFA-basen Lennart Johansson Mikael Gynning på Malmö Bokhandel på Södra Förstadsgatan där han kommer att intervjuas av min gamle skrivar- och TV-kollega Ken Olofsson. Det sker inte överraskande i samband med att Lennart Johansson släpper sin memoarbok I Fotbollens Tjänst. Inte obegränsat utrymme här heller. Man kan köpa en biljett för 75 kr som inkluderar ”enklare förtäring” i bokhandeln.

Dagen efter, fredag, kommer Sven Melander till Idrottsmuséet. Då handlar det om frukostmöte kl. 0800 och det gäller att komma i tid för medlemmarna i Idrottsmuséets Vänner – medlem kan man bli på plats! – eftersom det bjuds fika och fralla som inte finns i obegränsade mängder. Sven Melander har som undertecknad ett förflutet som ishockeyspelare i Redhawks föregångare Malmö FF och som sportjournalist. Bland annat.

På söndagen vill jag puffa för en picknick på Victoriateatern. Då är gamle TV-meteorologen John ”Högtrycket” Pohlman värd för gladjazztillställning med kul minnen. Pohlman är en inte oäven pianist och förutom att kåsera spelar han tillsammans med klarinettisten Örjan ”Orange” Kjellin, under många år i New Orleans, danske basisten Ole Olsen och ”vår egen” trumvirtuos Roger Berg. Ole och Roger hörs ofta också med Papa Bue. Biljetter på Kulturcentralen vid sidan av Victoria. Picknick alltså, och ”medhavt” är tillåtet. Start klockan 17.00.

Så nog händer det och annat på den malmöitiska kulturfronten av lättare slag.

 

PETER KASTENSSON

  

Ombytta roller ett lyckat recept

Tyvärr hade jag ingen möjlighet att bevista mötet mellan Sydsvenskans tidigare sportkrönikör Åke Stolt och skådespelaren Tom Ahlsell i tisdags på Studion i Malmö. Men enligt samstämmiga uppgifter blev det ett mycket lyckat samtal.

 

Åke Stolt var synnerligen väl förberedd, är också en estradör vid sidan av författandet. Jag citerar Jan Karlsson på Kvällspostens kultursida i går:

”Det var ombytta roller på Hipp i Malmö i går kväll. Skådespelaren Tom Ahlsell agerade journalist och journalisten Åke Stolt spelade Åke Stolt. Gick alldeles utmärkt. Vilken vital pensionär Sydsvenskans förre sportchef är! Och som estradör lyckades han trots en teaterförkylning både deklamera Nils Ferlins dikt Cirkus och framföra en textuell parafras på Karl Gerhards kuplett Jazzgossen som med tanke på stoffet (finansvalpar, börskrasch) bör ha tillkommit under det sena 80-talet då Stolt ännu skrev revytexter åt en teater i Linköpning. Sitter rätt bra i dessa dagar också. Nog härbärgeras ett rejält stycke Tage Danielsson i Åkes resliga och stolta lekamen.”

 

Skrev Jan Karlsson bl a.

På den knappa timmen som stod till buds hann man också behandla ämnen som sportjournalisters alkoholkonsumtion, en sak som dessbättre avtagit med åren men var allmänt förekommande för bara några år sedan. Jag vet… Det fanns en journalist på Sydsvenskan och en på Arbetet som ofta reste tillsammans på brottningsevenemang på 60- och 70-talen. Frid över deras minnen, jag spelade förresten tennis (dubbel!) med Arbetetskribenten på Kronprinsen och nere i Ljunghusen. ”Gubbarna” gick under beteckningen ”Bröderna Gin och Tonic” när man dök upp runt brottningsmattorna. Men, som sagt, det är bättre nu. Inte minst sedan datorerna kom till och man själv måste skriva in texterna och inte bara rapa in det man skrivit på resorna till en skicklig telefonmottagare på hemmaplan.

Tom Ahlsell fick också Åke Stolt att medge, att man på kulturredaktionen på Sydsvenskan inte var helt nöjda med att Stolt ibland hoppade in och tyckte till om kultur i sina sportkrönikor. Det hände att han berömde en teaterpjäs som blivit svalare mottagen av kulturen. Någon munkavle handlade det inte om, men det var ju de facto så, att sportsidorna – i alla fall Åke Stolts krönikor – hade fler läsare än teaterrecensionerna på kultursidorna… Sydsvenskan, vars tidigare kulturchef Daniel Sandström nu är chefredaktör, har inte nämnt något från mötet. Åke Stolt avslutade seansen på Studion med att på en publikfråga mena, ”Percy Nilsson har varit bra för Malmö men inte nödvändigtvis för Redhawks.”

”Åke var ett självspelade piano och jag behövde inte använda mycket av all den research jag i sann journalistisk anda gjort”, summerade en mycket nöjd och säkert även stolt (ursäkta) Tom Ahlsell.

Ikväll, 1900, kommer som jag tidigare berättat förre UEFA-basen Lennart Johansson till Malmö Bokhandel på Södra Förstadsgatan för att intervjuas av Ken Olofsson om sin nyligen utkomna bok I Fotbollens Tjänst och fredag morgon ger Sven Melander oss säkert ett kul uppvaknande som gäst hos Idrottsmuséets Vänner vid frukostmötet kl. 0800.

Har just upptäckt att eminenta Björn Ingelstam Band spelar på Kulturhuset Pilegården på Brönshöjvej 17 i västra Köpenhamn kl. 20.30 på lördagen. Det går lätt att hinna med efter V75 på Jägersro under eftermiddagen. Men… det är inte lika lätt att ta sig dit eftersom bussarna 2A och 861 inte kör på lördagar-söndagar. Vi får väl se om hästarna för en gångs skull är snälla och springer in taxipengar! Det är inte billigt på den danska sidan numera.

Då är det lättare att ta sig till Victoria på söndagskvällen. Det har jag nämnt tidigare – John ”Högtrycket” Pohlman kåserar och spelar med Örjan Kjellin, Ole Olsen och Roger Berg. Picknick och en pava rött låter inte helt fel!

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

Två tungviktare på besök

Två tungviktare – dock nerbantade! – besökte Malmö med några timmars mellanrum torsdag-fredag. Förre UEFA-basen Lennart Johansson fanns hos Malmö Bokhandel torsdag kväll tillsammans med Ken Olofsson, medförfattare till boken I Fotbollens Tjänst, och i morse besöktes Idrottsmuséets Vänner av journalisten och underhållaren Sven Melander.

Boken I Fotbollens Tjänst kom ut redan förra året, men Bonniers har inte kunnat marknadsföra den fullt ut, det vill säga tillsammans med författaren, eftersom Lennart Johansson drabbades av stroke förra året. Det vi såg var också en märkt man vid fotbollsgalan i TV4 före jul.

Av detta märktes inte mycket på torsdagskvällen. ”Jag är förbluffad över hans framställning och minne och som han kunde rabbla alla namn på till exempel japanska och koreanska fotbollsledare”, sa Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt, en av det 20-tal åhörare som gick att ta in i bokhandeln.

”Jag mår hyggligt men det har varit svårare än man kan tro. Att tappa syn, talförmåga och känseln i vänster sida. Rösten bär inte inte riktigt och jag visar upp en sentimentalitet i många sammanhang som jag aldrig gjort tidigare gjort men som jag inte rår för”, sa Lennart Johansson, som blir 80 i november.

…och se’n berättade han! Han var under den dryga timmen inte något ”vrak”, hans tal var det sannerligen inget fel på, helt uppenbart trivdes han med Malmöbesöket. Han berättade om sitt första möte med Eric Persson i Malmö FF och den vänskap som uppstod mellan de två stora ledarna. Själv tillhörde Lennart Johansson arge antagonisten AIK. Han sa om MFF samma sak som om förhållandet med Djurgården i Stockholm: ”Med skal dom va’ men stryk ska dom ha’! Men det var alltid vi som fick stryk av MFF. Vi slogs på plan men var alltid vänner utanför planen.”

Egentligen hade inte Lennart Johansson några tankar på att sriva en bok. ”Men när Bonnier bad mig blev jag jag lite stolt och det har varit skojigt att gå igenom livet med sig själv”, säger han.

Lennart Johansson anses som en av de allra största idrottsledarna genom tiderna i Sverige. Själv drar han fram Sigfrid Edström – IOK-ordförande 1946-52 och en av stiftarna till Sveriges Riksidrottsförbund – och Victor Balck, bl a en av ursrungsmedlemmarna i IOK och en av de största tillskyndarna till Sommar-OS i Stockholm 1912. Att Johansson blev ordförande i UEFA, den europeiska fotbollsunionen, betecknar han ”som en jävla röta”. Att Champions League utvecklats till en jättesuccé kan man också tacka Lennart Johansson för. ”Men jag hade många till min hjälp, det var inte bara jag”.

Jag har ännu inte hunnit läsa boken I Fotbollens Tjänst där Ken Olofsson gjort ett mycket stort jobb med faktaresearchen. Men det skall bli mycket intressant att läsa om Lennart Johanssons möte med ryske presidenten Putin, där han hämtades av Chelsea-ägaren Roman Abramovitj privatplan. ”Putin var en spröd herre i vars blick man kunde se ett försök till leende när han hälsade mig välkommen”. Och engelske premiärministern Tony Blair sa vid ett möte på 10 Downing Street då Johansson gav beskedet att Tyskland och inte England skulle få fotbolls-VM senast, ”the match is over, let’s go for lunch”!

Lennart Johansson är nu hederspresident i UEFA, den förste någonsin. ”Jag valdes med acklamation och det måste väl betyda att man uträttat något!” Efter mötet åkte han till Savoy för sen middag med sin gamle vän inredningsarkitekten Bo Andersson som hade samarbete med Johansson, då chef på Forshaga Golv, vid en boutställning i Upplands Väsby 1985. Jag är för övrigt glade gamängen och vännen Bosse stor tack skyldig eftersom det var han som hjälpte mig till en lägenhet hos Väsbyhem när jag flyttade till Stockholm 1986.

 

Prick klockan 0800 i morse gjorde Sven Melander entré i foajen i Baltiska Hallen tillsammans med ordföranden i Idrottsmuséets Vänner, förre fritidsdirektören Bertil Jönsson. Gissningsvis runt 400 personer hade satt väckarklockan tidigt för att hinna få en fralla och kaffe i sig innan frukostmötet började.

Ungefär lika många hade infunnit sig som vid decembermötet när Björn Hellberg gästade och det är förstås en succé av stora mått för den här veteransamlingen. Och om Björn Hellberg kan kallas en verserat verbal estradör så var det nu raka rör och tjong i kantarellen. Men roligt! Två former av berättande från två underhållare med journalistiken i grunden.

”Jag var en jävel på skridskor, fick ärva brorsans sillarör, men stirrig och nervös som barn”, sa Sven Melander som i presentationen till mötet kallades för tidigare ishockeyspelare. Och så tillvida stämde det ju, eftersom han spelade som junior i MFF – ”där jag var sämst” – och även senare i Pantern. ”Och så har jag sjukvårdsmärket i guld”, sa han så lagom anspråkslöst…

”Jag gick om första året i gymnasiet eftersom lärarna tyckte om mig. Fast det var idrotten som tog tid. I dag kan ungdomar gå på universitet och samtidigt ta OS-guld. Vad är det för individer egentligen, dom kan ju inte ha något sexualliv!” Var en av sanningarna Sven Melander bestod oss med.

Men han skall höras, det är inte speciellt kul att försöka fästa ner hans framträdande på papper. Sven är en liveartist, så gammal sportjournalist han faktiskt är.

Något av det roligast jag såg förra året var den revy som Sven Melander, Mikael Neuman och Tommy Juth spelade på Fotevikens Vikingamuseum utanför Höllviken under några sommarveckor. Grabbarna kommer tillbaka i år. Se till att skaffa biljetter i tid!

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

Filmen om Bobby Darin räddade kvällen

Hästarna sprang inte riktigt som jag hoppats vid lördagens V75-trav på Jägersro. Bara nästan… Ett par sexor à 269 kr styck plus en bunke femmor värda 25 spänn vardera kan ju inte riktigt mäta sig med över 47 lökar för sju. Men jag fick mitt straff för den dåliga systemkompositionen på kvällen. Genom att lyssna på andra kompositioner.

 

 

Det var ett straff, skall jag säga. Schlagerfestivalprogram i TV har aldrig riktigt varit min likör och kommer aldrig att bli. Men det jag genomled framför TV-n i går var nog det värsta någonsin. Herreminje vilket elände. Allt under ledning av en skrikande Petra Mede. Hon må vara en duktig komiker men vem hade gett henne den här rollen? Christer Björkman? Har inte hans bäst-före-datum gått ut för länge se’n? Må vara att hon inte hade någon tacksam roll med tanke på alla virrigheter som gällde beträffande omröstningen. Men nog var hon en katastrof enligt min mening.

Låtarna då? Får väl erkänna att jag blev lite fascinerad av Christina af Ugglas, hon och hennes sång stack i alla fall upp ur smeten. Men i övrigt… Bläää!

Men min kväll räddades ändå. För jag skiftade över till SVT2 och filmen Beyond The Sea. Här var det musik och artisteri! En fictionstory med verklighetsbakgrund. Kevin Spacey hade regisserat och spelade själv huvudrollen i filmen om Bobby Darin. Som kunde blivit hur stor som helst som entertainer, men ett medföll hjärtfel ändade hans liv när han bara var 37 år gammal 1973. Slog igenom som pop- och rockartist med Splish Splash men kantrade över mot jazzhållet och fick stora succéer, den jag minst främst är Mack The Knife som inte stod Frank Sinatras eller Louis Armstrongs versioner efter. Dessutom gjorde han några filmer och fick en Golden Globe för en roll i Pressure Point och var dessutom Oscarsnominerad för bästa manliga biroll som Kapten Newman i Osynlig Fiende 1963.

Filmen Beyond The Sea bjuder på ett rikligt innehåll av musik och dans och Kevin Spacey ger Bobby Darin full rättvisa även om porträttlikheten inte är speciellt stor. Ett lysande stycke dramaunderhållning. Inte minst bjuder William UIllrich som spelar Bobby Darin som barn en fantastisk dansscen i slutet av den här filmen som fick fina recensioner vid premiären 2004. Bobby Darin är sorgligt bortglömd i dag.

Skillnaden mot det som bjöds i Scandinavium i Göteborg var himmelsvid.

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

 Tur att man inte är polis! Det hade jag aldrig pallat för. Det är inte politiskt korrekt, men jag kan ha stor förståelse för den frustration som kan drabba i samband med oroligheter i t ex Rosengård. Jaghade nog också haft svårt att hålla truten i en pressad sitution. Men poliser får inte lov att tappa omdömet. Än värre tycker jag dock det är när poliser på skolbänken – hur pressande är det?! – använder sig av rasistiska formuleringar i påhittade namn. Tyvärr finns några sådana poliser nu ute på gatorna. Att man lägger ner förundersökningarna förvånar tyvärr inte, internutredningar tycks vara en del av en skyddad verkstad. Fel signaler, enligt min mening. Självfallet har gamle överåklagaren Sven-Erik Alhem också poppat upp i debatten. Han ställer alltid upp när han kan bli omskriven…

 o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Erik Jonsson har nu verkat några veckor som ersättare till Ulf R Johansson i Kvällsposten. I ”Erik direkt” har han snabbt hittat sin stil. Jag tycker han gör det förbannat bra, min gamle kollega! Hoppas Expressen låter honom fortsätta! För det är ju Expressen som bestämmer. Som till exempel att från Stockholm sitta framför datan med ATG Direkt och bevaka V75-tävlingarna på Jägersro. Man har ju en utomordentlig korre i Bengt Adielsson i Malmö. Men så går det när man säljer ut journalistiken till spelnissarna på ATG och OTW. Hur oberoende är det? Aftonbladet är för övrigt inte bättre. Men jag gillar Lutfi Kolgjinis frispråkiga krönikor där på lördagarna!

 

I Sydsvenskan hade Anders Engman gjort ett kanonreportage på amatören Ronny Rydell och hans Hoity Toity Face i lördags. Härligt mänskligt och hästligt i den våg av spel – jag vet att det är det som säljer! – som sköljer över oss.

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

 Eva Flink har kommit med vårens program vid Källarswingen på Glorias i Lund torsdagar 19.30-22.30. Det ser ut så här: 19/2 JOE SPINACI m SWING AL DENTE, 26/2 BJÖRN INGELSTAM BAND, 5/3 ALF GRÖN o hans PRIMÖRER, 12/3 CAESAR´S JUMP BAND, 19/3 JAZZIN´JACKS, 26/3 MATTIAS NILSSON TRIO m ANNA-PAULINE.Bara ett stenkast från stationen. Och det är fri entré!

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

 Slutligen… apropå Erik Direkt så kör han för tillfället en liten serie ”Dagens Agrelinare” från nyligen avlidne ”gammeldansken” Ove Agrelin. Små dansk-svenska underfundigheter. Idag: ”Östers kan man ikke li, om dom äts med etui.” (Östers, skall vara danskt ö, är danska för ostron).

 

 

PETER KASTENSSON

Svängfest i den trista Malmövintern

Ett härligt gäng på Victoria på söndagen. Glädjespridare som behövs i den trista Malmövintern. John Pohlman på flygeln och hans polare, gladjazz i högsta potens.

 

Malmöfödde John Pohlman kopplade samman sitt första framträdande på den gamla bio- och teatersalongen med reseskildraren och revykungen Sigge Hommerbergs revyer, saliga i åminnelse, på 50-talet. Och så stampade man igång med Do You Know What It Means To Miss New Orleans. Från vänster bilden ovan trummisen Roger Berg, John ”Högtrycket” Pohlman, Örjan ”Orange Kjellin från New Orleans med sin klarinett och danske basisten Ole Olsen. Det blev snabbt hög stämning bland picknickbesökarna i den fullsatta Victoriasalongen.

Att Stardustkompostören Hoagy Carmichael har svenskt påbrå från farfars sida har jag hört förr, men om jag skall tro det vet jag inte riktigt… Sant är att han egentligen hette Hoegland, farfar lär ha hetat Carl Michael och så blev det Hoagy Carmichael. Påstås det. Och det kan ju vara sant. ”Stardust var hans näst bästa ballad, nu spelar vi den bästa”, sa Pohlman och så blev det Georgia On My Mind.

 

Och eftersom Carmichael var från Indiana så fick vi också – Indiana. Med en härlig duell mellan Roger Berg på trummorna och Ole Olsen på bas. Säkert har dom framfört den här några gånger tillsammans med Papa Bue. Samspelt var ordet!

Ole Olsen är något av en multiinstrumentalist och han tog även fram klarinetten för en duell med Örjan Kjellin i Apex Blues, jädrar i min låda vad det svängde. Kjellin berättade hur taket på hans hus i New Orleans blåst bort i stormen Katrina och det gav Pohlman en association, så blev det After You’ve Gone som en hyllning till försvunna taket. Plus många andra godbitar från den traditionella repertoaren. Välkänt för alla, precis som man förväntat sig. Arrangerande Bosse Johnson - Ribban har ju stängt – såg belåten ut. Men han kan be de ansvariga för Victoria, att man gärna kan putsa upp flygeln lite. I alla fall den sida som är vänd mot publiken. Inte snyggt med en massa hand- och fingeravtryck i skenet av spotlighten!

John Pohlman hörde jag för första gången på Stampen i Stockholm på 80-talet. Stampen var en gång den traditionella jazzens högborg i Stockholm, nu ett sorgligt offer för modernare tongångar. Tidens tand. Pohlman spelade då med Nyhetsbandet från TV2 med Rapportnamn som Jan Sandquist på sousafon och min gamle arbetskamrat från Kvällsposten Sune Kempe på trombon. ”Vi spelade mycket bland annat på ambassader världen runt. Men sedan Sune Kempe och Bjarne Claesson som spelade klarinett gick bort blev det aldrig mer samma sak”, sa Pohlman till mig efter konserten.

Roger Berg kan höras två torsdagar på Gyllene Tuppen, den här veckan och nästa, med sitt Big Band och han planerar även för några torsdagar i april efter konserten med Roger Pontare på Palladium 7 mars. Han berättade också att det finns planer på en Stockholmskonsert för första gången. I så fall i april på Berwaldhallen. Spännande! På hans hemsida www.rogerberg.com läser jag att han med början i mars kommer att sätta ihop ett husband. Roger Berg Swing Explosion, på Copenhagen Jazzhouse, Niels Hemmingsens Gade 10.

Sist på söndagskvällen ramlade jag in på Rakt På med K-G Bergström i SvT2. Han gästades då av Ingemar Stenmark och Mona Sahlin. Jag blir mer och mer övertygad om att Mona Sahlin kommer att bli ett trumfkort vid nästa års val. För Alliansen!

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

Onsdagarna blir heliga

Måste få puffa för en ny dansk dramaserie som i kväll visas i sitt tredje avsnitt i TV1 21.00. Det återstår 18, så det är lätt att hänga på. Serien handlar om läkarfamiljen Sommer och utspelar sig i nutid. Splittring och sammanhållning över generationsgränserna som inleds med att familjen samlas för att fira pappans 65-årsdag.

Läkaren Christian och hustrun Sophia Sommer är det åldrande paret och spelas av Jesper Langberg och Lisbet Dahl, två av den danska teaterns idag största och mångsidigaste namn. Jo, det är samma Lisbet Dahl som drar ner skrattorkaner i Cirkusrevyen på Bakken under sommaren! För mig kommer onsdagarna framöver att vara heliga. Och då menar jag alltså inte för att titta på V64 från Solvalla… Tyvärr heller inte kvällens öppna repetition med Amiralens Storband på Twisted Torso, Västra Varvsgatan kl. 20. Trots att det är fri entré. Jag får veckans dos av storband på Gyllene Tuppen i morgon med Roger Berg Big Band.

Danskarna är i framkant när det gäller dramaserier i TV. Den som är någorlunda till åren kommen minns säkert Matador av Lise Nörgaard, en fantastisk familjekrönika från den lilla fiktiva danska byn Korsbaek. Den sändes i början av 80-talet. Vi fick följa familjen Skjern åren 1927-49 med bl a Ghita Nörby och Jörgen Buckhöj i några ledande roller. För att inte tala om Ove Sprogöe! Här sågs för övrigt också ovan nämnde Jesper Langberg, nu alltså aktuell i Sommer, i en roll som Kristen Skjern. Matador visades urspungligen i SVT men har repriserats i TV4 för några år sedan och är nu aktuell för ännu en repris i Danmark.

För några år sedan bjöd danskarna på Krönikan som visades i tre omgångar med sammanlagt 22 avsnitt åren 2004-2006. Faktiskt med Sveriges Televison som medproducent. Krönikans större roller var syskonen Erik och Sös Nielsen och deras föräldrar Kaj-Holger och Karin (spelad av Stina Ekblad), Ida Nörregaard och Palle From. Handlingen cirkulerade runt Kaj Holgers radiofabrik Bella i Köpenhamn mellan åren1949 och 1974 med strålande minnesvärda miljöer.

Lite värdelöst vetande: John Pohlman berättade det på Victoria i söndags. Den signaturmelodi som är mest spelad i SVT är den i Rapport till ”solfilmen” som skildrar när solen går upp och ner. Den heter Le Fiacre och är skriven av Léon Xanof. Le Fiacre är franska för hästdroska efter texten i melodin. Den version som spelas i Rapport är gjord av Robert Valentino. Det är också ett trestjärnigt hotell och restaurang i Hameau de Routhiauville vid floden Sommes utlopp i Engelska Kanalen. Det sista har jag faktiskt tagit reda på själv… Om någon bryr sig?

 

Slutligen… jag skrev före jul nå’n gång en liten betraktelse om Möllevången där jag bor. Om friheten som finns att parkera hur man ville på gatorna runt Möllevångstorget. Men visst finns det parkeringsvakter. Som jobbar också. Det kostade mig 500 kr häromdagen. Det var väl mitt straff. Men missar man städtiderna får man nog skylla sig själv. Jävligt sura pengar i alla fall.

PETER KASTENSSON

Dags för gatans parlament igen?!

26,5 miljoner! Det kostade polisbevakningen av ESF-mötet i Malmö i september förra året. Det var inte mycket man fick för pengarna om man så säger.

 European Social Forum, en flumorganisation tycker jag. Malmös styrande rödgröna röra beslutade att Malmö skulle arrangera och sköt till 2,5 miljoner kronor. Som blir ännu mera, eftersom ESF nu gått i konkurs. Strålande, Reepalu! Vi minns ditt andra stora katastrofevenemang med dom stora segelbåtarna som ingen från land kunde se. Också till en kostnad av några miljoner för Malmös skattebetalare.

När Reclaim-the-Streetarna tog över delar av Malmös gator med vandalisering runt Triangeln så stod det enorma polisuppbådet bara och tittade på. Dom maskerade vandalerna fick härja fritt. Prydligt! 26,5 miljoner…

Den 6-8 mars är det meningen att Sverige skall spela en Davis Cup-match i Baltiska Hallen mot Israel. Man har ännu inte bestämt när biljetterna skall släppas. Om det skall släppas några biljetter?

Gatans parlament rustar sig nämligen på nytt för vandalisering. I spetsen går nu några vänster- och sossekärringar med stöd från någon centerkärring i Staffanstorp, tror jag det var. Namnet kan kvitta… ”Sverige skall inte spela tennis mot ett krigförande land”, säger i alla fall sossarnas utrikespolitiske taleskärring Anne Ludvigsson.

Inte oväntat har populisten Mikael Wiehe poppat upp för att stödja bojkottivrarna. Liksom naturligtvis Per Gahrton, men han är ju också ordförande i Palestinaföreningen och kan inte tillmätas någon som helst form av objektivitet. Det har också bildats en anonym Stoppa Matchen-kommitté.

Fråga: Skall vi bojkotta idrottsutbytet med USA också?

Så vitt jag vet är även USA krigförande! Hur som helst så kan Malmöborna än en gång bereda sig på att stan kan se ut som ett slagfält på vissa platser. Mångmiljonbelopp skall på nytt pumpas in för polisinsatser. Har man lärt något?

Men som tur är händer det trevligare saker också i sta’n. Kvällsposten hade för så där en 30 år sedan en kampanj som jag tror hette ”visst händer det glada saker” som motvikt till allt tråkigt som för det mesta dominerade nyhetsbevakningen. Då som nu. Så här är lite glada saker:

Roger Berg Big Band hade i går en så kallad offentlig repetition på Gyllene Tuppen. Efterlängtad sådan. Kommer tillbaka nästa torsdag. Sånt blir man glad av. Missa inte konserten med bandet och Roger Pontare på Palladium den 7 mars! Förhoppningsvis har ”Stoppa-Matchen-pöbeln” sina upptåg på annan plats i sta’n.

Mera jazz på ”Tocken”. Ikväll Hot House med Jazzin’ Jacks från Helsingborg med bl a eminente trombonisten Hans Ingelstam (bilden) kl. 2000. Gladjazz in prydno. Fast först skall jag framför TV:n heja fram Malmö Redhawks mot AIK i ett fullsatt Malmö Arena. Man blir glad över den förvandling som skett när hungriga juniorer fick chansen tillsammans med lojale Carl Söderberg. Undrar just om inte Percy snart – när Play Off-platsen” klaras – är mogen att ge lite ”belöning”?! På Spåret då? Går i repris i morgon.

 

 

 

 

 

 

 

Lördag 28 februari premiär för nuvarande Limhamnsbon och pianovirtuosen Mattias Nilssons jazzklubb The Way We Play på BioCentrum i Limhamn kl. 2000. Mattias Nilssons Trio med Lasse Lundström, basist även hos Roger Berg, och trummisen Pelle ”Trazan” Jonasson featuring Niklas Fredin på trumpet (på bilden med Mattias och Lsse på Hilton). Också musik som skänker glädje.

 

 

PETER KASTENSSON

Vilken härlig kväll!

En härlig fredagskväll. Malmö Redhawks – AIK 6-2. Jazzin’ Jacks på Gyllene Tuppen.

Det är en förunderlig och remarkabel förändring, förbättring som skett med Malmös ishockeystolthet Malmö Redhawks. För bara några veckor skakat av en skandal med en fifflande VD och ett lag bestående av en massa överbetalda halvfigurer som försöke överglänsa varandra – i att underprestera. På konkursens rand. Min gamle Ölhäfvarevän Pehr Malmström kom inte direkt till något dukat bord när han huxflux kastades in som tillförordnad VD. Konkurshotet är väl ännu inte avvärjt. Men herregud vilken förvandling!

14 av 15 poäng på de senaste fem matcherna. Malmöpubliken har snabbt ställt upp igen och på nytt tagit det här laget till sina hjärtan. Drygt 12.000 i Malmö Arena i går kväll och Percy Nilsson hade inte svårt att hissa upp mungiporna, men hans nedlåtande uttalande om fotbollen i TV4 Sport var onödigt. Fast jag tyckte nog att jag såg en glimt i ögat när han sa ”att dom bara puttrar och sparkar”.. Motivation slår alltid klass, sägs det. Och det har ungtupparna i Redhawks verkligen visat. Men visst finns det också klass i laget. Jag säger bara Carl Söderberg! Vilken lirare, vilket uppoffrande arbete han gör i spetsen av det här laget.

Än är playoffplatsen inte klar. Men med hjälp av hallelujakören på publikplats i Malmös ishockeytempel kan det gå. Se’n får vi se…

Hastade från TV:n hemma till Gyllene Tuppen. Även om man i Sydsvenskans Dygnet Runt av en okunnig redigerare hade placerat föreningen Hot House’ kväll med Jazzin’ Jacks från Helsingborg under rubriken För Äldre. Trots mycket tydlig begäran om att arrangemanget skulle klassificeras under Klubb. Men bara för att jazzkvällarna nu är förlagda till Gyllene Tuppen så anser tydligen någon mindre vetande redigerare att det är en kväll ”för äldre”. Sant är att Tessins väg 10 är ett äldreboende. Men restaurangen fungerar under kvällstid som vilken annan krog som helst. I går kväll hade t ex krögaren Johnny Bengtsson besök av Marie Paulys lakejer, det vill säga tillsynsmyndigheten i Malmö. Man hittade ingenting.

Gyllene Tuppen är en alldeles utomordentlig lokal, i går fanns inte många platser att uppbringa. ”Jättebra”, tyckte Jazzin’ Jacks trombonist Hans Ingelstam som med sina kompisar Jack Andersson trumpet, Lasse Karlsson klarinett, Caesar på piano, Anders Rudnert bas och Anders Lagerlöf trummor, satte gladjazzen i högsätet. Läckert!

Nu väntar jag bara på att kamelerna idag på Solvalla skall göra mig glad åt min V75-lapp också!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Leve professor Maury!

Efter kamelernas som vanligt misslyckade framfart på Solvalla på lördagen (det är inte mitt spel det är fel på!) tröstade jag mig med att slutföra en dansk översättning av franske homeopaten och professorn Maury. Låter det märkligt?

Det är så att gamle Sydsvenskanmedarbetaren (mycket länge sedan) Willy Nilsson framåt senhösten kommer med en vinbok. Det är Willy som formgivit praktverket Jägersro 100 år som kom ut för snart två år sedan (f-n vad tiden går!). Willy är också en mycket skicklig vinkännare och vinboken blir ett nytt praktverk som bl a skall berätta om ”folket bakom etiketterna”. Men även om vintillverkning och lite om kemin bakom vinet. I mitten på 1950-talet skrev professor E A Maury, akupunkturspecialist och homeopat och utexaminerad från Faculté de Mediciné de Paris, en av sina första vinböcker.Den är översatt till danska och det är från den danska versionen som jag hjälpt till med översättningen av ett kapitel.

Eller vad sägs om följande citat:

”Fosfor som fosfat förekommer i relativt stor mängd speciellt i rödvin och är oumbärligt för benvävnaden och har i förbindelse med kalcium en mycket viktig roll gällande upprätthållandet av syrebalansen i blodet.”

”Svavel i form av sulfat finns i större eller mindre mängder i alla viner. Det är denna metalloid som ger levern möjlighet att utföra sin funktion som avgiftnings- och skyddsorgan mot bakterier och organiska giftämnen.”

”Druvsaften innehåller också magnesium, kalcium, natrium och kalium. Magnesium finns i de mjuka vävnaderna, speciellt i hjärncellerna och ryggmärgen. Magnesium är en av de viktigaste beståndsdelarna i den levande organismen. Magnesium spelar en viktig roll vid uppbyggnaden av av skelettet genom att binda kalcium. Det medverkar också vid nedbrytningen av kolhydrater. Magnesiums inverkan på de vita blodkropparna har betydelse för dessas försvarsmekanism… Kalcium har betydelse för blodets möjligheter att koagulera då ämnet som är nödvändigt för koaguleringen enbart är aktivt under medverkan av kalciumjoner… Natriumjonerna är viktiga för nerv- och muskelfibrerna. Om kroppens natrium blir extremt lågt kan man konstatera störningar i nervtrådarna som i en del tillfällen kan blockeras…. Kalium är en livsviktig alkalimetall som har betydelse för nervcellerna och i synnerhet hjärtats normala funktion… Då vin är en vätska som består av en balanserad upplösning av mono- och divalenta salter i fysiologiska mängder, är det ett naturligt och samtidigt ytterst behagligt, förebyggande medel som tillmöteskommer människans viktigaste behov.”

E A Maury skriver också: ”Druvsaftens viktigaste näringsvärde beror på att den innehåller en del naturliga vitaminer…Man skall inte förbise att den moderna tidens stresstillstånd skapar behov för för ett konstant extratillskott av vitaminer och att dagens människa hela tiden utsätts för ett svinn av sitt energikapital. Det är med andra ord av vital betydelse att täcka sitt vitaminbehov. Speciellt om det kan täckas av de naturliga ämnen som finns i vin och bättre kan tas upp av organismen.”

Jag kan berätta att professor Maury i en bok som kom 1974, Wine Is The Best Medicine i engelsk översättning, menar att feber botas med en flaska torr champagne om da’n, två glas per måltid. Fast champagne är inte min medicin direkt. Men gärna ett glas rött eller flera. Oavsett om jag har feber.

En liten reservation gör Maury dock i 50-talsboken: ”Den stora invändningen mot vin är alkoholinnehållet. Det är ett faktum att cirka en tiondel av vinet är alkohol och det är känt att för mycket vin i blodet kan framkalla funktionella störningar och ge mer eller mindre allvarliga organiska skador. Men inom farmakolgin är det doseringen som är avgörande och även den strängaste kostläkare erkänner att för en normal, frisk människa kan två gram alkohol per kilo kroppsvikt vara en ofarlig reservnäring som inte framkallar störningar av något slag.”

Så det kan ju vara en fördel att väga några kilo…

Maury är i mitt tycke en väldigt förståndig vinskribent och kemist som uttrycker sig om vinets ”terapeutiska, förebyggande värde för både sjuka och friska människor”.

Min läkare på Ellenbogen håller förstås inte med. ”Ingenting i veckorna, ta några glas till helgen”, tycker han för att jag skall gå ner i vikt. Fast jag kommer nog att smygta ett eller annat glas några andra dagar också. Leve professor Maury!

PETER KASTENSSON

Ingen sol utan vin!

En dag utan vin är som en dag utan sol!

 

Ovanstående är ett franskt ordspråk och jag har fått det av Carl-Olof Börjeson, medicinsk journalist. Han har skickat över ett utdrag ut en intervju han gjort med professor emeritus Bengt E. Karlberg aporpå min blogg om vin och franske professorn E A Maury i går (nedan). ”Under sin tid som professor och överläkare vid Medicinkliniken, Linköpings Universitetssjukhus, kom Bengt E. Karlberg att intressera sig för vin. Hans intresse rörde inte bara vinet som ädel dryck utan också som ett medel att förebygga och lindra kroppsliga åkommor, särskilt hjärt-kärlsjukdomar”, skriver Börjeson.

”Bengt E. Karlberg har med åren utvecklat en imponerande vinkunskap långt över hobbynivå. Han har hållit föredrag och skrivit en rad artiklar om vin som hjärt-kärlskyddande ämne och han är medförfattare till boken Vin, hälsa och hjärtkärlsjukdom som utkom år 1999. Efter sina aktiva år i invärtesmedicin och endokrinologi har han bibehållit och utvecklat sitt intresse och han har idag en imponerande vinkällare i villan utanför Linköping. Och ett lika imponerande arkiv av alkohollitteratur.”

”Jag följer den internationella dokumentationen på området. Men att skriva om vin och alkohol är fortfarande inte helt komplikationsfritt i Sverige. När jag började tala mig varm för vin som ett hjärt-kärlskyddande medel, fick jag en del kollegor emot mig. De ansåg att man ska vara återhållsam inte bara med alkohol utan även med positiv alkoholinformation”, berättar Karlberg för Carl-Olof Börjeson.

Den medicinska litteraturen till stöd för alkoholens positiva hjärt-kärleffekter är omfattande. Bengt E. Karlberg hänvisar bl.a. till en av de största undersökningar som genomförts, den s.k. Nancy-studien (Renaud, SC et al. Epidemiologi, 1998; 9. 184-88.) Studien omfattar 34 014 franska män i åldrarna 40 – 60 Âr som dagligen konsumerade mellan 0 och 128 gram alkohol, medel 48 gram. 77 procent av männen var vinkonsumenter

Det var i samband med denna studie som Serge Renaud lanserade begreppet ”Den franska paradoxen”. Den innebär att fransmän egentligen borde ha mycket mer hjärt-kärlbekymmer sett till sina tobaks-, alkohol- och matvanor. Att de ändå uppvisar en förhållandevis låg frekvens av hjärt-kärlsjukdomar ser Renaud som bevis för att fransmännens vinkonsumtion skyddar hjärtat och kärlen. Slutsatsen som Serge Renaud drog av Nancy-studien var att ett måttligt intag av vin, två till fem glas per dag, gav en reduktion av all mortalitet med mellan 24 och 31 procent.

Den hjärt-kärlskyddande effekten av alkohol är direkt relaterad till intag. Nancy-studien har identifierat risken till 1.00 vid 0 -1 grams dagligt alkoholintag. Risken sjunker till 0.80 vid ett intag av 1-21 gram och till 0.70 vid 22 – 32 gram alkohol per dag. Därefter stiger risken; vid dagsdosen >128 gram är den 1.37.

”Jag kan inte nog betona måttlighetens betydelse för hälsa och livskvalitet. Det insåg man redan på gamla testamentets tid”, säger Bengt E. Karlberg.

1 gram ren alkohol motsvarar: 2,2 cl starköl, 1,05 cl vin, 0,3 cl brännvin(alkoholinnehållet kan variera något mellan olika märken).

Tack, Calle Börjeson, för detta klargörande som stöd för det livgivande vinet! Tänk vilken glädje man har av sina vänner på Bullen.

 

 

 

PETER KASTENSSON

Våldet segrar igen!

Så segrar våldet än en gång i Malmö. Davis Cupmatchen i Baltiska Hallen mot Israel 6-8 mars skall spelas utan publik. Fritidsnämndens rödgröna majoritet tog beslutet i går.

Jag kan ändå ha viss förståelse för beslutet. Sverige mot Israel har blivit en högriskmatch. Men det är sorgligt ur demokratisynpunkt att en högljudd grupp stoppa-matchen-aktivister och demonstrationspigga kommunister och antisemiter med bl a en nu f.d. sossekvinna från Staffanstorp i spetsen får så stor makt. Låt det vara sagt med en gång – jag har inget till övers för Israels övervåld i Gaza, men det är dock två parter som strider. Terroristerna i Hamas tycks dock av någon anledning ha ett märkligt stort stöd av stämmostarka grupper i det här landet som på säkert avstånd från stridigheterna tror sig sitta inne med alla sanningar i konflikten.

Nu kommer Malmö än en gång att översvämmas av demonstrationsvåld. Maskerade Reclaim-the-streetare styrda av enbart våldsideologi, yrkesdemonstranter som kommer att få förstärkningar från grannländer och andra stoppa-matchen-aktivister utan all värdighet kommer att dra runt på Malmös gator ut mot Baltiska Hallen och sprida förstörelse. Än en gång kommer det att behövas mångmiljonkostande polisinsatser.

Gatans parlament kommer att visa sin fula trynen igen!

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Men jag blir glad av Malmö Redhawks. Ny seger i går, borta mot Nybro. Ett riktigt litet mirakel! Nu blir det väl lapp på luckan mot Almtuna i morgon och Troja/Ljungby på söndag i Malmö Arena. En arena fylld av böljande människohav med känsla för för idrotten. Må det gå hela vägen mot playoff!

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Svårt val i afton – Roger Berg Big Band på Gyllene Tuppen och min granne Kabbe Bettini med Joe Spinaci och Swing Al Dente på Gloria’s i Lund!

PETER KASTENSSON

Fy f-n vad bra, Kent Hansson!

Apropå det jag skrev tidigare i dag (se nedan) – läs Kent Hansson i Kvällsposten, www.kvp.se ”Svart dag för Malmö”! Jag håller med honom i varje stavelse! Lysande! Speciellt hans sågning av gamle 68-proggaren Mikael Wiehe, vars bäst-före-datum gått ut för länge sedan i samhällsdebatten, gladde mig. Läs och begrunda!

- PETER KASTENSSON

Hur dum får man vara?!

Inte helt oväntat har nu kommunstyrelsens ordförande i Malmö Ilmar Reepalu hoppat in i debatten beträffande Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel. Han tycker matchen skall stoppas. Hur dum får man vara egentligen?

 

Å ena sidna säger han att han inte uttalar sig om matchen i egenskap av kommunstyrelsens ordförande. Å andra sidan säger han att han uttalar sig som privatperson. Är Reepalu så jävla korkad att han inte begriper att Reepalu är en offentlig person. Det finns ingen skillnad på privatpersonen Reepalu och ordföranden Reepalu i sådana här sammanhang.

Genom sitt uttalande legaliserar han de uttryck som stoppa-matchen-aktivisterna kommer att ta till. Oavsett hur mycket man försäkrar att autnoma grupper och Reclaim-the-streetare inte får vara i demonstrationerna så kommer det att bli så. Oavsett vad man säger så är jag tyvärr övertygad om att det kommer att bli en våldsam helg i Malmö den 6-8 mars. Allt under överinseende av Reepalu och hans kommunistiska meddemonstranter – Lars Ohly har redan aviserat sin ankomst.

Redan genom den fega undfallenheten mot gatans parlament från fritidsnämnden genom att förbjuda publik på matchen, tappade Malmö mycket av den för omvärlden positiva framåtandan. Reepalus uttalande försämrar det intrycket ytterligare.

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

 

Men jag vill avsluta med något glatt och positivt. I Sydsvenskan i dag har matoraklet (?) Bong varit på Bullen-Två Krögare och betygsatt detta Malmös äldsta näringsställe. Vi som är stammisar vet ju sedan gammalt vilket härligt vattenhål det är, Bong skriver bl a i sin smått översvallande omtalan – fyra av fem i betyg – om njutningen med den lilla råbiffen som förrätt, om den mjälla och stolta spättan och vardagslyxen med en biffstek med vackert rosa snittyta. Grattis Amy, Vicky, Stina, Jonas, Lasse, Sofie, Linnéa, Malin, och alla ni andra – inte minst kockarna!

Lapp på luckan är det som oftast och ätande gäster bör alltid beställa bord. Inte minst till söndag då man bjuder till Mardi Gras-festival med cajunmat och – förstås – Ulf Darinder i sin Al Jolson-utstyrsel (bilden) tillsammans med East End Jazzmen.

PETER KASTENSSON 

 

Sanningens ord i Sydsvenskan

”Med Davis Cup-beslutet har Malmö förmodligen slagit undan benen för sig själv för många år framöver.”

 

Herreminskapare, undrens tid är ännu inte förbi. Ovanstående är en krönikerubrik i Sydsvenskan Sport i dag. Nej,är inte den inkvoterade katastrofen Gatu som står för krönikan, henne har jag inte sett till på länge – lovad vare Herren på nytt! – utan sportchefen Max Wiman som skrivit. Han tar upp en frågeställning om vad som skall hända med junior-EM i bowling i Baltiska Hallen och med lag-EM i squash längre fram i år. Bland deltagarländerna Israel. Skall fritidsnämnden även här gå in och fegbesluta om publikfritt? Skall även här kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu hoppa fram och som privatperson tycka att de här arrangemangen skall stoppas, de skall inte Malmö inte ha? ”Fast det är kanske inte tillräckligt medialt och politiskt intressant?”, frågar sig Max Wiman.

I sommar skall det vara U21-fotboll i Malmö med deltagande av bl a diktaturen Vitryssland. 2011 väntar handbolls-VM och 2013 ishockey-VM. Nåja, detta spelas i Swedbank Stadion respektive Malmö Arena som är privatägda, så här kan vare sig Fritidsnämnden eller Reepalu klampa in och förbjuda något. Reepalu får väl nöja sig med att demonstrera utanför om han känner för det som privatperson…

Max Wiman igen: ”Att få stora evenemang i dag är en avancerad idrottspolitisk process. Malmö har förmodligen slagit undan benen för sig själv för många år framöver med DC-beslutet.”

Nä, nu gitter jag inte hålla på med det är politiska jiiddret längre. Nu går jag ner på Bullen – högt prisat i Sysvenskan i fredags! – för New Orleanskt Mardi Gras med East End Jazzmen. Jag har klokt nog beställt bord!

 

 

 PETER KASTENSSON

 

 

Därför är Bullen så bra!

 

 

 

 

 

 

 

Bilderna från söndagen på Bullen. En av krögarna, Vicky, och så  Sofie och Linne, hade gjort sitt för att få den rätta Mardi Gras-stämningen från New Orleans. (Foto: Benny Persson)

Mycket av trivsamheten med Bullen är förstås alla i personalen som både bjuder på sig själva och kan ta hand om de mest skiftande persongallerier från gästerna. Som ett stort boulegäng som kommer in från kylan (galningar!) och tar en långeftermiddag med både det ena och det andra – även New Orleanska Bloody Mary-drinkar med selleristjälkar – mitt i lokalen.

Inte ett bord att uppbringa när East End Jazzband (inte ”-men”) med Ulf ”Negern” (förlåt) Darinder, bröderna Anders och Göran Holmgren och Kalle Kronqvist drog igång. Låt det bli ett memento för framtiden – beställ alltid bord!

 o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Ett citat från dagens tidning: ”Om de tror de kan göra det bättre i Stockholm önskar jag dem lycka till!”

Att makt berusar är Malmös kommunordförande Ilmar Reepalu ett bevis för. Och snorkig är han också. Apropå att Stockholm och Kungliga Hallen kan tänka sig att härbärgera och ta över Davis Cup-matchen mot Israel från Malmö. Med publik!

 o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o 

 

God bättring säger jag till Johannes Kronqvist, ättelägg till den ovan nämnde basisten Kronqvist. Han har nyligen genomgått en blindtarmsoperation men skall enligt pappa Kalle vara spelklar till torsdag då han tillsammans med Björn Ingelstam Band förgyller kvällen på Gloria’s i Lund. Enda spelningen i Malmös närhet bortsett från en spelning i Krögers Have på Frederiksberg i Köpenhamn i maj. Grabbarna har ett fullspäckat program framöver, inte minst på olika jazzfestivaler, mycket i Danmark. Hela programmet kan kollas på Myspace, Björn Ingelstam Band.

 

 

 

  PETER KASTENSSON

 

 

 

 

  

 

Bröllop på tröskeln till medelåldern

Herregud vilket frosseri. Som svenska folket längtat efter det. Ett kungligt svenskt bröllop är förestående. Halleluja!

Visst är Victoria sympatisk. Förlåt, Kronprinsessan Victoria gör ett sympatiskt intryck. Det gör Herr Daniel Westling också. Snart Prins Daniel, hertig av Västergötland. Skall det svassas så skall det! De blir säkert mycket populära. Men nog är det väl något sjukt med att två ungdomar måste vänta tills de är på väg in i medelåldern innan de får gifta sig. Att en halsstarrig knug måste gå till statsministern och medddela att han gett sitt tillstånd och att detta sedan måste konfirmeras av regeringen.

Men det blir gyllene tider framöver för en hårt prövad kvällspress och deras näraliggande kolleger i skvallerpressen. Det är säkert bra också för Sverige turistmässigt. Personligen bryr jag mig inte ett jäkla dugg.

Men må de leva lyckliga i alla sina da’r!

Ännu en figur som synts mycket i tidningarna sista tiden är Malmös starke man Ilmar Reepalu. Det har han inget emot. Jag gillar honom – inte. Lika litet gillar jag det folkpartistiska kultur- och idrottspolitiska borgarrådet Madeleine Sjöstedt i Stockholm som så sturskt förklarade att nu tar vi över Davis Cup-matchen Sverige-Israel. Sicken utsökt näbbgädda! Men Reepalu slipper resa till Stockholm och demonstrera mot matchen, han kan stannna i Malmö. Och försöka fortsätta få oss klentrogna tro att det fega beslutet i fritidsnämnden att matchen skall spelas utan publik inte var ett politiskt beslut. Trots att detta klart uttalades av nämndens kommunistiske ledamot (vad han nu heter) som sa att det i alla fall var en halv seger att det inte blir någon publik.

Gatans parlament har än en gång besegrat fega politiker. Tror jag har skrivit detta någon gång tidigare.

Apropå tidningar så läste jag frilansjournalisten Anna Unsgaard I Brännpunkten i dagens Sydsvenskan. Det finns tydligen något som kallas ”Mosa Mona” (Sahlin) som Unsgaard säger sig inte tillhöra. Det gör inte jag heller. Det klarar Mona så bra själv…

 

 

 PETER KASTENSSON

Sinatrakvällar – på Jägersro!

Jägersro ger sig in på den skånska jazzmarknaden. Det är restauratören Stefan Allansson-Widmark som driver Jägersrorestauranger AB, helägt av Jägersro trav & galopp, som tar klivet in i entertainmentsfären.

 

Jägersros restaurang har fått ettg jättelyft sedan man tog över efter SSP som bara blev sämre och sämre i takt med att blev dyrare och dyrare. Grattis MFF som tagit in SSP som restauratör i nya Swedbank Arena. Hur är det med referenskollen, Bengt Madsen?!

Fredag-lördag 13-14 mars blir det ”A Man And His Music” med Round Midnight Big Band (mycket bra!) tillsammans med sångaren Andreas van Lunteren. Frank Sinatra-afton med andra ord.

495 kronor för en trerättersmeny där fördrink ingår och det är banne mig billigt. Allansson-Widmark fick blodad tand när man lyckosamt arrangerade Hästgalan i början av januari för 600 personer. Nu tar man in 400 som max och det blir också ett dansgolv vid den monterbara scen som man tagit fram längs restaurangens glasfasad mot banan.

Ett spännande initiativ i ett Malmö där ju Wallmans redan stängt igen och Slagthusets stängning är nära förestående i en stad där myndigheternas nöjesförståelse inte är den allra främsta. Om man så säger.

I april kommer härligt svängande Anna-Mia Barwe med sin kvintett och då blir det ”Jazz Po Skånska” bl a. Till detta finns det anledning att återkomma. Biljetter till Sinatra-kvällen på www.ticnet.se eller hos Jägersro Restauranger.

 

I går var det Björn Ingelstam Band ( bilden) på Gloria’s i Lund. Det har väl knappast undgått någon av mina läsare att det är ett av mina favoritband. Johannes Kronqvist på klaviaturen var spelklar efter sin blindtarmsoperation och det fick bandleader Björn på sin trumpet (och flygelhorn) att improvisera fram en Appendix Blues tillsammans med pappa Hans på trombonen, Lars ”Gammeldansken” Nielsen bas, Henrik Larsson Brehmer trummor och så förstås Johannes. Under kvällen fick vi bl a också Hans, en av de allra bästa och mest tonsäkra vi har på trombon, i en version av Jim Robinsons What Shall I Say.

”Jazzmorsan” Eva Flink gör ett stort jobb för att få ihop swingkvällarna på Gloria’s och har hunnit med att vara författare också. ”Med klarinett i med och motvind” skildrar ett helsingborgskt människoöde, Ronny Svensson. En på olika sätt fascinerande människa förstår jag av vad jag hunnit läsa. En musiker, måste jag erkänna, jag inte hört talas om tidigare men som Ingelstammarna (förstås) kände till. I Cried For You ur Billie Holidays repertoar sjöng Björn passande för Eva, det gör han visst alltid. ”Så kan vi sedan avsluta med något bra”, tyckte Björn.

Ikväll är det Hot House på Gyllene Tuppen i Malmö med danska Finneys Jazzband.

Slutligen… har det gått ut ett påbud om att herr Daniel Westling efter bröllop med sin kronprinsessa inte längre får kallas för ”du” utan skall tituleras ”prinsen”. Herregud, vilket århundrade lever vi i?!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Tack Danmark och Norge!

Tack Danmark och Norge! Ni räddar Sveriges Television från totalt mörker. Lite överdrivet, men bara lite…

Jag är ingen större TV-konsument. Men det finns två program som jag aldrig försöker missa. Det ena är danskt, det andra är svenskt men bygger på en norsk TV-profil.

Sommer, en familjekrönika – kan man väl kalla det – om en dansk läkarfamilj i nutid, sänds på onsdagar. Jag har skrivit om det tidigare, en serie som följer väl upp tidigare danska succéer som Matador och Krönikan, den senare går just nu i repris på dansk TV. Ju mer man lär känna människorna i den här serien med stora skådespelare som Jesper Langberg och Lisbeth Dahl, desto mera fängslad blir i alla fall jag. Som tidigare skrivits, onsdagvällar kl. 21.00 och en timme framåt är numera heliga för mig.

Det andra programmet är Skavlan, en talkshow med norrmannen Fredrik Skavlan. Ett stort tack till den som kom på att låta Skavlan leda det här programmet som ju spelas sin i Sverige. Det finns ingen svensk som är ens i närheten av Skavlan i den här rollen. Att ens försöka dra fram ett namn som den självbelåtna Stina Dabrowski – det har gjorts – är oförskämt mot Skavlan. Han är så nära engelske legendaren Michael Parkinson som någon kan komma. Fast på ett annat sätt, det är två olika storheter men så oehört skickliga båda.

Fredagens program med bl a Mads Mikkelsen från Danmark och Stellan Skarsgård från Sverige, två världsnamn som skådepelare, blev en uppvisning i suveränt programledarskap. Inte minst sedan rysk-judiske författaren Amoz Oz kom in. Han bor i Tel Aviv och är en stark förespråkare för en tvåpartistat i den eviga konflikten mellan Israel och Palestina.

Oz förekommer då och då i diskussionerna om Nobelpriset i litteratur. 2006 skrev han Hur man botar en fanatiker som delats ut i 140.00 exemplar på svenska gymnasieskolor och runt ämnet fanatism blev det ett mycket engagerat samtal mellan Mikkelsen, Skarsgård och Oz. Allt under den lyssnande Skavlans diskreta ledarskap.

Tänk så viktigt det är med en programledare som lyssnar till sina gäster och inte hela tiden bryter av för att synas och höras själv.

Och apropå programledare. Hur i h-e kan man ens tänka tanken på att den Hylandskolade, varma och humoristiskt snabbtänkte Ingvar Oldsberg, som sätter de tävlande i fokus, skall ersättas i På Spåret av egotrippade ironikern Kristian Luuk??? Det måste ha bestämts av en person som vill se programmet nerlagt. Grattis TV4, till hösten har ni chansen att ta över fredagarnas prime time.

PETER KASTENSSON

Kalkonernas kalkon!!!

Såg först i dag hovets video med kungafamiljens tillkännagivande av kronprinsessan Victoria och blivande prinsen Daniels förlovning. ”Alla” pratar om den, så jag gick in på Youtube.

Herreminskapare, vilken kalkon!!! Kalkonernas kalkon!!! Allt annat som kallats kalkonfilmer är ju små mästerverk vid sidan om detta. Fast jag tror inte det var riktiga människor som satt där. Det måstre vara robotar som programmerats fel så att dom hackade i sina scheman. Bildligt och ljudmässigt. Ideligen blickande på små fusklappar med Silvia, förlåt drottning Silvia, som den största kalkonen.

Har man inga rådgivare på slottet? Eller vågar ingen säga något? Den här kalkonfilmen måste bli gefundennes fressen för republikanska klubben!

Apropå republik kontra monarki. Jag rekommenderar varmt läsning av I Brännpunkten på ledarsidan i Sydsvenskan i dag. Carl Rudbecks betraktelse under rubriken ”Det är inte synd om kungafamiljen” är magnifik. Rätt och slätt. Jag kunde inte skrivit det bättre själv…

- PETER KASTENSSON

Trevligare med tavlor än med Gahrton

Egentligen hade jag tänkt återkomma till den beramade tennismatchen i Baltiska Hallen den här helgen mellan Sverige och Israel. Eller alla de elaka turerna runt om. Men va’ f-n…

Att skriva om Per Gahrtons skäggiga tryne är ju inte så kul. En av dom största hycklarna som finns i det här landet. Officiellt stor EU-kritiker men han hade inget emot att tjäna grova pengar som EU-parlamentariker i Bryssel för miljöpartiklarna. Vem kan ta en sån gammal populist på allvar? Nu skall han tåga för ”Stoppa matchen” på lördag. Hand i hand med Ilmar Reepalu?! Hur var det gamle sportjournalisten på Kvällsposten Leif Ström alltid sa när det var något han inte gillade (och det var en hel del…): ”Jag vill bara säga tre ord – fy f-n!”

Men när jag ändå fick tennis i huvudet, så fick jag en annan tanke. Kalla det gärna en konstlad övergång. En av vännerna från Bullen är Peter Sternäng. Det får jag väl kalla honom även om vi inte riktigt har samma politiska uppfattning. Men på Bullen pratar vi inte poilitik. Längre. Inte så mycket i alla fall. Men vi har pratat tennis. Konstnären Peter Sternäng är nämligen en stor tennisälskare. Därför tycker han inte det är speciellt roligt det som riskerar hända i Malmö till helgen. Speciellt inte eftersom han har vernissage på Galleri Persson på lördag.

Malmö Stads Kulturstipendiat (1987) Peter Sternäng är vittberömd konstnär, representerad bl a på Nationalmuseum i Stockholm, med mängder av utmärkelser och utställningar världen över. Gå in på hans hemsida och kolla – www.sternang.se. Det är en diger CV man hittar under – förstås – rubriken Curriculum Vitae.

På Galleri Persson Jöns Filsgatan 10 ställer han ut – och säljer förmodar jag? – akvareller. Som nämnts vernissage lördag, kl. 13-16, och utställningen pågår till den 29 mars.

Det andra lär jag väl inte kunna låta bli att återkomma till…

 

 

PETER KASTENSSON

Livet är inte alltid rättvist

I går kom kom chockbudet. Mats Olsson är borta. En plats står tom i pressrummet på Jägersro. I en ålder av bara 48 år rycktes Mats bort i sviterna av influensan. Så sent som på onsdagen genomförde han sina sista plikter att tippa kommande tisdags tävlingar för Travronden.

Han var sådan, Mats. Han ställde alltid upp. Ett ”nej” fanns inte i hans vokabulär. ”Plikttrogen” var ett honnörsord för honom. Det väder fanns inte som kunde förhindra honom att ta sig från hemstaden Helsingborg till Jägersro. Sedan han blev friställd från Helsingborgs Dgablad för några år sedan gick han in i frilansskribenternas tuffa tillvaro och han lyckades väl.

Travronden, Jägersros hemsida och programmet var en del av hans uppdragsgivare för tips, löpningskommentarer och referat. Mats hade ett mycket speciellt öga för att läsa positionerna och det som hände i loppen på banan. Ingen var så snabb som Mats att leverera kommentarerna till hemsidan. Oftast hade han dessa klara innan reprisen av loppet rullat färdigt.

Han hade ett stort intresse för den internationella galoppen. Han hittade vinnare världen över. Förra året satte han alla sina internationella medtävlare på plats genom att ta hem en stor tipstävling i engelska fackorganet Sporting Life då han satte en 50-oddsare i sista löpningen!

Mats Olsson var också delägare i en av de bästa hästar som funnits i landet. Vi minns alla Rival Damkaer och Mats gladdes när han fick återse den gamle stjärnan när denne deltog i luciatåget på Jägersro i december!

Det står en tom stol i pressrummet på tisdag. Vi som haft glädjen att samarbeta och uppleva Mats, en påg som alltid hade nära till ett skratt, sörjer en god vän och kollega. Livet är inte alltid rättvist.

- PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Betydelsen av ett Gult Hus

Under ovanstående rubrik skrev konstnären Peter Sternäng nedanstående betraktelse till den akvarellutställning som han hade vernissage på i dag på Galleri Persson, Jöns Filsgstan 10 i Malmö. Utställningen pågår till den 29 mars. Jag tycker det skrivna är kul, intressant, aktuellt och tankeväckande och lägger med konstnärens tillåtelse ut det här:

Jag funderade mycket på mönstren i naturen; molnens formationer, olivodlingarna, havsbottnen, vågornas rörelser, taggarna på kaktusarna, ja till och med mönstret på huggormens rygg. Vem hade organiserat allt detta? Gud eller Cézanne? Jag skrev till mina barn och några vänner och frågade vad de ansåg. Gud var det ingen som trodde på, men en dotter föreslog Walt Disney som upphovsman. Cézanne? Skrev en av mina äldsta vänner. Du menar väl Susanne, hon i Äntligen hemma?

Min lärare Lennart Rodhe talade ofta om hålen i ytan, hur olika mönster rörde sig på olika plan, just så som man ser havet i hamnbassängen, med himmelens klara blå på ytan, och bottnens ådringar synliggjord i båtarnas skuggor.

Jag lyssnade på Bach, rebetika, och fåglarnas sång, och avundades musikens självklara privilegium att inte föreställa något annat än sig själv. För att frigöra oss från ordets tyranni, och skaka av oss den föreställande bildens ok, har vi målat abstrakt, konkret, spontant, geometriskt osv. i hundra år, och nu tror folk att en målning som innehåller figurativa element också måste förklara något, eller berätta en litterär historia. Men det är ju fel. Ett gult hus behöver inte betyda mer än Mondrians kvadrater, eller Kandinskys krumelurer. Det samma gäller den gula folkabussen, som med sin frikostiga form och färg bidrar till kompositionell balans i somliga bilder. Vem skulle komma på tanken att fråga Per Kirkeby vad den gula ytan i hörnet betyder? Och vågade man fråga skulle man ändå inte bli klokare av allt prat, och målningen skulle framför allt inte bli bättre.

Porträtten på mina vänner var ett rent nöje att arbeta med. Alla modellerna fick inta samma pose; i klart motljus, gärna med ett öra genomlyst, i övrigt med ansiktet i skugga, endast upplyst underifrån av reflexer från omgivningen. På så vis hoppades jag slingra mig undan alltför stora krav på porträttlikhet. Alla jag frågade ställde upp, och jag fick en känsla av att de kände sig lite stolta och märkvärdiga av att bli förevigade på detta uråldriga vis. Ibland klagade man, speciellt kvinnorna, över att det inte blev tillräckligt likt, vilket oftast roade folk runt omkring desto mer istället.

Jag grubblade över den fascination inför slumpens skördar som finns inom akvarellkulturen. Genrens specifika estetik karaktäriseras av ett antal manérmässiga påbud: Först och främst är det förbjudet att teckna före målandet! För att befrämja färgpigmentens planlösa rörelser måste arket vara väl fuktat. Korrigeringar och omarbetningar rekommenderas inte, eftersom pålagd färg varken kan göras ljusare eller kallare. Allt detta har lett till en slentrianmässig, abstrakt expressionism, sporadiskt uppblandad med föreställande inslag som är lämpade för denna teknik, t.ex. vinterlandskap från värmländska avfolkningsbygder, eller bohuslänska klippor, företrädelsevis från trakterna kring Nordiska Akvarellmuseet på Tjörn. Med risk för bannlysning har jag försökt bortse från alla dessa föreskrifter.

I en tid när rondellhundar, vandaler, och simulerade självmord dominerar det massmediala bruset är kanske konstens verkligt provocerande mission att trotsa marknadens krav på yvigare gester, större effekter, allt obehagligare s.k. gränsöverskridanden för att dra till sig uppmärksamheten. Som konsthistorien otaliga gånger har visat bör man också akta sig för att springa ärenden i dagsaktuella politiska frågor. Därför finns det heller inga gula tennisbollar i någon av mina målningar.

 - PETER STERNÄNG, Malmö mars 2009 

Roger + Roger + Sara = sant

Roger Pontare tillsammans med Roger Berg Big Band på ett utsålt Palladium på lördagen i regi Harry Arnold Sällskapet. Det fungerade alldels utmärkt. Det blev en härlig kväll som även förljuvades av Sara Ahlcrona.

Jag bortser från Pontares mellansnack. Men det hör väl till hans vildvuxna image från Arjeplog liksom den brinnande facklan han gjorde entré med. Och nog verkar det väl varmt även med de onekligen uppseendeväckande klädkreationerna. Men skit samma, sjunga kan han!

Sedan R3B förstås öppnat upp med Harry Arnold-signaturen Stand By kom en oerhört svängig version av Lady Be Good och så gjorde älskliga Sara I’ve Heard That Song Before bl a. Roger Pontade inledde med Come Fly With Me och helt följdriktigt blev det sedan mycket Sinatra från honom.

Det är ganska kul att sitta på första bänken även om det ljudmässigt inte är det bästa. Men å andra sidan vet jag ju hur jäkla välklingande Roger Berg och hans mannar låter. Man kunde till exempel höra hur musikprofessorn Helge Albin efter en låt undslapp sig ”ja, så var den slut”. Helge Albin gav också en av konsertens höjdpunkter när han på sin tenorsax tolkade Quincy Jones arrangemang av The Midnight Sun Never Sets, ursprungligen skriven för Arne Domnérus och Harry Arnolds band. Mästerligt, Helge!

Pontare och Ahlcrona bjöd på en duett i Something Stupid och sedan fick förstås alla diggare av Roger Bergs arbete bakom trummorna sitt. Roger har ju tre stora föregångsmän inom sitt gebit – Gene Krupa, Buddy Rich och Louie Bellson. Alla tre borta nu, Bellson så sent som i februari i år. Så det blev inte Sing, Sing Sing utan Skin Deep, skriven av Louie Bellson för Duke Ellingtons orkester. Bellson kan för övrigt höras och ses på Youtube, också i en drum battle med Gene Krupa. Nu var det Roger Berg och av åkte den vita smokingjackan. Ingen blev besviken! Jag tror inte vi har någon bättre storbandstrummis i det här landet. Eller i Europa?

Roger Berg är excellent. Också i förmågan att hålla samman det här storbandet av yrkesmusiker – förutom Albin bl a Mårten Lundgren, Erling Kroner, Ed Epstein, Lasse Lundström, Leonard Axelsson, Hans-Inge Magnusson, jag kan inte räkna dem alla. Tight och swing i högsta potens.

Roger Pontare avslutade en härlig kväll för oss storbandslovers med New York, New York och My Way. Bättre punkt kunde inte sättas!

PETER KASTENSSON

 

Nu är du väl nöjd, Reepalu?!

Israel vann Davis Cup-matchen i tennis mot Sverige. Inför tomma läktare bortsett från några inbjudna från båda lägren. Malmös starke man Ilmar Reepalu är väl nöjd med det?!

Reepalu och hans kommuniströda vänner såg till så att matchen fick spelas utan publik. Jag är faktiskt övertygad om att en entusiastisk hemmapublik hade avgjort den här matchen till svensk seger. Så liten var skillnaden mellan oerhört tappra Tomas Johansson och Andreas Vinciguerra mot osportsliga israeler (det står jag för).

Men Fritidsnämndens röda majoritet sa nej till publik. Av säkerhetsskäl. Bullshit! Det var ett rent politiskt beslut. Sanktionerat av Ilmar Reepalu som gick ut och offentliggjorde att han tycker matchen skulle stoppas. Som privatperson. Bullshit igen. Inte ens Reepalu är väl så korkad och tror han kan vara privatperson när han pratar med media. Och skulle han vara så korkad, då skall han f-n i mig inte vara kommunalråd!

Kommunistledaren Ohly pratade innan Stoppa-matchen-demonstrationen avtågade från Stortorget i lördags. Det gjorde också den gamle miljöpartivingelpitten Gahrton. Blivande koalitionsvänner till Reepalu om det blir en sosseregering nästa val. Vilket Gud förbjude och med hjälp av Mona Sahlin ser Herren nog till den saken…

Organisationen bakom Stoppa matchen tillät den totalt hjärndöda autonoma och maskerade dräggen att delta i demonstrationståget. Därmed legitimerade Olof Holmgren och de andra ledarna det våld som var förväntat. Man försökte skylla på media som skrev om de våldsamma och kallade det ”kravallporr”. Bullshit på nytt.

Den gångna helgen var inte bra för Malmö. Gatans Parlament tilläts sätta dagordningen av politikerna. Malmö som evenemangsstad fick en allvarlig och svårreparerad motgång. Reepalu får nog hålla sig till segelbåtar ute i Öresund i fortsättningen.

 

 

PETER KASTENSSON

En modig tjej från SSU

Modig tjej: Det är Jytte Guteland, ordförande för SSU. Hon skulle tala vid upptakten till Stoppa Matchen-demonstrationen på Stortoget i Malmö i lördags. När hon såg att arrangörerna tillät anonyma, maskerade, hjärndöda, autonoma våldsverkare att delta i tåget, så hoppade hon av. Hon ställde in sitt tal och åkte hem till Stockholm igen. För detta fick hon massiv kritik från en del deltagande lokala SSU-are och förstås arrangörerna från flumvänstern. Ohly och Gahrton snackade förstås som vanligt i sina nattmössor. Men heder åt Guteland.

 Ulf R Johansson, tidigare Ulf R Direkt – bl a! – i Kvällsposten har skickat över en artikel från Jerusalem Post. Här behandlas händelserna i helgen av Abraham Cooper och Harold Brackman som båda är knutna till Simon Wiesentahl-centret, den judiska människorättsorganisationen som bildades 1977.

Simon Wiesentahl, som dog 2005, överlevde förintelsen och ägnade resten av sitt liv åt att försöka hitta nazister och få dessa inför rätta. Bland annat lyckades han lokalisera Adolf Eichmann, ansvarig för ”den slutliga lösningen” under nazitiden när det gällde förintelsen. Eichmann hade flytt till Argentina vid krigsslutet, levde under sitt alias Ricardo Klement, greps så småningom av israeliska säkerhetsstyrkor, fördes till Israel för rättegång och avrättades 1961.

I Jerusalem Post skriver man att det ”ekar av nazisitisk antisemitism” när tennsimatchen spelades inför tomma läktare och menar också att fritidsnämnden i Malmö styrts av påtryckningar från en muslimsk minoritet.

En partsinlaga förstås. Liksom detta. Politik var det i alla fall definitivt, så må Ilmar Reepalu försöka sprida ut dimridåer om säkerhetsskäl så mycket han vill.

Apropå muslimska minoriteter. Varför skriver ingen tidning sanningen om mordet på Kapellgatan i Malmö? Om att dom två unga pojkar som sitter häktade tillhör hjärntvättade muslimska fundamentalister och att den mördade var en homosexuell man, färgad och av indiskt ursprung. Jag mår illa av denna feghet från ansvariga tidningsutgivare!

 I stället är t ex Expressen/Kvällsposten nerlusad med devota hyllningsartiklar till det svenska kungahuset av en ständigt fjäskande hovreporter Johan T. Lindvall. Det kan man också må illa av.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Något helt annat – här kastar jag mig mellan ytterligheterna. Min vän Fredrik har skickat över en artikel från Idrottens Affärer www.idrottensaffarer.se vari man avslöjar att språkprofessorn Sture Allén, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, har kommit för det geniala namnet (Obs ironi!) på den nya fotbollsanläggningen i Göteborg på platsen där gamla Ullevi låg. Efter långvarigt tankearbete kom Allén fram till att namnet skall vara Gamla Ullevi. Om detta är ett utslag av den speciella göteborgshumorn övergår mitt förstånd. Men Allén får för detta enormt, säkert mycket intelligenskrävande arbete, den nätta summan av 44.800 kronor.

Fast å andra sidan har ju SEB-bankens VD Annika Falkengren höjt sin lön med en miljon kronor på årsbasis. Tur man inte har sina surt förvärvande små slantar där. Kristider, någon?

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

 En positiv avslutning skall det i alla fall bli idag: Roger Berg Big Band har lagt in en offentlig repetition på Gyllene Tuppen igen. Redan i morgon kväll.

 

 

  PETER KASTENSSON

Lars Erstrand var en av de största

Ett tråkigt bud på lördagen. Lars Erstrand har efter en tids sjukdom gått bort i en ålder av bara 72 år. En av de stora i svenskt jazzliv.

 

Lars Erstrand var en oerhört skicklig vibrafonist som redan i sin ungdom började traktera detta instrument. Tillsammans med klarinettisten Ove Lind, som gick bort redan 1991, reste han land och rike runt och bjöd på underbar swingmusik. Att Lars Erstrand hade Lionel Hampton som sin stora förebild var inte svårt att förstå. Erstrand hade också glädjen att i början av 90-talet få ge ut ett album betitlat Två Generationer där han spelade tillsammans med Lionel Hampton. Benny Goodman hade också en stor beundrare i Lars Erstrand och 1972 i Paris fick han tillfälle att spela med denne swingerans störste – i alla fall mest kände – klarinettist. Alice Babs, Arne Domnérus och Svend Asmussen var andra stora jazzprofiler som Lars Erstrand spelade med. Han spelade så sent som i februari i en konsert med Swing Society.

Lars Erstrand gästade vid flera tillfällen föreningen Hot House som jag under några år var aktiv i och han lockade alltid fullt hus. Bilden tog jag på St Gertrud i Malmö. Vore det inte något för den nuvarande ledningen i Hot House att arrangera en minneskonsert för Lars Erstrand? Med ”egne” Bengt Ahlcrona, som ju också är en mycket skicklig vibrafonist, i huvudroallen!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Adrenalinkickar hjälper

Går i flyttningstankar. H-e vad mycket skit man samlar på sig. Från bostadsrätt på Möllan till hyresrätt i ”käppasta’n” är det meningen. Bara jag får sålt så… Visning i morgon!

När jag flyttade till Möllan från Upplands Väsby norr om Stockholm för så där en 10 år se’n, så sa jag, att nu är det slutflyttat. Skall jag flytta igen så får dom bära ut mig med fötterna före! Man skall aldrig säga aldrig, men det ser ut om om jag skall klara att flytta för egen maskin. Nåja, egen och egen. Jag skall ringa Freddy på Flyttmäster så får dom fixa det hele. Packat och klart!

Men så ofantligt mycket skit man samlar på sig. Jag tyckte jag slängde en jädra massa i senaste flytten. Då flyttade jag för all del från en stor fyra på 110 kvadrat till en tvåa på 80. Men ändå. Det finns ju lika mycket nu igen. Hela klädkammaren är full av sparade prylar. ”Bra att ha nå’n gång”. Jo, köss mig! Men nu skall det ut för gott. Myrorna får väl en del.

Den stora frågan är ju vilken bank jag skall anlita för alla (?) pengarna jag tjänar. För även om Anders Borg skall ha 22 procent på vinsten och även om läget i samhället inte är det allra bästa för att sälja – så har enligt mäklaren marknaden vänt i alla fall en aning och räntan är ju nästan försumbar just nu. Så några kronor skall det väl bli. Jag måste ju tro på vad Håkan Sköld säger…

Just nu ”sitter jag” i Swedbank. Men f-n vet. 100 miljoner till ett nytt fotbollsstadion i Stockholm låter inte speciellt lockande för en bank som har problem. Sparbanksstiftelsen, den förträffliga, är i stort sett bankrutt. I alla fall är det slut med generösa sponsringar till kultur och idrott. Man var bl a med och finansierade praktverket Jägersro 100 år 2007. Det var det värt!

Och SEB är definitivt inget vettigare alternativ. Wallenbergarna verkar helt förvirrade med sina bonus och icke bonusprogram där man sitter i sina slott helt utan kontakt med verkligheten och den allmänhet som är kunder i banken. VD:n Annika Falkengren skall vi bara inte tala om. Hon verkar lika verklighetsfrämmande, för att inte säga korkad, så att man frestas tro hon på något sätt är släkt med Wallenbergarna. ”Jag är inte girig”, säger hon när frågan om hennes miljonbonus kommer på tal. F-n tro’t. I alla fall är man medlemmar av samma pudelfamilj.

Sossarna är inte ett dugg bättre. LO-bossen Wanja Lundby-Wedin röstade ja till mångmiljonbonus för topparna inom AMF Pension. Trots att man misskött sitt värv så till den grad att kollektivet som är anslutna har tappat 17 miljarder kronor. Jaja, jag vet att börsen har gått ner och att det är den stora orsaken. Men att i ett sånt läge gå hand i hand med ”kapitalet” och bevilja bonusar utan att fatta att det gör folk förbannade är inte speciellt förtroendeingivande. Omvändningen för både Wallenbergarna och ”arbetarna” är alltför senkommen för att förtroendet skall återskapas på studs. Sker dessutom under galgen. Pudelfamiljen växer.

Men man behöver lite adrenalinkickar ibland. Det går fortare att kasta bort skiten då. Nu kan jag komma in i klädkammaren!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Usch så uschligt! Men Ludde är en hedersman!

Satt och slötittade på ett program som hette Grillat i fredags i SVT. Så pinsamt uschligt att man skämdes.

 

Det gällde att vara elak och såga Per Morberg, skådespelare och matslafsare i någon TV-kanal. Programledare är någon som heter Thomas Järvheden och sägs vara en komiker i stå-upp-facket. När han sa att Per Morberg var så cool, att han använde kondomer gjorda av fårtarmar, tyckte han det var väldigt roligt.

Två av deltagarna i programmet var Claes Malmberg och Lennie Norman. Båda har visat det goda omdömet att hoppa av fortsättningen av den här serien. ”För dåligt”, är deras omdöme. Ingen av dom tillhör i och för sig mina direkta favoriter men – strongt gjort!

Producenten för serien heter Rickard Slätt. Var har man hittat den här omdömeslösa nollan? Exportera honom till TV3 eller TV5! Jag tror knappast att TV4 vill ha honom. Hoppas jag i alla fall.

o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

En som jag däremot gillar högt och rent är Lutfi Kolgjini. Hetaste travtränaren i Norden hittills i år. Leder ligan både på Jägersro och i V75.

Han har vunnit 11 V75-lopp i år. Tre satte han på Momarken i Norge i lördags. Han kör enbart hästar som han tränar själv. Ett styrkesked av stora mått. Starkt att kunna blanda sig med catchdrivers som Erik Adielsson, Björn Goop, Örjan Kihlström och några till som ”bara” reser runt och kör hästar som tränas av andra. Och kan välja och vraka.

Ludde har ett stort hjärta också. På fredagen i Momarken höll han föredrag för en stor församling. Gaget på 10.000 kronor skänkte han till den norska cancerinsamlingen. Och förmådde också åhörarna att ta upp sina plånböcker så att man kom upp i 55.000 pix. Norska sådana. Heders, Ludde!

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

Påven är ondskans värste representant

Roten till den mesta ondskan i världen är religionen. Och den företeelse som just nu står för det mest onda enligt min mening är katolisicsmen med ondskans främste utövare – Påven! Någon som säger emot?

Benedictus heter den ondskefulle i Vatikanstaten i Rom. Som legaliserar pedofili. Som skiter i hur aids sprider sig i Afrika.

I Brasilien har en nioårig flicka blivit våldtagen av sin styvpappa. Vilket fick till följd att hon väntade tvillingar med pappan! Den brasilianske presidenten Lula da Silva gav stöd åt läkarna som hjälpte den nioåriga flickan till abort.

Vad händer? Jo, Brasiliens katolske ärkebiskop José Cardoso Sobrinho bannlyser läkarna och utesluter dom ur den katolska kyrkan. Våldtäktsstyvpappan går fri från bannlysningen!

Det är knappast någon hemlighet att bl a katolska präster liksom frikyrkopastorer speciellt i USA dömts till stora skadestånd för att ha utnyttjat minderåriga sexuellt, i synnerhet pojkar. Vad säger påven? Inte det minsta.

I stället menar Benedictus att kondomer är verkningslöst mot spridningen av aids. Enligt Tidningarnas Telegrambyrå förvärrar det i stället problemet som i stället löses i ”ett andligt och mänskligt uppvaknande” och ”vänskap med den som lider”.

Fy f-n, Benedictus!

 

 

 

PETER KASTENSSON

Skönsjungade ”sisters” gjorde debut med R3B

R3B, det vill säger Roger Berg Big Band avslutade säsongen på Gyllene Tuppen i går med att presentera en nyhet. Tre skönsjungande tjejer som ”gått i skola” hos Andrew Sisters.

Andrew Sisters var en amerikansk systertrio som slog igenom i slutet av 30-talet och höll på till 1953. Systrarna LaVerne, Patty och Maxene hade massor av jättehits med Bei Mir Bist Du Schon som den allra största. Men även Rum And Coca Cola var en av de 46 låtar de hade i Billboards topp-tio-lista genom åren.

Andrew Sisters fallna mantlar tas upp av Lynette Koyana, Sara Ahlcrona och Anna Pauline Andersson. Och det lät väldigt, väldigt mycket Andrew Sisters i de två sånger man repeterat in och framförde för första gången med Big Bandet – Rum And Coca Cola och Apple Blossom Time. Jättejubel på ett absolut fullsatt Tocken. Eller Golden Rooster som Roger Berg kallar det för, låter lite bättre än Gyllene Tuppen som ju tyvärr lite oförtjänt stämplas som enbart ett serviceboende. Men som under Johnny Bengtssons ledning är en fullt fungerande restaurang med fullständiga rättigheter. Det franska namnet är inte heller fel, Coq d’Or.

Sara Ahlcrona och Anna Andersson har gedigna musikgener. Saras fader Bengt Ahlcrona (till höger) tillhör eliten på vibrafon och hörs i olika konstellationer. Förhoppningsvis nappar föreningen Hot House på mitt tidigare nämnda förslag om att göra en minneskonsert för nyligen avlidne vibrafonisten Lars Erstrand med Bengt Ahlcrona i centrum.

Anna Pauline Andersson är dotter till Jack Andersson (nedan till höger), välkänd och ekvilibristisk trumpetare i Jazzin’ Jacks som i går spelade på Gloria’s i Lund hos Eva Flink (som nästa torsdag bjuder på Mattias Nilsson – inhoppare två torsdagar med R3B – Trio med Anna Pauline!). Vilket alltså tyvärr gjorde att Jack inte i likhet med Bengt kunde övervara triodebuten i Malmö. Vilka gener Lynette Koyana har vet jag inte. Men hon lyssnar också till artistnamnet Lady Lynette och det är väl bra nog. Sjunga kan hon och det är ju det som räknas.

Något artistnamn har den här trion ännu inte tillsammans. Det får väl bli Roger Sisters eller R3B Sisters? Tocken Sisters, Tuppen Sisters eller Rooster Sisters låter väl inte så bra. Och vi skall ju inte nämna det franska ordet för Tupp. Den kombinationen överlåter jag åt läsarnas snuskiga fantasi.

Nu drar R3B ut i landet med bl a Berwaldhallen i Stockholm när Roger inte sitter i Tivolis Big Band i Köpenhamn. En länk till hans hemsida där alla konserterna kan hittas finns uppe till höger.

 

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

Bandy, handboll, Princemord, Maria Stuart

Jag var på bandyfinal i går. Igen. En tradition hos Fredrik, numera framför 42-tummare i storformat. Fast inte f-n ser man bollen bättre för det…

1959, eller var det 1958 kanske, såg jag en final live (det uttrycket fanns väl inte då) på Stockholm Stadion. Jag tror det var mellan Edsbyn och Falun. Vad det blev har jag inget aning om. Jag var i Stockholm för att spela handboll med IFK Malmös juniorlag mot AIK. Vi hade fått flyga i chartrat plan tillsammans med A-laget, sponsrat av en av IFK-handbollens (saligt i åminnelse, men grattis Malmö HK till Elitserieplatsen!) stora välgörare. Förlåt mig, men jag har glömt hans namn. Han var i alla fall droskägare. Men det var unikt då. A-laget med namn som dubble VM-guldmedaljören Kjell Jönsson, Åke Reimer, Limpan Lindberg och Ingvar ”Sluggo” Larsson. Vi flög upp på lördagen och bodde på Malmen. Och man förberedde sig kanske inte riktigt som man borde… Både A-laget och juniorlaget förlorade i Eriksdalshallen. 50 år sedan, usch!

IFK Malmös juniorlag i Eriksdalshallen. Dålig kvalitet (på bilden i alla fall!) men med är bl a Lars-Erik Olsson (andre stående från vänster), Nicke Jacobsson till höger om honom, Gunnar Hagstad (stående till höger) och Nils Wågert sittande till vänster om den bloggande f d målvakten.

Nåja, jag var i alla fall på SM-finalen på lördagen, biljetter hade ordnats av Bengt Ågren, sedermera höjdare inom Svenska Fotbollförbundet, och gift med Kerstin, syster till min bäste kompis i Malmö, Christer Lindskog. Vad matchen blev? Det här var en parentes.

Under några år har ett stamgäng från Bullen plus en del annat löst folk samlats hos Fredrik för bandyfinalen. Insläpp en timme före matchstart då efter visitation av Stefan Polis ”bandykaffe” (gissa själv) och bulle serveras. I halvlek korv med bröd som Fredriks son Erik fortfarande är behjälplig med. Bandyportfölj må medtagas. Och om vi inte alltid ser ”det lackröda nystanet” så har vi förbannat roligt. I år förgyllde (?) mogna cheerleeders, vi kan kalla dom ”Kogehönsen”, tillställningen i färgrika peruker och viftor (eller vad det heter) det hela. Tack Connie, Helena, Mona och Henrietta!

Här kommer jag i alla fall ihåg resultatet. 4-5 till Västerås och Kjell Kulturell tog hem spelpotten i strid med Krutte ”Gruset” Hedberg & Ulla, Pastor Jansson, Fille, tidigare SDS-profilen och kassaförvaltaren Peer J och 15 andra. Mitt tips 7-3 till Edsbyn var inte ens nära.

Tog svängen om Bullen när jag skulle hem, men där var ”statsministern” så då gick jag hem. Vilket gjorde att jag kunde se ett TV-program om fantastiske trumpetaren och arrangören Wynton Marsalis och kocken Joe Besh, båda från New Orleans. Waynton Marsalis borde vara värd ett eget TV-program, jag är säker på att Björn Ingelstam i Helsingborg håller med mig.

Slog sedan över till SVT1 och kom direkt in i en låt med jätteflummaren Tomas Di Leva i en av sina hemska städrockar. Snacka om kulturkrock! Inte ens dansbandet Larz Kristerz’ (tror jag dom heter) mord på klassiska Prince-låten Purple Rain är värre. Jo förresten, det är det förstås. Sånt borde förbjudas i lag!

Slutligen… har ni möjlighet så gå och se Maria Stuart på Malmö Stadsteater eller Hipp som jag gammalmodigt kallar den anrika teatern på Kalendegatan. Mycket stark föreställning med lysande spel av de båda drottningarna Elisabeth/Cecilia Lindqvist och Maria Stuart/Katarina Lundgren-Hugg, Earlen av Leicester/Fredrik Gunnarson och – förstås! – Lord Burleigh/Tom Ahlsell. Det skriver jag inte bara för att Tom furnerade Fille och mig med genrepsbiljetter. Han är alltid bra, Tom!

 

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

 

 

Skådespel? Nej, apspel!

”Bröd och skådespel åt folket!” Yttrade den romerske skalden Juvenalis. För att få menighetens gunst delade man ut bröd och bjöd på dyrbara skådespel.

Vi kanske är på väg ditåt. I dessa kristider kanske det skulle bjudas på bröd. Men skådespelet behöver man inte tänka på. Det finns redan. Med politiker i huvudrollerna bjuds varje dag numera ett skådespel. Med gycklare och hycklare om än inte särskilt roligt. Båda parter, Alliansen och den rödgröna röran, försöker överträffa varandra. Mitt i allt står Maud Olofsson och sträcker upp ett finger för att känna hur vinden blåser.

I förra veckan sa Olofsssonskan, att bonusar det är bra, det skall vi ha. Med då togs hon i örat av Anders Borg och fick rätta in sig i ledet och skriva under på att krisen skapats huvudsakligen av ”en kultur präglad av överdrifter, girighet och ett extremt risktagande”. Bonusar skall bort alltså. För två är sedan hette det att bonusar skall finnas.

Sossarna fick naturligtvis gyllene tillfällen. Gaphalsen Thomas Östros blev till sig i trasorna. Men fick snabbt täppa till stortruten när AMF-pensionerna avslöjades med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin mitt i smeten. Hur jävla korkad kan man bli? Orkar inte ens läsa årsredovisningarna i den styrelse hon sitter. Eller är det möjligen ”tagit del men inte begripit”? Nye partisekreteraren Ibrahim Baylan gjorde ett smått patetiskt intryck i Agenda i SVT när han i ett envist mantra sköt skulden på regeringen. Och Mona Sahlin, hon håller truten. Kanske i och för sig en välgärning med rödgröna ögon sett…

Jag använde ordet skådespel. Apspel är bättre med lika goda aktörer från båda sidor.

Slutligen, apropå politik… ”Statsministern” på Bullen, då vänder jag i dörren.

 

 

 

PETER KASTENSSON

Livet går vidare…

I dag på förmiddagen var jag i Helsingborg för att ta farväl av Mats Olsson, journalistkollegan som avled för några veckor sedan.

Jag skrev om Mats för i samband med att han avled den 5 mars, bara 47 år gammal. Begravningsgudstjänsten hölls i Sankta Anna Kyrka. En modern skapelse med ett mycket ljust och vackert kyrkorum. Men att ta farväl av en vän som bara är 47 år gammal kan aldrig vara ljust. Mats var ju mitt upp i sin gärning som frilansjournalist när följderna av influensan så orättvist ryckte bort honom. Vi var sex kolleger och vänner från pressrummet på Jägersro som åkt upp till Helsingborg. Mats hade hjälpt oss alla i olika sammanhang när vi hade behov för det. Kransar från Jägersro trav & galopp och Helslingborgs IF, klubben i hans hjärta, flankerade kistan.

Sankta Annas Kyrka ligger inte långt från Fredriksdalsteatern. När jag körde hem hörde jag i bilradion Eva Rydberg, Fredriksdalsteaterns komiker- och teaterdrottning, i Bofinken Knut, en av hennes stora succéer. Sinnet blev lite ljusare. Livet går vidare.

- PETER KASTENSSON

Sätt stopp för kärringen!

Marie Pauly är i farten igen. Nu tänker hon se till så att det inte blir tillåtet att servera öl och vin när Ribergsborgs Kallbadhus, Ribban eller Kallis, öppnar igen efter renovering. Kan ingen sätta stopp för den här kärringen?

Marie Pauly har i många år som tjänsteman varit bas för tillståndsenheten i Malmö Kommun. Jag har absolut inget emot att hon gör allt för att stoppa krogar som fuskar med kassaapparater, har svart personal och ger f-n i att betala skatt, säljer svartsprit, kort sagt fuskar med det mesta. Såna krogar skall stoppas till varje pris. Rätt!

Men Marie Pauly har blivit mer än så. Hon har blivit en otäck pamp och hennes lakejer försöker göra livet surt även för skötsamma krögare, lägga sig i deras prissättning med mera. Så tvingades till exempel Bullen att höja priset för en karaff husets vin med 10 kronor!

Nu vill man stoppa dom badande på Ribban från att efter bad och bastu kunna njuta av en bira eller ett glas vin. Orsak? Köket är inte tillfyllest. Man kan inte bereda mer än smörgåsar och sallader från grunden. Ribergsborgs Kallbadhus är K-märkt och man får helt enkelt inte bygga om hur mycket som helst och hur som helst. Det skiter Pauly i. Här är det hon som bestämmer. Punkt och slut!

Snälla politiker i Västra Innerstaden – kör över kärringen Pauly och bidra till att hon får en fet fot i arschlet. Låt serveringen på Ribban servera öl och vin. Alldeles oavsett om man så säljer en enda macka eller kaka. Det här är ingen värmestuga för vinddrivna existenser. Kommer aldrig att bli heller.

Snart hoppas jag bli granne med Ribban. Lägenhet, hyresrätt, är klar. Men jag har ännu inte fått sålt vindslyan på Möllan. Den är jädrigt fin.

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

Den här veckan? Nu skall golfbagen fram efter att ha stått orörd sedan Thailandresan i januari och kilona har rasat på fel håll. För nog har väl våren kommit?

PETER KASTENSSON

Jantelagen har segrat på TV4-sporten

TV4 har plockat bort Patrick Ekwall som krönikör på sporten. Jantelagen har segrat!

 

Sportchefen Hans Pekkari har plockat bort Ekwall. Pekkari är själv en nolla. Det var han som i sportsändningarna i TV4 för många år sedan försökte ösa skit över travsporten med skandalreportage (den saken klarar man utmärkt själv numera…). Travsporten ansågs inte rumsren och man gillade på sportredaktionen inte att kanalen finansierat av ATG sände V65 och senare V75 direkt. Ett exempel: När kuskar och tränare blir avstängda för någon förseelse så anlitas andra körsvenner till deras hästar. Helt enligt reglementet. Hans Pekkari fick det här till att dom avstängda smög omkring i mörker med bruna kuvert som man i lönndom överlämnade till ersättare. Ilusoriskt filmat i fejkat inslag. Det är alltså samme Pekkari som numera är sportchef på TV4.

Visst sticker Patrick Ekwall ut. Det får man inte göra i det landet lagom som heter Sverige. Vännen Patrick har själv skapat sig sin position. Jag minns när han kom till Kvällsposten i början av 80-talet. Han var väl inte mer än 16 år. En något strulig tonåring som fått en praoplats, eller vad det nu hette på den tiden. Han blev kvar! Han visade en otrolig vilja att lära sig sportjournalistiken och det har väl knappast funnits någon (mer än möjligen jag själv…) som så snabbt lärt sig att redigera med typometern. En syssla som man inte alls har någon glädje av i dagen datoriserade värld.

Patrick Ekwall har kommit dit han är av egen kraft. Därför gillar jag honom. Trots Let’s Dance. TV4-sporten blir mycket tråkigare nu. Men hans välformulerade åsikter kan läsas på fotbollsbloggen.se (klicka på Patrick Ekwall uppe till höger).

PETER KASTENSSON

 

 

 

Jazz på Jägersro med Anna-Mia

Anna-Mia Barwe, en av mina favoriter, kommer till Jägersro den 18 april. Jag tror jag i förbigående berättat om det tidigare.

Då blir det bl a Jazz Po Skånska på den mobila scenen på stora restaurangen. Anna-Mia Barwe hade i oktober 20-årsjubileum på ett fullsatt Palladium då hon gästades av danske världssaxofonisten Jesper Thilo och trumpetaren Leif Blunck. Jazz på mycket hög nivå och det svängde kopiöst med Anna-Mia och hennes medmusikanter, förutom de nämnda Sven Bjerstedt piano, Per Ekman bas och Jerker Heijkenskjöld trummor. Det är Sven Bjerstedt som i mångt och mycket ligger bakom ”förskånskningen” av amerikanska standardlåtar, the american songbook, som Anna-Mia framför. Exempel: Lady Is A Tramp – Ledi’ Vissa Tramp (om en tandemcykel), I’m Gonna Sit Right Down And Write Myself A Letter – Nu ska ja’ Sidda Ner O’ Majla Ti’ Maj Själva (den har Heijkenskjöld skrivit), Misty (Errol Garners klassiker) – Jau Bler Tosig, A Nightingale Sang In Berkeley Square – En näktergal sjöng i Folkets Park, How About You – Jau gillar Malmöjazz. En stort hyllad CD med just titeln Jazz Po Skånska kom ut 2003. Lyssna här.

Efter hennes jubileumskonsert den 16 oktober skrev Sydsvenskans Alexander Agrell bl a: ”Nog för att Anna-Mia Barwes grupp vunnit en stor del av sin publik med hjälp av standardlåtarna på skånska (som det kom en god portion av i slutet av konserten). Men det är inte hela sanningen bakom att Anna-Mia Barwe blivit så folkkär. Hon har också sitt vinnande sätt som artist: avslappnad och inbjudande, men inte inställsam eller lättköpt. Och så musikaliteten i den varma, närvarande och karaktärsfyllda rösten, som ibland nästan viskar fram orden…. – Sångerskan äger just förmågan att lyfta en text, något som här stod extra klart i ”My Man”. Man kan tycka att den vackra balladen med sin obehagliga kärlekshistoria borde läggas åt sidan, men å andra sidan, vore det inte fegt att bara blunda för att många kvinnor lever i den här sortens destruktiva förhållanden? Anna-Mia Barwe lyckades med sin mjuka version hursomhelst få fram både den svarta och den röda sidan i klassikern.”

Anna-Mia Barwe är en go’ tös med många strängar på sin lyra. Vet ni om att hon till vardags kör buss i Malmö och att hon har utnämnts till en av Arrivas fem bästa chaufförer bl a för sitt trevliga sätt mot passagerarna. Det säger lite om kvaliteten hos henne.

Det är inte lätt att slå in sig i nöjes-Malmö med en ny scen. Jägersros restaurang är förvisso gammal, men har inte förknippats med nöjesarrangemang och det är inte det lättaste för krögare Stefan Widman Allansson att hitta nya nischer för den stora restaurangen som ju kvällstid icke tävlingsdagar står tom och kostar massor i uppvärmning under den här tiden på året. Man började för några veckor sedan med en Frank Sinatra-afton och fick en lovande start.

Biljetten till lördagskvällen med Anna-Mia Barwe är satt till låga 100 kronor och måste köpas i förköp antingen på Jägersro eller hos Ticnet. Om man önskar äta Skånsk Tapastallrik à 125 kr eller Skånsk Varmrätt 195 kr måste det förbeställas på 040-671 82 49. Det hör till saken att restaurangen fått ett rejält uppsving – kvalitetsmässigt och sett till antalet besökare! – sedan Jägersro själva tog över driften med Widman Allansson som krögare. Den tidigare samarbetspartnern har man med varm hand ”överlämnat” till MFF och Swedbank Stadion. Stackare…

Och har det inte framgått – Anna-Mia Barwe är jäkligt bra!

En av besökarna på Anna Mias jubileumskonsert var Björn Ingelstam. I morgon 1 april fyller den unge trumpetvirtuosen och bandleadern i Ödåkra 19 år. Grattis och Keep Swinging, Björn! Och f-n ta dig om det är ett aprilskämt…Lyssna här på Björn Ingelstam Band .
o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o

Slutligen erfar vi att Dannegården i Trelleborg ”hittat hem” igen. Det tidigare så exklusiva hotellet och restaurangen gick en trist framtid till mötes när Kaj Dannegård sålde och gick nyligen via olika ägare i konkurs. Nu har Duxiana Hotel köpt den gamla härligheten och Lars Georgsson med hustru Monica som basar för Duxiana i Malmö tar in Dannegården, som blir Duxiana Dannegården, också. Med grundaren Kaj Dannegård som konsult. Så nu går väl snart flytten tillbaka från Kristianstad till Trelleborg för Kaj och hustru Gunnel. Det tog längre tid än jag – och många med mig – trott…

PETER KASTENSSON

Det gjorde du väl bra, Ilmar Reepalu!

Internationella Tennisförbundets Davis Cup-kommitté stänger av Malmö på fem år från att arrangera Davis Cup-matcher. Detta på grund av det politiskt rödfärgade och katastrofala beslutet att DC-matchen mot Israel fick spelas utan publik i Baltiska Hallen.

Dessutom skall Svenska Tennisförbundet betala en straffavgift på drygt 200.000 kronor plus en ”publikavgift” på 120.000 kronor. Vilken fin reklam Malmös starke man, Ilmar Reepalu, gjort för ”sin” stad genom att gå ut och propagera för ”stoppa matchen”! Ulf R Johansson minns att det bara var några år sedan han ville att Köpenhamn och Malmö gemensamt skulle arrangera sommar-OS! I fortsättningen är det inte en jäkel som kommer att lyssna på, än mindre bry sig om, något som Reepalu propagerar för gällande sport.

Det gjorde du väl bra, Ilmar. Sannerligen riktigt bra!

- PETER KASTENSSON

 

Dags för Grand National – som vi inte får se längre

I morgon lördag rids Grand National på Aintreebanan utanför Liverpool med 40 hästar till start. Det kallas världens hårdaste hinderlöpning. En sanning med viss modifikation även om drygt 7.200 meter med 30 hinder absolut är synnerligen krävande.

Jag har en del minnen beträffande Grand National som jag bevistat några gånger. Dock inte sedan starten 1839 även om man kanske kan tro det… Första gången var 1975. Jag hade varit oförsiktig nog att i Kvällsposten kritisera Björn Zachrisson för dennes direktsändningar i SVT. Att jag inte kunde hålla min stora trut! Det fick till följd att Lennart Jelbe, kallad världens främste TV-sportproducent, som jag lärt känna under en del frilansuppdrag, ringde och i princip sa, ”gör det själv!”. Så vad göra? Tillsammans med Jelbe och Rune Armandt, salig i åminnelse, från TV i Malmö åkte jag till Aintree.

Jag vill minnas att det startade nästan 40 hästar. Jag läste in och lärde mig alla jockeydresserna utantill. På tävlingsdagen ösregande det. Vi var placerade högst upp på huvudläktaren, grandstand, under en presenning. Med en liten svartvit monitor. Efter första hindret var alla färgglada dresser gråsvarta! Banan sträcker sig bort från huvudläktaren. Vi hade BBC:s reportrar i öronen, BBC hade folk utplacerade längs banan.

När hästarna kom förbi läktaren för första gången och skulle ut på det andra varvet hade fältet reducerats avsevärt. Jag hade sedan man hoppat The Chair – görs endast på första rundan – tag på de flesta av hästarna där framme. Utom en. När man svängde in på den långa rakan som föregår upploppet var det fem hästar där framme. Jag hade tag på alla. Utom en. Den fick jag tag på cirka 100 meter före mål. Hästen hette l’Escargot. Och nog f-n var det han som vann! Där fick jag för mina stora trut… Men sedan gjorde jag tillsammans med Jelbe och Jojje Karagiergiou, också salig i åminnelse, ytterligare några större direktsändningar för SVT, Svenskt Derby och Stockholm Cup bl a. Det var på den tiden hästsporten huserade i SVT och det hela fokuserades på sport och inte spel som i dag.

Den störste genom tiderna i Grand National är Red Rum, hästen som vann tre gånger 1973, 1974 och 1977 (12 år gammal) och var tvåa 1975 och 1976. Han vann alltså inte det året jag var där. Men jag har träffat Red Rum och hans tränare Ginger McCain några gånger. Hästen tränades på stränderna i Southport, där han hade sitt stall i ett garage på en bakgård där McCain också hade bilförsäljning. Red Rum var en nationalidol och brevbäraren kom med säckar av beundrarpost. Efter sin aktiva karriär skänkte ägaren Noel LeMarc Red Rum till McCain. Tillsammans reste man runt och invigde bl a varuhus-

1981 var jag tillbaka på Aintree. Då för att träffa gamle hinderjockeyn Dick Francis, mest känd för att när segern var princip klar för Drottningmoderns favorit Devon Loch i Grand National 1956 denne snubblade och föll platt på magen. Dick Francis blev sedernera erkänd och belönad författare av deckare med anknytning till galoppsporten. I Sverige sändes en TV-serie baserad på Dick Francis böcker och jag fick en intervju med honom i vågrummet på Aintree.

Red Rum. 26 år gammal, och tränaren Ginger McCain. Bild: Nikolai Jakobsen

1991 träffade jag på Red Rum på nytt. Ginger McCain hade flyttat till Cholmondeley (uttalas av någon anledning Chomley) och Bank House Farm dit jag och fotografen Nikolai Jakobsen var välkomna. 26 år gammal gick Red Rum och njöt av sin pensionärstillvaro och Ginger McCain var lika tillmötesgående som vanligt. Red Rum blev 30 år innan han hoppade vidare till de evigt gröna ängarna (en så’n jädra klyscha). Men Ginger McCain är så vitt jag vet fortfarande aktiv, så sent som 2004 tränade han ännu en vinnare av Grand National, Amberleigh House.

Åter till inledningen av den här långa drapan. Jag påstod att engelska Grand National inte är det absolut tuffaste loppet. Det är tjeckiska Grand National (eg, St. Leger) i Pardubice! Som jag bevistade i slutet av 80-talet tillsammans med bla förre rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson, som fick beskåda effektivt polisarbete när djurrättsaktivister avhystes efter att ha ockuperat ett av de nästan 40 hindren på den cirka 7000 meter långa banan som går över gräs, grus och ren åkermark. Se 2008 års upplaga av löpningen här.

I svensk TV får man numera inte se sådana här tillställningar. Här talar spel, spel och åter spel. Allt stöpt i samma trista form. Man blundar för det som verkligen händer. Tyvärr.

 

PETER KASTENSSON

Hand i hand emot valet!

”Vi skall gå hand i hand emot valet du och jag!” Mona och Wanja trallar vidare hand i hand. Vid vägkanten står Alliansen och applåderar.

- PETER KASTENSSON

R3B i Berwaldhallen – och på Tuppen i morgon!

Den 25 april drar Roger Berg Big Band, R3B, in i Berwaldhallen i Stockholm för att inta huvudstaden. Spännande! Men dessförinnan bjuder man en extra offentlig repetition på Gyllene Tuppen i morgon, Skärtorsdag.

Det är konserten Hello There Music Lover, hyllningen till Leif  ”Smoke Rings” Andersson som tas till Stockholm. Gästartist där blir producenten för Smoke Rings som ju gjordes i Malmö, Frans Sjöström. Han är också är en strålande bassaxofonist och skall både berätta och spela med R3B i Stockholm. Även Frans Sjöström kommer att medverka i morgon. Möjligen kommer också Jan Sigurd. Så det kan väl vara värt att slakta påskalammet i tid och ta sig till Tocken på Tessins väg 10. Den förutseende beställer bord på telefon 34 39 93. Portarna öppnas kl. 19.00.

Och om det till äventyrs är någon som inte hört och sett Roger Berg (finns det så’na?), så kolla här - Roger i sitt esse i Sing, Sing Sing!!

 

Mera musik. Nästa onsdag drar Marie Valentin & Her Blue Five in på BioCentrum i Limhamn. Järnvägsgatan 28 är adressen.

Det var pianisten Mattias Nilsson som först ”upptäckte” BioCentrum, ”Bollywood”, som konsertlokal. Marie Valentins tema är ”Blå toner & svarta motiv”, jazzfilmer, jazzmusik och jazzberättelser med jazzvetaren Sven-Erik Palmbring.

Marie Valentins & Her Blue Five består förutom den svängigt sjungande kapellmästaren av Peter Nyström, Jonas Eilert, Per Siming, Mikael Cinthio och Hampus Cinthio (bilden ovan) och ”spelar sedan ett antal år tillbaka klassisk blues & jazz uppgrävd ur 20-talets klassiska mylla”. Orkestermedlemmarna i orkestern är alla vid det här laget ärrade veteraner inom den äldre jazzen.

Biljetterna kostar 120 kr och kan beställas på BioCentrum telefon 631 09 00. Eller köpas vid ingången konsertkvällen.

Den kan bli en härlig och jazznostalgisk kväll.

 

PETER KASTENSSON

  

Jag blir så trött…

Jag blir så trött…

…på daltandet med ungdomar som anfaller brandmän som rycker ut för att rädda liv och släcka bränder. Som skär sönder däcken och krossar rutor på polisbilar utan åtgärder. Ett jävla daltande är vad det är. Man skall försöka förklara allt, hitta undanflykter för denna verksamhet som är livshotande. Sy in fanskapet, det kan väl inte vara så svårt. Men dräggen har ju alltid rätt. Hur var det med den polisman som fick avsked för att man trodde mer på två biltjuvar än på polismannen som av dom kriminella anklagade för att ha brukat våld? Rikspolischefen Bengt Svensson höll själv i yxan och fällde avgörandet. Svensson trivs bättre med att ta på sig skärmmössan och guldgalonerna och i skydd av vakter visa upp sig och göra en patrullrunda i Rosengård.

…på glorifieringen och helgonförklarandet av Annika Östlund, polismördaren som kommit hem från USA. Kvällstidningarna övertrumfar varandra i att tycka synd om svenskan. Se’n må man tycka vad man vill om lagstiftningen i USA och i USA tycker man säkert vad man vill om daltandet i Sverige. Det är f-n i mig inte ett dugg synd om Österberg som de facto varit verksamt bidragande till tre mord. Men snart får hon säkert tala ut i både tidningar och i morgonsoffor i TV. Tyvärr har en av mina TV-favoriter Tom Alandh bidragit till glorifieringen.

…på MFF:s egen ”prinsessan på ärten”, sportchefen Hasse Borg. Sant är att Sydsvenskan kort före jul hade en lögnaktig artikel där det talades om att han skulle få sparken från MFF. Men det var väl egentligen inte så överraskande med tanke på vem det är som bestämmer över sporten i Sydis? Borg talar idag (Kvällsposten) om ”lokaltidningen som förföljer MFF” men samtidigt menar han att ”vad folk skriver på bloggar och i tidningar, det rör mig inte.” Hur vill han ha det, Borg?

…på sexifieringen i kvällstidningarna efter slutspelen i ishockey. Samma sak varenda år. Förutom löjliga guldhjälmar så klär man av en eller flera hockeyspelare in på bara skinnet och smetar på guldfärg. Är inte detta sexistiskt? Eller får vi snart se en SM-vinnande tjej med guldfärg över en bar överkropp? Nej, jag tänkte väl det!

Trött, var ordet!

PETER KASTENSSON

Så försvann tröttheten!

”Det värsta jag vet är kommunister som tycker om Lester Young!”

Leif ”Smoke Rings” Andersson, den legendariske programledaren för radions Smoke Rings i massor av år uttalade detta om världens kanske främste tenorsaxofonist – Lester Young var något av en en husgud för ”Smoke Rings”. Det berättade programmets producent Frans Sjöström på Gyllene Tuppen i går när Roger Berg Big Band hade sin sista offentliga repetition inför konserten i Berwaldhallen i Stockholm den 25 april. Då skall Frans Sjöström berätta om minnen med Leif Andersson. Och förstås låta sin väldiga bassaxofon ljuda tillsammans med R3B. ”Leif Andersson var minst sagt mörkblå till sin politiska läggning”, sa Frans Sjöström varvid Roger Berg tillfogade ”precis som jag”.

Som vanligt blev man glad när man lyssnade till och såg det här bigbandet. All den trötthet jag skrev om i går – se nedan! – blåstes bort. Inte minst när Sara Ahlcrona tog ton i Ella Fitzgerald gamla succé A Tisket a Tasket, Ljuvliga toner från en ljuvlig tjej. När Frans Sjöström kom in i bilden musikaliskt reducerades bigbandet för att ge utrymme åt bassaxofonens mäktiga toner. På bilden ser vi några av det mindre bandets musiker, trumpetaren Niklas Fredin, Frans Sjöström och så förstås maestro Berg himself.

Ikväll blir det mera jazz på Gyllene Tuppen när Hot House bjuder upp både konsert och dans. Nu är det South Street Ramblers, välkänt ”gatuband” från Malmö på scen.

Och den som har vägarna förbi Höör måndag annandag påsk besöker lämpligen Kulturhuset Anders kl. 17.00. Där är det Easter Swing med excellente pianisten Mattias Nilsson, ovan nämnde Niklas Fredin, basisten Lasse Lundström (spelar också med R3B) och trummisen Pelle ”Trazan” Jonasson. Långborden står med vita dukar framför scenen, ”medhavt” käk och dricka rekommenderas eftersom det är en picnicföreställning!

PS! Har hittat en inspelning med Lester Young från 1944, Blues For Greasy. Med bl a Buddy Rich, en av Roger Bergs favoriter, på trummor, Harry Sweets Edison på trumpet, Ray Brown på bas och inte minst Ella Fitzgerald med scat song – lyssna och titta här.

 

PETER KASTENSSON

 

Historielöst, Sydsvenskan!

Vilken historielöshet! I bilagan Söndag i Sydsvenskan idag!

 

Det handlar så mycket om premiären på Swedbank Stadion i morgon när MFF möter Örgryte. Samtidigt skriver man minnen om hur det var när Malmö Stadion invigdes 1958. 51 år sedan, så visst behöver vi en ny arena. Inte tal om annat.

Men historielösheten är besvärande. I alla fall hos Anders Fagerström som i SÖNDAG skriver om matchen Västtyskland-Argentina, som blev första matchen på Malmö Stadion, som ju byggdes till VM 1958.

Anders Fagerström skriver att Argentina spelade i sin ”MFF-liknande ljusblå dräkt”. Lögn och förbannad dikt. Eller dåligt påläst möjligen. Historielöst? Absolut!

Argentinas tröjor var ljust blå med vita ränder. De ordinarie tröjorna! Västtyskland spelade som alltid i sina vita tröjor. Det var inte så bra när matchen skulle sändas i svartvit TV. Ljusblå/vitrandiga tröjor blev vitt i svartvit TV. Alltså fick ”bortalaget”, det vill säga Argentina byta. Men – man hade glömt sina reservtröjor, vilken färg de nu hade?

Vad göra? Jo, man lånade helt enkelt tröjor från IFK Malmö. Knallgula. kanariegula tröjor. Med IFK Malmös emblem på bröstet! Sålunda skrudade mötte Argentina Västtyskland. Och förlorade med 1-3. Om det nu var något som satt i tröjorna vet jag inte. Men jag såg matchen. På den tiden hade Malmö ett lag som var bra förutom MFF. IFK Malmö, just det!

För oss som är gula i själen och sedan födseln finns det inte så mycket att vara glada över idag fotbollsmässigt. Eller handbollsmässigt eftersom man lagt ner den här gamla fina guldsektionen.

Ta då inte ifrån oss minnet av att det i alla fall varit IFK Malmötröjor i VM-sammanhang! Och nej, jag tänker ännu inte säga upp min prenumeration på Sydis. Trots inkvoterade katastrofen Anja Gatu som sportkrönikör gjort att tankarna då och då ploppar upp. Och heja MFF!

 

PETER KASTENSSON

Fin kväll med Ludde – och Charlie!

En av de hetaste travtränarna i landet är Lutfi Kolgjini på Jägersro. En av de största, kanske rent av den allra största. I alla fall den enda som vid sidan om att träna 150-talet hästar också sysslar med uppfödning i stor skala. Med ett par olika gårdar i Vomb och i Gessie nere vid Öresund.

 

 

Dessutom är han oerhört framgångsrik. Han är kontroversiell och då och då ”a pain inte the ass” för travbyråkraterna vid skrivborden. Och en jäkla bussig kille!I går gav sig Ludde tid till att ställa upp för det illustra Sällskapet Ölhäfvarne som mot alla odds (väl?) nu är inne på sitt 45e år. Ludde och hans bröder tog emot i stallets generösa (i mer än ett avseende!) gästrum med balkongen mot banan. Mellan värmningar och innan första loppet berättade Ludde om sina chanser och sa bl a att ”Sultan November i första V65 var skyldig att vinna”. Det gjorde han också.

Nye Ölhäfvare-ordföranden Bernt Åkerlind förärade Kolgjini ett exemplar av de specialdesignade och guldkantade glasen med Lars Lendrops profil inristad tillsammans med Sällskapets logotype, som togs fram av konstnären Bert Jonny Nilsson. Ludde är nu den enda utanför Sällskapet med ett sådant glas (bilden ovan).

Någon V65-vinst blev det dock inte, trots Luddes säkra. Det får väl undertecknad ta på sig. Men också danske tränarveteranen Arvid Olsen som fick dom flesta kupongerna att fladdra bort i en häftig vindil när han vann med 24-oddsaren Frida. Fast ”Sme’n” gjorde visst en 14-15.000 på annat spel. Hur mycket som nu finns kvar i dag? Casinot har ju öppet länge…

Men maten i Derby Club på Jägersro var alldeles utmärkt och det finna ingen anledning att ändra på tidigare omdöme, att det blivit ett lyft sedan banan själv tog hand om krogverksamheten och ”exporterade” tidigare arrendatorn till Swedbank Stadion. Nye krögaren Stefan Widman Allansson gör ett kanonjobb och en extra blomma till trevliga Jessica som servade oss i går!

Sist – men inte minst – var det väldigt kul att allas vår Charlie hade orken att vara med oss hela kvällen. Han har ett h-e men har beslutat sig för att leva livet fullt ut. Starkt – och vi älskar dig, Charlie!

PETER KASTENSSON

 

”Varsågod, ut och kasta sten!”

I går kväll hände det igen. Brandmän möttes med stenkastning när man kom till Rosengård för att släcka. För vilken gång i ordningen? Självfallet mår dessa brandmän som har till uppgift att släcka bränder och rädda liv ”jävligt dåligt” för att citera en räddningsledare.

Några ungdomar lär ha tagits om hand av polisen, den yngste 10 år. Men alla släpptes. Precis som vanligt. Budskapet tycks vara: ”Varsågod, ut och kasta sten igen!”

Det är helt ofattbart att detta får pågå, dag efter dag, natt efter natt. Polisen tycks ju vara maktlös. Deras bilar vandaliseras. Inget händer. Vad hjälpte det att landets högste polischef Bengt Svensson i en missriktad PR-grej tog på sin flotta uniform och låtsades patrullera, omgiven av vakter. PR-grejen var väl enbart att få synas själv. Stenkastningen och sönderskurna brandslangar fortgår.

Rent ut sagt – det är för jävligt! Jag begriper inte att man försöker hitta på ursäkter och undanflykter för ungdomarna. Den dagen brandmännen vägrar gå in på Rosengård även med poliseskort handlar det om livsfara för de boende. Den dagen kan vara mycket nära.

Det är naturligtvis ett politiskt problem. Det är politikerna som är ansvariga för ghettot i Rosengård. Jag tycker Ilmar Reepalu skall ge sig ut i ghettokvarteren – det är långt ifrån hela Rosengård! – och se vad han och hans partitrogna ställt till med i Malmö. Sedan tycker jag han skall ta tag i problemen tillsammans med lagskrivare och poliser. Innan det hela exploderar! Misslyckandet i Rosengård kan han banne mig inte skylla på Alliansen!

Slutligen… varnar jag för Taxi Skåne 330 330. I alla fall om man har chaufförer som den som rattade WTW 792 i dag vid lunchtid på Stadiongatan. Framför mig låg en övningsbil i maklig takt. Inte en chans att köra om, eftersom Stadiongatan är enfilig vid stadionbygget. Men chaffisen tutar och försöker skrämmas genom att köra upp tätt i bakändan. Lyckas efter en stund tränga sig fram. Vid nästa rödljus fastnade idioten i en vänstersväng. Totalt olämplig inte bara som taxichaufför utan som bilförare överhuvudtaget.

PETER KASTENSSON

Vecka med blandade karameller

I morgon måndag skall jag skriva kontrakt med Vittsjöborg på lägenheten Sergels väg. Hyresrätt med sundsutsikt. Så nu får Håkan Sköld skärpa sig. Ännu har han inte sålt min bostadsrätt på Möllan.

 

Nåja, ingen ko på isen, jag har några månader på mig. I värsta fall. Men min syster som har lägenheten nu vill gärna att jag tar över tidigare än 1 juli. Vi får väl se om det händer något i veckan. En busy vecka för en pensionär. Årsstämma med Jägersrotravet måndag kväll. Skall skära bort (eller frysa bort?) en fuling i på ena kinden och nå’t skit på ryggen hos Slottstades Läkargrupp tisdag och har sedan avslutande styrelsemiddag med bostadsrättsföreningen på kvällen (inget Jägersro då, det sköter Anders Nilsson som tagit över efter avlidne Mats Olsson). Onsdag förhoppningsvis en golfrunda. Torsdag årsmöte med bostadsrättsföreningen, då har jag gjort mitt efter två år som bas.

På söndag är det förhoppningsvis äntligen dags för vår storvuxne men snart dyrbare vän, fullblodet Xaarist (bilden tagen av Ginnie Palm), att göra comeback när Jägersrogaloppen har sin riktiga vårpremiär. Han har fått alla möjligheter att återhämta sig och kurera sin ömtåliga rygg hos Gunilla Johansson med hjälp av massören Marie. Han ser i alla fall riktigt fin ut i träningen, nu är det bara att hoppas att psyket och huvudet också hänger med, att han inser att det faktiskt inte gör ont att springa längre.

Vårpremiär för galoppen alltså, då måste ju våren vara här. Och så sitter jag inne bakom nerdragen persienn både lördag och söndag. Framför datan för att kolla V75 med Olympiatravet i går och V65 med Breeders’ Crown och Ludde Kolgjini-hästar på Örebro i dag. Man är väl inte klok egentligen, men det handlar om jobb. Det är dock ingen njutning att lyssna till ATG Live. Om man så säger… Hade egentligen tänkt att göra ett första besök på nya Swedbank Stadion och matchen MFF-Trelleborg i dag, men det får anstå.

Apropå trav, så frodas okunnigheten och historielösheten både här och där. I Expressen/Kvällsposten skriver Matts Olsson från Göteborg idag att Örjan Kihlström nu har vunnit alla klassiska lopp sedan han vunnit Olympiatravet med Triton Sund. Vaddå klassiska lopp? Olympiatravet kördes första gången 1979 (på Jägersro, Pershing vann) och är absolut inte ett klassiskt lopp. Inom travet finns det bara tre klassiska lopp – Svensk Uppfödningslöpning för tvååringar som körs på Jägersro, Svenskt Trav-Kriterium för treåringar som körs på Solvalla och fyraåringarnas Svenskt Travderby, Jägersro igen. Örjan Kihlström har aldrig vunnit Svensk Uppfödningslöpning. Okunnigt, redaktör Olsson!

Slutligen… vill du bli riktigt jäkla glad? Jag är ingen anhängare av TV-programmet ”Idol” som kan ha tonen av förnedrings-TV. Det trodde jag också när jag tittade på ett inslag från engelska varianten ”Britain’s Got Talent”. Men fy tusan vad jag faktiskt skämdes. Över mig själv. Precis som jurymedlemmarna gjorde. Kolla här! Susan Boyle är namnet och hon hade en önskan sen hon var barn att sjunga som Elaine Page, Englands största musikalstjärna någonsin. Och som Susan sjöng I Dreamed A Dream från Les Misérables! Underbart, eller hur?!

 

PETER KASTENSSON

 

 

 

Ett stambord berättar…

Det här är två bilder från stambordet på Bullen. Ej att förväxla med tyskans motsvarande ”stamtisch”. Där får bara speciellt utvalda sitta.

Så här kan det se ut när en del av stamgästerna hunnit ta bordet i beslag.

…och så här ser det ut när ”statsministern” är på plats. Han är fortfarande vaken. Undrar varför det är så? Bilder: Örjan Gran.

- PETER KASTENSSON

 

 

Värt att lyssna till

Träffade ”Häxan” vid en fantastisk kycklinggryta – filippinsk, var det så? – i regi Eva (och Kjell Kulturell hade visst hjälpt till genom att lyssna på tillagningen) i går kväll. Med ett hyggligt uruguayskt rödtjut därtill. ”Häxan” är en empatisk människa och tyckte apropå vad jag skrev om stambordet (se nedan) att man borde lyssna på Carla Brunis tolkning av Nobody Knows You When You’re Down And Out, en klassiker med Bessie Smith som både Eric Clapton och Louise Hoffsten också sjungit in. Så varsågod, här kommer Carla Bruni. Visst är det fint!

 

- PETER KASTENSSON

 

 

Det våras för gården men inte för Operan

 

Så här ser det ut på gården hemma på Möllan. Våren är här på allvar, man kan nästa tala om sommar. Underbart med de blommande träden. Hägg? Eller? Skitsamma, grannt är det i alla fall.

Då skall man bli på gott humör. Och då får jag väl sluta vara förundrad över hur Malmö Operas styrelse och dess ordförande moderaten Douglas Roth sköter sitt fögderi för Region Skåne. Mångmiljonförluster som härrör från VD Göran K Johanssons avdelning. Han tycker det är viktigare att driva restaurangen i marmorkomplexet och anlitar en massa flummiga konsulter med uppgift att t ex lotsa anställda genom mörka tunnlar. Viktigare än den avdelning som Lars Tibell är konstnärlig ledare för och sköter med stor framgång, det vill säga evenemangsdelen. Varpå operastyrelsen med Roth i spetsen låter Tibell gå. Vad är det för nollor som sitter i den styrelsen?

Fast nu har Region Skånes ordförande Jerker Swanstein, moderat han också, visst satt ner foten och gett Roth och styrelsen bakslag. Det är ju faktiskt skattebetalarna som står för fiolerna, Roth och Johansson! Visserligen är vi fogliga men hur mycket som helst skall ni inte försöka dribbla med oss!

Trevligare är då att konstatera hur väl Malmö Stadsteater (som inte är den gamla ”Stadsteatern” som nu är ”Operan”) fungerar med Petra Brylander som konstnärlig bas och Jesper Larsson som den som håller i kulorna, lite förenklat uttryckt. Här är det Malmö Stad (kommun) som är huvudman och det nya konceptet med fler produktioner i gång efter rullande schema som – om jag fattat Tom Ahlsell (lysande i den lysande föreställningen Maria Stuart på Hipp!) rätt – har blivit en succé.

Fast blommande hägg (eller vad det nu är) kan inte skymma det faktum att tiden är ur led när det arrangeras ishockey-VM vid den här tiden. Även om jag fullständigt ger blanka f-n i det hur det går och att Tre Kronor pinsamt förlorar mot Lettland. Sportsidorna i tidningarna är lättlästa nu, ishockeydravlet hoppar jag konstant över.

Men lite positivt om ishockey till slut. Malmö Redhwaks har bolagiserats. Min systers äldste son Jesper Karyd går in som en av de större sponsorerna. Och gamle Ölhäfvarebrodern Pehr Malmström får ta bort t.f. före VD i sitt fortsatta chefsskap för klubben. Tydligen kan vi tidiga 40-talister fortfarande duga trots att vi närmar oss 70…

 

 

 

 

 

 

Skyltdockan på Bullen

”Statsministern” utan ord. Bilder: Micke Åström.

Carl-Emil har tackat för sig

”Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld. Klockorna dåna. Tungt slå de, mullra och kvida de, sjunga sin sång till de dödas färd.

 

Jag fick Verner von Heidenstams dikt i tanke när jag i dag nåddes av ännu ett tungt dödsbud. Carl-Emil Christensson har somnat in i Spanien, dödsbudet framfördes av en gemensam vän till Carl-Emil, Bosse Olsson. Ännu en av de stora Ölhäfvareprofilerna är borta.

Carl-Emil led visserligen svårt av kol efter ett livslångt rökande. Dödsbudet kom ändå plötsligt men hjärtat orkade inte mera. Man vill liksom inte fatta att en man med så stor livsglädje som Carl-Emil hade, är borta. Det var ju precis som det skrevs i boken 40 År Med Guldkant vid Ölhäfvarejubileet för fem år sedan – ”Ingen vet väl som denne man vad det innebär att likt Adam och Eva roa sig i paradis”.

Carl-Emil, entreprenör i grävmaskinbranschen från Dalby ursprungligen, blev en stadsmänniska med synnerligen framstående kvaliteter att kunna njuta av livet. Skapade den ergonomiska Sisselkudden som jag fortfarande har stor nytta av. Såg till så att den kunde framställas i stor industriell skala i Svedala.

Men framförallt var Carl-Emil sina vänners vän. Ordet generös känns nästan futtigt när man talar om Carl-Emil.

Det är många år sedan han bosatte sig i Spanien. Kom hem varje sommar och förgyllde några veckor med sina vänner innan hälsan satte stopp för två år sedan. 77 år blev Carl-Emil. Det är ju egentligen ingen ålder men de flesta åren levde han i alla fall väldigt gott. En liten tröst i bedröveslen.

Dikten ovan skrev Verner von Heidenstam vid Gustaf Frödings död. Dikten hette Gustaf Frödings Jordafärd och tonsattes av Hugo Alfvén, Orphei Drängar framförde den vid Frödings jordfästning i Klara Kyrka i Stockholm den 12 februari 1911.

Har tåget gått nu, Mona?

Mona Sahlin i täten för tåget 1 maj i Malmö. Sätt rubriken ”Har tåget nu, Mona!” föreslår elaka Fredrik när hon tågar förbi Bullens uteservering. Men var fanns Malmös starke man, om han får säga det själv, Ilmar Reepalu? Inte vid sidan av Mona i alla fall. Nej, Ilmar syntes en bra bit ner i tåget. Möjligen kan man se det som en demonstration i sig. Mot Mona.

Även om Reepalu inte är första namnet när det gäller att promenera i tåget från Malmö, det är arbetarekommunens ordförande Christine Axelsson (?), så var det några som förundrades över var Reepalu fanns. Långt ner i tåget sågs också tidigare jordbruksministern och Brasilienambassadrisen Margareta Winberg. Men Maggan är ju ”bara” VD för Svenska Spel numera. Utan politiska uppdrag, så vitt jag vet. Lär visst bo i här nere nånstans för tiden. Hade för övrigt henne till bordet i ett tält vid Östersundstravet för många år sedan i samband med att det skulle kungöras att Östersund (inte) fick vinter-OS. Hon var faktiskt rätt trevlig.

Om tåget gått för Mona återstår att se. Hon fick faktiskt en del beröm för att hon återgått till klassfrågorna i sitt tal i Folkets Park. Nej, jag var inte där, bevare mig väl! Jag har också väldigt svårt för hennes jollriga stil, när hon pratar till oss på småskollärarvis. Som om vi inte begriper något. Och det kanske vi inte gör? I Alingsås talade hennes vapenbroder Lars Ohly för kommunisterna. Han gick där till hårt angrepp mot sossarna som beskylldes för ha varit med att ta fram ett pensionssystem som bygger på spekulation, för att ha bidragit till alltför stora lönelyft för EU-parlamentariker och släppt igenom bonussystem.

Mona Sahlin kommer säkert att flera gånger fram till valet 2010 förbanna den dag hon gav efter för påtryckningarna att släppa in kommunisterna i sin närmaste sfär. Om nu Mona sitter kvar så länge? Fast det gör hon nog. Hoppas jag…

Galoppen sköts med vänster hand

Jag tillbringade många timmar framför datorn den gångna långhelgen. För att följa trav- och galoppsändningar i det som heter ATG-Live. Som man får betala för. En alldeles utomordentlig idé. Som tyvärr inte sköts speciellt väl.

Galoppen sätter man på undantag. Inte minst genom att kunskapen om galoppen och galoppspelen är förfärande dålig. I går söndag visade man de fyra första löpningarna från danska Klampenborg i det nya galoppkoncept som inletts. I lopp två var det ett fåtal startande och bara utdelning på två platshästar. Men det gick att spela Trio till loppet. I ATGs egen resultatskylt redovisades då bara två hästar. Men på Trion är det de tre främsta hästarna som ger Triooddset. Ganska självklart kan det tyckas. Men inte för den tjej som satts att kommentera galoppen, som man tankade hem från Dan-Totos sändningar i Danmark. Hon meddelade helt frankt att eftersom det var så få hästar startande, så var det utdelning på bara två hästar även på Trion. Punkt och slut! Hon reagerade inte ens när det i bilden plötsligt visades den danska resultatskylten, som var korrekt. ATG Live är ju faktiskt en kanal för dom som spelar på hästar. Då måste man kunna begära åtminstone kunskaper i form av ”första förberedande” hos dom som är satta att kommentera.

Samma sak påstods för övrigt i V75 Vinnare i TV4 förra lördagen, men då rättade man i alla fall till misstaget efter en reklampaus. Men det hela understryker känslan av att galoppen sköts med vänster hand av dom som producerar sändningarna.

Slutligen skall jag utan kommentar citera Lennart Bengtsson i Sydsvenskan i veckan som gick:

”Travbanorna har avfolkats. Hur länge ‘travtokarna’ orkar betala för ATG-Live med en hackande bild och dygnsgamla tips en halvtimma före start återstår att se. Var finns travsportens röst i maktens korridorer?”

Svängigt på musikfronten

Det händer lite på musikfronten den här veckan. Utan att det kostar skjortan mer än det man förtär. Noll entré.

Det gäller i morgon på Torso Twisted i Västra Hamnen, där det visselrigen inte är helt gratis att klämma en öl, om man så säger, men då får man lyssna till Amiralens Storband utan kostnad. Malmö har ett par eminenta, lysande storband och det här är ett. Det blir förstås mycket Frank Sinatra och Count Basie. Bandet har två sångsolister med sig, Christina Nordstrand och Petri Soikkeli.

Jag minns en privat afton med Amiralens Storband. Min syster Marianne och hennes bästa kompis Lena (syster till Malmös jazzlegendar framlidne Lasse Lindström, Club Subland etc) hade gemensam ??-årsfest (jag är finkänslig!) för några år sedan på Klagshamns välhartsade dansrotunda. Med Amiralens Storband. Ingen skall beskylla mig för att vara vare sig dansant eller speciellt förtjust i den här motionsformen (jag dansar aldrig nykter…) men när bandet drog igång med Harry Arnolds signaturmelodi Stand By, då blev det faktiskt lite fart på gubbjävelns fötter. Tro’t den som vill…

Har själv ingen möjlighet att komma till Torso Twisted i morgon – ny chans 3 juni – eftersom det illustra Sällskapet Ölhäfvarne skall besöka ölhundarna Pompe I och Pompe II och deras gemensamma grav vid Karl XII-eken på Bokskogens golfbana. Det kan vara värt att återkomma till. Och Amiralens Storband man man lyssna till här.

Men redan på torsdag sker det en festlig grej på Malmö musikfront. Att det blir festligt kan jag garantera. Då släpper min granne Kabbe Bettini, alias Joe Spinaci, en CD Burnt Toast med Joe Spinaci Combo. Med flera av Malmös toppmusiker med bl a pianisten Mattias Nilsson, saxofonisterna Mattias Carlsson och Johan Ljungberg och förstås Kabbe själv på gitarr och sång.

Klockan 20 på Sankt Gertrud, Östergatan 7B, drar det igång och det kommer att svänga. Lyssna själv här.

 

Musik blir glad av!

Musik man blir glad av! En enkel sammanfattning av det releaseparty som tagit plats på puben Tant Gertrud i kvarteret St Gertrud på torsdagskvällen. Joe Spinaci Combo släppte sin nya CD Burnt Toast.

Joe Spinaci, alias Carl Alberto Bettini, en granne till mig på Ystadsgatan, har en verklig förmåga till publikkontakt. Sångare, gitarrist, visslare (!), en härlig musikant. Och har han då hjälp av av sä väldigt kompetenta spelkamrater som saxofonisterna Mattias Carlson och Johan Liedberg (icke oävna heller i ”doakör”!), pianisten och klaviaturspelaren Mattias Nilsson (en av mina favoriter), Mattias Ljunggren på bas och Ulf Göransson på trummor – ja då kan slutresultatet bara bli det som nämndes ovan: Musik man blir glad av!

Svängfest är bara förnamnet. Musik som går över generationsgränserna. Publiksammansättningen i den mer än fullsatta puben gav syn för sägen. Där fanns plats för även en gammal stöt som denne bloggare. Till livs fick vi förstås en dos italienska, landet där Kabbe Bettini har sina rötter, i That’s Amore och Felicia No Capicia. Lite Bill Haley i Thirteen Women. I Whadaya Want visade Joe Spinaci, för det är så han ju heter i bandet, sina färdigheter som kastratsångare (!), bejublad ”grodsång” blev det också. Liksom rejält tunggung i Kill You och både Buona Sera och Just A Gigolo som inte stod Louis Prima efter, Mardi Gras I New Orleans, funk-soul i Brand New Fool - you name it!

Burnt Toast är faktikt inspelad i Bettinis och sambo Malin Bangs sommarstuga på Kölnan och det är Box Record med Jalle Olsson från Buckaroos som ger ut. Jalle fick vi för övrigt en extra bonus av på Tant Gertrud med munspel och sång i Breakin’ Up The House som finns på Buckaroos CD Swamp Pop. Bettini har producerat tillsammans med gamle Fjellis-stipendiaten Magnus Nörrenberg, som ju bland annat spelar med Pontus Snib, också på plats med sin trumspelande fader Håkan Nyberg.

Resultatet skall man vara mycket nöjda med. Lyssna själv här.

Andra tongångar var det i veckan ute på Bokskogens Golfbana. Ulf Darinder med trumpet vid Karl XII:s Ek!

Det var så att det illustra Sällskapet Ölhäfvarne hade en minnestund vid ölhunden Pompes grav vid den här av landsantikvariet skyddade eken. Det tarvar en förklaring.

Det är väl så där en 25 år sedan en gammal och hiskeligt ful gipshund, påminnande om en schäfer, hade sett sina bästa dagar. Inte stort mer än ett stålskelett återstod sedan pjäsen vandrat runt bland Ölhäfvare som fyllde jämt. Av någon anledning, vilken minns jag inte, så begravde Ölhäfvarna den här hunden innnför det vita staket som omger de i dag mycket små resterna av en ek vid vilket Karl XII en gång sades ha vilat med sin häst. Det finns en minnessten i anslutning till eken. 

Numera omger ett av ölbrodern Jan-Alve ”Sme’n” Svensson smitt järnstaket Ölhunden Pompes grav, som också försetts med en minnesplatta. Allt med tillstånd av såväl markägaren Peder Thott som landsantikvariet.

Ett 20-tal Ölhäfvare deltog i minnesceremonien där Ulf Darinder spelade någon form av tapto och Ölhäfvareordföranden Bernt Åkerlund la ner en liten krans. Intet öga var torrt!. Sedan intogs en sillamacka och en superb Wallenbergare åtföljd av diverse kylda drycker – den som gissar på öl är inte helt fel ute! – på golfrestaurangen. Tyvärr hade tidigare på dagen vind och regn omöjliggjort golfsektionens övningar.

Sällskapet Ölhäfvarne, grundat av legendaren Lars Lendrop på Savoy 1964, har två grundparagrafer i stadgarna: § 2 Öl är gott och § 17 Sällskapet kan inte upplösas förrän på den yttersta dagen, om ens då.

 

 

 

Ännu en lekkamrat är borta

Leden tunnas ut. I går kom budet om att ännu en lekkamrat och profil lämnat kretsen. Ronny Bell gav upp efter en lång tids sjukdom. Ronny blev bara 66 år.

För den som är någorlunda bevandrad i Malmös krogliv, i alla fall det som omfattade Lars Lendrops gyllene Savoy och Kockska Krogen, var Ronny Bell välkänd. Han var på något sätt oumbärlig för Lars Lendrop, vare sig han fanns på Savoy eller förvisades till ”snickarboa” i källaren vid Stortorget efter att ha varit alltför vältalig.
Men Bell, han kallades sällan vid förnamn, var mycket mer än så. Mångårig ledamot av Sällskapet Ölhäfvarne. Idéspruta och fixare. Det vilade aldrig några ledsamheter när han träffade sina vänner, och vi var många. Han var en av organisatörerna hemma hos fotografen Staffan Johansson – också i saligt minne – där det under många år den 8 mars, internationella kvinnodagen! – ordnades herrmiddag med tärningsspel Kvinnor förbjudna, vilket Staffans hustru Inger utan klagan godkände. Bell var en jäkel på att fixa dansk fleskesteg tillsammans med Staffan. Eller självfiskad lax.
Bell var nämligen en hängiven fiskare, oftast på plats när det var premiär för laxfisket i Mörrumsån. En alldeles sann historia om Bell har samband med Mörrumsfisket. Kungen skulle komma till Savoy i Malmö, troligen i samband med någon sjösättning. Det är alltså länge sedan. Lars Lendrop hade ställt upp sina styrkor för att ta emot Carl XVI Gustaf. I denna styrka ingick Bell. När kungen inträdde på Savoy fick han syn på Bell och hälsade honom med ett ”Hej Bell”. Det var ytterst nära att Lars Lendrop svimmade, sägs det. Och jodå, kungen hade träffat Bell vid fisket i Mörrumsån! Och den som en gång träffat Bell glömde det aldrig.

Sådan var han, en människa som gjorde oförglömligt intryck, Ronny Bell!

Ronnie Bell stående längst till vänster. Bilden tagen när Ölhäfvarne firade grundaren Lars Lendrops 70-årsdag 1977 med en tågresa med pågatåg, specialdöpt till Lars Lendrop som syns i mitten i ”kamelulster” jämte måmnghårige Ölhäfvareordföranden Pehr Malmström, numera VD för Malmö Redhawks. Sittande framför Bell Leif Uvemark som spelade trumpet under resan. Stående fjärde från vänster i hatt till höger om silversmeden Birger Pellas ser vi Sture Andersson, legendarisk bas för tyvärr avsomnade Skänken på Savoy. Sittande till höger Charlie Ovendal och en skäggprydd bloggare andre stående från höger. Tågresan gick till Helsingborg där mångårige Lendrop-direktören Olle Bornefors drev Grand Hotel som serverade en superb festmåltid.

Herregud, vilka galningar det finns!

När jag hade jobbat färdigt med det som hänt på Jägersro sent på tisdagskvällen satte jag på TV:n strax efter halv elva. Kom direkt in i någon semifinal till eurovisionsschlagern eller vad det heter i direktsändning från Moskva. Herregud vilken galenskap!

En jättelik kör med soldater i fruktansvärt elaka skärmmössor. Eftersom jag har en faiblessse för trumslagare fascinerades jag av otroligt skickliga sådana, oerhört samspelta vare sig de spelade på sin egen eller grannens trumma. På ena sidan av den jättelika kören stod en blommig stridsvagn, på andra sidan ett stridsflygplan i babyblå färg.
En rysk uppvisning i precision som fick tankarna att gå åter till det kalla krigets dagar. Och så reagerade ryska ambassaden i Sverige mot den snälla driften med mäktiga Ryssland i ”Tingeling” (hette det väl?) i den svenska finalen. Vilket enastående hyckleri. Jag tycker sändningen från Moskva sent i går kväll var enbart vidrig.
Därtill leddes det hela av två enormt speedade programledare som försökte överrösta varandra hela tiden. Vad hade dom galenpannorna proppat i sig före sändningen?
Och nej, jag bryr mig inte ett dugg om vem som vinner den här tävlingen. Det är en musikform som inte tilltalar mig det minsta. Men jag kan tycka att Malena Ernman gör ett bra jobb och verkar vara en sund människa i värld med en massa galningar.
I väntan på reprisen av det avsnitt av den förträffliga danska serien Sommer som jag missat även inspelningen av, så kom en kvarts Kulturnyheter. Också med en galning. För visst är Anna Odell en galning?! Hon som ville göra konst av att hon lurade psykvården när hon lät sig omhändertas av polisen i en filmad sekvens som nu ”ställs ut” på Konstfack i Stockholm.
Herregud (igen!), när man såg hennes vilt uppspärrade ögon i en intervju i Kulturnyheterna var det ju faktiskt en galen människa man såg. Hon borde nog tas om hand på riktigt, Anna Odell!

Se’n kom i alla fall Sommer och återställde friden i mitt sinne.

Som det kunde gå till på den tiden!

Ulf R Johansson, Christer Borg och Ing-Britt Isacson – tre profiler från Kvällsposten av cirka 40 som träffades vid en sedan några år traditionell veteranträff med gamla Kvällspostare på fredagen, KvP-Angels. Ulf R från kulturen, sporten, Ulf R Direkt och en massa annat. Christer Borg från nöjet, det han inte vet om musik (jazz!!!) är inte värt att veta. Och Ing-Britt, klippan som var med redan när Kvällsposten startades som daglig tidning 1950, alltid sekreterare till chefredaktören!

Ing-Britt har hunnit bli 77 år. Jo, det är sant. Hon berättade det själv. Gift med alltför tidigt bortgångne Thure Isacson, legendarisk profil och fotbollsexpert på sporten. Rätt tuff att ha att göra med. Det var han som anställde mig.

Kom att tänka på det när jag träffade Ing-Britt i går. Sättet jag blev anställd på kan väl berättas nu, 44 år senare. Det må vara preskriberat. Jag hade tagits ner av Ulf Rytterborg på den politiska redaktionen (saknades i går) och Sydsvenskan-chefen Olof Wahlgren från ägarfamiljen till Helsingborg från Stockholm för att bli ombudsman för Medborgerlig Samling under valrörelsen 1964. Jag lämnade då Unghögern och Konservativa Skolungdomsföreningen College för att jobba ihop med ”jultomten” i Helsingborg, Sten Sjöholm, kronofogde och stor boxningsmotståndare.

Efter valet förflyttades jag till Malmö för att bli kanslichef för Medborgerlig Samling. Satt på hörnan (rivet sedan länge) vid sidan av Kvällspostens och Sydsvenskans dåvarande redaktionslokaler. Hämtade min lön från Olof Wahlgren. Och hade inte ett skvatt att göra. Efter den succéartade valrörelsen som gav 27 procent av rösterna i dåvarande fyrstadskretsen Malmö-Helsingborg-Landskrona-Lund och riksdagsplatser för Sten Sjöholm, Bertil Rubin och Carl Göran Regnell fanns det inte så mycket göra.

En sen afton var Rytterborg och jag på det som kallades Arkadens nattklubb, första nattklubben i stan. Vinservering var tillåten efter 23, inget starkare. Men skam till sägandes så hade vi väl fyllt den starkare kvoten redan. På Arkaden, nuvarande Garden Hotel, träffade vi Thure Isacson.

Natten fortsatte på Sergels väg där Ulf Rytterborg bodde hemma hos sin moder. Som var bortrest. Och redaktören Rytterborg hade glömt sina nycklar. Goda råd var dyra. Det värkte i sprittarmen som skrek efter påfyllning. Att forcera ytterporten var inte så svårt. I trapphuset fanns det ett öppningsbart fönster. Och en liten utskjutning högst upp på sjätte våningen. Så där en meter bred. Kort bit till ett fönster i Rytterborgs badrum, som stod öppet. Den vägen tog redaktören Rytterborg. Som fortfarande lever. Frampå morronkröken dristade sig Rytterborg att fråga Thure Isacson om han inte hade något jobb på sportredaktionen för den numera bloggande Kastensson, ”som är duktig på hästar”. ”Han kan komma på måndag morgon klockan sex” sa Isacson. Tidigare började man inte på den tiden.

Sagt och gjort. Jag infann mig på måndagen. Isacson var inte där. Men väl en icke särskilt välvillig Leif Ström och den trevlige Kajan Sandell, en av MFF:s stora fotbollsspelare genom tiderna med italiensk proffssejour bakom sig. Båda liksom Isacson i salig åminnelse. Ingen visste något om min ankomst. Ström ringde hem till Isacson och undrade vad det var för en människa som kom och påstod att han skulle börja jobba på sporten. Isacson drog sig till minnes lördagsnatten och utbrast: ”Kom den dumme jäveln?!”

Det gjorde ”den dumme jäveln”. Lämpligt för mig så blev dåvarande hästsportredaktören Rune Andersson (gammal allsvensk fotbollsmålvakt, jag tror det var i Gais, vad säger Tom Ahlsell?) sjuk och avled senare. Jag blev semestervikarie och efter en tid fick jag gå in till chefredaktören Sven-Olof Berlin, trogen IFK Malmö-medlem ända till sin död efter drygt 90 år, och lägga bort titlarna. Ett kvitto på att man blev fast anställd.

Så kunde det gå till på den tiden. Och jag blev kvar 21 år på en fantastisk arbetsplats. Kul har vi på veteranträffarna, i år på Kronprinsens restaurang vars buffé var jäkligt fin. Tack till Henry Carlsson, Karsten Leeb-Lundberg och Anna-Mi Wendel som höll i trådarna det här året. Och till Ing-Britt Isacson, denna fantastiska människa som höll reda på allt och alla.

Ett ljust farväl av Bell

I går tog vi avsked av Ronny Bell. Vi var många, drygt 100, i Nevishögs lilla vackra kyrka utanför Staffanstorp. Det var mycket fint.

Det är fler begravningar än bröllop när man kommer upp i åren. Det har varit flera i år. En begravning är något definitivt. Det är förknippat med sorg. Men har man ljusa minnen av den man tar det sista avskedet med, så kan det ju faktiskt bli en ljus slutpunkt i alla fall.

Så var det i går. Bell led mycket av sin sjukdom den sista tiden. Även om han var mannen med det stora hjärtat som alltid ville se det ljusa. Officianten Lars Fröberg tog fint fasta på denna ljusa sida. Han kände Bell väl, de hade varit till sjöss tillsammans i tio år. Musiken var den som Bell tyckte om. My Way, Fångarnas Kör ur Nebukadnessar, Amazing Grace, Time To Say Goodbye.

Efteråt bjöds det hem till den stora ”sockerbruksvillan” där Bell och hustru Anne-Marie hittat sitt trivsamma boende. Anne-Marie, barnen och Bells stora syskonskara tog emot. Vädret var på sitt allra bästa humör som för att hedra Bell, trädgården kunde rymma den stora skara som utgjorde en del av Bells många vänner. Alla uppmanades att i en gästbok skriva ner några personliga och, betonades det, roliga och ljusa minnen av Bell.

Avskedet med Bell var definitivt. Men minnena har vi kvar för alltid.

Hårt men välförtjänt straff!

Den som inte bryr sig om travsport kan sluta läsa här. Nu skall jag säga vad jag tycker om Åke Svanstedt.

På onsdagen dömdes han till 100.000 kr i böter och en avstängning på 28 dagar av travförbundets disciplinkommitté. Orsaken är inte att han skall ha använt grisfösare i träningen utan att han gav fördel till en häst från egna stallet i Drottning Silvias Pokal på Åby en vecka sedan. Roger Bergh vann med stallets ”andrahäst” Mystic Lady U.S. sedan Svanstedt själv gått ut ett spår med favoriten Mystical Ann och lämnat fritt i rygg på ledaren. Och eftersom Åby har ofoget med inte bara ett utan två s.k. open stretch invändigt på upploppet, så hade Bergh fritt fram att köra invändigt till segern värd 1 miljon kronor.

Efteråt sa Svanstedt själv i direktsändning i TV4 att han inte gjort något regelvidrigt som gick ut ett spår. Men han gav fördel till sin andra häst, sa han – utan att vara tillfrågad! Hur dum får en människa vara, egentligen!

Jag tycker absolut att straffet för Svanstedt är korrekt. Han har i andra sammanhang visat att han ser sig som större än svensk travsport, större än den sport som försörjer honom. Och försörjer honom gott, eftersom han är en av världens bästa inom sitt gebit. Ingen tvekan om det.

Svanstedt bojkottar sedan länge de flesta media. En och annan devot beundrande hovskribent (ursäkta…) finns det.

Det här har alltså ingenting med det åtalshot han står inför angående användandet av grisfösare i träning som avslöjades (?) i ett tendendiöst skitprogram i TV4, Kalla Fakta. Jag skrev redan i samband med detta, att OM det är så att Svanstedt kan beläggas med att ha använt grisfösare så måste han ha gjort sitt i svensk travsport för avsevärd framtid. Den saken är inte färdigutredd ännu. Polisen säger att ett beslut i åtalsfrågan skall komma nästa vecka.

Hade inte Åke Svanstedt helt oprovocerat sagt någonting om att han lämnade fördel till sin andra häst i Drottningpokalen, så hade det sannolikt aldrig blivit något. I alla fall var det ingen i TV4-sändningen i V65 Vinnare som reagerade. Innan Svanstetd själv förde det på tal. Men då reagerade överstemoralisten Nilsson och hans moraltanter direkt. En av tanterna sprang uppp i måldomartornet för att få en kommentar direkt! Som om en bevakare av fotbollen skulle rusa in på fotbollsplanen efter ett tveksamt domslut för att få en kommentar mitt under matchen!

TV4:s behandling av saken i direktsändningen förra torsdagen var enligt min mening en kraftig överreaktion och inte särskilt förtroendeingivande. Domslut bör överlåtas åt domarna.

Det förändrar dock ingenting av Svanstedts handling. Han kan överklaga sitt straff hos travförbundets överdomstol.

…och TV4 tycker jag bör använda sig av lite mindre moralbokstäver i fortsättningen!

Härlig lördag i Hansens Familiehave

Det var några år sedan jag besökte Krögers Familiehave på Frederiksberg i Köpenhamn. Jag har inte orkat gå upp och ta sextåget tillsammans med Bullenkompisarna pingstdagen för att se ”pinsesolen danse”. Vi får väl se hur det blir på söndag. Fast då är det ju direktsändning av Elitloppet från Solvalla på eftermiddagen och då vill jag gärna vara fit for fight.

Men i går var jag på Krögers Familieave, som är den yngsta av ”de små haver” vid Pile Allé, ligger på hörnan vid Roskildevej. Krögers har ”bara” anor sedan 1864, då slottsvaktmästaren Joachim Kröger och senare dottern Bolette Kröger fick driften. Bolette Krögers dotter Inger Andersson (med svensk stavning) drev Krögers 1918-1966 och det har hela tiden varit döttrarna som övertagit. 

Detta lite kort om historien. De Små Haver är nu reducerade till två stycken i traditionell mening. Förutom Krögers är det Hansens Gamle Familiehave. Visst finns även N.G. Petersens Familiehave men där är det numera mera luksusklasse än familjevänligt. I alla fall vad Lars Nielsen berättar. Han är basist i Björn Ingelstam Band, och det var därför jag var i Krögers Familiehave i går eftermiddag.

Björn Ingelstam Band på Krögers Familiehave – Johannes Kronqvist klaviatur, Niclas Bardeleben trummor, Björn Ingelstam trumpet, Lars Nielsen bas och Hans Ingelstam trombon.

Det kan kan kanske verka lite ”överbetyg”, att först vara på Tuppen och Hot House på fredagen med Björn Ingelstam och sedan ta tåget och bussen till Köpenhamn dagen efter. Men so what, jag gillar det här bandet som dessutom har så bred repertoar att man i stort kan lyssna till två vitt skilda konserter. Jag hör för övrigt gärna Hans Ingelstams finstämda tolkning på trombonen av Errol Garners Misty två dagar i rad.

Heller inget ont om Gyllnene Tuppen, en lokal som blivit ett lyft för Hot House. Men Krögers Familiehave är avgjort mysigare, även om det var något kyligt innan solen kom fram. Och deras danska smörrebröd – och det är förstås riktiga sådana! – vinner med hästlängder över Tuppens räkmackor, som annars på intet är sätt dåliga. Prova gärna en lun (småvarm) leverpostej med bacon och en gorgonzola med äggeblomme. Och så några fadöl, håller man sig till almindelig pils så blir inte kvällen färdärvad. Priset är överkomligt, 258 danska. Och visstja, då ingick också ett glas vin. I ärlighetens namn.

Får man då också lyssna till tre set med Björn Ingelstam Band blir eftermiddagen fullkomnad. Gratis dessutom, någon entré tar man inte. Liksom på Tuppen var det featuring dansken Niclas Bardeleben som vickade för Henrik Larsson Brehmer på trummorna. Har man sådana 19-årige reserver att ta till, då är det sannerligen ingen risk för återväxten i den här jazzgenren. Jädrigt bra var han! Och det måste man förstås vara för att smälta in i det här bandet som jag tycker blir bara bättre och bättre och där bandleader och trumpetaren Björn Ingelstams vokala inslag har en underbar feeling.

Egentligen kan man väl inte må bättre än att sitta i Krögers Familiehave och lyssna till klassiker som On The Sunny Side Of The Street, en liten New Orleansparad som gick genom haven med en avstickare bakom baren i When The Saints, klaviaturmästaren Johannes Kronqvists improvisation i Johnnys Blues med hyllning bl a till Dr Feelgood (var det väl?) med mera. Krögers Familiehave har jazzfestival 3-11 juli och sista dagen, en lördag eftermiddag, är Björn Ingelstam Band tillbaka. Ni kan se hela Havens musikprogram i sommar här. Söndag, pingstdagen, finns för övrigt Lars Nielsen med i Per Hagemand Swingtet från sju på morgonen.

Som grädde på moset fick jag bilskjuts hem över bron av Hans och Björn Ingelstam till Malmö där man också skulle släppa av Johannes Kronqvist. Förresten, undrar varför han kallar sig Ola Fläskben på Facebook? Så jävla stor är han inte. Till växten. Härliga människor allihopa som såg till att gubben kom hem!

 

 

Kryssa Anna Maria!

Vi satt några stycken på Malmös solsida på måndagseftermiddagen. Det vill säga på Bullens uteservering och snackade en massa oväsentligheter som vanligt. Av någon anledning kom vi in på Anna Maria Corazza Bildt. En orsak som jag snabbt förträngde. För plötsligt så stod hon där utanför staketet. Anna Maria Corazza Bildt i egen hög person. Hon är ute på en egen EU-valturné.

”Jag känner din man”, sa Fredrik och det är så sant som det är sagt. Kristina och Rolf var lite mera skeptiska till hennes EU-kampanj och även om Tom snabbt lämnade bordet så gjorde han det ändå inte i tid för att undgå figurera på en bild i dagens Sydvenskan. Men han ser inte glad ut, om man så säger… Jag kan dock intyga att den gode Tom inte fraterniserade med motståndaren!

Själv då? Tja, jag har ju ett visserligen preskriberat men ändå förflutet som unghögrare och ränderna går väl aldrig ur?! Hon verkade glad och sympatisk, Anna Maria, och jag nog tänka mig att sätta ett kryss på henne.

Saken är ju också den, att hon har behandlats nesligt av Moderaterna. I ett provval kom hon på tredje plats men partiet petade ner henne till en åttondeplats på den valsedel som partiet presenterar till EU-valet. Skamligt är vad det är! Därför är Anna Maria Corazza Bildt ute på en egen personvalsturné. Det är så, att man får sätta ett kryss på ett av namnen på valsedeln. Och Anna Maria Corazza Bildt måste nå minst fem procent av de moderata rösterna om hon skall bli invald i EU-parlamentet.

Jag har i alla fall svårt att föreställa mig många som skulle vara bättre än Corazza Bildt som EU-parlamentariker. Med bakgrund bl a i FN-tjänst i krigets Balkan ser hon EU som ett fredsobjekt, hon vurmar för en bättre matkultur och har eget företag som säljer italienska delikatesser. Dessutom en egen grupp på Facebook, ”Kryssa Anna Maria”. Och det kan väl knappast skada att hennes make är utrikesminister?!

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att sätta kryss för en EU-fientlig bitch som Marita Ulvskog eller en tråkmåns som Gunnar Hökmark. Nä, vid närmare eftertanke hamnar mitt kryss på Anna Maria Corazza Bildt!

Grattis Carl Alberto Bettini…

…eller alias orkesterledaren Joe Spinaci. I helgen var Joe Spinaci Combo på bluesfestivalen i Mönsterås och fick två fina utmärkelser i en. Bandet röstades nämligen fram både som publikens och juryns val till festivalens bästa band.

 

I motiveringen stod ”ett band med karismatiska musiker som spelar gränslös blues influerad av olika stilar och fångar publikens hjärta”. Jag säger grattis till min granne Carl Alberto på Ystadsgatan (ännu en månad sedan går mitt flyttlass). Nyligen släppte man en CD, Burnt Toast, i samband med en fullsatt spelning på puben Tant Gertrud i St. Gertrud. Musikerna i Joe Spinaci förutom Joe Spinaci på sång och gitarrer är saxofonisterna Mattias Carlsson och Johan Liedberg, Mattias Nilsson piano, Mattias Ljunggren bas och Ulf Göransson trummor.

Musik man blir glad av, skrev jag bl a efter den spelningen (se tidigare blogg) och smakprov på nya CD:s finns här. Nästa vecka är Joe Spinaci Combo Veckans Artist i P4.

 

 

 

Snacka om blågul pseudodebatt!

Det pågår en debatt, en i högsta potens pseudodebatt, på en blog som tillhör en god vän till mig, Sven Liljegren Sr. Eftersom jag bestämt mig för att inte ta emot kommentarer på den här bloggen (det blir så lätt trams av det då…), så tänker jag inte ge mig in i debatten hos Sven. Men ger här några egna kommentarer.

Det handlar om att MFF har några träningsvästar som är gula. Faktiskt, tro’t eller ej. Sven som hatar den gula färgen har gjort den här grejen till en viktig principsak och dragit in såväl MFF:s VD som årsmöte och fan och hans mormor.

IFK Malmö är idag – tyvärr – en nullitet i Malmös idrottsliv. Inte ens handbollen finns kvar. Eric Persson kallade mig för ”din gule jävel” när jag var sportjournalist på Kvällsposten. Nu talar vi om början på 70-talet. Han hade rätt. Men vi var goda vänner. Så pass att han faktiskt vid ett tillfälle lät mig köra honom hem efter ett möte med Malmö Idrottsjournalisters Klubb. Trots att jag hade en Mercedes Benz 219 omlackerad till världens gulaste!

Jag har skrivit det tidigare (tror jag), att jag runt 1950 var bollkalle för MFF på legendariske Isaks tid, som höll oss i Herrans tukt och förmaning på Gamla IP. Jag blev efter en Kul-i-Treturnering med Malmö Realskola (nu St Petri) i ishockey runt 1956-57 värvad till MFF:s juniorishockeylag som målvakt. Som jag lämnade cirka två år senare när MFF, då i högsta serien allsvenskan, värvade landslagmålvakten Bengt Lindqvist. IFK Mamö frågasde om jag kunde tänka mig att gå till deras division II-lag. MFF:s Folke Lindström, en legendar inom svensk ishockey som nyligen gick bort, sa bara ”att gå du bara, vi har ingen användning för dig”. Säkert hade han rätt och Folke och jag har några gånger genom åren haft roligt åt det här. Då spelade jag även handboll i IFK Malmö.

Som faktiskt blev MFF en kort tid när jag 1964 flyttade åter från Stockholm efter jobb där till Malmö efter några år hos Bolton (gula tröjor!) i division II. IFK Malmö hade då från allsvenskan trillat ner några divisioner (märkligt att en klubb kan kan gå som en jojo i bäde fotboll och handboll, hockey finns inte längre sedan i dag snart 50 år…). Jag ville gärna fortsätta i div. II, där MFF då låg då. Men MFF hade en handbollsordförande som hette Sten Sterning, högerpartistisk höjdare i den malmöitiska kommunalpolitiken. Han må ha varit duktigt i politiken (?) men var oduglig som handbollsledare (oss emellan lite småknäpp…). Jag slutade på studs 24 år gammal.

Detta som en liten resumé. Min fader var gul och själv är jag gul fortfarande i själen. Men vill ju gärna att Malmö skall ha ett topplag inom svensk fotboll och är fullt införstådd med att det bara finns ett lag som i min livstid någon gång kan det bli det igen – Malmö FF.

Men vad händer om det skulle erbjudas en kinesisk fotbollsspelare av hög klass till MFF? Vad gör du då Sven? Blir du rasist på grund av den gula färgen?

Lite apropå en pseudodebatt på nätet…

Pingstdagen klockan sju på morgoen…

…var det lång kö på Pile Allé på Frederiksberg i Köpenhamn. Klockan sju öppnades grindarna till M G Pedersens och Krögers Familiehaver. Det var dags att se ”pinsesolen danse” och solen sken verkligen den här söndagen.

Innanför grindarna till Pedersens – dit övervägande delen ville – stod Ricardos Jazzband, en institution i Köpenhamns tradjazzliv och tog emot. För att när alla kommit in ta scenen vid dansgolvet i besittning. För vadå tidigt på morgonen? Här skulle det dansas. Också.

Morgonmaden serverades vid en lång buffé. Kanske inte direkt billigt, men det beror väldigt mycket också på att den svenska kronan är så jäkla dålig jämfört med den danska. Rena nödmyntet! Men för 139 danska fick man en rejäl frukost som inkluderade ”en lille en” och både kaffe och danska wienerbröd. 56 danska för en ”almindelig fadöl” men på varje öl var det enligt kvittot pålagt en musikavgift! Man tar ingen entré.

Solen sken över både gammal och ung, dansk och svensk. Det svenska inslaget var markant, det är tydligt att även svenskar har börjat göra det till tradition att ta sig till Pedersens pingstdagen. När klockan började närma sig tolv byttes morgenmadsbuffén ut mot frokost, det vill säga dansk lunch. Allt medan Ricardos Jazzband lirade gamla favoriter och dansen gick vidare mot sena eftermiddagen.

Fast då hade jag lämnat mitt trevliga sällskap för att ta mig hem och följa Elitloppets travfest från Solvalla. Hade jag tagit en öl till, så är det väl fara värt att det dåliga omdömet – som dock, ärligt talat, förorsakat mig en hel del glädje också i livet – gjort att jag stannat kvar.

Jag har fått hudcancer

Jag har drabbts av malignt melanom. En elakartad form av hudcancer. Det var naturligtvis inget roligt besked jag idag fick av doktor S. Anders Larsson på Läkarhuset Ellenbogen i Malmö.

Förhoppningsvis har jag så att säga kommit i tid. Jag var hos hudspecialisten doktor Peter Sjövall på Slottsstadens Läkarhus för att få skrapat bort en brun plätt på ena kinden. En ren kosmetisk åtgärd av en åldersförändring. Bad honom titta på en grej på ryggen, också åldersförändring. Men på bröstet upptäckte han en fläck ”som inte såg bra ut”. Han skickade mig till kirurgen S Anders Larsson för får att få den bortskuren och skickad till undersökning. Det visade sig alltså vara malignt melanom.

Larsson berättade att tumören, för det var en sådan, hade en tjocklek på 1,9 mm. Under den gräns på 2 mm som fanns tidigare för att man skulle gå vidare. Den här gränsen är numera 1 mm. Just det området är nu så att säga friskt.

Nu händer följande, om jag fattat det rätt. Jag kommer att kallas till Lund dit man centrerat malignt melanom-fallen. Där kommer man att skära ytterligare en bit från bröstet av min välväxta kropp. Det finns att ta av… Efter några timmar sprutar man in ett radioaktivt material och sedan scannar man av kroppens lymfkörtlar för att se om cancern spridit sig. Det här kommer att ske inom de närmaste veckorna.

Se’n får vi se. Det känns naturligtvis inte speciellt bra, men det är ändå bara att gilla läget. Och som nämnts hoppas att det är i ett tidigt stadium. Jag tänker fortsätta att berätta om vad som sker.

Travets överdomstol sänker travet

Det är sällan jag skriver om hästsport här. Mitt engagement för Jägersro att skriva i program och på hemsidan ger mig dubbla lojaliteter.

Men jag skrev att jag tyckte att travförbundets dom på 100.000 kr och 28 dagars avsträngning för Åke Svandstedt var rättvis. Detta sedan han oprovocerad i TV4 erkänt att han givit fördel för sin andrahäst när denna vann Drottning Silvias Pokal på Åby. Detta har inget att göra med att han står under åtal för bruk av grisfösare i träning.

Nu har travets överdomstol efter överklagande bestämt att fria Åke Svanstedt helt! Inga böter. Ingen avstängning. Grattis Åke! Och beklagar alla spelare på trav! Kontroversielle hemmatränaren Kari Lähdekorpi sa i TV4 Sport-sändningen i går från Halmstad inför V64-4. där han hade fyra starthästar, att då kan vi ju offra den och den och låta den och den ta hand om favoriten för nu är det ju tillåtet att köra hur som helst.

Nu skiter jag i om jag har dubbla lojaliteter, det här skiver jag som privatperson! För det är precis vad överdomstolen gör. Dom skiter i travets etik och dom skiter i spelarna! Man har gjort allt för att sänka svensk travsport. Jag håller med Lähdekorpi. Nu är det tillåtet att köra hur som helst, att mygla hur som helst i loppen. Jag har inget som helst förtroende längre för travets överdomstol. Som heller inte redovisar sina domsskäl förrän den 17 juni. Ja, herregud, man vill väl ha tid att springa och gömma sig?

Vem sitter då i den här domstolen. Jo, det gör..? Inte vet jag, det har inte meddelats. Ingen av dom kan läsa ett lopp – tror inte ens dom sett filmen! – och ingen av medlemmarna har fömodligen satsat en krona på trav någon gång. Möjligen är det högre jurister. Det är ingen ursäkt.

Ja, jag är förbannad. Eftersom jag är uppfödd med travsporten och älskar den, Men jag förstår ju, att det har man inget för idag. Tack, travförbundets överdomstol!

Jag tänker inte ge mig!

Jag fick ett mail från Anders Lindqvist, svensk travsports röst i Frankrike, och ofta anlitad expert i TV4 när det rör sig om internationell travsport. Apropå bloggen tidigare i veckan om malignt melanom.

Anders Lindqvist skriver: Hej Peter. Tråkiga besked men lita på dina läkare. I dag är kunskaperna och möjligheterna att bota/lindra cancer betydligt bättre än när vi var unga och vackra. En liten tröst i eländet. Jag hoppas kunna läsa din blogg och dina andra alster i många år till.  Mvh Anders Lindqvist Grosbois.

Tack Anders, som jag känner sedan en jäkla massa år. Ända sedan han var Norrlandstränare och kuskade land och rike runt i egen transport. Anders har haft sin beskärda del av motgångar både inom och utom travet, hårt sjukdomsdrabbad också. Men vännen Anders har alltid rest sig och jag har heller ingen tanke på att lägga mig ner och dö.

Några av Bullenvännerna har egna erfarenheter av olika cancersjukdomar, Fille, Mona och Fredrik. Dom har det gått fortsatt bra för. Det skall det göra för mig också.

Det kan ni ger er f-n på!

Inga fler julöl med Charlie

Så är Charlie också borta. Lennart ”Charlie” Ovendahl somnade in i dag på morgonen i en ålder av 73 år. Ännu en av de profilstarka lekkamraterna har lämnat kretsen.

Det slutliga beskedet kom inte oväntat. Men cancern besegrade honom snabbt. Jag besökte Charlie i måndags på Malmö Hospice tillsammans med några Ölhäfvarebröder. ”Det här är ändstationen”, konstaterade han. Janne T hann att besöka honom även i går eftermiddag.

Charlie var en av de första medlemmarna i Ölhäfvarne, han var den som bevistat i särklass flest sammankomster sedan starten 1964.

Vi skrev i boken till Ölhäfvarnes 40-årsjubileum:

… att Charlie, en ständigt frilansande profil, alltid var extravagant klädd, som klippt ur en film med 30-talets Chicago som grundmiljö i bredbrättad hatt och matchande kavaj, därtill lackskor eller tvåfärgade kreationer. Osannolika kostymer i rosa, svart, rutigt, randigt eller vad man kan – eller kanske ännu bättre; inte kan – tänka sig. Hatten har alltid matchat. Rosa kostym eller kavaj – rosa hatt. Ständigt med ett snett, vänligt leende, underfundiga ekorrögon och en räv bakom varje öra. En hel farm för att vara riktigt sanningsenlig. Alltid, likt en trollkarl, beredd att plocka fram något ur innerfickan. En man med sitt eget språk. ”Julöl” heter det året om.

Nu har han lämnat sin älskade Mona, eller Måns som han kallade henne, ensam med vuxna barnen Alexandra och Alexander.

Det går många historier om Charlie och hans Ölhäfvareliv. De flesta är säkert sanna. Jag tror inte Mona tar illa upp om jag berättar en. Den är också skildrad i Ölhäfvareboken och tilldrar sig inte oväntat på Savoy, Ölhäfvarens stamställe på den tid det begav sig. Sture är legendariske ölutskänkaren Sture Andersson.

Det fanns tillfällen då Charlie inte ville bli nådd när han stod med sin julöl i Skänken. När Mona ringde och Sture fått besked av Charlie att han inte var där, svarade Sture lojalt; ”Nej, han är inte här. Vid ett tillfälle hade Mona tagit sig till Savoy och ringde från receptionen. Sture svarade som han blivit tillsagd: ”Nej, han är inte här.” Mona gjorde entré och pekade på sin man. ”Jasså! Är han inte här!” Sture fann sig snabbt och svarade; ”Nu ja!”

Charlie var senast med när Ölhäfvarne hyllade ölhunden Pompe på Bokskogens golfbana för en månad sedan. Trött men vid gott humör trots att han då visste vad som väntade. Han hade själv sagt nej till cellgifter. Den tid han hade kvar ville han leva så gott han kunde, inte förlänga en kortare tid och må dåligt. Det var stark gjort av honom.

Carl-Emil, Bell och så Charlie har lämnat oss under några korta månader. Det börjar bli för mycket nu!

 

Nu får det vara slutflyttat!

Är i flyttagen. Otroligt vad mycket det finns att ta hand om när äntligen bostadsrätten på Möllan blivit såld. Till ett oförskämt underpris. Men grattis till den yngling som köpte. Han har gjort ett fynd.

Självfallet kommer marknaden att vända förr eller senare, förmodligen senare. Jag har fått väga möjligheten att ha dubbla hyror under några månader – troligen ganska många! – och att sälja nu. En eventuellt större vinst äts då snabbt upp. Det har aviserats en höjning av boräntorna och då blir det knappast enklare.

Nu är det som det är och jag vill inte titta bakåt. Lite över blev det ändå.

Om 14 dagar går flyttlasset till Sergels väg. Balkong som jag saknat, sundsutsikt mot bron och Köpenhamn och härliga solnedgångar. Käppastan i folkmun. Här bor pensionärerna och på den beskrivningen passar jag ju in. Med tanke på hur det såg ut i porten till den nya adressen på Sergels väg borde man kanske kalla Slottsstaden för – rullatorstan! Fyra rullatorer parkerade nedanför den halvtrappa som leder upp till hissen. Fast till det stadiet har jag inte riktigt kommit. Ännu…

…och jag var faktiskt ute och spelade en golfrunda på min klubb Sofiedal i söndags. 18 hål och det är jädrigt långt mellan greener och utslag. Att vi hade golfbil har ingen med att göra…

Som nämnts, massor av grejer osm skall fixas. Och så myckte skit man samlat på sig under tio år på Ystadsgatan. Flytta bör man nog göra lite då och då. en nu får det banne mig vara slutflyttat. Skall jag ut får det bli med föttterna före. Vill minnas att jag sa det även när jag flyttade från Upplands Väsby till Möllan för tio är sedan.

Det skall dock få dröja! Det har varit tillräckligt med döingar i vänkretsen i år. Jag tänker inte låta mig knäckas i första taget!

Mona borde gjort som Anna Maria

”Är det förresten bara jag eller är det fler som tycker att Lagerbäck är lika-som-bär med Mona Sahlin? Inte till utseendet naturligtvis.”

Det skriver Sydsvenskans sportkrönikör Anja Gatu i sin blogg som citeras i just Sydsvenskan i går. Jaja, jag kan lika erkänna direkt, att jag numera kan läsa Anja Gatu med viss behållning sedan hon koncentrerat sig utrymmesmässigt och inte håller på med sitt feministtjafs. Så var det sagt!

Med lika-som-bär utgår jag ifrån att Gatu menar Sahlins kommentar efter EU-valet där hon talade om en seger för sossarna att jämföra med förbundskaptenen Lagerbäcks påstående att Sverige gjorde en bra match i förlustmatchen mot Danmark. Båda påståenden är ju lika verklighetsfrämmande.

Lagerbäck spädde på efter Malta-matchen med att Sverige gjorde en excellent andrahalvlek. 4-0 mot Malta, vad f-n säger det. Excellent?! Det enda rätt Lagerbäck hade var väl att äntligen sätta en vänsterfotspelare som kan göra inlägg – Behrang Safari – på vänsterbackplatsen. Eller hade han vänt upp och ner på pärmen? Nä, väck med Lagerbäck så fort möjligheten till VM-spel är över. Det är det snart.

Men Mona Sahlin kan gått få sitta kvar över valet nästa år. Det är ju Alliansens främsta vapen. Hon borde kanske göra som Anna Maria Corazza Bildt. Inte ignorera Bullen! När det var 1 maj-tåg längs Södra Förstadsgatan så tågade Mona värdshus förbi. Hon borde kanske stannat upp som Anna Maria gjorde inför EU-valet och snackat lite med (några av) stammisarna på uteserveringen om personvalet. Vi ser ju hur det fick. Anna Maria Corazza Bildt kryssades upp från sin blygsamma placering på EU-listan och kom in i EU-parlamentet.

När Bullens snillen spekulerar blir det resultat!

Fram med hårdhandskarna mot marodörerna!

I morgon försöker boende och näringsidkare i Västra hamnen stänga in sig, barrikadera sig. Reclaim The Street-aktivister, det vill säga maskerade autonomer och vänsterfolk, skall gå till attack.

”Vi skall sätta de rikas trygghet i gungning” är ett av fältropen. Man kallar det också gatufest. Det är möjligt att det finns en liten kärna av naivister som verkligen tror på det här. Men erfaranheten visar något helt annat. Demonstrationen i samband med European Social Forum urartade till gatukraveller på Föreningsgatan vid Triangeln med sönderslagna skyltfönster och klottervandalisering. Allt medan polisen stod med händerna i byxfickorna och tittade på.

Sedan den rödgröna politikerröran beslutat att Davis Cup-matchen skulle spelas utan publik i Baltiska Hallen dök dom fula trynena upp igen. Utanför hallen slogs man med polisen och vandaliserade deras bilar. Det är samma jävla pöbel vid båda tillfällena. Yrkesdemonstranter som hyllar gatans parlament.

I morgon kväll skall man samlas på Gustaf Adolfs Torg och tåga mot Västra hamnen. Gatukontoret har plockat bort alla lösa föremål som kan användas att kasta och slåss med. Problemet är att det ligger mycket gatsten i området och det är inte så svårt att bända upp en sten och sedan är fältet fritt fram.

OM… nu inte polisen beslutar sig för att ta i med hårdhandskarna. Är det helt omöjligt att spärra av området? Eller skall marodörerna ostraffat få sabotera och slå sönder? Den här gruppen har inte uppfattat att Västra hamnen faktiskt är ett område som attraherar alla Malmöbor, inte bara de som bor där. Scaniabadet, Stapelbäddsparken, studentbostäder – det är ett område för både gamla och unga. Som Sydsvenskan skriver i dag: Det är dags för Malmöborna att kräva sin stad tillbaka. Hot, skadegörelse och kravaller skall inte förekomma, oavsett om man bor på Herrgården, Kirseberg eller i Västra hamnen. Och det är dags för demokratin att kräva demonstrationsrätten tillbaka från våldsverkarna. 

Det är polisens sak att se till så att maskerade idioter inte får sätta dagordningen i morgon. Annars har vi snart medborgargarden i Malmö. Det vill vi väl inte?

En bra start på lördagen!

Ett recept på att börja lördagen med för att må bra. Fick ett filmklipp på Facebook av eminente pianisten Mattias Nilsson. Från en gammal TV-show med Dick Cavett som får en pianolektion av Oscar Peterson. Visst mår man bra av det här!

Vill ni må mera bra i sommar? Skaffa en biljett till ”Semestersabotörerna till havs”, Tommy Juths, Sven Melanders och Mikael Neumanns show i Vikingabyn i Foteviken utanför Höllviken. Det var förra sommarens i särklass roligaste tillställning. Premiär den 2 juli och jag tänker åka ner till Koggmuseet i Malmö NU för att köpa biljetter. Gälller att snabba på, det blir snabbt utsålt!

Utrota gässen!

 

 Som tidigare nämnts går snart flyttlasset från Möllan till käppastan, eller rullatorstan. Eller gåsastan.

 Jag har sett hur trafiken stoppas upp när gåsjävlarna med sina enorma flockar av ungar promenerar ut i gatan och orsakar trafikstopp med långa köer som följd. Dom skitar ner överallt. Gåsträck är frätande och den som tänker sig en picknick i någon av parkerna Midsommarafton får det inte lätt att hitta någon plätt utan gåsskit. Dessutom är odjuren aggressiva och det finns mer än en hundägare som har en käpp eller pinne med sig när man rastar sitt sällskapsdjur.

För det är ju så att grågässen och dom vitkindade gässen tagit över inte bara Pildammarna och Kungsparken utan även Öresundsparken och gräsmarkerna runt Turbinen. Kan någon säga mig vad i h-e gäss har i stadsmiljö att göra???

Länsstyrelsen förbjuder jakt på gässen. Varför? Man kan i nåder tänka sig att picka äggen. Nä, jag skulle vilja se en stadsbuss vräka sig rakt in i en flock när den går över gatan. Massakrera fågeljävlarna och deras ungar. Sedan kunde ju passagerarna gå ut och plocka middagsmat…

Ge Malmös parker tillbaka till invånarna. Väck med gässen. Utrota samtliga!

 

 

 

 

 

Sånt folk har jag ingen respekt för!

Så har äntligen höga herrar i travförbundets överdomstol lyckats med bedriften att sätta på pränt varför man friade Åke Svanstedt från stallkörning och att ha lämnat fördel till en annan häst från stallet som han inte körde själv i Drottningens Pokal. Den hästen vann.

Jag har tidigare berört detta och den som inte är travintresserad kan sluta här. Jag är egentligen så jäkla trött på hela den här historien som inte alls har något att göra med Svanstedts eventuella användning av grisfösare, en sak som kommer att rättsligt prövas i höst.

Travförbundets disciplinnämnd dömde Svanstedt till 28 dagars avstängning och 100.000 kr i böter för hans fuskkörning. Överdomstolen friade helt. Trots att Svanstedt i en intervju direkt i TV4 erkände stallkörningen. Och att han senare sa sig kunna acceptera bötesbeloppet men inte avstängningen.

Överdomstolen som pratat med Svanstedt tar honom okritiskt på orden när han säger att han var besviken, pressad och irriterad. Det vi såg i TV var faktiskt en lugn, sansad och leende Svanstedt som utan att vara tillfrågad själv berättade om hur han kört och varför. Reportern Åsa Elmroth, som förmodligen är den TV-journalist som genom åren gjort flest intervjuer med Svanstedt brydde man sig inte om att höra.

Dessutom har överdomstolen på Svanstedts begäran pratat med Lutfi Kolgjini, med i det aktuella loppet, som säger att Svanstedt gjorde helt rätt i sin körning. All respekt för vännen Ludde, men vem tror att han egentligen skulle vilja ”sätta dit” Åke Svanstedt?!

I överdomstolen ingår bl a Ulf Norén, Seymour Wegebrand och Lars Starkerud. Plus två andra som jag inte känner till. Norén är så vitt jag vet nu pensionerad men tidigare mycket tung åklagare i Göteborg som bl a hade den tragiska diskotekbranden som sitt fall. Han var dessutom under flera år måldomare på Åbytravet. Har alltid gillat att synas. Det gör han nu igen. Tyvärr. Gamle tränaren Seymour Wegbrand var tidigare måldomare i Halmstad, en alls icke speciellt uppskattad sådan. Lars Starkerud, LO-ekonom och tidigare statlig representant i AB Trav & Galopps styrelse.

Stig H Johansson sitter med i travförbundets disciplinnämnd, som nu blivit överkörd för att inte säga totalmosad av överdomstolen. Han har sagt sig eventuellt vilja lämna den sysslan beroende på hur överdomstolen redovisar sitt friande av Svanstedt. Jag har stor respekt för Stig H, rättrådig med hög integritet. Det kan jag inte säga om hrr Norén & Co.

Travsporten har fått sig en allvarlig knäck förtroendemässigt av överdomstolens agerande. Och säg den måldomarnämnd som i fortsättningen ens skulle våga ifrågasätta att allt går rätt till!

Det är mycket nu!

Det är lite ont om tid för bloggverksamheten just nu. Det är nästan så det är lite för mycket av det goda (och onda…).

 

Måndag morgon kommer Freddy Petterssons folk från FlyttMäster för att packa. Det klarar dom förhoppningsvis utan min hjälp. För klockan 12 bör jag vara på Jägersro för en presskonferens inför American Days 3-5 juli. En jättesatsning med allehanda jippon förutom galopp i dagarna tre. Kanske finns det anledning att återkomma om detta när det börjar dra ihop sig.

Tisdag morgon kommer FlyttMäster tillbaka, för då skall flyttlasset gå till käppastan. Apropå detta så fick jag ett mail från Åke Cato som skrev: Somliga bor i Afghanistan, andra bor i Pakistan. Du bor i Käppastan. Åke har en jädrigt kul blogg. Jag rekommenderar den! Klicka fram den i spalten till höger! Tisdag klockan 14 är det begravningsgudtjänst för Lennart ”Charlie” Ovendahl i St Petri Kyrka. En hederssak att hinna till. På kvällen är det som vanligt Jägersro.

Onsdag morgon kommer Sopstationen och tar med sig dom möbler som jag inte finner anledning att ta med mig. Så gör jag en liten god gärning också. Inbillar jag mig i alla fall. Klockan 14 är jag kallad till Lunds Lasarett och bröst/melanommottagningen. Då lär jag få ett första besked på hur allvarlig min hudcancer är. Håll tummarna! Jag hade tänkt stanna i Lund, utgår dock ifrån att man inte lägger in mig direkt. Klockan 17 är jag nämligen inviterad av Björn Ekman och Christina Andersson till Trädgårdsjazz med Big Four. Det vill jag inte missa.

Så blir det förhoppningsvis lite kul också i veckan. I väntan på detta lyssnar jag gärna på Marilyn Keller i ”His Eye Is On The Sparrow” från The Spirit Of Gospel Enkhuizen 2008. Marilyn Keller sjunger ibland med dansk-svenska New Orleans Delight vars härförare Kjeld Brandt skickat klippet från YouTube. Lyssna här. 

Den dagen slutade bra

En onsdag i Lund med flera ansikten. Ett trist och ett trevligt. Från ett par timmar på Universitetssjukhuset i Lund till trädgårdsjazz hos Christina Andersson och Björn Ekman.

Lasarettet kan jag avhandla kort. Det blir operation med anledning av min hudcancer, malignt melanom, i augusti. Då skär man ett nytt stycke från min breda bringa. Dessutom plockar man bort lymfkörtlarna i armhålorna. Vare sig de är cancerangripna eller ej. En ren säkerhetsgrej. Mera dramatiskt är det inte. Inget att oroa sig speciellt för idag.

På kvällen blev det alltså roligare. Mycket! På den lummiga grässcenen packade Big Four upp sina instrument. Från Danmark kom den fantastiske Ronald Andersen. Dock inte med sina gitarrer, han hade ett trumset med sig! Mikael Cinthio som spelar med hela kroppen hade alla sin saxar och klarinetten med sig. han byter geschwindt även i låtarna. Stefan Kärfve hade förstås sin bas, om den sedan var tillverkad av kinsesiskt trä med strängar från Indien vet jag inte om är sant. Det var vad Ronald påstod i sitt festliga mellansnack. Och så medarrangören Björn Ekman, den här kvällen iförd endast banjon. Plus sång, liksom Cinthio.

Efter inledande Summertime med en synnerligen rå sopransax följde en härligt varierad repertoar. En rockig Going To The River, After You’ve Gone med rejältt upptempo på slutet, Valse d’Amour, Lovesong Of The Nile (som jag har en fin inspelning av med Papa Bue, på den tiden han var den riktiga Papa Bue) och Rosetta inte att förglömma. Den använde Wild Bill Davison som sin ”signaturmelodi”. tillägnad hustrun med samma namn. Berättade han i TV-programmet ”I morgon är det fredag” (tror jag det hette) som sändes från gamla Swing In i Malmö med min vän Östen Warnerbring som programledare och jag råkade sitta vid samma bord som dom båda – i salig åminnelse.

”Finns finanskrisen i Sverige? Är det någon som blivit av med sitt jobb?” Frågade Ronald Andersen. Men tillade direkt ”att nä visst nä, ni har väl gått i pension allesamman”?! Fast även om det gäller mig, så var det inte riktigt sant den här kvällen med uppskattningsvis ett 80-tal personer som hade medhavt till borden i trädgåren hos Christina och Björn. En svensk sommarkväll kan inte bli bättre!

PS. Det kan ta lite tid mellan texterna här. Jag har stora – bara förnamnet – med att ansluta min data och min fasta telefoni till Tele 2s Bredbandstelefoni. Visserligen har jag tummen mitt handen och begriper ingenting, men så jävla svårt måste det väl ändå inte vara???

Ja, herreminje…

På Möllan hade jag utsikt mot en så kallad miljöstation vid lekplatsen på Varbergs Plan. En miljöstation som ser för jäklig ut. Från Sergels väg ser jag den här vyn mellan flyttkartongerna:

 

Det är skillnad det! Jag har tidigare skrivit om hur dom 100-tals grönsakshandlarna längs Ystadsgatan-Simrishamnsgatan tömmer sitt skräp runt ”miljöstationen” varje dag utan åtgärd. Nu sägs det faktiskt att man skall kameraövervaka eländet. Inte för att det skall gå att se vem som tömmer skiten utan när det är dags att tömma. Ja, herreminje…

Det är som när kommunnen också meddelar, att man nu skall börja räkna alla gässen i stans parker. Man menar att det rör sig om några hundratal. Herreminje igen! Vilken verklighet lever man i? Det rör sig om säkert minst tusen gåsafåglar, grå och vitkindade, som med sitt frätande träck och sin aggressivitet har tagit parkerna ifrån Malmöborna. Gör ett besök i Öresundsparken, som ligger mellan min balkong och solnedgången!

Kan ingen starta rörelsen ”Reclaim The Parks”? Ut och bekämpa gässen! Picka äggen, slå ihjäl dom äckliga fugglarna! Kommunnen gör ju inte ett skit åt skiten. Mer än att räkna dom. Jaja, herreminje. Igen.

Slutligen såg jag ett s k miljöfordon – tror jag dom små batteridrivna städbilarna heter – när jag tog farväl av Möllan. På flakets baksida hade man klistrat upp en affisch som gjorde reklam för den rödgröna rörans besök i Folkets Park. Det vill säga Mona Sahlin, den flinande Ohly och miljöpartiklarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson.

Har valrörelsen redan startat? Och det är väl ändå inte så att samtliga Malmös skattebetalare röstar på Ilmar Reepalus parti?!

 

Varför så tungt i dag?

Förstår inte varför det känns – eller i varje fall känts – så tungt i dag. Jag menar så trevligt som det var på Bullen i går kväll…
Nåväl, vill man vara fin får man lida pin eller hur nu det gamla talesättet lyder. Men det har inte blivit så mycket bevänt med uppackningen i dag. Ännu står det en 10-12 tunga kartonger och bligar surt på mig. Mestadels böcker kvar, tror och hoppas jag. Den jättebokhylla jag har köpt – men ännu inte betalt! – av min syster är snart det enda förvaringsutrymme som finns kvar. Och jag som ändå slängde eller lät Sopstationen ta så väldigt mycket.

Jag är enormt förgrymmad, jävligt ilsken faktiskt, på Tele2. Som gjort så mycket reklam för att det finns bredbandstelefoni indraget i huset. Men inte f-n fungerar det i min lägenhet! Jag har tillbringat timmar i mobiltelefonen med supporten och än har inget hänt. Jag har dessutom köpt en sprillans ny dator. Nu skyller man på ”stadsnätet”. Tele2 har glatt meddelat mig att nu är det klart med att mitt gamla fasta telfonnummer är medflyttat. Till vilken nytta? Det går ju varken att ringa ut eller in!

Tur att i alla fall det mobila nätet för datorn fungerar, om än långsamt och inte speciellt bra när jag vill titta på ATG Live-sändningarna från travet och galoppen. ATG Live hackar ännu mera med det mobila än tidigare, och det vill inte säga lite…

Nu skall jag i alla fall ge mig ut till en golfrunda med Liisi på Sofiedal. Och i helgen blir det inte heller tid till så mycket uppackning. I morgon är det första dagen av American Days på Jägersro fredag-söndag. Hästkrafter av alla de slag, inklusive 17 galopplöpningar fördelat på 6+6+5 respektive dag. Plus lite Glenn Wish, den förnämlige Elvis-tolkaren I ”A Tribute To The King Unplugged” och så dom internationella Malmötjejerna i gruppen Calaisa. Bland annat. Titta in på www.americanday.se för att kolla allt.

Men se’n skall det bli den slutliga uppackningen. På måndag eller så…

Ork till lite av varje

Efter tre dagars intensiv hetta i ett pressrum på Jägersro med en bristfälligt fungerande ventilationsanläggning, så kallad air condition, är man ganska matt. Men lite spridda noteringar skall man väl orka med.

American Days i dagarna tre med sammanlagt drygt 8.200 personer på plats var ganska lyckat. Men värmen blev en svår konkurrent. Nästa år skulle jag tro att man fastnar för två dagar, konceptet har då hittat sig själv, skulle jag tro. Det är väl värt att spinna vidare på kombinationen människor-hästar-motorer-musik ”med amerikanskt stuk”.

Annelie Hollstenius, den skickliga lärlingen, vann fem av de tre dagarnas 18 löp och blev Queen Of The American Days. Men den ryttare som hade de allra största framgångarna den gångna helgen var skånepågen Fredrik Johansson. Han har hittat tillbaka efter en mycket svår axelskada och verkligen nått toppformen.

Det här är idrottsmän på hög nivå, och vännen Fredde är en av de bästa, han står sig även i hög internationell konkurrens. På torsdagen red han hem Valley Chapel Memorial i Norge på Appel Au Maitre värt 400.000 norska kronor, på lördagen Voter-Löpning på Jägersro med Handsome Hawk till ett värde av 386.000 svenska nödmynt och så i går krönte han framgångarna genom att för andra gången på tre år vinna Tyskt Derby värt 300.000 euro, nu med Wiener Walzer! Det här är Tysklands främsta Grupp 1-löpning och Fredrik är den ende svenske jockey som vunnit internationellt Grupp 1, därtill två gånger! I Skandinavien är de högst klassade löpningar några få Grupp 3.

Det är hög klass på det, Fredde!

Apropå galopp så har min delägde Xaarist fått sluta sina dagar. Han tycktes vara på väg tillbaka efter en efterhängsen ryggskada efter stort jobb av tränaren Gunnila Johansson och Maries välgörande massage. Men så i senaste träningsjobbet small en sena och det fanns inget att be för, sjuåringen fick sluta sina dagar efter svåra plågor. Tragiskt inte minst för stallföreträdaren Annki och dottern Ginnie (har tagit bilden) som fäst sig starkt vid hästen. Jag har dock lärt mig efter många år, att man aldrig får gifta sig med hästarna… Men snäll var han.

 En golfrunda skall jag hinna med framåt kvällningen, se’n är det tisdag med trav på Jägers, onsdag blir det en Kristianstadtripp med tåget tillsammans med gamle Kvällpostendirektaren Ulf R Johansson för att låta oss bjudas på långlunch av Kaj Dannegård (han var också med på Xaarist) innan lördagseftermiddagen skall tillbringas i Krögers Have på Frederiksberg i Köpenhamn med Björn Ingelstam Band i Copenhagen Jazz Festival.

Uppackningen då? I morgon borde jag vara klar. Tror jag… Då skall också Tele2 och deras bredbandsfiasko få sig en jävla avhyvling! Dom har dagen på sig, se’n ryker både deras fasta och mobila telefoni! Det finns andra aktörer på marknaden. Fast dom är nog lika värdelösa hela byket?!

Varning för Tele2!

Man blir frustrerad, ilsken för att inte säga jätteförbannad. Tele2, vilka jävla sopor!

Det har nu gått drygt två veckor sedan jag flyttade. Kartongerna är uppackade om än inga tavlor är på plats och det återstår att skruva ihop en tung TV-bänk för 46-tummaren (så fick jag sagt det…) och ett tungt skrivbord. Men det får jag snart hjälp med. Man börjar bo in sig.

Om… det inte varit för Tele2. Hur många timmar jag suttit i mobilen och väntat på att support och felsökning skall svara vet jag inte. Senast i dag på förmiddagen i över en halvtimme. Under väntetiden får man lyssna på en massa reklamsnack på hur förträfflig den nya bredbandstelefonin är. Vaddå förträfflig?! Ännu har man inte lyckats få det att fungera hos mig. Man kan varken ringa in eller ut.

Nu har Tele2 lovat att senast i mitten på nästa vecka komma hem till mig och kolla dom nyinsatta jacken för bredbandstelefonin. Jag är så jävla snäll att jag godkänt det, väl i medvetande att om man går till en annan operatör så blir det knappast bättre. Då är det väl bara att börja om med skiten från början.

Men jag skall varna alla för Tele2. Vilket härmed är gjort! Dessutom gäller det att se upp med mobilen med abonnemang hos Tele2 Comviq. Plötsligt så slår det om så att jag kommer in på danska Sonora eller danska Telia! Och då blir det utlandssamtal både som mottagare och uppringare. Ett nytt sätt för Tele2 att lura till sig pengar??? Men så är det tydligen att bo vid randen av Öresund! 

I onsdags var jag som jag visst tidigare nämnt i Kristianstad. Tillsammans med Jägersrobasen Claes Lundell ”direkt från Ivön” och tidigare ”Ulf R Direkt” på Kvällsposten, det vill säga Ulf R Johansson. Det blev en minnesvärd eftermiddag hos Kaj Dannegård, vad man nu minns? Magnifik måltid i trädgården signerad hustru Gunnel och hennes syster, som fick hålla sig utanför staketet när vi fyra snillen spekulerade och löste allehanda världsproblem. Gottgottigott, inte minst Larsen-cognacen efter jordgubbarna.

Regnet kom lagom till hemfärden varpå Ulf R och jag strulade så med biljettautomaten på stationen att vi missade tåget – varför i h-e kan man inte köpa returbiljetter med Skånetrafiken??? Som tur var fanns det en trevlig uteservering nära stationen där det fanns öl. Som om vi hade behövt mer fluidum…

 Nu måste jag tanka över det här till en ny dator som klarar mitt mobila bredbandsabonnemang och det är inte Tele2. Förbannade Tele 2 jag blir så arg igen så jag vill krypa ner under ett täcke. Fast vid närmare eftertanke är det bättre att pigga upp sig på Bullen. Och i morgon blir det Björn Ingelstam Band i Krögers Have på Frederiksberg i Köpenhamn.

 

Smörrebröd i Krögers Have

En fin lördagseftermiddag i Krögers Have på Frederiksberg i Köpenhamn med Björn Ingelstam Band. Som breddar sin musik alltmer. Imponerande.

Åkte med golfpartnern och gode vännen Tomas Persson – Liisi jobbade på gofbanan – och vi hade turen att träffa på Björn Ekman och Christina Andersson och fick avnjuta danska smörrebröd och lite annat i gott sällskap. Mycket folk på Krögers denna eftermiddag ingående i Copenhagen Jazz Festival Träffade bland annat gamle KvP-arbetskamraten Arne Reimer och Nils Wågert (vi spelade handboll tillsammans i IFK Malmö för 100 år sedan) med respektive.

Ni som läser min blog vet att jag starkt gillar Björn Ingelstam Band och hans trumpet och flygelhorn, vi fick minsann också lite scatsong! Med pappa Hans på trombonen, Johannes Kronqvist som gömde sig bakom pianot innan han flyttade på det, Lars Nielsen som alltid sitter i bakgrunden med sin bas och Henrik Larsson Brehemr på trummorna. På Krögers hade man förstärkt bandet med saxofonisten Björn Cederberg från Billinge/Göteborg (om jag uppfattade det rätt?) och vi fick också ett litet gästspel av Niclas Bardeleben, dansk trummisinhoppare i två låtar.
Bättre sällskap kan man inte ha. Ungdomarna i bandet drog vidare till jam, det är ett oerhört utbud under Copenhagen Jazz Festival. Vi som var lite äldre – och inte så lite – drog oss mot hovedbanegården och fullproppade brotåg för återfärd.
Bussen från Centralen höll på att orsaka massaker på gåsjävlar i Öresundsparken. Men tyvärr lyckades dom räliga fugglarna klara sig. ”Reclaim the Parks” skrev Jan-Olof Bengtsson på ledarplats i Kvällsposten den 5 juli och citerades av gamle KvP-kollegan Christina Sandberg i en insändare i går. Vill bara enrinra om att uttrycket ”Reclaim the Parks” myntade jag i en blog den 29 juni.

Verkligen värd att hylla – Connie!

Den hyllningen var hon värd! Skånskdanska Connie Dahlberg överraskades av ett fullspikat Bullen/Två Krögare när hon ankom till Malmös äldsta näringsställe för att inta den sedvanliga pilsnern efter söndagens boule i Pildammarna.

Det var ett nämligen rejält surpriseparty som maken Lasse ”Skuggan”med benägen hjälp av Kjell ”Kulturell” Hansson och några andra i ett speciellt hyllningskommando hade fixat och. Inte minst den fantastiska Bullenpersonalen som ju också är ägare till placet hade ställt upp med buffet, tacksam hjälp hade man bl a av sockerbagaren Jan Hedh och ”Osta-Kent” Jönsson och gamle krögaren Janne T. Och varför detta då? Jo, Connie fyller 60 i morgon, men det passade förstås bättre att hylla henne på söndagen när alla hade tid. Och det hade alla!
Krogen var alltså full av gäster både inne och ute när Connie intet ont anande dök upp. Arbetskamrater från Damhagskolan i Landskrona fanns där tillsammans med Bullenstammisar som Jan & Anita Svärd och tusen andra som lärt sig älska Connie. Få människor är nämligen värda att hyllas mer än kämpen Connie som trots besvärlig sjukdom trofast tar sig till det viktiga lärarjobbet för invandrarungdomar med cykel-tåg-buss och aldrig hörs klaga. Bland hyllningskamraterna från skolan fanns t ex Sonny Johansson (bilden ovan), meste fotbollsspelare i Landskrona BOIS genom tiderna, landslagsman och bäste målskytt på den tiden de svartrandiga spelade i allsvenskan och gjorde mål.

Trumpetaren Ulf Darinder dök också upp med sitt streetband av glada musikanter Paul Bocciolone-Strandberg sousafon, Lasse Ström klarinett och Göran Holmberg banjo för att sprida glans över jubilaren.
Som sagt, om någon är värd att hyllas är det Connie!

Det är synd om Malmö. Lite i alla fall…

Det är synd om Malmö.

Ett kort konstaterande med anledning av den här bilden som jag fått mig tillsänd av gamle Kvällspostaren Ulf R Johansson. Som synes tagen utanför det som en gång var Wallmans Salonger, ett pulserande nöjescentrum i Malmö.

Det är den engelska telefonkiosken som stod utanför. Nu bortforslad. Wallman finns inte längre i Malmö. Stängt av Ilmar Reepalu och hans rödgröna röra i kommunfullmäkte. Eller heter det kanske åter stadsfullmäktige? Skit samma.

Ilmar Reepalu tycker inte heller om idrott. Möjligen dyra seglingstävlingar långt ute i Öresund som inte kan ses av någon som inte själv har båt. Då får det gärna kosta skattebetalarna några miljoner.

Han ville inte ha Davis Cup-matchen i tennis mot Israel. Det satte han och hans rödgröna hantlangare stopp för. Sedan kan han snacka vitt och brett om att han gärna vill ha sommar-OS tillsammans med Köpenhamn. Så patetiskt, så väldigt patetiskt! En stad som inte klarar av att arrangera en Davis Cup skulle klara av ett OS?! Små hönor skall inte lägga stora ägg, dom blir så slarviga i stjärten, Ilmar!

Någon ishockey värd namnet finns inte i sta’n. Även om ”Babyhawks” svarade för en hedervärd avslutning så blev det goodbye till Elitserien. För hur länge? Percys Arena är värd ett starkt lag. Fast det här kan vi väl knappast skylla Ilmar för…

Inte heller att vi saknar ett starkt fotbollslag. MFF må vara landets kanske rikaste klubb. Sälja spelare är hrr Borg och Madsen säkert duktiga på. Men att förvalta slantarna till ett bra lag? Inte! Jag är inte blå, det vet dom som känner mig. Man jag vill att Malmö skall ha ett starkt fotbollslag som finns med i toppen. Det har hela Malmö glädje av. Så må det vara vilken färg det vill på tröjorna.

Nä, det är synd om Malmö. Lite i alla fall…

Förbannat roliga Semestersabotörer!

Det här är så roligt så det borde vara förbjudet! ”Semestersabotörerna Till Havs” på Fotevikens Museum i Höllviken. Sven Melander, Mikael Neumann och Tommy Juth, nu för tredje sommaren.

Här får vi en dos Jussi Björling med dom tre tenorerna ovan som lånar varandras röster, vi får lite Evert Taube i form av Mikael Neumann och så förstås Madeleine och Holger Bracke, Tommy Juths och Sven Melanders alter ego. Sven Melander må vara helvit sedan många år, men jag tror ingen kan gestalta en fylltratt som Holger Bracke bättre än Sven.

Med musiker och sångare som Juth och Neumann, ensamorkestern Peter Berglunds ”Havsband” inte att förglömma, blir det förstås väldigt njutbara två timmar. Och Sven Melanders timing slår aldrig fel. Vem kan säga ”är du dum eller…” på ett mera skånskt-malmöitiskt överlägset sätt?

Jo, det är roligt, förbannat roligt. Skynda och skaffa biljetter. Spelar onsdagar-söndagar och sista speldag är 1 augusti.  Biljetter för oss som bor i Malmö på Koggmuséet

Slutligen… missa inte förtexterna – jo, det är lite bio som upptakt! – som bär Åke Catos otvetydiga signatur. Lysande, det också!

Snacka om badortsturneringar…

Jag har haft förmånen, som jag skrivit tidigare, att få följa världstennisen som journalist under många år på Kvällsposten. Tio år i Wimbledon med Björn Borgs alla segrar. Davis Cup-matcher i Australien och Chile bl a. Men det började i Falsterbo…

Jag kom att tänka på detta när jag läste om hur tidigare världsettan Marat Safin förberedde sig för första matchen i Båstad i år genom att festa rejält två nätter innan han skulle in på centrecourten. Mycket riktigt så åkte han ut direkt.

Det tyckte inte Christer Hult i tävlingsledningen var märkligt. ”Det kan hända vem som helst”, sa han till Kvällsposten. Inte heller att man betalat appearance money i form av ”resebidrag” till Safin. Hur dum kan man bli? Och jag menar inte Safin…

Det här förstärker det som många säger, att Båstads tennisvecka är en badortsturnering där det viktigaste för de utländska gästerna är att ha kul i nattlivet. Då vore det väl bättre om Pepe’s Bodega och andra natthak pröjsade såna som Safin?!

Nå, vad har då Falsterbo med det här att göra? Jo, där var jag faktiskt under några år med i tävlingsledningen för en äkta badortsturnering. Detta sedan jag som liten påg gått i tennisskola hos Voldemar Vilnieks som härskade vid tennisbanorna på Falsterbohus. När Falsterbohus var ”på riktigt”, ett guldställe i hotell- och krogbranschen, sista åren i regi Lars Lendrop. Vilnieks var en dessutom en passionerad fiskare och motorcykelentusiast och det hände att man – utan störtkruka – fick åka med på hans 500-kubikare.

Nåväl, när man inte dög på tennisbanan kunde man ju alltid bli tävlingsledare. Midsommarspelen arrangerades vid Falsterbohus under många år. Vid flera tillfällen kunde man knyta svenska storspelare som kom de sista två-tre dagarna och gick in i turneringen. Ulf Schmidt och Sven Davidson var där liksom bollfenomenet Torsten Johansson. Och Jan-Erik Lundqvist, som på bilden får ta emot segerbucklan från Anders Sveger, yngste son i familjen ”Glas-Lindberg” som sponsrade dom här tävlingarna under många år. I mitten en några kilo lätlare bloggare och året var 1966.

Det hände också att det spelades uppvisningstennis som drog mycket folk. Det gick att få t ex italienska Davis Cup-spelare som Nicola Pietrangeli att göra en avstickare till Falsterbohus för att möta någon av de svenska topparna. Då kan man tala om badortstennis. Och inte fick dom mycket betalt heller. Några tusenlappar och fritt boende.

Nu finns vare sig de två röda en-tout-casbanorna eller Falsterbohus (som hotell-nöjestempel) längre. Det är väl inte omöjligt att stället vid några tillfällen besöktes av kungligheter. Hagasessorna hade sitt eget hus neråt Falsterbo Golfklubb och Prinsessmatsalen på Falsterbohus hade inte fått sitt namn av en slump.

Om Gustaf V satte sin fot på tennisbanorna vet jag inte. Men han gjorde det vid Solliden på Öland där han också svingade sin racket själv. Vid en turnering som åskådare nödgades ”V-Gurra” vid ett tillfälle besöka hemlighuset. Katastrofers katastrof. Där fanns inget papper varvid majestätet upphov sin röst och hojtade ” var är papperet”. Goda råd var dyra. Någon kom då på, att kring Tre Torn-bollarna i dom gulblå pappkartongerna var lindat silkespapper med Tre Torns logotype, tre torn, som såg ut som kronor. Majestätet konstaterade efteråt glatt att det var ”förbannat omtänksamt, tre kronor på papperet”.

Berättat av mångårige legendariske presschefen i Båstad, sportjournalisten och AIK-aren Bengt Ahlbom. En berättare i Piratenanda och utomorentlig imitatör av Gustaf V. Om det sedan är sant är en helt annan historia… Lite apropå en diva i Båstad.

Jazz på Ribban måndag!

Ribban har öppnat. Inte bara för bastubaddarna, måndag är jazzen igång igen.

Fast det är inte Bosse Johnsson nu. Vem som håller i trådarna vet jag inte, möjligen är Mattias Nilsson, piaonovirtuosen inblandad? I alla fall rekommenderas premiären på Ribersborgs kallbadhus måndag kl. 2000:
A TRIBUTE TO ELLINGTON & CARMICHAEL featuring Anna Pauline Andersson (vocal), Ola Åkerman (trombone), Mattias Nilsson (piano), Richard Hauer (guitar), Mats Ingvarsson (bass), Marcus Omberg (drums.)
Biljetter på Kulturcentralen och ev. överblivna vid dörren. Tror jag.
Meddelas endast på detta sätt.

Märkliga dagar i övrigt. På fredagen brakade en rumän rakt in i sidan på min lilla Cheva. På Jägersros inre parkering och tryckte in bakdörren. Nej. det var inte mitt fel.
I dag har Mats från Bullen pusslat ihop min nya, stora, tunga TV-bänk och mitt nya stora, tunga skrivbordet. Från vilket dessa rader premiärskrivs samtidigt som jag skådar ut över Ribban och Bron.

Men om någon tror att Tele2 fungerar- glöm det! Detta jävla mögbolag kan inte stava till kundservice. Nu skyller man på semestrar och åskväder. Alltså vare sig bredbandet till datorn eller telefonen fungerar. Efter snart tre veckor. Fast det skiter man i.
Fy f-n!

En historisk eftermiddag på Bullen

En smått historisk söndagseftermiddag på Bullen. Inte för att moderatpolitikern Gun Hanell äntrade scenen och med East End Jazzband alldeles utmärkt framförde I Can’t Give You Anything But Love. Men hon fick sällskap.

För legendariska Malmöprimadonnan Maj Lindström gick fram för att lyssna. Och inte bara det. Hon sjöng med Gun. ”Majsan och Gunsan” – vilken duo!
Det är ofint att tala om damers ålder. Men jag vet att Maj Lindström inte tar illa upp om jag berättar att hon är 87 år. Med stora succéer och huvudroller – Kiss Me Kate, Kungen Och Jag, My Fair Lady, Hello Dolly (titelroll när det var Europapremiär), Vita Hästen mot bla Jan Malmsjö, operetter med Nils Poppe, Nine mot Ernst-Hugo Järegård i på Oscarsteatern i Stockholm mm mm.
Själv minns jag speciellt den ryska komedin Jag Vill Träffa Mjosov på Nyan, jag tror det var 1974. Jag var inbjuden till premiären av vännen Maj och riktigt såg hur hon studsade till när hon fick syn på Johnny Bode (någon som minns Bordellmammas Visor?) på första bänken – på sin tid en lysande sångare som med tiden blev svårt alkoholiserad och kunde hitta på vad som helst och ofta gjorde det.
”Jag kommer dåligt ihåg texten, men är det inte fantastiskt att jag har stämman kvar”, sa Maj, som rördes av Bullengästernas stående ovationer.
Jo, det är fantastiskt. Hela hon är fantastisk, Maj Lindström. Hon har hämtat sig från en sjukdom och eftersom hon bor granne med Bullen/Två Krögare så lär vi få se hemme oftare igen. Tillsammans med väninnan Ruth ”Lillan” Törnberg, journalist och tidigare pressansvarig för Malmö Stadsteater där Maj firat så oerhört stora triumfer ända sedan premiäråret 1944.
”Det känns ända in i hjärtat”, sa Karl-Åke Kronkvist, basist i East End Jazzmen. Vi var en och annan som kände något vått i ögonvrån.

Maj Lindström och Gun Hanell på Bullen/Två Krögare. Mobilfotot taget av Kjell Hansson.

 
När jag kom hem fick jag av en händelse in Tv24, SvT-kanal med otaliga repriser. Nu var det Allsång På Skansen med den odräglige – OBS i mitt tycke – Anders Lundin. Där ett vedervärdigt dansband med halvfeta medelålders gubbar med väl exponerade ludna bringor i parodiska kostymer mördade Purple Rain, en klassisk låt av och med Prince.

Usch så vidrigt! Vilken kontrast till vad jag upplevt på Bullen/Två Krögare!

SBAB, jävla bondfångare!

Yipee! Bredbandstelefonin fungerar. Både gällande den fasta telefonin och datorn, den ena i alla fall. Tack snälla Tele2!

Men aldrig får man vara riktigt glad. Jag har fått ett nytt hatobjekt, Sveriges Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB. Rena bondfångeriet det dom ägnar sig åt.
Saken är ju den att jag sålt min lägenhet på Möllan och flyttat till en hyresrätt i Slottsstaden. Självfallet gällde det då att lösa lånen.
Detta sköttes av mäklaren som fick ett slutbesked på hur mycket som skulle betalas in. Jag har full förståelse för att man för de fasta lånen får betala en ränteskillnadsersättning. Som uppgick till totalt drygt 26.000 kronor. Det är i alla fall avdragsgillt.
Allt var frid och fröjd, lånen reglerades per den 1 juli.
Men SBAB var inte nöjda, Man pressar ut mera pengar. Och fakturerar ytterligare drygt 1300 kronor i ränteskillnadsersättning för ränta 090701-090701. En dag alltså!
Ondsint skriver man att beloppet har förfallit till betalning och skall omgående regleras. Fakturan skickar man till min gamla adress och skriver också, att påminnelseavgift påförs nästa avi!!! Jodå, idag kom ett krav på tre gånger 50 kr i påminnelseavgifter. Också skickat till min gamla adress.
Jag skall gärna erkänna att jag direkt ringde upp och i icke särlskilt hovsamma ordalag sa vad jag tyckte om SBAB. Jag var rent av oförskämd, erkännes. Men jag ångrar inte ett ord vad jag sa.

Nu är jag så gammal så jag utgår ifrån att jag aldrig mera behöver använda mig av SBAB:s tjänster. Jävla bondfångare!

Det finns MAT – och så finns det FESTMÅLTIDER!

För en gångs skull skall det handla om mat. Jag åt nämligen en alldeles fantastisk måltid på Jägersro i går kväll när man hade pressmöte inför Hugo Åbergs Memorial på tisdag. Så suveränt gott.

Jägersro har ju själv tagit över driften av sina restauranger sedan man äntligen blivit av med och ”exporterat” SSP till Swedbank Stadion där klagomålen redan och inte oväntat ljuder. Hehe…
I går fick vi en liten försmak på vad som skall bjudas i den fullsatta Jägersrorestaurangen på tisdag. Synd om er som inte fått plats. Källarmästare på Jägersro är Stefan Widman Allansson. I styrelsen i Jägersros Restaurang AB sitter bl a Tareq Taylor, ”kändiskock på TV”, som drog igång Trappaner som blev Malmö bästa restaurang, och numera driver Slottsträdgårdens Kafé som snabbt blivit något av ett vallfärdsställe trots sin något undanskymda placering i närheten av Mölleplatsen. Dessa herrar bjöd i går tillsammans med Björn Englesson på en ”något uppjazzad version” – enligt Taylor – av Åbergsmenyn. Med ölmeny i stället för vin!
Som ”fingerfood” till Hven Vodka på vete en skånsk spickeskinka med chutney på kiviksäpple och rosmarin. Sedan gravad lax i bit sotad på en sida med senapsfröcreme och dillolja och hembakat kumminknäcke. Till detta dracks Falcon Gammelbrygd mörk lager på källvatten rån Österäng och Hven Aqua Vitae med smak av ek och Johannesört.
Varpå följde örtpanerad gös med dillveloute, smörade vaxbönor, ärtskott och polkabetor (en slags rödbeta). Smör, smör, smör och f-n så gott! Till detta dracks Whistable Bay Organic Ale, en engelsk ale med stor kryddig humlearom och citrusfrukt som Allansson ville jämföra med en fet fatlagrad Chardonnay. Yes!
Men det bjöds mera. Vad sägs om en lågtempererad kalvrygg – med tomatsky, rödlöksmarmelad och färskpotatis med confiterad sommarkål, brytkålsallad och ärtskott med vinäger. Kalven så mör att kniv var ett onödigt verktyg. I glasen Samuel Adams Summer Ale 5,3%, en ljus ale från Boston med inslag av citrus och antydan av tropisk frukt med liten sötma och måttlig beska. Inte helt fel!
Desserten, den ljuvliga desserten… Tryffelkaka med hasselnötter och espressokaramell. Beledsagat av Black Wych 5% överjäst stout från Whychwood Brewery i England, brända toner med inslag av rågbröd och kaffe! Till detta också en Hven Gin på enbär, kardemumma, Sichuanpeppar, anis och Guineapeppar.
Låter det gott? Det var det också! Så gott att det väl egentligen borde vara förbjudet i detta jantelagens förlovade land!

Ett minne av Hugo Åberg

I morgon körs Hugo Åbergs Memorial på Jägersro för 40e gången. 1969 omkom Hugo Åbergs i en bilolycka utanför Hurva. Året efter hade man på Jägersro döpt om Internationella Sommarpriset till Hugo Åbergs Memorial.

Få människor inom travsporten är värda sitt eget minneslopp lika mycket som Hugo Åberg. Mannen som byggde upp det moderna Jägersro. Byggmästaren som också satte stora spår i Malmö. Att Kronprinsen är Hugo Åbergs verk vet väl det flesta. Men det är också S:t Jörgen-huset, NK-huset, Arkaden-huset, Caroli City och tidigare t ex Pilgården. Han var stor Hugo Åberg. Mycket stor.

Det fick jag erfara som ung journalist på Kvällsposten. Min relation till Hugo Åberg var inte helt okomplicerad. Man kritiserade inte det som hände på Jägersro. Hästsportskribenter som Folke ”Ödlan” Jacobson på Skånska Dagbladet och Hjalmar Adalbert ”Murphy” Johansson på Arbetet, men också Hans-Erik Arvastsson, signaturen Arvast eller Oddson, på Sydsvenskan visste att man för husfridens skull inte skulle stöta sig med Hugo Åberg. Men det gjorde jag…

Ung och arg hittade jag både det ena och det andra på Jägersro att kritisera. Jag hade inte rätt alltid. Men ganska ofta. Ordföranden Hugo Åberg gillade det inte. Han var inte van att få mothugg. Han hade gjort en klassresa och jobbat sig upp från ung hantlangare till HSB-ombudsman och HSB-chef till storbyggmästare. Helt för egna händer.

En dag fick han nog. Han bad Jägersros sekreterare Calle Holmgren kontakta Kvällspostens chefredaktör Sven-Olof Berlin. Calle Holmgren var fader till Stefan, Arbetet-journalist, landets yngste travbanesekreterare när Halmstad öppnade, första Globen-chefen, ordförande i Travförbundet, VD på Solvalla mm mm, dessutom en synnerligen god vän. Och det var Calle Holmgren också.

Nåväl, Calle kontaktade Berlin och fick till stånd ett möte mellan Berlin, Holmgren, Åberg. Och mig. Vi träffades hemma hos Berlin och det säger förstås lite om hur stor Åberg var i sta’n. Ett sådant möte hade aldrig kommit till stånd i dag.

Åberg hade bett Holmgren ta fram alla tidningsklipp där man ansåg att jag hade oförtjänt kritiserat Jägersro. Efter lite kaffe och kakor bad Åberg Holmgren att ta fram ”allt skit” som jag skrivit. Det gjorde Holmgren. En nätt liten hög. Men Calle Holmgren hade också ”i rättvisans namn” tagit med sig ”allt bra” han tyckte jag skrivit. Det var en försvarlig hög jämfört med ”skithögen”. När Hugo Åberg fick se dom två högarna utbrast han: ”Au, vi skiter i det”.

Så var det slutdiskuterat. Jag fick en bra relation med Hugo Åberg med ömsesidig respekt efter det här och vi var vänner när den tragiska olyckan inräffade den 16 november 1969. Det kan jag fortfarande känna tacksamhet till Calle Holmgren för.

En bild tagen på Jägersros sekretariat 1967 då Kvällsposten och Sydsvenskan uppvaktade på Jägersros 60-årsdag. Från vänster Hugo Åberg, Calle Holmgren, Hans-Erik Arvastsson, en några kilo mindre bloggare, Sydsvenskans tekniske chef och innovatören Inge Plymoth (mannen bakom bl a Bellevue-stadion, dom flyttbara garageplattorna och fotocellerna på Jägersro) samt Kvällspostens chefredaktör Sven-Olof Berlin. Sedan Inge Plymoth gick bort för några månader sedan är det bara Arvastsson och Kastensson kvar. Journalister är ett segt släkte…

Jag gillar det levande mer än spelet

En minnesvärd tisdagskväll med Hugo Åbergs Memorial på Jägersro har lagt sig. En stor sportslig kväll för oss som tycker att både travet och galoppen också innehåller en sportslig del.

För mig ligger intresset för de båda disciplinerna helt på det sportsliga. Jag var alltid en usel tippare när jag jobbade på Kvällsposten. Men det var ett nödvändigt ont och jag tyckte det var roligare att skriva om det som hände runtomkring bland fyr- och tvåbenta levande individer. Plus rent trav- och galopp-politiska skeenden. Idag är det i stort sett enbart spelet som gäller för tidningarna, startlistor upp och ner och fram och tillbaka. Tips, tips, tips. AB Trav och Galopp, ATG, har såtillvida lyckats väldigt bra, att banka in att det är spelet som är viktigt, inte sporten. Jag gillar det inte, men så är tiden och jag är jäkligt gammalmodig. Nog om detta.

Men en stor sportslig kväll var det inför drygt 15.000 personer. Att det för första gången var direktsändning i TV betydde säkert att det försvann – åtminstone – tusen pers. De båda inhyrda ”kom-fram-och-sägarna” av vilka jag gillar den ene men inte den andra, är båda ”seriefigurer” i TV4:s travsändningar.Och har väl lite av dubbla lojaliteter? Precis som jag när jag å ena sidan är ”officiell representant” för Jägersro när jag skriver på deras deras hemsida och å andra sidan bloggar här. Nog om detta också.

Så kan jag berätta att jag faktiskt fått delvis rätt av bostadssparföreningen SBAB, som jag skrev om för några dagar sedan. Av någon anledning hade man frångått sina rutiner, det vill säga att ränteinbetalningarna skedde vid autogiro. Den sista räntan var alltså inte betald, det har jag kollat på min internetbank. Självfallet skulle man ha räntan. Men lika självfallet var väl att jag inte skulle behöva betala påminnelseavgift när man utan att meddela något plötsligt inte använde sig av tidigare betalningsrutin? Jodå, det tyckte SBAB också, så nu får jag dom slantarna tillbaka. Inga större summor – men principen!

Det går att få rätt mot dom stora.

På måndag är det åter jazz hos min granne, det vill säga Ribersborgs Kallbadhus. Jag kan klara mig utan Roger Pontare, fast jag måste erkänna att han var mycket bra med Roger Berg Big Band på Palladium i våras. Men Vivian Buczek med Claes Crona Trio, det låter något. Det är få som kan svänga till det som hon!

I Göteborg kan man, Reepalu!

I veckan som gick spelade IFK Göteborg en kvalmatch till UEFA European League och förlorade hemma med 1-3 mot Hapoel Tel Aviv. Det är väl egentligen inte mycket att blogga om?

Nej, egentligen inte. Men vännen Fredrik påpekar att jag ju faktiskt missat en grej. Hapoel kommer från Israel och matchen spelades inför publik på (nya) Gamla Ullevi inför drygt 7.500 personer. Just det, det fanns publik. Och det hände ingenting!
Vad säger du om det, Ilmar Reepalu?! Inte var det något liv varken före eller efter matchen. Inte talade man i fritidsnämden i Göteborg om att matchen borde stoppas. Eller spelas inför tomma läktare.
Hur var det nu det var i Malmö när Sverige skulle möta Israel i Davis Cup? Jo, Ilmar Reepalu gick ut och orerade om att matchen egentligen borde stoppas och absolut spelas inför tomma läktare. Av säkerhetsskäl, sa man i den rödgröna majoriteten i fritidsnämnden.
Ilmar Reepalus motsvarighet i Göteborg, alltså ordföranden i kommunstyrelsen Annelie Hulthén som är efterträdare till storpampen Göran Johansson, är tydligen betydligt mera sansad än Reepalu. Hon skrek inte på vare sig matchstopp eller publikstopp.

Ilmar Reepalu har Malmöidrotten fått för sina synders skull.

Allting har sin förklaring…

Lite tunt med bloggarna en tid. Men även för en gammal panchis kan tiden bli knapp med mycket som skall skrivas, pressinfon och sånt. Det är Åbergs, det är galoppderby och trav och galopp i stort sett dygnet runt för att ATG-Remy Nilson skall bli nöjd och slantarna ramla in. Och så lite läkarbesök och undersökningar på det. Men jag mår bra. Det känns så i alla fall.

Hade egentligen tänkt skriva lite om hur illa jag tycker om Skånetrafiken. Från mina nya adress brukar jag ta buss 32 ner till Konserthuset och promenera dom fem minuterna till Bullen. Bilen får man lämna hemma, ett glas vin eller två blir det ju…

Men det är alldeles för fint väder. Buss 32 blir fylld med hemvändande badgäster vid badbryggorna där den far fram längs Limhamnsvägen. När den kommer till Sergels väg på seneftermiddagen finns det ofta inte plats för en sardin till. Är chauffören på vänligt humör öppnar han mittdörren så att man kan smita in där. är han på surt humör skiter han i det och kör bara förbi. Det gjorde han (eller var det en hon?) idag. Full buss? Inte så mycket, men folk är ju så jävla dumma att dom inte går bakåt i bussen.

Jag tänkte hata på nå’n slipsnisse eller knutblusemma som sitter vid sitt skrivbord och planerar tidsscheman och sånt. Inte bryr sig dom om att det är badväder och massor av folk som skall hemåt vid femtiden.Icke. För då hade dom kanske satt in några stora bussar vid den här tiden. Nu är det ofta i stället gamla slamrande bastubussar utan luftkonditionering som går på dom här tvärlinjerna.
Men så tänkte jag, att det finns ju som tur är 979797 och dom kommer alltid när man ringer. Så jag skiter i Skånetrafiken.
Och det är ju ett litet problem egentligen. Det finns så många andra större idioter i bestämmande funktioner. Marianne Samuelsson till exempel, den sparkade landshövdingen på Gotland.

Hur dum kan en människa bli, tänkte jag. Men så insåg jag att hon är miljöpartikel, gammalt språkrör dessutom. Och för sådana finns det ju faktiskt inga gränser för dumheten. Allting har sin förklaring…

Heja Lars Ohly!

Jag kan inte undertrycka en viss ovilja mot kommunisten Lars Ohly. Jag tycker rent ut sagt förbannat illa om den här flinpitten Men också lite välvilja. För ju fler grodor som hoppar ur den ständigt skrattande käften, desto mer stärker Alliansen sin ställning inför valet. Mona Sahlin är inte ensamt vallokomotiv för Alliansen inför nästa års val! Och hon har en tung släpvagn som hon själv kopplat på.

I går vällde flosklerna ut från Ohly när han talade i Gnesta. ”Ut ur EU, ut ur Afghanistan, Israel är en skurkregim” det sedvanliga USA-hatet etc. Han gav också besked om att den rödgröna oppostionen inte kommer att vara eniga när man går till val.
Bravo, Ohly! Fortsätt så! Eller hur Mona? Kommunisterna kan man lita på…

Det var Svenskt Derby på Jägersro i går. Skånske vännen Fredrik Johansson red sin sjätte Derbyvinnare på Jägersro när han vann med Handsome Hawk, samtidigt den tionde vinnaren som tränats av norske Wido Neuroth. Hittade bilden ovan i de gömmor som kom fram i samband med att jag nyligen flyttade. Den är från den gamla goda tiden när Derbyt reds i juli och lockade dubbelt så många personer till Derbydagen som de dryga 4.200 som kom i går.

Då strömmade celebriteterna till banan från semesterfirandet i Falsterbo. Det är er värderade bloggare till vänster som intervjuar en annan Derbystorhet bland ryttarna. ”Derby-Ole”, Ole Larsen red själv tre svenska Derbyvinnare, dessutom har han tränat en och startade en i söndags. Här efter segern med Long John som tränades av Benny Jensen, till höger om Ole. Long John ägdes av Carl de Geer och Otto Thott, de eleganta herrarna på bilden, som togs i TV-studion på Jägersro 1976.

Jaja, det var tider det. När presskonferensen inför Derbyt inleddes med hejdundrande lunch på t ex Kungsparken, Savoy eller Kramer och efter groggarnas glada eftermiddag avslutades med en macka och ytterligare våta varor hemma hos mig frampå nattkröken. Jodå, Benny Jensen fanns med, likaså Henning Höjelse, William Heavey, Thorwald Nordquist, Reihe Swartling, Folke Kistner och andra storheter på den tiden. Men det är preskriberat nu.

I morgon är det operation i Lund. Det går bra.

Tälten fick i alla fall vara kvar

Det stundar ännu en Malmöfestival. Något annorlunda med den mesta musiken förlagd till Folkets Park. Förmodligen ett utslag av politikernas att försöka hålla parken ”under armarna”. Om det är rätt melodi kan jag ställa mig tveksam till. Fast egentligen bryr jag mig inte.

Jazztälten finns nämligen fortfarande kvar på Södertull - Hot House’ Jazztältet och Malmö JazzHouse’ Swingtältet. Skriver detta när jag lyssnar till Sara Ahlcrona med Vackert Väder i Radio Malmöhus, faktiskt önskat av Jan Sigurd på väg till Ven. Sara Ahlcrona är en av dom som spelar både i Swingtältet, första dagen fredag 14e kl. 14.30 med sin orkester, och Jazztältet måndag kl. 15.00 med Ahlcrona Combo.

Jag har plockat ut en del andra godbitar – som jag tycker – ur båda tältens program ur den osannolikt röriga Festivaltidning som getts ut i år. En del spelningar kolliderar. Men det är bara 75 meter mellan tälten. Häng med.

Fredag 14e Swingtältet öppnar traditionellt redan 12.00 med Gunilla Postaroff Lars Wadenbäck Trio med Åke Nordin, 22.30 Gunhild Carling Big Band. Double O’Seven startar som vanligt traditionellt Jazztältets vecka kl. 15.00, kl 18.15 Swing Al Dente med Kabbe ”Joe Spinaci” Bettini.

Lördag 15e Swingtältet 17.00 Queen Josephine med band, Jazztältet 21.30 Ronald Andersen Band.

Björn Ingelstam och Niclas Bardeleben i Jazztältet söndag – men vem är Fat Tuesday?

Söndag 16e Jazztältet 14.00 Polisens Musikkår i Skåne Promenadkonsert, 20.30 Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday. Swingtältet 17.00 Gospel Glow, 20.00 Åhus Swing.

Måndag 17e Swingtältet 20.00 Gunhild Carling Swing Band. Jazztältet 20.15 Swing Kings.

Johannes Kronkvist med sitt band i Jazztältet tisdag.

Tisdag 18e Jazztältet 15.00 Johannes Kronkvist Band, 20.15 Swinging Top Seven. Swingtältet 17.30 B-gänget, 20.000 Helsingborgs Storband med Vivian Buczek.

Onsdag 19e Swingtältet 16.30 Mattias Nilsson Trio med Anna Pauline Andersson & Niklas Fredin. Jazztältet 20.15 Paul And His Gang.

Torsdag 20e Swingtältet 17.30 Ed Epstein, Johan Riedenlow & Elias Källvik. Jazztältet 20.00 Southern Syncopators.

Joe Spinaci Combo i Swingtältet fredag, sista Festivaldagen.

Fredag 21e Swingtältet 14.30 Vivian Buczek med Claes Crona Take Six, 19.30 Spinaci Combo. Jazztältet 21.30 Hennning Plum Munk & Plumperne.

En översikt av respektive tälts program hittar man inte längre i Festivaltidningen. Men på respektive hemsida – Hot House: www.hothousejazz.nu och Malmö JazzHouse www.jazzhouse.nu

Slutligen…så var det jobbigt men gick bra på lasarettet i Lund i går. Men svaren dröjer några veckor, nu skall borttagen lymfkörtel, man tog bara en, och bröstbit analyseras. Men det ser positivt ut.

Vilket äckligt kungafjäsk!

10 sidor i Expressen/Kvällsposten. 16 sidor i Aftonbladet. För sliskiga hyllningar till kungahuset och de förlovningar som följer på varandra finns det inga gränser.

Den vidrigaste undersåten är Johan T Lindwall i Kvällsposten, det är den tidningen och inte Expressen jag köper, yrkesskadad som jag är. Även om mycket av innehållet är det samma.

Redaktör Lindwall förekommer med foto på en dryg helsida där han skakar hand med det nya förlovningsparet. Samtidigt som han vänder ryggen åt Jonas och Madeleine och håller på att krypa in i kameran med sitt pomadaslickade nylle. Äckligt.

”När de – hand i hand – gick tillbaka till familjen som väntade inne i slottet vände sig Jonas till mig. Han viskade:
- Det här känns bra.
Jag förstår det.”
Tänka sig! Han viskade till Lindwall…

Aftonbladet låter i alla fall på sista sidan nye krönikören Peter Kadhammar få nästan två spalter där han under rubriken ”Journalisternas fjäsk känner inga gränser” avrättar sina kungafjäskande kolleger:
”Journalisternas reaktion speglar kungahuset som institution, en kvarleva från en svunnen tid som man antingen kan förhålla sig undersåtligt servil till eller vara revolutionär gentemot, i alla fall på låtsas… Kungen är tämligen modern men journalisterna som bevakar honom verkar vara födda på 1800-talet… I konkurrenttidningen läste jag i går om prinsessan Madeleines fästman Jonas Bergström: Han är uppvuxen i finare kretsar i Djursholm… Han kunde föra sig mer än väl i de kungliga sammanhangen…. För att åstadkomma sådana meningar har man rimligen fått sin utbildning på Grönköpings Veckoblad med avslutande examensprov: Klarar du inte att på stående fot skriva pekoral får du inte bevaka hovet”.
Peter Kadhammars passning till Johan T Lindwall är klockren!

Fjäsket för kungahuset gör mig illamående. Säljer tidningarna verkligen en massa extranummer på dravlet, då är det ju ganska illa ställt med svenska folket.

Ikväll går jag på Bullen för att lyssna på Grus i Dojjan. Det får mig definitivt att må bättre! Och så stekt fläsk med lögadoppa!

Gruset tjuvstartade Festivalen

Malmöfestivalen tjuvstartade som den gjort några gånger. Med Grus i Dojjan på Bullen/Två Krögare på torsdagskvällen. Frontfigurerna Krutte Hedberg, Bosse Linné och Peter Clemmedsen värmde upp inför kvällens kräftskiva på Stortorget.

Stämningen på fullsatta Bullen – där Gruset spelade första gången 1970! – var som vanligt, det vill säga i topp. Det kvittar om det är i det lilla formatet eller det stora på Stortorget, Krutte och grabbarna har en förmidabel publikkontakt. Festivalarrangörerna försökte för några år sedan förnya kräftskivan som drar igång det hela. Genom att ta bort Gruset. Idiotiskt! Förnyelse för förnyelsens egen skull är aldrig något att sträva efter. Protesterna haglade. Året efter var Gruset tillbaka på Stortorget och är så i dag också.
Själv äter jag inga kräftor. Gott men allergiframkallande. Så jag avstår Stortorget. Trängsel vid matbordet är heller ingenting för mig.
Det kan väl bli trångt i Hot House Jazztält också där jag tänker göra några inhopp som ölutskänkare under veckan, när och om det behövs. Det fordrar mycket personal att dra runt det hela.

Double O’Seven drar igång klockan 15.00. Vi kanske ses?

Carlingfamiljen sprängde tältet

Första Festivaldagen är över. Jag tillbringade fredagen med att alternera mellan Malmö JazzHouse’ Swingtält och Hot House’ Jazztält. Grannar på Södertull. Båda föreningarna anser förstås att just deras program är det bästa. Jag tänker inte rangordna.

Man publikmässigt vann Swingtältet när man bjöd på Gunhild Carlings Big Band, bilden ovan. Med Niklas Fredin som magnifik vikarie för Erik Bermdalen, upptagen av Tattoo i Ystad, på trumpet. Det här är lika mycket vaudevilleartisteri som swing. Gunhild Carling och hennes bröder är showmänniskor lika mycket som duktiga musiker. Jag hittade det här skivomslaget i mina gömmor:

Vinylen ”I Lost My Heart In Dixieland, The Carling Family Hot Five” är från1984 och vi ser gamle skolkamraten pappa Hans ”Cooling”, äldste sonen Max, dotter Gerd, mamma Aina, dotter Gunhild och minstingen Ulf. Samtliga med i Gunhild Carlings Big Band. Jag köpte plattan och fick den signerad på Mattssons 1985. Med i en del låtar är Anders Holmberg, också med i BigBandet. En kuriositet.
Tältet bågnade och fick öppnas upp i sidorna för att alla som ville skulle få chansen att åtminstone lyssna till energiknippet och multiinstrumentalisten Gunhild och henns familj tillsammans med bl a Gunilla Ibérer, konsertpianist och ”professor i ragtime”. Det handlar mycket om publikkontakt av tredje graden!

Tidigare under fredagen var det ljuva Sara Ahlcrona och hennes Swingband som bjöd jazzklassiker och dera glädje smittade verkligen av sig. Det syntes att Thomas Jonasson, Mattias Nilsson, Pelle ”Trazan” Jonasson och dom andra trivdes med Sara och vibrofonspelande pappa Bengt. Med känsla för SWING.

Smokinglirarna Domnivet från Landskrona är närmast en institution i det skånska musiklivet, bildades redan 1952. Swing är även deras signatur med bl a gamle amatörvännen från Jägersrotravet på piano, Olle Engbe, och med Rosa Rydberg vid sångmikrofonen. Ett gäng som alltid gör bra ifrån sig.

I Hot House-tältet inledde traditionellt Bela Reller och hans Double O’Seven, den här dagen med Hot House-basen Ulf Darinder på trumpet. Papa Bue-inspirerat och mycket publikvänligt. Det här bandet har sina trogna fans i alla väder.

Min tidigare granne Carl Alberto Bettini, även känd som Joe Spinaci i andra konstellationer, har en kvintett med Django Reinhardt-stuk, Swing Al Dente. Det svänger gruvligt om dom här grabbarna. Sologitarristen Måns Persson som frontman är formidabel, minst sagt! Håkan Andersson dragspel, Mattias Carlsson klarinett och sopransax, Love Arinell som slet sönder ett finger på basen och ”Kabbe” Bettini själv på gitarr är oerhört samspelta. Jag har hört dom repetera på innergården innan jag flyttade från Ystadsgatan. Jisses så det svängde!

Sist men inte minst i Jazztältet plats på scen för föreningens eget band, Hot House Jazzmen. Sedan trombonisten Ronnie Nilsson tragiskt gått bort nu med Ulf Darinder på trombon och Kiki Desplat på kornetten, men det låter förstås lika bra för det. Det här är ju synnerligen väl kända Malmömusiker som med Paul Bociolone Strandberg i spetsen verkligen kan och har känsla för jazzhistorien.

Det här var ett axplock från första dagen. Med tanke på som vädret ser ut just nu stannar jag nog hemma under eftermiddagen och kollar V75 på ATG Live. Kanske det blir utgång fram emot kvällningen.

Samma favoriter i olika band

Ett av nöjena med att alternera mellan Hot House’ Jazztält och Malmö JazzHouse Swingtält på Södertull är att lyssna till samma solister i olika orkesterkombinationer. Det blir ju med nödvändighet så, att duktiga musiker är efterfrågade och får sitta in lite här och där.

Ett sådant namn är Mattias Nilsson, den skickliga pianister som kan spela allt. En annan är trumpetaren Niklas Fredin. I går var det fullt ös när Sir Jay And His Blues Orchestra tog Swingtältet i besittning. Med bl a Mattias tillsammans med Niklas och förutom Åsling med gitarrer och sång själv bl a Jalle Hoffman på sax. Fullt tryck var utlovat och fullt tryck blev det sannerligen. Här vilar inga ledsamheter!

Stua 17 Big Band börjar bli tradition i både Swing- och Jazztältet. De glada norrmännen med sin egen medföljande fanclub tar några semesterdagar med familjerna. Spelade första dagen hos Malmö JazzHouse och i går hos Hot House. Gutterne og pikerne täl att höras.

Höjdpunkten under lördagen för mig var Ronald Andersen Band som avslutade i Jazztältet. Här är det Django Reinhardt, men inte bara ”zigenarjazz”. Jazzklassiker och en rejäl dos blues blev det också sedan man rivstartat med Crazy Rhythm.. I går fanns en numera inte så ofta hörd gigant vid pianot, Sven Bjerstedt, som tagit tåget ner från Kristianstad. Fredrik John kom från Lund med sin trombon, Karl-Åke Kronqvist, ”Kalle Kron”, med sin bas och i flera sångframträdanden, och så ett för mig helt nytt namn: Ronald hade från Köpenhamn förutom sina gitarrer tagit med sig 25-årige trummisen Andreas Fryland, oerhört skicklig så ung han är. Har förresten precis börjat slagverksutbildningen på Malmö Musikhögskola och ”spelar allt”, sa han.

Ikväll kan vi i Jazztältet se och höra en annan ung batterist från Köpenhamn, Niclas Bardeleben spelar med Ingelström-Bardeleben & Fat Tuesday kl. 2030 där också Kronqvists ättelägg Johannes finns med.. Men glöm inte att ”Kalle Kron” kan höras redan kl. 16.00 tillsammans med East End Jazzmen på Bullen/Två Krögare. Visserligen ”off Festivalen”. Men ändå…

En sensationell talang på trummor!

En smått sensationell spelning avslutade söndagen i Hot House’ Jazztält tredje Festivaldagen. Bandet hette Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday.Men det var utan trumpetaren Björn Ingelstam som satt på ett flygplan från Norge och ersattes av Fredrik John på trombon. Eller basun som det heter på danska.

För det i mitt tycke sensationella svarade inte Fredrik John för – hur bra han är vet vi! – utan det stod danske trummisen Niclas Bardeleben för. Blir inte 19-årige Niclas en världsartist så vete f-n…
Jag har hört Niclas förr som inhoppare i Björn Ingelstam Band. Men här, tillsammans med Johannes Kronqvist piano och Abbas Anderberg bas förutom Fredrik John, fick Bardeleben en huvudroll. På trummorna, men också som sångare. Hans version av I Wonder Who’s Kissing Her Now, delvis à capella, stod inte Perry Comos efter, en hit med Como 1947. Som ni kan lyssna på här!
”Första gången vi spelade tillsammans med Fredrik John och jag har lagt ner en otrolig träning inför den här spelningen. Väldigt nervöst men det kändes att det gick bra”, sa Niclas, som excellerade i några uppseendeväckande solon där det bl a ingick en enastående uppvisning med enbart trumpinnarna som instrument. I Björn Ingelstams frånvaro fick han också flitigt visa sin talang som sångare i låtar som On The Sunny Side Of The Street och Some Of These Days. Så länge det finns sådana talanger är det ingen risk för återväxten inom den ”gamla” jazzen. ”Inte klokt egentligen, jag skulle ju nästan kunna vara farfar till honom”, sa Fredrik John.
Niclas Bardeleben berättade också att han inledde sin karriär på trummorna som marscherande dreng i Tivoli Garden i Köpenhamn och började spela på trumset när han var 15 år gammal. En otrolig utveckling på bara fyra år. Hans rytmkänsla måste vara medfödd! Han börjar i höst – tillsammans med Björn Ingelstam – på Skurups Folkhögskola där man har en mycket välrenommerad musiklinje med jazzinriktning.

Johannes Kronqvist är några år äldre och honom känner vi väl till, han kan redan sägas vara etablerad och det är väl Abbas Anderberg också, även om jag inte kan påminna mig ha hört honom. En veteran inom det skånska jazzlivet är svängiga Marie Valentin som hoppade in som gästsångare i bl a Bye Bye Blackbird.

Absolut en mycket minnesvärd avslutning på den tredje Festivaldagen och det tackar jag främst Niclas Bardeleben för och hela gänget avtackades ovationsartat.

Jazzhistoria och skönsång

”Om jag hade vetat att jag skulle bli så här gammal, så hade jag skött mig bättre!”

Detta lär kompositören och pianisten Eubie Blake ha yttrat. Ragtimespecialisten Blake blev 100 år och fem dagar och gav konserter tills han var över 90 år, reste världen runt och när han var 91 spelade han in en LP.
Saxofonisten Thomas Jonasson återgav uttalandet ovan från Eubie Blake som introduktion till Memories Of You, skriven av Blake, när Ahlcrona Combo spelade låten i Hot House’ Jazztält på måndagen. Delvis samma konstellation som hördes i Ahlcrona Swingband i JazzHouse’ Swingtältet på måndagen. Med pappa Bengt på vibrafon, Jonasson på saxofon och Sara Ahlcrona vid sångmiken. Med annat komp dock, Bob Stalin piano, Anders Rudnert på basen och Anders Lagerlöf vid trummorna.
Det svänger gudomligt förstås, Sara bjöd på bl a Paper Moon och så fick vi Summertime med minnesvärd stämsång av Thomas och Sara – intet öga var torrt…

Fjärde Festivaldagen i Jazztältet avslutades av Swing Kings. Alltså mycket tidstroget med Paul Bociolone Strandberg på sousafon och Kiki Desplat kornett (och sjöng både franska chansoner och jazz förstås) tillsammans med Dan Gisen Malmquist klarinett, Dennis Johnsson banjo och Per Melin trummor. Klassigt och klassiskt.

Slutligen är det synd, att man inte är barn längre. Och väger under 100 kg. För då hade man kunnat ha kul i kanalen utanför Jazztältet. Ungarna ser ut ha väldigt skoj i dom upplåsbara plastkulorna som rullar runt i vattnet.

Ikväll får det bli kusarna på Jägersro. Fast jag hade gärna varit i Swingtältet som avslutar dagen med Helsingborgs Storband tillsammans med skönt svängande Vivian Buczek.

Ny chans höra Anna Pauline idag

Missade du Anna Pauline Andersson i Hot House’ Jazztältet med Johannes Kronqvist Band i går? Det finns en ny chans i Malmö JazzHouse’ Swingtältet i dag. Klockan 16.30 finns hon nämligen där med bl a ”parhästarna” Mattias Nilsson piano och Niklas Fredin trumpet.

Jazzin Jack’s-trumpetaren Jack Anderssons dotter Anna Pauline har en bred repertoar. I går tillsammans med ymnigt förekommande saxofonisten Thomas Jonasson som man gärna hör hur mycket som helst, basisten Abbas Anderberg, nye bekantskapen Henrik Eriksson-Linder på trummor förutom naturligtvis alltid lika spelglade Johannes Kronqvist på klaviaturen fick vi härliga jazzstandards som Bye Bye Blackbird, On The Sunny Side Of The Street och As Time Goes By

Det lät förträffligt så länge jag hade möjlighet att vara kvar – och säkert efteråt också! – innan hästarna på Jägersro pockade på min uppmärksamhet. Där gick det inte så bra. Som vanligt…

DET FANNS KLOKA JOURNALISTER
- MEN INTE FRÅN SYDSVENSKAN!

Slutligen något helt annat… läste i Sydsvenskan idag om en presskonferens med de fegt anonyma och maskerade idioterna, autonoma yrkesdemonstranter, som står bakom ”Reclaim Rosengårde” på lördag med bl a parollen ”Snuten ut ur Rosengård”.

Sydsvenskan ger reklam på nästan en helsida för detta gatans parlament med en jättebild som man tydligen lyckades ta trots att det rådde fotoförbud, vilket fick en del tidningar att lämna den s k presskonferensen som hölls helt på dräggens premisser. Klokt gjort. Varför lämnade inte också Sydsvenskan mötet, i stället för att ge reclaimarna den oförtjänta reklam man strävar efter?!

Ännu en dag i tälten

Lite se’n i starten idag. Och en del annat att göra dessutom. Men här i alla fall lite spridda noteringar och bilder från gårdagen.

Började min vandring mellan Malmö JazzHouse och Hot House i Swingtältet som lockade med 8 Bones. Åtta tromboner på scenen tillsammans med ett tradiitonellt komp. Det lät maffigt i gamla jazzstandards, stundtals exekverade med enbart munstycket (!) som i Sakta Vi Gå Genom Sta’n, eller Walkin My Baby Back Home som originalet heter. Kul och annorlunda.

East End Jazzband inledde i Jazztältet med spexande Ulf Darinder på trumpet tillsammans med polske Dmitr ”Jimmy” Markievicz på trombon, Anders Holmberg klarinett, hans brorsa Göran banjo och Karl-Åke Kronqvist på basen, dixieland framdrivet med oehörd spelglädje. Sån’t går hem, och grabbarna kan ofta höras på Bullen/Två Krögare.

Swingtältet igen. Nu Mattias Nilsson, som bara är så in i h-e bra vid sitt piano. I eminent sällskap med basisten Lasse Lundström, Anders Lagerlöf på trummor och trion hade två gästsolister som inte var vem som helst. Niklas Fredin på trumpet och flygelhorn och han är ju också en välljudande sångare, hans version av Sinatraklassikern Come Fly With Me drog ner ovationer. Sällskap fick man också av Anna Pauline Andersson som bl a bjöd en minnesvärd Honeysuckle Rose i duett med Lasse Lundströms bas. Det var bara så fruktansvärt bra!

Anna Pauline gjorde sedan en tjurrusning över bron till Jazztältet för direkt hoppa in i Alf Grön Och Hans Primörer. Här mötte hon sin farsa Jack Andersson, trumpet och flygelhorn, Jimmy Markievicz som trombonöste igen, Håkan Ekwall med sina saxar, Lassie Johansson vid pianot, Abbas Anderberg på basen och så förstås Alf själv vid trummorna. All Of Me, Ella-klassikern A Tisket A Tasket, My Heart Belongs To Daddy (Anna Pauline och farsan, förstås), Up The Lazy River, Blue Moon, Mack The Knife, det fanns ingen ände på godbitarna. Visst är det härligt!

Sist ut Paul And His Gang som traditionsenligt drog igång med At The Jazzband Ball och vi fick oss till livs jazzhistoria såväl muntligt av Paul Bociolone Strandberg som spelmässigt av hans kornett tillsammans med polske Jimmy på trombonen (igen), Lars Ström klarinett, Jonas Eilert sousafon, Dennis Johnsson banjo och Kiki Desplat, här bakom pianot. Klassisk jazz i tidstrogna arrangemang.

Ikväll ser jag fram emot Rolf Kärfve och hans banjo i Malmö JazzKings. Och jo, Jimmy Markiewics finns med igen. Han är flitig när han är hemma från Thailand, där han ägnar sig åt att producera DVD med svenska jazzmusiker som bl a Carling Family, Malmö JazzKings och Polish Swedish Connection med polska och malmöitiska musikanter. Klockan 18 i Jazztältet!

Slutligen… det finns flera band med familjerelaterade musiker. I Jazztältet hittade vi pianisten Johannes Kronqvist och pappa Karl-Åke, basisten, som flankerar Björn Ingelstam, trumpetaren som vi inte hört i Festivaltälten i år. Men Björn och Johannes med bl a fantastiske danske trummisen Niclas Bardeleben, klasskompis med Ingelstam på jazzlinjen vid Skurups Folkhögskola, kan höras på Ribersborgs Kallbadhus måndag 21 september, Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday heter bandet.  Biljetter på Kulturcentralen vid Victoria..

Annorlunda – och traditionellt

Ett par nerslag i tälten även den näst sista dagen. Som inleddes i Jazztältet med Kikis Jugband. Här fick jag ta hjälp.

Kikis Jugband spelar en musik som jag inte är speciellt hemma på. Med lite annorlunda instrument. Kiki Desplat på piano spelar också kazzoo, låter ungefär som att spela på kam. Paul Bociolone-Strandberg spelar förutom banjo och klarinett på en jug som man blåser i. Ursprungligen ett whiskeykrus i olika storlekar – minns en av Glenn Millers stora succéer Little Brown Jug – för övrigt också passgångarhästarnas största lopp i USA. Om det nu kan intressera någon. Bandet kompletteras av Povel Sörbris banjo, Hans Bendroth washboard och Karl-Åke Kronqvist bas. Och sång hjälps man åt med.
Konsulterade Stefan Kärfve som vet det mesta och han berättade att musiken kommer ur den svarta arbetarmusiken på 1920-talet. Något av föregångare till countrymusiken och senare tiders skiffelgrupper, med inslag av blues. Dom färgade hade inte möjligheter att alltid köpa instrument utan konstruerade sina egna. Dessutom såldes det heller ingen musik med svarta musiker i skivhandeln på den tiden. Som sagt väldigt melodiöst men även lätt att stampa takten till. Mycket uppskattat av publiken.

Dymitr ”Jimmy” Markiewicz har varit flitigt förekommande i Jazztältet. Den polskfödde trombonisten som delar sin tid mellan hemlandet, Thailand och Sverige, avslutade sin sejour på Festivalen med sin egen grupp Malmö JazzKings med Jack Andersson, trumpet, Anders Holmberg klarinett, Håkan Ekwall bassaxofon, Rolf Kärfve banjo och Bengt Ahlcrona piano. Det var My Blue Heaven, Roses Of Picardy, The Man I Love och en lång radda av gamla godbitar. Lättlyssnat och populärt, precis som det skall vara i Jazztältet.

Kvällen i Jazztältet avslutades av Southern Syncopaters. Pianisten och bandleadern Torgny Salö (bilden till vänster) har gjort någon av en kulturgärning att hålla samman det här eminenta 20-talsbandet sedan 1987. I alla fall för oss som anser att 20-talsjazz är kultur. Det här lilla storbandet – tio musiker – inledde med ett ordenligt ”sjok” hyllning till King Oliver som är något av en husgud för Southern Syncopaters. Originalarrangemang och det låter verkligen mycket Chicago men också New York och Fletcher Henderson.

På vägen hem hann jag in i Swingtältet för Z Big Band, tidigare Telia Big Band. Oerhört tight 18-mannaband med fem trumpetare och ”han i mitten” kände jag igen som Per Falk från MSO, Malmö Symfoniorkester.En gammal Ölhäfvarebroder från den tiden ”det begav sig”. Får man tyda som man vill, men då var vi alla yngre. Mycket yngre.

Det finns mycket gott i tälten denna sista dagen. Själv har jag galopphästar att bevaka på Jägersro under eftermiddagen och missar därför Take Six med Claes Crona och Vivian Buczek och A Tribute To Billie Holiday med Lynette Koyana i Swingtältet och Riverboat Jazzmen och Marie Valentin Blue Five i Jazztältet. Men när Spinaci Combo drar igång i Swingtältet skall jag vara på plats. Och en snutt Honeysuckle Roses kan det väl också bli i Jazztältet.

…innan det är dags för veckans höjdpunkt enligt min mening – Henning Plum Munk og Plumperne, som numera traditionellt avslutar Hot House-veckan. Spelglädjen personifierad!

Så var det slut i tälten

Slölyssnar ofta på Radio Malmöhus på förmiddagarna. Man missar inget väsentligt om man låter ord- och musikbajsandet gå rakt genom öronen. Språkbehandlingen är ofta usel, okunskapen tycks ibland sitta i högsätet även hos dom som är satta att leda frågeprogrammet Skånefrågan (tror jag det heter).

Jag kom att tänka på det när Henning Munk Plum & Plumperne avslutade i Jazztältet hos Hot House på fredagskvällen. Då spelade man bl a Petite Fleur som ju är skriven av Sidney Bechet, som själv hade stor succé med låten på sin sopransaxofon. I Radio Malmöhus spelade man i veckan som gick Petite Fleur med just Sidney Bechet. Eller var det månne någon annan. För han – det var en han – som presenterade låten sa att det var Sidney Becket som spelade. Becket! Uttalat med k! För obildningen i detta radioforum tycks det inte finnas några gränser?! Suck…

Plumperne avslutade alltså traditionellt den fina jazzveckan på Södertull, som ju förutom Hot House’ Jazztältet också omfattat Malmö Swinghouse’ Swingtältet. Och lite längre bort i Altonaparken även Bluestältet som jag – sorgligt att säga – inte hann besöka. Det bror inte på någon ovilja mot musiken, tvärtom. Jag gillar ”Steve Grahn-stuket” också.

Innan Plumperna drog igång hade stilsäkra Honeysuckle Roses under pianister Bob Stalin en härlig bjudning med tidlös och älskad swingmusik. Men Leif Blunck trumpet, Fredrik John trombon, Bosse Nilsson klarinett, Klas Hellkvist gitarr, Karl-Åke Kronkvist bas och Håkan Persson trummor. Och Ulla Hallström vid sångmikrofonen. Earl Hines och Fats Waller är ymnigt förekommande, 30-talet lever vidare genom den här ärrade orkestern som man nästan tror varit med sedan den tidsepok man så skickligt skildrar. Om herrarna och damen ursäkter?

Innan ”Politi-Henning” stampade in sina Plumper hann jag med ett kort besök i Swingtältet som serverade Spinaci Combo med Carl Alberto ”Cabbe” Bettini som oerhörd pådrivare. Med en av mina favoritpianister Mattias Nilsson som alltid kan svänga till det å det gruvligaste. Jag har för mig att Spinaci Combo nyligen fick ett pris som Skånes bästa bluesband. Det är dom väl värda. Men mitt besök blev kort, jag ville absolut inte missa Plumperna i Jazztältet.Och för övrigt är Stellan Viking, som avslutade i Swingtältet, bara too much. För mig i alla fall, men han lär dra folk.

Henning Munk Plum kan konsten att bjuda på sig själv tillsammans med sina danska kolleger Marc Davis bas, Henning Toxvaerd trummor och så ”för integrationen skull” Björn Ekman från Lund banjo och sång. Henning är förbannat skicklig på både sopransaxofon och klarinett, det får inte glömmas bort när han skojar friskt med publiken om vilka jazzklassiker han och bandet skrivit själv. Och att Hoagy Carmichael som skrev Stardust egentligen var svensk och hette Carl-Michael Höglund försummar han aldrig att berätta. Tro’t den som vill. Och mitt i allt öset på sopransaxen kom plötsliigt en alldeles underbar version av Burgundy Street Blues på klarinett.
Publiken var som alltid högljutt med på noterna och det skålades friskt. Faktiskt var det en äldre dam (i min ålder…) som undrade hur ”Försteplumpen” kunde komma ihåg alla noterna så mycket öl som han drack. Det sitter i ryggmärgen, lilla damen. Själv undrar jag mest hur han får tid att andas. Som alltid bjuds en gränslös spelglädje med det här bandet. Jäkligt bra. Och man har roligt också!

Musiken har tystnat, tältet är tömt och den sista ölen uppdrucken. Nu dröjer det ett år till nästa gång.

Vem är det som är en lallare?

Hittade den här artikeln, eller krönikan, i Kvällsposten i går. Mats Olsson hade kräkt ur sig igen. Men nog kan man fråga sig vem det egentligen är m är en lallare?

Linus Thörnblad var femma i höjdhoppsfinalen vid friidrotts-VM. Låt vara att han inte fick någon fullträff. Men är man då en ”lallare”? Ja, det tycker Mats Olsson i Expressen, eller Kvällsposten, eller GT. Samma tidining i princip förutom en del lokalt materiel. Samma tidningar som – också i världskrigsrubriker – för några år sedan tyckte att Tre Kronors ishockeyspelare var landsförrädare efter en VM-förlust mot Vitryssland.
Ingen skall beskylla skribenter som Mats Olsson för att vara någon nyansernas mästare. Om man så säger.
Kvällstidningarnas krönikörer försöker överträffa varandra i jakten på att få uppmärksamhet. Inga medel är för låga för att användas. Olsson tycker att Thörnblad tillhörde bottenskrapet, lallarna, statisterna.
Han är numera en rätt tragisk och patetisk figur, Mats Olsson. Han avslutar sin krönika i går så här: ”På en sidogata gick jag förbi en begravningsbyrå där en välklädd liten man stod och rökte på trottoaren. Han var omgiven av stenhårda män som såg ut som livvakter. Livet börjar, livet slutar och en man rökte på en trottoar i Berlin”.
Vilket enastående pekoral! Men Bonnierkoncernen kan nog snart hitta något pris som man så frikostigt delar ut till sina medarbetare. Tack för långvarig och trogen tjänst, kanske.

Sorgeliga saker hända…

Folktomt på Ribersborgs Kallbadhus i går när Jazzin’ Jacks från Helsingborg bjöd på Louis Armstrong-afton. Örgryte-Malmö FF 1-0. Ibland är det inte kul att vara Malmöbo…

Bara en kort promenad till Ribban i går kväll. Egentligen en rätt bra lokal för jazzevenemang i den mindre skalan. Men knappt ens 50 personer på plats när Jazzin’ Jacks, Skånes meste gladjazzare, spelade upp till Louis Armstrongkonsert. Inte kul för arrangörerna men absolut för oss som var tillstädes. Jack Andersson trumpet, Hans Ingelstam, trombon, Lasse Karlsson klarinett, Caesar piano, Anders Rudnert bas och Anders Lagerlöf trummor bjöd förstås i sin professionalitet full valuta för de i sammanhanget rätt små entrépengarna.
Men var det inte lite tätt mellan arrangemangen på kallbadhuset? På söndagen drog Victoria Tolstoy och Svante Thuresson fullt hus. Mycket jazz då också. Nej, jag var inte där, Tolstoy bra men Thuresson har jag svårt för. Kanske inte helt samma publik man vänder sig till, men nog finns det kopplingar, även om jag föreställer mig att åtminstone Tolstoy har en något yngre publik än – tyvärr – Jazzin’ Jacks.
Den är nog heller inte särskilt spendersam i sitt uteliv. Nu skall sägas att kallbadhusets serveringsutbud i alla fall i går inte var speciellt lockande. Och plastbestick som bryts av när man försöker bruka dom för att sätta i sig en torr köttbullsmacka med sillsallad, för stor att gapa över. Även om jag har en stor käft. Lokalen OK. Men vill man ha konsumerande gäster som sitter på mer än en kopp kaffe eller vatten en evenemangskväll behövs det skärpning. Det var inte bra med förre arrendatorn och det tycks inte ha blivit bättre.
Men framtiden finns ”i familjen”. Den 14 september (har jag skrivit den 21e tidigare så glöm det!) kommer Ingelstamättelägget Björn tillsammans med Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday till Ribersborg. 19-åringarna Björn Ingelstam trumpet och hans danske Skurupskompis (på Folkhögskolan) Niclas Bardeleben – fenomenal på trummor, missa det inte! – tillsammans med bl a några år äldre pianisten Johannes Kronqvist. Framtidsjazz som tar tillvara traditionerna och det låter sensationellt bra.
Till dess bör arrangörerna se till att ta ett snack med Dygnet-Runt på Sydsvenskan, som inte hade med gårdagens Jazzin’ Jacks i sin lista med evenemangstips, vare sig i papperstidningen eller på webben. Det är viktigare än man kanske tror.

…och så var det där med MFF! Skall nästa måndag möta ”Jazzin’ Jacks-staden” Helsingborg på Swedbank Stadion. Hur f-n skall det gå??? Förlust borta mot sopgänget Örgryte i går. Ingen skall beskylla mig för att vara ”blå”, men jag vill banne mig att det skall finnas minst ett topplag i fotboll i Malmö. Tyvärr tycks MFF – ledning, tränare och spelare – inte vara kapabla till detta. Ändå lär man vara rikast i fotbolls-Sverige. Vem kan förklara?

Kalla fötter på Ribban!

Uthålligheten var inte speciellt stor hos den som arrangerar spelningarna på Ribersborgs Kallbadhus. Som – det skall påpekas – inte längre är Bosse Johnsson! Den klena publiktillströmningen för Jazzin’ Jacks i går gav arrangören kalla fötter.

Det blir ingen spelning för Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday den 14 september som jag skrev om tidigare i dag. Inställd, meddelar Johannes Kronqvist. Trist för grabbarna, men jag har för mig att man skall inleda jazzlördagarna i höst på Spisen i Lund i 11 september.

Eller hur Eva Flink?

Lotta Bromé tar fram sanningar

Jag gillar Lotta Bromés radioprogram ”P4 Extra” måndagar till torsdag i P4. Så enormt mycket bättre än flabbskallen Annika Lantz på fredagarna. Bromé har alltid något viktigt att berätta och bra gäster som hon inte bara intervjuar utan också lyssnar på. Utan hysteriska skrattattacker som präglar Lantz-programmet.

I dag tog Lotta Bromé upp det tragiska fallet med tre små barn som föll ut genom ett fönster på Aspnässkolan i Järfälla. Pappan till en pojke berättade om sin besvikelse över att vare sig skolan eller kommunen tagit någon kontakt med föräldrarna. Arbetsmiljöverket har konstaterat allvarliga säkerhetsbrister på skolan. En pressad rektor kom med icke särskilt hållbara bortförklaringar.

Bromé hade också sökt få en kommentar från kommunstyrelsens ordförande. En moderatkärring som bara meddelade att hon inte ville missa inledningen av Moderaternas stämma i Västerås. Punkt och slut. Så oerhört nonchalant, en så’n brist på empati. Tyvärr missade jag namnet på denne överlägsna och uppnästa representant för Moderaterna. Ännu en av dom som ser till så att politikerföraktet hålls vid liv. Stackars Järfällabor!

Gäst hos Lotta Bromé i går var min vän sedan många år, tidigare Ölhäfvarebrodern Jan Hedh, sockerbagaren. En världsartist som bagare, sockerblåsare, chokladkonstruktör, matkreatör. Och inte minst författare till många praktverk om kaffe, choklad, bröd, desserter, glass – alla böckerna utsökt illustrerade av fotografen Klas Andersson (fortfarande Ölhäfvare) som jag haft glädjen att samarbeta med under min tidigare, aktivare tid som journalist.

Jan Hedh har rest världen runt sedan ungdomstiden då han tidigt började som mässkalle på kryssningsfartyg. Det var förmodligen på Svenska Amerikalinjens Kungsholm eller Gripsholm som han mötte Lars-Erik Jansson, nästan uteslutande känd som ”Pastor Jansson”, sedernera PR-chef för TT-Line i Trelleborg under många år.

Pastorns och Sockerbagarens små practical jokes är välkända i vänkretsen. Preskriberade nu och för övrigt inte alltid så ”små”. Som den gången vid en hotellövernattning när man värmde råa ägg under varmvattenkranen och sedan placerade dom i korgen för hårdkokta ägg i frukostmatsalen. Ni kan tänka er resten… Gladpack över toalettstolen eller pissoaren har dom väl inte varit ensamma om?

Sådana berättelser gavs det dock inte plats för i Lottas program idag. Janne Hedh har för övrigt genomgått en remarkabel bantningskur som tagit bort 30 kg. Vitt vin i stället för öl på Bullen är en bidragande orsak. Tyvärr blir jag bakis på bara ett glass vitt. Så det får vara… I alla fall det vita.

En av de bättre dagarna!

Vissa dagar upplever man som bättre än andra. En sådan var fredagen.

Började med att jag äntligen fick tagit bort stygnen efter melomoperationen. Snabbt fixat på Ellenbogen. Allt såg jättefint ut. Nu väntar jag ”bara” på beskedet om det finns något ”skit” i den bröstbit och den portvaktskörtel man har plockat bort. Är kallad till Lund den 16 september. Spännande förstås men jag oroar mig inte. Faktiskt inte. Man kan ju ändå inte göra något.

I går blev jag också i princip klar med presentationerna till Jägersroprogrammet av dom 12 hästar som kvalificerat sig till KRAFFT Svenskt Travderby nästa söndag. Det gick lätt att få tag på alla uppfödarna. Självfallet underlättat av att Menhammar Stuteri och Boko Stable, grannar på Ekerö utanför Stockholm, har vardera tre hästar med. Halva fältet från Margareta Wallenius-Kleberg och hennes dotter och svärson Annika och John Bootsman! Helt enormt egentligen och det handlar om ett Derbyfält vars kvalitet sällan eller måhända aldrig skådats.

Margareta Wallenius-Kleberg är svensk travsports Grand Old Lady. Ägare till Walleniusrederierna och mångmiljardär. Men världens bussigaste och enklaste människa. Söker man henne så kan man vara bergsäker på att hon ringer tillbaka. Menhammar grundades av hennes fader Olof Wallenius, Stall Segerhuva, vars gröna dress med det bruna axelbandet fortfarande används när Margareta har en tävlingshäst på banan.

Jag har varit med om många hästägare som kanske lyckats få fram en riktigt bra häst, och då totalt har ändrat karaktär, blivit stöddiga och osympatiska, förväntar sig röda mattan utrullad varje gång man startat sin stjärna. Inga namn… Margareta Wallenius-Kleberg är så långt ifrån dylika fasoner som tänkas kan. En hederskvinna!

Efter en Bullenvisit såg jag Sveriges roligaste man i en repris på TV5. Henrik Dorsin i sin enmansshow på Scala i Stockholm. Andra delen kommer måndag kväll, tror det är 21.55. TV5 alltså. Rekommenderas.

Jo. fredag var en av de bättre dagarna. I alla fall den här veckan…

Hoppas på tur i USA-lotteri

Man ringde mig från Universitetssjukhuset i Lund i morse. Provsvaren hade kommit och man ville se mig direkt. Det lät ju inte speciellt hoppingivande efter melanomoperationen, om man så säger.

Det visade sig att det fanns mikroskopisk spridning av melanom till Sentinel node (portvakten) lymfkörteln. Normalt sett hade detta betytt ny operation för att plocka ut flera lymfkörtlar. Men har jag tur slipper jag detta. Det avgörs av professor Donald Morton, kirurg vid John Wayne Cancer Institute i St Monica i Kalifornien. Faktiskt.

Standardbehandlingen är att operera igen och ta bort körtlarna som finns runt ”portvakten” för att se om flera är angripna. Men nu finns en möjlighet att undersöka med ultraljud. 3500 patienter från hela världen varav 40 från Lund skall ingå i forskningen. Visar forskningen att ultraljudundersökning – som enbart görs vid mikroskopisk spridning av melanom, vilket alltsä gäller för mig – leder fram till färre operationer blir detta standard. Då behöver man ju inte gå in och plocka ut friska körtlar. Jag har fått godkänna att vara med om ultraljuduppföljningom om forskarna i USA anser jag skall tillhöra gruppen. Det kan vare sig jag själv eller Christian Ingvar, som är behandlande kirurg i Lund, avgöra. Lite av ett lotteri.

Alla patienter som ingår kommer sedan att följas i tio år med läkarundersökning var fjärde månad de första två åren, därefter var sjätte månad till fem år och sedan årligen i tio år. Om man lever så länge…

Självfallet hoppas jag att jag kommer med i den här gruppen och för en gångs skull vinner i ett lotteri. Och att ultraljudundersökningen visar att övriga körtlar är friska, vilket det är gott hopp om. Annars blir det ny operation inom några veckor. Det slipper jag gärna.

Dich Passer var den störste i Danmark

Den 3 september 1980 dog Danmarks störste komiker Dirch Passer 54 år gammal. Han dog bakom scenen under en föreställning med Tivolirevyn i Köpenhamn.

På torsdagen var vi några stycken som mindes Dirch Passer vid hans grav på kyrkogården i Dragör där han ligger under en enkel sten med enbart namnet Dirch Passer. Inga födelse- eler dödsdatum. Han föddes den 18 maj 1926 i Köpenhamn. Man kan lugnt påstå att han brände sitt skepp i båda ändar. Det är Dich Passer som sagt att ”man skulle varit dvärg så hade ölen varit mycket större”!

Rolf Åkesson skvätter lite whisky över Dirch Passers gravsten som en hyllning till Danmarks störste komiker.

Det var första gången jag var med den lilla gruppen i Dragör som igår bestod av Kristina och Rolf Åkesson och Lasse ”Skuggan” Dahlberg. Ingen tyst minut, men en blomma och skvätt whisky över gravstenen och en halv minuts unisont skratt! Så halvdansk jag är har jag tyvärr aldrig upplevt Dirch Passer i verkligheten. Men filmer har jag sett, han gjorde väl drygt 100 stycken under sina intensiva år. Han var också ledande revyman på ABC-Teatern, Cirkusrevyn på Bakken och Tivolirevyn.
Dragör är i dag en sovande idyll sedan bron kom och båtarna försvann, Det finns dom som saknar båtarna. Visst, det kan jag också göra. Men det fanns ju faktiskt båt efter brons intåg. Men inte f-n åkte jag med den. Nä, tåget och så buss 35 från Tårnby till Dragör. Bistro Dragör finns på hörnan och smörrebröden är utsökta.
Hur det nu blev så, vet jag inte. Men Kristina och Rolf har hittat några sunkställen – men herregud så billigt! – vid Christianshavn. Falken på Prinssegade och Kanalbodegan runt hörnan på Christianshavn Torv. Billigt – men det var länge sedan kläderna luktade rök när man kom hem.

Nåja. Innnan Skuggan och jag hade det tvivelaktiga nöjet att ta Öresundståget hem, så har jag letat fram två av Dirch Passers klassiska succéer från Cirkusrevyn. Först hans ”fingernummer” som ni kan klicka på här. Och sedan ”babygungan”. Finns här! Den som vill botanisera vidare om Passer går förstås in på Youtube. En viss kunskap i danska är önskvärd. Fast inte i ”fingernumret”.

Hemresan var det. Öresundstågen sköts tydligen numera av DSB First i Danmark. Danskjävlar, sa Ernst-Hugo Järegård! Metron till Kastrup är utmärkt. Men tåget från Kastrup!!! Bara ett halvtågsätt under ”myldretid” och hälften av passagerarna kom inte med, Jo vi lyckades tränga oss in. Nästa tåg skulle komma fyra minuterr senare. Men bara gå till Svågertorp. På tåget meddelades felaktig slutdestination för tåget till stor oro för dom som skulle vidare från Malmö. Innan den unge och trevlige tågvärden – han var svensk! – fick tag på utroparen som fick erkänna att hon hade fel. Kalmar ligger ju knappast på vägen till Stockholm. Tror jag.

Dirch Passer hade säkert kunna gör något utsökt roligt på tågtrafiken över Öresund!

Sina vänner väljer man själv!

Skriver det här lördag morgon. Regnet strilar ner och det är ju inte dom bästa förutsättningarna inför en V75-lördag i Derbyhelgen. Och så var det så fint med molnfri himmel i går kväll på Lilla Torg.

Jo, jag gjorde ett sällsynt besök besök där. Överraskades av riktigt bra mat med en rejäl köttbit på något steakhouse. Billigt var det inte, men det är det ju – ärligt talat – heller inte på stamstället Bullen längre. Intog Lilla Torg med gode vännen Magnus Rundgren som sedan snart ett år ungefär lämnade sin tjänst på travförbundet för att bli administrativ chef för Courantstallet i Halmstad. Den flytten ångrar han inte. Courantstallet ägs till övervägande del av utlandsbaserade spelbolagets Unibets grundare och ägare Anders Ström och tränaren Marcus Lindgren.
Det går ju inte helt ihop med den officiella inställningen i trav-Sverige även om – så vitt jag vet – banorna nu hävt sin blockad av tillgången till travsajten travnet.se som ägs av Unibet. Som vid sidan av spelsidorna också innehåller journalistiskt material, det mest läsvärda signerat Lennart ”Elaka” Persson. Som jag inte alltid håller med, Men alltid läser. Massor av travfolk överallt. Morsade bl a på Håkan ”Hockey” Eriksson från Eskilstuna, till bordet kom Daniel Olsson som kör Lovely Lidob i Travderbyt i morgon och Petri Johansson från Kanal 75.
Ingen styr över vilka vänner man har och man kan ju inte byta vänner bara för att dom byter jobb. Nog om detta.

Apropå läsning på webben. Sydsvenskans tidigare krönikör Åke Stolt skriver många sanningar i sin krönika hos Skåneidrotten – länk uppe till höger. I går kunde man läsa: ”FÖR ÖVRIGT…undrar jag om inte respekten för det fria ordet gäller också Linus Thörnblad. Varför skall han tillrättavisas när han säger vad han tycker i ett fritt land?” Detta med anledning av att höjdhopparen vid Finnkampen gjorde en liten demonstration mot Expressen-GT-Kvällspostens krönikör Mats Olsson – vars bäst-före-datum gått ut – som bl a kallat honom lallare efter femteplatsen VM. För detta fick Thörnblad en varning från Friidrottsförbundets styrelse. Han gjorde rätt, Linus!

Efter tävlingarna idag blir det nog fotboll på TV, vilken kanal det nu är som sänder VM-kvalmatchen Ungern-Sverige. TV8 tror jag. Se’n är det väl finito på Sveriges möjligheter att nå VM. Skulle jag tro. Lika plötsligt tog det slut för damernas EM-spel i Finland. Fast vem bryr sig om det, egentligen? Upphaussat, uppskrivet och så pladask i baljan. Damfotboll, inte mycket annat kan vara mera ointressant. För mig.

Jag kom med i forskningprojektet!

Halv elva i dag ringde man från Universitetsjukuset i Lund. Jag blev ”utlottad” att vara med i det forskningsprojekt jag skrev om för några dagar sedan och som sker under ledning av professor Donald Morton vid John Wayne Cancer Institute i St. Monica i Kalifornien. 3.500 patienter från hela världen, 40 från Lund, är med.

Ingen ytterligare operation är nu av nöden för att av säkerhetsskäl ta bort ytterligare lymfkörtlar sedan man hittat mikroskopiskt spridning av melanom till Sentinel node (portvakten) lymfkörtel.. Fortsatta undersökningar sker med ultraljud var fjärde månad-

Det var ett mycket glädjande besked!

En del att se fram emot

En intensiv vecka är över. Och en vecka med diverse trevliga inslag inleds i kväll med galopp på Jägersro. Bara sju löp, rätt skönt.

AB Trav & Galopps VD Remy Nilson tvingads lämna tävlingarna på Jägersro i söndags innan huvudloppet, Svenskt Travderby körts. Tillsammans med många andra tillresta nollåttor. Rätt åt Remy! För det är ATG som bestämt att V65 inte för börja köras tidigare än 15.00 och att huvudloppet skall ligga sist. Vilket betyder första start kl. 13.10, fyra lopp innan V65. Och start för Derbyloppet först närmare halv sex, eftersom tävlingarna blev något försenade.
Jägersro tappade över 2000 personer jämfört med Derbydagen 2008. Fast det bryr sig ATG inte om. Man är enbart intresserad av spelet. Och man skall hinna avverka en V5-omgång på en annan s k saxbana innan V65 drar igång. Så var det inte i söndags dock, men V65-starten skall ändå vara densamma. Hur mycket tror man folk orkar – vänta på huvudavgörandet i drygt fyra timmar??? Jag är fullständigt övertygad om att detta starkt bidrog till publiktappet.

Nu leds Jägersro av kloka människor med Claes Lundell i spetsen. Jag kan svårligen tänka mig att man viker sig för korkade ATG-bestämmelser ännu ett år. För man vågar väl inte tro att ATG tänker om???

I eftermiddag – när reparatören är klar med min diskmaskin – får det bli en timme på rangen på Sofiedals Golfklubb. Det var ett tag sedan jag hade tid och möjlighet att lufta klubborna.

Torsdag har Tom Ahlsell furnerat mig med biljetter till genrepet på Massakerguden på Intiman, namnet till trots en komedi.

Fredag blir en förträff till det 50-års studentjubileum som sker på lördag med visning av vår gamla, nyrenoverade, skola St Petri Läroverk, som hette Realskolan på vår tid. Fredagen blir det återupplivning av Anaconda, ett kortspel som vi var några stycken som fördrev en del lördagseftermiddagar med på 50-talet. Då hemma hos Bosse Johansson i föräldravillan på Vittskövlegatan. Nu skall vi träffas hemma hos honom på Ön. Jag ser verkligen fram emot helgen. Fast hur Anaconda går till har jag totalt glömt.

Det innebär dock att jag missar Eva Flinks nya satsning på After Shopping Jazz på Restaurang Spisen i Lund. Lördag eftermiddag med start kl. 13.30. Premiärband är Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday. Det skall jag återkomma till.

Lokaltidningen reklam jag inte vill ha

Då och då dimper det ner gratistidningar i brevlådan trots väl skyltat ”Ej reklam tack”. En sådan är Lokaltidningen.

Den kom idag. Vem som egentligen ger ut skiten är tveksamt, dock uppges att det är en av Politikens Lokalaviser, så ägaren är väl dansk. Men redaktionen finns på Celsiusgatan i Malmö. Posten distribuerar och borde vara medveten om vad ”Ej reklam, tack” betyder.

Nåväl, det som upprör mig speciellt är en passus i en Krönika signerad en tjej som heter Maria Anckarsvärd apropå det nyligen invigda bostadsrättsboende Victoria Park i (på?) Limhamn. Det handlar om att det finns en reception där besökare måste legitimera sig. Jag citerar: ”Jag tycker den verkliga frågan är hur gated communities egentligen hjälper oss. Är det genom att stänga obehörigt folk ute från exklusiva boenden eller är det genom att spärra in de tvivelaktiga männsikor som av egen vilja faktiskt har valt att bo där?”

”Tvivelaktiga människor”??? Jag har själv ingen som helst lust att själv bosätta mig på Victoria Park. Har inte dom pengar som behövs heller, om nu någon skulle undra. Men att kalla människor för tvivelaktiga för att dom själva väljer hur dom vill bo! Vad rör sig egentligen i huvudet på denna Anckarsvärd? Stackars liten, vad skall det bli av denna avundsjukans representant när hon blir stor?

Apropå läsning. Fick i dag också en riktig tidning med posten – GaloppMagasinet. Ännu ett utsökt magasin från Mats Genberg i Simrishamn. Den bästa hästsporttidningen i Sverige. Utan varje ansats till startlistor, tips och spelbevakning. Skönt! Hoppas du orkar fortsätta, Mats!

Roligt på Intiman och jazz i Lund

Ikväll är det premiär för ”Massakerguden” – originalet ”Le Dieu du Carnage” – på Intiman i Malmö i samarbete med Teaterhögskolan. Det låter som en skräckföreställning. Och är det kanske till en viss del också. I komedins form, en svart komedi.

Massakerguden är skriven av fransyskan Yasmina Reza. Hon är en av världens mest spelade dramatiker i dag och Massakerguden har fått massor av s k tunga priser. bl a Tony Award som världens bästa pjäs 2009. Jag var på gårdagens genrep. Det här är roligt. Mycket roligt. Det handlar om två familjer från olika sociala skikt i ett slutet vardagsrum. Man har träffats för att reda ur begreppen om en kontrovers mellan sina 11-åriga söner. Familjen Reilles son Ferdinand har råkat slå ut två framtänder på familjen Houlliés som Bruno.
Det som börjar som ett respektfullt möte med kaffe och kaka urartar sedan helt. Konjak och cigarrer kommer in i bilden och till slut vet man inte vem som hatar vem. Jo förresten, alla hatar alla och en viss fysisk aktivitet förekommer också.
Det här är Niclas Sandströms examensarbete på Teaterhögskolan och han gör sin regidebut på Malmö Stadsteater. Familjen Reille spelas av Susanne Karlsson och Henry Stiglund, Houlliés av Veronica Dahlström och Erik Olsson. Det är som sagt väldigt roligt.
Men… tyvärr stördes jag, och flera med mig, av det dåliga ljudet. Intimans långsmala scen och breda salong är kanske inte den lättaste, men vi satt på ena kanten och en del repliker, som hörbarligen uppskattades i mitten av salongen, gick oss förbi

LUNDS JAZZDROTTNING SLÅR TILL PÅ SPISEN

Måste puffa för ett annat evenemang. Eva Flink är Queen of Jazz i Lund, helt fångad och smått devot gällande inte minst swingeran. Eva är känd från swingkvällarna på Gloria’s i Lund som snart drar igång igen. Tror och hoppas jag. Men hon har även ett nytt projekt. Restaurang Spisen – också Lund – inleder på lördag något som kallas för ”Jazz After Shopping”.

Johannes Kronqvist och Niclas Bardeleben spelar på Spisen i Lund lördag eftermiddag.

Premiären sker med ungdomarna i Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday. Det vill säga med 19-åringarna Björn Ingelstam på trumpet och flygelhorn tillsammans med studiekompisen på Skurups Jazzlinje Niclas Bardeleben, en ung trumvirtous som jag också skrivit tidigare om. Med sig har man vad som väl nästan är en ålderman i sällskapet, pianisten Johannes Kronqvist, som snart blir 23. Bandet lär kompletteras av en ung dansk elbasist som heter Magnus Larsen. Klockan 13.30 stampar man igång.
”Fat Tuesday?” Det är det samma som ”Mardi Gras”, franska för festligheterna i New Orleans dagen före ”askonsdagen”, infaller nästa år den 18 februari. Förresten så drar Hot House igång höstverksamheten på Tuppen i Malmö ikväll med Double O’Seven.

50-års studentjubileum på St Petri ”i vägen” för mig på lördag – f-n vad gammal man blitt! – det ser jag ändå fram emot. Men det lär bli fler möjligheter med Ingelstam & Co.

Vi har inte blivit ett dugg äldre!

Förfest på fredagen – det blev sent! – till dagens 50-års studentjubileum som omfattar rundtur i 50-talsbuss, visning av nyrenoverade St. Petri Läroverk (f.d. Realskolan) och middag på i Sydsvenskan av Bong i går högt hyllade Atmosfär rakt över gatan.

Förfesten hölls hemma hos Bosse Johansson på Ön i Limhamn. Det var också hemma hos honom som dom blivande studenterna spelade Anaconda, en variant av poker, då i hans föräldrars villa på Vittskövlegatan. Så här ser farbröderna ut i dag:

Stående Bo Palmaer och värden Bosse Johansson. Sittande från vänster Anders Haak, Krister Berinder (tidigare Persson) som arrangerat jubileet, Bo Widerberg, Leif Krakau och bloggaren himself.

Delar av det här gänget spelade ishockey i ett kombinerat klasslag i det som kallades Kul-i-tre under sportlovet. Den här bilden var publicerad i saligen insomnade Arbetet 1956. Hjälmarna var inte uppfunna då. Laget kom tvåa, föll i finalen med 1-0, efter en de värsta målvaktstavlor världen skådat. Signerad av denne bloggare. Jag blev pinsamt påmind om det i går kväll! Visst ser vi fortfarande ut som då?!

Från vänster Rolf Thorsell, Bo Palmaer, Eskil Pihlsgård, bloggaren-målvakten, Leif Kugelberg och Bo Widerberg.

Vi har inte blivit ett dugg äldre! Eller hur…

Vi bär våra år med heder?!

Inte en dag äldre, skrev jag på lördagen! I alla fall inte så värst många. Klassfotot ovan är taget på trappan till Malmö Realskola 1957, andra ring på allmänna linjen. Två år före studentexamen, på den tiden som studenten verkligen var en examen. I dag är det andra krav, det vill säga inga alls… Bloggaren tredje från höger i övre raden.

Inför dom sista två åren delades klassen upp i en social och en språklig gren. Vi fick lämna omtyckte klassföreståndaren Nils Brinte, till vänster i mittraden, och fick den strame Otto Widerström i stället. Det är den ”A-sociala” grenen som syns på bilden nedan, tagen i går på samma trappa vid 50-årsjubileet Inte f-n har vi blivit äldre?

Skolan firade 100 år förra året. Har pietetsfullt renoverats i år och vi fick en rundvandring under ledning av skolsekreterare Birgitta Gullstrand som välvilligt ställde upp. Det var förstås många minnen av olika slag som poppade upp. Vi var några stycken som läxats upp av rektorn Eskil Aspelin på rektorskontoret, fortfarande beläget till vänster innanför entrétrappan. Aspelin, som var mycket omtyckt, lyfte en i tinningshåret som bestraffning. Sånt var tillåtet på den tiden. Vaktmästare ”Purex” bås framme till höger när man kom in är fortfarande vaktmästarkontor. ”Purex” hade alltid brått att låsa dom stora ytterportarna vid trappan så att inga eftersläntare nådde i in till morgonbönen i den fina aulan. Det var inte alla som begåvats med egen nyckel och kunde smita in bakvägen som denne bloggare. Jag vikarierade nämligen ibland som gymnastiklärare. Och kunde åberopa detta när jag vid några tillfällen uteblev från den första av dom dubbla historietimmarna – läxförhörstimmen – vi hade efter lunchen på onsdagarna.

Innan vi vandrade runt i skolan hann vi med en bussrundtur med stopp för en god rosa mousserande bourgogne vid Lernacken och Öresundsbron. Bussen kom från Malmö Spårvägsmuseum och var av årgång 1958. Middagen på Atmosfär som på ”vår tid” hette Gondolen och var ett konditori med en mycket god butterkaka, var utsökt. Bongs höga betyg i Sydsvenskan på fredagen var absolut välförtjänt.

Krister ”f.d. Persson” Berinder från ”A-soc” och Gunilla Assarsson ”A-språk” – bl a – hade lagt ner stort jobb på att fixa det hela och kunde stort nöjda dra sig tillbaka till Stockholm respektive Helsingborg.

Pizzan var sämre än fotbollen

Köpte hem fotbollsmatchen Djurgården-Malmö FF på webben i går kväll. 109 kronor var väl helt OK även för en match mellan två taskiga lag. Datorn kopplad till TV-n gav bra bild.

Djurgården hade ingen målvakt, det betydde seger för Malmö. För all del, förspelet till andra Ofere-målet var snyggt. Men det som förundrar mig är att vissa fotbollsspelare som anses vara bra är så direkt ointelligenta. Tre Malmöspelare ådrog sig varningar – Figueiredo, Mehmeti och Kruys. Det sas på TV att det betydde att alla tre är avstängda nästa match. En varning för ett fult påhopp med dobbarna före, en för bortsparkad boll efter avblåsning och en efter provokation mot publiken. Tre helt onödiga varningar. Hur dum får man egentligen vara som relativt välavlönad fotbollsspelare?
Fast dom mest korkade var förstås dom s k Djurgården-supportrar som på grund av ointresserade och slöa vakter tilläts springa in på planen så att matchen avbröts tio minuter. Lag som har sådana supportrar kan lika gärna åka ur allsvenskan. Förlåt Fredrik, vän som är stor Djurgården-supporter.
MFF lär klara sig efter gårdagens resultat. Men att slå Djurgården är ingen större merit.

Köpte hem en pizza från grannen på Sergels väg, Via Napoli, som reklamerar med äkta vedugn. 96 kronor för en Marinara. Den var det sämsta på hela kvällen. Så förbannat seg med några ynkliga frysta räkor och fem musslor i skal. Den får man för halva priset och dubbelt så god på Möllan.

Kd vill ha ankkärring – jag vill ha musik

Anna Anka, nej det är ingen seriefigur. Däremot en skämtfigur som är gift med Paul Anka. Som egentligen inte är värd att ödsla vare sig intresse eller kraft på. Ankkärringen, alltså

Men hon har sagt att hon skulle kunna tänka sig att gå med i och stödja Kristdemokraterna. Som säger att hon är välkommen och att hennes ideal om hemmafruar stärker KD:s politik. Jovisst, men så är ju faktiskt också KD ett skämtparti. Jag blir lite skrämd när Fredrik Reinfeldt menar att en del av dom som tänker rösta på Alliansen nästa år borde lägga sin röst på KD för att rädda partiet över fyrasprocentspärren.
Egentligen tycker jag att KD borde försvinna från riksdagskartan. Men så är det där med pest och kolera. KD och därmed Alliansen kvar som regeringspartier?! Eller Mona Sahlin som statsminister?!
Fy f-n vilket val!

Apropå Paul Anka som ju är en av världens största singer-song-writers (är det så det heter). Så står en intensiv musikhöst framför oss här nere. Föreningen Hot House startade sin höstsejour på Tuppen med ett präktigt publikbrak förra fredagen som gjorde att man tvingades öppna upp även sidolokaler! Då var det Double O’Seven som lirade, nästa fredag är det Swing Guitars -95.

Roger Berg och Sylvia Vrethammar – in concert i Halmstad och Växjö.

Däremot ser det tyvärr inte ut att finnas plats i trummisen Roger Bergs kalender för några offentliga repetitioner med R3B, det vill säga Roger Berg Big Band, på Tuppen. Succékonserten med Sylvia Vrethammar på Palladium förra året får en fortsättning på Halmstad Teater i morgon och i Växjö Konserthus söndag. Är du i närheten, missa inte tillfället till en musikalisk upplevelse. Sedan väntar Cirkus i Stockholm 26 oktober och Konserthuset i Göteborg 31 oktober.
Malmö då? Den 24 oktober finns R3B på Palladium med ”Swing Kings”. Egentligen en PRO-konsert, men förra året fanns det en del överblivna biljetter som såldes till menige man och enligt Roger Bergs nyhetsbrev kan det möjligen, eventuellt bli så i år också. Jag anmäler mig. Jag är inte med i PRO, men jag bhar åldern inne… ”Smoke Rings – Hello There Music Lovers” kommer till Helsingborgs Konserthus 20 november och till Berwaldhallen i Stockholm 29 november.

Nära förestående är härliga Anna-Mia Barwe med band på Spisen i Lund i morgon när Eva Flink kommer med andra dagen av After Shopping Jazz kl. 14.00. På söndag spelar Ulf Darinder och East Eand Jazzband på Bullen igen med början kl. 16.00. Söndag också Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday på M/S Harmony vid Helsingörskajen i Helsingborg från kl. 17.00.

Måndag bjuder Ulla Neumann på jazz och visor på Ribersborgs Kallbadhus tillsammans med Peter Berglund piano, Leonard Axelsson gitarr (bilden) och Lasse Lundström bas – de två senare ingår också i R3B. Och om jag inte är alldeles felrunderrättad skall Björn Ingelstam Band gästa Falsterbo Jazzklubb på Kaptensgården onsdag. I alla fall enligt Björns Myspace-sida.

Det finns alltså att välja mellan. På söndag skall jag också hinna med att rösta i Kyrkovalet. Inte.

Livet är fullt av svåra val

Sveriges Television har det verkligen väl laddat för höstens tunga TV-kvällar, fredagen och lördagen. ”Skavlan” fredagar och ”Här Är Ditt Liv” lördagar. Det lutar åt att jag tycker Skavlan är bäst.

Fredrik Skavlan och Ingvar Oldsberg fick inte oväntat priser vid TV-kanalernas interna omröstning i olika kategorier, Kristallen. Fredrik Skavlan utsågs till Årets Manlige Programledare och På Spåret till Årets TV-program, båda framröstade av publiken. Fredrik Skavlan och Ingvar Oldsberg, dom tunga namnen fredagar och lördagar även den här säsongen. Oldsberg alltså i Här Är Ditt Liv.
Jag såg inte första upplagan av Oldsbergs program. Jag har sett båda Skavlan-programmen i höst. Inte första ”Här Är Ditt Liv” med Mikael Persbrandt men väl gårdagens med Svennis Eriksson.
Enligt min mening leder Skavlan på poäng. Han får på nytt igång intressanta samtal. Inte bara mellan sig själv och gästerna utan även mellan sina gäster. Jag skrattade gott åt Eurovision-vinnaren Alexander Rybaks försök att stöta på Lena Endre, så där lite i skymundan. Hur många uppfattade unge Rybaks försynta kommentar ”Så vacker du är”…
Ingvar Oldsberg gör väl sällan eller aldrig dåligt ifrån sig. Men är förstås väldigt beroende av den gäst han kidnappar. Gick för övrigt Sven-Göran Eriksson verkligen på Oldsbergs tafflige limousinechaufför? Han verkar vara en iskall jävel, Svennis! Inte mycket till reaktioner. Överraskad? Inte mycket? Glad, möjligen men han visade det inte speciellt. Chockad? Inte ett dugg! Det flöt liksom i en jämn smet oberoende av vilka personer ur sitt liv han mötte i programmet. Är det kanske ett värmländskt särdrag? Men en förbålt skicklig fotbollstränare har han väl ändå varit världen runt.
Nästa fredag skall visst Anna Anka komma till Skavlan. Den Ankan tycker jag förtjänar allt åtlöje hon själv skapat genom sina uttalanden. Eller kan Skavlan plocka fram en annan sida från henne som är ärligare?

I eftermiddag – Bullen och East End Jazzmen eller M/S Harmony i Helsingborg med Ingelstam-Bardeleben? Om Helsingborg – bilen eller tåget? Livet är fullt av svåra val.

APROPÅ TV…

Smockan hängde lös på Åbys travbana i går eftermiddag. Lutfi Kolgjini och Garland Kronos blev ”överfallna” av belgiske kusken Christophe Martens bakom Premiere Steed i andra heatet av Åby Stora Pris. Nära handgemäng på stallbacken  mellan Ludde och Premiere Steeds franske tränare Fabrice Souloy. Ansiktena tätt samman inför TV4-kameran:

Souloy: ”You are stupid!” Ludde: ”Fuck Yourself!”

Heja Ludde! Ge grodätarna vad dom tål!

Jacques Werups hyllning till Malmö

Adu, gå po lokal i en sån hattajävel! ”Statsministern” i näst sista stadiet på Bullen i går.

Kom att tänka på Jacques Werup och hans bok Hemstaden som kom 1982. Jacques Werup stötte jag på under min tid som frilansande radio- och TV-journalist på 70-talet i Sveriges Radios korridorer på Baltzarsgatan i Malmö. Jag köpte ett signerat exemplar med vänlig dedikation från Jacques när boken kom ut. Det var i Lundgrens Bokhandel på Södergatan.

Kan ni hitta den här boken nånstans kan jag varmt rekommendera ett köp. En kärleksförklaring till Malmö, Ribersborg, Gamla Idrottsplatsen, ”Pittahuset” (Gamla stadsarkivet på Östergatan vid S:t Petri Kyrka), Sydsvenskans oförliknelige och alltför tidigt bortgångne Bertil Widerberg (vars hem på Kyrkogatan jag gästat och kunnat lyssna på gama fonografrullar), Sturehof med Anna-Lisa och Maj-Britt (som jag då och då stöter på ute på Jägersro), tradjazzen med Coolings och Martinique Stompers (med klarinettisten Börje Wentrup som jag hade i det fotbollslag jag tränade på S:t Petri Läroverk) etc. etc. En underbar bok.
I denna finns bl a en skildring från en match på Gamla Idrottsplatsen mellan MFF och HIF:
”Smågrabbarna låg bakom målen på matcherna de åren, det vore otänkbart idag, tänk hundratals fanatiker nästan inne på planen, i ryggen på målvakterna, hängande i nätmaskorna! Nåväl, en och annan vuxen låg också där, en och annan komplett fotbollstokig vuxen, och det var just en sådan som fällde det minnesvärda yttrandet.
När domaren blåste frispark för HIF, jublade en helsingborgare, en halvvuxen grabb som nästlat sig in bland MFF-supportrarna. Det blev dödstyst bakom målet men bums kom repliken: – Adu, gå po match i en sån rockajävel!
En säkert fyrtioårig man hade fällt yttrandet och han granskade helsingborgsgrabben med yttersta förakt. Pojken hade verkligen en lustig rock, urmodig och bondsk! Alla lymlarna bakom målet skrattade naturligtvis grymt ut den tafatte tonåringen.
‘Gå po match i en sån rockajävel!’ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en del malmöitisk humor, lakonisk, realistisk, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen. Det är den sortens småsinta eller storsinta för skämt som i årtusenden kommer att rädda mången malmöbo från att gå på minor i jämmerdalen.”
Jacques Werup! Jag träffar på honom då och då på Bullen/Två Krögare, då är han ofta tillsammans med tandläkaren och skicklige pianisten Bo Stalin, också en av grabbarna jag hade i fotbollslaget (liksom bortgångne Hoola Bandoola-medlemmen Povel Randén). Och jag var faktiskt bollkalle för MFF på den tiden bakom målen på Gamla IP!

Det är lite jäktigt…

Ikväll blir det Häxjakten på Malmö Dramatiska Teater Hipp. Näst sista repetitionen inför lördagens premiär på Arthur Millers drama Spännande. Det finns anledning att återkomma i morgon.

Teatercheferna Petra Brylander och Jesper Larsson har ju lyckats så utomordentligt väl med sina skådespelare och pjäsval. I Häxjakten mina vänner Tom Ahlsell och Lars-Göran Ragnarsson i samma pjäs igen. Man har säkert förträngt Flugornas Herre för några år sedan… Innan teatern blir det Paddys med Fredrik.

I morgon kväll är det fina galopptävlingar på Jägersro med Skånska Fältrittklubbens Jubileumslöpning och några av landets elitgaloppörer. Hinner nog med ett besök på Tuppen efteråt, då Hot House bjuder på Swing Guitars -95 med bl a härlige dansken Ronald Andersen och Björn Ekman.

Lördag är det landets minsta bokmässa hemma hos gamle Kvällspostenkollegan Ulf R Johansson. Skall försöka hinna med dom flesta V75-loppen på TV innan jag går dit.

F-n, det låter som några jäktiga dagar för en gammal panschis. Bäst jag vilar mig lite!

Tungt, vidrigt – och gripande!

Det är en ruggig historia som framförs på Malmö Stadsteater Hipp. Arthur Millers Häxjakten. En ondskefull föreställning där känslor alltmer styrs av hat utan förnuft.

Sara Cronberg har regisserat flera fina uppsättningar i Malmö. Som Bubblor I Bäcken och Hedda. Arthur Millers drama har sitt ursprung i 1600-talet men utspelar sig nu i 50-60-tal i något amerikanskt litet samhälle när småflickors lek utvecklas till att djävulen kommer till byn. Med tydliga kopplingar bakåt i tiden med dödsdomar mot ”häxor”. Man kan dra paralleller till kommunistjakten och McCarthyismen och varför inte de hemska händelserna i Knutby och sekterism. Sara Cronberg gör själv hänvisningar till judeförföljelserna.
Hipp var under många är ett frikyrkotempel. Det är inte utan att man anar att lite unken lukt av gamla pingstpastorer fortfarande sitter i väggarna. Scenen är i Häxjakten en odefinierbar sektkyrka som krackelerar allt eftersom hatet och angiveriet sprider sig. Vem är egentligen god och vem är elak? Finns det någon som är god?
Lars-Göran Ragnarsson berättar att personerna har verkligt ursprung. ”Min roll Thomas Putnam var en av dom allra vidrigaste typerna”, säger LG.
Tom Ahlsell som Pastor Parris är en lismande typ, falskheten personifierad. Är det så att Pastor John Hale, spelas av Göran Dyrssen, egentligen är den gode? John Proctor gestaltad av Fredrik Gunnarsson, är han den ende som lyckas bevara känslor utan hat, det som inte Maria Heiskanen som hans hustru Elizabeth förmår utan oberörd ser honom gå mot döden?

Det är en tung föreställning men väldigt gripande och fin som den stora ensemblen – 20 personer med statister – har premiär på i morgon. Jag har nu på kort tid haft förmånen att se två ytterligheter av det breda spektra av god teater som bjuds av Malmö Stadsteater – den svarta farsen Massakerguden på Intiman och det ondskefulla dramat Häxjakten på Hipp. Gå och beskåda!

Slutligen… så inbjudande man gjort om foajén på Hipp! Borta är det murriga bruna som mötte publiken tidigare. Ljust och effektfullt ljussatt nu, dessutom har man kombinerat garderoben med försäljning av kaffe och andra drycker. Och minsann gick inte Ragnarsson Jr och bjöd påtår i pausen. Dock bara på kaffet, inte på vinet…

Läsa kan jag ju…

Intressant möte hos Ulf R Johansson på lördagen när han och Bertil Falk, liksom Ulf R en gammal Kvällsposten-kollega, bjöd in till den sjätte årgången av landets minsta bokmässan med Falks bokförlag Zen Zat. En gästerna var Sofia Boda, översättare.

I bokhandeln finns bl a Drottningen vänder blad, utgiven på Ordfront och skriven av Alan Bennet, The Uncommon Reader, och översatt av Sofia Boda. Handlar om drottning Elizabeth II och hennes oförberedda besök i en bokbuss för att leta efter sina bortsprungna hundar. Ett besök som får henne att upptäcka det skrivna ordet.

Ulf R Johansson tillsammans med Sofia Boda, skådespelaren och regissören Arne Strömgren och Bertil Falk,

Sofia berättade om översättarens ensamma yrke, om att man inte skulle märkas, om att behandla en bok som en skådespelare bearbetar manus. Varför översätta en engelsk bok när dom flesta i Sverige förstår engelska? Det handlar om ansvar för för det svenska språket. Vad är en översättning egentligen? En dålig kopia av orginalet? En tolkning av en text som har sin egen dräkt? Det är oftast ett väldigt kul jobb, lite av en blandning av poesi och matematik. Som frilansare har man också en stor frihet i ett jobb som aldrig blir tråkigt, var något av det vi fick oss till livs av Sofia Boda.
Hon sa också att hon själv helst läste en bok på originalspråket eftersom om hon läste en översättning hade svårt att inte lägga professionella synpunkter på det översatta.
”Allt är kanske inte roligt, mitt verkliga bottennapp är Jane Moores The Second Wives Club som på svenska heter Exhäxorna, men man får ibland ta sådana jobb också”, sa Sofia Boda om denna kärleksroman som Norstedt gett ut, En storsäljare, den sortens litteratur har också sina läsare…
Köpte med mig Zen Zats senaste bok Den siste Iguanodon som ingår i Klassikerserien Dolda Noveller och Glömda Pärlor, skriven av Sture Lönnerstrand, den förste moderne svenske science fictionförfattaren med sina noveller i Levande Livet på 40-talet, konstnär och avantgardisk poet som också komponerade elektronisk musik. Han gick bort för tio år sedan.

Trevligt för en gammal sportjournalist att få vara med om dessa träffar. ”Fast du har väl inget med kultur att göra”, tyckte en av gästerna. Men är inte ett sådant yttrande lite väl elitistiskt? Läsa kan jag ju… Och Ulf R Johansson kan ju på sitt visitkort sätta ut att han varit sportkrönikör på Kvällsposten! Så det så!

Sten Tecknares jazzprofiler

Ni har kanske sett honom? Mannen som sitter i närheten av scenerna vid jazzarrangemang med ett block framför sig och ritar av musikerna. Sten Johnson, Sten Tecknare kallar han sig.

Jag träffade på honom på Tuppen senast vid Hot Housekonserten med Swing Guitars -95. Hade sett honom både i Jazztältet och i Swingtältet under Malmö-Festivalen. Han kallar sig illustratör, grafisk formgivare och konstnärlig mångsysslare. Intresset för att teckna jazzprofiler kom under en semestervecka förra året i Allinge på Bornholm.
Sedan dess har intresset utvecklats. Möjligen kan det bli en utställning i samband med något jazzarrangemang? Sten har haft kontakt med Hot House’ ordförande Ulf Darinder. Som han avbildat så här:

I fredags porträtterade han bl a Björn Ekman i Swing Guitars -95:

Den som vill se och läsa mera om Sten Tecknare rekommenderar jag att gå in på hans hemsida: Klicka här och sedan scrolla vidare till ”jazz” i vänstermarginalen.

Kul krumelurer i Nysningen

Det sker mycket på Malmö Stadsteater. Har på en dryg veckas tid nu sett genrep på Massakerguden på Intiman, Häxjakten på Hipp och Nysningen, som har premiär på Hipp ikväll.

Nysningen är en längre version av det som visades på Hedmanska Gården i somras. Ett antal noveller av Anton Tjechov som i Magnus Schmitz skepnad knyter ihop berättelserna som av amerikanske dramatikern Neil Simon skrivts om för scenen. Det är mycket underhållande!
”Jag är faktiskt stolt över att tillhöra ensemblen på Malmö Stadsteater. Vi har så väldigt många fina skådespelare”, sa Tom Ahlsell som var spelledig från Häxjakten och kunde övervara gårdagens genrep.
Tom Ahlsell är en av veteranerna i den utsökta ensemblen och vet vad han talar om. Han gjorde mig uppmärksam på att Magnus Schmitz i en av scenerna gjorde en parodi på – eller kanske tolkning av – författaren Björn Ranelid. Kenneth Milldoff gör flera festliga krumelurer, Mattias Linderoth är en sprätt och rysansvärd tandläkare utan att vara utbildad, Siw Erixon en smått diabolisk fru i en scen med oväntad upplösning tillsammans med en undergiven guvernant spelad av Cecilia Lindqvist. Bland annat, det är många krumelurer som passerar förbi under cirka två timmar.
Sammanlagt är det nio olika Tjechov-noveller som regisserats av Johan Huldt. En kul kväll, var det!

Foajén på anrika Hipp har fått en ansiktslyftning, ljust, luftigt och serveringen är samordnad med garderoben.

Slutligen… apropå nöjes-Malmö… nästa lördag arrangerar Harry Arnold-Sällskapet konsert på Palladium kl. 18.00 med Z Big Band under ledning av Martin Lavröd (jo, det är han som är ”trafikgubbe” i Radio Malmöhus) och gästsolist är den fantastiske trombonisten Nils Landgren. Förstås blir det mycket från Harry Arnolds repertoar, swing och blues. Biljetter på Kulturcentralen och den som har Sydsvenskans Stjärnkort klarar sig undan med 295 kronor.

”Mysa…?” Fy f-n!

Sistlidna helgen var som gjord för att stanna inne och ha det skönt. Men absolut inte ”mysa”, detta skräckinjagande ord som är så populärt för tiden. ”Mysa”… fy f-n! Det får mig att tänka på mjuka, pissluktande träningsbyxor och chips. Urrrk!

Men jag har observerat. I tidningar och framför TV:n. Hurusom lyxhoran från USA fortfarande anses värd helsidor i den kolorerade kvällspressen. Ehuru ”tillbaka i sitt rätta” element, som Skavlan sa i fredags. Men hon hade ju faktiskt fått vika ut sig hos honom också en vecka tidigare. Fast egentligen är hon ju inte värd att reta upp sig på, denna antivarelse och seriefigur som nog egentligen inte finns i verkligheten?
Annars är ju Fredrik Skavlan helt oförliknelig som programledare. Naturligtvis har han en duktigt redaktion runt omkring sig. Men han lyssnar, han ställer rätt följdfrågor, han får gästerna att prata med varandra samtidigt som det för programmet vidare. Så oerhört lyhört och skickligt.
Som i fredags när han i alla fall fick mig att fängslat lyssna till hjärnforskaren Jill Bolte Taylor, som drabbades stroke och – som Skavlan sa – fick sin egen hjärna att forska på. Fascinerande!
Författaren Björn Ranelid, ovanligt men inte i negativ mening, nertonad och norska deckarförfattarinnan Anne Holt kom liksom artisten Mika – med sympatisk framtoning – opåkallat in på hjärnans funktioner och Skavlan kallade vaket in Jill Bolte Taylor till intervjufåtöljerna igen. Möjligen var det förberett?
Har ni inte sett programmet så ta chansen här!

Fredrik Skavlan skulle – är jag säker på – bli en utsökt programledare för ”Här Är Ditt Liv”. Nej. jag tycker inte Ingvar Oldsberg är dålig, men ändå har han inte riktigt fått till det. Mycket beror förstås på gästerna. Mikael Persbrandt var skådespelaren som spelade sin roll även i det här programmet, Svennis Eriksson var bara cool och okoncentrerad. Stina Dabrowski senast ville inte alls vara med men ställde upp i alla fall. Kritiserade efteråt Oldsberg för att programmet varit för snällt. Men va’ f-n? Hon gav ju själv under programmet besked om vilka frågor hon inte vill ta upp. Samtidigt som hon faktiskt också sa, att ”hon var inte helt oförberedd på att hon kunde vara en person som var aktuell för Oldsbergs program”. Jag tycker Sven Melandet gjorde rätt som inte kom till Tant Dabrowski, vad han nu hade angett för skäl. Hon är nog märkvärdigare för sig själv än för dom flesta tittarna.

Eftersom jag är gravt yrkesskadad efter alla mina år i kvällspressen läser jag i stort sett dagligen någon av kvällsavisorna. På en insändarsida läste jag ett inlägg från en som kallade sig ”Sten” som avslutades med att skribenten liknade Fredrik Reinfeldts inställning till dom har det sämst ställt i samhället med Hitlers syn på judarna. Jag tänkte att det väl ändå måste ha fallerat lite i genomläsningen av vad som publiceras. Men tydligen inte, någon förklaring eller ännu mindre ursäkt har inte publicerats.

Det är tydligen dagens journalistik och då är jag glad jag inte längre är en del av denna.

Välj rätt och tjäna pengar!

Det gäller att välja rätt bolag! Taxinäringen bjuder verkligen valmöjligheter…

Eftersom min stackars, lilla bil befinner sig på sjukhus bestämde jag mig för att ta en taxi hem från Jägersro i går kväll. När jag åker taxi brukar jag anlita Taxi 97. Det brukar också stå några sådana bilar utanför Jägersro när tävlingarna är slut. Så icke i går. Så jag bestämde mig för att ta en bil från Taxi Kurir som har någon form av avtal med Jägersro med reserverade platser vid entrén.
Det gör jag aldrig mera! Taxi Kurir är säkert ett seriöst bolag. Det har jag inga problem med. Men priset!!! 198 kronor till Sergels väg. Taxi 97, som också är ett välrenommerat bolag, har ett fast pris på 79 kronor. Det är en viss skillnad…
Det skulle aldrig falla mig in att anlita någon ”trottoarstrykare” som också finns representerade utanför banan. Då kan det bli riktigt dyrt. Men nästa gång ringer jag efter en 97-bil om det inte finns någon på plats. Det kan vara värt att vänta fem minuter för att tjäna en hundralapp!

Apropå priser…

…så är det inte bara taxi som kan kosta dyrt, se nedan. Jag var en sväng nere på stan i förmiddags för att bl a införskaffa en biljett till R3B-koncerten på Palladium lördag 24 oktober. Roger Berg Big Band alltså.

Skulle också på Ellenbogen låta kolla upp ett blåmärke som växt alldeles förfärligt på ena armen (troligen bara ett resultat av EKG-koll med en ”plopp” på det som blivit blått och orsakat blodsamling i samband med narkosen under min operation). I väntan på detta tog jag en kaffe latte – vilket jäkla ord – och en macka (ciabatta?) i miniformat på Kafferosteriet i hörnan Baltzarsgatan/Kalendegatan. Till det facila priset av – 74 kronor.

Fast då hade man gjort ett litet hjärta av mjölk i det eleganta glaset. Sån’t kostar…

Ett besök på gamla jaktmarker

En nostalgisk tripp var det för Sällskapet Ölhäfvarne när man på onsdagen avhöll sitt 45e årsmöte. Man återvände till gamla jaktmarker på Savoy. Ett möte på gott och ont…

…för Savoy finns ju egentligen inte mer. Jo, som hotell. Men tyvärr är ju skicklige hotellägaren Bicky Chakraborty (har den enda svenskägda hotellkedjan i landet i Elite Hotels) inte intresserad av restaurangverksamheter, dessa arrenderar han ut på sina hotell. Savoys vackra festsalar har gjorts om till konferenslokaler. Dock har man bevarat dom unika väggmålningarna i den gamla, stora festsalen. Här mötte vi också Viveca som konferensvärd, hon var med redan på Lars Lendrops tid.
Glädjande nog var det ett välbesökt årsmöte och ordföranden Bernt Åkerlind hade ett visst bry att hålla ordning på herrarna – för enbart sådana är tillåtna numera. I tidernas begynnelse var under några år faktiskt kvinnfolk också tillåtna. Men det blev väl ett liv och ett kiv och så togs dom bort…

Styrelsen hade också gjort ett intensivt rekryteringsjobb och faktiskt kunde 10 nya Häfvare välkomnas på ett halvårs provtjänstgöring innan man blir Ölhäfvare på riktigt. Den trista sanningen är ju annars, att vi håller på att dö ut! Två nya medlemmar kunde välkomnas fullt ut och fick genomgå den traditionella ölgången (bilden).
Men så var det ju det där med maten. Som alltid varit en viktig ingrediens hos Sällskapet Ölhäfvarne. Ingen skugga över puben Bishop’s Arms. Det är engelsk och man har sina bestämmsler. Som att all dricka skall hämtas vid disken även om sitter i den angränsande lokal och äter. Varenda liten snapsjävel… och såna brukar det bli en och annan.
Men sillamackan var god. Se’n gick jag före varmrätten, vad det nu var. Som en sur gammal gubbe. Erkännes. Men när jag rundade Rasoirhörnan till Hamngatan ropade en ung man på mig. Han hade sett mig genom krogfönstret. Det var min yngste broder Bos yngste son Kim som med sin flickvän firade att man varit tillsammans i fyra år. Inte så ofta man träffar den yngre generationen av släkten.

Då blev jag på gottt humör igen och istället för att åka hem ställde jag fötterna mot Bullen. Där vet man i alla fall vad man får och att det fungerar som man vill att det skall göra,. Och ”statsministern” var inte där, det goda humöret kunde bibehållas tillsammans med Connie, Elin och Tom och efter en stund anslöt Darinder – så blev det sällskap på bussen hem också. I lagom tid, det är ju lunchgalopp på Jägersro idag.

Åldern tar ut sin rätt, nu är det Stopptid…

Dags för stopptid! Nu är man så gammal så att man platsar i Stopptid efter Sportspegeln söndag TV1.

Lennart Persson på travnet.se ringer på söndagkvällen och undrar om det är jag som intervjuar Bob Houghton och Eric Persson i ett TV-inslag från 1974 som sänds i Stopptid. ”Har ingen aning” blir mitt svar men jag jobbade mycket för radio och TV i början av 70-talet, så det kunde det ju vara så. Men minnet, det minnet…
Det var så! Jag kollade i TV24 senare på kvällen. MFF:s legendariske Hövding Eric Persson, som alltid med glimten i ögat kallade mig för ”din gule jävel” efter mina engagement som aktiv i IFK Malmö, mest ishockey och handboll, men senare även som bl a programskribent, hade anställt en helt obekant engelsman som tränare i Malmö FF, Bob Houghton 27 år. När han för första gången träffade MFF-arna 1974 för träning på Malmö Stadion, var jag utsänd för att göra ett reportage för TV-sporten. ”Elaka Persson” på travnet.se hade rätt. Det är faktiskt jag som förekommer i reportaget. I Stopptid står det visserligen Reportage Stefan Casta , men så är det inte! Minnet – ett kul sådant – återvänder när jag tittar på det. Någon som är nyfiken? Titta då här.

Bob Houghton blev guldtränare för MFF, han tog laget till final i Europacupen, föregångaren till Champions League. Stannade till 1980 med han återvände en period till MFF 1990-92, men sånt skall man aldrig göra, och det blev inte så bra. Bob reser fortfarande världen runt som fotbollstränare. Jag träffade på honom en gång nere i Florida när jag var där i ”hästärenden”, då låg han på träningsläger där med Toronto.

Bob Houghton kom med helt nya spelidéer till MFF. Han har dock inte nämnts som tänkbar ersättare till Lars Lagerbäck…

Kalops – och minnen om Nina og Frederik!

En fantastisk himmalagad kalops med himmabagad kaga efteråt himma hos Sven Liljegren Sr på lunchen. Behövs inte mer intag idag.

Det pratades fotboll, mycket MFF förstås, tillsammans med Fille och Kjell. Nä, jag har inga problem med det. Malmö behöver att bra MFF. Förbundskaptenen dryftades också så som det blir när snillen spekulerar. Tipsen gick åt Hasse Backe med Jörgen Lennartsson eller Erik Hamrén med samma biträdande. Snart vet vi.
Vi begåvandes också med en platta som Sven sjungit in 1976. Sant! Han jobbade då på TOR-Line som intendent, han har varit restaurangman i hela sitt liv. Brukade hoppa in och sjunga med orkestern under färd till Holland och/eller Immingham i England. Då föddes planerna på en LP att sälja ombord eftersom resenärer frågade om det inte fanns. Sagt och tvättat. Rederiet fixade en sådan som spelades in i studio i Göteborg med stor orkester och kör under ledning av pianisten Curt-Eric Holmquist, känd bl a från Hagge Geigerts Revyer på Liseberg och som orkesterledare i Eurovision Song Contest på den tiden man hade orkester.
Plattan gjordes i 5.000 ex och är förstås sedan länge utgången. Men Sven hade bränt ner var sin CD till oss. Lättlyssnat är bara förnamnet. En härlig blandning av gamla svänglåtar som Busted, en dos Evert Taube förstås, Tulpaner Från Amsterdam (på holländska!) och så en i dag sällan hörd låt som heter Cool Water.
Och jag kom att tänka på Frederik van Pallandt i danska sångduon Nina og Frederik som under managern Fritz Ruzickas dompterande piska var oerhört stora i slutet av 50- och början av 60-talet. Sven Liljegrens röst 1976 påminner inte så litet om Frederiks, och jag vill minnas att Nina og Frederik bl a sjungit in just Cool Water. Annars var en av deras största succéer Mary’s Boy Child och inte minst Harry Belafonte-klassikern Come Back Liza, genombrottslåten 1957.
Jag har inte hittat just Cool Water. Men ett klipp på Youtube med självaste Louis Armstrong från filmen (man gjorde flera sådana publiksuccéer som dock sågades totalt av kritikerna!) Formula For Love 1959 finns här! På samma länk finns flera klipp med enbart Nina og Frederik. För nostalgiker.
Nina og Frederik gifte sig och blev baronessan och baronen van Pallandt. Deras vägar skildes i slutet av 60-talet. Frederik mördades i en båt på Filippinerna 1994 och senaste uppgifterna om Nina (född Möller-Hasselbalck) var att hon förestod ett dagcenter för spansktalande gatubarn i Kalifornien.

Tänk vilka idéer en – obs alkoholfri! – lunch på jädrigt god husmankost kan ge upphov till!

Byråkratiska dumhuvuden!

Byråkratiska dumhuvuden finns det gott om. Jag skall ge ett par exempel.

Räddningskåren i Malmö har begärt att få utrusta brandbilar som rycker ut till dom otaliga och anlagda bränderna i Rosengård med kameror. Ofta blir utryckningsstyrkan anfallna med stenkastning och det har så gått så långt att man begär poliseskort för att överhuvudtaget ge sig in i området där ett fåtal banditer fördärvar för den övervägande majoriteten av boende.
Räddningstjänsten Syd har skickat in en begäran till Länsstyrelsen i Skåne om att få tillstånd att installera övervakningskameror vid insatser i Rosengård.
Detta har nu Länsstyrelsen sagt nej till! Orsak? Man anser att den här övervakningen inte tar hänsyn till integriteten hos dom som bor i Rosengård. Hur jävla dum kan man bli, egentligen? Det kan ju handla om att rädda liv! Men den aspekten väger lätt hos Björn Tideman som handlagt ärendet på Länsstyrelsen.
Tideman är ett byråkratiskt dumhuvud!

Se’n till Svenska Fotbollförbundet. Dess disciplinkommitté har bötfällt Örgryte IS i Göteborg med 10.000 kronor för att det vid senaste hemmamatchen vecklades ut en banderoll på publikplats med texten ”Free Dawit Isaak Imprisoned In Eritrea Since 2001″. Dawit Isaak är svensk medborgare och journalist, fängslad utan rättegång i Eritrea i åtta år. Detta är politik, anser Fotbollförbundets disciplinkommitté med ordförande Kenneth Thallinger och vice ordförande Staffan Anderberg i spetsen. Politiska manifestationer är inte tillåtna på fotbollsmatcher.
Det här handlar inte om politik utan om yttrandefrihet. När lågpannade Hammarbysupportrar nyligen vecklade ut en banderoll där polismördaren Jackie Arklöv hyllades förbigicks detta med tystnad av disciplinkommittén. Fy f-n!
Thallinger och Anderberg är två andra byråkratiska dumhuvuden. Svenska Fotbollförbundets ordförande Lars-Åke Agrell är en fegis, han vågar inte ta ställning.

Jag hoppas att fler supporterklubbar tar efter Örgrytes och kommer med liknande banderoller. Kanske enda sättet att täppa till truten på Fotbollförbundets dumhuvuden!

En välförtjänt knäpp på näsan!

Svenska Fotbollförbundets styrelse körde över sin disciplinnämnd i går. Ordföranden Lars-Åke Lagrell meddelade att man drar tillbaka kravet om böter på 10.000 kr för Örgryte IS för banderollen om Dawitt Isaak. Det finns alltså trots allt ett visst mått av sunt förnuft inom Svenska Fotbollförbundet. Och även om Lagrell säger att det inte handlar om att köra över disciplinnämnden så är det förstås en välförtjänt knäpp på näsan för ordförande Kenneth Thallinger och vice ordförande Stefan Anderberg. Se nedan.

Kryp in i jazzvärmen!

Hösten är här. Har någon märkt det? Jag har det men är också en riktig ”fryskylling”. Usch!

Men då kan det vara skönt att krypa in på goa, varma krogen eller något annat place och lyssna på skön jazz. För nu är jazzhösten igång.

Här lite plock:

I morgon är det välgörenhetskonsert för ”Världens Barn” i Bergasalen i Bjärred kl. 18.00. Då spelar Mattias Nilssons Trio bestående av maestro själv på pianot med kamraterna Lars Lundström bas och Pelle ”Trazan” Jonasson trummor. Det kommer att svänga, var så säkra!

I morgon på Spisen i Lund spelar Alf Grön och hans Primörer med bl a sångerskan Anna-Pauline och hennes pappa Jack Andersson på trumpet (bilden). På Spisen, där man börjar 13.30 med After Shopping Jazz, framöver: 24.10 ej klart och 24.10 Ed Epstein, världsklassig saxofonist med band.
Det är Eva Flink som står bakom arrangemangen på Spisen.

Lunds egen jazzmorsa drar också igång Källarswingen på Gloria’s den 22 oktober, på torsdag kl 19.30. ”Som alltid” är det Jazzin’ Jacks (ovan) från Helsingborg som inleder. Den 29 oktober kommer Anna-Mia Barwe med vänner, säkert blir det en dos jazz po skånska. 5 november är det Alf Gröns Primörer som gästar Lund igen tillsammans med bl a Anna-Pauline och Jack A. Känner vi igen från Spisen i morgon. 12 november mera kvinnlig jazzsång av bästa klass, då kommer Vivian Buczek.

Nästa fredag kommer Pipps Blue Six till Hot House på Tuppen kl. 20.30. Där har det varit riktiga folkfester dom Hot House-kvällar som hittills avverkats i höst.
Nästa lördag kanske det finns biljetter kvar till Roger Berg Big Band på Palladium? Egentligen en PRO-konsert men en del överblivna biljetter finns/har funnits. Kolla med Kulturcentralen vid Victoria i Malmö.
Lynette Koyana finns måndag 26 oktober på Ribersborgs Kallbadhus. även här har Kulturcentralen biljetter. Då blir det med garanti en hel del Billie Holiday! Hon är bra Lynette, finns också med i Möss Och Människor på Moomsteatern.

…och det här är egentligen bara ett urval. Det finns mycket jazz i modernare tappning också, men det är inte riktigt my cup of tea.

Long Island Ice Tea – rena dynamiten!

Nyligen vann en häst vid namn Longisland Icetea på Solvalla. Hästen tränas av Tomas Malmqvist på Jägersro. Jag missade att skriva om den på Jägersros hemsida i ett första läge. Den kom med dagen efter.

Jag visste att jag hade hört namnet Longisland Icetea tidigare, men kunde inte komma på i vilket sammanhang. Förrän häromdagen på Bullen. Det är en drink. Egentligen skall det skrivas Long Island Ice Tea, det finns en variant på Long Island Iced Tea också. Men hästnamn får högst omfatta 18 typer inklusive mellanslag, därför har man skrivit ihop det.
Vi var några stycken som blev bjudna på Long Island Ice Tea i fredags av ”hockeygubbsen” som alltid värmer upp inför Malmö Redhawks hemmamatcher på Bullen. Då kom jag på var jag stött på Long Island Ice Tea tidigare.

Drinken blandas så här:

2 cl Vodka
2 cl Gin
2 cl Rom
2 cl Tequila
2 cl Cointreau
1/4 pressad citron
Coca Cola

Fyll drygt halva glaset med is.
Häll i Vodka, Gin, ljus Rom, Tequila, Cointreau och citronjuicen.
Fyll upp med Coca Cola, rör om och garnera med en citronskiva.

Jo, det är rena dynamiten! Jag hade tillsammans med Kaj Dannegård blivit bjuden på denna förrädiska drink – den är väldigt god! – av vår vän, framlidne boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson, i en bar i Portal Nous på Mallorca, vid juletid för så där en 20 år sedan. Inte bara en drink, vill jag minnas. Den var som sagt väldigt god. Jag blev också något berusad, vilket är ett understatement.

Därför tackade jag nej till dunderdrinken på Bullen. På så sätt kunde jag också uppskatta den hemmagjorda Limoncellon (grappa) till fullo när vi – Käthe ”Häxan”, Kjelleman, Fredrik och jag – bjöds en kulinarisk fyrarätters hemma hos Eva i går.

Sverige är fantastiskt!

Sverige är fantastiskt! Nu skall P-vakterna i Malmö utrustas med kameror i sina huvudbonader. Men Räddningstjänsten får inte ha kameror som skydd.

Man borde förstås inte vara överraskad över byråkratiska dumhuvuden på Länsstyrelsen i Malmö. Nyligen fick Räddningstjänsten Syd avslag på en begäran om att ha kameror på utryckningsfordon för att skydda räddningsmanskapet mot stenkastning som är vanlig när man kör in i t ex Rosengårdområdet. Det hotar folks integritet, menade en tjockskalle på Länsstyrelsen.
Men P-vakterna behöver inga tillstånd för att kamerautrusta sina huvudbonader och filma människor som dom kan känna sig hotade av, om så ”bara” med verbala uttryck. Enligt ett annat tjockhuvud på Länsstyrelsen är en sådan kamera att jämföra med en mobilkamera medan kameror på räddningsfordon anses som stationära!
Utrusta gärna P-vakterna med ”huvudkameror” om det får dom att känna sig tryggare. Det är varje människas rättighet att känna sig trygg i sitt jobb. Utom då räddningspersonal. Så har Länsstyrelsen i Malmö bestämt.

Som sagt – Sverige är fantastiskt!

Folk är idioter…

Ett litet apropå angående texten jag la in i går, se nedan. Har blivit uppmärksammad på en liten visa med Rally. Visst är det så här?! Lyssna!

Fullt glädjehus i Lund

Succépremiär på Gloria’s i Lund i går. Fullspikat och ett spelsuget gäng i Jazzin’ Jacks spred glädje. Man blir alltid glad av att höra det här gänget som vet vad dom sysslar med.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Så varför inte låta bilderna tala!

Lunds egen jazzmorsa Eva Flink med klarinettisten Lasse Karlsson, trummisen Anders Lagerlöf och basisten Karl-Åke Kronqvist.

Delar av Jazzin’ Jacks tillsammans med Eva – Anders Lagerlöf, trombonisten Hans Ingelstam och trumpetaren Jack Andersson och bakom tittar pianisten Caesar fram.

Björn Ingelstam gästspelade i Royal Garden Blues och vi fick också höra honom sjunga i Georgia On My Mind, då ersatte Lars Wadenbäck Caesar på klaviaturen.

Björn Ingelstam och härlige Caesar i muntert samspråk. Björn hade sedan en nattspelning på AF Juridicum med en ny konstellation från jazzlinjen på Skurups Folkhögskola – ”tummen upp för Skurup”, sa Björn.

Fadern, Sonen och Den Heliga Ande…  från höger Hans och Björn Ingelstam och så  Bloggaren.

Närmast på agendan står Hot House på Tuppen ikväll med Pipps Blue Six och R3B, Roger Berg Big Band, med Sara Ahlcrona på Palladium i morgon. På Ribersborgs Kallbadhus är det Billie Holiday-afton med Lynette Koyana måndag.

Orkar ni mera? R3B finns hos hos Harry Arnold-Sällskapet på Annebergsgården i Malmö onsdag, Anna-Mia Barwe med vänner på Gloria’s torsdag och mera i Lund, mycket mera, när det blir Grand Jazz på Grand Hotell nästa lördag: Nils Bondesson Trio, Viktoria Tolstoy & Svante Thuresson med Claes Crona Trio, Anders Bergqrantz Quartet, Gunhild Carling Big Band. Christina von Bülow Trio med Jan Allan samt Anders Frostin Band. Från kl. 18.00 till fram på småtimmarna.

Den som väntar…

… på nå’t gott behövde inte vänta så länge! Roger Berg Big Band på Palladium infann sig i tid på lördagen. Med Sara Ahlcrona, Anna Pauline Andersson och Lynette Koyana, 2000-talets Andrew Sisters. Fy po daj John Pohlman att kalla dom för Rogers Rabbits! Rogers Roses, tycker jag!
Mera senare!

Stående ovationer för R3B

Stående ovationer blev det för R3B, Roger Berg Big Band, på Palladium på lördagen. Konserten satt som en smäck, inte minst det svenska svaret på Andrew Sisters – Anna (Andersson), Sara (Ahlcrona) och Lynette (Koyana).

Det är ingen lätt uppgift dom här fantastiska tjejerna tagit sig på. I rask takt rev man av Rum And Coca Cola. Apple Blossom Time och Boogie Woogie Bugle Boy - det fordras mycken träning för det här. Snart nog dyker det väl upp något klipp nånstans på damerna. Men så här lät Boogie Woogie Bugle Boy med Andrew Sisters i en film från 40-talet. Och såg ut! Det är inte riktigt det här arrangemanget som Anna-Sara-Lynette bjuder på. Men tjejerna låter lika bra som förlagan! Men fy på sig lördagens conferencier (en utomordentlig sådan) John Pohlman, att döpa trion till Roger’s Rabbits. Jag tycker Roger’s Roses varit bättre!
Tjejerna hade också sina egna låtar vid konserten och jag får uttryckla en speciell förtjusning för Sara Ahlcronas version av A Tisket A Tasket ur Ella Fitzgeralds repertoar. Som någon sagt, en fantastisk, gammal röst i en ung skepnad.

I övrigt fick vi massor av swingklassiker på rad denna lördag eftermiddag som gav stående ovationer efter Roger Bergs avslutande virtuosuppvisning i Benny Goodman/Gene Krupa-klassikern Sing, Sing, Sing (skriven av Louis Prima) – och det gav två extranummer med det spelglada och perfekt täta gänget. ”Som vid några tillfällen gav mig något vått i ögonvrån, så bra lät det”, tyckte Roger själv.

Medlemmarna i Harry Arnold-Sällskapet kan faktiskt höra R3B onsdag på Annebergsgården och redan i morgon måndag blir det Lady Sings Lady då ovan nämnda Lynette Koyana hyllar Billie Holiday på Ribersborgs Kallbadhus. Mycket mera kommer med Bosse Johnsson-arrangemang senare i höst. Det återkommer jag till.

Vet Sydsvenskan vem det här är?

Skånska Dagbladet har en jazzrecensent som heter Jan Olsson. Som tycker om gammal god jazz utan att snegla på recensentkolleger för att göra sig märkvärdig. Som till exempel Alexander Agrell i Sydsvenskan. Som väl aldrig skulle förnedra sig till att skriva om fullsatta Palladium med Roger Berg Big Band? Tyvärr är det Sydis jag prenumererar på. Men vill ni läsa ett professionellt utlåtande om lördagen på Palladium på, så klicka här.

M-Gunsan kan sjunga också

Ett litet mellanspel på Bullen i går när Ulf Darinder, bröderna Anders och Göran Holmberg och Karl-Åke Kronqvist i East End Jazzmen underhöll. Och vi fick ett inhopp av tidigare KULturpolitikern och rektorn Gun Hanell (M) bakom mikrofonen i I Can’t Give You Anything But Love Baby. ”Gunsan” med förflutet som vokalist kan inte bara sjunga ut i politiska sammanhang, hon kan sjunga också.

Det visste jag inte!

När jag skrev om Malmörektorn och M-politikern Gun Hanells inhopp med East End Jazzband på Bullen – se nedan! – var det en sak jag inte visste om. Det har Ulf R Johansson gjort mig uppmärksam på.

Gun Hanell har sjungit med Duke Ellington på Malmö Stadsteaters stora scen. Det är den som numera kallas för Malmö Opera men på den gamla goda tiden också användes vid stora jazzbesök som t ex Duke Ellington. Det är banne mig stort, Gun! Tyvärr har jag ingen bild från detta tillfälle. Ni får hålla tillgodo med denna från i söndags då hon sjunger duett med Anders Holmberg och hans klarinett.

Jag har lovat arrangören Bosse Johnsson att nämna vad han sysslar med framöver. Häng med:
Helsingborgs Konserthus fredag 20 november – Happy Jazz tribute to Papa Bue med de bästa musikerna från Bue med engelske klarinettisten John Defferary, också frekvent föekommande hos Chris Barber, basisten Jens Sölund, trumpetaren Theis Jensen, the one and only Roger Berg på trummor med flera. Dessutom hyllade Roger Berg Big Band och special guests Gösta Linderholm och John ”Högtrycket” Pohlman som också ges chansen på pianot. Biljetter i Konserthuset, Helsingborgs Turistbyrå, Dunkers och www.ticnet.se.

Lördagen den 28 november kommer gänget till Konserthuset i Malmö för ”3 x 50 minuter”, dock med Roger Berg utan sitt Big Band som ersättes av Gunhild Carling Big Band. Även här med Gösta Linderholm och John Pohlman. Biljetter i Konserthuset, Julius och www.mso.se.

I går missade jag tyvärr Lady Sings Lady med Lynette Koyana på Ribban i går men inte ens jag kan vara med överallt…

Men i morgon blir det Harry Arnold-Sällskapet med R3B. Se’n får det handla om lite andra grejer på den här platsen.

Paddan har spruckit!

Glorian har hamnat ordentligt på sned. Det gläder mig. Hoppas den trillar av helt från bäraren som själv satt på sig den. Jan Guillou.

Den mannen är en uppblåst padda. Jag minns att jag använde det uttrycket i början av 70-talet redan. Jag jobbade en hel del för Sveriges Radio och television Sprang inte sällan på honom i korridorerna på Baltzarsgatan. Och på det som kallades för Måndagsklubben – eller var det Tisdagsklubben? – som ett tag fanns på det som då var Teaterrestaurangen, numera Operagrillen.
Jan Guillou var en överlägsen och dryg typ som såg ner på alla andra, hade satt sig på en egenhändigt tillverkad piedestal. Sedan dess har jag tyckt väldigt illa om honom. Försökte runt 1991 läsa en av hans Hamiltonböcker. Vendetta står fortfarande i min bokhylla med en flik från skyddsomslaget på sidan 151. En vapenfixerad detaljfylld bok, jag förstår inte den enorma uppmärksamhet som hans böcker fick,
Nu har det avslöjats att den gamle kommunisten Guillou haft samröre med den ryska spionorganisationen KGB, något som han tydligen helt förtidigit i den självbiografi som nyligen kommit ut. Där trillade böjsorna ner och han sprack!

Gamle kollegan Kent Hansson skriver i dagens Kvällsposten: ”Det är tur att dumheten inte gör ont ty då skulle Jan Guillou för jämnan gå omkring och gallskrika.” Kunde inte formulerat det bättre själv!

Som det kan gå…

Aftonbladets ledarsida i dag. Ingvar Persson avslutar sin Fredags-kolumn:
”Fotbollssäsongen är på väg att avslutas. Det är Stockholm mot Göteborg. I toppen så väl som i botten. Själv ser jag fram emot att följa Mjölby och Åtvidaberg i nästa år allsvenska.”
Som det kan gå när man skall försöka hitta en ny läsekrets… Populism?

Anyone for Mjällby?!

Usch, en så’n måndag det är!

Det är måndag. Regn, regn, regn, Sundet ligger grått och man ser inte Köpenhamn. Fortfarande har man inte bytt ut min trasiga diskmaskin. Man borde inte lämna sängen.

En dyster vecka har det varit för fotbollen. Lars-Åke Lagrell, vilken klantskalle när det gäller förbundskaptensjobbet! Han måste vara allvarligt mediakåt.

AIK svenska mästare. Kan jag möjligen förlika mig med, man var ju tyvärr bättre än blåvitt på söndagen. Men kolsäckarnas så kallade supportrar borde föranleda att man fick spela alla matcher nästa år utan publik. Heller inga supporterbiljetter till bortamatcherna! Polisen fixar det inte, det såg vi i går. Igen. Och klubben bryr sig nog inte heller.

Hammarby åkte ur allsvenskan. Bra! Deras s k supportrar är inte bättre. Och laget har ju bara varit uselt.

MFF sjua. Tränaren Roland Nilsson tycker att spelarna inte haft rätt inställning i alla matcher. Inte ett ord om sina egna insatser. Men bäst i Skåne. Och? Är han verkligen rätt man att återskapa ett topplag? Som Malmö så väl behöver!

Ändå är MFF så totalt ensamma i sta’n. Kanske är det felet? Mitt gamla IFK Malmö är ju sorgligt misskött i decennier och har i år rasat ner i lingonserien. Den klubben är ett skämt numera. Till sitt bandylag (OBS herrlag) har man värvat en norsk pike. Tjohej!

Det går i alla fall bra för Malmö Redhawks i hockeyallsvenskan. Man behöver inte vända upp och ner på tidningen för att hitta ett Malmölag i serietopp. Bara 814 omgångar kvar!

Har suttit mycket framför datan senaste tiden. ATG Live och hästarna. Så öerhört söööövande dåliga programledare. Prat, prat, prat för pratets egen skull. Ofta såväl obegåvat som okunnigt dessutom.

Regn eller ej, nu skall jag ta mig ut på Jägersro med min lilla golfcheva. Skall väl hitta något att pressreleasa om inför söndagens finaldag för galoppen.

Det var en minnesvärd häst!

En av dom bästa travhästar vi sett i Sverige dog i går i sin hage på Erikssunds Säteri. Sugarcane Hanover blev 26 år gammal och njöt sitt pensionärsliv på Erikssund hos Bengt Larsson.

Jag har två av mina bästa travupplevelser med Sugarcane Hanover och hans norske travtränare Gunnar Eggen. Båda från 1988. Först när han utklassade svenske världsmästaren Callit – bl a – i Olympiatravet på Åby 1988. Kolla här. I intervjuinslaget före loppet ser vi förutom Eggen norske sulkyvirtuosen Ulf Thoresen som lämnade oss alldeles för tidigt. Sugarcane Hanover svarade sedan för att fantastisk lopp i ett försök till Elitloppet samma år som han vann trots stor galopp.
Men en än större andra upplevelse för mig var på hösten samma år. På Garden State Raceway i Philadelphia vann Sugarcane Hanover och Eggen ett av dom absolut bästa travlopp som någonsin körts i hela världen. Det var en välgörenhetsdag för March Of Dimes, en i dag över 50 år gammal välgörenhetsorganisation i USA som samlar in pengar till forskning kring för tidig födsel och babyrelaterade sjukdomar, ”March Of Dimes – Saving Babies Together”. En dime är ett tiocentsmynt och om befolkningen bidrog med var sin dime skulle det bli enorma pengar.
Loppet som sådan blev en sportslig succé, men knappast ekonomisk. Det talades om miljonbelopp i dollar till vinnaren, det blev visst 270.000, om jag minns rätt. Men världens då bästa hästar flögs in till den nästan folktomma Garden State-banan (den amerikanska travkrisen hade redan börjat eskalera) för att se kampen mellan franske kejsaren Ourasi, amerikanarna Mack Lobell, Go Get Lost, Napoletano (hos Stig H Johansson), svenska världmästaren Callit och norskamerikanen Sugarcane Hanover.
Jag stod ute tillsammans med nyligen bortgångne tränaren Berth Johansson från Umeå (Derbyvinnare med Big Spender) på en bänk på publikplats framför det nyinvigda och nästan tomma skrytbygget. Och såg det här! Sugarcane Hanover vann före Mack Lobell och Ourasi.

Efter tävlingskarriären blev Sugarcane Hanover en av de bästa avelshingstar vi haft i landet. Han lämnade 64 miljonärer, bland annat Kramer Boy 14,3 miljoner och Jägersros Derbyvinnare Good As Gold.

Jazzhistoria med världsartister

Ronnie Gardiner, den tidigare Charlie Norman-trummisen, och Zoltan Csörsz i trumduell. Det var en av upplevelserna som gavs i Heleneholmsskolans aula på onsdagskvällen.

En föreställning som benämndes Rytmical, egentligen skräddarsydd för gymnasiet med tre föreställningar, som erbjöds även oss lite – och mycket! – äldre. En jazzexposé med utsökta musiker. En resa genom amerikansk och svensk jazzhistoria iscensatt av Jan Lundgren, den svenska världspianisten med Ystad som bas och världen som arbetsområde, tillsammans med Ronnie Gardiner. Med sin trio Mattias Svensson bas och Zoltan Csörsz trummor är Lundgren nyligen hemkommen från en Asienturné i Japan, Syd-Korea, Hongkong och Kina. Den mycket sympatiske Lundgren är också lektor vid Musikhögskolan i Malmö. Csörsz fick nyligen Stallbrödernas stipendium i Stockholm och har av en jazzsite på internet i USA utsetts till världens främste batterist alla kategorier – ofta på olika jazzscener i Malmö, bl a på Möllanrestaurangen Carib Kréol.

Ronnie Gardiner är så mycket mera än känd som ”Charlie Norman-trummis”, han har spelat med många av dom stora i USA. Har också utvecklat en metod där man med hjälp av rytmiska rörelser rehabiliterar personer med Parkinson och andra nervskador. Har för detta fått S:t Eriksmedaljen och har instiftat ett stipendium som har medel att delas ut till 2032,då han fyller 100 år… – ”Swedish drummers deserving wider recognition Award”.

Ronnie Gardiner inledde med en kort rytmlektion med publiken stående, gungande och klappande och det var nästan så man kände sig tillbaka på skoldanserna i Latinskolans och St Petris gymnastiksalar när Östen Warnerbring och hans grabbar svängde igång Hey Baberiba…

Viktoria Tolstoy är en av landets absolut främsta jazzsångerskor, nu med hemort på Limhamn! Inte en fot var stilla när hon tillsammans med bandet drog igång med Duke Ellington-klassikern Caravan. Förutom Jan Lundgrens Trio förstärkt med Ronnie Gardiner fanns unga stockholmsmusikerna Karl Olandersson trumpet och Klas Lindquist saxofon med. Dessutom kom gitarristen Mikael Gökinan med när man kom in på den modernare jazzen, jazzfunk och fusion och allt vad det heter. jag har lite svårare för det… Men det kan locka välbehövligt ungdomligare publik till jazzen.

Viktoria Tolstoy framför Jan Lundgren, Klas Lindquist, Mattias Svensson, Karl Olandersson, Zoltan Czörsz, Mikael Gökinan och Ronnie Gardiner.

Jan Lundgren, Ronnie Gardiner, Mattias Svensson och Viktoria Tolstoy bjöd på sina personliga favoriter i jazzhistorien genom filminspelningar (med lite abrupta övergångar) – kul. Och det blev både jitterbug och hiphop av fyra unga dansare.

Den här jazzhistoriska resan genomfördes och finansierades i samarbete med Utbildningsförvaltningen och Kulturförvaltningen i Malmö samt Musik i Syd. Som arrangör stod Jazzhistoriska Föreningen i Malmö där Harry Arnold-Sällskapet, Hot House, High Society, Jazz i Malmö, Malmö JazzHouse och Monday Night Big Band ingår. I publiken syntes många välkända profiler som musikerna Mattias Nilsson, Niklas Fredin, Leif Blunck, Ulf Darinder, gamla KvP-kollegerna Ulf R Johansson och Christer Borg, ”jazzkonstnären” Knut Grane (som gjort bl a den välkända akrylmålningen ovanför Amiralens scen) m fl.

Alla säkert mycket nöjda med det extranummer konserten avslutades med efter en långrandigt tacktal av vem det nu var som säkert älskade sin egen röst…

Tillbaka till staketet, Raffe!

Nu måste jag få säga-skriva vad jag tycker om TV-programmet Vinnare V75 som i TV4 bekostas med massvis av miljoner av ATG.

I dag kräkte den s k spelexperten Ralf ”Raffe” Vadsmo ur sig sin ilska för att Håkan Eriksson med hästen Device fick stryk av Jägersros Lutfi Kolgjini med Imola November.
”Han skulle kört undan, så hade inte Kolgjini hunnit ifatt. Jag blir så förbaskad. Jag hade spelat Device!”
”Raffe” låter alltså sitt eget spel styra sina kommentarer. I sämsta ”speljournaliststil”. Mellan raderna kan man ganska ofta läsa hur tidningarnas hästjournalister spelat. Men skall den monopolsituation som ATG och TV4 skapat sig nu också ge avkall på objektiviteten???
Nä, låt ”Raffe” per omgående återbördas till sitt rätta element! Det vill säga vid staketet bland dom andra staketkuskarna! För övrigt är just negativism det som genomsyrar kommentatorn Johan Edlund som försöker skapa dåliga kuskinsatser i många av loppen så fort det inte går enligt den mall han fastställt. ”Om inte om hade inträffat, om han hade gjort så eller så…” Jag beundrar Stig H Johansson som kan hålla sig lugn när Edlund försöker provocera.

Nu dröjer till mars nästa år innan Vinnare V75 kommer tillbaka. Jag tycker det finns en del att diskutera.

En resa i det kalla kriget

I dag är det 20 år sedan Berlinmuren revs. Den började byggas i augusti 1961. Senare samma år var jag i Berlin för första gången.
.
Jag jobbade som ombudsman för Konservativa Skolungdomsföreningen College hos Högerns Ungdomsförbund i Stockholm. Vi ordnade en resa till Berlin och var väl ett knapp tiotal som gav oss iväg med tåg. Ärligt talat ett gäng ganska naiva ungdomar. Det politiska medvetandet fanns väl. Men bara till en viss gräns. Walter Ulbricht var Moskvatrogen statschef i Östtyskland och mannen som lät bygga Muren. Styrkta av en eller flera öl skanderade vi på tåget ”Ulbricht in der See, ohne Schnorkel”. Det var ju inte speciellt moget men alkoholkultur inom Unghögern var inte ovanligare då än vad den tydligen – enligt händelser i Helsingborg – är i dag.

Vi bodde förstås i väst. På ett billigt pensionat. Om jag minns rätt kom tåget efter färden från Sassnitz genom Östtyskland in till Bahnhoz Zoo som då var Västberlins knutpunkt för järnvägstrafik. Såväl U-Bahn som S-Bahn passerade Bahnhof Zoo. Tunnelbanan U-Bahn körde förbi stängda och mörka stationer när man skulle passera under Östberlin.

Bloggaren tillsammans med kvinnligt ressällskap vid Bernauer Strasse 1961 – 48 år och nästan lika många kilo sedan… ”Ni lämnar den franska zonen” står det på skylten. Vid U-Bahnstationen  på andra sidan muren börjar den sovjetiska ockupationszonen.

Meningen med resan var förstås att med egna ögon få se muren. Det var inga större problem att komma in i öst via gränsstationen Checkpoint Charlie. Svenska pass räckte men det fordrades en massa stämplar och så fick man fylla i valutahandlingar. Mycket noga fylla i hur mycket östmark man växlade in. För att växla tillbaka när man skulle tillbaka in i väst och – mycket viktigt – ha kvitto på eventuella restaurangnotor och andra utgifter. Svartväxling bestraffades hårt. Övervakningen i huset vid gränsstationen på tillbaka sköttes av kpistbeväpnade vakter i taket.
Man kom inte nära muren på östsidan, även om man vid det här tillfället ännu inte hunnit färdigställa en mindre mur inne i öst och mellan muren ett minerat ingenmansland med fritt skjutfält för vakterna.

På västsidan var chocken egentligen mer synlig. På Bernauerstrasse gick muren rakt igenom husen. Fasaden på husen låg i väst, innanmätet i öst. Man hade murat upp tegelstenar i fönstren för att förhindra att folk flydde den vägen, vilket inträffade de första dagarna. På den västra sidan låg Bernauer Strasse i den franska zonen i stadsdelen Wedding, på andra sidan muren började den sovjetiska ockuperade zonen.

Nu finns ett museum, Dokumentationszentrum Berliner Mauer, på Bernauer Strasse som jag besökte när jag åkte till Berlin med Sällskapet Ölhäfvarne så där en 15-20 år senare, då bl a för bryggeribesök i väst. Men då kom vi till Ostbahnhof, alltså i öst med tåget. Där SJ hade en resebyrå. Tursamt för oss, eftersom vi missade tåget när vi skulle hem. Det var svårt att hitta rätt avgångsperrong sedan vi kommit in till ”fel” perrong med S-Bahn. Men det är en helt annan historia…

Då var all bebyggelse vid Bernauer Strasse riven, bortsett från muren förstås. Idag lär det stå en bit av muren kvar som museiföremål och som ett minne av en fruktansvärd tid i det kalla krigets historia.

Ingesson räddade pinsam TV4-gala

Tack Klas Ingesson! Du räddade Fotbollsgalan från Malmö Arena från att bli ett megafiasko och en jättekalkon.

Zlatan var inte där. Henke var inte där. Hanna Ljungberg var inte där. Triste ståupparen David Batra verkade ett tag att få en huvudroll och Johan Glans (han kan ju vara rolig…) var totalt oinspirerad och trött. Vad popbandet Kent hade där att göra med en sömngivande och saggig låt som man dessutom mimade till förstod jag inte. Jessica Almenäs försökte vara rolig och imiterade Rosengård- eller Rinkebysvenska när hon intervjuade AIK-aren Mutumba. Pinsamt. Adam Alsing har jag aldrig gillat.

Men Klas Ingesson gav galan ett mänskligt ansikte när han chosefritt och enkelt men mycket rörande berättade om sin kamp mot cancern. I övrigt var det bara uselt producerat, intetsägande, dög inte ens som tidsfördriv. Kalla det inte för underhållning. Jag är i alla fall glad över att mina licenspengar inte bidrog till TV4-eländet.

För övrigt har Zlatans återbud till träningsmatchen mot Italien – han har inte stängt dörren till landslaget definitivt! – fått Ralf Edström att på nytt lufta sina Zlatankomplex. Patetiskt!

Det blir bättre på Intiman!
Då tror jag det blir betydligt mera givande på Intiman i Malmö den 28 november. Då har Carmen premiär. Inte operornas opera Carmen utan en operett-opera och kammarspel där skådespelarna går ut och in i sina roller. Men där operan Carmens musik finns med. Alla dansar och sjunger.
Jag såg en öppen repetition i lördags. Malmö Stadsteater har lagt ut en snutt från den här repetitionen på Youtube – kolla här.

Kajsa Giertz, som senast satte upp Snövit på Hipp, står bakom även den här uppsättningen. Och med Marianne Mörck i rollistan, så blir det en given publiksuccé. Ensemblen i övrigt består av Tom Ahlsell, Sara Ekman, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist och Anders Ortman, alla välkända profiler från Malmö Stadsteater. Dessutom gästspelar Lindy Larsson från Stockholm (lång som ett ösregn och en sång- och dansman).

Lång väg till premiären ännu, men helt klart var att alla hade väldigt roligt tillsammans med Kajsa Giertz. Något att se fram emot.

Vad kommer efter tidelagsskratt?

ATG och TV4 har hittat ett nytt koncept för att få trav- och speltittare. Roliga historier. Riktiga fräckisar, faktiskt!

Gert Fylking var med i Vinnare V64 i TV Sport från Solvalla i går. Direktsändning. Fylking gästade. Han har förvisso kommit med en kanonidé när det gäller RIX-hästen där 18 hästar landet runt sålts i 1000 andelar var à 100 kronor. Alla redan utsålda till nästa år igen.
I går berättade han en historia som omåttligt tycktes roa programledartrion Joakim Johansson, Micke Nybrink och Thomas Nilsson. Om pigan som inte fick nog av två drängars påsättning så man gav henne en häst… ”Dom två första hade ingenting men han som kom se’n i pälsjackan!”

Tidelag. Jättekul! Vad blir det nästa onsdag? En pedofilhistoria kan väl locka nya skratt. Och nya spelintresserade?

Gåsen gick före Ranelid

Korrigerad text

Det var många celebriteter hos Mikael Gynning i Malmö Bokhandel i går kväll. Fotografen Pierre Mens och författaren Björn Ranelid släppte en bok, ”Fotbollens höga visa”.

Nej. jag var inte där. Herrarna må förlåta mig för att jag lät Gåsen på Bullen gå före. Det gällde att utnyttja dom två platser som plötsligt uppenbarade sig för Fredrik och mig. Gåsen på Bullen serveras bara under fyra dagar och då gäller det att ta tillvara på tillfället.

Björn Ranelid och Pierre Mens under boksigneringen,

MFF-profilen och -statistikern Anders Larsson fick vara min ställföreträdare. Han lånade kameran och såg till så att jag kunde köpa mig ett signerat ex av boken. På plats fanns många gamla MFF-celebriteter. Bertil ”Klumpen” Nilsson, Robert Prytz, Thomas Sjöberg, Staffan Tapper och Roy Andersson med söner för att bara nämna några från olika generationer. Cavalli Björkman var visst också där.
Pierre Mens är en gammal vän och journalistkollega som med sin kamera följt MFF i vått och torrt under decennier. Det här är inte den första bildboken han gett ut med MFF-förtecken. I min bokhylla finns också ”Bilder av ett fotbollslag” som han skänkte mig vid min 50-årsdag för snart 20 år sedan (f-n vad tiden går…) – ”en bilderbok om ett riktigt fotbollslag” som han skrev till denne guling.
Björn Ranelid känner jag inte. Men han skriver att han låg bakom målet på Gamla Idrottsplatsen som grabb, när Tore Svensson vaktade målet. Så möjligen har vi setts eftersom jag under några år tillhörde Isak Olssons brigad av bollkallar bakom Tore. Så lite blått förflutet har jag faktiskt. Liksom jag hade ett gott förhållande, respektfullt sådant, till Eric Persson.
I efterordet till högst rekommendabla Fotbollens Höga Visa skriver Björn Ranelid bland annat. ”Svarta, bruna och bleka människor är jämlika inom fotboll. De stora lagen i världen ser inte till hudfärg och religion hos spelarna. Barcelona, Arsenal, Internazionale, Liverpool och Manchester United måste vara rasisternas mardröm, ty där finns nationaliteter från alla världsdelar”. Högaktuellt, inte minst i Vellinge med gränstrakter!

Nostalgisk trängsel på Bullen

Nostalgin flödade på Två Krögare/Bullen på måndagen. Skådespelaren Kristina ”Gagga” Kamnert hade boksläpp boken ”Mitt Bullen”. ”Alla” var där!

Per Eggers hade rest ner från Stockholm och underhöll bl a tidigare krögaren Jan Dalheim och KIRA-förlagets Jeanette V Rosengren, sittande till vänster.

”Gagga” jobbar numera som frilansande skådespelare och jag såg henne senast i en roll i Häxjakten på Hipp med bl a Tom Ahlsell och LG Ragnarsson. Båda var förstås på Bullen i går. Det var också Per Eggers som rest ner från Stockholm där han spelar i musikalen Hairspray och som sjöng en något obskyr visa. ”Ljud- och inspicientlegendaren” – och Bulleninventariet! – Hilding Ericson uppvaktade ”Gagga” med en känslosam tolkning av Cornelis Vreeswijks Veronica. ”Krutte” Hedberg och Peter Clemedsson från Grus i Dojjan – spelar på Bullen 5-6 december! – var på plats. Mikael Wiehe syntes i vimlet liksom Håkan Skytte och Dan ”Gisen” Malmquist.
Jacques Werup, vars diktsamling ”Tiden i Malmö, på jorden” kommit ut i nytryck med förord av Timbuktu skymtade förbi. Han kan för övrigt träffas på Glokala Folkhögskolan Sofielunds Folkets Hus i morgon när Kjell Hansson har sin sista författarträff för säsongen. Jo, Kjell Hansson var förstås också på Bullen,

Kristina ”Gagga” Kamnert tillsammans med Maj Lindström och Ruth Törnberg.

Icke att förglömma så var Maj Lindström där tillsammans med Ruth Törnberg, en gång i tiden pressansvarig på Malmö Stadsteater, det gamla och ”riktiga” Malmö Stadsteater som nu heter Malmö Opera. Såväl Maj Lindström som ”Gagga” Kamnert har för övrigt belönats med Kvällspostens Thaliapris för sina insatser på Malmös scener. Att Maj Lindström, Malmöteaterns Grand Old Lady, nu 87 år, däremot inte fått Malmö Stads Kulturpris är en skandal! Hör han det, Ilmar Reepalu!

Tidigare Bullen-krögarna Jan Dalheim som jag inte sett på massor av år dök och på plats fanns förstås också Jan Theander som för några år sedan sålde till Amy, Vicky, Lasse, Stina och dom andra kära vännerna i personalen. Janne T. avtackades speciellt av ”Gagga” för den stöttning han alltid gett, speciellt när hon spelade högt prisade monologen Shirley Valentine, som gav henne Thaliapriset,

”Mitt Bullen”, som ges ut KIRA Förlag, är ett bidrag till Malmös kulturhistoria. Bullen är fortfarande 40- och 50-talisternas vardagsrum, men även yngre generationer har börjat hitta hit. Jag skriver ”hit” eftersom placet numera också är mitt stamlokus sedan jag flyttade ner från Stockholm 1999. Men innan dess, till flytten 1986, var det skam till sägandes, Ölskänken på Savoy som var ”Mitt Bullen”, Två olika kulturer. Men ändå lika i sin medmänsklighet.

Det må ”Gagga” förlåta mig, men man kan inte ha mer än ett hem samtidigt. Och mycket av Savoy beskrev jag själv tillsammmans med bl a Gunnar Bernstrup i boken ”40 år med Guldkant” som kom ut 2004.

I sitt förord till ”Mitt Bullen” skriver Kristina Kamnert bl a:
”Mycket av det som hände i Malmö hade på något sätt startat i ett samtal över en öl där inne i den härliga cigarettröken. Där satt kreativa, färgstarka, engagerade människor som ville förbättra världen. Tillsammans flytta berg. Med musik. Kanske blev dessa människor sådana just för att de träffade varandra. Gemenskapen gjorde dem dynamiska. Jag hade aldrig trott att det kunde finnas en plats för människor som oss.”

Lite av detta lever fortfarande kvar på Bullen. Bortsett från cigarettröken då. När det blev rökförbud på Bullen slutade jag själv med giftpinnarna. Det är också något att vara tacksam för.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jag hade absolut för avsikt att vara med på Glokala Folkhögskolan i Sofielunds Folkets Hus i går kväll när Jacques Werup var på besök för säsongens sista författarkväll med Kjell Hansson. Så blev det inte.

När jag gick ut genom porten på Sergels väg hade jag väl hunnit tio meter på min väg till parkeringsplatsen för att ta bilen. Då greps jag av en stormby och kastades in i en buske. Kan en stormby fälla en långtradare på bron, så kan den förstås även fälla mina drygt 100 kilo (och väl det…). Jag vände och tog mig in i hemmets lugna vrå igen.
Trist, jag gillar Jacques Werup stort.
Nu ägnade jag mig åt att zappa mellan Erik Hamréns första match som ny landslagsbas i fotboll på TV24 och direktsändningen från Solvalla i TV4 Sport. Med lite assistans av ATG Live-sändningen på datorn när ATGs sändning behagade fungera utan att ”slänga ut” mig. Vilket den alltför ofta gör.
Men jag skall inte gnälla mera här, Det hjälper ändå inte. Men jag hoppas att ansvariga för ATG och travförbundet lyssnade på Lutfi Kolgjinis sanningar i TV4 Sport-sändningen. Man hickade förmodligen till när Ludde oemotsagd fick säga vad han tyckte. I ett program som helt finansieras av ATG!!! Det skall Jocke Johansson, Micke Nybrink och Lennart Forsgren ha credd för.
Jag gillar Ludde. Mycket. Svensk travsport behöver sådana färgklickar. De 9 december fyller han 50, f-n tro’t Han är värd att fira! Då är jag tyvärr inte hemma, kommer hem sent från Gloria Palace i San Agustin samma kväll. Har då suttit under en parasoll och gottat mig inför den ultraljudundersökning jag skall gå igenom för första gången i Lund två dagar senare. Ingående i den cancerforskning hos John Wayne Cancerinstitute i Kalifornien jag haft turen att komma med i för mitt melanom. Spännande.

I Köge ikväll, Björn Ingelstam Band.

Jag är inte heller hemma när Björn Ingelstam Band spelar på Gloria’s i Lund den 3 december och Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday på Hot House dagen efter. Därför blir det Danmark i kväll, när Ingelstam och hans boys spelar på Hugo’s Pub i Köge. Lätt att ta sig dit med Öresundståg och S-banen.

Här är massor av öl och gladjazz accepterat

Det här är vad jag kallar ett näringsställe! Hugo’s Kaelder i Köge. Besökte stället för första gången på torsdagen. Snacka om ölutbud!

Jag tog Öresundståget och S-toget dit. Inga problem. Jag åkte till Köge för att lyssna på Björn Ingelstam Band. Som den här kvällen var en quartet som förutom Björn på trumpet och pappa Hans på trombon också bestod av Claes Rydbeck banjo och gitarr och så basisten Lars Nielsen, här på hemmaplan. Sjunger gör dom hela bunten.

Varenda liten by i Danmark har egentligen ett ställa som Hugo’s. Där man ofta bjuder på musik. ”Därför har vi ofta spelningar i Danmark.”, säger Hans Ingelstam – att den starka danska kronan betyder en del är inte heller oväsentligt.
Det är ingan svårigheter att få den rätta stämningen på ställen som Hugo’s Kaelder. Gladjazz förenar och exekveras den då av högkompetenta musiker så… Ingelstam-kvartetten bjöd också på hela raden av glada stänkare – IceCream, Sweet Georgia Brown, Lady be Good, On The Sunny Side Of The Street, Bye Bye Blackbird, Wabash Blues, Just a Closer Walk With Thee, Old Rugged Cross, Second Line etc. Body And Soul och Summertime lugnade ner det mellan varven. F-n så bra det var!

Myndigheternas inställning till utskänkning i Danmark är något mera liberal än i Sverige, om man så säger. Inga ”Pauly-tanter” à la Malmös tillståndsmyndigheter som gör allt för att försvåra även för krogar som sköter sig. Mat på Hugo’s? Glöm det! Här är dom 18 ölkranarna och dom 150, cirka, ölsorterna viktigast! Kollan in Ölmenyn!

Jag påstod att det inte var några problem att resa dit. En sanning med viss modifikation. Hemresan tog sin tid. Försenat S-tog på grund av brand i ett ställverk norr om Köpenhamn. Dessutom en halvtimme försenat Öresundståg, En restid på två timmar från Köge till Malmö är knappast acceptabel. Eller vad säger danska DSB First som driver Öresundstågen?

Ödesdagar för Svanstedt – och travsporten!

Skaraborgs Tingsrätt i Lidköping är under fem dagar framåt – onsdag-torsdag-fredag-måndag-tisdag – platsen för något som nästan kan kallas ödesdagar för svensk travsport. Då skall ”grisfösarhistorien” med Åke Svanstedt behandlas rättsligt.

Åke Svanstedt, landets i särklass mest framgångsrike tränare och kusk, står under åtal för anstiftan till djurplågeri. Medarbetare till honom skall ha använt så kallad grisfösare undet träning. Enkelt uttryckt en pinne med elektrisk givare som skrämmer hästarna att springa fortare när man petar dom i baken samtidigt som kusken utstöter ett ljud. När sedan hästen hör samma ljud i tävling förknippar den det med obehaget från den elektriska stöten. Detta är förstås strängt förbjudet i svensk hästsport.
Det finns vittnen. Som bl a har framträtt i TV4 som drog igång hela historien, som orsakat stort rabalder i hästsporten. Skyldig eller ej? Det är det tingsrätten nu skall ta ställning till. Och, kan man väl förmoda, senare hovrätten. Straffsatsen är låg om han fälls. Mer än böter kan det inte handla om.
MEN – enligt mitt och många andra så kallade förståsigpåares mening, så är Åke Svanstedt körd som travtränare i Sverige om han fälls. Brottet är synnerligen grovt sett med etiska travsportögon, i den mån nu detta finns? Travsporten har redan tagit stor skada av den debatt som förevarit, fälls Svanstedt så har han gett upphov till att synen på svensk travsport förpassas 30-40 år bakåt i tiden. Om Svanstedt fälls måste travförbundet agera. Snabbt och stenhårt.

Kort sagt – jag vill inte se Åke Svanstedt eller någon häst från hans stall på en travbana i det här landet om han blir fälld! I lika mån, frias Svanstedt skall han förstås både anses och behandlas som oskyldig!

Något att se fram emot!

Det här är något att se fram emot. Roger Berg mot Butch Miles på Konserthuset den 15 december!

Juljazzkonsert med R3B, Roger Berg Big Band. Med amerikanske trummisen Butch Miles som spelat med alla dom stora – Count Basie, Frank Sinatra, Sammy Davis Jr., Dave Brubeck, Mel Torme, Lena Horne, Joe Williams, Ella Fitzgerald, Woody Herman, Clark Terry, Gerry Mulligan, Eddie “Lockjaw” Davis, Harry “Sweets” Edison, Benny Goodman, Tony Bennett för att bara nämna några!
Dessutom med danske världstenoristen Jesper Thilo och en av mina favoritpianister Mattias Nilsson och så Gunhild Carling som spelar allt. Biljetter i Malmö Konserthus och hos Julius Biljettservice.

Tisdag 15 december kl.19.00. Jag får nog be Anders Nilsson vicka för mig den här Jägersrotisdagen!

En mycket annorlunda Carmen

En mycket annorlunda föreställning. Det vågar jag nog påstå om den uppsättning av Carmen som i morgon har premiär på Intiman i Malmö.

Operornas opera har Carmen kallats. Men här är det urpremiär på Carmen som ett kammarspel och som dansteater. Fritt efter Georges Bizet av kompositören Anders Ortman som även medverkar på scen. Kajsa Giertz har regisserat och gjort koreografin och texten har skrivits av Marina Steinmo, fritt efter Henri Meilhac och Ludovic Halévy. Alltihop är mycket fritt efter Bizet.

Tom Ahlsell, Sara Ekman, Lindy Larsson, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist, Marianne Mörck och Anders Ortman på scen. Alla går in och ut i alla rollerna, det finns t ex sju Carmen på scenen när föreställningen tar sin början. Alla sjunger och dansar. Marianne Mörck är förstås SÅNGERSKAN och inhyrde – från Stockholm – Lindy Larsson, lång som ett ösregn, både dansar och sjunger stort. Men alla gör allt och man gör det väldigt bra enligt min enkla mening efter att ha sett det förberedande genrepet i går. Säkert har det varit en utmaning av lite annorlunda slag för den här jäkligt mångfacetterade och skickliga ensemblen som normalt syns mestadels i talade roller på Malmö Stadsteater.

Ta chansen till en lite ovanligare teaterupplevelse! Man spelar till och med den 18 december.

Läs Fredrik Ekelunds krönika!

En krönika värd att läsa! Malmöförfattaren Fredrik Ekelund skriver mycket läsvärt och klokt i Sydsvenskan i dag. Det handlar om Jan Guillou och hans samröre med KGB, som fått stor medial uppmärksamhet. Finns ingen anledning för mig att kommentera mer än: LÄS HÄR!

Allt var som det skulle!

Det blev en traditionell julinvigning även i år på Bullen/Två Krögare. Trots att Charlie ”med vargskinnspälsen” lämnade oss i maj. Grytan med glögg fanns på plats på Storgatan.

Charlies kära hustru Mona Ovendal tvekade. Men så bestämde hon sig för att ta upp traditionen och byta bort en vecka i Thaliand (hon är flygvärdinna) mot Bullen den här söndagen. ”Jag hade säkert suttit nere i Thailand och undrat hur det skulle vara på Bullen. Och Thailand kan jag komma tillbaka till”, sa Mona. Hon ångrade sig inte. ”Jag undrade hur det skulle bli. Men det kändes väldigt bra och säkert satt Charlie där uppe nånstans och tittade ner på mig!”
Efteråt serverades Bullens halstrade råbiff med kryddsmör som inte stod den efter, som bjöds i Grillen på Savoy på den ”gamla goda” tiden med Charlie och dom andra Ölhäfvarne. ”Det var en fin eftermiddag”, sa Mona.

Massor av folk i rörelse och det var trångt både utanför och innanför Bullens dörrar. Varmt även ute så att East End Jazzband kunde bjuda även de som njöt av glöggen utanför på några svängande jullåtar.

Allt var alltså som det skulle vara på Bullen!

…och Tom Ahlsell och njöt av fina recensioner efter lördagens Intiman-premiär på Carmen tillsammans med Elin och Oscar (OBS! Det är inte Oscars öl…)..

En liten paus

Nu tar bloggaren en liten paus. En vecka i skuggan under en parasoll vid en pool på Gloria Palace. En god bok och en och annan Magno, den goda spanska brandyn. Det blir gottgottigottgott. I sällskap med Bosse och Eva.
Åter den 10 december.

PS. Jag missar Björn Ingelstam Band på Gloria’s i Lund torsdag, jag missar Ingelstam-Bardeleben & Fat Tuesday på Hot House och Tuppen fredag, jag missar Grus i Dojjan på Bullen lördag kväll och söndag eftermiddag. Det är egentligen synd om mig!

Sällskapsresan lever!

Minns ni Sällskapsresan? Lasse Åbergs filmsuccé från 1980? Dum fråga, den minns väl alla! Resan lever fortfarande i högönsklig välmåga. Om man nu skall kalla det så. Jag har precis kommit hem från Sällskapsresan av årgång 2009.

Man bara väntade på att Stig-Helmer Olsson, Berra Ohlsson och Ole Bramserud skulle kliva in i form av Lasse Åberg, Sven Melander och Jon Skolmen. Deltagarna har dock blivit uppemot 30 år äldre. Många av dom (oss). All inclusive är den nya innegrejen. Fri mat och kröken. En av deltagarna påstod att resebyråerna nu samarbetade med Viktväktarna och Nämndemansgården! Hej vad det viftar!

Fast min spanska favoritbrandy Magno ingick inte i all inclusive. Den fick man betala extra för. Halva priset dock. Det gjorde jag gärna, annan inhemsk brandy är rena rävgiftet. Jag är inte ensam i min förtjusning för Magno – se kommentar till den tidigare bloggen nedan.

Inte en lugn eller tyst minut runt poolen. Bingo på högsta ljudnivå, vattengympa, shuffleboard, pilkastning dagen lång. Drinkarnas långa eftermiddag som så småningom övergick i prisutdelning med diplom och dåliga viner (vad man nu skulle med dom flaskorna till?) på kvällen. Snacka om förnedringsföreställningar, men vad bekymrade det? We Are All The Winners och unisont tackande inför jublande kompisar. Bara ”sälen” fattades. Tjosan.

Den gamla hederliga synten stod i högsätet hos den duo som framförde dansmusiken. Nåja, musik och musik… Men fullspikat och all inclusive. Jädrar anåda.

Hygglig underhållning bjöd en grupp som kallade sig The Drifters, som förstås inte hade ett dugg med 50- och 60-talets stora stora favoritgrupp under ledning av Clyde McPhatter att göra. Det finns många The Drifters världen runt idag.

Inte en lugn stund. Såvida man inte drog sig undan mot internetavdelningen. À en euro för sju minuter. Här var det ingen all inclusive.

Inte Glorias internetavdelning men väl Lena’ Internetcafé inte så långt därifrån. Något billigare men inte mycket. Men här kunde man ta del av sändningen från TV4 och V75 Vinnare och förstås spela på ATG Live via datorerna som hade svenska tangentbord.

Jaja, en mild överdrift allt det här, Bortsett från internet. Gloria Palace med sin gourmetavdelning Gorbea i San Agustin på Gran Canaria är helt OK. Men en stor reservtion har jag – och nu menar jag allvar. Är man på Solresor verkligen medvetna om att det på Gloria Palace finns en ”show” med ugglor, en falk och en örn i nattklubben på kvällen??? Dessutom en förevisning av några ormar. Tyvärr hade jag inte kameran med mig just då. Beklämmande!

Nice to be home again. I morgon blir det första ultraljudundersökningen i Lund ingående i det forskningsprojekt som jag är med i hos John Wayne Cancerinstitute i Santa Monica i Kalifornien. Spännande och intressant.

Nu går jag vidare

Apropå avslutningen av senaste bloggen. Det tog en jäktad röntgenläkare så där en tio minuter i förmiddags att konstatera att han inte kunde hitta något som var fel. Känns bra. Nästa koll om tre månader.
Så nu går jag vidare. Närmast till Bullen…

Jag blir så trött…

Jag blir bara så trött på alla jäkla jackpotter på V75. V64 och V65. Var och varannandag dag stjäler man pengarna från småspelarna för att bygga upp flermiljonpotter. Dubbeljackpot i dag på V75, inte en krona för vare sig sex eller fem rätt. Ursäkta, men ATG biter sig – förhoppningsvis! – snart själva i svansen med detta system där miljoner slussas vidare!
Men man får ju inte vara ilsken i juletider. Och det kan man inte vara när man kollar ett klipp från Youtube, utsänt och producerat av Paul Bocciolone Strandberg. Från en plats nära mig! Här!
Sen är det bara nya lopp, nya insatser. Hej vad det går!

En påminnelse

Missa inte:

Malmö Konserthus tisdag 15 december kl. 19.00!

Grådaskig julmånadshälsning

Ingen julhälsning men väl en gråtrist julmånadshälsning från Södertull i Malmö där Alte Kamereren från Lund (tror jag) bl a bjöd på den falskaste Luciasång som höras kan. Det var – i alla fall – festligt!

Butch Miles och Roger Berg – världsklass!

Den som inte var med i Konserthuset i Malmö i går får skylla sig själv. En helt underbar afton med Butch Miles, Roger Berg och hans Big Band, Mattias Nilsson, Jesper Thilo och Gunhild Carling. Stående ovationer!

”Juljazzkonsert” kallades det och efter inledande Opus One fick vi Jingle Bel ls (”vad skall man göra” teaterviskade Roger Berg). Se’n kom Butch Miles in i bandet. Vilken lirare! Den ständigt leende och sympatiske 65-årige Texasbon bjöd verkligen på sig själv och man förstår varför han under många år var trummis hos bl a Count Basie. Världens främste i sitt gebit?! Han piskade fram bandet i All Of Me, I Can’t Stop Loving You, The Carioca, Splanky och Love For Sale, vi fick Li’l Darling, Charlie Parkers Billy’s Bounce och Blue And Sentimental. Lady Lynette (Koyana) tolkade fint ”Ella Fitzgerald-numret” Shiny Stockings i Count Basie-arr.

Skicklige Big Band-gitarristen Leonard Axelsson och Butch Miles.

Lady Lynette sjöng Ella Fitzgerald.

Gunhild Carling, skymde Lasse Lundström, Butch Miles och Jesper Thilo.

Butch Miles, Mattias Nilsson och Roger Berg.

Efter pausen fick vi Butch Miles tillsammans med Mattias Nilsson, den strålande pianisten med sin ”ständige följeslagare” basisten Lasse Lundström som även spelar i storbandet, danske världstenoristen Jesper Thilo och multiinstrumentalisten från Stockamöllan, Gunhild Carling, som dock begränsade sig till trombonen, trumpeten och sång.

Drumbattle – Roger Berg mot Butch Miles!

Roger Berg spankulerade omkring stolt som en tupp över sitt tighta Big Band, men vi förstod vad som skulle komma. Inte för inte stod det två trumset vid sidan om varandra på scenen. Drumbattle! Butch Miles mot Roger Berg, Big Bandet och – förstås! – Sing, Sing, Sing! Vilken fight! En performance som jag tror ingen i Konserthuset upplevt någon gång tidigare. Det är sannerligen – enligt mitt enkla tyckande – världsklass även på Roger Berg!

Det här var en unik konsert, man hade önskat att Konserthuset varit fullsatt, det hade arrangemanget absolut varit värt. Men julmånaden är nerlusad med musikevenemang av diverse slag i sta’n. Och, som Roger Berg sa, konserten arrangerades med kort varsel sedan det stod klart att Butch Miles var tillgänglig. Jag tackar för en stor upplevelse! Men undrar var pressens musikrecensenter fanns?

PSPSPS! Kolla Kenneth Svenssons videoupptagning här!

Minnen av fantastiska motormän

Dödsbuden var många 2009. I går fick jag ännu ett. Den 30 december dog Staffan Svenby efter en tids sjukdom.

Staffan Svenby var egentligen en doldis, Men han var stor inom motorsporten. Han var nämligen manager för Sveriges störste racerförare genom tiderna. Ronnie Peterson. Han ägde Mantorp Park och Knutstorp Ring, han drog igång STCC-racingen och ägde fram till för några år sedan STCC AB. Dessutom var han tillsammans med Percy Nilsson en av finansiärerna och männen bakom Malmö IF:s hockeysatsning som gav Elitserieplats. Han var galopphästägare i Stall Tandem och under en tid styrelseledamot i Jägersro trav & galopp. Staffan Svenby var också den som startade Motormässan och gjorde den till stor succé i Malmö. I korta drag.

Jag lärde känna Staffan Svenby runt 1970. Det var Kvällspostens Ronnie Olofsson och hans engagerade arbete som motorskribent som gjorde att jag fick träffa dåtidens stora inom racing. Ronnie Peterson gjorde ofta besök i Malmö, där Staffan Svenby bodde innan han flyttade till England för att senaste åren igen bli Malmöbo. Jag minns en fantastisk motorträff på Kvällspostens redaktion i december 1970:

Det var fint besök! Från vänster Anders Michanek som blev speedwayvärldsmästare inför över 38.000 på Nya Ullevi i Göteborg 1974, Stig Blomqvist vår störste rallyförare genom tiderna med massor av segrar i Svenska Rallyt på 70-talet och så en VM-triumf 1984, Reine Wisell som ersatte Jochen Rindt när denne körde ihjäl sig 1970 i Formel 1 för Lotus, Gunnar Nilsson Formel 1-förare för Lotus som vann Belgiens GP 1977 och så den störste, Ronnie Peterson. Jag fick som synes fotot signerat.

Förmodligen var Staffan Svenby med på träffen även han. Ronnie Peterson vann under sin karriär 10 av de 123 Formel 1-lopp han körde, var totaltvåa två gånger. Hans karriär fick ett tragiskt slut på Monza i Italien i september 1978. Han dog i sviterna den 11 september en dag efter en våldsam krasch och Staffan Svenby förvaltade därefter hans efterlämnade förmögenhet för familjen och startade en stiftelse till Ronnie Petersons minne.

Det poppar upp fler minnen om de här fantastiska motormänniskorna. Gunnar Nilsson var med och bar Ronnie Petersons kista vid begravningen hemma i Örebro, där Ronnie också står staty. En månad senare gick Gunnar Nilsson själv bort sedan han drabbats av testikelcancer. Någon har kanske sett reklamaffischer i stadsbussarna i Malmö med texten ”Hon var rik. Hon var snål. Och hon skänkte hela sin förmögenhet till cancerforskningen”. Gunnar Nilssons mamma Elisabeth, som ärvde ett stort fastighetsimperium i Helsingborg efter sin man Arvid, beslöt nämligen att testamentera alla sina pengar till Gunnar Nilssons Cancerstiftelse till minne av sin son. Elisabeth Nlsson dog 1991.

Reine Wisell fick jag nöjet att få åka med några rundor på Knutstorp Ring 1973 i en tävlingsbil, vad det nu var för betäckning. Nåja. nöje och nöje… Ärligt talat var det en ganska skakad bloggare som klev ur bilen efteråt!

Det var också Reine Wisell som skickade ut det här jul- och nyårskortet inför 1971 sedan jag ordnat så att han fick prova att köra travhäst hos Holger Bengtsson på Jägersro.

Några minnen i anledning av Staffan Svenbys död.
.